ÖREBRO UNIVERSITET
Grundlärarprogrammet, inriktning mot arbete i förskoleklass och grundskolans årskurs 1-3 Svenska språket
Svenska, Självständigt arbete, avancerad nivå, inriktning f-3, 15 högskolepoäng VT 2019
Naturen i barnlitteraturen
– relationen mellan mänskliga karaktärer och naturen i tre skönlitterära verk
Joel Älgamo
Tack
Jag vill rikta ett särskilt tack till min handledare Pär-Yngve Andersson för intressanta uppslag och god handledning. Greta Thunberg, som inspirerade mig till ämnesvalet, förtjänar även ett stort tack, liksom barnboksförfattare och illustratörer som ligger bakom de vackra och viktiga berättelser som behandlas i studien. Sist men inte minst vill jag tacka min flickvän Rochelle för hennes vardagliga stöd och konstruktiva kommentarer som hjälpt mig i skrivandet.
Sammanfattning
Joel Älgamo: Naturen i barnlitteraturen: relationen mellan mänskliga karaktärer och naturen i tre skönlitterära verk (2019). Svenska, Självständigt arbete, avancerad nivå, inriktning f-3, 15 högskolepoäng. Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap.
I studien analyseras Det stora skogsäventyret (2018), Götes gammelskog (2018) och Första
naturhjälpen tältar (2018). Böckerna är av skönlitterär karaktär varav den sista även
kategoriseras som faktabok, och samtliga behandlar natur- och miljöfrågor. Syftet med studien är att undersöka hur de tre barnböckerna skildrar relationen mellan deras mänskliga karaktärer och naturen, och följaktligen vilka didaktiska möjligheter och implikationer sättet de framställs på kan tänkas medföra om boken används som ett läromedel. Då böckerna har gemensamt att de innehåller illustrationer är metoden en form av kvalitativ text- och
bildanalys. Det teoretiska ramverket utgörs av tidigare forskning inom barnlitteratur och inom det tvärvetenskapliga forskningsfältet ekokritik. Analysen visar hur mänskliga, eller
förmänskligade karaktärers natursyn kan tolkas i relation till varandra utifrån deras handlande i berättelserna. Böckernas protagonister visar sig ha en mer problematiserande relation till naturen i jämförelse med andra karaktärer. Vidare visar analysen att det finns schablonartade mönster i hur olika karaktärer framställs och agerar. Böckernas holistiska sammanhang, deras miljömässiga teman och förmedlade etiska och estetiska värden kan sägas ligga till god grund för undervisning inom hållbar utveckling i skolan, samtidigt som deras existens kan ses som ett svar på en samhällelig oro för klimatet och framtiden.
Nyckelord: Barnlitteratur, ekokritik, människan och naturen, natursyn, didaktik, hållbar
Innehåll
Inledning ... 1
Syfte och frågeställningar ... 3
Disposition ... 3 Teoretisk bakgrund ... 3 Ekokritik ... 4 Barnlitteratur ... 7 Metod ... 8 Material ... 8 Analys ... 9
Det stora skogsäventyret ... 9
Götes gammelskog ... 16
Första naturhjälpen tältar ... 24
Diskussion ... 31
Vidare forskning ... 34
1
Inledning
När det var dags att välja uppsatsämne inför lärarutbildningens sista kurs ville jag bestämt skriva om något som både kändes värdefullt för mig själv inför min framtida yrkesprofession, och som även på något sätt engagerade mig på ett personligt plan. Som född och uppvuxen i söderort i Stockholm har jag spenderat större delen av mitt liv i naturnära stadsmiljöer. Trots närheten till naturen har jag inte förrän på senare dagar känt en lust att ordentligt utforska den, utan snarare betraktat platsen naturen som något man ibland passerar förbi eller genom, på väg någon annanstans. Naturen har för mig varit reducerad till ett mindre vanligt
utflyktsmål, en otillgänglig plats, förknippad med ledighet och flykt från vardagen. Jag har alltid haft en kärlek och dragning till naturen men har också varit den som ofta fastnat i bekväma stämningar sittandes framför Tv:n, tittande på något vackert naturprogram som förvisso ger mig kunskap om exempelvis att orangutangen är utrotningshotad, eller att
regnskog omvandlas till plantager, samtidigt som platserna i naturen presenteras som exotiska och outforskade vilket förstärker avståndet och förminskar mina ansvarskänslor.
Flytten från Stockholm till Örebro, de akademiska studierna i sig, och de människor jag mött, har tillsammans bidragit till att omforma både mig och min natursyn. Under studietiden i Örebro har jag närmat mig och på sätt och vis återupptäckt naturen med pedagogglasögonen på, både genom kursrelaterade exkursioner och i fritids- eller undervisningssammanhang under VFU. Det didaktiska perspektivet som genomsyrat lärarutbildningen har bidragit till att jag utvecklat ett större intresse för natur och miljö.
Sommaren 2018 inledde miljöaktivisten och eleven Greta Thunberg en skolstrejk för klimatet vilket nu har resulterat i tusentals stödmanifestationer och en fredsprisnominering (Savina 2019). Som blivande lärare har jag funderat mycket över vem jag vill vara i “det här” och om det överhuvudtaget kan finnas ett mer värdefullt ämne att behandla i en uppsats. I dag upplever jag det som nödvändigt att jag som framtida lärare ska ha kunskap om och förhålla mig till naturen på ett sätt som bidrar till att kommande generationer fattar välgrundade beslut i sina liv som stödjer ett långsiktigt hållbart klimat.
I läroplanen framgår under rubriken Skolans uppdrag att en viktig uppgift för skolan är att i all undervisning anlägga ett miljöperspektiv då elever får möjligheter att både ta ansvar för den miljö de själva direkt kan påverka och ”[...] att skaffa sig ett personligt förhållningssätt till övergripande och globala miljöfrågor” (Skolverket 2018, s. 8). Svenskämnet lämpar sig väl för att belysa de ämnesöverskridande frågor som kan
2
aktualiseras, och läraren står här inför ett val gällande läromedel. Förvisso är det idag möjligt att som lärare läsa in sig på aktuella miljörelaterade frågor baserat på en enkel sökning i Google. Det är inte ovanligt att informationen är kompakt, onyanserad och ibland politiskt färgad beroende på källan. Dessutom riktar den sig oftast till en vuxen läsare, och därmed kan det vara svårt för barn och unga att fullt förstå sammanhanget och skaffa sig ett personligt förhållningssätt. Enligt min erfarenhet riskerar det också att resultera i mer traditionell, monologisk undervisning där läraren har förförståelsen som eleverna saknar och därmed tvingas “leverera” kunskapen i ytterligare förenklade och onyanserade former till eleverna. Fördelen med att använda sig av skönlitteratur är att stoffet som läraren vill att eleverna lär sig, är inbäddat i en för eleverna begriplig kontext som utgör en gemensam grund för lärandet. Lärare har både kompetensen och möjligheten att granska och välja ett läromedel väl, och om de gör så kan dess inneboende didaktiska potential nyttjas och texten kan bli en berikande riktningsgivare till intressanta diskussioner om naturen och hållbarhetsfrågor, på ett sätt som engagerar och gör eleverna mer delaktiga i sitt eget lärande.
Maria Nikolajeva uttrycker i Barnbokens byggklossar (2017, s. 360) att barnlitteratur är viktig för samhället för att den fostrar goda medborgare, för att man genom barnlitteratur kan prata om och ifrågasätta samhällsstrukturer, för att den är en av de första
kulturupplevelserna barn möter i sina liv, och slutligen för att den är ett viktigt pedagogiskt redskap för lärare i skolan. En stor del av de texter barn möter under de första åren i
grundskolan är skönlitteratur. I de här böckerna har förlag, författare och illustratörer
möjlighet att på olika sätt behandla, belysa och förhålla sig till olika inställningar till naturen, hållbarhets- och miljöfrågor. Svenska barnboksinstitutet (2018, s. 9) skriver i sin
dokumentation från Bokprovningen att det är värt att notera att ungdomsrörelser kring klimat- och miljöfrågor har vuxit sig starkare på senare tid, och att aktivismen är ett tydligt växande tema i 2018 års utgivning. Det faktum att fler unga människor, likt Greta Thunberg, har börjat engagera sig i klimatfrågor ser jag som en signal till att vi i skolan bör lyssna på deras röster och behandla frågor om miljön redan i unga åldrar på en nivå anpassad till deras
förutsättningar.
Det bland unga växande intresset för klimat- och miljöfrågor gör det intressant att på ett djupare plan titta på relationen människa-natur i nyutgivna, skönlitterära barnböcker för att sedan jämföra och diskutera tänkbara didaktiska möjligheter och implikationer.
