Sfi- avbrott, kämparglöd och kulturkrockar!

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Individ och samhälle

Examensarbete

15 högskolepoäng

Sfi- avbrott, kämparglöd och kulturkrockar!

Fem invandrarkvinnors livsberättelser

Interruption of sfi-studies, Fight against all

odds and Cultural crashes!

Life histories of five female immigrants

Malak Kheir

Daniela Meic

Studie- och yrkesvägledarexamen 180hp Lärarutbildningen, Individ och samhälle 2008-11-11

Examinator: Therese Vincenti Malmgren

Förord

Vi vill tacka alla som har varit delaktiga i vårt arbete. Först och främst ett stort tack till våra informanter som frivilligt deltog och delade med sig deras livshistorier. Vi vill även tacka rektorn och lärarna på sfi skolan, för deras trevliga mottagande,

samarbetsvilja och intresse för att hjälpa oss. Ett stort tack till vår handledare Lena Holmberg för att hon hade goda idéer, god samarbetsvilja och bra konstruktiv kritik. Till slut vill vi tacka varandra för förståelse, för att ha varit ett stöd åt varandra och för ett bra samarbete.

Malmö

November 2008

Sammanfattning

Invandringen har förändrat det svenska samhället på många sätt. Kulturernas möte har gett oss nya givande erfarenheter och öppnat en outforskad värld för oss. Sedan 1965 har man bedrivit sfi (svenska för invandrare) som egen utbildningsform i Sverige. Sfi ska enligt gällande kursplan vara ”en brygga till livet i Sverige”. Kommunen ska också motivera alla som är berättigade till sfi att gå utbildningen. Varje år avbryter en del kvinnliga sfi- deltagare sin utbildning p.g.a. olika anledningar. På en sfi- skola i Malmö, fick vi informationen att vissa av de elever som studerade inom denna skola hade avbrutit utbildningen och påbörjat den igen vid ett senare tillfälle. Syftet med detta arbete är att beskriva och analysera hur invandrarkvinnors livsvillkor ter sig utifrån deras verklighet, för att kunna öka kunskapen bland personal som är berörda av sfi-verksamheten, däribland studie- och yrkesvägledare. I vårt arbete har vi valt att använda oss av livshistorisk metod för att den bäst motsvarar vårt; syfte, frågor och mål, med arbetet. Med en livshistorisk metod kan man få en djupare insikt i sociala fenomen och fånga livshistorieberättarens egna perspektiv. Vårt arbete har en ideografisk ansats, d.v.s. vi lägger fokus på beskrivning och förståelse. Skolans verksamhet, kulturkrockar, rättigheter och skyldigheter, motivation, hinder, familjestruktur, språkinlärning, kontakt med myndigheterna och diskriminering är teman som ligger bakom kvinnornas

studieavbrott och återvändandet.

Abstract

Immigration has changed Swedish society in many ways. The meeting of cultures has given us new rewarding experiences and opened an undiscovered world for us. Sfi (Swedish for immigrants) has been carried on as a separate educational programme, since 1965. According to the current syllabus, sfi should be a “bridge to life in

Sweden”. The county should also motivate everybody who is entitled to sfi to take part in the educational programme. Every year, a few female sfi- participants discontinue their education for different reasons. We got the information that a number of students, at a sfi- school in Malmö, had discontinued their education and restarted at a later date. The purpose of this paper is to describe and analyse how the life conditions of female immigrants appear from their point of view, to be able to increase knowledge among personnel who is involved in sfi-work, among them guidance counsellors. In our project we have chosen to use a life history research method, because it best fits our purpose, questions and aims of the project. Using life history research, one can get a deeper insight into social phenomena and capture the particular perspective of life history narratives. Our project has an ideographic which means that the focus is on description and understanding. The schools activity, cultural collisions, rights and obligations, motivation, obstacles, family structures, language learning, contact with authorities and discrimination are the themes that underlie the women’s educational discontinuation and return.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1

