Hörselskadades möte med högskolan

38  Download (0)

Full text

(1)

SAMHÄLLE–KULTUR– IDENTITET

Examensarbete

15 högskolepoäng, grundnivå

Hörselskadades möte med högskolan

Hearing impaired students at swedish universities

Karin Gerleman Zander

Studie- och yrkesvägledarexamen 180hp Datum för uppsatsseminarium: 2019-10-25

Examinator: Peter Gladoic Håkansson Handledare: Anders Hallqvist

(2)
(3)

Sammanfattning

Syftet med det här arbetet är att beskriva och förstå hur hörselskadade studenter upplever och hanterar inkludering och exkludering på högskolan i Sverige. Bakgrunden är att hörselskadade studenter i en tidigare undersökning från 2007 visade sig vara

underrepresenterade på högskolan och överrepresenterade i avhopp från densamma. Det finns idag få undersökningar med livsberättelser från hörselskadade studenter kring deras upplevelser av högre studier. Denna studie vill i någon mån försöka bidra till en större förståelse kring hörselskadades situation. Som metod har valts kvalitativa intervjuer.

Teoretiska begrepp har hämtats från Goffmans teori om stigmatisering.

Resultaten visar att hörselskadade studenter saknar och efterfrågar ett samlat grepp kring hörselfrågor inom högskolan. Värdefulla insatser för den enskilde studenten görs via Pedagogiskt stöd, men det saknas en allmän medvetenhet om dessa frågor inom högskolan, liksom fullgoda tekniska lösningar. Inkludering, både i undervisningen och socialt, förblir studentens ansvar och väljs ibland bort för att slippa påkalla uppmärksamhet till sitt funktionshinder.

Med tiden ökar studentens skicklighet att hantera hörselrelaterade situationer, vilket påverkar självbilden samt ökar inkluderingen. Inkluderingen kan dock med små medel underlättas och påskyndas av högskolan. Detta skulle underlätta för den hörselskadade studenten studiemässigt och socialt samt i förlängningen kunna motverka avhopp.

(4)

Förord

Jag vill tacka mina respondenter som delat med sig av sina liv och erfarenheter samt Hörselskadades Riksförbund och Unga Hörselskadade som initierat kontakter. Stort tack även till mina handledare Frida Wikstrand och Anders Hallqvist.

(5)

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 7

1.1 Syfte och frågeställningar ... 8

1.2 Avgränsning ... 8

1.3 Disposition ... 8

2. Tidigare forskning ... 10

2.1 Funktionshinders betydelse för karriärval och högre studier ... 10

2.2 Avhopp från högre studier ... 10

2.3 Osynliga funktionshinder på arbetsplatsen ... 11

2.4 Sammanfattning ... 12

3. Teori ... 14

3.1 Goffmans teori om stigmagtisering ... 14

4. Metod ... 17 4.1 Val av metod ... 17 4.2 Urval ... 18 4.3 Kvalitativa intervjuer ... 18 4.4 Bearbetning av analys ... 19 4.5 Etiska överväganden ... 19 5. Resultat ... 20 5.1 Livsberättelserna ... 20 5.1.1 Julia ... 20 5.1.2 Sofia ... 22 5.1.3 Amir ... 23 5.1.4 Helene ... 25 5.1.5 Arvid ... 27 5.2 Sammanfattning av resultat ... 28 6. Analys ... 30

6.1 Inkludering och exkludering ... 30

6.2 Hörselskadans betydelse för identiteten som student ... 31

6.3 En mångfald av strategier ... 32

6.4 Sammanfattning av analys ... 32

(6)

7.1 Resultatdiskussion ... 33

7.2 Metoddiskussion ... 34

7.3 Teoridiskussion ... 34

7.4 Förslag på vidare forskning ... 34

7.5 Rekommendationer till högskolan ... 35

8. Referenslista ... 36

Bilaga ... 38

(7)

1.Inledning

Den här studien handlar om inkludering och exkludering av hörselskadade studenter på högskolan. Förhoppningsvis kan den tillföra något till den forskning som redan har skett kring hörselskadors påverkan på högre studier.

Det finns ingen aktuell statistik på hur stor andel hörselskadade som går in i högre studier i Sverige. Den senaste större studien på området genomfördes av Hörselskadades Riksförbund år 2007. Betydligt färre hörselskadade fortsatte då till högskola, 10-15 % mot samtliga 45 %. (HRF 2007, 56). Troliga anledningar som lyfts av HRF är bristande betyg och motivation (HRF 2007, 56). Vidare slutför färre hörselskadade på högskola sina studier. I diskrimineringslagen (kap 2 §5) fastställs rätten till stöd och hjälpmedel. (hrf/Synovate 2007).

I Sverige finns cirka 1,5 miljoner hörselskadade (SCB 2017). Detta visar siffror som SCB, Statistiska Centralbyrån tagit fram på uppdrag av HRF, Hörselskadades Riksförbund. Av dessa var i undersökningen 712 000 i yrkesverksam ålder, 16–64 år (HRF 2017, 3). Siffrorna är ett genomsnitt på åren 2014 - 2016. De senaste 30 åren har andelen

hörselskadade ökat (HRF 2017, 6). Samtidigt har hörapparater och andra hjälpmedel utvecklats, både tekniskt och estetiskt. Hörselskador är vanligare hos män (HRF 2017,11).

Liksom det finns olika sorters och grader av hörselskador, är det individuellt i vilken utsträckning som man påverkas av denna. Alla är inte heller medvetna om att de har en hörselskada och hur den kan påverka. I begreppet hörselskada ryms förutom nedsatt hörsel även Menieres sjukdom och Tinnitus. Enligt Rabe och Hill (2006) utvecklar hörselskadade elever strategier för att dels få information dels undvika att tappa ansiktet (Rabe & Hill 2006,78). Författarna belyser även hur hörselskadade elever inte i högre grad upplevde sig avvisade. Dock upplevde de sig som mer negligerade.

(8)

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med det här arbetet är att beskriva och förstå hur hörselskadade studenter upplever och hanterar inkludering och exkludering på högskolan. Syftet vill jag preciserai följande frågeställningar: 1. Vilka erfarenheter av inkludering och exkludering beskriver

studenterna med hörselskada på vägen in och igenom högre studier. 2. Vilken betydelse tillskrivs hörselskadan för deras identitet som student. 3. Vilka strategier för inkludering beskriver studenterna i sina livsberättelser.

1.2 Avgränsning

Studien avgränsas till att omfatta hörselskadade, ej döva personer som studerar eller har studerat på högskola i Sverige. Personerna har olika grader av hörselnedsättning.

Åldersmässigt avgränsas studien till personer som är högst 45 år. Detta gjordes med tanke på att det inte skulle ha gått för lång tid mellan tiden på grundskola och högskola.

Intervjupersoner förmedlades dessutom delvis via Unga Hörselskadade, vars medlemmar är högst 30 år.

1.4 Disposition

I detta första kapitel ligger inledning, syfte och frågeställningar, avgränsning och bakgrund. I kapitel 2 ligger tidigare forskning vilken behandlar följande: Funktionshinders betydelse för karriärval och högre studier, avhopp från högre studier samt osynliga funktionshinder på arbetsplatsen. Kapitel 3 redovisar Goffmans teori om stigmatisering. Kapitel 4 behandlar metod. Kapitel 5 återger livsberättelserna och behandlar resultat av dessa. Vi får här följa intervjupersonernas väg från grundskola till högre studier. Kapitel 6 analyserar

(9)

metod och teori samt ger förslag på hur högskolan kan öka inkluderingen för hörselskadade studenter. I kapitel 8 anges källorna.