3
Syfte och frågeställningar
Den här studien syftar till att undersöka hur tre skönlitterära verk utgivna under 2018
porträtterar relationen mellan mänskliga karaktärer och naturen genom en form av kvalitativ text- och bildanalys med inspiration från ekokritiken. Dessutom diskuteras och jämförs böckernas didaktiska potential utifrån uppkommande teman och tänkbara frågor vilka kan ligga till grund för undervisning om hållbar utveckling. Följande övergripande
frågeställningar avses att besvaras:
- Vilken relation förmedlar författaren att människan, genom böckernas olika karaktärer och deras handlande, har till naturen i de utvalda verken?
- Vilka miljömässiga teman belyses i respektive bok, och vilka didaktiska möjligheter och implikationer medför sättet de presenteras på?
Disposition
För att besvara den första frågan behövs ett teoretiskt ramverk som i denna studie utgörs av en bas inom det litteraturvetenskapliga fältet, med ett perspektiv inspirerat av ekokritiken, samt grundläggande teori inom ämnesområdet barnlitteratur. Härnäst redogör jag för valet av studieobjekt, och därefter för själva metoden. Därefter presenteras kortfattat den tidigare forskning som legat till grund just den här studiens specifika fokus med stöd i både tidigare studentuppsatser och för samhället aktuella frågeställningar. Relevanta begrepp så som
människa och natur kommer här att definieras för att sedan fördjupas i relation till
forskningsmaterial i analysen. I analysen redovisas de tre utvalda verken med nedslag i intressanta företeelser som tillsammans kommer att utgöra grunden för mina slutsatser rörande den första frågeställningen. Den andra didaktiskt inriktade frågan kommer huvudsakligen att beröras och besvaras genom tematisering av böckernas miljörelaterade innehåll samt i form av en diskussion kring deras tänkbara didaktiska potential.
Avslutningsvis presenteras några kritiska iakttagelser med stöd i tidigare forskning och min egen analys, följt av förslag på vidare forskning.
Teoretisk bakgrund
Den här studiens specifika ämnesval bottnar främst i mitt personliga intresse för barnlitteratur och miljömässiga frågor, men har jag även hämtat inspiration och litteratuppslag från tidigare
4
studentuppsatser som berört de båda fälten, ekokritik och barnlitteratur, tillsammans. Nedan redogör jag för några centrala idéer inom ekokritiken och barnlitteraturen.
Ekokritik
Studien har som tidigare nämnts inspirerats av ekokritiken, och beroende på vem man frågar och till vilket syfte kan den få en bred eller snäv definition, och sägas vara både en
miljörörelse och en litteraturvetenskaplig inriktning. Sven Lars Schultz (2007, s. xvii) har sammanställt svensk forskning och talar om ekokritiken som en ung gren inom
litteraturvetenskapen som fick sitt stora genomslag först på 90-talet. Det var inte förrän då som den erkändes som en egen inriktning och fick en distinkt definition, men trots det är ekokritiken inte alldeles enkel att kortfattat inringa. Till mitt syfte krävs emellertid endast de basala idéerna inom ekokritiken eftersom studiens tyngdpunkt är min egen analys.
Definitionerna av ekokritik är många, men en av de mer holistiska jag har funnit värdefull för studien är Petra Hanssons definition i kapitlet “Förortens färger” i Ekokritik: naturen i
litteraturen : en antologi (2007, s. 61):
Ekokritiken, eller ekologiskt orienterad litteraturkritik, analyserar vilka föreställningar om natur, kultur och människa samt hur relationen dem emellan kommer till uttryck i litteraturen. Detta innebär att frågor om naturens värde, människans relation till naturen och hur naturen används i en metaforisk betydelse är relevanta för ekokritiken. Därjämte har ekokritiken ambitionen att diskutera hur olika föreställningar om naturen påverkar vår uppfattning om den och strävar efter att föra en kritisk diskussion om människans relation till natur och kultur utanför det litterära vetenskapliga fältet. På så sätt ger ekokritiken sitt bidrag till diskussionen om en hållbar samhällsutveckling.
Det finns även flera tänkbara sätt att definiera vad ekokritik är. Greg Garrard (2012, s. 4), som är ett välkänt namn inom ekokritiken, citerar en av fältets pionjärer, Richard Kerridge, i sin bok Ecocriticism på följande sätt om en ekokritikers roll: “The ecocritic wants to track environmental ideas and representations wherever they appear [...]” följt av “Most of all, ecocriticism seeks to evaluate texts and ideas in terms of their coherence and usefulness as responses to environmental crisis”. Vidare förklarar Garrard (2012, s. 16) att ekokritiken möjliggör kritisk analys av bildliga uttryck i miljödebatten som kan användas för att förutse en populations uppfattning om miljöfrågor. Exempelvis kan en politikers uttalanden, en reporters frågor, eller en författarens förhållningssätt till en särskild miljöfråga ge åhöraren, tittaren eller läsaren en bild av att just detta är viktigt. Ekokritik kan alltså handla om att genom kritisk analys synliggöra olika idéer eller representationer av naturen i till exempel
5
litteratur som påverkar läsarens natursyn. Schultz (2007, s. xii) skriver även att ekokritiken ofta utgår ifrån platsens betydelse för människan, både som fysiskt landskap och som något som formar individen psykologiskt, samt att den som metod “[..] närmar sig det litterära och kulturella fältet från en ekologisk ståndpunkt och som också, och framför allt, undersöker människan-natur-relationen och -interaktionen och ser den som en litterärt intressant
frågeställning” (s. xv). Författaren tillägger också att ekokritik kan handla om att undersöka förhållandet mellan text, natur, språk och kultur vilket kan relateras till skolans värld, där dessa möts, och där barn börjar utveckla sitt språk som ligger till grund för deras förståelse och tolkning av miljörelaterade frågor.
Ett centralt begrepp för ekokritiken som även återfinns i min första frågeställning är
naturen. Det kanske upplevs självklart vad begreppet inbegriper, och vi förstår ofta varandra
någorlunda väl i dagligt tal när vi säger att vi tycker om att vara ute i naturen, eller när vi benämner något som naturligt. Kate Soper (1995, s. 15) skriver i boken What is nature?, som behandlar den politiska och begreppsmässiga förvirringen kring begreppet naturen, att “In its commonest and most fundamental sense, the term ‘nature’ refers to everything which is not human and distinguished from the work of humanity”. Hon påpekar också att “[...] naturen har ställts i opposition till kultur, historia, miljövård och till allt som är artificiellt producerat eller framställt och, kort sagt, till allt som definierar mänsklighetens ordning” (min
översättning, s. 15). Författaren konkluderar emellertid att i de flesta av fallen då begreppet används för att beskriva det icke-mänskliga i mer konkret mening, hänvisar det till den del av miljön som vi människor inte har skapat (s. 16). Soper (1995, s. 9) förhåller sig kritiskt till olika representationer av naturen, och menar att de kan ha politiska effekter och en direkt inverkan på hur vi ser på naturskydd. Naturen kan i vissa fall beskrivas som en lummig stressfri idyll, en perfekt plats för verklighetsflykt från arbetet och stressen, samtidigt som det av bonden eller skogsarbetaren betraktas som en nödvändig men svårhanterlig och ibland oförsonlig arbetsplats. I denna studie kommer begreppet naturen delvis problematiseras, men huvudsakligen användas för att beskriva den plats som vi människor delar med andra djur och växter, med utgångspunkt i barnlitteraturförfattarnas beskrivningar och utifrån tolkning av böckernas illustrationer.
I den nyutgivna antologin Ecocritical perspectives on children’s texts and culture (2018), författad av Nina Goga et al., utforskas nordiska representationer och uppfattningar, eller känslor, av naturen. Goga et al. (2018, s. 4) uttrycker inledningsvis att det är få idéer i västerländsk kultur som är så intimt förknippade med varandra som barn och naturen, vilket även det motiverar att undersöka relationen dem emellan. Marianne Røskeland (2018, s. 27)
6
skriver i sitt kapitel att det är en utmaning för ekokritiker att hålla reda på hur naturen, alltid i någon mening, är kulturellt konstruerad. Tillsammans har forskningsgruppen NaChiLitCul ,med Nina Goga i spetsen, tagit fram en matris i syfte att visa på hur natursynen i kulturella artefakter, som exempelvis skönlitteratur är beroende av hur människorna positionerar sig själv i relation till naturen:
The Nature in Culture Matrix (Goga et al. 2018, s. 12)
Författarna skriver att linjerna i koordinatsystemet ovan inte ska förstås som att de representerar djup (den vertikala) mot ytlighet eller omfattning (den horisontella), utan snarare att de båda innefattar såväl ontologiska som vardagliga aspekter (s. 12). Det innebär till exempel att en positionering långt ut till vänster inte nödvändigtvis innebär en uttalad extrem antropocentrisk världsbild, utan att den också kan motiveras av en karaktärs val eller handlande i en viss situation. Högst upp längs den vertikala linjen finner vi Celebrating
nature som exemplifieras innebära en syn på barnet som oskuldsfullt och barndomen som
särskilt värdefull i relation till naturen, såsom i texter av exempelvis Rousseau under mitten av 1700-talet. Längst ner längs samma linje står det Problematizing nature vilket i korthet innebär att de reella eskalerande miljömässiga utmaningarna uppmärksammas av författaren på ett medvetet sätt i barnlitteraturen. Längst till vänster i den horisontella linjen finner vi
Anthropocentric horizon som innebär en antropocentrisk inställning, d.v.s. en
människocentrerad syn som endast värderar människans inneboende värde, medan icke-mänskliga enheter betraktas som instrumentella. Längst till höger längs samma linje finner vi
Ecocentric horizon som betonar det inneboende värdet av alla sammanhängande ekosystem
som människan är en del av. Både linjerna omges av ett fält som benämns som Techne som handlar om det jag nämnde inledningsvis i stycket: konsten att skapa eller tillverka; att alla texter redan är skapade, och därmed redan medierade representationer av naturen på ett eller annat sätt (s. 12). Denna matris, eller modell, kommer jag att ta hjälp av för att i slutet av
7
vardera analys försöka sammanställa de förhållningssätt till naturen som böckernas karaktärer ger uttryck för.