INLEDNING Sidan

1.1 Bakgrund 7

1.2 Syfte och frågeställningar 9

1.3 Disposition 10

2 TEORETISKT PERSPEKTIV OCH TIDIGARE FORSKNING

2.1.1 Motivation och behov 11

2.1.2 Lärarkompetens 12

2.1.3 Samhällsinformation 12

2.1.4 Nostalgi 13

2.1.5 Individ eller familj 14

2.1.6 Stigma och diskriminering 15

2.2 Tidigare forskning 16

2.2.1 Rapporter 16

2.2.2 Statens offentliga utredningar 16

3 METOD

3.2 Urval 18

3.3 Trovärdighet och tillförlitlighet 19

3.4 Etik 19 3.5 Data 20 3.5.1 Datainsamling 20 3.5.2. Dataanalys 21

4 RESULTAT/ANALYS

4.1.1 Samtal med Maria 22

4.1.2 Samtal med Anna 24

4.1.4 Samtal med Fatima 31

4.1.5 Samtal med Nursen 33

4.2 Tolkning av resultaten 36

4.2.1 Skolan 36

4.2.2 Kulturkrock 37

4.2.3 Rättigheter och skyldigheter 37

4.2.4 Motivation 38 4.2.5 Hinder 39

5 SLUTDISKUSSION

REFERENSER

BILAGA

1 INLEDNING

1.1 Bakgrund

Invandringen har förändrat det svenska samhället på många sätt. Kulturernas möte har gett oss nya givande erfarenheter och öppnat en outforskad värld för oss. Men

interaktioner mellan människor från olika kulturer är inte problemfri och invandrares omställning till livet i Sverige och de normer, värdegrunder och åsikter som svenskarna lever efter, är inte en lätt uppgift. Tanken att man som invandrare alltid är och kommer att vara diskriminerad oavsett vad man gör och att felet för ens misslyckande eller ställning till samhället därmed inte ligger på en själv, utan ofta på förhållanden som man själv inte rår över, t.ex. rasism och utanförskap, kan leda till bristande motivation till integrering. Alla har vi frihet att välja men friheten lägger också på oss ansvaret för de misslyckade val vi gör. Rädsla för att göra felaktiga val i livet kan leda till att det blir omöjligt för individen att våga satsa på nya idéer och genomföra vad hon verkligen vill uppnå.

Att kunna språket är en viktig förutsättning för att få en plats inom utbildningssystemet och på arbetsmarknaden. Sedan 1965 har man bedrivit sfi (svenska för invandrare) som egen utbildningsform i Sverige. Utbildningen är en viktig del av Sveriges

integrationspolitik. Sfi ska enligt aktuell kursplan vara ”en brygga till livet i Sverige” (Berg, 2001, s.4).

Skollagen stadgar att varje kommun är skyldig att erbjuda sfi-undervisning för alla invandrare utom för de dansk- och norskspråkiga invandrarna. Rätten är oberoende av hur länge den invandrade har bott i Sverige, och undervisning ska tillhandahållas senast tre månader efter att rätt till SFI inträtt. Kommunen ska också motivera alla som är berättigade till sfi att faktiskt gå utbildningen (Berg, 2001, s. 6).

De studerandes motivation att lära sig svenska språket är troligtvis det enda påverkbara element som har mest betydelse för hur verkningsfull sfi-undervisningen blir. Mycket talar för att det är här som dagens system är som svagast. Det kanske största skälet för att lära sig svenska är att språket är viktigt för att klara av vardagslivet. Denna process fungerar likväl inte så enkelt som det först verkar. En möjlig orsak kan vara att svenskar

oftast talar bra engelska. Invandrare som talar engelska, kan utan problem klara av vardagliga göromål (a.a., s. 10).

En annan orsak är boendesegregationen. Invånare i stadsdelar med ett stort antal invandrare, har ingen större nytta av att tala svenska för att prata med grannar eller affärsbiträden - eftersom dessa ofta talar samma språk. Om chanserna att få jobb upplevs som små trots kunskaper i svenska språket, minskas motivationen att lära sig svenska. Trots att svag motivation kan vara ett vanligt problem, finns det även individer vars motivation är väldigt stark. Om man inte klarar av att uppfylla dessa elevers krav, av att t.ex. ha möjlighet att läsa utbildningen snabbare, eller att påverka sin utbildning, kan motivationen snabbt förloras (a.a., s. 11).

