Att värdera elever inom den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU) En undersökning av komplexiteten kring avnämarnas bedömning av gymnasieskolans elever vid Handels- och administrationsprogrammet (HP)

Malmö högskola

juni 2000

Lärarutbildningen

Att värdera elever inom den

arbetsplatsförlagda utbildningen (APU)

En undersökning av komplexiteten kring avnämarnas bedömning av

gymnasieskolans elever vid Handels- och administrationsprogrammet (HP)

Sven-Åke Nordström

Magisterutbildning i

Utbildningsvetenskap 61-80 poäng

Magisteruppsats 10 poäng

Sammanfattning

Området för undersökningen utgjordes av gymnasieskolans Handels- och administrationsprogram (HP) i Lund, med betoning på handelns arbetsplats-förlagda utbildning (APU). Den kontext som elever och handledare möts i, utgörs i första hand av företagets arbetsplats, i vanligaste fall en butik. Enligt gymnasieförordningen skall i denna kontext bedrivas en kursplanelagd (från hösten 2000 kursplanestyrd) utbildning. Vilket innebär att handledaren måste få klarhet i programmål, kursmål och betygskriterier.

Den arbetsplatsförlagda utbildningen skall utvärderas av handledaren, så att handelsläraren kan översätta (validera) denna värdering till den inom skolan gällande betygsskala. Dessa tre väsentliga moment: kursplanelagd, utbildning och värdering innebär behov av tät kommunikation mellan APU-företagen och skolan. Just denna kommunikation är utomordentligt viktig, både kvantitativt och kvalitativt. Det kvantitativa består i att kommunikationen sker tillräckligt ofta, samt det kvalitativa att kommunikationen sker mellan och via relevanta personer. Dessa personer utgörs i första hand av behöriga handledare som erhållit relevant handledarutbildning med uppföljande kompletteringar, samt behöriga handelslärare vilka besitter skolledningens förtroende. Den nu förelagda undersökningen vill till viss del klarlägga vad som händer med kvaliteten på APU, om dessa elementära förutsättningar brister.

Syftet med undersökningen var dels att belysa komplexiteten i elevers val av HP kopplat till grundskolan och högskolan, och dels att redovisa avnämarnas syn på APU avseende dess kvalitativa innehåll; detta genom att mäta om avnämarna anser att kommunikationen mellan skolan och företagen är tillfredsställande sett ur perspektivet APU – dess innehåll, värderingen av elevens inhämtade kun-skaper, samt elevens anställbarhet. I undersökningen fokuserades de kriterier som arbetsgivaren inom handeln har för anställbarheten hos nyexaminerade elever från HP, samt om dessa krav tillgodoses av den offentliga gymnasie-skolan. Dessa kriterier värderas/valideras av handledaren vid utvärdering av elevens APU, denna värdering skall överföras både muntligt och skriftligt till handelsläraren. För att samspelet mellan handledaren och handelsläraren skall fungera, måste båda kunna yrkeskulturen och tala samma yrkesspråk, med dess inneboende antydningar, koder och värderingar. Denna tysta kunskap finns, icke utan uppenbar anledning, preciserad som del i antagningskraven till handels-lärarutbildningen, utgörande minst fyra års relevant yrkeserfarenhet.

Det mest glädjande med undersökningen var utan tvekan att respondenterna oavsett kategori – dagligvaruhandel, fackhandel, stort eller litet företag – gärna kallar en elev med goda betyg från Handels- och administrationsprogrammet och APU:n till anställningsintervju, och då inte enbart till de mest rutinartade befatt-ningarna. I detta perspektiv framstår explicit att gränsen mellan goda och dåliga HP-betyg är en tydlig vattendelare. Med tyvärr en alltför skrämmande tydlighet, enär respondenterna förordar en gladlynt och energisk 16-åring, med endast hyfsade grundskolebetyg före eleven med dåliga HP- och APU-betyg. Det framkom även att en förutsättning för en förbättrad yrkesutbildning är, att den

bristfälliga kommunikationen mellan företagen och skolan snarast förbättras, så att allt fler ungdomar har möjlighet att komma på ”rätt” sida om vattendelaren. Det allvarligaste problemet inom yrkesutbildningen visade sig vara just kom-munikativt; det svåra i att avnämarna inte får sina krav och önskemål relevant framförda till gymnasieskolan. Den akademiska skolkulturen, där skolledningen består av akademiker utan yrkeslärarbakgrund, är klart överrepresenterad. I SOU 1994:101 finns problematiken förtydligad.

… rektorer i gymnasieskolan som tidigare inte varit yrkeslärare måste kunna lita på att kraven från en gymnasielärare i yrkesämnen är välgrundade.--- Varje gymnasielärare i yrkesämnen måste för skolledningen klarlägga de speciella förutsättningar, t.ex. vad gäller läromedel, lokaler, utrustning och den speciella fortbildning som krävs för yrkesutbildningen. (s. 27)

Alltså yrkesläraren måste kunna klarlägga på ett språk som är väl bekant för en rektor med akademisk bakgrund, vilket innebär att yrkesläraren tvingas tillägna sig ett nytt språk, det akademiska. Att dessa olika kulturer finns, framhålls i bilaga1 (sammanfattning av SOU 1997:107) till Regeringens Proposition

1997/98:169.

De två kulturerna, yrkeskulturen och den akademiska kulturen, märks fortfar-ande i gymnasieskolan, t.ex. i lokaldispositioner, i tjänstefördelningar och i samarbetsformer. En av ambitionerna med förändringarna av gymnasieskolan var att de socialt betingade skillnaderna mellan olika utbildningar skulle minska. Men det finns, enligt kommittén, tecken på att de sociala skillnaderna ökar. Skolledningens betydelse för utvecklingen på en skola framhålls i betänkandet. (s. 70)

Den akademiska kulturen har för vana att instruktioner, nytänkande och föränd-ringar kommer ”uppifrån”. Den kommunala tjänstemannastrukturen är även den van vid instruktioner uppifrån. I yrkeskulturen är det betydligt vanligare att förändringarna kommer ”nerifrån”, i det att det finns en avsevärt längre erfaren-het av platta organisationer samt verksamerfaren-heter med betydligt kortare kanaler till ledningen. Kärnan i resonemanget är att informationen från företagen, vill gå direkt till skolan representerad av handelsläraren, medan rektor förväntar sig instruktioner och information uppifrån. Problem med detta uppstår endast när kommunikationen och förtroendet är bristfälligt mellan rektor och handels-läraren. I ovanstående citat står ”… kunna lita på …”, finns inte detta förtroende stannar processen.

Just här, i kopplingen handelsläraren gentemot handledaren/avnämaren och gent-emot rektor (med sitt budget- och pedagogiska ansvar), uppstår den pedagogiska kontext vari yrkesläraren behöver en utveckling i en yrkesdidaktisk forskning. Även rektor behöver få stöd i att det bedrivs en yrkesdidaktisk forskning, i vilken rektorn kan stödja sitt beslut att ge yrkesläraren det förtroende som denne behöver; yrkesläraren och rektorn kommer att kunna tala samma språk i en kontext som är till gagn för alla, inklusive eleven.

Sökord

Anställbarhet, APU, avnämare, betyg, betygsättning, handelslärare, handledare, HP, högskola, kommunikation, validering, värdering, yrkesspråk.

Innehållsförteckning

Sammanfattning

Innehållsförteckning

Förord

1

Inledning

1.2 Syfte med undersökningen 11

1.3 Problemformulering 12

1.4 Frågeställningar 13

2

Bakgrund

2.1 Yrkesutbildningen tillfredsställer vem? 14

2.2 APU enligt styrdokumenten 24

2.3 Reflektion kring handledarrollen 26

3

Kort tillbakablick

4

Litteraturstudier

4.1 Allmänt om HP 33

4.2 APU ur aspekten: Skola – handledare 34 4.3 APU ur aspekten: Kompetens 38

4.4 APU ur aspekten: Ekonomi 41

4.5 APU ur aspekten: Kultur – språk 42

5

Teoretiska utgångspunkter

5.1 APU: En kontext för värdering/validering 44 5.2 En reflektiv skoldidaktisk teori 45 5.3 Pedagogisk praktik, teori och vetenskapsteori 47 5.4 Reflektion över värdering – betyg 50

6

Metod

6.1 Metodval 53

6.2 Alternativa ansatser 55

7

Undersökningsgruppen

7.1 Urvalsprocedur 58

7.2 Reliabilitet och validitet 60

Sid

8

Resultat

8.1 Bearbetningsprocedur 63

8.2 Utvärdering av enkätsvaren 64 8.3 Sammanfattning av resultat 68

9

Analys och diskussion

9.1 Det gentila samhället 71

9.2 Syfte och Problemställning – Resultat 76

9.3 Slutsats 81

9.4 Teoretisk återkoppling 83

9.5 Incitament till fortsatt forskning 87

Litteraturförteckning

Förord

Det finns ett flertal undersökningar som allmänt behandlar problematiken med den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU), medan det är sparsamt med under-sökningar specifikt riktade till Handels- och administrationsprogrammets APU, då särskilt sett ur handelslärar- och handledarperspektivets kommunikativa problem; företag – skola. Min ambition är att bidra till det senare, genom att belysa konsekvenserna av en eventuell brist i kommunikationen, detta kopplat till kravet på grundläggande högskolebehörighet.