Dispositionen är tänkt att skapa tydlighet för läsaren, där bakgrund, tidigare forskning och teori ger en förförståelse och banar väg för analysen av livsberättelserna.

(10)

2. Tidigare forskning

2.1 Funktionshinders betydelse för karriärval och högre

studier

Sambandet hörsel och högre studier har uppmärksammats i olika studier och

undersökningar. I en studie från 2012 undersöks aktuell forskning på ämnet (Frid & Krantz 2012). I sin analys konstaterar författarna att det finns mycket forskning om teknisk

tillgänglighet kring funktionshinder. Dock behövs det mer kunskap om livssituationen för studenterna, vad som fungerar och inte fungerar samt vad som får personer med

funktionshinder att välja eller välja bort högre studier (Frid & Krantz 2012, 22).

Enligt Söderberg (2014) hämmas ofta karriärvalen för rörelsehindrade mellan arton och fyrtio år av en för låg tilltro från omvärlden till deras förmågor. Välmenande personer inom skolvärlden och/eller familjen agerar som grindvakter och ser, mer eller mindre omedvetet, till att rörelsehindrade unga håller sig på säkert vatten (Söderberg 2014). I sin analys utgår Söderberg bland annat från Goffmans Stigmateori (Söderberg 2014, 25).

2.2 Avhopp från högre studier

I sin studie Leaving College fokuserar Tinto, i likhet med min studie, på orsakerna till studieavhopp ur ett helhetsperspektiv (Tinto 1987). Tinto beskriver hur tidigare forskning på området ofta har lagt samman dem som hoppar av en specifik utbildning men fortsätter att studera på annat håll med dem som hoppar av studier helt och hållet. (Tinto 1987, 37). Tidigare forskning har därtill, skriver han, varit mer beskrivande än analytisk och fokuserat på själva avhoppen men inte tagit upp processen dit (Tinto 1987, 38). Detta perspektiv är

(11)

relevant för min studie då jag är intresserad av processen kring vägen in och igenom högre studier. Tinto medger att även om det finns, som han uttrycker det, individuella rötter till varje avhopp har man kunnat se vissa gemensamma attribut (Tinto 1987, 39). Tinto delar upp attributen i individnivå och institutionsnivå. På individnivå är de framträdande attributen hos eleven avsikt och engagemang. På institutionsnivå är dessa: anpassning svårighet, överensstämmelse och isolering (Tinto 1987, 39).

Forskarna Lukosius, Pennington & Olorunniwo (2013) undersöker hur studenten uppfattar det akademiska och sociala stödsystemet kring sina studier samt vilken påverkan detta enligt studenten själv haft på beslutet att fortsätta eller hoppa av (Lukosius,

Pennington & Olorunniwo 2013, 209). Forskarna pekar, i likhet med Tinto, på att akademisk och social integrering på lärosätet kan vara en avgörande faktor för att klara studierna (Lukosius, Pennington & Olorunniwo 2013, 210). De tar upp Tintos forskning om att goda relationer mellan elev och fakultet har stor betydelse för hur väl man framhärdar med studierna (Lukosius, Pennington & Olorunniwo 2013, 211). Resultatet visade att om studenten uppfattade att de akademiska behoven tillgodosågs av fakulteten var de mindre benägna att hoppa av. Familjens stöd och den ekonomiska situationen var också av stor betydelse. Studien visade att studentens uppfattning av det samhälleliga och sociala stödet inte påverkade beslutet (Lukosius, Pennington & Olorunniwo 2013, 216).

2.3 Osynliga funktionshinder på arbetsplatsen

Maria Norstedts forskning år 2019 om osynliga funktionshinder på arbetsplatsen vilket resulterat i en artikel, bygger på 10 intervjuer med personer med osynliga funktionshinder samt 7 intervjuer med personer som möter målgruppen i sitt arbete: arbetsgivare, HR chefer, doktorer och psykologer (Norstedt 2019,1). Norstedt refererar bland annat till Goffman (Norstedt 2019). De personer i studien som hade avslöjat sitt funktionshinder upplevde att de därefter behandlades annorlunda än sina medarbetare (Norstedt 2019,22). Undersökningen bidrar enligt Norstedt med ny kunskap angående att avslöja sitt

funktionshinder då upplevelsen av detta visade sig skilja sig åt mellan de anställda och de övriga yrkesgrupperna såsom arbetsgivarna (ibid.). Arbetsgivare behöver, konstaterar

(12)

Norstedt vidare i sin analys, mer kunskap om vilka här beskrivna dilemman som personer kan känna kring att bli öppna om sitt funktionshinder (ibid.). Likaså bidrar undersökningen till att förstå att den som väljer att inte avslöja sitt funktionshinder på sin arbetsplats inte väljer detta utav oärlighet. Att inte avslöja beror istället på önskan att få behålla sin identitet och att få fortsätta att betraktas som normal. (ibid.).

2.4 Sammanfattning

Den redovisade forskningen behandlar mina frågeställningar på olika sätt. Tintos forskning från 1987 ger en generell förståelse för orsaker till avhopp inom högskolan. Den betonar vikten av att institutionerna har ett inkluderande sätt gentemot studenterna, samt visar hur individens bakgrund kan påverka beslutet att fortsätta eller hoppa av studierna.

Frid och Krantz undersökning från 2012 av det rådande forskningsläget kring

funktionshinder är intressant, eftersom den ger förslag på var det finns luckor att fylla. Den tar även upp vikten av att inte fokusera framtida forskning huvudsakligen på tekniska lösningar utan även på processer.

Söderbergs avhandling om unga rörelsehindrade och deras framtidsval tillför intressant kunskap om hur omvärlden kan riskera att bli förvälmenande mot funktionshindrade och därigenom begränsa deras framtidsval både direkt och genom att påverka individernas tilltro till sin egen förmåga. Söderberg ger uppslag till hur man kan genomföra intervjuer i form av livsberättelser. En skillnad mellan Söderbergs intervjupersoner och mina är dock sortens funktionshinder.

Att vara hörselskadad är tvärtom från rörelsehinder ofta osynligt, något som Norstedt belyser. Norstedts forskning om osynliga funktionshinder inom arbetslivet visar på behovet av ökad förståelse från arbetsgivares sida vad det innebär att som arbetstagare skilja sig från mängden. Förutom att följa regelverken kring funktionshinder bör, tolkar jag det,

arbetsgivaren se till det sociala och hur det kan påverka eller befaras påverka beslutet att offentliggöra sitt funktionshinder. Studien är intressant för mina frågeställningar, eftersom den visserligen fokuserar på arbetslivet men ingående studerar individens process kring detta beslut.

(13)

Jag tar med mig viktiga insikter från samtlig ovan forskning. En av de största är behovet av livsberättelser från personer med funktionshinder.

Forskningen som jag har studerat handlar mycket om inkludering och exkludering. Den fokuserar dock inte på personer med en hörselskada eller hörselns betydelse på högre studier samt inkludering och exkludering. Tidigare forskning visar behovet av att se helheten kring personer med en hörselskada och andra funktionsvariationer.

(14)

3.Teori

3.1

Goffmans teori om stigmatisering

Goffman tar specifikt upp hörselskador i sin teori samt inkludering och exkludering vid funktionshinder (Goffman 2007).

