”Landskronas vägval” : när bostäder åt alla blev ett kommunalt problem

1

”Landskronas vägval”

När bostäder åt alla blev ett kommunalt problem

Carina Listerborn och Guy Baeten

– Mitt budskap till alla socialbidragstagare är: Flytta inte till Landskrona.

Har du problem så vänd dig någon annanstans där du har större chans att få uppmärksamhet. (Kommunstyrelsens ordförande T. Strandberg citerad i Sydsvenskan 23 september 2012)

Den nationella bostadspolitiken i Sverige har sedan 1990-talet präglats av ett frånsägande av ansvaret för bostadsutvecklingen genom av- och omregleringar. Det bostadsbyggande som decennierna dessförinnan präglades av statliga subventioner och stöd är idag beroende av de privata aktörerna – som har börjat definiera sig som de nya samhällsbyggarna. De starka marknadskrafterna inom bostadsbyggandet får framförallt ett genomslag i de stora städerna där det finns köpare som är villiga att betala höga priser för att bo centralt. I de stora städerna finns köpkraft och kommunerna kan locka till sig ekonomiskt starka individer, men hur ser bostadssituationen ut i de mindre städerna – de städer som inte har ett bostadsunderskott, men som ändå vill vara med i den regionala konkurrensen om att attrahera ”de bästa” invånarna? I Landskrona har politikerna valt att ta saken i egna händer och ställt sig i främsta leden för att initiera den stadsomvandling av stadsdelarna Centrum och Öster som de har identifierat som den enda möjliga vägen framåt. Den nationella bostadspolitiska inramningen skapar specifika premisser för lokal politisk handling. De handlingsalternativen är dock begränsade till det ideologiska utbud som präglar vår samtid.

Från bostaden som rättighet till bostaden som vara

Sverige omnämns vanligen som ett land med en av de högsta bostadsstandarderna i världen. Att förse medborgarna med ”bra bostäder” har också utgjort kärnan i den svenska

efterkrigstidens välfärdsmodell. De senaste decennierna har dock en systematisk

marknadsanpassning lett till en ökad bostadsbrist och en försämring av bostadsstandarden, som speciellt drabbar låginkomsttagare. En stor del av bostäderna från slutet av 1960-talet är i akut behov av renoveringar (SABO 2009). De som inte har möjlighet att köpa sitt boende är

2

beroende av en allt krympande hyresmarknad som utvecklats på grund av en konsekvent omvandling av hyresrätter till bostadsrätter och en rådande ovilja hos byggsektorn att bygga nya bostäder. Men det är inte bara låginkomststagare som har ett allt smalare utbud av bostäder att söka sig till. I de svenska storstäderna är idag den akuta bostadsbristen, på framförallt hyresrätter, ett hinder för ekonomisk tillväxt enligt Svenskt Näringsliv då inflyttandet av högutbildade och resursstarka individer hindras på grund av avsaknad av bostäder.

Många forskare har beskrivit hur det svenska bostadssystemet har blivit genomgripande neoliberaliserat från 1990-talet och framåt (Clark och Johnson 2009, Hedin et al. 2012), vilket har föranlett Hans Lind och Stellan Lundström (2007) att hävda att Sverige gradvis har fått en av de mest nyliberala bostadsmarknaderna i Väst. Å andra sidan betonar Brett Christophers (2013: 3) bostadsmarknadens hybrida natur som “neither one thing (centralised and

regulated) nor the other (marketised and deregulated), but a hybrid that has certainly received numerous powerful doses of neoliberalisation, and yet which remains, in key areas, regulated and, as such, relatively isolated from market forces and configurations”. Den

senaste reformen som ytterligare avreglerar bostadsmarknaden är den så kallade Allbolagen från 2011 som, vid sidan av andra åtgärder, tvingar allmännyttan att agera affärsmässigt utan att förtydliga vad det specifikt innebär (Grander och Stigendal 2012). Vad det med stor säkerhet dock kommer att innebära är att de mest attraktiva delarna av allmännyttans bostadsbestånd kommer att prismässigt marknadsanpassas, medan resterande mindre attraktiva delar av bostadsbeståendet – och dess hyresgäster – kommer att dras in i en än allvarligare segregationsprocess. Exploateringen av svaga grupper på bostadsmarknaden av så kallade ”slumvärdar” är idag allt mer förekommande, som erbjuder undermåliga bostäder till oproportionerliga hyreskostnader (Blomé och Lind 2012). Detta är kanske ett av de mest tydliga och alarmerande resultaten av en långt gången avreglering.

Det är dock viktigt att betona den geografiska variationen av konsekvenserna från den intensiva av- och omregleringen under de senaste decennierna. Medan bostadsbristen har blivit akut i Sveriges tre största städer (Stockholm, Göteborg och Malmö) så har många landsortskommuner och mindre städer sett en befolkningsminskning och till och med rivit, huvudsakligen, hyresbostäder. I Stockholm, Göteborg och Malmö har befolkningen ökat med cirka en tredjedel under de senaste 40 åren (SCB), samtidigt som mer än hälften av Sveriges kommuner (169 av 290) har ett gradvis sjunkande befolkningsantal. I en period av akut bostadsbrist i de stora städerna så har det samtidigt rivits nästan 20 000 bostäder mellan 1998 och 2009 i de befolkningsmässigt krympande regionerna (SCB).

Det finns flera skäl till att belysa konsekvensen av den problematiska svenska

bostadsmarknaden genom en mindre ort som Landskrona. Liksom många andra mindre orter har Landskrona ingen bostadsbrist som liknar storstadsregionernas, men trots det så utsätts låginkomsttagarna för utmaningar på bostadsmarknaden även här. Låginkomsttagares bostadssituation i mindre städer uppmärksammas alltför sällan, då urban- och

bostadsforskningen huvudsakligen fokuserar de större städerna. Här vill vi belysa sociala, ekonomiska och politiska konsekvenser av bostadsfrågor i ett exempel på en ordinär stad

3

(”ordinary city”) (Robinson 2006), för även om alla städer, stora som små, är involverade i en global ekonomi så har inte alla städer möjlighet att på ett betydande sätt påverka sin position i globala produktions- och konsumtionsnätverk (Bell & Jayne 2006, Scarpa 2011). Landskrona är dessutom intressant för att staden faktiskt befinner sig i en av tillväxtregionerna i Sverige – Skåne, och dessutom har ett rikt arkitekturhistoriskt arv och havsnära läge, något som dock har ignorerats av investerare och välbärgade inflyttare. Istället lider Landskrona av ett nationellt dåligt rykte.

Genom att analysera Landskronas stadsomvandlingsprojekt kan vi använda Landskrona som ett exempel på vad som kan beskrivas som en ny fas inom svensk bostadspolitik. Det handlar om 1) en förändring i karaktären av gentrifieringsprocesser i Sverige – från mild till brutal; 2) ett skifte från att betrakta bostäder åt alla till rimliga priser som ett problem istället för en lösning; och 3) ett möjligt introducerande av ”renoviction” i Sverige. Artikeln är baserad på dokumentanalyser, fem intervjuer med nyckelpersoner och en genomgång av offentlig debatt i media samt tidigare forskning om bostadssituationen i Sverige. I fokus för analysen är

huvuddokumentet för stadsomvandlingsprojektet för Landskrona; Landskronas Vägval.

Centrum/Öster. Intervjuerna har genomförts med två politiska representanter från

Moderaterna (A) och Vänsterpartiet (B), en regionchef för Hyresgästföreningen (C), chefen för allmännyttan Landskronahem (D) och en planeringskonsult som arbetat för

Stadsbyggnadskontoret i Landskrona (E). Intervjuerna genomfördes i december 2012 och februari 2013.1

Bakgrunden till Landskronas problem

Det skånska Landskronas moderna socio-ekonomiska historia är ett arketypiskt exempel på svenska kommuners välfärdsbyggande i efterkrigstid, och dess efterföljande kris.