Skrivandet av detta arbete har varit helt egenhändigt, där ansvaret varit mitt eget. Men utan kvalitativt förberedelsearbete, i form av seminarieövningar och diskus-sioner under ledning av kursledarna universitetslektor Sven Persson och docent Lars Berggren, samt utan ett ambitiöst handledarskap av universitetslektor Urban Nilsson, vore detta arbete en omöjlighet; vilka jag härmed riktar ett särskilt tack till.

Sist men inte minst vill jag tacka Diana, Sandra och Madeleine för att under ytterligare två år, ha stått ut med en pappa försjunken i böcker, papper och dator. Lund april 2000

1

Inledning

Dagens gymnasieskola består av specialutformat program, international bacca-laureate, individuellt program samt sexton nationella program varav tretton är program med yrkesämnen. Handels- och administrationsprogrammet (HP) är ett program med yrkesämnen, där yrkesämnena handel samt administration ingår. Jag har varit verksam som handelslärare de senaste tio åren på Katedralskolan i Lund, vilket givit mig en god insikt i programmets förutsättningar samt inte minst att de två kulturerna – yrkeskulturen och den akademiska kulturen – fram-träder som starkt polariserade i den specifika skolkulturen på Katedralskolan. Samstämmiga resultat från utredningar och rapporter visar entydigt, att det är betydligt färre elever från programmen med yrkesämnen (”yrkeselever”) som läser vidare på högskola än elever från programmen utan yrkesämnen. Jag visar på annan plats i arbetet att detta har sin förklaring redan i grundskolan. Grundskolan är tänkt att ge grundläggande kunskaper inom ett brett fält med en betoning på de allmänna ämnena, som exempelvis svenska, engelska och matematik, dessa ämnen har tämligen nyligen (ht -98) blivit referenser för minimikunskaper. Minimikunskaperna består i – som villkor för antagning till ett nationellt program på gymnasieskolan – att eleven måste ha minst godkänt (G) i dessa tre ämnen, men kan i extremfallet helt sakna betyg i övriga ämnen.

Förkunskaper inför HP

De elever som sökte sig till de tidigare gymnasiala handelsutbildningarna, Distri-bution och kontor (Dk) och Handel och Kontor (HK), hade betygsmedelvärden strax under 3,0 vilket i stort är likartat med medelvärdena för det nu gällande HP. Det borde med andra ord inte innebära några dramatiska skillnader på elevunderlag.

Även om kategorin elever också är likartad så har förutsättningarna ändrats, i det att samtliga elever numera skall nå grundläggande behörighet till högskole-studier. Detta har medfört en betydligt utökad undervisning i kärnämnen inom den gymnasiala yrkesutbildningen. En väsentlig skillnad ligger även i att den specifika färdigutbildningen skall numera ske efter gymnasieskolan, innebärande att eleverna på HP maximalt når grundläggande kunskaper inom handel under sin gymnasietid. Vidare är den handelsutbildning som sker idag alltmer teore-tiserad; de praktiska momenten har i stort helt försvunnit ut till den arbetsplats-förlagda utbildningen (APU).

APU är en utbildning som skall ske på en arbetsplats utanför skolan. För

handelsutbildningen sker den företrädesvis inom detaljhandeln, med tyngdpunkt på dagligvaruhandel, konfektion, sport och hemelektronik. En alltför liten del av APU kan erbjudas inom turism-, hotell- och resebranschen, detta beroende på begränsad tillgång på APU-platser inom dessa målbranscher. Eleverna skall på sin APU få utbildning i att praktiskt tillämpa de moment som behandlats i den skolförlagda delen. Vidare skall det ske en nyinlärning på APU:n, vilket är mycket väsentligt.

Att värdera elevens prestationer

En handledare ska genomföra två huvudmoment avseende elevens kompetens-utveckling nämligen

1. att låta eleven praktiskt träna på så många moment som möjligt som eleven teoretiskt genomgått i skolan, samt

2. att främja nyinlärning av moment som eleven delvis eller ytterst sparsamt behandlat i skolan.

Sist men inte minst ska handledaren värdera det eleven presterat under sin APU-period. Denna värdering/validering har i bästa fall formen av ett skriftligt utlåtande, som oftast kompletteras av en muntlig utvärdering mellan eleven, handledaren och handelsläraren. Eftersom elevens insatser inom den arbets-platsförlagda utbildningen skall betygsättas, ska handelsläraren så slutligen ”översätta” handledarens utlåtanden till den i gymnasieskolan gällande betygssättningen.

Betygssättning av APU-eleven

Det har i olika sammanhang visat sig, att kommunikationen mellan skola, hand-ledare och elev före under och efter APU:n tidvis är bristfällig. Detta genererar svårigheter när handelsläraren skall betygsätta eleven. Uppenbart krävs det mycket kontakt mellan handelsläraren och ”verkligheten” bestående av

• vistelse i butikerna – hålla sig á jour med den för kunden synliga delen av handelns utveckling

• samtal med handledare – om olika moment som kan APU-förläggas samt vad som värderas mest och minst hos eleverna

• vistelse ”bakom kulisserna” – handelsläraren får själv på plats se och upp-leva nya rutiner, nya moment samt nya arbetssätt

• att få möjlighet att känna av stämningen på arbetsplatsen – för att lättare kunna placera ”rätt” elev på APU-platsen.

Handelsläraren är ansvarig för betygssättningen av elevens prestationer på sin APU, vilket medför att läraren behöver ett säkert underlag härför. Utan ett säkert underlag blir inte betygssättningen rättvisande.

I vad mån kan en handledare prestera detta säkra underlag, värderar skolan och arbetsplatsen ”samma sak”, strävar skolans handelsundervisning och arbets-platsens undervisning åt samma håll, har de samma mål? Frågorna är många. En del frågor har försökt besvarats genom detta arbete, och samtidigt ytterligare problematisera APU ur ett didaktiskt perspektiv. Det övergripande syftet var att försöka klargöra om handeln och den skolförlagda handelsundervisningen ”talar samma språk”, värderar samma saker samt strävar mot samma mål.

1.1

Definitioner av begrepp

I det följande introduceras och definieras en del begrepp och termer, som är centrala för att läsaren ska förstå resonemangen i arbetets övriga delar. Vid diskussioner med handledare och butiksägare/föreståndare framgår tydligt att en del karaktäristiska drag för en god butiksmedarbetare är ständigt återkommande. Exempelvis ”självgående” och ”att gå bakefter” (efterkontrollera). Dessa och några skolspecifika begrepp och språkbruk förtydligas i följande förteckning.

Begrepp/term Hjälpdefinitioner Definition

självgående klara sig själv att självständigt med sina egna kunskaper och erfarenheter, kunna söka upp nya relevanta arbetsuppgifter, prioritera dessa samt utföra dem fullgott

efterkontrollera noggrannhet att i efterhand behöva kontrollera, om tilldelade arbetsuppgifter blivit utförda kvantitativ och kvalitativt godtagbart avnämare mottagare, ta emot arbetsgivare inom handeln, högskolan

anamma, köpare

mål riktning, riktpunkt kunskap, insikt, förmåga eller duglighet strävan som skall uppnås vid en viss tidpunkt

programmål ett gymnasieprograms mål; där syfte,

strävan och krav på utbildningen framgår

kursmål vad kursen skall ge; kunskaper om, insikt i,

betydelse av, samt medvetenhet om förkunskap erfarenhetskunskap sedan tidigare inlärd kunskap kunskapsnivå volym av vetande, av andra definierad nivå av insikt

erfarenheter, kvaliteter och förmåga

specifik yrkeskunskap särskild-, tillhörig- karaktäristisk-, typisk-, djup yrkeskunskap karaktärsämne vad som präglar, ämne som är typiskt (utmärkande,

kännetecknande karaktäristiskt) för programmets inriktning kärnämne det innersta stomme av ämnen som ingår som ett minimum

i alla programmen (sv eng ma sk re id nk est) slutbetyg benämndes när elev genomgått ett fullständigt

avgångsbetyg i det program erhålls ett slutbetyg där alla förra betygssystemet kurser och betyg specificeras

yrkeskunskap karaktäristiskt för yrket, till yrket hörande insikt; fakta, förståelse, att praktiskt kunna färdighet och förtrogenhet. Tyst kunskap.

1.2

Syfte med undersökningen

Förhoppningen var att med denna undersökning – av komplexiteten kring ”yrkeselevers” val av gymnasieskolans Handels- och administrationsprogram och dess APU – kunna bidraga till att klarlägga

a) karaktäristika i kommunikationen och informationsflödet mellan skola och handledare/företag, och därtill särskilt identifiera eventuell samverkan b) hur handledare/företag uppfattar skolans mål för APU

c) hur skolans villkor för värdering/validering och betygssättning av eleverna når handledaren respektive eleven

d) hur handelsläraren omvandlar handledarens bedömning till den i skolan gällande betygssättningen

e) bakgrunden till den låga andelen HP-elever som får grundläggande behörig-het, och visar vilja, att studera vidare på högskola.

