Barns kommunikation i den fria leken ur ett genusperspektiv

Examensarbete

15 högskolepoäng, grundnivå

Barns kommunikation i den fria leken ur

ett genusperspektiv

Children's communication in the free play from a gender

perspective

Caisa Hansen

Karolina Wohlert

Lärarexamen 210hp

Handledare: Ange handledare Barn- och ungdomsvetenskap

2012-11-05

Examinator: Eva Nyberg

Handledare: Mia Karlsson Lärande och samhälle

3

Abstract

Hansen, Caisa och Wohlert Karolina (2012). Barns kommunikation i den fria leken ur ett genusperspektiv. Malmö högskola: Lärarutbildningen

Detta examensarbete kommer att handla om kommunikationen ur ett genusperspektiv i en grupp av 4- och 5-åringar i den fria leken. Frågeställningar som besvarades är följande: Hur kommunicerar pojkar med varandra under den fria leken? Hur kommunicerar flickor med varandra under den fria leken? Hur kommunicerar flickor och pojkar med varandra i blandad grupp under den fria leken?

I tidigare forskning beskriver vi hur ett barn tidigt lär sig vilket kön de tillhör och hur barn tidigt har en tendens att välja lekkamrater av samma kön. På förskolorna väljer pojkarna att leka med bilar, flygplan, dinosaurier medan flickorna väljer dockor och verklighetslekar. I leken utvecklar barnen sin fantasi, kreativitet, motoriken och det sociala samspelet. Hela tiden sker det kommunikation och när inget händer så är det en kommunikation ändå, en så kallad tyst kommunikation.

Vi har använt oss av kvalitativa metoder, så som att skriftligt observera och videofilma barnen i deras lek på en förskola. Vi har informerat föräldrarna på avdelningen om vad vi gjort på deras barns förskola då föräldrarna är intresserade av att vara insatta i sina barns utveckling.

Det vi har fått fram utifrån resultatet är att det skiljer sig i leken och kommunikationen beroende på om flickorna och pojkarna leker var för sig eller i blandad grupp. Pojkarna leker mer stökiga lekar och använder sin fantasi mera, medan flickorna leker mer lugna och vardagliga lekar om sådant de varit med om. Språket och kommunikationen har också en stor inverkan i leken då flickorna pratar ”vuxet” och uppländska medan pojkarna mörkade sina röster. Vi märkte också att flickorna i större utsträckning har längre samtal i leken medan pojkarna har mer korta samtal och gör mer ljud ifrån sig.

5

Förord

Under arbetets gång har vi fördelat arbetet jämnt mellan oss. Vi delade upp litteraturen tillsammans och diskuterade det vi läst. Under flera tillfällen har vi träffats och skrivit på vårt examensarbete. Det har inte alltid varit lätt i alla lägen men tillsammans gjorde vi det bästa av situationerna och har fått en mycket lärorik och rolig resa att ta med oss ut i arbetslivet.

Vi vill först och främst tacka förskolan och pedagogerna som har tagit emot oss så att våra observationer gick att utföra. Även ett stort tack till barnen som lät oss ta del av deras vardag på förskolan samt till föräldrarna som gav oss tillåtelse att observera deras barn, utan er hade det inte varit möjligt.

Vi vill härmed också tacka vår handledare Mia Karlsson för all vägledning och råd samt roliga och lärorika handledningstillfällen.

Sist men inte minst så vill vi också tacka våra familjer och vänner för det tålamod och stöd som de har gett oss under hela vår utbildning.

Caisa Hansen och Karolina Wohlert

7

Innehållsförteckning

1 Inledning. ... 9

2 Syfte och frågeställningar ... 11

3 Tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter ... 12

3.1 Genus ... 12

3.2 Kommunikation ... 13

3.3 Lek ... 15

4 Metod ... 18

4.1 Metodval ... 18

4.1.1 Observationer ... 18

4.1.2 Videoobservationer ... 19

4.2 Urval ... 19

4.3 Genomförande ... 20

4.4 Forskningsetiska överväganden ... 21

5 Resultat, analys och teoretisk tolkning ... 23

5.1 Rollekar och röständringar ... 23

5.2 Kroppsspråket ... 27

5.3 Långa diskussioner och fåtaliga ord ... 29

5.4 Verklighet blir till lek ... 31

5.5 Lekens innehåll ... 33

6 Diskussion ... 37

6.1 Resultatdiskussion ... 37

6.2 Metoddiskussion ... 39

6.3 Fortsatt arbete ... 40

Referenslista ... 41

Bilaga 1 ... 43

9

1 Inledning

Detta examensarbete handlar om kommunikationen i den fria leken och om hur barn kommunicerar med varandra både kroppsligt och verbalt ur ett genusperspektiv. Vi undersöker vilka sätt som barnen kommunicerar på och vilka tillvägagångssätt som barnen använder sig av. Språket är ett symbolsystem som vi använder för att kommunicera. Under lekens gång sker det mycket med språket och barnens kommunikation. Leken kan ses som ett symbolspråk, och det har mycket gemensamt med talspråket och båda utvecklas i samspel med omgivningen (Knutsdotter-Olofsson, 2003). Då man tänker på språket så tänker man oftast på det verbala, om hur man pratar och använder ord och meningar. Men språket handlar inte bara om det verbala utan även om rörelser och ansiktsuttryck (Evenshaug & Hallen, 2001). Barn lär sig tidigt att använda kroppsspråket och ansiktsuttryck och att göra olika slags gester och miner till det verbala. Om de till exempel pratar om något roligt så skrattar de och pratar de om något ledsamt så blir ansiktet mer ledsamt. Det är inte bara genom det verbala som barnen gör sig förstådda utan också genom det icke verbala, såsom kroppsspråket. Följande exempel kan illustrera detta: en flicka står och dansar i musikrummet och vill höja volymen på stereon. Hon tittar på sin kompis som står vid stereon och flickan börjar snurra på handen. Kompisen förstår att hon vill ha högre volym och höjer då volymen på stereon. Här gjorde flickan sig förstådd genom att använda sig av kroppsspråket. Man ser även att pojkar och flickor kommunicerar på olika sätt till varandra och använder olika kroppsspråk beroende på vem de leker med.

Denna studie görs för att få en djupare förståelse för hur barnen kommunicerar med varandra i den fria leken och vilka tillvägagångssätt som finns. Det pratas just nu väldigt mycket om genusperspektiv i förskolan. Vi vill därför även se om det finns någon skillnad i pojkar och flickors kommunikation och hur kommunikationer ser ut när de leker i blandad grupp. Utifrån detta kan man sedan gå vidare som pedagog och hjälpa barnen att utveckla deras kommunikation samt bryta eventuella könsroller. Barn imiterar ofta varandra i leken, och på så sätt kan de lära sig att använda andra kommunikationssätt än vad de redan kan.

10

Detta är ett intressant ämne eftersom kommunikation finns med i alla barns lekar och även följer med barnen in i vuxenlivet. Barn är tidiga med att använda och utveckla sin kommunikation med andra barn och vuxna på förskolan.

Det har en stor betydelse att man arbetar med språket, leken och jämställdhet i förskolan för barnens utveckling och lärande. I läroplanen för förskolan (Lpfö 98, rev 2010) står det mål som förskolan skall sträva efter. Förskolan skall bl.a. sträva efter att varje barn:

• utvecklar nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med andra,

• utvecklar intresse för skriftspråk samt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner,

• utvecklar sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik, dans och drama (Skolverket, 2010, s 10)

• utvecklar förståelse för att alla människor har lika värde oberoende av social bakgrund och oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning (Skolverket, 2010, s 8)

Här kan man tydligt se att språken inte enbart handlar om det verbala utan det gäller även rörelse, bilder, texter och drama. Detta är kommunikationssätt som barnen även får fram i den fria leken tillsammans med andra.

11

2 Syfte och frågeställningar

Vårt syfte med detta arbete är att undersöka kommunikationen ur ett genusperspektiv i en grupp av 4- och 5-åringar i den fria leken. Arbetet kommer inte bara att handla om det verbala utan även om den ickeverbala kommunikationen, det vill säga kroppsspråket.

Utifrån vårt syfte har vi valt några frågeställningar till vårt arbete.

 Hur kommunicerar pojkar med varandra under den fria leken?

 Hur kommunicerar flickor med varandra under den fria leken?