Hos dem som arbetar i sfi verksamheten, dvs. Syv, lärare, arbetsförmedlare mm, finns egenskaper som kunskap, intresse och engagemang. Ofta är det svårt för vissa av dessa att driva igenom sina idéer, förslag och arbetssätt hos ledningen (SOU, 2003:77, s. 364). Det är angeläget att öka kunskapen bland all personal inom dessa myndigheter och organisationer, om flyktingars - och invandrares livssituation, deras villkor på arbetsmarknaden och om hur vuxnas språkinlärning ser ut.

Varje år avbryter en del kvinnliga sfi- deltagare sin utbildning av olika anledningar. På riksnivå var det totalt 49 541 kvinnliga kursdeltagare på sfi läsåret 2006/2007. 10665 av dessa hade avbrutit sin utbildning av orsaker som anges i diagrammet nedan

0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 Okänd anledning Barnomsorg Sjukdom Arbete Flyttat studieuppehåll Annan utbildning

Figur 1. Orsaker för avbruten sfi på riksnivå läsåret 2006/2007

1.2 Syfte och frågeställning

Under en praktikperiod på en sfi- skola i Malmö fick vi informationen att vissa av de elever som studerade inom denna skola hade avbrutit utbildningen och påbörjat den igen vid ett senare tillfälle. Vi blev angelägna att ta reda på vilka orsakerna var till att det tagit vissa av kvinnorna flera år för att återuppta sfi-utbildningen igen. Med avbrott avser vi uppehåll av studier från en månad och uppåt Syftet med detta arbete är att beskriva och analysera hur invandrarkvinnors livsvillkor ter sig utifrån deras verklighet, för att kunna öka kunskapen bland personal som är berörda av sfi-verksamheten,

däribland studie- och yrkesvägledare. Det är betydelsefullt och givande att förstå hur en sådan grupp av kvinnor tänker, för att kunna hjälpa till på ett fruktbart sätt. Det gör att man kan sätta sig in i de olika kvinnornas situation och få en inblick i deras kultur. Genom den inblicken kan man utforska vad som kan vara bakomliggande orsaker till ett avbrott av sfi-utbildningen. Förståelse är ett mycket starkt verktyg att ha med sig i sitt bagage. Utifrån vårt syfte har vi sammanställt tre huvudfrågor.

Frågeställning

1. Vilka kan orsakerna vara till att det tagit vissa av invandrarkvinnorna flera år för att återuppta sfi-utbildningen?

2. Vilka är orsakerna till avhoppet?

1.3 Disposition

Vårt arbete är indelat i 5 kapitel. I det inledande återfanns bakgrund samt syfte och frågeställningar. Kapitel två utgör arbetets teoretiska perspektiv och här redovisas tidigare forskning. Det tredje kapitlet beskriver metoden. Kapitel fyra visar samtalen och tolkning av resultaten, medan slutdiskussionen behandlas i det femte. Detta arbete är ett gemensamt arbete men vi har haft huvudansvar för olika delar av det. Daniela Meic har haft huvudansvaret för avsnitten problemformulering och syfte,

trovärdighet/tillförlitlighet, etik, dataanalys samt teoretiskt perspektiv och tidigare forskning. Malak Kheir har haft huvudansvaret för avsnitten disposition, metod, datainsamling och urval. Vi har båda genomfört vars tre samtal med kvinnor, som vi sedan transkriberat och komprimerat. Ett av samtalen kommer dock inte att finnas med i resultaten p.g.a. att informanten inte var den gode berättaren som vår metod krävde. Det som behandlats gemensamt i arbetet är bakgrund, tolkning av resultaten samt

slutdiskussionen. Vi har båda tagit del av allt material och alla utskrifter och vi vill återigen påpeka att detta arbete är ett gemensamt verk.

2 TEORETISKT PERSPEKTIV OCH TIDIGARE FORSKNING

I detta kapitel kommer vi att förklara de olika teorierna. Utifrån dessa teorier har vi analyserat samtalen.

2.1 Teoretiskt perspektiv

2.1.1

Motivation handlar om en sammansättning av tankar, sinnen och förstånd som formar våra handlingsmönster. Den orsakar aktivitet hos människan och håller denna aktivitet levande samt ger den mål och mening. Motivation är viktigt när det gäller att förstå mänskligt handlingssätt. Motivationsteorier förklarar varför vi överhuvudtaget handlar och varför vi hellre gör vissa saker framför andra. När man pratar om motivation skiljer man på inre och yttre motivation. En inre motivation håller en aktivitet, inlärning eller arbetsprocess igång genom intresse för saken, läromaterialet eller handlingen i sig. En yttre motivation innebär att aktiviteten eller inlärningen hålls igång p.g.a. att individen hoppas få en belöning eller hoppas att uppnå ett mål som egentligen är ovidkommande i sig (Imsen, 1992, s. 51-58).