Undersökningen har fokuserats på två delmoment.

1) Dels punkterna a) till c) och till viss del punkten d) – vilket utgjorde den empi-riska delen – som undersökts med hjälp av att redovisa avnämarnas syn på APU avseende dess kvalitativa innehåll; detta genom att mäta om avnämarna anser att kommunikationen mellan skolan och företagen är tillfredsställande sett ur perspektivet APU – dess innehåll, värderingen av elevernas inhämtade kunskaper, samt slutligen elevernas anställbarhet. Ett antal frågeställningar belyser detta delsyfte (s. 13). Frågorna är även att betrakta som funderingar, varvid de tydliggör att problemet med värderingen av elevernas APU är kom-plext. APU kan ses ur flera aspekter och kan värderas ur många perspektiv:

• elevens

• yrkeslärarens

• skolledningens

• samhällets, samt inte minst

• avnämarens.

2) Dels punkterna d) och e) – som utgjorde den resonerande delen – vilka tydlig-gjorts och diskuterats fortlöpande i arbetet, utifrån litteraturstudier kopplat till närstående handelslärares och min erfarenhet.

Yrkeslärarens och avnämarens/handledarens samt till en del samhällets perspek-tiv kommer i stor utsträckning till uttryck i detta arbete. Elevens och skolled-ningens perspektiv är däremot inte specifikt ställt i centrum.

Begränsningar

Arbetet begränsas till att i huvudsak omfatta yrkeslärarens och handledarens gemensamma problem – att korrekt kunna värdera/validera elevens insatser under dennes APU-period – utgörande en väsentlig grund för värderingen av elevens anställbarhet gentemot avnämarna. Härvid kan naturligtvis inte stick-spåren helt avskäras gentemot eleven, skolledningen och samhället. Begränsning sker även till att endast beröra HP och endast den del i HP som omfattas av handelsundervisningen. Även här kan för helhetens skull resonemangen inte helt

isoleras gentemot den administrativa delen av HP, övriga program med yrkesäm-nen samt Samhällsvetenskapsprogrammet (SP) och Naturvetenskapsprogrammet (NV), med andra ord gentemot nästan resten av gymnasieskolan. Stickspåren och de utvidgade resonemangen i detta arbete om ”yrkeselevers” val av HP, har till syfte att sätta in handelsutbildningen och då särskilt APU-delen i ett större sammanhang, samt att kunna ge en vidare läsekrets möjlighet att kunna relatera denna undersökning till andra undersökningar och den sedan länge pågående debatten om gymnasieskolans mål och måluppfyllelse.

1.3

Problemformulering

I den nu förelagda undersökningen kommer fokusering att ske på de kriterier som arbetsgivaren inom handeln har för anställbarheten hos nyexaminerade ele-ver från HP, samt om dessa krav tillgodoses av den offentliga gymnasieskolan. Den tydligaste kopplingen mellan skolan och arbetslivet för eleven utgörs av APU. Konkretiseringen av anställbarheten borde framgå av den validering som handledaren gör i sin slutbedömning av elevens APU-period. Denna bedömning skall översättas till det i skolan gällande betygssystemet, vilket ställer krav på att kommunikationen mellan skolan och avnämarna/handledarna fungerar.

Erfarenhetsmässigt leder en väl genomförd APU-period, inte sällan till erbjud-anden om att få arbeta extra på APU-platsen. Det råder i vissa fall ett något ”flytande” förhållande mellan eleven på HP, APU och anställning. Förhållandet att en elev redan är anställd, som extra arbetskraft under sin skoltid, hos en arbetsgivare inom handeln, är givetvis ett väl så effektivt sätt att få kontakt med, och insikt i, de krav som avnämarna inom handeln ställer på anställda.

Koncentrering av undersökningen kommer att ske som första delfokus avseende hur avnämarna upplever kvaliteten hos eleverna vid APU, där kvaliteten

kvantifieras i betyg satta av handelsläraren (delvis med hjälp av handledaren). En svårighet är om betygen verkligen blir användbara som värderingsinstrument vid nyanställning. För att samspelet mellan handledaren och handelsläraren skall fungera måste dessa tala samma språk. Detta språk är ett yrkesspråk som inne-håller ord och begrepp som det tar många år att lära sig den specifika innebörden av. I Definitioner av begrepp (s. 10) finns ett försök att ge en antydan om

språkets innehåll. Det är lika självklart som uppenbart, att förståelsen för

avnämarnas önskemål och krav i mycket hänger samman med om skolan förstår detta språk, med dess inneboende signaler. Vid all yrkesutbildning – och för den delen även utbildning till exempelvis forskare inom fysiken – krävs att läraren har kunskaper om vad komma skall inom yrket och dess vidareutbildning för elven, efter det att eleven avslutat sin gymnasieutbildning. Kravet på förståelse av språket och den tysta kunskapen, finns preciserad i förkunskapskraven om relevant allsidig yrkeskunskap vid antagning till lärarhögskolan.

För att handelsläraren skall kunna tydliggöra och översätta skolans betygs-taxonomi för handledaren och avnämaren, krävs att det är en erfaren handels-lärare som är delaktig i denna kunskapsöverföring. Det är ju så att handelshandels-läraren tillsammans med eleverna skall upprätta lokala mål och betygskriterier för

med APU-platserna, där kommunikationen sker på ett språk som inte stannar vid det ytliga och elementära om elevens närvaro och allmänna skötsamhet. All gymnasieutbildning har idag tre huvuduppgifter, enligt Lpf94 (Läroplan för de frivilliga skolformerna 1994).

Gymnasieskolan skall med den obligatoriska skolan som grund fördjupa och utveckla elevernas kunskaper som förberedelse för yrkesverksamhet och studier vid universitet och högskolor m. m. och som förberedelse för vuxenlivet som samhällsmedborgare och ansvariga för sina egna liv. --- De skall få en sådan grund för ett livslångt lärande att de har beredskap för den omställning som krävs när betingelser i arbetslivet och samhällsliv förändras. (s. 27)

Denna komplexa situation som eleven ställs inför vid valet till HP, utgör ett andra delfokus i arbetet, vilket fortlöpande belyses och relateras till den renodlade handelsundervisningen, då företrädesvis gentemot APU:n.

1.4

Frågeställningar

Nedan följer ett antal frågeställningar som ligger till grund för undersökningen. Dessa frågeställningar berör kvaliteten på dagens handelsutbildning i form av Handels och administrationsprogrammet HP, då särskilt den arbetsplatsförlagda utbildningen APU. Frågeställningarna berör även i vad mån elever från HP utgör grund för anställning inom handeln och i så fall till vilken ansvarsnivå:

1. Hur upplever avnämarna situationen att ett flertal elever inte når upp till programmålen via betyget IG (icke godkänd) i karaktärsämnet/yrkesdelen, respektive kärnämnen?

2. I vilken utsträckning känner avnämarna till de nuvarande målen i HP?

3. Vilka arbetsuppgifter förväntar sig avnämaren att en nyexaminerad elev, från HP respektive Samhällsvetenskapsprogrammets gren Ekonomi (SP-E), ska klara och vara lämpad för?

4. Vilken utvecklingsmöjlighet (till vilka befattningar, vilken internutbildning) ger avnämarna de nyexaminerade eleverna?

5. Vilken betydelse tilldelar avnämarna de betyg som eleven visar upp (slutbetyg, APU-betyg, betyg från tidigare anställning, referenser etc.)?

6. Vilken betydelse har den sociala kompetensen? Elevens/den nyanställdes förmåga att skapa kontakter, behålla kontakterna, samt personens allmänna lättillgänglighet. 7. Vilket värde ger avnämarna yrkeskvaliteterna, exempelvis:

att vara ”självgående”

att det utförda arbetet inte ständigt ska behöva kontrolleras av arbetsledningen att kunna ta flera instruktioner på rad utan att några glöms bort?

8. Bedömer avnämaren det betygssystem som används i gymnasieskolan, som klargörande och rättvisande, vad avser de aspekter som avnämaren värderar vid en anställning?

Utifrån dessa frågeställningar syftar undersökningen i bästa fall att tydliggöra om avnämarna anser att eleverna på HP kan vara en god rekryteringsgrund; och i så fall till vilken ansvarsnivå i sin organisation. Avnämaren är i hög grad delak-tig i betygssättningen via handledarens bedömning av elevens prestationer under sin APU. Ett utvidgat resonemang – utifrån konsekvenserna om avnämaren inte tar (kan ta) sitt ansvar att utbilda och bedöma eleven med utgångspunkt i gemen-samt upprättade kriterier – sker i kapitlet Analys och diskussion.

2

Bakgrund

I detta kapitel kommer en penetrering av komplexiteten kring elevers val av gymnasieprogram med yrkesämnen att göras; i huvudsak ur perspektivet HP.

2.1

Yrkesutbildningen tillfredsställer vem?