 Hur kommunicerar flickor och pojkar med varandra i blandad grupp under den fria leken?

12

3

Tidigare

forskning

och

teoretiska

utgångspunkter

I den här texten kommer vi att presentera olika teorier och forskning om genus, kommunikation och lek.

3.1 Genus

Ordet genus kommer från latin och betyder sort eller släkte. Genus är ett begrepp som används för att separera det som formar kvinnor och mäns sociala beteende (Nationalencyklopedin). Alla ”vet” att världen är fördelad i kvinnor och män och att det bara finns två kön som oftast är varandras motsatser (Davies, 2003). Gens (2002) antyder att den allra viktigaste egenskap vi har är vårt kön. Det första som rapporteras om oss är om vi blev en flicka eller pojke.

Föräldrar börjar tidigt i barnens liv att lära sina barn hur pojkar och flickor ska bete sig (Evenshaug & Hallen, 2001). Vi tar försiktigare och pratar tystare och mjukare med flickor, medan vi med pojkar pratar högre och hanterar lite mer robust (Gens, 2002). Som pedagog gäller det att vara medveten om vilka kommentarer man säger till barnen för att förhindra traditionella könsmönster (Wiklund m.fl, 2011). När man pratar med barn använder man olika språk beroende på om man som pedagog pratar till en flicka eller pojke. Därför är det viktigt att tänka på hur man bemöter barnen och vad man kommunicerar till barn oavsett vilket kön, detta för att stärka barns möjlighetsvillkor (a a). I läroplanen för förskolan (Lpfö 98, rev 2010) står att förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. I förskolan ska flickorna och pojkarna ha samma möjlighet att pröva och utveckla sina förmågor och intressen utan gränser utifrån stereotypa könsroller.

13

Redan i två- till treårsåldern börjar barnen uppmärksamma att det finns män, kvinnor, pojkar, flickor samt mamma och pappa. I denna ålder kan barnen även beskriva sig själv som pojke eller flicka (Evenshaug & Hallen, 2001). Barn fångar upp information om hur de olika könen beter sig, genom att titta på tv och observera vuxna. Barn i fyra- till femårsåldern avvisar flitigt kamrater med motsatt kön och har redan i tvåårsåldern en tendens att välja lekkamrater med samma kön som sig själv. Odelfors (1998) refererar till Bjerrum Nielsen och Rudberg (1991) som säger att man umgås med andra för att ta reda på vem man är samtidigt som man tar avstånd från det andra könet. Pojkarna har mer distans till flickorna än vad flickorna har till pojkarna. Flickor känner att de har bättre kommunikationsformer mellan varandra så därför håller de sig mer för sig själva än är med pojkar. Detta sker eftersom pojkarna stör flickornas lek genom bråk (a a).

Redan i tidig förskoleålder har pojkar en tendens att välja leksaker som bilar, båtar och hammare medan flickor väljer dockor och mer stillsamma lekar (Evenshaug & Hallen 2001). Davies (2003) menar att förskolebarn använder många klädesdetaljer för att visa sitt kön. Kjolar, dockor, vagnar, väskor och schalar signalerar kvinnlighet medan gevär, byxor, uniformer och superhjältedräkter signalerar manlighet. Detta är ett symboliskt sätt att se till att man skiljer på respektive kön. I rollekarna tar ofta barnen olika roller beroende på kön (Knutsdotter-Olofsson, 1987). Flickorna vill gärna vara mamma, barn eller fru medan pojkarna ofta vill vara pappa, son eller yrkesrelaterade roller som polis eller brandmän.

3.2 Kommunikation

Språket är ett symbolsystem som vi använder för att kommunicera. Med språkets hjälp kan vi meddela oss med andra, ta emot idéer och känslor och ge uttryck (Evenshaug & Hallen, 2001). Björklund (2010) refererar till Lidberg att vi kommunicerar med varandra för att skapa mening, förstå andra och för att göra oss förstådda. Kommunikation kommer från det latinska ordet communicare, vilket betyder att göra gemensamt och dela med sig. Detta innebär att det finns en sändare och en mottagare, där mottagaren måste kunna avläsa och tyda sändarens meddelande (Jorup & Preisler, 2001). Det är inte bara genom det verbala vi kan kommunicera, utan även med hjälp av

14

kroppsspråk, bildspråk och lekspråk (Evenshaug & Hallen 2001). Ofta kombinerar vi olika symbolsystem för att förmedla det vi vill uttrycka. Barn utrycker sig även på det sätt som för tillfället är tillgängligt för dem (Knutsdotter-Olofsson, 2003). Björklund (2010) menar att kommunikationen mellan barn och deras omgivning utmärks av både verbala uttryck och gester. I läroplanen för förskolan (Lpfö 98, rev 2010) står det att arbetslaget ska ge barnen möjlighet att utveckla sin förmåga att kommunicera och förmedla upplevelser, idéer, erfarenheter med hjälp av ord, bild samt andra uttrycksformer. Förskolan ska även se till att man utmanar barnens nyfikenhet och förståelse för språk och kommunikation.

Axelsson m fl. (2009) skriver att språket utvecklas i samspel med andra. Det utvecklas främst tillsammans med föräldrar, syskon, andra vuxna och vänner, och det sker oftast kring saker som engagerar barnet. Tillsammans med andra i sociala relationer så utvecklar barnen sitt språk, när man lär sig prata lär man sig även att tänka, detta ansåg Vygotskij (Lindö, 2009). Barn kommunicerar först med andra för att sedan kommunicera själva. Enligt Vygotskij sker all utveckling i samspelet tillsammans med andra och att det intellektuella, sociala och emotionella hör ihop.

Kommunikation sker hela tiden, det går inte att undvika. När något händer så inträffar en kommunikation och när inget händer så inträffar en kommunikation ändå, en så kallad tyst kommunikation som har ett budskap (Nilsson, 2005). Jorup och Preisler (2001) refererar till Stern som menar att kroppsspråket är en viktig grund till samspel. Om någon börjar röra sig på ett speciellt sätt, så är det svårt att inte svara och samspelet är i fullgång. Kommunikation mellan två eller flera människor är viktigt för att det ska bli ett samspel och i samspelet innebär det att man talar om sina värderingar, känslor och delar med sig av sina upplevelser och tankar menar Nilsson (2005). Han menar även att ett samspel mellan två människor också sker genom gester, tal, ögonkontakt, avståndet och tystnad.

Barns språkutveckling i fyra- till femårsåldern har oftast nått så långt att de kan återge upplevelser, händelser och känslor. Barnets språk blir mer sammanhängande vilket

15

stärker deras identitet. I början kan det vara svårt för barnen att berätta om en händelse så att en mottagare som inte varit med kan förstå (Jorup & Preisler, 2001). Förskolläraren och förskolan ska ansvara för att barnen får stimuleras och utmanas i sin språk- och kommunikationsutveckling samt se till att varje barn utvecklar sin identitet och känner sig trygg i den. (Lpfö 98, rev 2010).

Barnets första ljud är gråten och skriket, detta är viktiga kommunikativa funktioner i samspelet med föräldrarna (Evenshaug & Hallen, 2001). Innan barnen börjar säga sina första ord så startar den kommunikativa färdigheten. Spädbarnen kommunicerar med sina föräldrar med hjälp av ljud, blickar och gester. Långt innan barn verbalt kan kommunicera sin kunskap om den sociala världen har de upplevt samma värld med sin kropp. Knutsson-Olofsson (2003) menar att vi måste tala, lyssna och läsa för det lilla barnet om det ska utveckla ett rikt språk.

Christian Eidevald (2009) refererar till Stephen von Tetzchner (2005) att flickors språkutveckling många gånger beskrivs som tidigare och mer utvecklad än pojkars. Gens (2002) säger även han att flickor har ett rikt språk mycket tidigare än pojkar. Evenshaug och Hallen (2001) skriver att tidigare undersökningar har visat att flickor har en tidigare språklig utveckling än pojkar, samt att flickor använder sig av en taktik i språkinlärningen vilket inte pojkar gör. Nya undersökningar stödjer dock inte detta. Det visar sig att skillnaderna mellan pojkar och flickors språkutveckling håller på att försvinna, eftersom flickor och pojkar behandlas mer lika idag än förut.