Skillnaden mellan inre och yttre motivation överensstämmer på flera sätt med de

viktigaste skillnaderna mellan humanistisk psykologi och behavioristisk teori, d.v.s. inre belåtenhet och yttre belåtenhet. Gemensamt för båda motivationsformerna är en

erfarenhet av eller förväntning av tillfredställelse, vare sig de handlar om inre fröjd eller hopp om framtida belöning, som styr handlingen (a.a., s. 59).

Abraham Maslows behovsteori har gett stora influenser på forskning om motivation. Han vill inte förklara mänskligt beteende utifrån enskilda fysiologiska behov såsom hunger eller törst, utan söker efter mer väsentliga behov i individens sinnevärld. Ett sådant behov är önskan om kärlek och den finns hos alla individer. Enligt Maslow finns det fem grundläggande behov. Dessa behov ska ses i ett sammanhang och inte isolerade från varandra. Han anser att människan är en sökande varelse som aldrig blir tillfreds, utan ständigt söker efter något mer. När ett behov är tillfredsställt kommer det alltid ett nytt och vad individen söker beror på vilket behov som blivit tillfredsställt (a.a., s. 59-60). Maslow ordnar behoven i en hierarki, där de primära (bristbehoven) kommer först och de sekundära (växtbehoven) är placerade högre upp i hierarkin.

Figur 2. Maslows behovshierarkiska trappa, (efter Imsen, 1992, s.61)

2.1.2 Lärarkompetens

Lärarkompetens kan tolkas på många olika sätt. Det kan knytas an till

ämneskunskaperna och därmed inbegripa att läraren är skicklig i sitt ämne och har kompetensen att presentera detta på ett lättfattligt och intresseväckande sätt. Det inbegriper också mer pedagogiska och metodiska frågor, som att kunna anpassa stoff och arbetssätt efter de studerandes behov och bakgrunder och att kunna sätta igång och stötta de studerandes lärandeprocesser (SOU 2003:77, s. 364).

2.1.3 Samhällsinformation

”Att nyanlända invandrare behöver samhällsinformation för att kunna orientera sig i sitt nya hemland konstaterades redan i de utredningar, som under 1960-talet föregick formuleringen av det som då kallades invandrarpolitiken. Nödvändigheten har sedan dess aldrig betvivlats, rakt motsatt har det framhävts som ett närmast självklart innehåll i de insatser som måste riktas till nya invandrare, men det har samtidigt inte alls varit speciellt väl preciserat varken till innehåll eller till form (SOU, 2003:75, s. 317).I fråga om innehåll har kraven och förväntningarna på informationen ökat. Förr låg fokus på en samhällsinformation av saklig, konkret och praktisk art, t.ex. om hur sjukvården är organiserad, hur man röstar, hur skolsystemet är uppbyggt, hur man larmar polis, ambulans osv. Sedan 80-talet har kraven på samhällsinformationen för invandrare ökat.

5. Behov av självförverkligande 4. Behov av uppskattning och positiv självuppfattning

3. Behov av kärlek och social anknytning

2. Behov av trygghet och säkerhet

”Det räckte inte längre med att presentera hur samhällets service är uppbyggd och fungerar” utan det behövdes information som förklarade tankarna, idéerna och värderingarna bakom de ”samhälliga systemen” för att de på så sätt skulle bli ”kända och respekterade av invandrarna”. De ökade kraven på innehållet i

samhällsinformationen speglar utvecklingen i invandringen från nordisk/europeisk invandring, till en invandring från många och ofta fjärran liggande länder där erfarenheter av liknande samhälleliga system ofta saknas (SOU, 2003:75, s. 317).