Öresundsvarvet i Landskrona etablerades 1915 och tillsammans med andra tidiga industrier

bidrog de till stadens starka ekonomi när andra världskriget tog slut. 1950- och 1960-talets stora efterfrågan på fartyg – speciellt oljetankers – bidrog till ett stort antal beställningar och in på 1970-talet så arbetade cirka 2 500 personer på varvet. Stadens befolkning ökade till 38 000 personer år 1972 och behovet av bostäder var en kontinuerlig punkt på den lokala politiska dagordningen. Staden etablerade en Bostadskommitté redan 1915 när varvet öppnade och initialt försökte man tackla bostadsfrågan genom Egna Hems program, vilket är en form av eget ägande för den etablerade arbetarklassen som erhöll förmånliga lån för att låta bygga bostäder på mark som planerats av staden. Statligt ledda bostadsprogram fick ytterligare kraft efter kriget då funktionalistiska hyresrätter byggdes, 813 bostäder under 1950-talet och inte mindre än 6 000 bostäder under Miljonprogrammet 1965-1974. En statligt organiserad arbetskraftsinvandring genomfördes under 1950- och 1960-talet från Tyskland, Danmark och Finland, parallellt med en informell immigration från Jugoslavien, Grekland och andra sydeuropeiska länder. Efter decennier av ekonomisk tillväxt och invandring nådde Landskronas befolkningsnivå en topp på 38 400 personer år 1976 (SCB).

4

Men de första tecknen på ekonomisk stagnation var redan synliga. Några textilfabriker stängdes ner och 670 textilarbeten försvann mellan 1970 och 1978. Efter decennier av bostadsbrist uppstod redan 1972 en situation då det kommunala bostadsbolaget

Landskronahem inte lyckades hyra ut alla sina bostäder. Trots detta, fortsatte Landskronahem

att expandera sitt bostadsbestånd. Vid 1978 hade Landskronahem nästan 400 outhyrda

lägenheter och de gick med ekonomisk förlust. Ett stort bakslag var när Öresundsvarvet lades ner 1980 på grund av ökad konkurrens huvudsakligen från varv i Sydkorea och Japan. De kommande åren blev 2 500 varvsarbetare av med sina arbeten och mer än 3 000 invånare flyttade från Landskrona mellan 1976 och 1988 (SCB). Efterföljande år förlorade

Socialdemokraterna sin majoritet i kommunstyrelsen, en maktposition som de hade hållit mellan 1919 och 1991.

Samtidigt, i ett försök att minska Landskronahems ekonomiska förluster, beslöt kommunen i samarbete med Migrationsverket att ta emot ett större antal flyktingar, först från Libanon och Öst Europa, och senare från det krigsdrabbade Balkan. Kommunala tjänstemän

argumenterade för denna åter-befolkning av innerstaden genom att hysa bostäder åt flyktingarna med att peka på den ökade köpkraften det skulle leda till, och att det skulle skapas 25 nya arbetstillfällen inom den offentliga sektorn för att ta hand om flyktingarna. Privata fastighetsägare i Centrum och Öster följde kommunens och allmännyttans exempel och hyrde ut lägenheter åt nyanlända flyktingar och migranter. Den svenska befolkningen i Landskrona fortsatte att lämna staden, men det stadiga inflödet av flyktingar och migranter innebar att Landskronas befolkning fortsatte att växa från 35 000 personer år 1986 till 42 000 personer år 2011. Idag anges att cirka 30 % av befolkningen har utländsk bakgrund, främst med rötter från Balkan. På mindre än två decennier har Landskrona gått från att vara en typisk och framgångsrik Socialdemokratisk industristad, till att bli en post-industriell, mångkulturell, politiskt oförutsägbar stad med dåligt rykte, i ekonomisk nedgång. Parallellt med denna utveckling drabbades staden av en ökad brottsvåg i mitten av 2000-talet, vilket hanterades, mer eller mindre, framgångsrikt av polisen. Trots att kriminaliteten avtog relativt snabbt har ryktet om Landskrona som en farlig stad levt kvar i media (Informant A).

I dokumentet Landskronas Vägval anges kriminaliteten i Centrum och Öster vara en av

anledningarna till den minskade handeln i innerstaden, men enligt en av våra informanter så är det inte de boende i innerstaden som är brottsutövarna utan kriminaliteten är främst kopplad till nöjeslivet, det vill säga de som går till puben, och till de småkriminella individer som kommer från andra områden till krogmiljöerna som finns i centrum. Det minskade intresset för handeln i centrum beror inte på kriminaliteten utan bristen på ekonomiska resurser hos de boende; ”Det är inte kriminaliteten i Landskrona som är problemet, utan det är köpkraften” (Informant B). Kombinationen av föreställningar om kriminalitet, migration och ett noterbart stöd från den lokala dagstidningen, är huvudorsakerna bakom den kraftiga uppgång som Sverigedemokraterna fick i början på 2000-talet enligt Vladimir Cotal San Martin (2011). I valet 2006 fick Sverigedemokraterna (SD) 22 % av rösterna – högst i landet, och på så vis förstärktes bilden av Landskrona som en urban anomali. Den skarpa retorik som

kommunstyrelsens ordförande (FP) ger uttryck för i det inledande citatet kan delvis förklaras mot bakgrund av detta politiska skifte. I valet 2010 backade SD till 16 %. Istället gjorde den

5

nuvarande kommunstyrelsens ordförande ett framgångsrikt val då FP fick 30 % av rösterna.2 SD har fortfarande en vågmästarställning och de behandlas som ett parti bland andra; ”allt annat vore odemokratiskt” menar kommunstyrelsens ordförande (Sydsvenskan 23/9-2012). Trots detta starka fäste för SD har Landskrona en modern historia av att hantera flykting- och migrationsrelaterade frågor med välmenande sociala program. I visionsdokumentet

Utveckling 2000+från 2004 prioriterades projekt som fokuserade på att skapa arbetstillfällen,

utbildning och trygghet. Centrum och Österlyftet, Landskrona stads programförklaring inom ramen för de nationella Lokala utvecklingsavtalen från 2007, sammanställt av Institutionen för socialt arbete vid Linné Universitetet, fokuserade på frågor om fler arbetstillfällen och minskat socialbidragsberoende, språkundervisning och skolresultat, attraktiva och trygga bostadsområden, demokrati och deltagande, hälsa och som sista prioritet – ekonomisk tillväxt. I utvärderingsrapporten från EU Urbact-projektet Landskrona är fantastiskt (2002-6)

bekräftas den sociala ansatsen: “the project is primarily focusing on socio-economic changes and to a lesser degree on changes of a physical nature (houses, parks, streets)” och ”the key problem or the key challenge for us at the moment is: how to involve the people residing and working in the area in focus – the central parts of Landskrona – in the project?” (Mikkelsen 2007:10). Svaret på frågan är dialog, deltagande, påverkan och ansvar. Dessa begrepp kan förstås avfärdas som den vanliga välmenande planeringsretoriken, men det är slående hur denna sociala ansats till sociala problem, påverkat av samhällsvetare, abrupt bryts för att ge plats åt en helt ny ansats där fokus istället läggs på ekonomi, fastighetsmarknad,

företagskonsulter och framförallt, en ny diskursiv inramning som motstrider den sociala ansatsen.

Handelshögskolan i Jönköpings konsultrapport Utvecklingsstrategier och mål för Landskrona

– sammanfattning, slutsatser och förslag (Andersson 2010)prioriterar istället fler

arbetstillfällen inom lönsamma ekonomiska sektorer, kreativitet, entreprenörskap, höga och växande medelinkomster, förbättrad konsumentservice, minskad arbetslöshet hos ungdomar och migranter, en attraktiv stad för inflyttade unga höginkomsttagare, en attraktiv stadskärna för ungdomar och turister, och en ökad befolkning. Rapporten betonar att de vill se en ökad inflyttning av högutbildade individer med “potential att starta nya företag”, fler nybyggda villaområden nära havet, och en omvandling av 500 hyresrätter till bostadsrätter för att få en mer ”normal” bostadsmarknad.

Fokus på strukturen på bostadsmarknaden, tillsammans med en stark antipati för de existerande invånarna, kulminerade i den kontroversiella planen Landskronas Vägval.