3.3 Lek

Lek är frivilligt och inträffar för skojs skull. Lek sker för lekens egen skull och reglerna avgör barnen själv (Knutsdotter-Olofsson, 1987). Fri lek betyder att barnen själv bestämmer vad de vill leka (Knutsdotter-Olofsson, 2003). Eideval (2009) anser att fri lek är en vanlig aktivitet i förskolan, där barnen själv kan välja mellan olika rum och platser samt aktiviteter. Lek handlar om kommunikation på alla plan och med alla hjälpmedel (Pramling-Samuelsson & Asplund-Carlsson, 2003). Leken kan ses som ett

16

symbolspråk, och det har mycket gemensamt med talspråket och båda utvecklas i samspel med omgivnigen (Knutsdotter-Olofsson, 2003). Lekspråket är från början det som är tydligast för barnet då barnen under förskoleåren kan uttrycka sig mer nyanserat med hjälp av lekspråket än talspråket.

Eidevald (2009) refererar till Knutsdotter-Olofsson som menar att barnets kön är viktigt för deras lek och därmed även för deras utveckling. Lindö (2009) skriver genom Rasmussen (1992) att utifrån barnens utveckling har leken en stor betydelse för det är så mycket barnen utvecklar genom leken som till exempel motoriken, fantasin, kreativiteten, den intellektuella och den kognitiva utvecklingen samt språket och de sociala färdigheterna (Lindö, 2009). I läroplanen för förskolan (Lpfö 98, rev 2010) står det att leken är viktig för barns utveckling och lärande. Förskolan ska erbjuda barnen en trygg miljö som lockar till lek. Förskolan ska sträva efter att alla barn utvecklar sin nyfikenhet och sin lust och förmåga att leka och lära. I leken ingår både fantasin och verkligheten där barnen bygger upp en lek om vad som är verklighet och vad som inte är verklighet på en och samma gång (Lindö, 2009). Genom leken lär sig barn att hantera sin realitet, även den symboliska leken har en stor inverkan på barnets språkutveckling (Lindö, 2009). I den symboliska leken tränar barnen på symboltänkandet (Lindö, 2009). Det emotionella utvecklar barnet i rollekar där barnen har olika roller, byter position och de får även prova på att ha egen makt och känna den känslan (Lindö, 2009).

Det finns många undersökningar som tyder på att pojkar oftast leker mer i stora grupper där det finns en eller två ledare i leken medan flickorna i större utsträckning leker i par eller en mindre grupp (Odelfors, 1998). När barn leker, leker flickor med flickor och pojkar leker med pojkar. Ledarskapet var i studien viktigt för pojkarna i leken då de kämpar hårt för det och de barn som fick mest makt var de som hade styrka, snabbhet, de materiella tingen, mod och var påhittiga. I flickornas lek var de mer jämnt fördelade. Det viktigaste med ledarskapet hos flickorna var att kunna leda leken med samband till familjerelationer och att skaffa resurser till leken. Innan barnens treårsålder leker flickor och pojkar oerhört lika (Knutsdotter-Olofsson 2003). Ungefär vid tre års ålder så vet barnen att de är flickor respektive pojkar och söker sig förebilder att ta efter. Flickorna

17

fortsätter oftast med sina vardagslekar som skola, affär och mamma pappa barn medan pojkar väljer andra lekar efter treårsålder.

Man ser många gånger i undersökningar att pojkars lek i förskolan ofta tar större ytor och mer plats än vad flickornas lek gör (Eidvald, 2009). Knutsdotter-Olofsson (2003) menar att vi känner oss mer insatta med flickors lek eftersom vi förstår den. Pojkarnas lek tycker vi mest är bråkig, därför försöker vi stoppa deras vilda härjningar istället för att hjälpa dem utvidga sin lek.

18

4 Metod

I detta kapitel kommer vi att berätta mer om de metoder vi använt oss av, videoobservationer och skriftliga observationer. Vi kommer även att presentera urval, genomförande och forskningsetiska överväganden.

4.1 Metodval

Kvalitativa metoder är en fördel då man kan få en djupare förståelse av sin målgrupp och få bättre möjlighet till en helhetsförståelse av sin observation (Larsen, 2007). Vi valde att använda oss av kvalitativa metoder, eftersom undersökningen går ut på att få en inblick i barns kommunikation under den fria leken. En kvalitativ metod kan även beskrivas så att forskaren möter informanterna ansikte mot ansikte. Detta sker väldigt sällan med en kvantitativ metod (Larsen, 2007). En fördel med kvalitativa metoder är att de är flexibla, då man med hjälp av den kvalitativa metoden själv kan anpassa situationen och samla in material så länge som man behöver till sin studie (Eliasson, 2006). Vi tog hjälp av olika kvalitativa metoder så som skriftliga observationer och videoobservationer när vi samlade in vårt material. Meningen var att vi egentligen skulle intervjua pedagogerna. Men efter vi varit ute och observerat ansåg vi att detta inte längre behövdes.

4.1.1 Observationer

Innan vi gick ut på förskolan visste vi att vi ville samla information om barns kommunikation under den fria leken. Patel och Davidson (2003) menar att observationer är ett bra sätt att använda då man i förväg kan bestämma sig för vad det är man vill titta efter. Man kan också säga att en observation är något man sett och antecknat om (Lööken & Söbstad, 1995). Eftersom vi ville se hur barnen kommunicerar med varandra valde vi att inte intervjua barnen utan istället skriftligt anteckna vad vi

19

observerade. Vi valde att skriftligt observera barnen då vi tyckte de var lättast att få ut material till vår studie genom att sitta i samma rum som barnen och observera hur de kommunicera med varandra under lekens gång. Till skillnad från videoobservationerna var det med den skriftliga observationen lättare att inte störa barnen under leken. Vi kunde med hjälp av de skriftliga observationerna hålla oss i bakgrunden och på sätt kunde barnen leka ostört vilket inte gick så lätt när vi videofilmade.

4.1.2 Videoobservation

När man använder sig utav videofilmning har man större möjligheter att fånga fler händelser än när man t.ex. registrerar sina iakttagelser genom anteckningar då man oftast bara hinner titta efter en sak i taget. Med videoobservationer har man chansen att gå tillbaka och titta fler gånger och då få möjligheten att se händelser man kanske annars inte sett tidigare. Det är även lättare att se kroppsspråket som används när man kan se någonting om och om igen. Larsen (2007) menar att personer som inte är vana att bli videofilmade har svårare för att slappna av och uppträda naturligt under tiden de filmas. Det har därför en stor betydelse av att informanterna är bekväma med att de blir filmade. Nackdelen med videoobservationer är att de kan störa barnens lek och de blir nyfikna på vad man gör och slutar då leka, och då får man som observatör inte fram den informationen man behöver eller är ute efter.

4.2 Urval

Vi valde en förskola vi kände till sedan tidigare. Förskolan arbetar mycket med språket och matematik utifrån läroplanen. Förskolan har belönats för sitt arbete med att synliggöra läroplanen i det dagliga arbetet samt har visat andra förskolor vägen genom sina initiativ och sin drivkraft.

Förskolan ligger mitt i ett bostadsområde i en medelstor kommun i Skåne. Totalt har förskolan sex avdelningar. Avdelningen vi valde att observera på var en syskonavdelning med barn i åldrarna 3-5 år. Det är totalt 21 barn inskrivna i

20

förskolegruppen, 14 flickor och 7 pojkar. Några barn har annat modersmål än svenska och en hemspråkslärare kommer till dessa barn en gång i veckan. Tre pedagoger arbetar på avdelningen. Alla tre är utbildade förskollärare sedan många år tillbaka. En av dem arbetar heltid, de andra två arbetar 75%. Barnen har tillgång till en stor inhägnad gård, med mycket grönområde och lekplatser runt omkring. Inne på avdelningen finns en språkverkstad och en matematikverkstad och barnen har även tillgång till en dator och en iPad.