Det vore en mycket stor ekonomisk och mänsklig förlust för samhället att investera i utbildning som inte efterfrågas, eller inte är relevant i förhållande till vad avnämarna har behov av. Redan i SOU 1948:27 (1946 års skolkommission) framgår att

Vårt lands resurser ifråga om begåvningar av olika slag måste effektivt till-varatas. En kapitalinvestering, som möjliggör ett bättre utnyttjande av den viktigaste produktionsfaktorn, den mänskliga arbetskraften, måste anses väl motiverad. (s. 11)

I Låginkomstutredningen från 1970 fanns en delutredning Utbildning:

resone-rande del skriven av Lena Johansson (1970), vilken uppfattades som mycket

kontroversiell när den kom ut. Johansson för ett långtgående resonemang om samhällsnyttan i att skolan utbildar alla elever till en viss färdighets- och utbildningsnivå; begreppet nivå definierar Johansson (1971) i den empiriska delen.

Valet av ordet nivå kan för ett känsligt öra betyda, att den som har student-examen t ex i något slags allmän mening skulle ”befinna sig på en högre nivå” än den som ”bara” har yrkesutbildning. Men valet av ordet nivå motsvaras av utbildningsväsendets hierarkiska, nivåmässiga uppbyggnad. Man måste i allmänhet ha befunnit sig på nedanförliggande nivå för att komma till nästa. Ser man utbildningsväsendet på detta sätt som en hierarki av nivåer, får yrkes-utbildningsnivåerna ses som vägar ut ur hierarkin: på skilda nivåer kan man ”hoppa av” utbildningspyramiden, även om det finns omvägar och genvägar tillbaka till högre nivåer. (s. 15)

Johansson (1970) stödjer sig på ett flertal utredningar samt Proposition nr 140 1968, i sitt konstaterande att utbildningsväsendet skall tillfredsställa elevens-, avnämarens- och samhällets krav. Hon framhåller att

Utbildningsväsendets dimensionering och inriktning grundas på prognoser om framtida arbetskraftsbehov under förutsättning att samhällsstrukturen inte kommer att förändras på något avgörande sätt. I de samhällsförändrande mål-sättningarna däremot ses utbildningsväsendet som ett medel att förverkliga politiska målsättningar. Utbildningsväsendets dimensionering, struktur och inriktning grundas på uppfattningar om det framtida samhällets önskvärda struktur snarare än på prognoser om dess sannolika struktur. (s. 14)

Johanssons resonemang grundar sig på 1950- och 1960-talets erfarenhet av rigid samhällsstruktur, med konstant tillväxt samt att den omvälvande energikrisen 1973 ännu inte inträffat. Energikrisen innebar ett trendbrott avseende negativ tillväxt och insikt om samhällets sårbarhet. Följden blev att politikerna började betona kravet på arbetsmarknadens flexibilitet och anpassningsförmåga, vilket utmynnade i dagens krav på att gymnasieskolan skall ge alla elever

grundläggande behörighet till högskola; innebärande en önskan om tydlig höjning av den genomsnittliga allmänbildningen och kompetensnivån. Att tillfredsställa avnämarna vad gäller yrkesutbildningarna har gått från ett absolut krav – exempelvis att byggbranschen ”beställde” antalet utbildnings-platser via yrkesråd (bestående av representanter för fackförening, arbetsgivare och skola) då linjesystemet gällde, likaså via fackskolor och yrkesskolor före gymnasieskolans införande 1971, slutligen då lärlingssystemet gällde var det uppenbart att det beställdes och utbildades endast så många som branschen hade behov av – till att idag mera vara ett delmål, där kanske huvudsyftet är att så många som möjligt fortsätter med högskolestudier. Dimensioneringen av antalet platser har övergått från den centralt prognostiserade och planerade modellen, till att numera i huvudsak styras av elevens önskemål, Skollag 1985:1100 5 kap. § 5 anger, angående kommunens programutbudsskyldighet, att

---Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program. Antalet platser på de olika programmen skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål. Detsamma gäller de olika inriktningarna på programmen.

---Detta innebär att statens möjligheter att kvantitativt styra utbildningsinriktningar (dimensionering av programmen) begränsas till de rent informativa. En viss tröghet i kommunernas omställning till elevernas önskemål, exempelvis expan-sion av medieprogrammen respektive neddragning av industriprogrammen, kan vara av godo enligt Skolverket (2000a). Här framgår att utbildningsväsendet är del i de nationella och världsomspännande ekonomiska svängningarna; där 1930-talets depression övergick i kraftig expansion efter Koreakrisen 1953, expansionen varade fram till 1970-talets lågkonjunktur. Vilken följdes av 1980-talets högkonjunktur med kraftig efterfrågan på innovativa företag, som efter-frågar flexibel och högt allmänbildad personal vilka hade höga lönekrav. När de innovativa företagen övergår (övergått) till produktionsfasen (effektiviserings-fasen) ökas efterfrågan på yrkesutbildad personal. SOU 1944:20 (1940 års skolutredning) belyser dåtidens ”framtida” samhällsbehov.

Mot individens krav på utbildning måste ställas samhällets krav på en plan-mässig fördelning av arbetskraften på de samhällsnödvändiga yrkena. Viktigare än individens rätt till önskad utbildning är att samhället får sitt behov av arbetskraft för skilda områden fyllt på ändamålsenligt sätt. (s. 136)

Konsekvensen av att numera mer prioritera en ickespecialiserad utbildning för individen är tudelad. 1) Individen kan lättare byta yrke eller arbetsuppgifter, vilket harmonierar med den individorienterade målsättningen om valfrihet vad gäller studieväg och yrke, med samhälls- och avnämarönskemålet om hög omställningsberedskap hos arbetskraften. 2) En bättre grundutbildning, mer allmängiltig, gör det förvisso lättare för individen att byta arbete eller tjänst, men det gör det också lättare för avnämare och samhälle att tvinga individen att byta arbetsuppgifter, arbete eller tjänst även om individen inte vill. Om målen för gymnasieskolan (från höstterminen 2000) står att läsa i Regeringens proposition

1997/98:169 att

Gymnasieskolans uppgift är att kvalificera eleverna i tre avseenden: för ett demokratiskt samhällsliv, för ett utvecklande arbetsliv och för vidare studier.

HP

---Möjligheterna till samverkan mellan skolan och arbetslivet måste utvecklas för att förbättra kvaliteten i all gymnasieutbildning; i synnerhet i yrkesutbildningen. (s.17)

Det är att observera att regeringen förvisso betonar tre mål (uppgifter) men att dessa på intet sätt förväntas ställas i motsats till varandra. Detta klarläggs i användandet av det kraftiga ”… i synnerhet …” avseende yrkesutbildningen. I mycket ämnar det nu förelagda arbetet att tydliggöra svårigheterna i att kunna förverkliga ”… att kvalificera i tre avseenden:”, för:

1. vidare studier (grundläggande högskolebehörighet) 2. demokratiskt samhällsliv (goda samhällsmedborgare)

3. utvecklande arbetsliv (flexibilitet, kunna gå vidare i yrkeslivet). I kapitlet Analys och Diskussion förs ett vidare resonemang om att eleven

steg-vis kan nå alla tre målen, med utgångspunkt i att skaffa sig ett självförtroende

utifrån en väl genomförd yrkesutbildning.

Övergång till högskola

Den reformerade gymnasieskolan har ännu inte påverkat tendensen hos studer-anden från gymnasieprogram med yrkesämnen, att bedriva högskolestudier. Detta tydliggörs i en undersökning av Skolverket (1998a).

Av de 60 700 elever som fick slutbetyg med grundläggande behörighet våren 1997 fortsatte 17 procent direkt med högskolestudier höstterminen 1997. ---Från åtta av programmen var det en procent av eleverna eller färre som övergick direkt till högre utbildning. (s. 60)

Tabell 2.1.1. Tabell 11 ur Skolverket (1998a s. 60) Analys av slutbetygen i gymnasieskolan vårterminen 1997. Visande övergången från gymnasieskolan till högskolan både i procent och

absoluta tal [tabellen är av mig kompletterad med antalet elever]

Tabell 11 Andelen elever med slutbetyg från respektive gymnasieprogram vårterminen 1997 som övergick direkt till högre utbildning höstterminen 1997.