Centrum/Öster år 2012. Målen som är formulerade i Landskronas Vägval anger intentioner

och är inte detaljerade. Det övergripande syftet är att “vända en stad” och de mål som är uppsatt är att 1) balansera inflyttningen, 2) skapa en balans mellan upplåtelseformer, 3) motverka segregation, 4) att tillföra nya verksamheter och 5) att motverka och åtgärda oseriösa fastighetsägare. I detta sammanhang innebär en bred social sammansättning och att motverka segregation att få in fler höginkomsttagare i de centrala delarna och att detta kan åstadkommas genom att skapa fler bostadsrätter och en bättre kommunal service, genom ett

6

aktivt agerande från fastighetsaktörer (inklusive kommunledningen). Det innebär också att man vill få bort de fastighetsägare som idag tillhandahåller en mycket låg boendekvalitet. Insatserna skapas genom att privata och kommunala aktörer arbetar tillsammans för att ”som sammanhållande kraft verka för att minska så kallad negativ inflyttning till Landskrona genom främst en enhetlig uthyrningspolicy bland stadens fastighetsägare” (Landskronas vägval 2012:4)

Bakom planen finns en konsultrapport framtagen av Fasticon AB och som namnet antyder bedriver företaget ”konsultverksamhet med huvudsaklig inriktning mot fastighetsrelaterade verksamheter” och deras affärsmodell är att erbjuda ”rådgivning och tjänster i hela

värdekedjan till företag och organisationer med fastighetsrelaterad verksamhet”.3 Med resultaten från rapporten av Fasticon AB inleddes förhandlingar mellan fastighetsägare, kommun och bankväsendet som resulterade i etablerandet av ett konsortium kallat

Landskrona Stadsutveckling AB. I detta bolag ingår kommunen och fem fastighetsägare och

med en budget på 100 miljoner kronor ska de omvandla de centrala delarna av Landskrona genom renovering, omvandling och rivning av hyresrätter, med syfte att förändra den sociala sammansättningen i de centrala delarna av Landskrona.

Omvandlingen av Centrum och Öster finansieras av en planerad försäljning av värdefull kustnära mark norr om stadens centrum (Norra Borstahusen) till privata investerare och där det finns möjlighet att bygga 1500 nya bostäder. Men tills denna mark har blivit såld har kommunen intecknat pensionsfonder för kommunens tjänstemän till en kostnad av 95,5 miljoner kronor. Övrig kostnad, 4,5 miljoner kronor, bekostas av de privata fastighetsägarna. De intecknade pensionspengarna kommer att återföras kommunen när marken norr om centrum har blivit såld till potentiella privata investerare – ett riskfyllt antagande enligt flera av våra informanter.

Det är inte helt klart vad mer exakt Stadsutveckling AB ska finansiera, men vad som är kanske mer relevant i sammanhanget är att kommunen nu, tillsammans med de privata

fastighetsägarna, kan utveckla en gemensam hyrespolicy. Tillsammans kan de ställa gemensamma krav på nya hyresgäster och de kan vägra hyra ut till personer som lever på försörjningsstöd (Helsingborgs Dagblad, 2012a, 2012b). 14 hyresvärdar har fram till våren 2014 anslutit sig till Stadsutveckling ABs uthyrningspolicy, vilket innebär att ungefär 80 % av lägenheterna i Landskrona nu är ”stängda för bidragstagare” (Helsingborgs Dagblad, 15 Mars 2014). De företag som av någon anledning inte vill skriva under på Stadsutveckling ABs uthyrningspolicy bemöts med hårda tag enligt VD för Stadsutveckling AB: ”Det finns några exempel på fastighetsägare som inte är intresserade. Vi försöker att identifiera de som inte bryr sig och där ska vi använda oss av myndighetsbiten med miljö, stadsbyggnad och räddningstjänst. Om man bara försöker ha en fastighet som en mjölkkossa och inte erbjuder normal boendestandard, då ska det kosta, då ska det inte vara roligt … Tanken är alltså att slå ner på allt som går att slå ner på och att därigenom tvinga fastighetsägaren att hoppa på utvecklingståget” (Helsingborgs Dagblad 15 Sept. 2013). Det är inte ovanligt att

fastighetsägare inte godtar olika typer av inkomster såsom försörjningsstöd (jfr Annadotter

7

och Blomé 2014), men vad som sticker ut i sammanhanget är att Stadsutveckling AB har som uttalat syfte att tvinga fastighetsägare att ingå detta avtal.

Den största fastighetsägaren i staden, Landskronahem är inte en del av Stadsutveckling AB men är trots det en central aktör i Centrum och Öster då de har flera fastigheter här. En av våra informanter menar att den bakomliggande planen är att Landskronahem systematiskt ska uppmuntras att sälja sina lägenheter i Centrum och Öster och på så vis bidra till Landskronas

vägvals mål att förändra bostadsmarknadens struktur. Ordförande för Landskronahem är

också kommunstyrelsens ordförande. Misstanken om att omvandla Landskronahems bostäder motstrids dock av chefen för Landskronahem. Landskronas vägval är också anmärkningsvärd på det sätt att planen inte har ingått inom ramen för arbetet med Översiktsplanen för

Landskrona och således hålls utanför de övergripande planprocesserna trots dess potentiella stora påverkan på stadens rumsliga och sociala struktur.

I Landskronas vägval, som alltså är författad av konsultfirman, utmålas en mycket negativ bild av Landskrona. Grundelementen i den framställningen består av en låg skattebas, låg sysselsättningsnivå, höga arbetslöshetssiffror, låg medelinkomstnivå, dåliga skolresultat, hög kriminalitet, fattiga inflyttare, högt beroende av försörjningsstöd och en kontinuerlig

utflyttning av höginkomsttagare. Staden beskrivs som att den håller på att utvecklas till en ’amerikansk stad’, med ’transitzoner’ i de centrala delarna och omgiven av välbärgade villaförorter. Strategin är att sätta in insatserna i Centrum för att motverka den urbana dystopin. Konsulternas första och viktigaste slutsats är att bostadsmarknaden måste ändras. Genom att skifta om från hyresrätter till bostadsrätter följer positiva konsekvenser i

inflyttningen till staden, skattebasen, nedgång av kriminalitet, socialbidragsberoende, skolresultat och sysselsättning. En kedja som syns logisk i figur 1.

8

Ur Landskronas vägval 2012:16

Det är en förenklad, pragmatisk, mekanisk, till synes apolitisk och huvudsakligen teknisk fastighetsbaserad lösning på ett komplext socialt problem som har inspirerat kommunen att etablera detta konsortium mellan fastighetsägare för att implementera dessa idéer.

I den fortsatta delen av kapitlet kommer vi att argumentera att Landskronas vägval inte bara är problematisk på grund av dess extrema förenkling av samtida urbana utmaningar, men också illustrerar ett symboliskt skifte i sättet att tänka kring boende och medborgare i Sverige, som kan få allvarliga konsekvenser för alla svaga sociala grupper på en redan så

dysfunktionell bostadsmarknad. Det diskursiva skiftet kan riskera att leda till en ny situation av ”renoviction” inom Sverige (och kanske Skandinavien i stort), och det illustrerar hur frånvaron av en nationell bostadspolicy kommer till uttryck i en mellanstor svensk ordinär stad.

Ett skifte från mild till brutal gentrifiering?

I en fallstudie från Vesterbro i Köpenhamn visar Henrik Gutzon Larsen och Anders Lund Hansen (2008) hur en typisk skandinavisk gentrifieringsprocess under 1990-talet genomfördes i en mild (”gentle”) form, trots oundvikligen grava konsekvenser för de som slutligen måste flytta från området. I efterverkningarna av 1980-talets upprustnings och utförsäljningsförsök

9

myndigheter att istället betona den sociala dimensionen av förnyelsen av Vesterbro – om än vagt och odefinierat. Men det var inte bara ord, utan kommunen åstadkom till exempel kompromisser i hyrestak som eventuellt förhindrade en del påtvingad utflyttning av

låginkomsttagare. Men bakom den milda tonen och sociala dimensionen så framgår det från de kommunala planeringsdokumenten att det egentliga syftet med den kommunalt initierade gentrifieringsprocessen av Vesterbro var att ersätta den existerande befolkningen med en mer välbärgad befolkning.