4.3 Genomförande

Under tidigare delen av våren började vi diskutera vad vi ville att vårt examensarbete skulle handla om. Vi kom snabbt fram till att det skulle handla om barns språk och efter en tid kom vi fram till att vi ville se mer av hur barnen kommunicerar med varandra under den fria leken ur ett genusperspektiv. Under vår verksamhetsförlagda tid träffades vi och diskuterade hur vi skulle gå tillväga. Vi började även läsa aktuell litteratur från kursen Den forskande läraren. Första steget var att gå till förskolan och höra om de var intresserade av att delta i vår studie. Förskolan såg positivt på vårt arbete och de ville gärna vara delaktiga. Vi skrev ett informationsbrev till föräldrarna där de skulle ge sitt samtycke till att vi observerade och videofilmade deras barn. Detta informationsbrev gav vi sedan till pedagogerna på förskolan för att få ett godkännande att lämna ut dem till föräldrarna (se bilaga 1). Tillsammans med pedagogerna delade vi ut breven till föräldrarna när de hämtade sina barn. Föräldrarna hade här möjlighet att ställa eventuella frågor till oss annars kunde de närsomhelst kontakta oss. Hade föräldrarna bara fått ett informationsbrev i sitt barns låda hade de kanske haft mindre förståelse för vårt arbete och på så sätt hade de kanske inte gett sitt samtycke till våra observationer. Vi tänkte även på de föräldrar som hade annat modersmål än svenska, för dessa föräldrar var det extra viktigt att förklara vårt syfte med arbetet.

Under två hela dagar lät personalen barnen ha fri lek och då passade vi på att gå dit och observera och videofilma barnen på avdelningen. Vi följde barnen i deras fria lek för att få ut så mycket som möjligt till vår observation. Ibland satt vi tillsammans och

21

observerade samma barn och vid något tillfälle satt vi i olika rum och observerade. Videoobservationer var lättast att göra en stund in i leken då barnen hade kommit igång med att leka. Vid filmning var det en av oss som filmade och då fortsatte den andra med skriftliga observationer. Med hjälp av videofilmningen kunde vi se händelser som vi inte hade sett när vi enbart observerade skriftligt. Tillsammans gick vi igenom och analyserade vår empiri. Vi tittade igenom våra inspelade och skriftliga observationer och sammanfattade dem till ett resultat. Eftersom vi under senare delen la till genus som ett perspektiv, så kände vi att vi inte hade tillräckligt med empiri utan behövde gå ut för att observera igen. Efter sommaren var vi ute på förskolan igen och observerade barnen under två heldagar. Eftersom det hade börjat nya barn på avdelningen skickade vi ut nya lappar som föräldrarna fick skriva under. När vi kände att vi hade samlat in tillräckligt med empiri satte vi oss ner igen och gick genom vårt insamlade material. Vi sorterade, analyserade och tog ut de delar vi tyckte var viktiga för vårt arbete. Till slut fick vi fram fem rubriker som vi ville belysa och koppla läst litteratur till.

4.4 Forskningsetiska överväganden

I vår studie har vi tagit hänsyn till Vetenskapsrådets fyra huvudkrav som är informationskravet, nyttjandekravet, samtyckeskravet och konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet, 2002). Forskaren skall informera uppgiftslämnare och undersökningsdeltagare om deras uppgift i projektet och vilka villkor som gäller för deras deltagande. Man skall också meddelas om att deltagandet är frivilligt och att man har rätt att avbryta sin medverkan när som helst. Forskaren skall inhämta uppgiftslämnares och undersökningsdeltagares tillstånd. Är undersökningspersonen under 15 år skall tillstånd dessutom inhämtas från förälder/vårdnadshavare (Vetenskapsrådet, 2002).

Informationsbreven som vi delade ut skulle skrivas under av minst en vårdnadshavare och lämnas tillbaka till personalen. Tillsammans gick vi sedan igenom breven, och det visade sig att alla föräldrar gett sitt samtycke till barnens deltagande. Vi var också tydliga med att så fort föräldrarna undrade över något kunde de kontakta oss och att de

22

när som helst hade rätt att avbryta och ta tillbaka sitt samtycke. Innan vi skulle komma ut och observera berättade personalen för barnen att vi skulle komma, på så sätt var barnen förberedda. Även vi berättade vilka vi var och vad vi skulle göra, sedan hade barnen rätt att ställa frågor om de undrade något.

Vi har av sekretesskäl använt oss av fingerade namn som inte alls har någon koppling till verksamheten, förskolan eller kommunen (Vetenskapsrådet, 2002).

23

5 Resultat, analys och teoretisk tolkning

I den här delen kommer vi att presentera resultatet av våra observationer utifrån kommunikationen i den fria leken ur ett genusperspektiv. Vi har valt att dela in det i olika kategorier från vad vi sett under våra observationer. Det kommer att dras väl synliga paralleller mellan situationerna med det teoretiska materialet.

5.1 Rollekar och röständringar

Under våra observationer så lekte barnen väldigt mycket rollekar. Det var mamma pappa barn, tjuv och polis, skola och doktor. I alla dessa olika rollekar så ändrade barnen sina röster.

En förmiddag lekte tre flickor mamma, pappa, barn. Det var Sara, Ida och Vanja som hade samlats i köket och kommunikationen var i full gång. Sara var den som bestämde och delade ut rollerna till leken. Hon skulle själv vara mamma och de andra två flickorna skulle vara hennes barn. Sara som var mamma började laga frukost till sina barn och de andra två flickorna satt på stolarna och väntade på att maten skulle bli klar. Flickorna levde sig in i rollerna och Sara började prata som en vuxen och ändrade sin röst till uppländska. Ida och Vanja började prata ”bebisspråk” med varandra. Gens (2002) skriver i sin bok att barn i rolleken inte leker karaktärerna utan att de ÄR dem. Han menar också att när flickorna leker mammor så är det som om de krupit in under skinnet på sina egna mammor.

S: ”Så mina barn nu är frukosten klar, kom så ska vi äta”! I: ” Gagagaga”.

24

S: ”Tack. Nu måste ni äta upp för vi ska gå till dagis och sen måste mamma gå till jobbet”.

V: ” Ok mamma, jag har ätit upp så vi kan gå nu”. S: ”Glöm inte att tvätta händerna efter maten mina barn”.

Två pojkar Pelle och Anton kommer till flickorna i köket och vill vara med och leka. Flickorna säger först nej eftersom de redan börjat leka och det finns ingen plats för dem i leken. Odelfors (1998) refererar till Bjerrum Nielsen och Rudberg (1991) som menar att flickor känner att de har bättre kommunikationsformer mellan varandra så därför håller de sig mer för sig själva än är med pojkar. Detta sker eftersom pojkarna stör flickornas lek genom bråk. Efter en stund ångrar flickorna sig och låter pojkarna vara med och leka. Sara är snabb med att berätta vilka roller de får vara ifall de vill vara med och leka. Hon låter Anton vara pappa och Pelle får vara lillebror. Barn vet vilka roller som behövs för att de ska komplettera varandra och få ihop lekens alla roller (Ohrlander m.fl. 2011). Både det kvinnliga och det manliga är beroende utav varandra och det visar barnen i sina lekar. Sara säger till Anton att han måste gå och jobba eftersom han är pappa och Pelle får följa med sina systrar till dagis. Mamma Sara tar barnen i handen och lämnar dem i soffan som har förvandlats till ett dagis, sen går hon till sitt jobb. Helt plötsligt så kommer Pappa Anton tillbaka till köket och har förvandlats till polis. Han skriker att det är tjuvar och han behöver hjälp att fånga dem. ”Pang pang” låter det flera gånger från Antons leksakspistol. Pelle hoppar snabbt upp från soffan och springer mot Anton för att hjälpa till. Pelle låter som en tutande polisbil och snabbt hänger Anton på och även han börjar låta som en tutande polisbil. Mamma Sara springer snabbt till soffan för att rädda och trösta sina barn. Hon pratar fortfarande uppländska med barnen och berättar för dem vad som hänt. Hon tar dem i handen och går tillbaka hem där köket är. Pojkarna har byggt en bil av stolar mitt i köket och Sara är inte så glad. Hennes uppländska röst försvinner och hon blir allvarlig för ett tag.

S: ” Ni kan inte bygga en bil mitt i vårt kök. Du skulle ju vara pappa”. A: ” Men det kom ju tjuvar till ert hem. Jag måste fånga dom och ta dom till fängelset”.

25

S: ” Ok, men då måste ni rädda mig och mina barn”.

A: ” Ja men då får ni hoppa in i vår bil, så ska vi köra bort er till ett annat ställe”.