Goffman benämner stigma som “en egenskap som är djupt misskrediterande” (Goffman 2007). Stigma kan vara en eller flera av följande: kroppsliga missbildningar,

karaktärsfläckar eller ras, nation och religion (Goffman 2017, 14). Ursprungligen skapades termen av grekerna (Goffman 2017,11). Stigma kan vara dolt men blir oftast uppenbara för de övriga genom synen (Goffman 2017, 56).

Enligt Goffman kategoriserar vi för det mesta personer redan vid första åsynen och därigenom formar vi så kallade normativa förväntningar som leder till krav. Kraven vi ställer på andra är ofta omedvetna och vi inser dem inte förrän de uppfylls eller inte (Goffman 2017, 12). Viktigt att notera är dock att en person kan vara stigmatiserad i en grupp men ha tillhörighet i en annan. Stigmat är alltså beroende av vilken relation man har (Goffman 2017,13).

Enligt Goffman ser vi inte personer med ett stigma som fullt mänskliga. Detta medföljer att vi ofta med goda avsikter, diskriminerar dessa (Goffman 2017,14). Goffman menar att ibland kan den stigmatiserade anstränga sig extra mycket för att bemästra sådant som han fysiskt sett inte anses klara av (Goffman 2017,19).

Goffman beskriver att den stigmatiserade inte kan förutsäga hur han kommer att tas emot av andra, vilket leder till osäkerhet i nya situationer. Han tar här bland annat upp döva som exempel (Goffman 2017, 22). Denna osäkerhet och rädsla för att stigmat ska upptäckas kan leda till att man håller viss distans till de man inte känner väl (Goffman 2017, 106).

Goffman skriver om de egna och de visa. Med de egna menas personer som delar samma stigma såsom hörselskada där personen kan känna acceptans och vila från stigmat (Goffman 2017, 29). De visa beskriver Goffman som normala personer vilka är sympatiskt

(15)

inställda till personen med stigma. De kan till exempel arbeta med den stigmatiserade (Goffman 2007, 37). Om man som stigmatiserad deltar i föreningslivet är det oftast med personer med likadant stigma som en själv (Goffman 2017,30).

Goffman menar att den som får ett stigma senare i livet kan ha svårare att skapa en ny identitet (Goffman 2017, 42). Under personens liv skiftar ofta viljan att identifiera sig med andra mellan de så kallade normala och sina likar ur stigmahänseende. Under gymnasieåren är det vanligt för den stigmatiserade att främst vilja identifiera sig med de så kallade

normala (Goffman 2017,46). Den personliga identiteten beskriver Goffman som “att man kan hållas isär från andra identiteter” (Goffman 2017,64). På denna fästs med tiden på det Goffman kallar identitetshållhakar, fler och fler sociala och biografiska fakta (Goffman 2017,64). Den stigmatiserade befinner sig mellan olika grupper som försöker tala om för personen vilken identitet som är den rätta (Goffman 2017, 130).

Goffman tar upp begreppet att passera. Med detta menar han att inte avslöja sitt stigma, att försöka passera som normal. Detta på grund av att gör så medför stora fördelar

(Goffman 2017,82). Goffman tar upp olika sätt på vilket den stigmatiserade kan försöka passera, strategier för att stigmat inte ska upptäckas. En sådan strategi kan vara att ta på sig karaktärsdrag som villar bort korten. Tex kan, menar Goffman, en person låtsas sova när man inte hör någon som pratar med en lägre röst (Goffman 2017,102). Ett annat sätt är att avslöja för vissa få utvalda och inte för andra (Goffman 2017,102). De utvalda nära kan hjälpa personen att dölja sitt stigma (Goffman 2017, 104). Ofta är det också så menar Goffman, att personer med stigma hjälper varandra (Goffman 2017, 104). Även om personen med stigmat inte försöker passera är det vanligt att försöka skyla detta.

Anledningen kan vara att bättre passa in eller att inte dra för mycket fokus från annat till stigmat (Goffman 2017, 126).

Med “den goda anpassningens natur” menar Goffman att det från omgivningens sida förväntas att stigmatiserade personer, i alla fall utåt sett, accepterar sig som normala och inte kräver för mycket relaterat till sitt stigma (Goffman 2017,126).

Sammanfattningsvis visar teorin om stigma och stigmatisering på hur individen påverkas av sin omgivning i förhållande till sin olikhet och utifrån samhällets normer agerar eller inte agerar. Det kan vara att skyla sitt stigma, att försöka passera eller att anstränga sig att passa in över sin egentliga förmåga. I mitt arbete kommer jag alltså att beskriva och förstå hur

(16)

hörselskadade upplever och hanterar inkludering och exkludering i högre studier i termer av stigma.

(17)

4. Metod

4.1. Val av metod

Uppsatsen har en så kallad biografisk ansats i den meningen att den vill titta på ett längre tidsperspektiv, från barndomen till högre studier. Jag har genomfört kvalitativa

semistrukturerade intervjuer. Jag har arbetat induktivt, det vill säga jag har genom observation av ett antal fall försökt utveckla generell kunskap som gäller gruppen hörselskadade (Kvale 2015, 238).

Valet av kvalitativ metod gjordes utifrån att jag önskade få ta del av tankar och känslor och öppna upp till fördjupning av de frågor som ställdes. Intervjuerna genomfördes utifrån en lista med frågeområden med stora delområden (Trost 2010). Svarsmöjligheterna var öppna (Trost 2010).

Valet att använda livsberättelser gjordes för att få ett helhetsperspektiv av vägen in och igenom högre studier och kunna urskilja förlopp. Med helhet menar jag att titta på

kontexten som den hörselskadade befinner sig i.

När jag sökte intervjupersoner via ett studentforum på nätet uppmärksammade en läsare mig på att endast föreslå telefonintervjuer inte var bra ur ett tillgänglighetsperspektiv. Jag ändrade då kriterierna till att val av kontakt skulle göras utifrån vad som passade

intervjupersonen bäst.

Under intervjuerna och samtalet per telefon var jag noga med att sitta i en tyst miljö, vilket även var önskemål från intervjupersonerna. Vid en intervju användes på

intervjupersonens önskemål även webbkamera som komplement. Detta för att kunna läsa på läpparna och ge ökad tydlighet.

(18)

4.2 Urval

När uppsatsämnet väl var bestämt började jag genast att söka efter intervjupersoner. Förhoppningen var att få kontakt med personer från olika högskolor i Sverige, vilket lyckades. Efter kontakt med intresseorganisationer och efterlysningar på Facebook samt i mitt nätverk fick jag kontakt med sju personer som var intresserade av att låta sig

intervjuas. Av dessa föll sedan två bort. En person upplevde sig inte ha tid och en person svarade inte efter den inledande kontakten.

Eftersom urvalet har kommit att bestå av personer som mer eller mindre själva har tagit initiativ att delta i undersökningen kan det inte sägas vara statistiskt representativt för målgruppen. De som till exempel inte vill prata om sin hörselskada eller inte är medveten om denna och därför inte satt dem i relation till eventuella besvär finns inte med i urvalet.

4.3 Kvalitativa intervjuer

Intervjuerna var semistrukturerade. På grund av det fysiska avståndet gjordes intervjuerna via telefon och spelas in med Skype företag. En av intervjupersonerna svarade skriftligt på grund av datakrångel. Svaren följdes därefter samma dag upp med ett telefonsamtal där svaren fördjupades.