Det ser vi i Landskrona däremot är dock att sociala aspekter och en välmenande ton, så typisk för den skandinaviska välfärdsmodellen, har övergivits i förnyelseprojekten. Inte minst har den diskursiva inramningen och retoriken förändrats i hur man talar om socialt och

ekonomiskt marginaliserade bostadsområden. Redan 2005 antydde Eric Clark att det inom en snar framtid skulle kunna utvecklas ett slags ”gentrifieringens slagfält” i Sverige, något som hittills mer eller mindre har hållits tillbaka genom ”less violent ways of dealing with

inherently conflictual processes of change” (Clark 2005:263), vilket också kan betraktas som något typiskt för den svenska välfärdsstaten.

Landskronas vägval utgör enligt vår mening ett exempel på ett skifte i svenska urbana

gentrifieringsprocesser. 4 Skiftet kommer dels till uttryck i ogenerade och offensiva

uttalanden, dels i mindre rättframma angrepp som döljs bakom ett skimmer av ”objektiva” fakta som statistik och diagram (men som trots det är lika brutala i sin problemformulering). Kommunstyrelsens ordförande, till exempel, talar om ”fel” sorts personer som flyttar in till Landskrona och uppmuntrar potentiella inflyttare som inte har en anställning att helt enkelt hålla sig borta från staden från och med nu. Torkild Strandberg är medveten om att alla städer har sin del av social utsatthet, men i de flesta svenska städer skulle dessa grupper befinna sig i stadens ytterkanter och i dess höghusområden, vilket gör dem mindre synliga. I hans stad däremot är den sociala utsattheten centrerad till stadens centrum, och just koncentrationen av fattigdom i Centrum och Öster, där huvudsakligen invandrade personer bor, är ett problem enligt honom; ”Vi har en stadskärna som präglas av bidragsberoende och brott, ett

undermåligt lägenhetsbestånd och tomma lägenheter.” Den negativa trenden måste brytas och Landskrona behöver en mer skattekraftig befolkning; ”Den här gången ska vi ge oss på orsaken och inte bara symptomen” (Sydsvenskan 23 Sept.-2012). På likartat vis

argumenterar, Kenneth Håkansson, styrelseledamot i Stadsutveckling AB, att han har en viss förståelse för de som bor där men tror att alla kommer att må bättre när hyrorna stiger: ”Det är inte så att det bara ska finnas plats för höginkomsttagare och allt är inte problem på Centrum Öster, jag hoppas att många ska bo kvar. Men att rusta upp kostar och visst kommer det att ske en förändring, hyrorna kommer att gå upp. Det i sin tur kommer att leda till en mer normal befolkningssammansättning och det mår alla bra av” (Helsingborgs Dagblad, 11 Dec. 2012).

4

Processen i Landskrona visar stora likheter med processen kring Kvillebäcken, Göteborg – C. Thörn och H. Holgersson (2014)

10

En rasistisk underton är tydlig, även om begreppet som används i debatten är

socialbidragstagare och inte invandrare, men SD stödjer förslaget till fullo; ”Sen mitten av nittiotalet har åttatusen svenskar flyttat från Landskrona och sextusen invandrare flyttat in. Det har skapat jätteproblem. Många av dem är bidragstagare” (Sydsvenskan 23 Sept. 2012). Det politiska stödet för planen är dock bredare än så, även Socialdemokraterna tycker planen är bra och hävdar att planen i själva verket var deras från början. Det enda parti som inte stödjer planen är Vänsterpartiet. Förslaget fick stöd av 49 av 51 röster i kommunstyrelsen. Mittenpartiernas övertagande av den högerextrema agendan kan kanske förklaras till vad ordförande i Stadsbyggnadsnämnden, och en av de drivande bakom planen, Börje Andersson, explicit uttryckte i en lokal dagstidning (Helsingborgs Dagblad 24 Nov. 2011); ”Problemet är att det tillåtits flytta in en kategori människor vi inte vill ha.” Ordförande i

Stadsbyggnadsnämnden handplockades av kommunstyrelsens ordförande för att leda

utvecklingen av Norra Borstahusen, men har själv starka åsikter om vad kommunen bör göra, vilket bland annat är att riva hus på Öster. Han menar att kommunen är för ineffektiv; ”Det finns fortfarande problem inom demokratin, att den blivit en ursäkt för ineffektivitet, säger han.” När dagstidningen frågar om problemet inte är de oseriösa fastighetsägarna svarar han; ”Problemet med oseriösa hyresgäster är större” och att ”säkert finns det de hyresvärdar som medvetet tar in hyresgäster och låter socialförvaltningen betala och som låter fastigheterna förfalla. Men det finns för många billiga lägenheter och då fortsätter inflyttningen av socialt belastade personer. De som blivit hitflyttade av sina respektive socialförvaltningar måste återbördas till sina kommuner. Det måste bli balans.” De föreslagna rivningarna skulle således omfatta mellan 300 – 500 lägenheter i centrala Landskrona.

Dessa hårda tongångar har förstås inte gått obemärkt förbi, utan har debatterats i media. Vad som däremot är mindre grovt och därmed svårare att bemöta är den pseudo-vetenskapliga inramningen av problemet. Statistik används för att framställa Landskrona i ett specifikt sken – en djup och alarmerande kris. Vissa tal är utvalda för att jämföras med nationella

genomsnitt, inte minst när det gäller skattebasen. Figur 2a visar hur Landskronas skattebas, i en nationell jämförelse, har minskat från 95 (1995) till 83 (2013). Detta kan framstå som dramatisk vid en första anblick, men den nationella jämförelsen omfattar alla svenska kommuner, inklusive Stockholm och omgivande kommuner, där skattebasen redan var stark och har blivit signifikant starkare de senaste åren. Huvuddelen av kommunerna i Skåne (22 av 33), inklusive Landskrona, har en lägre skattebas än det nationella genomsnittet (mellan 81 och 91 om det nationella genomsnittet är 100) och endast två kommuner (Lomma och

Vellinge) har en avsevärt högre skattebas (mer än 120). Hälften av Skånes kommuner har sett sin skattebas sjunka mellan 1995 och 2012 (SCB 2013). Jämfört med andra jämförbara postindustriella städer (till exempel Malmö) eller näraliggande mindre kommuner, så är Landskronas skattebas högst ordinär och borde knappast kunna ligga till grund för att anklaga fattiga medborgare personligen för den negativa utvecklingstrenden. Vad som inte nämns i

Landskronas vägval är att inte endast antalet låginkomsttagare har ökat, utan även andelen

höginkomsttagare, vilket indikerar en stark social och ekonomisk polarisering av Landskrona under de senaste decennierna (se figur 2b). Den dystopiska bilden av Landskronas minskade sysselsättningsgrad används således för att peka på behovet av att ersätta den befintliga befolkningen med en ny (arbetande, skattebetalande) population. Individer i arbete har de

11

facto sjunkit, men i det stora hela följt nationella trender i efterverkningarna av finanskrisen 1991 – oavsett Landskronas inflyttningsmönster. Det kan därtill lyftas fram att när det gäller kvinnors aktivitet på arbetsmarknaden, både i Landskrona och i Sverige i stort, så har antalet tydligt stigit sedan 1980-talet, och både kvinnors och mäns sysselsättningsgrad, både i Landskrona och i Sverige generellt, har åter ökat igen sedan mitten av 1990-talet.