Sara har återigen blivit mamma och tar Vanja och Ida i handen och berättar lugnt med sin uppländska röst att polisen ska rädda dem. Alla sätter sig i bilen och Anton startar bilen, med hjälp av en motorliknande röst sen börjar han låta som en polisbil och låtsar att han kör iväg. Det brinner i bilen, det brinner i bilen hör man Pelle skrika. Han tar upp en legokloss och låtsar att det är en mobiltelefon. Han ringer till brandkåren ”ring, ring” och berättar att han behöver hjälp. Tillsammans förvandlas Pelle och Anton nu till brandmän. De räddar flickorna ut ur bilen och låtsas veva ut en vatten slang och släcker branden med hjälp av ljud som låter ”pssyyyy”. Det är pojkarna som ska rädda flickorna ifrån olika situationer och pojkarna ska tänka ifrån ett beskyddande tänk till flickorna (Ohrlander m.fl. 2011). Anton och Pelle hoppar in i bilen igen, medan flickorna har tröttnat och går för att fortsätta leka mamma, pappa barn i köket utan pojkarna. Precis som vi beskriver i texten så ändras leken från köket till poliser och brandmän. Bjar och Liberg (2003) skriver genom Evaldsson (1993) och Thorell (1998) att en lek kan förvandlas till en annan lek genom att barnen byter roller och barn diskuterar även vilka som får vara med och vilka roller som finns att ta del av. Barn använder många olika symboler för olika ting då de leker rollekar (Lindö, 2009). Som till exempel när Pelle tar upp en legokloss och låtsar att det har blivit en mobiltelefon.

En dag efter lunch var alla barnen ute på gården och lekte. Vid väggen mot sandlådan har förskolan byggt upp ett kök till barnen. Fyra barn leker vid sandlådan, det är Hanna, Sofia, Anton och Elias. Barnen har tillsammans bestämt roller och flickorna har blivit mammor och pojkarna är pappor. I rollekarna tar ofta barnen olika roller beroende på kön. Flickorna vill gärna vara mamma, barn eller fru medan pojkarna ofta vill vara pappa, son eller yrkesrelaterade roller som polis eller brandmän (Knutsdotter-Olofsson, 1987). Sofia har lagat mat till de andra tre barnen och de sätter sig och äter. De har nu gått in i sina roller som mammor och pappor och deras kommunikationssätt är i full

26

gång. Rösterna är ändrade och flickorna talar med en ljusare uppländsk röst och pojkarna talar med en mörkare och högre röst.

S: ”Varsegoda att ät”. E: ”Det var jätte gott”.

S: ”Nu ska jag diska, ska ni gå och jobba?”

Sofia tar undan plasttallrikarna och lägger de i diskhon i köket. Hon börjar diska men så tittar hon under vasken.

S: ” Nä inte igen! Nu har det blivit stopp i rören igen. Jag måste ringa rörlagaren”.

A: ”Jag kan laga rören, det har jag sett hur man gör”.

Anton tar en spann och en spade och lägger sig under vasken. Han snurrar på rören och sätter spannen under vasken. Han berättar med en bestämd mansröst att han nu tar bort smutsen som är i rören. Elias har nu också blivit rörmokare och lägger sig ner på marken bredvid Anton. Tillsammans diskuterar de vad felet kan vara med sina mörka röster. När de är klara så tackar flickorna rörmokarna med sina mjuka uppländska röster och leken och kommunikationen fortsätter i sandlådan. Knutsdotter-Olofsson (2003) skriver i sin bok att barn i rolleken är någon annan. Hon menar att när barnen har gått in i en roll så talar och beter sig barnet det som rollen kräver. Man kan se att både flickor och pojkar ofta leker rollekar. Knutsdotter-Olofsson (1987) menar att man snabbt kan se att flickor och pojkar har olika innehåll i sina rollekar. Ovan ser vi att både flickorna och pojkarna visar tydligt vilka roller de är i leken genom att ändra sina röster. Knutsdotter-Olofsson (1987) menar att barnen i leken både talar och uttrycker sig så att lekkamraterna förstår vilken roll man har i leken. Barnen får även i rollekarna prova på olika sätt att tala som t.ex. mamma, litet barn eller pappa.

27

Under resultatet rollekar och röständringar ser vi hur barnen talar som rollerna kräver. Flickorna ändrar sin röst till uppländska medan pojkarna talar mörkare och högre. De barn som leker småbarn pratar ”bebisspråk”. Barnen tar ofta i rollekarna sina roller utifrån sitt kön.

5.2 Kroppsspråket

En morgon när vi kommer så är stereon på i det ena lekrummet. Barnen på avdelningen är väldigt glada för att lyssna på musik. Just denna morgon är det den senaste melodifestivalsskivan som låter ifrån högtalaren. I rummet är det tre pojkar och fyra flickor. En flicka står uppe på scenen och dansar och alla de andra barnen står på golvet. Flickan på scenen börjar vifta på armarna samtidigt som hon snurrar runt. De andra flickorna kan inte motstå att göra samma sak, så de börjar också vifta med armarna och snurrar. Jorup och Preisler (2001) refererar till Stern som menar att kroppsspråket är en viktig grund till samspel. Om någon börjar röra sig på ett speciellt sätt, så är det svårt att inte svara och samspelet är i full gång. Flickan på scen börjar skratta och snart även flickorna på golvet. Pojkarna hoppar vilt och gör inte alls som flickan på scenen. Hon försöker en gång till att få med pojkarna och börjar skaka på rumpan. Ytterligare en gång är det bara flickorna som besvarar flickans kroppsspråk och de börjar också skaka på rumporna. Till sist börjar flickan klappa, men inte heller denna gång reagerar pojkarna. Hon kallar då istället på pojkarna och säger att det är hon som står på scenen och då ska man göra som hon gör. Pojkarna tittar på henne och bara skakar på huvudet och fortsätter hoppa och studsa. Gens (2002) menar att pojkar bara tränar två saker vilket är makt och kontroll. Han menar att i pojkarnas värld är det endast reaktionen från andra pojkar som räknas och makten är endast möjlig om ojämlikhet existerar. Flickan fick här ta hjälp av det verbala kroppsspråket för att få pojkarnas uppmärksamhet. Ofta kombinerar vi olika symbolsystem för att förmedla det vi vill uttrycka. Barn utrycker sig även på det sätt som för tillfället är tillgänglig för dem (Knutsdotter-Olofsson, 2003). Pojkarna bibehåller sig här makten och kontrollen genom att inte lyssna på flickan. Flickan på scenen går ner till de andra barnen och räcker fram sina händer. De andra flickorna tar snabbt tag i varandras händer och tillsammans har de bildat en dansande ring. De fyra flickorna släpper ringen och börjar krama varandra och dansa två och två. De hoppar av glädje samtidigt som de ler mot varandra. Flickorna försöker

28

bjuda in pojkarna till att dansa med dem, men de verkar inte alls intresserade och tittar bort. Flickorna tar då istället tag i pojkarna och försöker dansa och kramas med dem. Men pojkarna visar tydligt med sitt kroppsspråk och sina ansiktsuttryck att de inte vill vara med och dansa med flickorna. Till sist förstår flickorna pojkarnas kroppsspråk och de slutar dra i dem och fortsätter istället att dansa med varandra. Pojkarna fortsätter att dansa och hoppa en bit ifrån flickorna. Flickorna visar tydligare sitt kroppsspråk med glädje och mjuka rörelser medan pojkarna använder sitt kroppsspråk i mer allvarligare situationer. I observationen ovan ser vi hur pojkarna tar avstånd till flickorna. Flickorna försöker flera gånger bjuda in pojkarna med både sitt kroppsspråk och det verbala språket, men pojkarna visa tydligt med sitt kroppsspråk att de inte vill vara med. Ohrlander m.fl. (2011), menar att pojkar och flickor ofta leker i enkönade grupper i den fria leken. De skriver även att pojkarna ofta i den fria leken avvisar flickorna och allt annat som ses som feminint. Evenshaug och Hallen (2001) anser att barn i fyra- till femårsåldern flitigt avvisar kamrater med motsatt kön och att de redan i tvåårsåldern väljer kamrater efter samma kön som sig själv.