Gymnasieprogram Övergång till högre utbildn, % Gymnasieprogram Övergång till högre utbildn, %

Naturvet. 14 773 elever ca5000, 34% Handels- o adm. 4 575 elever ca 140, 3% Samhällsvet. 21 112 elever ca3600, 17% Hotell- o rest. 3 073 elever ca 30, 1% Specialutform. 1 814 elever ca 200, 11% Hantverk 1 004 elever ca 10, 1% Estetiskt 3 377 elever ca 340, 10% Industri 1 626 elever ca 20, 1% Omvårdnad 3 087 elever ca 280, 9% Naturbruk 1 744 elever ca 20, 1% Medie 2 525 elever ca 180, 7% Bygg 2 019 elever 0 Barn- o fritid 5 718 elever ca 290, 5% Fordon 2 616 elever 0 Energi 611 elever ca 20, 4% Livsmedel 530 elever 0 El 3 385 elever ca 100, 3% Individuellt 653 elever 0

88 72 28 78 50 17 64 38 11 0 20 40 60 80 100 Avgång från NV Avgång från SP Avgång från annat program Antal procent sökt högskolan kommit in på högskolan börjat på högskolan 34 41 64 20 26 50 15 20 38 0 10 20 30 40 50 60 70

Grund- Gymnasie- Högskola

Föräldrars utbildning sökt högskolan kommit in på högskolan börjat på högskolan

Ur ovanstående citat och Tabell 2.1.1 framgår tydligt att det endast är enstaka elever på gymnasieprogram med yrkesämnen som fortsätter direkt efter gymna-sieskolan till högskola. Vissa generella orsaker till de låga procentandelarna torde gälla för alla programmen, såsom värnpliktstjänstgöring och skoltrötthet samt kanske ett hägrande tillrättaläggande av den personliga ekonomin via en kortare anställning. Samtidigt gäller att det är ett stort antal elever som inte når upp till den grundläggande behörigheten till högskolan vid läsårsslutet i årskurs tre, utan behöver komplettera på komvux, vilket även ett flertal av de studie-motiverade med goda betyg gör för att få ett än högre betygsvärde. Man kan förvisso visa det mesta med statistik, dock kan det inte döljas att det är en för-svinnande liten andel av de renodlade ”yrkeseleverna” som läser vidare, detta syns tydligt vid betraktande av de faktiska antalen. Hur var då övergången till högskola under gymnasieskolans linjesystem? Enligt Skolverket (1997) finns ett klargörande.

Av de elever som avslutade någon linje i gymnasieskolan vårterminen 1993 påbörjade 35 procent (drygt 35 500 individer) en högskoleutbildning inom tre år. (s. 46)

Bekräftelse på ovanstående citat finns i Skolverket (1999a).

Ungefär 45 procent av de som fullföljde gymnasieskolan 1995 var inom tre år registrerade vid universitet eller högskola. Motsvarande andel för 1993 och 1994 var 35 respektive 37 procent. (s. 23)

De 17 procenten som direkt gick vidare höstterminen 1997 blir uppenbart betydligt fler när även denna årskull får ytterligare tre år på sig att söka in på högskola. Betydelsen av ”… registrerade vid universitet eller högskola.” framgår inte i rapporten; alltså i vilken omfattning studier bedrivs. I en artikel av Elin Fjellman i Sydsvenska Dagbladet citeras en undersökning av vad ungdomar födda 1978 (10 000 tillfrågades) gjorde efter gymnasieskolan, utförd av SCB våren 1999, Fjellman (2000-01-14)

Idag väljer alla, så när som på några få procent, att läsa vidare på gymnasiet efter grundskolan. Men oroväckande många klarar inte studierna.

--- saknade nästan en tredjedel slutbetyg från gymnasiet. Detta är vanligast bland dem som gått yrkesförberedande program. (s. A6)

Figur 2.1.1. Gymnasieelevers Figur 2.1.2. Deras föräldrarnas

övergång till högskola födda 1978. skolutbildning. Källa SCB våren 1999. Källa SCB våren 1999.

Figurerna 2.1.1 och 2.1.2 visar; dels att viljan att studera på högskolan följer gymnasievalet samt även föräldrarnas skolbakgrund, dels att det är färre elever som de facto börjar på utbildningarna än som blir antagna. Det som saknas är statistik som visar respektive elevkategoris studieresultat på högskolan i form av avslutade examina.

Samband goda betyg – högskolestudier

Skolverket (1999b) har återgett ett datamaterial, i vilket framgår ett tydligt samband mellan programtillhörighet, goda betyg och benägenhet att bedriva högskolestudier.

Sedan 1993 har SCB också genomfört årliga enkätundersökningar av gymnasie-ungdomars intresse för högre studier. Den senaste [med referens till SCB (1998), min kommentar] genomfördes hösten 1997

--- Naturvetarna är mest intresserade, nio av tio tänkte fortsätta, medan intresset för högre studier var mycket lågt på flera av programmen med yrkesämnen, under 10 % för fordons- och industriprogrammen. Det finns ett klart samband mellan goda betyg och intresse för högre studier. (s. 18)

Sambandet mellan programtillhörigheten och betygsnivån kan verifieras genom följande tabell.

Tabell 2.1.2. Tabell 2 ur Skolverket (1998a s. 16) Analys av slutbetygen i gymnasieskolan vårterminen 1997. Visande betygsmedelvärdena i slutbetygen för respektive gymnasieprogram

Det är en slående samstämmighet (interna turordningen) mellan ovanstående Tabell 2.1.2, som utvisar betygsnivån inom de skilda programmen i gymnasie-skolan, och Tabell 2.1.1 som visar tendensen för studeranden tillhöriga olika gymnasiala program att omedelbart söka sig vidare till högskolestudier. Det vore intressant att kunna påvisa om betygsmedelvärdena vid antagning från grund-skolan korrelerar med Tabell 2.1.2, vad avser om elever med höga betygsmedel-värden från grundskolan tenderar att söka sig till gymnasieprogram med höga betygssnitt i sina slutbetyg. Alltså om elevens betygssnitt på grundskolans slutbetyg, återspeglar sig i elevens betygssnitt från gymnasieskolans slutbetyg.

Tabell 2 Genomsnittligt betygspoäng i slutbetygen vt-97 per nationellt program.

Gymnasieprogram Betygs-poängsnitt Gymnasieprogram Betygs-poängsnitt Naturvetenskap 14,1 El 11,7 Samhällsvetenskap 13,1 Livsmedel 11,7 Medie 13,0 Naturbruk 11,7

Estetiska 12,8 Hotell- och restaurang 11,6

Hantverk 12,7 Energi 11,2

Omvårdnad 12,1 Bygg 11,0

Barn- och fritid 11,8 Fordon 10,9

Övergång grundskola – gymnasieskola

Nedan följer en sammanställning av de preliminära antagningarna till gymnasie-skolan för Trelleborg, Malmö och Lund för höstterminerna 1997, 1998 och 1999. 1997 antogs eleverna medelst sifferbetyg, 1998 var första året med antag-ning via meritvärde/antagantag-ningspoäng beräknat utifrån det nya betygssystemet (en viss marginell antagning förekom även med sifferbetyg som grund).

Tabell 2.1.3. Tabellen visar den inbördes placering som gymnasieprogrammen får efter hänsyn

tagen till dess preliminära antagningspoäng. De gråmarkerade talen är en framräknad indikation (medelvärde) av den placering som programmet fick i förhållande till alla program för respektive kommun och antagningsår. Källa: Sydsvenska Dagbladet (mars/april 1997–1999)

Ovanstående Tabell 2.1.3 visar att det är sannolikt så, att elevens val till

gymnasieskolan till stor del styrs av elevens betyg från grundskolan. Detta fastän att det är sagt att eleverna skall kunna komma in via intresseval, alltså att elevens framtidsintressen skall styra dess val till gymnasieskolan. Friheten att välja ökar givetvis i förhållande till elevens ökade förkunskaper uttryckta i de slutbetyg som eleven får från grundskolan. Noteras bör att det inte nödvändigtvis alltid (eller ens regelmässigt) finns en konflikt mellan elevens betygsnivå och dennes intresseval till gymnasieskolan.

Placering; där det program med högst antagningspoäng tilldelas placering 1 och den med lägst får placering 15.

Trelleborg Malmö Lund

Gymnasieprogram _{97 98 99 97 98 99 97 98 99 Sammanvägd placering}

Medie 2 1 2 2 1 2 1 3 14-4=10 10/6=1,7 Naturvetenskap 1 3 5 1 4 1 2 2 19-6=13 13/6=2,2 Estetisk 6 2 1 3 2 10 4 1 29-11=18 18/6=3 Samhällsvetenskap 3 5 4 4 3 3 3 4 29-8=21 21/6=3,5 (Hantverk 3 5 7 15-10=5 5/1=5) El 5 4 13 6 5 5 6 5 49-17=32 32/6=5,3 Hotell- o restaurang 4 6 6 14 9 4 5 7 55-18=37 37/6=6,2 (Industri 7 9 16/2=8) Energi 8 7 13 6 13 8 55-19=36 36/4= 9 Handels- o administ 11 10 7 13 10 8 9 6 74-19=55 55/6=9,2 Omvårdnad 8 7 9 9 6 13 12 11 75-19=56 56/6=9,3 Livsmedel 12 10 12 7 7 9 57-19=38 38/4=9,5 Barn- o fritid 10 9 10 11 8 11 11 10 80-19=61 61/6=10,2 Bygg 9 8 14 8 14 12 8 12 85-22=63 63/6=10,5 Fordon 12 11 11 12 11 14 10 13 94-24=70 70/6=11,7

Det finns ett flertal undersökningar som verifierar att socioekonomisk och sociokulturell bakgrund i allt väsentligt styr elevens skolgång, skolprestationer och framtida yrkesval. En bekräftelse utgör Skolverket (1999c). Studien är en totalundersökning av drygt 92 000 elever i årskurs 9 läsåret 1994/95. I denna rapport påvisas tydligt sambandet mellan studiemotiverat hem och elevens betyg.

Genom tidigare studier vet vi att föräldrarnas direkta stöd, intresse och upp-märksamhet samt deras allmänna attityder och inställning till skolarbetet har betydelse för elevernas resultat i skolan. --- Förklaringen till detta kan vara att en hög utbildningsnivå i hemmen representerar en liknande kultur som den som råder i skolan.