Val av intervjumetod tog hänsyn till vad som bäst passade intervjupersonerna och med hänsyn till eventuell hörselskada. Parallellt gjorde jag vissa anteckningar. Samtliga

intervjuer vilka byggde på en intervjuguide (bilaga) som rörde inkludering och exkludering. Intervjuerna varade cirka en timme vardera. Personerna fick i dessa berätta om sin väg genom skolsystemet.

(19)

4.4 Bearbetning av analys

Efter transkribering av de fem intervjuerna har jag på basis av dessa beskrivit personernas resa genom skolan och högskolan. Intervjuerna har gåtts igenom utifrån frågeställningarna. Därefter har särskilt belysande citat infogats.

Ambitionen har varit att redogöra för förloppen i kronologisk ordning. På så sätt har det gått att se hur erfarenheter från att studera på högskolan hänger samman med erfarenheter som elev.

Detta är det första steget i min analys. I kapitel 6 har jag analyserat resultatet med hjälp av begrepp i Goffmans teori om stigmatisering. Analysen har karaktiserats av induktion.

4.5 Etiska överväganden

I arbetet har jag följt och noga informerat intervjupersonerna om att jag utgått ifrån Vetenskapsrådets riktlinjer: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002). Jag har varit uppmärksam på och respekterat intervjupersonernas gränser. Ibland var det svårt att avgöra när jag skulle fråga vidare om känsliga händelser och då avstod jag. Intervjupersonerna fick också veta i början av intervjun att de kunde välja att inte svara eller avbryta när helst de ville. Samtliga intervjupersoner har fått fingerade namn. Avslöjande personuppgifter såsom skola och boendeort har ändrats.

(20)

5. Resultat

Jag ska här redovisa för resultatet av livsberättelserna. De fem huvudinformanterna har fått de fingerade namnen Julia, Sofia, Amir, Helene och Arvid. Livsberättelserna redovisas var för sig och sträcker sig från barndom till högre studier. Två av intervjupersonerna har redan slutfört dessa och deras berättelser sträcker sig därför in i yrkeslivet.

5.1 Livsberättelserna

5.1.1 Julia

Julia, 29 år, fick diagnostiserat hörselskada vid 26 års ålder. Under sin uppväxt och nästan ända fram till diagnosen var hon inte medveten om sin hörselskada och satte inte heller besvär i samband med denna. Julia gick i en liten skola under låg-och mellanstadiet och beskriver att skolgången fungerade bra. Inför högstadiet flyttade hon till en ny ort och kom då till en större skola. Det fungerade också bra, förutom att hon blev en rätt stökig elev. När Julia en tid efter gymnasiet tog beslutet att söka till högskolan hade hon ingen tanke om att något inte stämde med hörseln.

Julia tog sig igenom det mesta av högskolan utan att egentligen tänka på sin hörsel. Hon har alltid sagt Va ofta men trott att det berott på hennes personlighet. “Mycket har haft att göra med min hörsel och jag har kompenserat det genom att vara störst, bäst och vackrast”.

Julia kan nu i efterhand se vissa praktiska saker som hade att göra med hörselskadan under högskoletiden. Hon satte sig till exempel nästan alltid längst fram vid

föreläsningarna.

Efter examen fick Julia arbete inom sin bransch. Sommaren 2016 var arbetsbelastningen på arbetet extra hög. Hos specialistvården testade Julia hörseln, vilket visade en

(21)

medelmåttig hörselnedsättning. Hon rekommenderades hörapparater och sa genast ja till dessa.

Efter diagnosen bestämde sig Julia rätt tidigt för att hon absolut inte skulle låta sig begränsas av sin hörselskada. Julia tror att hennes teknikintresse har hjälpt henne vad gäller att få så bra hjälpmedel som möjligt.

Julia ser inte hörselskadan som ett egentligt problem men när hon ser tillbaka är det med viss förvåning. “Jag kan undra ibland, hur klarade jag mig två år i arbetslivet innan

hörapparaterna kom”. Hörselvården tror att hon alltid haft en hörselnedsättning men att den varit så liten att det länge har gått att fungera ändå. Idag använder Julia sina hörapparater nästan all vaken tid med andra. Är hon ensam hemma vilar hon själva öronen.

Julia tycker att man måste ta folk på rätt sätt vad gäller sin hörselskada. “Att man är väldigt ödmjuk, nästan överdrivet, när man talar om att man har en hörselskada”. Julia har stor förståelse för dem som inte kommer ihåg hennes hörselskada.

För att öka inkluderingen av hörselskadade personer på högskolan tycker Julia att dels ska skolorna se till att det finns mikrofon i alla salar och att någon är ansvarig för att sköta detta. Hon vill även se utbildning om hörselskador för lärarkåren där pedagogik tas upp: Hur möter vi hörselskadade personer. För att det inte ska falla i glömska ska utbildningen upprepas årligen. När jag frågar om exkludering på högskolan tar Julia specifikt upp när föreläsaren konstaterar ”Nu hör alla va”. Man vågar inte alltid sticka ut, menar hon, om man är ensam. Varför fler inte söker hjälp för en hörselskada menar Julia kan ha visuella orsaker. “Det är inte jättesnyggt att ha hörapparat.” Dessutom menar hon, förknippar många att ha hörapparat med äldre personer. Det ligger säkert en skam i det tror Julia. Julia tror inte att man vill ta upp sin hörselskada i den åldern om man kan undvika.

Julia betonar flera gånger individens ansvar för att bli inkluderad som hörselskadad på högskolan. Hon tror att man helt enkelt måste bli obekväm i vissa situationer. Vad man ska göra för att öka inkluderingen om man inte har den styrkan naturligt är en fråga som Julia tänker länge kring. Hon tar personligen inte alltid upp kampen utan det beror på måendet och situationen. Det finns också en risk att man blir sin funktionsnedsättning. Hon återkommer till balansen, att det inte får bli för extremt, till exempel om man lyfter fram hörselskadade för mycket i informationen. Idealbilden av högskolan menar Julia är en miljö där man tänker tillgänglighet mer än idag och ser på utbildningen ur ett bredare perspektiv.

(22)

”Lärarnas roll måste börja innehålla ett tydligt krav på att inkludera. Det de lär ut det förstår folk, de har möjlighet att höra det, se det.” Det individanpassade är, menar hon, dock inte skolan som ska ha hand om utan vården. I och med att tekniken blir alltmer individuell blir det för avancerat för skolan. Trots de anpassningar som Julia vill se menar hon att

inkludering får ske ett steg i taget.

5.1.2 Sofia

Sofia föddes i norra Sverige. På fyraårskontrollen konstaterades att hon var hörselskadad. Hon fick nästan omedelbart hörapparater och började snabbt prata. Hon gick i skolan i hemstaden till 12 års ålder. På grund av att hon inte kände sig inkluderad i klassen ville hon inte stanna på skolan utan bytte till hörselklass på annan ort dit hon veckopendlade.

Förutom viss hemlängtan i början fungerade allt bra. Läraren hemma hade också använt mikrofon men i hörselklassen hade alla eleverna även varsin mick. På förra skolan hade hon inte hört vad de andra i klassen sagt. På den nya skolan var det bara 5 elever i klassen, vilket Sofia såg som positivt. Allt på skolan fungerade utmärkt och hon fick kompisar. Efter detta sökte hon gymnasiet i Örebro där hon gick i en liten hörselklass.