Under en annan observation så leker pojkarna tjuv och polis. Det är Pelle, Anton och Elias. Pelle som är polis springer efter och jagar Anton och Elias som är tjuvar. Det går vilt till och de jagar, brottar ner och binder varandra. När Pelle fångar Anton och Elias så tar han handen på deras ryggar och Anton och Elias förstår att de är fångade och slutar då att springa. Tjuvarna sträcker då fram händer så att polisen kan sätta handklovar runt deras händer. Leken får oftast sina former och regler genom den verbala kommunikationen, men innehållet kan däremot styras av kroppspråket (Knutsson-Olofsson, 2003). När Pelle ska slänga in dem bland några kuddar som nu har förvandlats till ett fängelse så släpper han taget om den ena tjuven för att öppna dörren in till fängelset. Då är Anton snabb med att springa därifrån och rymmer ifrån polisen och hans tjuvkompis. Polisen Pelle tar snabbt in Elias i fängelset och låser dörren innan han springer efter tjuven som rymde ifrån honom. När Pelle jagar Anton så tar han upp handen till sin mun och ropar på förstärkning, att han behöver hjälp med att fånga in tjuven. Elias som sitter i fängelset byter snabbt roll ifrån tjuv och blir en polis istället som kommer för att hjälpa Pelle med att fånga in tjuven igen. När Elias ser att Anton kommer springandes emot honom så tar han upp handen i luften och visar ett stopptecken med sin hand samtidigt som han skriker högt ”Stopp i lagens namn”. Efter

29

Anton kommer Pelle som jagar honom och detta ser Anton så han stannar så att de nu två poliserna kan ta honom tillbaka till fängelset. Knutsdotter-Olofsson (2003) menar att talspråket och leken är inflätade i varandra. Med talspråket och ordens hjälp skapar barnen miljöer och äventyr. Pelle har här med hjälp av leken och orden skapat ett fängelse utav några kuddar på golvet.

Barn använder ofta sitt kroppsspråk för att göra sig förstådda. Tillsammans med det kroppsliga kroppsspråket kombinerar de ofta det verbala språket. Flickorna visar tydligare sitt kroppsspråk med glädje och mjuka rörelser medan pojkarna använder sitt kroppsspråk i mer allvarligare situationer.

5.3 Långa diskussioner och fåtaliga ord.

Under ett av våra observationstillfällen sitter en av oss i ett av lekrummen. Där är det två stycken pojkar, Pelle och Oskar, som sitter och leker med varandra och de leker med dinosaurier. Då de sitter där tillsammans med varsin dinosaurie säger Pelle till Oskar.

P: ”Titta min dinosaurie”. O: ”Ja”.

P: ”Han äter kött”. O: ”Ok”.

P: ”Han flyger”.

När Pelle sagt detta så ger han ett flygljud ifrån sig samtidigt som han lyfter upp dinosaurier som att dinosaurien flög. Oskar svarar inte på detta utan fortsätter att leka med sin egen dinosaurie. Eftersom Pelle inte får något svar längre ifrån Oskar så slutar även Pelle att prata med Oskar. Kommunikation sker hela tiden, det går inte att undvika. När något händer så inträffar en kommunikation och när inget händer så inträffar en kommunikation ändå, en så kallad tyst kommunikation som har ett budskap (Nilsson, 2005).

30

Dagen efter kommer vi tillbaka till förskolan och upptäcker då två flickor som sitter och leker med varandra. En av oss går då fram lite diskret för att inte störa deras lek och lyssnar då på vad de leker och pratar som. De två flickorna som leker med dockor heter Hanna och Maria.

H: ”Titta vilken fin klänning min docka har”. M: ”Ja jätte fin. Titta på min dockas klänning”.

H: ”Mm, den är också fin. Dom kan gå på fest tillsammans”. M: ”Ja. Jag ska bara hitta hennes skor”.

H: ”Jag vill också ha skor till min docka”.

M: ”Här är ett par skor som du kan ta. Kom så går vi”.

Sedan går de på fest med dockorna och flickorna går då iväg ifrån det stället de suttit och lekt på och fortsätter att leka att de är på fest med dockorna på det nya stället som de nu sitter på och leker. Eidevald (2009) refererar till Stephen von Tetzchner (2005) att flickors språkutveckling många gånger beskrivs som tidigare och mer utvecklad än pojkars. Gens (2002) säger även han att flickor har ett rikt språk mycket tidigare än pojkar. Han menar att man tidigt i flickornas liv hör hur de resonerar och talar med ett rikt och varierat språk. Detta visar sig när flickorna pratar med varandra i leken.

Flickornas kommunikation och dialog med varandra varar längre och är tydligare än pojkarnas som var mer fåtaliga i sin dialog med varandra. Flickorna använder sig utav långa meningar, medan pojkarnas meningar var korta och byggde mer på ljud och läten.

31

5.4 Verklighet blir till lek

En dag kommer Amina lite senare än vanligt till förskolan. Hon kommer in till de andra barnen och börjar viska något till Vanja och Linnea. Tyst smyger de iväg in i personalrummet som står öppet. Vanja hoppar upp i fåtöljen medan Linnea sätter sig i soffan. Amina tar tag i lampan som står på golvet och riktar den mot Vanja i fåtöljen.

A: ”Gapa stort så jag kan se”. V: ” Aaaaa”.

A: ” De ser bra ut, men du har ett litet hål. Men du behöver inte laga det för du ska snart tappa den tanden. Du kan hoppa ner nu. Nästa”.

Vanja hoppar ner från stolen och Linnea hoppar upp. Amina börjar titta Linnea i munnen och ber henne gapa.

A: ”Du måste borsta tänderna bättre annars kommer karies och baktus”. L: ”Jag borstar mina tänder bra”.

A: ”Ok, nu är det klart. Kom tillbaka till mig nästa gång när du behöver laga dina tänder”.

Flickorna går ut från personalrummet och börjar leka med dockorna istället. Amina som kom lite senare till förskolan hade varit hos tandläkaren på morgonen. Knutsdotter-Olofsson (2003) menar att vi människor har ett behov av att uttrycka och bearbeta våra känslor och erfarenheter. Även barn behöver bearbeta sina händelser och känslor, detta brukar barn istället göra genom leken. Barn provar på många olika roller i leken. De leker det som de varit med om i sin omgivning och det är både roliga och mindre roliga händelser (Bjar & Liberg, 2003).

32

Vi möts av tre flickor som springer runt med varandra och leker häst medan en annan flicka står och tittar på när de andra flickorna springer runt. Flickan som tittar på heter Linnea, hon går sedan fram till flickorna och säger att hon också skulle vara med och leka häst. Det kan vara svårt för barn att veta hur de ska bete sig för att komma in i en lek som redan är igång. Till detta krävs både anpassning och social förmåga (Jorup & Preisler, 2001). En av flickorna som heter Sara säger att de inte längre leker häst. Då frågar Evelina om de inte ska leka galopp istället. Sara svarar då med att de inte behöver använda hopprepet längre som de har använt innan då de lekt häst och haft hopprepet om sig när den var häst. Linnea går direkt in i leken med de andra flickorna och de börjar leka galopp tillsammans där Sara står i mitten och säger vad de andra flickorna ska göra och hur de ska göra detta. Sara säger även till när de ska galoppera och visar hur man gör när man galopperar. Åm (1986) refererar till Schwartzman (1978) att om ett barn är utanför leken och vill vara med finns det en regel där detta barn måste fråga om den får vara med. Detta är för en del barn en risk för att bli avvisad medan vissa barn kan gå direkt in i leken med en passande roll eller ändra om leken.

Under förmiddagen går alla barnen på avdelningen ut på gården, och träffar de andra barnen från de andra avdelningarna. På gården finns där en buss som föräldrarna hjälpt till att bygga upp med hjälp av träplankor som de även kan sitta på, gummidäck som sitter på sidorna utav bussen. De har även tagit dit en ratt som sitter fast på bussen längst framme. Denna buss är ett populärt lekställe för barnen där de ofta leker olika lekar tillsammans. När vi var på plats för att observera så var där sex flickor och fem pojkar som satt i bussen och lekte buss. De pratade om vart de skulle åka och bestämde sig till slut för att de skulle åka till Helsingborg. Sedan kom nästa fråga om vad de skulle göra när de väl var framme i Helsingborg. Barnen diskuterade och gav många förslag på vad de skulle göra när de kom fram. Till slut bestämde de sig tillsammans för att de skulle åka till biblioteket i Helsingborg och sen inom affären också för att handla leksaker som barnen ville ha. Under tiden de åker så stannar bussen på flera hållplatser och fler barn hoppar av och på bussen. De barn som ska hoppa på bussen får betala med pengar för att de ska få åka med. Detta sköter den pojke som sitter bredvid busschauffören som kör bussen, men pojken som sitter där frågar varje gång busschauffören som också är en pojke om hur mycket det kostar för att få åka med. Det är olika priser varje gång för hur mycket det kostar att åka med bussen. Barnen pratar