Barnlitteratur
Nikolajeva (2017, s. 13), professor i barnlitteratur, konstaterar att den inte är ålders-, köns- eller kulturellt neutral, men varnar också för att bedöma barnlitteratur genom att tillämpa avancerade litteraturanalytiska teorier utan hänsyn till dess säregenskaper som barnlitteratur (s. 24). Exempelvis behöver barnlitteratur uppfylla pedagogiska kriterier som stödjer
läsfärdigheter, “[...] från den elementära förmågan att sätta ihop bokstäver till ord och ord till meningar, till intellektuella sociala, känslomässiga och etiska färdigheter” (s. 361).
Barnboksforskaren Lena Kåreland (2015, s. 248) tillägger också att barnlitteratur måste tilltala såväl barnet som den vuxne för att nå fram och bli läst, och följaktligen gäller
detsamma för barnlitteraturkritiken. Hon menar att syftet är skrivet som en tvåstegsraket som både bidrar med kunskaper till lärarna och till en ökad läslust hos barnen vilket gör det mer komplext att analysera barnlitteratur än om det funnits endast en tänkt mottagare.
Barnlitteraturen karaktäriseras av den s.k. dubbla mottagaren, barnet och den vuxne, vilket Nikolajeva (2017, s. 24) antyder försvårar exempelvis en ekokritisk analys. Trots det finner jag det meningsfullt att inspireras av de frågor som ekokritiken framhåller som centrala eftersom barnlitteraturen, som tidigare nämnts är ett viktigt pedagogiskt redskap. I
grundskolans tidigare år dramatiseras skönlitterära böcker ofta av pedagoger och används som en utgångspunkt för att diskutera ett centralt innehåll som läraren vill komma åt i sin undervisning. Barnlitteratur används kanske främst för att väcka en läslust hos eleverna, men den kan också i sin skönlitterära form med fördel behandla aktuella och svåråtkomliga teman som exempelvis konsekvenser av människans miljöpåverkan och klimatförändringar.
Som tidigare nämnts kommer jag, i den mån de förekommer, närmare titta på
böckernas illustrationer som både bidrar med att väcka och bibehålla ett intresse hos läsaren, samtidigt som de ofta tillför intressanta tolkningsuppslag (Rhedin 2001, s. 148). Subtila budskap kan ibland finnas inbäddade i litteraturens illustrationer vilka kan rikta sig både till den yngre och den vuxna läsaren (s. 136), och bildtolkningen brukar ofta skilja sig åt mellan barn och vuxna eftersom vuxna och barn har olika bildförråd baserat på tidigare erfarenheter (s. 132). Barnlitteraturen i denna studie kategoriseras som kapitelböcker, varav en även som en faktabok. De innehåller emellertid illustrationer som utifrån komposition, bildformat, och relation till texten kan tillföra nya aspekter till analysen som kan förklara, förstärka eller
8
expandera budskap (s. 88). Ibland kan det även finnas diskrepans mellan text och bild som exempelvis kan testa läsarens förmåga att förhålla sig kritiskt till det som texten eller bilden vill säga, alternativt vara en intressant utgångspunkt för diskussion i ett pedagogiskt
sammanhang. Illustrationerna kommer alltså vara föremål för analys eftersom de är betydelsebärande i relation till texten och således bidrar till, eller självständigt visar på ett visst förhållningssätt till naturen.
Metod
Metoden som används för textanalysen är en form av närläsning (close reading på engelska) som innebär noggrann läsning av böckerna, pärm till pärm, parallellt med detaljerade
anteckningar som kan tänkas vara föremål för analys. När materialet bearbetats enligt ovan har iakttagelserna relaterats till den tidigare forskning som lästs in på förhand. Resultatet är en systematisk och detaljerad sammanfattning av vardera bok, varvat med analytiska inslag. Materialet kommer att påverka analysens riktning eftersom det är vad författaren eller illustratören väljer att belysa som är utgångspunkten för min analys. Illustrationer är ett vanligt förekommande inslag i barnlitteratur som både kan förstärka, förändra och fördjupa mening. De inkluderas därför i analysen i den mån de förekommer, både i sig själva och i sin relation till texten.
Observera att studiens analyser och slutsatser är beroende av min subjektiva tolkning vilket är ett utmärkande drag för all kvalitativ forskning. De bör således inte ses som de enda möjliga tolkningarna utan snarare som induktiva slutsatser baserade på mina tidigare
erfarenheter, värderingar, fördomar och kunskaper.
Material
I studien behandlas tre skönlitterära kapitelböcker: Det stora skogsäventyret (2018) skriven av Emma V. Larsson och illustrerad av Maria Trolle, Götes gammelskog (2018) skriven och illustrerad av Katarina Lönnby samt Första naturhjälpen tältar (2018) skriven av Grethe Rottböll och illustrerad av Anna-Karin Garhamn. Den sistnämnda kategoriseras både som en kapitelbok och lättläst faktabok, vilket i min analys tillför intressanta aspekter. Alla tre är utgivna under 2018 och innehåller ämnesordet “naturen” i Örebro Stadsbiblioteks databas eller på LIBRIS vilket var ett kriterium. I övrigt har jag delvis gjort ett bekvämlighetsurval av just antalet böcker då jag uppskattade det vara en rimlig mängd, samtidigt som ett antal av tre
9
böcker möjliggör fler paralleller än två. Ytterligare ett kriterium var att böckerna skulle vara utgivna under 2018, ett val som beror på att jag intresserar mig för nyutgivna böcker som inte berörts i tidigare studentuppsatser. Dessutom finner jag det intressant att titta på böcker som har publicerats under det rådande politiska och samhälleliga läget, när människans negativa miljöpåverkan, exempelvis genom storartade insatser av unga aktivister med Greta Thunberg i spetsen, har vuxit till ett allmänt vedertaget problem som behöver uppmärksammas i skolan.
Analys
Det stora skogsäventyret
Det stora skogsäventyret (2018) är en kapitelbok om 57 sidor indelade i 6 kapitel, skriven av
Emma Larsson, illustrerad av Maria Trolle och utgiven av Idus förlag. Boken handlar om en pojke vid namn Vidar som drömmer om äventyr “[...] ungefär varje vaken minut [...]” (Larsson, 2018, s. 7) och berättelsen tar sin början på Vidars födelsedag. Vidar har längtat efter denna dag, äntligen ska han få uppleva det som hans stora förebild, äventyraren My Modig, sysselsätter sig med varje dag. Vidars pappa är skeptisk till det här med äventyr, och i berättelsen är hans funktion en form av motstånd. Detta visar sig på flera sätt, exempelvis föreslår han andra födelsedagspresenter än den friluftsutrustning Vidar önskar sig. Vidars mamma förklarar pappans avståndstagande då hon säger :“Pappa är bara lite nervös tror jag. Han är inte riktigt någon My Modig [...]” (s. 8). Författaren låter fortsättningsvis Vidars pappa stå i kontrast till Vidars idol, och därmed till den spännande, äventyrliga och enligt honom farliga naturen, då han surt muttrar att hon inte är mer än en “professionell våghals” (s. 10).
My Modig beskrivs inte enbart som extremt modig, utan vi lär oss även att hon gör alla dessa häftiga expeditioner för miljöns skull, för att visa världen att glaciärerna smälter och att isbjörnarna svälter, eller att hon försöka rädda den svenska gammelskogen från sura kostymklädda gubbar som vill hugga ner den. Hon är en “[...] äventyrare, en modern upptäcktsresande, naturbeskyddare och miljökämpe i ett och hon är Vidars största idol” (Larsson 2018, s. 10).