Fram till nuvarande studierna där hon läser sista året på ett program har hon studerat lite men mest arbetat. När Sofia ska beskriva hur det fungerar ur ett hörselperspektiv på

nuvarande högskolan säger hon att hon har arbetat rätt hårt med sin personliga utveckling vad gäller att använda hjälpmedel. Inför utbildningen tog hon kontakt med pedagogiskt stöd på högskolan. Hon hade med sig egna hjälpmedel från sitt yrkesliv och fick beviljat

anteckningsstöd och “kopieringspoletter” för att ta del av andras anteckningar. Detta gav dock inte så mycket så det rann ut i sanden. Med hjälpmedel har hon hört lärarna rätt bra men aldrig klasskamraterna.

Det var tidigare väldigt viktigt för henne att inte bli avslöjad som hörselskadad. Detta vände när hon tog kontakt med en psykolog inom hörselvården eftersom hon blev så trött av att delta i undervisningen. Psykologen har hjälpt henne hur hon ska spara energi och att stå på sig och våga fråga och ställa krav. Just att ta plats tror hon kan bero på samhället” det är ju inte så svenskt”. Hon har dock inte varit med om att någon inom högskolan inte varit

(23)

hjälpsam. Fortfarande brukar hon dock nästan aldrig ha uppsatt hår, åtminstone inte vid första mötet med någon.

Sofia tycker att vissa gruppövningar som hon har sagt till om ändå inte anpassas för att bli mer inkluderande. Hon tycker på det stora hela att högskolan har skött inkluderingen väldigt bra och pekar på det egna ansvaret. Hon har förståelse för att man kan glömma men tycker samtidigt att en förbättring borde ske.

Vad som påverkar beslutet att som hörselskadad gå in i och fullfölja högre studier tror Sofia beror på personligheten. Man måste ha skinn på näsan och vara lite kaxig. Alla skulle behöva träffa en psykolog skojar hon. Sofia tror att många personer med en hörselskada tvivlar på sin förmåga att fullfölja studierna. ”Nej men universitetet och grupparbete, jag kommer inte klara det. Jag söker inte”. Inför utbildningsstarten undrade hon hur allt skulle gå, hur skulle lektionerna vara till exempel. Hon ringde programansvarig flera gånger och ställde frågor.

När det gäller hur en idealisk inkludering skulle se ut på högskolan för personer med hörselskada tar Sofia som första punkt upp grupprum. Dessa borde lärarna förboka för att säkerställa en så god ljudmiljö som möjligt. Mikrofoner i sig är väldigt viktiga men de som används idag på högskolan menar hon ger för dåligt ljud. Läraren bör upprepa mer vilket de idag främst gör vid filmade föreläsningar. Hon klandrar dock inte lärarna för att glömma bort detta. För att öka inkluderingen skulle det dock vara bra med bättre utbildning till lärare kring hörsel.

5.1.3 Amir

Amir, 29 år, är född och uppvuxen i ett utomeuropeiskt land och kom hit vid 14 års ålder. Han har alltid varit duktig i skolan. Hörselnedsättningen kan vara medfödd eller bero på biverkningar från en medicin han fick mot feber som mycket liten. När han bodde i

hemlandet hade han bara en hörapparat trots att han hade hörselnedsättning på båda öronen. Ena veckan hade han hörapparaten på högra örat, nästa vecka på vänstra. När han kom till Sverige fick han nästan direkt två apparater. Trots hörselskadan lärde han sig snabbt svenska även om det var en stor utmaning. Han läste gymnasiet i Sverige. Efter studenten vid 20 års ålder gick han med i föreningen Unga Hörselskadade där han tipsades om att lära

(24)

sig teckenspråk. Då skulle han kunna använda teckenspråkstolk vi högre studier. Han hade redan sökt till Universitetet men sökte då istället till en folkhögskola där han läste

teckenspråk. Därefter studerade han till ett praktiskt yrke på annan ort och flyttade sedan hem igen. Eftersom han inte kände sig redo att börja arbete läste han ett teoretiskt

högskoleämne för skojs skull i ett år. Han arbetade sedan några år inom det praktiska yrket. I nuläget läser han en femårig högskoleutbildning och är han inne på tredje året. Under sin tid på utbildningen till det praktiska yrket trivdes han men han trivs ännu bättre nu. Han tycker att det är lättare att prata med folk på sin nuvarande utbildning.

Amir har upptäckt att han missar en del av utbildningen genom att han inte riktigt hänger med i samtalen på rasterna, i de diskussioner som förs efter föreläsningarna. Han gör

jämförelsen med ett pussel. Det kanske står fyra personer och alla lägger fram var sin del. Den biten tycker han är svår. Han kan behöva åka hem och komplettera genom att läsa boken eller lånade anteckningar.

En annan sak är tolkarna. De är väldigt duktiga på teckenspråk men de kan inte

fackämnena, matematik, programmering etcetera. Där tappar han tråden. Då är det väldigt svårt att förstå. Amir har 4 -5 tolkar som alternerar på högskolan. De har förberedelsetid och då bekantar de sig med nya ord men sammanhanget kan ändå gå förlorat. Om man tex inte vet hur en kolv eller en vevaxel fungerar. Amir önskar att han fick möjlighet att ställa individuella frågor till föreläsarna. Han har snälla kompisar som hjälper till att förklara och han till dem i utbyte men han skulle ändå vilja ha den möjligheten. Han har inga problem att räcka upp handen och fråga under föreläsningarna, men tempot är tufft och det kan vara svårt att fråga om sådant som kanske togs upp för två gånger sedan. Han har frågat efter undertexter till kortfilmer som visats men då har läraren svarat att det inte finns tid. Redan under gymnasiet, menar Amir, bör lärarna tänka på bemötandet av hörselskadade elever. Under gymnasiet fick han bara slinga i ett klassrum vilket de var i 40 procent av tiden. Trots att hörselvården informerat var han tvungen att påminna om användandet av mikrofonen.

Amir tror att den lägre andelen hörselskadade inom högskolan kan bero på bristande självkänsla om att klara av det. Det skulle behövas någon att se upp till “Åh han kan, då kan jag också”. Själv hade han inte någon sådan förebild under uppväxten men familjen var noga med att man ska utbilda sig.

(25)

När man väl säger till på högskolan att man har en hörselnedsättning, tycker Amir, då agerar de (högskolan) på ett väldigt bra sätt. En sak som brister i inkluderingen är dock i studentlivet. Om han besöker kåren för att se en film finns det inga undertexter. Han vill inte behöva ta upp det utan skulle vilja att de själva tänker på det i alla sammanhang, oberoende om just han är där eller inte. Amir betonar att han inte kan delta fullt ut i det sociala, både på raster och kåren och att det blir en inre dialog kring hur han ska hantera situationen just då. Amir har alltid varit duktig i skolan men nu är det tufft att hänga med. Han är mån om att förklara att man inte är dum som hörselskadad utan det har en fysisk orsak om man kommer lite efter.

Utbildningen som Amir går nu tycker han har ett väldigt högt tempo. Han skulle vilja att takten sänktes lite grann, då man som hörselskadad behöver fundera en sekund längre för att processa det man hör. Mikrofoner i klassrummen tycker han skulle öka inkluderingen om användandet var självklart. Inkluderingen inom högskolan tror han kan öka genom att föreningar som Unga Hörselskadade arbetar mer intressepolitiskt, men också att man försöker få in kunskap om funktionshinder på lärarprogrammet. Unga Hörselskadade kan även hjälpa till genom att skapa mötesplatser för hörselskadade. Om man inte träffar andra unga hörselskadade finns det risk att man gå runt och tycker att det är något fel på en. Vad gäller om informationen från högskolan bör bli mer inkluderande tror han det bara kan göra så mycket. Att få information om och träffa andra i liknande situation skulle ge mer.