FIGUR 2a: Utveckling av skattebasen i Landskrona och utvalda platser i Sverige

(procent av nationellt genomsnitt)

1995 2013 Landskrona 95 83 Bjuv 92 81 Perstorp 94 81 Malmö 97 85 Stockholm 121 123 Danderyd 162 178 Lidingö 150 154 Källa: SCB, 2013

FIGUR 2b: Inkomstfördelning i Landskrona (procent av individer mellan 18 och 64 år)

1990 2006 skillnad

Låg inkomst 13.0 20.5 +7.5

(≤ 59 pct av nationellt genomsnitt)

Medel inkomst 71.1 57.8 -13.3

(Mellan 60 och 159 pct av nationellt genomsnitt)

Hög inkomst 15.8 21.6 +5.8

(≥ 160 pct av nationellt genomsnitt)

Källa: Salonen, 2011:92

Listan på negativa sociala indikatorer som åberopas i Landskronas vägval fortsätter, till exempel att antalet personer beroende av socialbidrag är högre här än i en nationell jämförelse. Men en tidigare longitudinell undersökning genomförd i just Landskrona och näraliggande kommuner (Salonen 1993) har visat att de allra flesta människor glider in och ut

12

i, under längre eller kortare, perioder av fattigdom (och därmed bidragsberoende). Under en period av ekonomisk nedgång (1985 – 1992) var cirka 82 % av Landskronas befolkning under någon tid beroende av bidrag, men endast 8 % av dem blev beroende av bidrag mer

permanent under samma period. Få ”fattiga” personer är fattiga under en längre tid (Walker 1995). En annan åberopad indikator är kriminalitet, som är centralt i diskussionen om

upprustning av Centrum och Öster, där stadens affärs- och nöjesdistrikt också är lokaliserade. Men som David Seidman och Michael Couzens (1974: 484) noterade; “sometimes the

pressure is to show that crime is being reduced. Sometimes the pressure is to increase the number of crimes”, där det senare är tydligt i fallet att konstruera statistik för just detta

område.

Vid en jämförelse mellan vad som händer i Landskrona idag och hur staden har hanterat sociala utmaningar under tidigare ekonomiska kriser, så blir det tydligt att syftet med denna dystopiska diskursiva inramning, att statistiken inte längre får ligga till grund för sociala åtgärder som det tidigare gjort. Istället resulterar faktabakgrunden i ett socialt

skuldbeläggande där offer för social och ekonomisk utsatthet blir beskyllda för att skapa stadens fattigdom och ekonomiska nedgång. Trots att det är kommuners ansvar och juridiska skyldighet att se till att människor har ett drägligt liv, så anser Landskronas ledning att

avfärdandet av de utsattas situation ska lösa själva problemet med fattigdomen. Social statistik är inte längre en grund för utvecklandet av sociala åtgärder och insatser, utan används här brutalt gentemot ovälkomna segment av den egna befolkningen. På liknande sätt har Guy Baeten (2007) beskrivit hur implementeringen av en neoliberal stadsutvecklingspolicy (inklusive bostadspolicy) ofta sammanfaller med en demonisering (och kriminalisering) av vad som uppfattas som dysfunktionella bostadsområden och stadsdelar, vilket också inkluderar de som bor där (se även Beauregard 2003, Wacquant 2009). Demoniseringen av nedgångna bostadsområden reducerar dem till platser för experiment där brutala och pionjära omvandlingsprojekt kan initieras för att få till stånd en inflyttning av en annan typ av invånare och där man kan förvänta sig att motståndet är minimalt. De av kommunen eftertraktade bostadsområdena kan på så vis bli “spaces of exception” utifrån att de har definierats som varande i ett ”state of emergency”, och där trakasserier och påtvingad omflyttning av de oönskade gör att kommunen kan komma åt just dessa platser. Att definiera innerstadsmiljöer i dystopiska termer utgör ett nödvändigt steg för att kunna legitimera storskaliga

omvandlingsprojekt och för att kunna nedtona det kaos som förnyelseprojekt kan leda till hos de boende (Baeten 2002).

Ett socialt ansvar har fått ge vika för en diskurs av explicit fördömande som inte visar tålamod eller omsorg om den del av befolkningen som av olika skäl befinner sig i samhällets marginal. I denna process av en obarmhärtig och brutal diskursiv problemformulering, med tydlig anspelning till vräkning och kanske även avvisning från kommunen av hela

befolkningsgrupper, skapar en helt ny utgångspunkt för förhandling vid

stadsomvandlingsprojekt. Efter en dystopisk skildring av stadens samtida sociala och ekonomiska situation, blir det möjligt att föreställa sig en stad utan den existerande

befolkningen – en stad efter tabula rasa, en stad som kan ta plats efter att alla sociala problem har avhysts, som öppnar upp för en helt ny start. Denna dröm påminner till stora delar om det

13

tidiga 1900-talets urbana utopier som utgick från dåtidens dystra stadsutveckling och upprop för en radikal stadsomvandling (se Fishman 1982). Att framställa marginaliserade stadsdelar som djupt problematiska har varit vanligt förekommande i Sverige under senare år och där Landskrona är ett utmärkt exempel på vad vi menar är ett skifte från en mild till en brutal gentrifiering i både retorik, och praktik.

Bostaden som rättighet – från att vara en lösning till att bli ett problem

Det faktum att en kommunledning öppet kan tala om renovering och avhysning som en lösning på ett föreställt social problem blir än mer anmärkningsvärt när det placeras i en nationell och lokal kontext av efterkrigstidens bostadsutveckling. Hela idén om bostaden som en rättighet och bostäder åt alla har ställts på huvudet när just en bostad erbjuden till en rimlig kostnad problematiseras. Runt om i Sverige skapar allmännyttan idag hyreshöjningar genom storskaliga renoveringsprojekt (Westin 2011). Istället för att som i tidigare epoker försöka få låginkomsttagare in i städernas bostäder, försöker städer som Landskrona istället att aktivt göra det motsatta. Bostadspolitiken i Sverige har gjort en lång resa från att utgöra en hörnsten i den svenska välfärdsmodellen och i ett välfärdstänkande till att bli grunden för en anti-välfärd, för det är inte så att kommunerna inte bidrar till nybyggnation. Nybyggnation uppmuntras aktivt av staden (såsom att upplåta 1500 lyxbostäder i havsnära läge), samtidigt som tidigare målgrupper för bostadspolitiken, så som arbetaren, får ge vika för neoliberala stadsbyggnadsprojekt för en mer priviligierad klass som man hoppas ska öka skattebasen för kommunen.

Redan vid 1900-talets början gjorde kommunerna krisinsatser för att hindra hemlöshet, men situationen eskalerade och under 1930-talet uppfattades bostadskrisen utgöra ett allvarligt folkhälsoproblem. År 1933 tillsattes den Bostadssociala utredningen som utvecklade en bostadspolitik som integrerades med socialpolitiken. En inflytelserik dokumentärserie Lort-Sverige av Lubbe Nordström 1938 gav en alarmerande bild av bostadssituationen runt om i landet. De identifierade svårigheterna ledde till att en politisk koalition mellan

Socialdemokraterna, Högerpartiet och Bondepartiet år 1945 formulerade en bostadsplan att förnya hela bostadsbeståndet i Sverige och att lyfta Sverige från att inneha en av de sämsta boendestandarderna i Europa till att uppnå den högsta boendestandarden. För att omsätta planerna till praktik initierades Miljonprogrammet 1965 till 1974, där alla lägenheterna fick modern utrustning. Miljonprogrammet omfattar villor, radhus och höghus, men karaktäriseras idag av hyresrätter i höghus i storstädernas ytterkantområden. Bostadsbyggandet

standardiserades och organiserades genom de kommunala bostadsbolagen i Allmännyttan. Alla nya hyresbostäder som byggdes med hjälp av statliga lån och alla lediga lägenheter i allmännyttan förmedlades genom ett kösystem, där man kunde få förtur om man hade särskilda skäl. Hyror reglerades och de familjer som var i behov av det erhöll bostadsbidrag. Idéer om jämlikhet och modernitet var länkade. Nationella subventioner och nya lånesystem innebar att 90 % av de nya bostäderna finansierades av staten. Det starka samarbetet mellan stat, kommun, stora byggbolag, bostadsforskningsinstitut och planerare formerade den svenska efterkrigstidens sociala och ekonomiska modell (Elander 1991). Enligt

14

nobelpristagaren Gunnar Myrdal var mass-bostadsprojektet av stor betydelse för att skapa ett bättre Sverige: ”Bostadsförhållandena gavs därvid en central ställning. En förbättring av dessa var ett viktigt led i de reformer som föreslogs för att stärka familjernas ekonomi och höja den uppväxande generationens kvalitet” (Myrdal 1968:13). Bostäder till en rimlig kostnad för låg- och medelklassen syftade inte till mindre än att radera ut klasskillnader. Lövgren pekar på de uttalade målen med bostadsprogrammet var att de sociala och ekonomiska skillnaderna skulle raderas ut, och en social omsorg skulle utvecklas och demokratin stärkas (Lövgren 1999:251). Sedan 1974 har det funnits riktlinjer om en önskad neutralitet mellan olika boendeformer på så vis att ingen bostadspolicy skulle bidra till att styra hushåll mot en specifik boendeform, istället skulle boendevalet vara fritt för alla (Lundqvist 1987: 120). Den form av social

housing som finns runt om i Europa, med billiga bostäder för specifika målgrupper, har aldrig

implementerats i Sverige.