Vidars relation till äventyr kan delvis förklaras genom den plats där han bor. Här finns inga höga berg, djupa hav, eller grottor att krypa igenom. Han bor i utkanten av den stora staden, i en lägenhet sju trappor upp. Spanande från sitt fönster, som beskrivs vara hans
10
favoritplats, brukar han drömma och betrakta den mest äventyrliga miljö som finns
närbelägen, skogen. Vidar har även en syster som bor i lägenheten, men “[...] fönstret är bara hans, för det finns i hans rum.” och härifrån ser Vidar trädtoppar som han brukar tänka vinkar till honom när de svajar i vinden (s. 11). Detta föranleder mig att tro att Vidar känner sig lite ensam i sin längtan till naturen, samtidigt som hans fantasi ger honom lugn och hopp.
I kontrast till Vidars pappa, som framstår som mer nervös än Vidar inför äventyret, är hans mamma en äventyrare sedan barnsben. Hon sitter och ler i köket, slipar en gammal kniv och längtar ut till skogen som hon beskriver som “[...] en mycket speciell plats” (s. 12). Vidare förklarar Vidars mamma vad som definierar en urskog, hur den sköter sig själv och att den idag är en nationalpark där ingenting får huggas ned eller byggas i närheten. Hon har olikt Vidars pappa “koll” på naturen och besvarar pappans fråga “Är du helt säker på att detta inte är farligt? Vildmarken låter lite läskig [...]” leende: “Om man vet vad man gör och förbereder sig är det inte farligt [...]” (s. 13).
Vikten av att vara rätt förberedd, d.v.s. packa rätt saker i sin ryggsäck som friluftskök, mat och andra nödvändiga artiklar framhålls sedan av Larsson (2018) på ett flertal sidor, och därefter avslutas första kapitlet genom att Vidars mamma lär honom hur en kompass fungerar och varför en sådan kan vara värdefull trots att de planerar att vandra längs en vandringsled. Därefter följer Vidars packlista, och bredvid finns en illustration som visar hur minimalistiskt Vidar faktiskt packar. Det är inte många saker, och alla fyller ett nödvändigt syfte. Larsson (2018, s. 15) väljer också att skriva ut “BIOPLAST” på de soppåsar Vidar tar med sig vilket pekar på att hon vill att läsaren uppmärksammar det faktum att engångsartiklar av plast har stor negativ inverkan på miljön, och att man bör välja ett bättre alternativ.
I andra kapitlet åker familjen bil ut till skogen. Skogen beskrivs från Vidars perspektiv som “[...] ett jättestort grönt rum. Eller mer som en stor grön borg, full med labyrinter av träd och växter.” (Larsson 2018, s. 18). Här finns saker att titta och lyssna på överallt. Familjen får sedan syn på en hackspett som hackar med näbben i barken av ett träd. Här tar Vidar för sig och konstaterar att “Naturen är så fiffig” (s. 19) då den packat in
hackspettens hjärna så väl att den inte får hjärnskakning av allt hackande. Denna kunskap som Vidar besitter uttrycks explicit vara lärarens ord som han minns från skolan. Författaren väljer specifikt att berätta att Vidar får användning av naturvetenskapliga “skolkunskaper” som kan sägas hylla naturen för sin “fiffighet” i designen av hackspetten.
Fortsättningsvis finner Vidar en skalbagge som han nyfiket försöker få kontakt med, följt av att hans pappa trampar i vad Vidar vet är älgbajs. Pappans karaktär tar i samband med detta en komisk vändning, och Vidar ges utrymme att nyttja sina skolförvärvade kunskaper
11
om naturen. Vidar positioneras, med hjälp av sin kunskap, över sin pappa vilket gör att hans ord blir trovärdigt oavsett vad han säger. Han skojar med sin redan skärrade pappa genom att säga “Eller så är det bajs från en stor gris med huggtänder och älghorn [...]” (s. 21) vilket till Vidars och hans mammas nöje gör pappan förskräckt. Pappans okunskap om att inget sådant djur existerar frambringar en rädsla hos honom, vilket författaren vill att läsaren själv ska upptäcka och därmed visa på att vi människor av erfarenhet vet att naturen är mer av en säker plats.
Mot slutet av andra kapitlet hör Vidar ett konstigt ljud och finner något litet djurs spår, och han funderar på vem eller vad det kan vara som kanske spionerar på dem. Medan familjen slår läger och påbörjar tillagningen av lunch vill Vidars mamma ge honom en äventyrslektion som handlar om vad man kan tänka på om man går vilse ute i skogen. Denna lektion ges till läsaren i form av drygt en sida kursiverad text i form av två handfasta tips enligt följande:
“Ett: det bästa är att du stannar på en och samma plats. Välj ut ett träd, stanna där och försök hålla
dig varm. Häng gärna upp saker runt dig så att det blir enkelt att hitta dig. En ryggsäck till exempel. Du kan också bygga en koja vid trädet, så har du lite skydd. Om du känner dig rädd eller ledsen så krama trädet, tänk på det som en kompis. Och tänk också på att vuxna kommer att göra allt för att hitta dig.
Två: Ha alltid med en visselpipa och vissla så folk hittar dig. Om du hör något så ska du vissla på en gång!” (Larsson 2018, s. 22).
Det sista vi ser i kapitel 2 är en helbild på familjen som sittande mellan två gamla tallar tillreder dagens lunch i sitt stormkök.
I inledningen av kapitel 3 får vi reda på att det är en vegetarisk lunch som tillreds av Vidars mamma och pappa, medan Vidar är iväg och letar blåbär, eller vad hans mamma kallar för “skatter” (Larsson 2018, s. 24). Här hör Vidar återigen prassel i buskarna och nu beskrivs han även få en kittlande känsla i magen. När familjen äter lunch pratar de om hur maten alltid smakar bättre utomhus, att Vidar och hans pappa ska ha en tävling om vem som kan se flest djur och ett enligt Vidars mamma nyinflyttat djur som sägs komma från vårt grannland Norge. Det är värt att uppmärksamma att Vidars pappa har en annan natursyn än Vidar och hans mor. Pappan finner inte samma behag i att bara vara i och uppleva naturen för vad den är, utan i min tolkning är han mer som i en turist i naturen i behov av vägledning och, något för honom konkret att ta fasta på, som i det här fallet en tävling. En del av ekokritiken berör också frågeställningar om normer och genus, och två typiskt “manliga” egenskaper som
12
ofta förekommer i barnlitteratur beskrivs av Nikolajeva (2017, s. 193) vara att de är tävlande och att de tänker kvantitativt vilket är i linje med Vidars pappa. Mamman är i enlighet med detta schema mer intuitiv, självuppoffrande, mild och emotionell vilka är genusaspekter som ofta tillskrivs kvinnokaraktärer. Nikolajeva (2017, s. 273) klargör även att det klassiska maskulina dilemmat är att erövra naturen, medan det feminina snarare är att förstå och att på så vis bli ett med naturen medan Soper (1995, s. 98) drar resonemanget längre när hon skriver att “[...] the naturalization of women, and correlative feminization of nature, have served as a symbolic support of sexual hierarchy”. Pappans okunnighet och rädsla för naturen skulle däremot inte kunna sägas vara typiska manliga schabloner i litteraturen. Jag inte att det nödvändigtvis är “fel” att tillskriva karaktärerna de egenskaperna, heller inte att det är något Larsson medvetet vidmakthåller i boken, utan jag vill snarare belysa det faktum att det finns ett mönster i vad vi upplever som manligt eller kvinnligt i relation till naturen.
Vidars mamma talar om en varg som har vandrat långt, ”[...] förmodligen för att den letar efter en pojk- eller flickvän” (s. 25). De diskuterar sedan huruvida vargen är farlig, och enas om att den endast är farlig för boskapen som bor i området eftersom den äter sådana djur. Jag citerar avslutningen på stycket: “Så det är lite synd om vargen, för nu vill inte vissa människor att den ska vara kvar här” (s. 25).
Larsson (2018, s. 26) väver fortsättningsvis in faktamässiga kunskaper i berättelsen, exempelvis att man endast får göra upp eld på speciella eldplatser, vilket är ytterst relevant med tanke på de skogsbränder som härjat i Sverige, samt att de som sköter nationalparken har lagt ut ved för att undvika att människor bryter kvistar från levande träd. Författaren kan sägas använda sig av den skönlitterära genren för att medla grundläggande kunskaper om hur man ska föra sig i naturen.