5.1.4 Helene

Helene har en ärftlig hörselnedsättning som visade sig någon gång i mellanstadiet. Idag tror Helene att den anses som grav eller på gränsen till grav. Skoltiden tyckte Helene var svår eftersom hon kom efter i skolan och hade svårt att ta igen det missade. Att hon halkade efter hade flera anledningar varav hörseln var en. Betygen påverkades. Fram till 2004 ville hon inte kännas vid att hon hörde dåligt och ville inte heller att andra skulle ha den

uppfattningen. Hon ville inte heller acceptera att nedsättningen skulle påverka hennes arbetsinsats. Hon ville vara ”som alla andra”. Hörapparaterna använde hon endast sporadiskt. År 2004 blev Helene arbetssökande och gavs möjligheten att påbörja en utbildning vid ett privat utbildningsföretag. Hon insåg då att hon behövde börja använda

(26)

sina hörapparater för att kunna ta till sig denna. Även om hon fortfarande hade inställningen att hennes hörselskada inte skulle synas eller märkas blev de en del av vardagen. År 2011 sjukskrevs Helene för utmattningssyndrom av en läkare inom hörselvården. Idag kan Helene se att en viktig orsak var att hon inte accepterade sina begränsningar. Helene fick sedan barn vilket i perioder gav tid till reflektion. Hon har nu accepterat sina begränsningar och anpassar livet efter detta. Hon döljer inte längre vare sig hörapparater eller funktionsnedsättning.

Beslutet att börja på högskola var inte lätt eftersom hon först behövde läsa upp betyg på Komvux för att få behörighet. Vid den tiden hade hon oerhörda komplex för sina betyg från gymnasiet. Hon fick mycket stöttning av sin man i beslutet.

Helene har god erfarenhet av de kontakter hon haft som rör hennes hörselnedsättning. Hon tycker att högskolan välkomnar och inkluderar studenter som har en hörselskada förhållandevis väl. Det hon tycker är komplicerat är att hon läser på en ort men alla insatser arrangeras från en annan.

Helenes hörselnedsättning påverkar henne i alla situationer där hon behöver lyssna. Då får hon anstränga sig oerhört mycket och sedan återhämta sig. Ofta blir dock vilan svår att få till. Hon känner oro när det är moment där teknik är involverat eftersom hon aldrig kan veta om ljudkvaliteten är bra nog. Att ha svårt att ta del av andras samtal påverkar hennes prestation på utbildningen. Att ständigt behöva påminna föreläsare om att upprepa vad andra studenter säger tar energi. Att behöva initiera och ta hand om reparationskostnader och hjälpmedel överlag är också energikrävande. I nuläget har hon inte den tiden och orken. Detta leder till att hon får stå ut med de hjälpmedel hon redan har. Hon har fått ett vilorum på huvudorten men inget på den som hon behöver besöka ibland under utbildningen. Hon har inte orkat be om hjälp angående detta.

Helene som nu är inne på andra året beskriver sin utbildning som väldigt kul. Hon har presterat utmärkt och njuter av att få förkovra sig i ämnena. Det finns dock en sorg över att inte ha insett sin studiemässiga potential tidigare. Kanske tänker hon, hade det gjort att hon sluppit bli utbränd.

Att jag så länge gick och trodde att jag inte var en person som kunde läsa på

högskola/universitet. Jag kan ju hur mycket som helst! Tänk om någon verkligen och

verkligen stöttade mig i att arbeta upp mitt självförtroende sett till studier – vilka möjligheter hade getts mig då.

(27)

Helene önskar att någon annan skulle ta tag i situationen med tillgänglighet så att hon inte måste fara drivande i allt.

Det vore oerhört värdefullt om någon hade satt sig in i min situation och hjälpt mig att fixa vilorum på båda ställena, kanske bokat lokaler där universitet vet att det är bäst

ljudförutsättningar… det hade också varit bra om jag kunde fått presenterat någon form av samtalsstöd. Det är möjligt att det finns men… Återigen så har jag inte orken att själv ta tag i det.

5.1.5 Arvid

Arvid är uppvuxen i södra Sverige. När han var 10 år fick han influensa och

öroninflammation som ledde till nedsatt hörsel. Hörselskadan kan vara genetiskt betingad. Han gick i integrerad klass till och med nian. Under låg och mellanstadiet reflekterade Arvid inte så mycket kring sin hörselskada. Klasskamraterna var nyfikna på hörapparaterna men han var med i gemenskapen och minns inga hinder i leken. På mellanstadiet kom en pedagog till skolan för att stödja vilket han upplevde som pinsamt. I högstadiet förändrades situationen till det sämre. Han fick fler lärare och en del av dessa ville inte gå utbildningen som erbjöds kring hörselskador. Han fick därtill hela tiden påminna lärarna om att sätta på sig mikrofonen. Detta ledde till att han lärde sig mindre än han annars kunnat. Han blev mer medveten om att han var hörselskadad och det uppmärksammades mer av övriga i klassen. Arvid hade rätt många kompisar och i leken var inte hörselskadan ett problem. Ju äldre han blev ju mer ökade dock komplexiteten i hur man talade med varandra. När det blev mindre fokus på lek blev han mer utanför. Han blev mer känslig och kopplade

negativa händelser i skolan till sin hörselskada även när det kanske inte berodde på den. För att passa in ignorerade han ibland själv sin hörselskada. Efter högstadiet flyttade han och började i hörselklass vilket blev en stor lättnad. Energinivån ökade när han dels fick en bättre ljudmiljö, dels en bredare förståelse och acceptans från omgivningen för

hörselskadan.

Arvid var osäker på vad han skulle göra sedan. Han beskriver det som att han levt i en bubbla under åren i hörselklass. Det var en sorg att sluta. Arvid kom inledningsvis att studera ett teoretiskt ämne på högskolan på hemorten. Vad gäller den sociala delen på

(28)

högskolan fungerade den ganska bra. Efter att ha slutat och sedan påbörjat andra fristående kurser fick han hjälp från hörselenheten med en portabel slinga.

Första mötet med högskolan blev en chock då föreläsaren stod med ryggen mot tavlan och mumlade. Arvid ansökte dock inte om extra stöd eftersom han ville klara sig utan. Därtill beskriver han att han inte hade så mycket eget driv att ta tag i saker. Han tyckte att det var jättejobbigt att lämna fram den portabla slingan.” Man blir lite till besvär”. Arvid beskriver att han upplevde sin hörselskada som ett socialt stigma.” Såhär kommer folk definiera en”. Han önskar att han redan i hörselklassen hade fått lite mer handfasta råd om vad som kunde vänta på högskolan. Nu blev han ”utsatt på nytt” och upplevde att lärarna inte brydde sig. Han oroade sig för att andra på högskolan skulle tro att han var dum. Med åren har Arvid insett och accepterat att han inte orkar vara med på allt. Han accepterar sin hörselskada och är helt öppen med denna.

Arvid tycker att högskolan generellt har väldigt lite kunskap om hörselskador. Informationssidan från högskolan beskriver han som en djungel. Det skulle, menar han, vara bra om informationen kring vilket stöd som finns blev tydligare. Han är inte mycket för svepande fraser om delaktighet. En koordinator för hörselskadade på högskolan hade varit en stor hjälp.