---Vår analys visar ett starkt positivt samband mellan elevens medelbetyg och föräldrarnas utbildningsnivå. Utbildningsnivån i hemmen är den faktor i vår analys som har den absolut starkaste påverkan på medelbetyget. (s. 16)

Ytterligare bekräftelse utgör Fjellman (2000-01-14), se sidan 17.

Att betygen är kriteriebestämda bygger på det självklara; att om en elev har G i exempelvis svenska, engelska och matematik samt en annan elev har mycket väl godkänd (MVG) i samma ämnen från grundskolans årskurs nio, så förväntas eleven med MVG ha mer och högre kunskaper samt även kunskaper av högre kvalitet, än eleven med betyget G. Uppenbart är det även så att de kunskapskrav från grundskolan som behövs för att klara de högre betygen på gymnasieskolan, sannolikt överensstämmer mer med kraven på de högre betygen från grund-skolan. Likaså harmonierar kraven på de högre betygen från gymnasieskolan, mer med de krav som krävs för genomförande av högskolestudier.

Följaktligen är program- och kursmålen satta så att de elever som väl klarar dessa mål även klarar högskolestudier. Tabell 2.1.3 visar att elever som blir antagna till HP har betygsmedelvärden som ligger under medelgoda prestationer, detta innebär följdriktigt att dessa elever till mycket liten del fortsätter på

högskolan. Slutligen, om eleven inte har väl tillgodosedda förkunskaper från grundskolan så klarar eleven endast till nöds program- och kursmålen för till exempel HP. Här vill jag påminna om att endast 3 procent av eleverna på HP går direkt vidare till högskola samt att den kurs som hanterar APU (vilken har inslag av praktiska moment) på HP, kursen Handel och administration (280 poäng), är den kurs som utan konkurrens har störst procentuell andel elever med betyget MVG (28 procent). Detta jämfört med samtliga övriga kurser inom HP, närmast efter kommer kursen konferensadministration med 11 procent MVG, Skolverket (1998a).

Figur 2.1.3 på sidan 21 är avsedd att tydliggöra de huvudsakliga elevrörelserna, från grundskolan till högskolan eller förvärvsarbete via gymnasieskolan. Detta ur perspektivet att gymnasieprogrammen med yrkesämnen i allt väsentligt ”tar hand om” elever med låga till medelgoda betyg från grundskolan.

Figur 2.1.3. Figuren visar en schematisk bild över hur elevströmmarna ter sig utifrån elevernas

studieresultat och studiemotivation samt inte minst hemmets studietradition. Observera att endast de mest signifikanta övergångarna är markerade; det finns följaktligen ett flertal icke markerade ”korsvisa” övergångar.

Vid betraktande av de tre Tabellerna 2.1.1, 2.1.2 och 2.1.3 slås man gärna av samstämmigheten i att förkunskaperna från grundskolan ger utslag i viljan och förmågan att söka sig till högskolan. Essensen av det förda resonemanget är att sannolikheten att skolan skall lyckas med elever på HP är större, om målet att ge en god grund för yrken inom handeln ges tillbörlig prioritering, än målet, att ge grundläggande behörighet till högskolan – sett ur perspektivet att endast ett fåtal elever på HP har de kunskaper med sig från grundskolan som behövs för detta mål. Följaktligen kan inte vare sig målet att göra goda samhällsmedborgare (de-mokrati, solidaritet, breda kunskaper etc.), eller målet att ge högskolekompetens, få värderas högre än målet att ge en god grund för yrkesutövning. Avnämarna behöver rekrytera inte endast utifrån breda allmänna kunskaper, utan även utifrån goda yrkeskunskaper. Kommunalarbetaren (2000-03-13) bilaga nr 8 Lärandet, tydliggör kommunals syn på samhällets prioritering av högskolestudier.

Arbetsgivarna är dåliga på att fastställa vilken kompetens som behövs för verk-samheten idag och i framtiden. --- Arbetsgivaren lutar sig mot skolsystemet. Det är gymnasieskolans program och högskolan som styr. Dessa utbildningar sätts upp som allmänna krav som alla anställda måste uppfylla utan att arbetsgivarna funderar över vad som är rätt kompetens för de aktuella verksamheterna. Man lutar sig mot generella krav utan att fördjupa sig i vilka kunskaper som behövs för att lösa behoven i verksamheterna. Denna statiska attityd är en viktig orsak till den sneda debatten om vad som är viktig kunskap. Nästan alla är eniga om att i framtiden kommer alla anställda att behöva högskolekompetens. Men vem ställer sig frågorna: Varför och till vad? (s. 1)

Det är signifikant att samhället reagerar mot (eller emot) kravet på den grund-läggande högskolebehörigheten. Detta utifrån att det alltmer kommer ifråga-sättande om när denna behörighet skall implementeras samt som ovanstående citat antyder, en viss tveksamhet i om avnämarna verkligen tänker använda denna utökade behörighet och i så fall till vad?

Universitet, Högskola antagningspoäng

hög (läkare, jurist etc) medel (lärare, vård etc)

låg (grundläggande behörighet) Gymnasieskolan programmens antagningspoäng slutbetyg hög hög medel medel låg låg Gymnasieskolans individuella program Förvärvsarbete utan högskola Grundskolans slutbetyg hög medel låg

Krav och förväntningar av samhället

Det vore alltså illa om krav och förväntningar inte harmonierar mellan elev – förälder – lärare – skolledning – lokal skolstyrelse – kommun – skolverk – utbildningsdepartement – avnämare. Dessa utgör en stor del av samhället. Jag har medvetet satt avnämarna sist för att markera att det är mycket och många inblandade, innan eleven får en eventuell anställning inom exempelvis handeln, vilket trots allt en stor del av HP-eleverna slutligen får. Med andra ord är det mycket som skall ”klaffa” för att det viktiga delmålet att tillfredsställa avnäm-arna skall kunna nås.

Samhället befinner sig i ständig förändring, vilket för individ och organisation/ företag ställer krav på flexibilitet likväl som förnyelse, utveckling och anpass-ning. Det är en balansgång mellan att gymnasieskolan ger en extremt studieför-beredande utbildning (liknande gymnasiet och läroverken vilka föregick Lgy70, Läroplan för gymnasieskolan 1970), som endast består av kärnämnen – till att endast omfatta karaktärsämnen, liknande de yrkesutbildningar (yrkesskolor) som föregick gymnasieskolans införande 1971 (Lgy70). Ett flertal ”mellanting” fanns före Lgy70: handelsgymnasium, fackgymnasium, handelsskola, sjuksköterske-skola, folkskoleseminarium, tekniska utbildningar etc. Det stora flertalet av dessa utbildningar, mellan grundskolan och högskolan, samlades i gymnasie-skolan med Lgy70, där de olika linjerna fick bli efterföljare till bl. a. fack- och yrkesskolorna. Som exempel kan nämnas att handelsgymnasiet övergick i E-linjen (Ekonomisk linje) samt den praktiska handelsundervisningen övergick till Dk-linjen (Distribution och kontors linjen).

Ett förtydligande av spridningen inom gymnasieskolan under Lgy70 är att Dk saknade ämnet matematik; de behövliga matematikkunskaperna undervisades i moment som handelsräkning, vilken genomfördes av handelsläraren. I nu gällande programutformade gymnasieskola, Lpf94, är matematikämnet infört i HP som del i att ge alla elever grundläggande behörighet till högskolan samt att åstadkomma ”flexibiliteten”. Som synes har lägsta nivån på kunskaper som är allmängiltiga, radikalt höjts under de senaste 30 åren. Flera undersökningar initierade av Skolverket (1998c, 1999a) visar att måluppfyllelsen, att samtliga gymnasieelever skall uppnå högskolebehörighet är låg, speciellt för programmen med yrkesämnen; likaså visas att även övergången till högskolan är låg för dessa elever.

Elevernas grundutbildning i den nioåriga grundskolan är starkt inriktad mot allmänna (allmänbildande) kunskaper, där allmänna ämnen är dominerande. Detta fortsätter till stora delar inom de två gymnasieprogrammen med studie-inriktning (SP och NV). En viss förskjutning mot att ge en mera yrkesinriktad utbildning ges i programmen med yrkesämnen, exempelvis HP. Dock inte i större utsträckning än att den specifika yrkesutbildningen skall ske efter gymnasieskolan, detta då benämningen nu är enligt Gymnasieförordning

1992:394 5 kap. § 17: ”…pro-gram med yrkesämnen…”, samt enligt Skollagen

5 kap. § 4: ”De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på högskolenivå och för yrkesverksamhet.”. Här uppstår det svåra i att eleverna på program med yrkesämnen skall få en viss insikt och kunnande i de specifika yrkesområdena för att kunna vara anställningsbara, samtidigt som kraven finns

på elevernas allmänbildning i form av ökade kunskaper i kärnämnen. Detta för att kunna vara mottagliga för förändringar i samhället, i form av exempelvis ökad förmåga till anpassning till nya uppgifter inom yrket. Även förmågan att byta arbetsuppgifter, likväl som att ha ökade förutsättningar att klara en fullständig omskolning är av betydelse.