Samtidigt som Vidars pappa misslyckas med att göra upp eld så beskriver Larsson (2018, s. 26) att det nu händer något konstigt. Vidar får en kotte kastad i huvudet, sedan en till, och ännu en till. Det prasslar i buskarna bakom honom och han bestämmer sig för att undersöka detta. Till sin förvåning så finner han en “[...] märklig liten figur, helt klädd i grönt [...]” (s. 28). Denna figur visar sig vara ett skogstroll som heter Tuva. Plötsligt får berättelsen ett sagoinslag då en form av en miniatyrmänniska vilket Nikolajeva (2017, s. 135) menar är vanligt i barnlitteraturen. Nikolajeva (2017, s. 140) konstaterar också att den unga läsarens kognitiva och känslomässiga intresse till stor del bygger på överraskning vilket också motiverar trollets position.
Vidar frågar trollet Tuva varför hon kastar kottar på honom, och hon svarar honom: “[...] på något vis var jag ju tvungen att få din uppmärksamhet utan att dina föräldrar märkte
13
något.” (s. 29). Tuva påstår även att de flesta vuxna har drabbats av något hon kallar “fantasisjukan” vilket innebär att de har dålig fantasi, inte tror på troll och på så vis blir trollen osynliga för dem. Tuva förklarar att skogen är det bästa hon vet, och Vidar håller med. Han får idén att bjuda in Tuva i sin egen äventyrsklubb och förklarar att det innebär att man gör olika expeditioner och tar hand om naturen, precis som hans idol My Modig gör. Trollet Tuva tycker det är märkligt att man ska behöva klättra upp och städa på berg med tanke på att nedskräpningen aldrig skulle skett om människor inte hade klättrat i berg från första början. Trots detta vill Tuva vara med i klubben, men endast på villkoret att Vidar är enormt modig eftersom de ska göra något farligt. Här lyfter Larsson (2018, s. 30), genom rösten på en fantasifigur som står nära naturen, att nedskräpning är ett miljöproblem som människan allena har förorsakat. Som en form av utbyte måste Vidar lova att han är modig vilket skulle kunna tolkas som ett svar, eller möjligen en tröst till den unga läsaren som upplever ångest p.g.a. miljöproblemen. Trollet Tuva fyller även en central funktion som “blicken utifrån” och ger därmed läsaren idén om att andra varelser än oss människor uppmärksammar oss och våra beteenden med sina neutrala ögon.
Kapitel 4 inleds med att Tuva för Vidar djupt in i skogen, förbi tallar som står i givakt och ut på en bergig kulle. Här ifrågasätter Larsson (2018, s. 32) stereotypa föreställningar om att stora djur, som älgar och björnar är modiga, och föreslår istället att flugor är modigare eftersom de sitter och sover i älgars näsborrar. Trollet Tuva övertygar Vidar om att han måste vara modig som en fluga då de ska bege sig mot en grotta där det bor en vilsen och hungrig varg som behöver deras hjälp. Författaren beskriver från Tuvas perspektiv att det händer konstiga saker i skogen, och att skumma typer, eller s.k. “gevärs-människor”, smyger runt och gör miljön osäker för varghonan som ensam, hungrig och rädd tvingas gömma sig i mörkret. Vidar frågar Tuva hur det kommer sig att de vill skjuta vargen och ges svaret:
Vad vet jag om hur ni människor tänker? Jag har fått lära mig att människor ibland förstör det de är rädda för. Men varför de skulle vara rädda för en varghona har jag ingen aning om. Hon måste hitta en ny skog med andra vargar, och vi måste stoppa gevärs-människorna innan de hittar henne. (Larsson 2018, s. 34).
Vidar får sedan användning för kunskaper han förvärvat från sin mamma om att vargar brukar bo längre norrut i Sverige, att myror bygger sina myrstackar på södra sidan av träd att mossa växer åt norr vilket leder till att Tuva och Vidar vet åt vilket håll de ska hjälpa
varghonan till trygghet. Lyckligtvis kan trollet Tuva, till skillnad från människor,
14
dem på bar gärning med Vidars kamera. Därefter tänker de visa bilderna för Vidars mamma och pappa så att de kan lämna dem till polisen. Tuva tycker inte att planen är fantastisk, men den får duga ändå, och Vidar inser två saker:
Ett: Skummisar med gevär som vill tjuvjaga en varg är nog inga snälla typer.
Två: Både han och Tuva utsätter sig för risker när de ska locka skummisarna i fällan. Men det måste göras. Tänk på flugornas mod, mumlar han för sig själv. Tänk på My Modig. Hon hade nog gjort allt för att skydda skogen och dess invånare. (Larsson 2018, s. 39)
Författaren väljer att kursivera ovanstående text för att tydliggöra att det är Vidars
tankegångar läsaren får ta del av, och jag väljer att lyfta fram det för att det understryker ett centralt tema i boken: att även de små kan vara modiga och gå i sina förebilders fotspår.
Sedan hittar de enkelt tjuvjägarna då Tuva förklarar att hon ryser när hon “[...] känner av ondska i den här skogen [...]” (Larsson 2018, s. 40). När de väl finner tjuvjägarna försöker Vidar lura i dem att han har sett en varg. Det går inte riktigt som väntat och resulterar i att Vidar får händerna och munnen silvertejpade och bärs in i den djupa skogen av tjuvjägarna. Tidigare fick vi reda på att troll som Tuva blir osynliga om man inte tror på dem, men då Tuva sträcker armarna och växer och blir stor som ett hus och skriker så att “[...] rösten dundrar fram som åska.” (s. 44) reagerar jägarna tydligt och tappar greppet om Vidar. “Fy tusan, vad är det där? Skogen är förtrollad” Det är trolldom!” (s. 46) gråter Lotten fram, och precis när de vänder sig om för att fly tillbaka där de kom ifrån ser de varghonan på en meters avstånd, morrande med brinnande ögon och blottade tänder. Tjuvjägarna flyr sedan ner i samma grotta där vargen har gömt sig, och Tuva rullar för ett enormt stenblock som hon täcker grottöppningen med så att det bara är för polisen att hämta dem. Vidar fascineras av Tuva då vargen plötsligt gör ett språng mot honom och landar “Lite för nära, tycker han” (s. 48). Hjärtat beskrivs fladdra i brösten och vargen kommer så nära att han kan känna dess varma andetag. Denna händelse sträcker sig in i bokens sista kapitel, och varghonan beskrivs stirra på honom [...] med ögon i samma färg som teet mamma dricker på morgonen. Eller som den lilla sjön han brukar bada i vid stugan på landet” (s. 49). Liknelserna med de för Vidar bekanta företeelserna visar på att han nu upplever en form av trygghet i varghonans närvaro. Tuva viskar något i vargens öra, pekar norrut och varghonan försvinner sedan in i den täta skogen. Tuva konstaterar att vargar är vackra, och att varghonan snart är flera mil härifrån. Vidar håller med henne, trots att han mest är glad att han inte blev uppäten.
15
den senaste timmen till “troll-tid” vilket innebär att Vidar bara varit borta en liten stund i vanlig tid och följaktligen att hans föräldrar inte kommer att ha oroat sig för honom. Väl tillbaka har föräldrarna precis fått igång elden och Vidar förklarar att det har hänt något och att de måste ringa polisen. Han ljuger ihop en historia som de accepterar, pekar ut grottan för fem tillkallade polismän som får slita med stenblocket som Tuva lyfte så lätt. Tjuvjägarna hamnar i handfängsel och Vidars mamma säger allvarligt till honom att:
Du måste komma ihåg Vidar att du inte får vandra iväg ensam i skogen. Du får inte gå långt på egen hand, även om du bara är borta en liten stund. Idag har vi sett att vad som helst kan hända. Men det förstår du nog nu. (Larsson 2018, s. 55).
Avslutningsvis hör Vidar ett ylande ljud långt bortifrån, och han tänker att det är varghonan som är glad att vara på väg mot sitt nya hem och föreställer sig henne springande genom berg och dalar, längtande efter djupa stora skogar där vännerna finns. Det sista som sker i boken är att Vidar, väl hemma, sätter sig med sin pappas iPad i knät och skriver ett meddelande till My Modig där han presenterar sig själv, beskriver att han varit med om ett “ganska så otroligt” äventyr och bjuder in henne till sin äventyrsklubb (s. 57).