I slutet av 1970-talet och det tidiga 1980-talet minskade behovet av nybyggande drastiskt, samtidigt som medelklassen flyttade från städerna till villaförorterna i städernas närområden. Hyresrätter, som till stor del fanns inom Miljonprogrammets bostadsbestånd, kom att stå outhyrda eller hyrdes ut via socialtjänsten till ensamstående, nyanlända flyktingfamiljer eller andra personer beroende av bidrag. Den systematiska segregationen av sårbara grupper till allmännyttans bostadsbestånd, ofta i städernas ytterkanter, hade blivit befäst (se vidare till exempel Andersson 2000, Molina 1997). Det var endast i ett fåtal svenska städer som denna typ av bostäder fanns i städernas innerstad, såsom i Landskrona och Malmö, vilket också har gjort att deras utsatthet blivit mer synliga.

Statlig intervention på bostadsmarknaden har gradvis minskat från 1990-talet och framåt efter att mitten- och höger koalitioner har tagit makten från Socialdemokraterna sedan 1991, men Socialdemokraterna har därefter tagit vid existerande neoliberala reformer efter att de återtagit makten 1994. Bostadssubventioner har övergivits, bostadsbidrag har reducerats och hyror har stigit kraftigt, parallellt med ökad taxering av fastigheter (se vidare Lind och Lundström 2007, Clark och Johnson 2009, Hedin et.al. 2012). Ingrid Sahlin (2008) har observerat att

allmännyttan nu prioriterar kunder med en stabil ekonomi och goda referenser, och överger delvis sina sociala förpliktelser. Allbolagen från 2011uppmanar allmännyttan att agera

affärsmässigt för att inte bidra till en snedvriden konkurrens mellan fastighetsägare. Lagen har föregåtts av att allmännyttan blev anmäld till EU-kommissionen av Fastighetsägarna i

Sverige, för att strida mot EUs konkurrenskrav. Landskronahem menar dock att detta inte leder till någon större förändring i hur de arbetar, men att de däremot måste tänka betydligt mer på hur de profilerar sig som företag. När det gäller deras sociala åtaganden kommer de att även fortsättningsvis arbeta med deltagande och kundinflytande, men att tänka mer noggrant kring vilka ekonomiska konsekvenser de sociala projekten får för företaget (Informant D). Sammanfattningsvis kan man konstatera att de fortfarande kommer att behålla ett stort socialt ansvar, som behöver ramas in i ett kostnadseffektivt tänkande. Det är knappast kontroversiellt att anta att plikten att agera affärsmässigt kommer att sätta än högre tryck på tillgången till hyresrätter till rimliga priser och att det kommer att betraktas som en börda för allmännyttan i en allt hårdare konkurrens med andra fastighetsägare när vinstkraven ökar.

15

Sammantaget så innebär de nationella omregleringarna, det ökade trycket på kommunala bostadsbolag att agera affärsmässigt, tillsammans med den explicita problematiseringen av billiga hyresrätter, att tillgången till billiga bostäder ställs i ett helt nytt ljus i Landskronas

vägval. Tillgängliga bostäder för låginkomsttagare är inte längre betraktat som en lösning på

ett socialt problem, utan har i sig självt blivit ett problem då det inte bidrar till att attrahera den välbärgade kreativa klassen. I en period av en ökad konkurrens mellan städer blir

tillgången till billiga hyresrätter, oavsett egentlig efterfrågan, helt enkelt inte längre en valbar möjlighet.

Från renovering till “renoviction”

Av bostadsbeståndet från de så kallade rekordåren mellan 1961 och 1975 då ungefär 850 000 lägenheter byggdes, är cirka 300 000 kommunalägda lägenheter idag i behov av omfattande renoveringar. Beroende av vilken form av renovering som krävs så beräknas upprustningen kosta mellan 50 och 275 miljarder kronor för de allmännyttiga bolagen (SABO 2009). De flesta fastighetsföretag finansierar dessa arbeten, inklusive stambyten och omfattande badrums och köksrenoveringar, genom banklån som betalas tillbaka genom (kraftigt) höjda hyror de kommande åren. När Hyresgästföreningen inte längre har makten att sätta

hyresnivåerna för ett helt bostadsområde, då Allbolagen från 2011 förhindrar detta, och då allmännyttan numera måste agera affärsmässigt, så har det lett till en ökad oro att Sverige inte endast har att se fram emot stora renoveringsarbeten av bostäderna från 1960-talet, utan också att detta kan leda till ett ökat antal uppsägningar av hyresgäster som inte längre kan ha råd med de nya hyresnivåerna. Det finns redan idag ett flertal fall där hyresnivåerna har ökat markant efter renoveringar. För att ge några exempel så höjde Rikshem i Uppsala 2012 hyran med 32 % efter renovering (Hem & Hyra 2012). Då många boende protesterade fick det medial uppmärksamhet och efter långa förhandlingar uppnåddes en kompromiss mellan

Hyresgästföreningen och fastighetsägaren. Men det visade sig att då hade redan 120 familjer

flyttat ifrån området eftersom de var oroliga att de inte längre skulle kunna betala hyran, oavsett vad förhandlingarna skulle leda till (Hem & Hyra 2012). Liknande processer och protester har dykt upp runt om i landet.

Sara Westin (2011) som har undersökt denna potentiella risk för en våg av “renoviction”5 kom till slutsatsen att hyresgästerna har relativt liten makt att påverka utkomsten av sådana

Begreppet “renoviction” avseende uppsägning av hyresgäster som ett resultat av en planerad renovering av lägenheter (översatt från Urban Dictionary 2012), myntades av Heather Pawsey, en sångare och boendeaktivist i Vancouver, British Columbia. Ordet uppenbarade sig först i dagstidningen The Globe and Mail i november 2008 efter Pawseys aktioner; “They say they are victims of a new trend in B.C. - nicknamed ‘renoviction’ - in which

landlords evict tenants by announcing big renovation plans.” Ur ett globalt perspektiv är tvingad avflyttning ett

återkommande tema. The Centre for Housing Rights and Evictions (COHRE) menar att det kan inkludera “the absence of formal tenure rights, development and infrastructure projects, foreign direct investment, urban redevelopment and “beautification” initiatives, property market forces and gentrification, large international

16

förhandlingar och därmed sin möjlighet att bo kvar. Påtvingad avflyttning till följd av en signifikant hyreshöjning efter renovering, drabbar oundvikligen låginkomsttagare mest. Och frågan är var dessa grupper ska ta vägen. Vilket boende finns att erbjuda dessa familjer och individer? Hyresgäster saknar ofta den information och tid, som de professionella aktörerna på fastighetsmarknaden har tillgång till, och de ärenden som kommer till Hyresnämnden leder i 95 % av fallen att fastighetsägaren går segrande ur förhandlingarna, eftersom

fastighetsägarens ”intresse att förädla fastigheter väger tyngre än hyresgästernas intresse att bo kvar” (Informant C). Det ger inga alternativ för hyresgästen än att flytta.

En påtvingad utflyttning till följd av en renovering är och kommer att bli mer vanligt

förekommande i de starkt växande regionerna (speciellt i Stockholm), där hyresvärdarna utan problem hittar nya hyresgäster som är villiga att betala en högre hyra för en högre standard. Men det kommer säkerligen att se annorlunda ut i de mindre städerna, såsom i Landskrona. Nyligen har olika nationella aktörer på bostadsmarknaden såsom Hyresgästföreningen,

Fastighetsägarna och Svenskt Näringsliv visat sitt gillande till att återintroducera

subventioner för renovering och byggande av nya hyreslägenheter. I en debattartikel försvarar HSBs ordförande idén om subventioner för renoveringar då han menar att idag subventionerar skattebetalare”de svenska bostäderna med bortåt 40 miljarder kronor, men subventionerna ges enbart till de med äganderätt och bostadsrätt. Inte en krona går till de som hyr sin bostad. ROT-avdragen kostade oss skattebetalare 12–13 miljarder förra året. Ränteavdragen på lån till villor och bostadsrätter i storleksordningen 20–25 miljarder” (Lago 2012). Denna kritik får stöd av Hyresgästföreningen som bekräftar att hyra en bostad är idag det absolut dyraste sättet att bo under nuvarande omständigheter (Informant C).