Exemplifiering av svårigheten i att eleven även behöver kunskaper i kärnämnen i sin handelsutbildning är följande. För antagning till HP krävs som minimun G i svenska, engelska och matematik, eleven kan alltså bli antagen utan betyg i exempelvis religion, historia och samhällskunskap. Preliminärt lägsta meritvärde /antagningspoäng för HP i Malmö inför läsåret 00/01 är 100 poäng, alltså kan en elevs betygsfördelning vara exempelvis: 10 ämnen med G och att eleven därvid saknar betyg i resterande 6 ämnen. Religion och samhällskunskap återkommer som kärnämnen på HP, eleven kan här ”klara” sitt slutbetyg från gymnasie-skolan med IG i dessa ämnen. Men vilka konsekvenser uppstår i ämnet handel? Moment som etik, moral, att sälja utomlands, att sälja till invandrare/turister etc. blir följaktligen mycket svåra att genomföra för eleven. Lpf94 framhåller att

Gymnasieskolan skall med den obligatoriska skolan som grund fördjupa och utveckla elevernas kunskaper som förberedelse för yrkesverksamhet och studier vid universitet och högskolor m. m. och som förberedelse för vuxenlivet som samhällsmedborgare och ansvariga för sina egna liv.

--- De skall få en sådan grund för ett livslångt lärande att de har beredskap för den omställning som krävs när betingelser i arbetslivet och samhällsliv förändras. (s. 27)

Inbyggd flexibilitet

Att undersöka om denna inbyggda flexibilitet verkligen fungerar sett ur avnäm-arnas perspektiv är intressant. Även om avnämarna faktiskt har användning av

den förmodade ökningen av elevernas allmänbildning, jämfört med tidigare

motsvarande yrkesutbildningar, såsom exempelvis HK och Dk, är det inte säkert att avnämarna rent praktiskt tillgodogör sig den.

Då ett delsyfte med övergången till HP var att eleverna skulle få tillgång till (och kunna tillgodogöra sig) kunskaper på en högre nivå inom ämnet handel och framförallt i allmänna ämnen, förmodades att eleven skulle, mycket snart efter avgång från HP, klara mer ansvarsfulla uppgifter inom handeln samt inte minst klara mer avancerade vidareutbildningar. Detta genom att målbranschen de facto skulle erbjuda (eller åtminstone snabbare erbjuda) anställda med HP som bak-grund i större utsträckning – än anställda med Dk eller HK som bakbak-grund – varierande och mer ansvarsfulla uppgifter, likaså i ökad utsträckning erbjuda vidareutbildning via interna kurser.

Det kan även vara så att avnämarna inte upplever att det har blivit en förändring jämfört med tidigare. Varvid de fortsätter att anställa elever med motsvarande SP-E-kunskaper, på de positioner som kräver studievana och flexibilitet avse-ende anpassning till förändringar inom handeln. Det kan också vara så att det finns en naturlig tröskel mellan de nuvarande och framtida uppgifter/positioner, som är karaktäristiska för HP-elever respektive SP-E-elever.

2.2

APU enligt styrdokumenten

I Lpf94 omnämns inte APU ordagrant men anger att

Skolan skall sträva efter ett bra samarbete med arbetslivet, vilket är viktigt för all gymnasial utbildning men av avgörande betydelse för den yrkesförberedande utbildningens kvalitet. (s. 27)

I skollagen nämns inte APU alls. APU omnämns endast kort i

Gymnasieförord-ning 1992:394, det som nämns citeras i Bilaga D. Dock är intressant att notera

definitionen på APU enligt kap. 1 § 2: ”… kursplanelagd [efter 2000-07-01 kursplanestyrd] utbildning som genomförs på en arbetsplats utanför skolan, …” [min kommentar och mina understrykningar]. Det är även intressant att på ett flertal ställen används ordet skall, vilket är ett mycket starkt ord i lagtext-sammanhang. I Gymnasieförordning 1992:394 är detta explicit, i bland andra följande paragrafer:

Kap. 1 § 6 a Kursplaner för yrkesämnen skall fastställas efter samråd med parterna på arbetsmarknaden. --- Förordning (1998:354).

Kap. 5 § 17 Arbetsplatsförlagd utbildning skall förekomma

---Det råder inget tvivel om att det för HP finns kursplan för APU (inom ämnet

Handel och administration 280 poäng), inte heller tvivel om att kommunerna

bemödar sig om att APU verkligen erbjuds berörda elever på en arbetsplats. Däremot är det inte lika klart att kommunen (styrelsen för utbildningen) kan (eller vill) inse att det med APU gäller utbildning och inte enbart praktik. Är det då någon skillnad mellan APU och praktik, och i så fall är skillnaden så stor att det behöver tas hänsyn till den?

Per definition är det skillnad. Ordet praktik härrör ur att praktisera något, att utföra något, att öva sig, alltså att träna sig i att bättre, snabbare, med mindre svinn, effektivare kunna utföra ett eller flera sammanhängande moment. All nyinlärning under praktik begränsas till att det nya har en direkt följd av att eleven får en bättre färdighet i att utföra momenten.

APU:n är ett vidare begrepp än praktik, då det i APU förutom allt vad praktik står för även innefattar nyinlärning av nya teoretiska och praktiska moment, med andra ord utgöra en pedagogisk process. Det är alltså tydligt att handledaren skall utföra ett pedagogiskt arbete på sin arbetsplats gentemot eleven.

Utifrån de tre ovan understrukna huvudbegreppen i kap. 1 § 2 i

Gymnasieför-ordning 1992:394 följer nedan en penetrering av dessa: • Kursplanelagd – kursplanestyrd

• Utbildning

Kursplanelagd – kursplanestyrd

Att en verksamhet är kursplanelagd förpliktigar skolan att verkligen tillse att APU har en egen kursplan. Den kursplan som finns tillgänglig är redovisad i kursen (tillika ämnet) Handel och administration omfattande 280 poäng. Här är riktmärket att en poäng motsvarar 60 min lärarledd undervisning. Denna kurs är avsedd att till en liten del genomföras i skolan samt vad gäller den större delen på en arbetsplats. Fördelningen varierar men skall enligt Gymnasieförordning

1992:394 5 kap. § 17 vara minst 15 veckor där varje vecka motsvarar 24 timmar

undervisning i skolan.

En vanlig fördelning är att 40 poäng förläggs till skolan samt att resterande 240 poäng arbetsplatsförläggs. I denna kursplan finns möjlighet att ”plocka ut” ett antal delmoment, som helt eller delvis väl kan utföras/genomföras på arbets-platsen. I sammanhanget torde påpekas att kursplanelagd även ställer krav på att formulera mål och innehåll. I senaste uppdateringen av Gymnasieförordning

1992:394 (SFS 1999:744) är ordet kursplanelagd ändrad till kursplanestyrd.

Detta är en tydlig skärpning och markering av att verksamheten skall styras av en kursplan.

Utbildning

Arfwedson och Arfwedson (1994) konstaterar att

”Utbildning skall vila på vetenskaplig grund” fastslås i högskoleförordningens andra paragraf. Det gäller alltså även lärarutbildningen och därmed lärares arbete. (s. 258)

Det kan tyckas något långsökt att fortsätta deduktionen på så sätt, att handels-läraren på vetenskaplig grund skall överföra kunskaper till handledaren, som i sin tur genomför utbildning gentemot eleven på sin APU. Detta kräver i så fall gedigna utbildningsvetenskapliga kunskaper hos handelsläraren, med andra ord ett stort krav på fortbildning.

Inlärning innebär – en bestående förändring i, eller en modifikation av, en indi-vids förmåga att åstadkomma någonting, praktiskt eller teoretiskt. Förändringen kommer till stånd genom påverkan av: erfarenhet, undervisning, eget arbete eller övning, samt även kombinationer av dessa. I sammanhanget har begreppet ”tyst kunskap” en självklar plats, då den förutsätter att handelsläraren kan den rådande tysta kunskapen, så att handledaren och handelsläraren ”talar samma språk” när eleven skall utbildas på sin APU; samt vid ömsesidig kunskapsöverföring mellan handelsläraren och handledaren. Tomas Kroksmark (1998) definierar att

… begreppet undervisning betecknar något som genomförs av någon med tydliga och medvetet valda metoder och med ett likaledes tydligt och medvetet valt innehåll, som någon annan förväntas att helt eller delvis tillägna sig genom inlärning. (s. 84)

Följaktligen sker en utbildning på den plats, i den kontext och i den stund det sker en undervisning. Att det trots allt sker en utbildning på en arbetsplats inom

handeln, är högst sannolikt. Om denna utbildning är av den volym, kvantitet och kvalitet som handeln, skolan samt övriga samhället önskar, är betydligt mer tveksamt. I Gymnasieförordning 1992:394 kap. 5 § 17 står följande om ansvar och krav: ”Styrelsen … ansvarar för att den arbetsplatsförlagda utbildningen uppfyller de krav som finns på utbildningen.”.