För att sammanställa natursynen hos människan i Det stora skogsäventyret (2018) har jag försökt att placera bokens främst agerande karaktärer (i relation till varandra) i matrisen framtagen av Goga et al. (2018, s. 12) enligt följande:
Vidars pappa som lite oskuldsfullt och motvilligt deltar i äventyret är positionerad längst bort från trollet Tuva som agerar en form av äventyrlig kompis och hjälpare till protagonisten Vidar, och som tidigare nämnts får stå för en neutral “blick utifrån”. Hon befinner sig någonstans mellan att vara en människa och ett djur, både rent fysiskt och i sina ställningstaganden, och karaktären är även ett överraskande sagoinslag i denna, annars
realistiska äventyrsskildring. Tuva är mån om naturen och ser med klarhet vad mänskligheten har för negativ inverkan på naturen med nedskräpning och tjuvjakt. Hon lär också Vidar en
16
del matnyttig kunskap om naturen och är på så vis en form av mästare med honom som lärling, då Vidars äventyraridol, My Modig, inte är fysiskt närvarande. Vidars mamma är positionerad nära mitten av detta kontinuum då hennes karaktär visar på en holistisk syn på naturen och en allmän miljömedvetenhet samtidigt som hon även bemästrar och känner sig som en del av naturen, och för likt många andra djur vidare lärdomar i form av
överlevnadstips till sin son. Tjuvjägarna eller “gevärs-människorna” som Tuva benämner dem, är berättelsens antagonister och de har i berättelsen en begränsad syn på naturen som bottnar i att de vill tämja naturen och döda varghonan, mest för spänningens skull som det uttrycks. De har, tillsammans med Vidars pappa, placerats ovanför den horisontella axeln i matrisen för att de har ett mer onyanserat och icke-problematiserande förhållningssätt till naturen. Varghonan, som i berättelsen symboliserar det vilda och sköra, har inga repliker vilket gör hon i min mening räknas inte i begreppet människan även om Larsson (2018, s. 49) tillskriver djuret någon form av mänskliga egenskaper.
Sammanfattningsvis kan författaren sägas visa på ett brett spektrum av natursyner i berättelsen genom dess olika karaktärer. I diskussionen återkommer jag till de teman boken tar upp, och till innehållets didaktiska möjligheter och implikationer.
Götes gammelskog
Boken är både skriven och illustrerad av Katarina Lönnby och utgiven 2018 av Semafor förlag. Den innehåller 8 korta kapitel över dess totala 36 sidor med färgglada illustrationer som både kombineras med text, står själva eller vid två tillfällen tar upp ett helt uppslag.
Götes gammelskog handlar om nötväckan Göte som arbetar som vaktmästare i
gammelskogen, och Katarina Lönnby (2018, s. 5) upplyser inledningsvis läsaren om att nötväckans specialitet är att den kan “[...] gå uppåt och nedåt längs en trädstam” likt en mänsklig vaktmästare på sin stege. Vidare får vi reda på att “I hans jobb som vaktmästare ingick det att känna till skogens alla händelser” (s. 5) och att Göte trivs jättebra med livet där han från sitt bo kan höra skogens alla ljud. Författaren lär på ett fyndigt sätt läsaren en artspecifik egenskap hos nötväckan som i denna antropomorfiserade, d.v.s. förmänskligande form liknas vid en vaktmästare som också använder sig av stegar. Därefter får vi reda på att gammelskogen är ett populärt ställe för fler fåglar och djur eftersom de gamla träden är fulla av möjligheter att bygga bon i. Här markeras kontrasten mellan en naturlig skog och en planterad skog, och möjligen författarens personliga ståndpunkt, då hon med allvarlig ton skriver “Till skillnad från de nya skogarna, de som människorna hade planterat. Där stod
17
träden i raka rader och såg likadana ut allihop. De träden var hårda och svåra att hitta bon i.” (Lönnby 2018, s. 5). Det här är ett konkret exempel, som även den unga läsaren kan tänkas förstå, på en konsekvens av att vi människor skövlar blandad skog och endast planterar en sorts träd. Fortsättningsvis får vi reda på att Göte kan skymta “[...] människornas värld, vid utkanten av skogen där den gamla eken stod” och att han inte tycker om människorna då de enligt honom är opålitliga (s. 7). På senare tid hade Göte dock sett en liten pojke vid bäcken som han kände på sig var speciell. Pojken satt och petade på en barkbit med, vad Göte trodde var ett litet vitt tygstycke på, och han “[...] kunde sitta stilla i långa stunder på samma ställe, alldeles tyst.” (s. 8). Göte beskrivs vanligtvis se människor springande fram och tillbaka i skogen med arga och otäcka hundar vilket gör att pojkens harmlösa och lugna beteende gör att Göte betraktar pojken som ett pålitligt undantag. I likhet med i Det stora skogsäventyret används jägare, även i denna berättelse, som en symbol för fara. Pojkens harmlösa och lugna beteende utmärker sig från de andra människorna Göte har sett. Soper (1995, s. 269) lyfter några kriterier som hon beskriver ingå i ett för människan framtida, nödvändigt och miljövänligt förhållningssätt gentemot naturen, och de stämmer väl in på vad pojken
förmedlar i just denna scen: att man gör tid och plats för ensamhet, lek och lättja och att man är villig att vara mer måttlig i sin materiella tillfredställelse.
Den gamla eken som Göte dagligen tittar till beskrivs avslutningsvis i kapitel 1 vara nästan 700 år gammal och därmed gammelskogens äldsta träd. Enligt Soper (1995, s. 187) ingår ofta en tidsmässig markör i definitionen av naturen, och i det här fallet är gammeleken Götes plats för “reträtt” eller återkomstort för att möjligen påminnas om att naturen funnits där långt innan han föddes. Göte betraktar och förhåller sig på sätt och vis till naturen likt en människa som söker sig till en ursprunglig eller orörd plats för att reflektera över sin egen plats på jorden.
Inledningsvis i kapitel 2 leker Göte med tanken att stanna nära den lilla pojken som var vid bäcken dagen därpå igen. Lönnby (2018, s. 9) uttrycker Götes dilemma likt: “Skulle han, Göte, bli rädd? Eller skulle pojken sträcka ut sin hand och skulle Göte då våga slå sig ned på den?”. Sedan beskrivs Göte falla för frestelsen att äta på det största och mörkaste bäret i björnbärssnåret vilket kan liknas vid ett stilgrepp som ofta bådar ont i gamla folksagor. “Det var då det kom. Det mest fruktansvärda ljud Göte någonsin hört [...]” (s. 9). Oväsendet beskrivs komma från människan, som i form av två orangeklädda figurer höll på att såga ner den gamla eken. Illustrationerna på sida 10 föreställer en snurrande cirkelsåg som omsluts av texten, följda av en större illustration i nederkant där vi ser människorna såga i det till synes blödande trädet. Att den gamla eken “blöder” rött i illustrationen är ett antropomorft drag, en
18
personifikation av trädet med mänsklig karaktär. Min tolkning av illustrationen är att det på något vis “gör ont” för naturen när människorna sågar ner det gamla trädet, och möjligen att människorna omedvetet skadar sig själva. Som beskrivs av Rhedin (2001, s. 130) kan bilden tänkas ladda en text både emotionellt och symboliskt vilket jag tror är sant i detta fall, även för den yngre läsaren. Kapitlet avslutas med att människorna fäller trädet, följt av en dramatisk beskrivning av Götes reaktion:
Götes ögon var fulla av tårar. Hans kinder hettade. Men han var inte ledsen längre. Han var arg. Göte behövde inte se mer. Han flög tillbaka in mot gammelskogen (Lönnby 2018, s. 10).
Här ser vi ett exempel på hur Göte vänder sin sorg eller ilska till handlingskraft. Det kan sägas vara i linje med det populära aktivismtemat under 2018 års barnboksutgivning (Svenska barnboksinstitutet, 2018, s. 9).
I det tredje kapitlet titulerat “Rådslaget” kallar Göte alla gammelskogens djur till möte vid den stora rotvältan. Mötet handlar om skogens framtid och Göte öppnar mötet med den hemska nyheten att människan har fällt gammeleken. Flera av djuren beskrivs börja gråta och ett av de mindre djuren föreslår att det kanske var något fel med trädet, men det tror inte bävern som menar att gammeleken “[...] kunde levt i flera hundra år till.” (Lönnby 2018, s. 11). Det lilla djuret tar åter ordet och försvarar sin ståndpunkt: “- Ja men, jag menar, de kanske kommer att åka tillbaka till sin värld nu, människorna, och lämna oss ifred [...]” (s. 11). Ytterligare ett djur ger sig in i diskussionen med kritisk ton:
- Tror du på det själv? kom det högt uppifrån. Det var skogens konung, älgen, som talade. Tror du verkligen att människorna nöjer sig med bara ett träd? Har de någonsin nöjd sig med bara en sak? (Lönnby 2018, s. 11).
Mötet fortskrider och Göte förklarar att människorna inte bryr sig ett dugg om djuren, att de bara är ute efter att hugga ner hela skogen och göra toalettpapper av den för att tjäna pengar (s. 14). En av kaninerna hade aldrig hört talas om pengar, och grävlingen konstaterar att läget är hopplöst eftersom djuren inte rår på människans maskiner. Det hela resulterar i att djuren beslutar sig för att göra en expedition, “[...] en resa till människornas värld [...]” (s. 15). Vidare konstaterar Göte att de behöver någon som för deras talan i staden, så att de inte hamnar på en djurpark vilket flera djur skräckslaget instämmer i. Den enda som inte såg rädd ut var älgen, och han föreslår ödmjukt att de borde försöka få kontakt med pojken som lekte med barkbiten vid bäcken. Göte tror också att det är en god idé, och de kommer
19
uppgift att sända ut de stora rovfåglarna på spaningsuppdrag eftersom det börjar höras ett muller av maskiner och motorer i närheten.