Behovet av renovering verkar vara åberopat när det också finns behov av en förnyelse av den sociala sammansättningen i bostadsområdet och där bostadsintäkterna inte är optimerade. Landskrona, som trots allt befinner sig i en expansiv region, intar en ganska unik position i denna nationella renoveringsambition. Till skillnad från många andra allmännyttiga företag har Landskronahem redan påbörjat sina renoveringar och det har finansierats av en

systematisk budgetering för detta under de senaste decennierna (Informant D). Landskrona skulle kunna ha sluppit ifrån den ekonomiskt och socialt smärtsamma processen av stora renoveringsprojekt och därmed tvingande avflyttningar om det inte hade varit för

Landskronas vägval som just initierar dessa processer högst medvetet och placerar dem på

den lokala politiska agendan.

Det ska dock påpekas att de nedgångna fastigheterna i Centrum och Öster är i behov av renovering, och den vänsterpolitiker som motsäger sig planen i sin helhet är inte emot själva renoveringen i sig; ”vem är emot en upprustning? Inte ens vi har röstat nej mot det där, utan de här pengarna… Jag tycker det är bra att de går in och visar muskler” (Informant B). Det problematiska ligger i försöken att reducera antalet bostäder till rimliga priser och således bidra till att förändra den sociala sammansättningen i Centrum och Öster. Som tidigare

17

nämnts här, planen att bostäderna ska renoveras och de nu boende ska flyttas bort, är inte ens hemlig då det står i planen att ”Den övergripande målsättningen med bolaget är att med

riktade insatser förbättra såväl den fysiska som den socioekonomiska statusen i Landskronas centrala och östra delar” (Landskronas vägval 2012). När kommunstyrelsens ordförande får frågan om vad som ska hända med de som bor där nu av en journalist svarar han;

”Förhoppningsvis får de jobb. Och människor har alltid flyttat in och ut. Det kommer de att fortsätta göra” (Sydsvenskan 23/9 2012). Syftet att flytta på människor är explicit och

eftersom de flesta boende här inte är medlemmar i Hyresgästföreningen kommer de inte heller att gå in och föra förhandlingar. Stadsutvecklings VD Christian Alexandersson tror att vi kommer att prata om bostadsbrist om 3 eller 4 år, och att ”Stan har blivit attraktiv – jag har flyttat hit” (Helsingborgs Dagblad, 1 Mars 2014). Syftet verkar vara att skapa bostadsbrist i en stad där bostadsmarknaden nu befinner sig ’i balans’ enligt Boverkets (2014)

klassificering, och på det viset förändra stadens sociala sammansättning.

Precis som det inte finns en plan B ifall kommunen inte lyckas sälja marken till en exploatör som vill bygga den 1500 havsnära bostäderna norr om Landskrona – vilket är nödvändigt för att kunna finansiera planen – så finns det inte heller någon plan B ifall de existerande

invånarna i Centrum och Öster inte flyttar från Landskrona. Den kritiska politikern från Vänsterpartiet förutser att det kan bli svårt för kommunen: ”de har ingen handlingsplan, de har problem med barnfattigdom, de vet inte vad de ska göra om folk som flyttas inte lämnar kommunen till exempel. Då har du i värsta fall bara förflyttat ett socialt problem lite

geografiskt. Ingen beredskap, ingenting. Att det inte finns beredskap, för pratar man med folk som jobbar på socialförvaltningen, de är helt utanför. Konsultutredningen som kom från ett fastighetsbolag har inte skickats på remiss, det är ju stadsledningskontoret som kör det där” (Informant B).

Hyresgästföreningens representant är också medveten om bristen på omsorg som har visats

för de boende i Centrum och Öster: ”De här människorna är ofta oerhört utsatta också, har man då strikta uthyrningsregler så riskerar man ju, det har vi sett på ett antal andra områden att de socialt mest marginaliserade hamnar hos de mest tveksamma värdarna. Sedan säger många att det är hyresgästernas fel att kåken går ner sig därför att de inte följer de normer och regler man bör som hyresgäst” (Informant C). Att skylla på hyresgästerna för att inte ta hand som sina lägenheter kombineras med en påtvingad avflyttning till följd av renoveringsbehov – det kan bara tolkas som ett uttryck för ”renoviction”. Hyresgästföreningens representant menar också att ”det är klart att gör man så kraftiga upprustningar i miljonprogramområden eller i andra områden som bebos av relativt sett fattigt folk, då flyttar den mest utsatta delen någon annanstans. Och varthän då? Gissningsvis då till områden med lägre standard, lägre hyra och då har vi en risk att vi bakvägen får områden som blir lite ghettofierade eller i praktiken blir vår variant på social housing” (Informant C).

För att sammanfatta, trots att Landskrona inte står inför en bostadsbrist, så har kommunledningen oavsett det aktivt bidragit till att avhysa sårbara grupper på

bostadsmarknaden genom en “renoviction” plan. De introducerar en uppifrån organiserad bostadsbrist på billiga hyresrätter.

18

”Mitt budskap till alla socialbidragstagare är: Flytta inte till Landskrona….” Vad som vid första anblicken framstod som ett plumpt diskriminerande uttalande gentemot grupper av människor som av olika anledningar är bidragsberoende av kommunstyrelsens ordförande, verkar i skenet av strukturella samhällsomvandlingar snarast vara symptomatiskt för betydligt vidare förändringar och skiften på den svenska bostadsmarknaden. Vi menar att det faktiskt är uttryck för skifte i svensk kommunal bostadspolicy, framväxt ur en nationell dysfunktionell bostadspolitik.

Först identifierades en förändring i stadsförnyelseprocesser från milda till brutala. Syfte och mål av lokal bostadspolitik hymlar inte med att målet är en radikal ”make-over” av den social-demografiska sammansättningen genom att förändra bostadsbeståndet. För det andra har själva idén om tillgång till bostäder åt alla som en rimlig och odiskutabel hörnsten av den svenska välfärdsmodellen till stora delar övergivits. Bostäder till en rimlig kostnad är inte längre en lösning på sociala problem, utan har istället kommit att betraktas som en del av själva problemet, eftersom det attraherar fel sorts människor. Och för det tredje, så som det framträder i fallet Landskrona, förekommer försök att avhysa invånarna genom omfattande renoveringsprojekt, något som gradvis introduceras i Sverige – en form av brutal gentrifiering som inte har förekommit tidigare.

Här har vi valt att studera dessa processer genom en mindre stad, då de i vissa bemärkelser avviker från den utveckling som vi ser i storstäderna. Då storstadsregionerna, och framförallt Stockholm, lider av en akut bostadsbrist, vilket i sin tur som leder till systematiska

hyreshöjningar och därmed möjligheter att förnya den sociala sammansättningen hos de boende, så saknar Landskrona just denna typ av befolkning, snarare än tillgången till bostäder i sig. Det har dock inte hindrat kommunledningen från att försöka initiera processer av

”renoviction” såsom det har utvecklats i de större städerna (jfr Westin 2011). Pådrivet av lokala politiker som tar en auktoritär ledning, har nya allianser etablerats mellan privata fastighetsaktörer och kommunens ledning som gjort det möjligt att frångå etablerade

planeringsprocesser, något som kulminerade i den kontroversiella planen Landskronas vägval. En stad, utan bostadsbrist, försöker genom sin plan att framtvinga en social-demografisk transformation och gentrifiering av innerstaden. Det är ett stadsförnyelseprojekt och en bitter retorik som drabbar sårbara grupper på bostadsmarknaden. I en liten stad som Landskrona blir kanske konsekvenserna än hårdare för dessa människor då de på den lokala

bostadsmarknaden definieras som en del av problemet. Om Landskronas vägval blir

framgångsrikt kvarstår frågan om var dessa låginkomsttagare och bidragsberoende individer ska ta vägen för att hitta ett nytt boende – och vilken typ av boende det i så fall blir.