33

hela tiden om hur långt de kommit på sin väg mot Helsingborg, de pratar om när de kör förbi djurparken och när de kör på motorvägen. Sedan kommer de äntligen fram till biblioteket. Där är de en kort stund innan de åker vidare till leksaksaffären, sedan kör de hemåt igen. På väg hemåt upptäcker de att bensinen håller på att ta slut så de får köra in och stanna på en bensinstation. En av pojkarna hoppar av snabbt och börjar tanka bussen. Han snurrar av tanklocket och sätter in slangen, detta gör han på fyra ställen på bussen och sedan när han tankat färdigt så tar han tillbaka slangen och snurrar fast tanklocket på alla fyra ställen innan han själv hoppar tillbaka i bussen. Därefter kör de raka vägen hem igen och sedan hoppar alla barnen av från bussen och springer iväg. Enligt Åm (1986) har barnen redan utvecklat ett förändrat förhållande när de leker låtsaslekar och vet vad som är lek och icke-lek. Ovan ser vi att flickorna och pojkarna har hittat ett genensamt lekställe att leka tillsammans på. Knuttsdotter-Olofsson (1987) menar att det är en stor uppgift för förskolan att hitta aktiviteter och lekar där både flickor och pojkar kan leka tillsammans.

Under resultatet verklighet blir till lek kan man se att barnen har ett behov av att uttrycka och bearbeta sina känslor och erfarenheter. Oftast gör barnen det genom att leka om sådant de upplevt. Oftast är det barnet som varit med om en händelse som börjar leka och tar rollen som till exempel tandläkare.

5.5 Lekens innehåll

Vi börjar med att ta in en grupp pojkar som ska få leka med tågbanan. Det tog inte lång tid innan både staket, djur, lok, tåg, och banorna var framtaget. Pojkarna började flitigt bygga ihop en stor tågbana med både tunnlar och broar och de utnyttjar hela rummet. De byggde staket i mitten där deras djur flyttade in. En pojke tog sitt tåg och började köra, med ett brummande ljud. De andra pojkarna var snabbt med på hans lek och tog tag i både djur, bilar och tåg och körde. Det var alla möjliga ljud man hörde i rummet. Det var djur som bråkade och åt upp varandra ”wraaa, braaa, grrrraa”, det var tåg som krockade ”pang, poof, dåång” och bilar som tutade ”tuut tuut”. Lekspråkets koder som t.ex. ”tuut” lär sig barnen av varandra eller av vuxna (Knutsdotter-Olofsson, 2003).

34

Oskar kör runt med sitt tåg på tågbanan, helt plötsligt står Josef i vägen och det blir en liten konflikt.

O: ”Tuut tuut”.

J: ”Nä jag kan inte akta mig jag är en robot”.

O: ” Men akta dig så mitt tåg kan köra förbi. Tågen ska faktiskt köra på tågbanan”.

J: ”Näääää, det är ingen tågbana. Jag står här nu så du kan inte komma förbi ser du väl”.

O: ”Ååå sluta”.

Oskar blir arg, drar ihop ögonbrynen och putar argt med munnen och sliter tag i Josefs robot för att komma förbi. Josef börjar då skrika jättehögt och Oskar hotar med att han ska kalla på fröken. Josef tar då bort sin robot så att Oskars tåg kan köra förbi. Björklund (2010) menar att kommunikationen mellan barn och deras omgivning utmärkas av både verbala uttryck och gester. Oskar är fortfarande arg, han blänger surt på Josef och kör förbi med sitt tåg och leker vidare. Josef försöker få kontakt med Oskar men Oskar vill inte svara.

J: ”Oskar, Oskar! Oskar jag pratar med dig. Oskar jag vill inte att du ska säga till fröken. Oskar lyssna.

O: ”Sluta tjata på mitt namn”.

J: ” Men Oskar man ska vara vänner.”

Josef blir jättearg och skriker på Oskar att han ska lyssna. Oskar hotar med fröken en gång till och då slutar Josef tjata. Josef sätter sig i en hörna och är lite ledsen medan de andra leker vidare. Barn använder språket i leken för att komma överens om lekens utförande och regler (Jorup & Preisler, 2001). Här har Josef och Oskar inte haft den kommunikation de hade behövt för att komma överens om lekens utformning.

35

Senare under dagen tog vi in en blandad grupp med både flickor och pojkar i rummet. Där fick de som uppdrag att bygga upp en tågbana tillsammans, med hjälp av tåg, staket och djur. I leken är barnen uppfinningsrika, skapande och har en unik lekförmåga som inte kan uttryckas på samma sätt i andra sammanhang (Ohrlander m.fl. 2011). Det är tre stycken pojkar som börjar med att ta fram dinosaurier och en annan pojke börjar med att bygga staketet. Flickorna börjar också bygga med staketet medan en flicka och en pojke tillsammans bygger på tågbanan. Flickorna som byggde lite på staketet tyckte nu det var färdigt och börjar istället hjälpa till med att bygga på tågbanan. Under tiden de bygger så är det bara flickorna som pratar med varandra. De berättar för varandra vad de gör, att det bygger hagar till sina djur och att de ska hämta djuren så att de kan flytta in i hagarna. Pojkarna berättar inte alls vad de gör under byggandet utan börjar direkt använda ljud när de leker med dinosaurierna och tigrarna. Efter en stund så börjar flickorna att plocka fram barbie dockorna och pojkarna tycker att barbie dockorna tar för mycket plats då deras djur inte får plats. Flickorna tar in barbie dockorna i tågbaneleken. De låter dockorna ta tåget till affären och till festen. Dockorna ska ta tåget till sin mormor och morfar och någon gång var tåget försenat. Pojkarna däremot hittade på sina egna lekar. Dinosarierna ska hoppa sönder tågbanan och äta upp tågen. De tar sina dinusarier och hoppar upp på broarna och slår med svansarna. Flickorna pratar med varandra under leken, medan pojkarna än en gång bara använder ljud.

När det sedan är dags att plocka undan tågbanan så blir det lite bråk mellan barnen om vad de ska plocka undan men detta löser de själva snabbt och enkelt med att de plockar undan något annat istället. Två pojkar börjar i slutet av städningen att brottas på golvet med varandra på skoj. Detta tar inte så lång tid förrän alla barnen både flickor och pojkar ligger på golvet i en stor hög så då får vi observatörer gå in och bryta det. De städar sedan undan resterande saker.

Dagen efter låter vi flickorna gå in och leka med tågbanan. De börjar med att fråga om de får ta fram barbiedockorna och vi säger att de först kan ta fram och bygga upp en tågbana. Därefter kan de ta fram barbiedockorna så de kan vara med i deras lek. Det är sju stycken flickor som är i rummet och de pratar livligt med varandra. De berättar för varandra vad de gör och hur de tänker bygga. Fyra stycken av flickorna bygger på själva

36

tågbanan medan de andra tre flickorna bygger staket till djuren som skall vara med senare. De bygger tågbanan på en liten yta och använder inte hela rummet så som pojkarna gjorde. Man ser många gånger i undersökningar att pojkars lek i förskolan ofta tar större ytor och mer plats än vad flickornas lek gör (Eidvald, 2009). Flickorna har lite svårt för att få ihop tågbanan då de bara bygger rakt fram med få svängar. Så vi observatörer går in och frågar flickorna hur de ska få ihop tågbanan. En utav flickorna som bygger staket säger att hon kan hjälpa till med att bygga ihop tågbanan. Efter en stund säger flickan som kom in och hjälpt till ”nu finns det ingen mer plats”. De andra flickorna börjar titta sig runt och ser att de byggt mot några backar som står på golvet. En flicka börjar ta bort bitarna och bygger om tågbanan, vid denna tidpunkt har de andra tröttnat och tagit in barbiedockorna och djuren. Alla djuren ligger i en och samma låda på förskolan och flickorna sorterar snabbt bort dinosaurierna och tar in djur som hästar, kor och giraffer. Till slut får flickan ihop tågbanan och de kör rundor med tågen på banan och på tågen sitter barbiedockorna som skall gå och handla, fika och träffa andra. De ska även ta hand om djuren och ut och rida på hästarna som står i hagen som flickorna byggt. Flickor argumenterar inte i lika stor utsträckning som pojkarna gör (Bjar & Liberg, 2003). Det som pojkarna argumenterar om är det de territoriella som när Josef har sin robot mitt på tågbanan och Oskar vill komma fram med sitt tåg.