I följande kapitel närmar sig Göte, som “[...] aldrig vågat närma sig en människa förut.” (s. 17), pojken som var djurens enda chans att rädda gammelskogen och följaktligen djurens liv. De inleder en vänlig konversation med Göte sittandes på en trädstam, bredvid pojken, som intresserar sig för honom och hans brådskande lust att visa pojken någonting. När Göte leder pojken genom skogen berättar han vad djuren tror ska hända med
gammelskogen och om deras planerade expedition till huvudstaden. Pojken får med egna ögon se människorna och deras maskiner när de anländer till utkanten av skogen, och han konfronterar dem genast: “- Men hallå, ropade pojken. Varför har ni huggit ner eken? Vet ni inte hur gammal den är?” (s. 19). Männen svarar honom att eken är för gammal och inte bra, eftersom en plötsligt fallande gren kan skada någon. “- Men varför, sa pojken, det går ju aldrig några människor här.” fortsätter han, och då får vi reda på den egentliga anledningen:
- Trädet står i vägen för våra maskiner. Vi kan inte komma fram. Den här skogen ska avverkas. Här ska byggas ett parkeringshus och en galleria och ett stort höghus som folk kan bo i. Nej, nu får du ursäkta oss, sa mannen. Men du vill kanske komma med och se på våra fina skogsavverkningsmaskiner. Den här till exempel, som mal ner kvistar och stammar i ett nafs. Imponerande, eller hur? (Lönnby 2018, s. 19).
Pojken är inte intresserad. Han svarar på samma sätt som Göte gjorde när han såg att gammeleken höll på att fällas: “Jag har sett tillräckligt.” (s. 19). Sedan återvänder pojken in mot skogen med Göte sittande på sin axel, och i samband med detta säger han att Göte har rätt, att människorna kommer att hugga ner allt, och att han kommer att hjälpa djuren med deras expedition till staden. Kerry Mallan (2018, s. 229) menar att ett återkommande inslag i västerländsk barnlitteratur är att protagonisten, som ofta är ett barn, paras ihop med ett djur och därmed ingår i kamratskap som gör att människan “blir till” eller upplever mening. Lönnby har använt sig av det här på ett motsatt sätt då protagonisten, djuret Göte, närmar sig den oskuldsfulla pojken som kan kommunicera med människor och blir därmed en form av hjälpare i Götes kamp för att rädda gammelskogen.
I kapitel 5, som endast sträcker sig över en sida innehållande text, presenterar Göte pojken för de andra djuren. Pojken adresserar djuren väldigt artigt med Göte sittande på sin axel, och förklarar att han bor i närheten av skogen med sin mamma. Han är heller inte det minsta rädd för den mäktiga älgen som stoltserar med att vara skogens konung med fjorton taggar i sin krona. Mullret av människans skogsmaskiner hörs på nytt, oljuden beskrivs
20
närma sig och älgen frågar pojken om han är redo att ge sig av. “- Ja, svarade pojken. Men vart ska vi? - Till huvudstaden där människornas kung finns, svarade älgkonungen.” (Lönnby 2018, s. 21).
Kapitel 6 heter “Mot huvudstaden” och här får vi följa Göte, räven, grävlingen och pojken, sittande på älgens axlar på nattlig färd mot Stockholm och det kungliga slottet. Väl framme i staden klev älgkonungen ut mitt i morgontrafiken:
[...] och bilarna släppte fram honom i ren förskräckelse. Folk hängde ut ur bilfönstren och flera bilar krockade i tumultet. En gubbe ställde sig på taket på sitt fordon för att filma allt med mobiltelefonen. Han flög av när en cyklist, som inte kunde sluta stirra på älgen, körde rätt in i bilen. Det blev fullständigt kaos. Någon liknande hade man aldrig sett. (Lönnby 2018, s. 24).
Lönnby (2018, s. 24) förhåller sig här samhällskritiskt till något som vi idag vet är vanligt, att människan i rädsla väljer att ta ett steg tillbaka och filma en dramatisk händelse istället för att ingripa. Djuren och naturen exotifieras här i “människornas värld”. Nämnvärt är att övre delen av sida 25 består av en illustration som föreställer Stockholm, betraktat från ett fågelperspektiv med stadshuset, en del av Globen och med höga lägenhetshus med
människoliknande drag som ligger och skaver i olika riktningar mot varandra. Här använder Lönnby (2018, s. 25) en lekfull men ändå allvarlig illustration för att visa på konsekvenser av förtätning i städer. Det kan sägas vara en fysisk antropomorfism av byggnaderna som vidgar författarens budskap till att inte heller byggnader (eller människor) mår bra av att leva eller finnas för tätt inpå varandra. Rhedin (2001, s. 132) påpekar dock att barn och vuxna har olika
bildförråd, d.v.s. olika erfarenhet och förutsättningar att tolka illustrationer. Det är ingen
självklarhet att unga läsare uppmärksammar samma saker som en vuxen gör, men i denna bok finns det helt klart möjligheter att diskutera vissa illustrationer vilket jag återkommer till i slutet av analysen.
Kaoset i berättelsen ledde till att människorna skickade upp en polishelikopter, men ingen polis vågade skjuta på älgen då de var rädda att träffa pojken istället. En av poliserna beskrivs vara helt fascinerad över pojken som red på älgen, han tyckte sig se pojken peka åt ett håll som älgen sedan följde. “Tänk om han kan prata med djuren? Och han ser helt orädd ut.” (s. 25) uttryckte sig polisen. Pojkens mamma, som inte sovit en blund, betraktade oroligt scenen framför morgonnyheterna, men hon lugnades av tanken att hennes mor brukade säga att pojken har bra hand om djur och kan tala med dem. Återigen, i likhet med Det stora
skogsäventyret introducerar även Lönnby (2018, s. 26) en jägare i berättelsen. Jägaren, som
21
lite komiskt av författaren vara den före detta Skansenchefen Carl von Brunius som sittande med sin morgondrink framför teven får syn på en potentiell älgtrofé som marscherar genom staden. Han stelnar till och reser sig med “[...] ett ryck som fick ölglaset att välta, och allt öl att spillas ut över de antika hängselbyxorna.” (s. 26) och rusar genast mot vapenskåpet för att hämta det bästa jaktgeväret han har. “Den där älgen ska bli min” (s. 27) säger han för sig själv, och ber sin betjänt att köra iväg honom i den stora jeepen det fortaste han kan. Framställningen av jägaren är definitivt en form av karikatyr som gör det tydligare för den unga läsaren att den här typen inte är att lita på, samtidigt som det även ger berättelsen en humoristisk ton.
Det sjunde kapitlet inleds med att även kungen får syn på dramat på teven, och han blir omedelbart mycket imponerad. “Jag måste få träffa den där pojken, tänkte han.” (s. 28). Sedan blev kungen både häpen och glad när han fick reda på att pojken var på väg mot det kungliga slottet, och han bestämde sig att klä upp sig inför detta speciella tillfälle då han “[...] alltid varit en stor djurvän.” (s. 28). Sedan får vi följa ytterligare ett drama kring troféjägaren Carl von Brunius som lyckligtvis hindras av en kungsörn i sitt uppdrag att skjuta älgen, och därefter förlöjligas i direktsändning tills han slutligen ligger och simmar hårlös i den kungliga ankdammen. Väl framme vid slottsbacken stod kungen och väntade på pojken och djuren, och Lönnby (2018, s. 31) beskriver hur älgen lade sig ner så att pojken kunde kliva av honom och hon är även noggrann när hon detaljrikt skriver att “Några lade märke till att det satt en fågel av arten nötväcka på pojkens axel.” Likt Larsson (2018) i Det stora skogsäventyret med sina handfasta överlevnadstips och influenser från olika genrer visar även Lönnby på sin miljömedvetenhet när hon vid fler tillfällen visar på ett naturvetenskapligt perspektiv genom att explicit tala om artspecifika beteenden och deras olika förutsättningar. Vidare i berättelsen välkomnar kungen pojken och frågar sig vad som förskaffar honom äran att träffa dem. Pojken går rakt på rak och säger “- Vi behöver hjälp att rädda gammelskogen från att huggas ner [...] Det är tack vare Göte som vi är här nu” (s. 31). Kungen tittar på Göte, ovetande om hur han bör hälsa, men väljer att säga goddag och buga lätt. Han blir sedan mycket arg när han får höra att de fällt en sjuhundra år gammal ek. “Ekar är kungliga träd, och att hugga ner en så gammal ek var ett fruktansvärt brott ansåg kungen” och omedelbart fattade han beslutet att göra gammelskogen till nationalpark vilket ”[...] betydde att inte ett träd fick fällas, inte ens en kvist fick brytas. Även djuren skulle stå under hans beskydd” (s. 31). Det här är intressant av två anledningar. Först och främst ger det boken en sagoton, som även kan ses som ett pedagogiskt knep för att begripliggöra upplösningen. Möjligen kan det också visa den yngsta läsaren vad ”rätt person” med makt kan åstadkomma om hen blir informerad. Sedan
22
kan vi ur ett ekokritiskt perspektiv fundera över kungens relation till naturen. Det sägs tidigare i boken att han är en djurvän, men vi kan fråga oss om kungens motiv verkligen är detsamma som djurens: att gammelskogen ska bevaras eftersom den är hem åt djuren, eller om han blev förnärmad över att det just var en gammal ek som hade fällts. Hela scenariot med pojken ridande in i huvudstaden på älgen sändes även i TV vilket också skulle kunna tänkas motivera kungen att handla som han gör. Då får han visa sin godhet inför alla människor som följer dramat och synas tillsammans med den fascinerande pojken som kan tala med djur. Boken kan sedan sägas få ett klassiskt lyckligt slut där alla djur som deltog får varsin medalj av kungen och applåder av folket, följt av att gammelskogen slutligen blir uppkallad “GÖTES NATIONALPARK” (s. 35).