5.2 Sammanfattning av resultat

Intervjupersonerna beskriver alla skolgången som mer eller mindre påverkad av

hörselskadan. Undantaget är Julia, vars nedsättning gjorde sig påmind först längre fram. För de övriga växte medvetenheten om att man avvek hörselmässigt ju närmare man kom tonåren. När lek övergick allt mer i samtal minskade inkluderingen med klasskamraterna. Anpassningar i klassrummet ökade delvis delaktigheten men gav också upphov till att man ytterligare avvek från de övriga. För de som gick vidare till en hörselklass beskriver man hur delaktigheten och gemenskapen växte. Vid inträdet på högskolan, antingen direkt efter gymnasiet eller efter resor och arbete ökar det egna ansvaret för att bli inkluderad markant.

(29)

Mina intervjupersoner betonar samtliga det egna ansvaret som student att ta reda på och påpeka sina rättigheter inom högskolan. Att ständigt behöva stå upp för sin hörselskada och ibland känns sig till besvär är dock mentalt tröttande. Det kräver också en viss vana att ta för sig hörselsammanhang, vilket kan kännas obekvämt. Samtidigt är detta hälsobetonat, såtillvida att den dagliga orken spelar en stor roll.

Mina intervjupersoner tycker att högskolorna vinnlägger sig om inkludering för

hörselskadade studenter när man väl har kontaktat pedagogiskt stöd eller tagit upp det med lärarna. Man kan dock inte lita på att det koms ihåg. Högskolan borde, menar samtliga, förändras i grunden vad gäller hur man ser på inkludering.

Det sociala fungerar väl såtillvida att man känner sig som en del i gruppen, man är accepterad och uppskattad men kan inte delta fullt ut eller så sker det på bekostnad av det fysiska välbefinnandet. För intervjupersonerna var/är ett avhopp från högre studier inte aktuellt, även om det ibland är/har varit påfrestande. Samtliga intervjupersoner har ett nätverk omkring sig.

(30)

6. Analys

6. 1. Inkludering och exkludering

När man tittar på skolgången har den för alla fem intervjupersoner kantats av varierande mått av inkludering. För dem som gått vidare till hörselklass är det tydligt att detta blivit ett stort lyft både för studierna och det sociala.

Vägen till och igenom de högre studierna har alltså för intervjupersonerna kantats av både inkludering och exkludering. Resultatet visar på att det hos intervjupersonerna har varit en process att acceptera sitt funktionshinder samt att framföra behov om ökad tillgänglighet. På vägen har personerna fått stöd av de som Goffman kallar de egna (Goffman 2017, 29) och de vise Goffman 2007, 37). De egna har varit klasskamrater och föreningsmedlemmar, de vise tolkar, rehabsamordnare och psykologer. Dessa möten har snabbat upp processen.

Intervjupersonerna beskriver hur inkluderingen på högskolan varierar från dag till dag och från situation till situation. Den kan sättas i korrelation till hur mycket personen klarar av att sticka ut för stunden. Detta kan innebära att berätta för föreläsaren att man inte har uppfattat frågan, att be klasskamraterna gå till ett tyst rum för grupparbetet, att påminna studentkåren att kvällens film bör vara textad. Måttet av att vilja passera (Goffman 2017,82) påverkar här tydligt måttet av inkludering. Inkluderingen blir svårare att

kontrollera när man befinner sig utanför utbildningssalen. Umgänget får då en friare form och i en grupp kan det vara svårt att försöka påverka samtalsformen. Följden kan bli att man delvis hamnar utanför grupperingarna. Intervjupersonerna beskriver detta i varierande grad men det tas upp av samtliga. En av intervjupersonerna betonar att han inte bara tar emot inkluderande hjälp från kursare, han återgäldar hjälpen. Detta utbyte ökar

inkluderingen som jämlike. Två av intervjupersonerna har i varierande utsträckning engagerat sig i en förening för hörselskadade. En av personerna umgås aktivt med andra

(31)

hörselskadade utanför föreningslivet. Genom detta har de fått tips, råd och uppmuntran till ökad inkludering i övriga samhället. Kontakten med personer i delvis samma situation har bidragit till att identitetshållhaken som hörselskadad blivit starkare, på sätt som gynnar personen.

6. 2 Hörselskadans betydelse för identiteten som student

Att vara hörselskadad och inkluderad student på högskolan kräver att man är ständigt aktiv och beredd att ta upp sina rättigheter. Man kan inte slappna av i sin identitet som student. Man behöver därtill ibland göra om sig, bli mer framåt, drivande eller tystlåten.

Jag har tidigare tagit upp Goffmans så kallade identitetshållhakar, sociala och

biografiska fakta som tillskrivs vår person (Goffman 2017,64). För intervjupersonerna är det viktigt att hörselskadan inte får för stor betydelse i deras biografier. Hörselskadan är dock en del av identiteten eftersom den påverkar personen och personligheten. I hur stor grad varierar hos intervjupersonerna. I de kvinnliga intervjupersonernas fall finns det en uttalad koppling till det estetiska och till ungdom. Man väljer från tillfälle till tillfälle om man skyler sin hörapparat och därmed sitt funktionshinder.

Identiteten som student påverkas även genom att man utmanar sin personlighet. För att hänga med och klara studierna behöver man oavsett om man är åt det introverta eller extroverta hållet visa upp sig och ta plats. Att utveckla sin personlighet till att bli mer utåtriktad blir därför en nödvändig strategi för att nå bästa möjliga potential som student. För den som är mer försiktig i sitt uttryckssätt kan detta leda till en inre konflikt. Även den som normalt tar ledningen upplever dock i min studie att man behöver utveckla denna sida hos sig själv. Man måste på gott och ont bli ”lite kaxig”. Detta står ibland i konflikt med känslan av att man kanske inte kan kräva för mycket (Goffman 2017,126). Att bli mer framåt kan även fungera som en täckmantel. När man styr upp var grupparbetet ska genomföras kan man passera som resolut, istället för en person som behöver en viss ljudmiljö. Man villar bort korten (Goffman 2017,102).

(32)

6.3 En mångfald av strategier

Intervjupersonerna använder sig av olika strategier för att passera och stå upp sin identitet som hörselskadad. Strategierna är inte statiska utan förändras under tiden på högskolan. De används utifrån dagsformen hos studenten, både den fysiska och den psykiska. Att ta hjälp av rehabsamordnare på högskolan är en strategi som alla intervjupersonerna utom en har använt sig av, liksom att informera sina lärare. Genom att själv informera lärarna tar man kontrollen över vilken bild som förmedlas. Man kan påverka de normativa förväntningarna (Goffman 2017,12). Att lära sig teckenspråk för att få tillgång till tolk är en av de strategier som upplevs som tillfredsställande. Strategin är dock alltid beroende av den andra parten, hur väl tolkarna förmår sätta sig in i det aktuella ämnet. Den hörselskadade studenten kan aldrig helt kontrollera utfallet och är beroende av hur väl den andra parten, den vise, sköter sin roll. Detta skapar ett beroende. Att vara pådrivande samtidigt som ödmjuk är en strategi som används för att öka inkluderingen. Att inte säga till för ofta är en genomgående strategi hos intervjupersonerna för att kunna passera och därmed inkluderas som student.

6.4 Sammanfattning av analys

I livsberättelserna blir det tydligt att identiteten över tid påverkas av de interaktioner som medföljer funktionshindret. Samtliga har använt eller använder sig av strategier för att klara av studierna på högskolan. Dessa strategier är framgångsrika men också tröttande. Samtliga av intervjupersonerna är tvungna att framhäva sitt behov av anpassning för att öka

inkluderingen på högskolan. Att behöva synliggöra sig själv gång på gång i det offentliga rummet har upplevts mer eller mindre påfrestande av intervjupersonerna och kan krocka med den bild man har av sig själv som mer introvert eller extrovert.