Man ser många gånger i undersökningar att pojkarnas lek i förskolan ofta tar större ytor och mer plats än vad flickornas lek gör. Pojkarnas lek utspelar sig ofta om sådant de sett på tv och film medan flickornas lek ofta handlar om vardagen och sådant de upplevt. Även om pojkarna och flickorna blev indelade i en könsblandad grupp, så slutade det med att de ändå lekte könsindelat och på olika sätt med tågbanan.

37

6 Diskussion

Syftet med detta examensarbete har varit att skapa en djupare förståelse för hur barn kommunicerar med varandra ur ett genusperspektiv i den fria leken. I detta avsnitt kommer vi diskutera vad vi sett och fått fram utifrån våra observationer, samt hur vi tycker det gått under arbetes gång. Vi kommer att dela in det i tre kategorier, resultatdiskussion, metoddiskussion och fortsatt arbete.

6.1 Resultatdiskussion

Vi kommer här punkta upp några av de aspekterna vi fick fram under arbetes gång. Längre ner i texten kommer vi förklara mer utförligt vad det var vi kom fram till.

* Flickor och pojkar leker olika under den fria leken.

* Flickor och pojkar leker gärna var för sig.

* Flickor och pojkar kommunicerar olika i den fria leken.

* Kommunikationen såg olika ut beroende på vem barnen lekte med.

* Kroppsspråket används på olika sätt beroende på barnets kön.

Under tiden vi var ute och observerade såg vi snabbt hur flickor och pojkar lekte uppdelat i de olika lekarna. Flickorna lekte gärna i dockrummet eller satt runt bordet och ritade, eller byggde med pärlor. Deras lek tog inte så mycket plats och den var inte heller lika livlig som pojkarnas. Eidvald (2009) menar att pojkarnas lek ofta utspelar sig på större utrymme och är inte lika lugn som flickornas. Man ser många gånger i undersökningar att pojkars lek i förskolan ofta tar större ytor och mer plats än vad flickornas lek gör. Medan flickorna höll sig till verklighetsrelaterade lekar och rollekar så som mamma pappa barn, affär och tandläkare så handlade pojkarnas lek mer om

38

sådant de sett på tv och film. De lekte superhjältar, tjuv och polis och dinosaurier, de jagade varandra och brottades. Dessa lekar var även stimmigare och utspelade sig över hela förskolan och inte bara i ett speciellt rum. Pojkarna hade lättare att inbjuda sig till flickornas lek, än vad flickorna hade i pojkarnas. Flickorna verkade däremot inte intresserade av pojkarnas lek då den var för bråkig och livlig. Pojkarna bjöd i större utsträckning in sig i flickornas lek när de lekte rollekar. Men oftast slutade det med att pojkarna tog över flickornas lek med sina vilda lekar. Pojkarna försökte få makt över flickornas lek och bestämde själv hur den skulle se ut. Gens (2002) menar att pojkar bara tränar två saker vilket är makt och kontroll. Han menar att i pojkarnas värld är det endast redaktionen från andra pojkar som räknas och makten är endast möjlig om ojämlikhet existerar. Pojkarna fick några gånger nej till svar då de ville leka med flickorna, antagligen eftersom flickorna visste att de skulle störa deras lek. Några andra gånger var det ok att pojkarna var med, men då tilldelade flickorna pojkarnas roller. Även om pojkarna blev tilldelade roller kunde de när som helst få för sig att plötsligt bli någon annan. Pappan blev till brandman eller lillebror blev till polis och leken kunde gå från mamma pappa barn till tjuv och polis.

Under barnens lek såg vi tydliga kommunikationsskillnader mellan barnens kön och beroende på vem de lekte med. Flickorna var mer språkligt utvecklade och kunde föra långa och djupare diskussioner med varandra. Pojkarna däremot talade ofta med korta meningar och använde ja-och nej-svar till varandra. Gens (2002) menar att flickor har ett rikt språk mycket tidigare än pojkar. Han menar att man tidigt i flickornas liv hör hur de resonerar och talar med ett rikt och varierat språk. Under leken berättade flickorna vad de gjorde, och de använde mer ett vårdat och vardagligt språk. De gick in i sina roller och talade som rollerna krävde, gärna med uppländsk dialekt. Pojkarna använde mer läten och ljudeffekter under sina lekar. De berättade med ljud och läten vad de gjorde och vem de var i leken. Som vi uppfattade det så förstod pojkarna varandra lika bra med ljuden, som flickorna gjorde när de verbalt kommunicerade med varandra. Pojkarna hade lättare att föra lite längre diskussioner och kommunicera mer verbalt med ord när de lekte med flickor än när de bara lekte med pojkar. Vi kunde även se att både flickor och pojkar var för sig och i blandad grupp kommunicerade mer i rollekar än vad de gjorde under en konstruktionslek. I konstruktionsleken verkade barnen vara så koncentrerade på vad de gjorde att de inte kunde föra några längre dialoger med

39

varandra. Jorup och Preisler (2001) refererar till Vedeler (1989) som skriver att dialogen är tydligare i rolleken än i konstruktionsleken. Även Knutsdotter-Olofsson (1987) hävdar att konstruktionsleken kräver mindre språklig kompetens.

Både flickorna och pojkarna visade ett tydligt kroppsspråk i leken. Ibland räckte de inte med enbart kroppsspråket och barnen fick kombinera det med det verbala språket. Pojkarna visade däremot sitt kroppsspråk tydligare i en situation där de blev arga eller frustrerade. De blev arga i blicken och skakade på huvudet och slängde händerna fram och tillbaka. Flickor visade mer glädje med sitt kroppsspråk. De dansade, kramades och höll handen. Men båda könen hade lätt att koda av varandras kroppsspråk. De förstod när någon annan inte ville kramas eller dansas. Pekade någon på en sak så hämtade det andra barnet det. Skrattade någon så kunde de andra inte låta bli. Fast barnen använde sig oftare av det verbala språket än det icke verbala.

6.2 Metoddiskussion

Vi valde att skriftligt observera och videofilma när vi samlade in vår empiri. Vi tänkte först använda oss av intervjufrågor till personalen, men detta kom vi fram till att det inte behövdes, då vi fokuserade oss på barnens perspektiv och inte de vuxnas. Innan sommaren var vi ute och observerade i två dagar. Men vi tyckte inte vi hade tillräckligt med information, så vi bokade in ytterligare två dagars observation på förskolan. Vi läste in oss på relevant litteratur och kom fram till att vi hade tillräckligt med insamlad empiri för att fortsätta. Under arbetets gång blev vi bekanta med ny litteratur och fick tips och idéer till nya böcker genom andra forskare och författare. Eftersom vi fokuserade på både lek, kommunikation och genus så blev det en hel del böcker att läsa. Vi hade en bra och utvecklad kontakt med pedagogerna under våra observationstillfällen och de hjälpte oss om det var något vi undrade över och de fick oss att se saker vi själv kanske inte tänkt på. Vi låg hela tiden steget framför och tänkte på barnens bästa när vi var ute och observerade. Kände något barn inte sig bekväm med att vi var i rummet eller att vi filmade dem, så slutade vi. Barnen fick hela tiden vara delaktiga och fick information om vad vi gjorde på deras förskola.

40

6.3 Fortsatt arbete

Vi har fått fram hur barnen gärna leker i rena könsgrupper. Barnen leker gärna och kommunicerar på samma nivå som barn med samma kön. Kan vi som pedagoger möjligtvis styra detta på något sätt? Vi kan aldrig tvinga barn att leka med någon, men man kan visa barnen lekar där alla kan leka gemensamt. Det är viktigt att låta barnen leka och kommunicera om precis det de vill. Förskolan kan blanda könsindelade leksaker, och inte bara ha dockor i dockrummet och bilar i bilrummet. Hur hade det blivit om pedagogerna samverkat i den fria leken med barnen? Hade barnen lekt mer i blandad grupp då? Hade samspelet och kommunikationen sett annorlunda ut? Hade flickorna dragit sig tillbaka mer och pojkarna verbalt kommunicerat mer och längre? Detta hade varit intressant att studera vidare. I övrigt har vi kommit fram till många lika slutsattser som det redan finns i tidigare forskning.