19

Amnesty Guard, 3 December2012, Tema: Tvångsvräkningar

Andersson, R. (2000), Etnisk och socioekonomisk segregation i Sverige 1990–1998. In: SOU 2000, 37. Arbetsmarknad, Demografi och Segregation. Stockholm: 223–266

Andersson, Å, Andersson, M, Andersson, D.M. och Mellander, C. (2010)

Utvecklingsstrategier och mål för Landskrona – sammanfattning, slutsatser och förslag,

Handelshögskolan i Jönköping ( www.landskrona.se/Om-Landskrona/Oevergripande-projekt.aspx )

Annadotter, K, G Blomé (2014), UTHYRNINGSPOLICY– jämförelse och diskussion av uthyrningsregler i nio bostadsföretag med fördjupning för Landskrona Stad, KTH

Baeten, G. (2002), Hypochondriac Geographies of the City and the New Urban Dystopia, in

City, Vol. 6, No. 1, pp. 103-115

Baeten, G. (2007), The Uses of Deprivation in the Neoliberal City, in BAVO (ed.), Urban

Politics Now. Reimagining Democracy in the Neoliberal City, NAi, Amsterdam

Beauregard, R. (2003), Voices of Decline. The Post-War Fate of US Cities, Routledge, New York

Bell, D., M. Jayne (eds.), (2006) Small Cities: Urban Experience Beyond the Metropolis, New York, Routledge

Blomé, G., H. Lind (2012), Slumlords in the Swedish welfare state: How is it possible?

International Journal of Housing Markets and Analysis, Vol. 5, No. 2, pp. 196-210.

Boverket (2014), Läget på bostadsmarknaden och bostadsbyggandet

Brenner, N. (1998), Global Cities, glocal states: Global city formation and state territorial restructuring in contemporary Europe, Review of International Political Economy, Vol. 5, No.1, pp. 1-37

Christophers, B. (2013), A Monstrous Hybrid: The Political Economy of Housing in Early Twenty-first Century Sweden, New Political Economy, DOI:10.1080/13563467.2012.753521 Clark, E. (2005), The Order and Simplicity of Gentrification: a Political Challenge, in R. Atkinson and G. Bridge (eds.), Gentrification in a Global Context, Routledge, New York, pp. 256-264

20

Clark, E, K. Johnson (2009), Circumventing Circumscribed Neoliberalism: The “System Switch” in Swedish Housing, in S Glynn (ed.), Where the Other Half Lives: Lower Income

Housing in a Neoliberal World, pp. 173-194

COHRE (Centre of Housing Rights and Evictions), http://www.cohre.org/ 10/26/12

Cotal San Martin, V. (2011), Sverigedemokraterna och ”invandrarproblemet”, in T. Salonen (ed.), Hela Staden. Social Hållbarhet eller Desintegration?, Boréa, Umeå, pp. 107-120 Elander, I. (1991), ”Socialdemokratin och samhällsplaneringen, in T. Hall, Thomas (ed.)

Perspektiv på planering. Frågeställningar och frontlinjer inom planeringshistorisk forskning.

Uppsala: Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet, pp. 75-108

Fishman, R. (1982), Urban Utopias in the Twentieth Century, MIT Press, Boston

Grander, M. & Stigendal, M. (2012) Att främja integration och social sammanhållning. En

kunskapsöversikt över verksamma åtgärder inom ramen för kommunernas bostadsförsörjningsansvar, Sveriges kommuner och landsting

Gutzon Larsen, H., A. Lund Hansen (2008) Gentrification – Gentle or Traumatic? Urban Renewal Policies and Socioeconomic Transformations in Copenhagen, Urban Studies, Vol. 45, No. 12, pp. 2429-2448

Hedman, E. (2008) A History of the Swedish System of Non-profit Municipal Housing, Stockholm, Boverket.

Helsingborgs Dagblad (2014), Landskrona bland de hårdaste (15/3 2014)

Helsingborgs Dagblad (2014), Minskand bidragsinflyttning glädjer Strandberg (1/3 2014) Helsingborgs Dagblad (2014), Är du välkommen i Landskrona (16/9 2013)

Helsingborgs Dagblad, (2012) Tidigare HSB vd:n har blivit senior advisor (11/12 2012) Helsingborgs Dagblad (2011), Vill flytta bidragstagare och riva hus (24/1 2011)

Helsingborgs Dagblad (2012a), Robin Hood-politik ska lyfta Öster (24/8 2012) Helsingborgs Dagblad (2012b), Ömtålig flytt (29/8 2012)

Hem & Hyra (2012), Gränbyhyrorna klara, (25/9 2012)

Hedin, K., E. Clark, E. Lundholm, G. Malmberg (2012) Neoliberalization of Housing in Sweden: Gentrification, Filtering, and Social Polarization, Annals of the Association of

21

Lago, A. (2012) Miljarder i bostadssubventioner, Fastighetsvärlden

http://www.fastighetsvarlden.se/insyn/kronikor/miljarder-i-bostadssubventioner-%E2%80%93-trots-att-vi-inte-har-nagra/

Landskrona Stad (2012), Landskronas vägval. Centrum/Öster, Landskrona

Lind, H., S. Lundström (2007), Bostäder på marknadens villkor, Stockholm, Sweden: SNS Förlag

Lundqvist, L. (1987), ‘Sweden’s Housing Policy and the Quest for Tenure Neutrality’,

Scandinavian Housing and Planning Research, Vol. 4, No. 2, pp. 119–33.

Lövgren, S. (1999), Den nya tidens samhällsplanering, in Plan. Tidskrift för planering av

landsbygd och tätort, No. 5-6, pp. 251-254.

Mikkelsen, S. (2007), Landskrona is fantastic. Assessment & Options Report for Landskrona (S), Support for Cities Project, URBACT 2002 – 2006

Molina, I. (1997): Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i folkhemmet. Geografiska regionstudier Nr 32. Uppsala: Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet

Myrdal, G. (1968), Bostadspolitik och samhällsplanering. Nio uppsatser., HSB:s Riksförbund and Svenska Riksbyggen, Tidens förlag, Stockholm.

Nordström, L. (1938), Lort-Sverige, Kooperativa förbundets bokförlag, Stockholm Robinson, J. (2006), Ordinary Cities: Between Modernity and Development, London, Routledge

Sahlin, I (2008), ‘Social Housing’ som bostadspolitikens spöke, in Alba, 2008/3 Salonen, T. (1993), Margins of Welfare, Torna, Hällestad Press

Salonen, T. (2011), Efter industrisamhällets sorti, in T Salonen (ed.), Hela Staden. Social

Hållbarhet eller Desintegration?, Boréa, Umeå, pp. 77-104

Scarpa, S. (2011), Statlig påverkan på den lokala arenan, in T Salonen (ed.), Hela Staden.

Social Hållbarhet eller Desintegration?, Boréa, Umeå, pp. 55-75

Seidman, D. & Couzens, M. (1974) Getting Crime Rate Down: Political Pressure and Crime Reporting, Law and Society Journal, 8(3):457-493

22

Sydsvenskan (2012), Staden som vill bli som andra (23 September 2012) http://www.sydsvenskan.se/sverige/staden-som-vill-bli-som-andra/

Urban Dictionary (2012) http://www.urbandictionary.com/define.php?term=renoviction

10/26/12

Wacquant, L. (2009), Punishing the Poor. The Neoliberal Government of Social Security, Duke University Press, Durham

Walker, R. (1995), The Dynamics of Poverty and Social Exclusion, in G Room (ed.), Beyond

the Threshold. The Measurement of Analysis and Social Exclusion, The Policy Press, Bristol,

pp. 102-128

Westin, S. (2011), “…men vart ska ni då ta vägen?” Ombyggnation ur hyresgästernas

perspektiv, Working Paper No.57, Institute for Housing and Urban Research, Uppsala