I utredningens direktiv pekas dels på invandrares behov av kunskap om demokrati, samhällsorganisation, valsystemet etc., dels på deras behov av att få verktyg för att hantera de existentiella frågor, som mötet med ett nytt land ger upphov till. Direktiven nämner särskilt synen på religion, kvinnors och mäns roller i samhället, barns uppfostran, skolans arbetssätt och arbetslivets organisation ( SOU, 2003:75, S. 318).

Även i direktiven till den parallellt tillsatta Sfi utredningen (dir 2002:115) ingår delar som berör samhällsinformationen. Där sägs: ’Sfi skall ge, förutom språkkunskaper, även kunskaper om det svenska samhället, om lag och rätt och om normer och värderingar som är centrala i vårt samhälle. Sådana kunskaper utgör en av förutsättningarna för att

invandrare skall kunna ta till vara sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter’(SOU, 2003:75, s.318).

2.1.4 Nostalgi

Begreppet nostalgi härstammar från grekiskans nostos, som betyder återvändande, och

algos , som betyder smärta. Nostalgi är enligt Ahmadi (2003, s. 163-165), ett

framträdande emotionellt tillstånd bland individer som av olika skäl har varit tvungna att lämna sitt land. Minnena av det förflutna kan vara dramatiska i positiv mening och vara en del av människans identitet. Känslan beskrivs ofta som ”bitterljuv”. För att bygga upp en ”identitet i tiden” kan nostalgin behövas eftersom den fungerar som en brygga mellan de olika tidsperioderna. Vissa forskare anser att nostalgin är ett misslyckat tillvänjningsförsök. Ahmadi däremot ser det som att det är minnets

användning som avgör om tillståndet är till nytta eller ett hinder för personlig utveckling och inte tillståndet i sig. När nostalgin har övertaget av en individs känsloliv så pass att den blir ett hinder för anpassning till den rådande verkligheten, kallas det för nostalgisk fixering. En individ med nostalgisk fixering kan bli oförmögen att frigöra viljekraft mot nya livsinriktningar.

2.1.5 Individ eller familj

Bland många invandrargrupper med ”rötter i mer gruppcentrerade kulturer” än den svenska finns en rädsla att bli integrerade i det svenska samhället. Det finns en rädsla att ett ”anammande av svenska normer” skulle kunna utgöra fara för familjen. Rädslan bottnar ofta i en dålig förståelse av att familjebanden och familjelojaliteten i det svenska samhället vilar på något annat, än vad de gruppcentrerade samhällena vilar på, nämligen skamkultur. En individ som hävdar sin identitet i en familj med gruppcentrerad kultur hotar till synes att skämma ut sin primära grupp (familjen) inför den ”identitetsbärande etniska gruppen” (Ahmadi, 2003, s. 151). I en gruppcentrerad kultur är individen i första hand en del av en större helhet. Gränser sätts då utifrån regler och värderingar skapade av gruppen. Det är inte lätt för individen att skydda ett eget individgrundat oberoende, eller att påbörja en individueringsprocess, när man fostrats att tänka på hela

gruppen/familjen i första hand.

Ahmadi tar i sin bok Ungdom, kulturmöten, identitet upp, att det i många delar av världen t.ex. Mellanöstern, Nordafrika eller Latinamerika dominerar den patriarkaliska familjestrukturmodellen. Den innebär att mannen är överhuvudet i sin familj och har hand om familjens ekonomi. Han är också huvudman inom enskilda relationer och en representant för familjen. Kvinnans arbetsuppgifter är att sköta hemmet, föda barn och hjälpa mannen med somliga uppgifter, (a.a., s. 110-111).

Enligt Franzén (2001) bygger den gruppcentrerade ideologin på människan som social varelse. Den betonar människors förhållanden till varandra. Familjen eller släkten som är en grupp är det väsentligaste. Sedan är individen en del av helheten, alltså gruppen. ”Värderingar och moral” är inte individens utan hela gruppens, men gruppens

överlevnad och intressen är övergripande individens. Flyttning mellan länder med olika familjemönster kan medföra påfrestning och oror för både barn och föräldrar. Särskilt om familjen inte har kontakt med andra familjmedlemmar. Det är svårt för familjen att inte kunna få råd och stöd av mer kunniga närstående eller att vara ensam om ansvaret för barnen och deras framtid, (Franzén, 2001, s. 132).