På en arbetsplats

Inom ämnet handel kan ”… på en arbetsplats …” innebära stor variation för eleven, exempelvis: fackhandelsbutik, dagligvarubutik, säljföretag (telefonför-säljning, resandesäljare), näthandelsföretag, grossister, importörer, fabrikanter m. fl. Utöver dessa finns företag som gränsar till både turism och administration. Kravet från skolan är att företaget är välskött, tecknat relevanta avtal och försäk-ringar, kan ge en allsidig APU inom handel samt visar engagemang i eleven. Som nämndes under föregående rubrik Utbildning förutsätter utbildning att det sker en undervisning i en kontext, kontexten är mycket välkänd för handledaren. Undervisning är också välkänd avseende momenten förklara och visa, däremot är de rena pedagogiska, didaktiska och kognitiva aspekterna inte lika kända. Dessa aspekter tillsammans med mål och urval av moment måste därför kommu-niceras med handelsläraren.

2.3

Reflektion kring handledarrollen

Tanken med utbildade handledare är knappast ny. I Regeringens proposition

1987/88:102 föreslogs att handledarna skulle ha en utbildning om sju dagar.

Detta får idag ses som en målsättning och en indikation över att politikerna verk-ligen önskade kvalitet i handledarutbildningen. Att det ”bidde en tummetott” kan med fog sägas enligt många samstämmiga rapporter. I SOU 1992:25 konstatera-des följande problem i samband med rekrytering och utbildning av handledare:

• De riktigt små företagen har svårt att ställa upp vid utbildning av handledare och detta är inte kostnadsrelaterat. De kan helt enkelt inte avvara personal under dagtid.

• Utbildade handledare ”försvinner” genom att de byter jobb eller friställs.

• Alla handledare kommer inte att ha fullständig utbildning.

• En viss dubblering av handledare krävs på grund av tjänstledigheter, tjänsteresor etc. under APU-perioden.

Som tidigare nämnts anger Gymnasieförordning 1992:394 kap. 5 § 17 att ”Styrelsen … ansvarar för att den arbetsplatsförlagda utbildningen uppfyller de krav som finns på utbildningen.”. Eftersom ansvar inte kan delegeras kommer styrelsen för utbildningen att, oavsett vem som tillser att kraven uppfylls, vara ansvarig för kravuppfyllelsen. Ett sannolikt scenario är att styrelsen delegerar till rektor, som delegerar till studierektor, som delegerar till undervisande handels-lärare att tillse kravuppfyllelsen. Läraren känner säkert väl till kraven, men finner det inte möjligt att i sin tilldelade undervisningsskyldighet hinna utföra

och genomföra kravöverföringen till handlaren/handledaren, varvid processen ”stannar”. Skolverket (1998b) verifierar att

Arbetsplatsbesöken är en förutsättning för yrkeslärarnas kännedom om olika arbetsplatsers produktion/verksamhet och som i sin tur är utgångsläget för planering av APU-verksamheten vid respektive arbetsplats. Det finns också stora möjligheter till fortbildning för yrkeslärarna i samband med arbetsplatsbesöken. Ute på företagen/institutionerna finns den nya tekniken och dom nya metoderna. I dagsläget utnyttjas inte dessa möjligheter på grund av den snäva tidsram som står till förfogande för yrkeslärarna i samband med APU:n. Dessa synpunkter framkom också i Skolverkets undersökning 1995. (s. 37)

Det hela bottnar kanske i bristande förmåga till prioritering av de ekonomiska resurserna. Vi måste ha klart för oss att en allmän uppfattning lärarkollegor emellan är att ett mycket högt prioriterat mål för skolan, satt av samhället, är att sysselsätta, förvara eller åtminstone tillse eleverna så att de inte utför destruktiva handlingar ”ute” i samhället. Detta uppnås om eleven har hög närvaro på sin APU, vilket eleverna har, närvaron styrks av min och flera kollegors egen erfarenhet samt att, som tidigare nämnts, förhållandevis många elever får VG (väl godkänd) och MVG i kursen Handel och administration. Så varför ha en ”luxuös” krav-uppfyllelse, i att eleverna skall få en utbildning av hög kvalitet, när det inte ens är ett högljutt klagande över APU-utbildningens kvalitativa innehåll? Som svar på frågan kan följande citat ur rapporten Skolverket (1998a) utgöra.

Skolverket har utbetalat 20 miljoner (öronmärkta pengar) per år under den senaste treårsperioden till kommuner och landsting för att ordna handledarut-bildning, totalt således 60 miljoner kronor. Trots detta är det endast 34 (13%) av de 260 utbildningarna som anordnar handledarutbildning som uppgivit att detta bidrag har använts eller kommer att användas under budgetåret 1997. (s. 54)

Uppenbart finns det medel för den utbildning som starkt efterfrågas. Vad är det då som gör att handledarutbildningen behandlas så styvmoderligt? Förklaringen kan vara att handledarutbildningen inte ses som ett prioriterat område i konkur-rens med prioriteringen att alla skall nå grundläggande behörighet till högskola.

Anskaffning av APU-platser

Handelsämnet hade en lång tradition i att anskaffa och behålla väl fungerande praktikplatser under Dk- och HK-tiden. Denna bakgrund var en god tillgång när det blev aktuellt att anskaffa APU-platser till HP. Det problem som alltid har funnits är den sociala anpassningen, där särskilt den något hårda attityden och lite råa kommunikationen inom handeln kommer till uttryck, vilket är en väsentlig del i det yrkesspråk som används. Detta kan i enstaka fall begränsa tillgången på APU-platser, då denna jargong kan upplevas av ett fåtal elever som besvärande och/eller främmande.

Samtidigt får vi alltmer in elever på HP som har mer eller mindre sociala prob-lem samt även kommunikativa probprob-lem, vilket i dagens rationella värld med en alltför låg ekonomisk tolerans innebär, att en arbetsplats har svårt att ”ta hand om” dessa elever, som är berättigade till beteckningen elever med särskilda

den enda. Problemet blir då att skolningen ut i ”verkligheten” fördröjs tills eleven på ett eller annat sätt genomgått gymnasieskolan, varvid dessa elevers skeva verklighetsuppfattning (att verkligheten endast består av hem, skola och fritid) blir än mer cementerad.

Konsekvensen av att skolförlägga APU är svårsmält – kanske alltför svårsmält – för skolledningen, som måste ”störa” styrelsen för utbildningen med att behöva rapportera till Skolverket att en eller flera elever inte, efter stor möda, kunnat beredas någon adekvat APU. Skolledningen frestas därmed tänja på kriteriet för APU – ”… som genomförs på en arbetsplats utanför skolan,”

(Gymnasieförord-ning 1992:394 1 kap. § 2) – på så vis att definiera skola som en arbetsplats.

Faktum är ju trots allt att skrivningen i ovan citerade paragraf (om arbetsplats utanför skolan), knappast kan gälla den APU som avser elever på den admini-strativa delen av HP vilka mycket väl kan genomföra sin APU inom skolans administration. Som tidigare citerats anger Lpf94 att

Skolan skall sträva efter ett bra samarbete med arbetslivet, vilket är viktigt för all gymnasial utbildning men av avgörande betydelse för den yrkesförberedande utbildningens kvalitet. (s. 27)

Det står ”… av avgörande betydelse …”, detta är ett mycket starkt uttryck vilket verkligen förpliktigar skolan att de facto ha ”… ett bra samarbete med arbetslivet …”. Här finns knappast möjlighet att ursäkta en minimal kontakt, med att arbets-livet inte möter upp när skolan kallar till stormöte för att informera om skolan och de förutsättningar som gäller där. En uppsökande verksamhet är av nöden tvungen när det enklaste sättet (stormöte) fallerar. Problemet är som vanligt pengar, då uppsökande verksamhet är betydligt dyrare för skolan/kommunen. Här måste samma information upprepas, av exempelvis handelslärare och studierektor, vid varje besök hos varje enskild arbetsgivare/handledare. De kvalitativa vinsterna är förvisso betydande, för att inte säga avgörande, i dels att informationen givetvis anpassas till den enskilde arbetsgivarens förutsätt-ningar samt dels att det säkerligen uppstår en givande diskussion om inte minst innehållet i APU:n och det tvingande faktumet att APU är en utbildning, där de mekaniska upprepningarna i uppackning och eventuell larmning av varor (färdighetsträning) absolut inte får ta överhand.

Sammanfattning

Kapitlet har klarlagt att samhället valt vägen att låta elevens val till gymnasie-skolan styra dimensioneringen av programutbudet, och samtidigt begränsat sina styrmöjligheter till att i huvudsak vara av informativ karaktär. Det har även tydliggjorts att direktövergången till högskolestudier från gymnasieprogrammen med yrkesämnen är ytterst begränsad, samt att detta har sin grund redan i grund-skolan via hemmets socioekonomiska och -kulturella förhållanden. En diskus-sion om kraven att APU:n skall vara en kursplanestyrd utbildning på en arbets-plats, har visat på brister i kommuners förmåga till prioritering av kvaliteten; med den kommunala ekonomin som grund härför.

I nästa kapitel presenteras en kort genomgång av i huvudsak den praktiska handelsutbildningen under främst 1900-talet.