(33)

7.

Diskussion

I studien har vi fått följa personer med en hörselskada från barndom till högre studier. Studien påvisar att identiteten som hörselskadad förändras över tid. Att hävda eller avstå från sina behov av hörselanpassning är ett ständigt återkommande dilemma som sätter avtryck i identiteten. Det handlar inte bara om att avslöja eller inte. Den inre diskussionen gäller även en oro om att vara till besvär, en dubbel stigmatisering. Detta kräver i början en ansträngning som med tiden tycks minska men ändå ofta förblir en avvägning.

Genom att skolan redan från första klass lägger fokus på tillgänglighet samt rustar eleverna att se inkludering som en självklarhet kan vägen in i och genom högre studier bli enklare. Detta innebär för hörselskadade elevers del ett öppnare klimat, där hörselns betydelse för inlärning uppmärksammas och hänsyn till dess variationer visas, i såväl undervisning som sociala aktiviteter. I skolan läggs grunden för hur samtliga elever oavsett funktionshinder, kommer att se på sina möjligheter till och rättigheter inom högre studier.

7.1 Resultatdiskussion

Vad har då min studie kunnat tillföra den forskning som redan har gjorts på området? Vikten av inkludering generellt på högskolan och behovet och bristen på fullgoda hörseltekniska lösningar är ju sedan tidigare uppmärksammade. Det som denna studie kanske främst har bidragit med är att se förändring över tid. Livsberättelserna belyser vikten av att se inträdet i högre studier som en del av en process. Studien har även belyst att den egna acceptansen till hörselskadan tycks öka med tiden. Ju större acceptans, ju mer bekväm tycks man vara i att påpeka hörselrelaterade behov.

(34)

7.2

Metoddiskussion

Att bygga arbetet på biografiska intervjuer har haft fördelen att det gett fördjupade bilder av intervjupersonerna. De har gett en rik bank av erfarenheter och synpunkter kring att vara hörselskadad och gå in i och fullfölja högre studier, vilket har varit ovärderligt. Samtidigt kan jag se en brist i att jag inte tog reda på mer om den sociala bakgrunden och om detta har påverkat valet att träda in eller slutföra studierna på högskolan.

7.3 Teoridiskussion

Goffmans teori om stigma har varit en stor hjälp för att förstå och tolka svaren. Flera av begreppen i teorin har direkt kunnat appliceras för att tolka livsberättelserna. Teorin ger en omfattande förklaring till hur att vara avvikande kan upplevas och hanteras och dess påverkan på identiteten. Den tar dock inte upp hur personer med stigma påtalar bristande inkludering. Det verkar som om Goffman utgår ifrån att den stigmatiserade inte är så framåt. Mitt material visar däremot på att personerna inte räds att hävda sina rättigheter. Däremot är det betungande att behöva sticka ut i större sällskap särskilt när det är återkommande. Kanske tyder detta på att samhället har utvecklats mot en viss normalisering av funktionshinder. Teorin ger heller inte så mycket hjälp för att tolka förändring över tid utan fokuserar mer på specifika situationer.

7.4 Förslag på vidare forskning

Det vore mycket intressant att se forskning som fokuserar på hur skolan, däribland studie-och yrkesvägledningen, arbetar med att förbereda hörselskadade elever för högre studier.

(35)

7.5 Rekommendationer till högskolan

Genom att högskolan officiellt breddar normen kring vem man välkomnar och utåt sett visar hur man kan underlätta för den som har en hörselskada kan den som tvekar inför högre studier våga ta steget. I detta ligger att verka för en hörselvänlig miljö för samtliga studenter samt att utvidga lärarrollen till att anpassa undervisningen så att den ur

hörselperspektiv blir mer inkluderande.

Vad hade hänt om varje utbildningstillfälle inletts med att föreläsaren uppmanat

studenterna att säga till om något är otydligt, inte bara ur kunskaps men ur hörselsynpunkt? Kanske hade det fått den som tvekar att påtala sin rätt till inkludering att känna sig mindre exkluderad och kunna lägga ännu mer fokus på rollen som student.

(36)

8. Referenslista

Arvidson Cronholm, Jannika och Arvidson, Staffan (2011). Introduktion till universitetsstudier - ett sätt att behålla fler studenter. Högre utbildning.

Vol. 1, Nr 1, 53-55. Tillgänglig: file:///C:/Users/Nils/Downloads/875-Artikel%20text-5496-1-10-20170509%20(1).pdf (2019-10-25)

Giddens, Anthony (2003). Sociology. Denmark: Studentlitteratur AB.

Goffman, Erving (2007). Stigma - Den avvikandes roll och identitet. Mölnlycke: Norstedts.

Hörselskadades Riksförbund (2007). Äh Det var inget viktigt… Om hörselskadades situation i Sverige. HRF Årsrapport 2007.

Hörselskadades Riksförbund (2017). Hörselskadade i siffror 2017 Statistik om

hörselskadade och hörapparatutprovning från Hörselskadades Riksförbund (HRF) Version 2.1. Stockholm: Hörselskadades Riksförbund.

Kvale, Steinar (2015). Den kvalitativa forskningsintervjun. 3., utg. Poland: Studentlitteratur.

Lukosius, V., Byron Pennington, J. and Olorunniwo, F. O. (2013). ‘How Students’ Perceptions of Support Systems Affect Their Intentions to Drop out or Transfer out of College’, Review of Higher Education & Self-Learning, 6(18), p. 209. Tillgänglig: Malmö Universitet, www.mau.se, (2019-10-25).

Norstedt, Maria (2019) ‘Work and Invisible Disabilities: Practices, Experiences and Understandings of (Non) Disclosure’, Scandinavian Journal of Disability Research.

(37)

Paura, Liga, Arhipova, Irina (2014). Cause Analysis of students drop out rate in higher education study program. Procedia- Social and Behavioral Sciences 109, 1282-1286 Tillgänglig: file:///C:/Users/Nils/Downloads/1-s2.0-S1877042813052646-main%20(3).pdf (2019-10-25)

Rabe, Tullie och Hill, Arvid (1996). Boken om integrering Idé teori praktik. Arlöv: Corona

Söderberg, Elisabeth (2014). Grynnor och farleder i karriärvalsprocessen: unga med

rörelsehinder och deras handlingsutrymme. Diss. Institutionen för pedagogik och didaktik.

Stockholms universitet.

Thurén, Torsten (2007). Vetenskapsteori för nybörjare. Stockholm: Liber.

Tinto, Vincent (1987). Leaving college - Rethinking the Causes and

Cures of Student Attrition. The United States of America: The University of Chicago.

Trost, Jan (2010). Kvalitativa intervjuer. Hungary: Studentlitteratur. Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet.

(38)

Bilaga

Intervjuguide

Kan du berätta om ditt liv fram till att du började på högskolan? Kan du berätta om ditt beslut att börja på högskolan?

Kan du berätta om din studietid på högskolan?

Kan du berätta om och i så fall hur din hörselskada inverkade-inverkar på din studietid? Hur tycker du att högskolan välkomnar och inkluderar hörselskadade studenter?

Har skulle, enligt dig, en idealisk inkludering se ut för hörselskadade studenter på högskolan?

Figur

Updating...

Referenser

Relaterade ämnen :