Denna berättelse både liknar och skiljer sig från Det stora skogsäventyret i den syn på naturen som förmedlas genom dess karaktärer. Till att börja med vill jag dock påpeka att illustrationerna i Götes gammelskog är betydligt fler, i färg och att de i större utsträckning bidrar till att både illustrera och expandera texten. Rhedin (2001, s. 88) skulle troligen uttryckt att text och bild delvis har en dialogisk relation, d.v.s. att de samtalar med varandra. Lönnby (2018) som både författat och illustrerat boken använder sig av enkla och mestadels mjuka former och kalla färger som ger ett inbjudande och unikt uttryck. Det verkar som hon har använt sig av en kombination av blyerts, färgpennor och kritor för att med stor variation av format och perspektiv skapa dessa minnesvärda illustrationer. Hon får sammanfattningsvis både djur, natur och växter att framstå som mycket speciella.
Natursynen i Götes gammelskog (2018) skulle förslagsvis kunna se ut som följande i
The Nature in Culture Matrix (Goga et al. 2018, s. 12):
Ytterligare en intressant skillnad är att protagonisten i det här fallet är ett djur, mer specifikt nötväckan Göte. Göte ser på naturen, alltså i detta fall gammelskogen, som en idyllisk egen värld bortom människans, samtidigt som han kan tala med både djur och människor. Han
23
beskrivs leva ett liv i harmoni, och är till en början väldigt skeptisk och avståndstagande till människan, men tvingas mer eller mindre att närma sig den tystlåtna pojken som han, utifrån försiktiga observationer, hoppas är ett snällt undantag. Göte är gammelskogens diplomat, djurens talesman och håller ordning och reda i skogen med stöd av en bestämd röst som alla andra djur lyssnar till: skogens konung, älgen. Älgen, som jag placerat aningen mer åt det problematiserande och ekocentriska hållet, är i berättelsen längst ifrån jägaren i sitt sätt att förhålla sig till naturen. Skogens konung, som han också beskrivs vara, är mestadels
samstämmig med Göte, exempelvis i det faktum att djuren behöver människans hjälp för att stoppa människan. Huvudsakligen har han rollen av en hjälpare som är absolut nödvändig, särskilt för att kunna transportera pojken till huvudstaden. Pojken är också en form av hjälpare som kan tala med djuren och därmed få människokonungens uppmärksamhet, och han är både i sina uttalanden och i illustrationerna väldigt lik Göte. Pojken skulle möjligen kunna sägas vara en blygare, yngre Göte i människoform som bor ensam med sin mamma i närheten av gammelskogen. Han förhåller sig till naturen och sin omgivning med en stor respekt och försiktighet och visar på en oskuldsfullhet även i sin illustrerade form med rosiga kinder, blåmärken, och ett plåster på benet. Han är det oskuldsfulla barnet, i motsats till den onda människan som vill skövla gammelskogen för att bygga gallerior och bostäder, och hamnar därmed nära centrum i matrisen. Jägaren, eller den före detta skansenchefen Carl von Brunius som Lönnby (2018) komiskt kallar honom, har en mer antropocentrisk inställning och beskrivs endast vara ute efter en älgtrofé. Han är samtidigt en karikatyr och representerar en, från författarens perspektiv, förlegad syn på jakt och natur. Skogsavverkningsmannen befinner sig i gammelskogen i tjänst, och har därmed ett annat perspektiv på situationen, och således andra argument för att gammeleken och andra träd ska skövlas. Han kan sägas ha en delvis problematiserande men mer antropocentrisk natursyn genom sitt handlande. Slutligen har vi kungen, som beskrivs vara en djurvän och som fascineras av både Göte som den lilla nötväcka han är, och av pojkens inverkan på alla djuren. Det är även något oskuldsfullt över kungens karaktär, men även han blir liksom djuren och pojken handlingskraftig och upprörd när han får reda på att människan har huggit ner en 700 år gammal ek. Det är det enda problematiserande av naturen som kungen gör. Han vill emellertid ge gammelskogen det bästa naturskyddet som finns genom att göra den till en nationalpark, samtidigt som han lite ironiskt beskrivs köra tillbaka pojken och Göte till skogen i en sportbil (Lönnby 2018, s. 35) och hamnar därför i mitten längs matrisens horisontella linje.
Sammanfattningsvis belyser författaren, både med komisk och allvarlig ton, ett av de stora problemen med skogsskövling. Det gör hon på ett unikt sätt, med djuren som aktivister
24
som med hjälp av människan gör en expedition till huvudstaden för att sätta stopp för människans onda planer. Den natursyn som förmedlas liknar den i Det stora skogsäventyret då den visar på flera olika perspektiv och förhållningssätt, vilka jag återkommer i
diskussionen.
Första naturhjälpen tältar
Första naturhjälpen tältar (2018) är en fakta- och kapitelbok i serien “Lätt att läsa Fakta”
som är skriven av Grethe Rottböll, illustrerad av Anna-Karin Garhamn och utgiven av förlaget Bonnier Carlsen. I boken får vi följa barnen Leija och Udde som presenterar sig själva på bokens vinjettbild med pratbubblor där de säger följande: “Hej! Det är vi som är Första Naturhjälpen. Händer det nåt i naturen som skadar, rycker vi ut. Vi är som värsta ambulansen.” Boken är därefter indelad i olika delar/kapitel med rubriker som tar upp centrala teman inom hållbarhet och miljö. Nedan sammanfattar jag boken med nedslag i för min analys relevanta aspekter.
Första delen “Varmt som i en ugn!” utspelar sig hemma hos Udde och Leija. Det konstateras på deras radio vara den värsta värmen på hundra år. “Går man ut känns det som om man är i en bastu”, skriver Rottböll (2018, s. 6) och hon beskriver att det är omöjligt att vara på Uddes balkong och i Leijas trädgård. Leija säger att hon måste bada, tar initiativet och dyker i en fontän som också är fylld med badande fåglar, och vi ser även i illustrationen (s. 7) att Udde har anslutit sig. “- Ser ni inte att det är förbjudet? säger en tant.” som även pekar på en skyld med texten “FÖRBJUDET ATT BADA”. Detta medför att de båda barnen nu lägger märke till att det finns skyltar överallt i parken och Leija frågar sig: “[...] vad FÅR man göra här i parken?” Tanten svarar och säger att man får titta och sitta på en bänk. Leija ler åt detta, som om det tanten sagt var jättekul. På uppslaget s. 8-9 ser vi, utöver flera olika förbudsskyltar, Leija och Udde som stigit upp ur fontänen med tankebubblor ovan huvudet. “Den som ändå var and eller en fisk …” tänker Leija, och “Den som ändå var en mus eller en liten mask …” tänker Udde. Det är en intressant tanke av Udde som tidigt i boken antyder att den kommer att behandla negativa aspekter med att vara människa i jämförelse med andra djur, då även vårt eget handlande ofta begränsas av ramar och regler som vi sätter upp för att “skydda” det som är vårt.
Följande del är rubricerad “Allemansrätten” och här ställer barnen sig frågor som exempelvis vem som äger luften, vattnet och marken. Författaren skriver att “Naturen - det är ju blommor, träd, djur, växter, allt levande på jorden. Men också berg, vatten och jord. Och vi