2.1.6 Stigma och diskriminering

Enligt Elsie C. Franzén (2001), betyder diskriminering att skilja åt. Begreppet

diskriminering av människor åsyftar ett visst sätt att agera mot en individ eller en grupp

av individer. Allas lika rättigheter och skyldigheter som byggs av en demokrati, uppfattar diskriminering som något vulgärt. Sverige har en juridisk instans, diskrimineringsombudsmannen, DO, som bevakar att orättvis

behandling/diskriminering inte uppstår. I Sverige är etnisk diskriminering straffbart (Franzén, 2001, s. 163-164).

Diskriminering medverkar till att människor känner sig stigmatiserade eller som avvikare från samhället. Angelöw och Jonsson (2000) tar i sin bok upp

stämplingsteorin. Han menar att avvikelser är socialt konstruerat och inte något givet. ”Avvikande beteende skapas av en grupp som bestämmer regler och sedan tillämpar dessa på en annan grupp.” De som har makten avgör vad som definieras som avvikande. Detta medför till att maktlösa grupper blir stämplade. En person är inte en avvikare, men utsätts han/hon tillräckligt länge för trycket, blir han/hon så småningom det (Angelöw & Jonsson, 2000, s. 157).

Stigma är ett annat begrepp som Angelöw och Jonsson skriver om i sin bok. Begreppet stigma kommer från grekiskan och skapades ”för att beteckna kroppsliga tecken

avsedda att påvisa någonting ovanligt eller nedsättande i en persons moraliska ställning” (Goffman, 1972, s. 11).

Angelöw och Jonsson (2000) tar i sin bok, Introduktion till socialpsykologi, upp Goffmans tre olika typer av stigma. Den som är av vikt för vår analys är den tredje typen, stambetingande stigman. Den handlar om ras, nation och religion. Goffman framför antaganden om att den ostigmatiserade kan diskriminera den stigmatiserade genom att ha sympati för honom/henne, d.v.s. diskriminering behöver inte uppkomma från negativa avsikter (Angelöw & Jonsson, 2000, s. 158-159).

2.2 Tidigare forskning

Det har gjorts mycket forskning inom ämnesområdet sfi, allt från avhandlingar från högskolor och universitet till rapporter från skolverket, SOU och andra myndigheter. Vi kommer i detta avsnitt kortfattat redovisa två tidigare efterforskningar som gjorts kring ämnet.

2.2.1 Rapporter

I rapporten, ”SFI- en brygga till livet i Sverige” (Berg, 2001), fokuserar man på analysen av problem relaterade till sfi- undervisningen. Dessa problem rör ej uppnådda godkända resultat och för lång utbildningstid. En av de främsta orsakerna för detta som tas upp i rapporten är att många hoppar av undervisningen. ”Rapporten bygger på tidigare utredningar av sfi och relaterade ämnesområden genomförda av Statskontoret, Riksdagens revisorer samt Integrationsverket.” Några problemområden som tas upp i rapporten och som berör vårt ämnesområde är t.ex. resursbrist, låg motivation, kontakterna med det svenska samhället m.m.

I rapporten anges resursbrist som en tänkbar förklaring till att sfi-undervisningens kvalitet blir sämre och leder till konsekvenser som avhopp och sämre resultat. Rapporten har emellertid haft svårt att finna enkla samband mellan resultat och ekonomiska resurser. Vad gäller låg motivation uppges i rapporten orsaker som t.ex. boendesegregation, osäkerhet om man kommer stanna i Sverige, brist på tillräckliga ekonomiska incitament m.m. När man i rapporten talar om kontakter med det svenska samhället avser man problem kring samarbete mellan arbetsförmedlarna och sfi-anordnarna, samt språkpraktik som inte fungerar som den ska. Om eleverna får en språkpraktik är det ämnat att de ska få möjlighet att använda svenska språket under sin praktikperiod. Men enligt rapporten är praktiken inte alltid så effektiv när de t.ex. får uppgifter som ” att städa folktomma sjukhuskorridorer”(a.a., s.13). Då försvinner meningen med språkpraktiken och dess effekt.

2.2.2 Statens offentliga utredningar

Det finns en mängd SOU rapporter som tar upp ämnet sfi. Den vi har valt att ta upp här har anknytning till vårt ämne, d.v.s. Sfi-avbrott. I SOU, (2003:77), har det undersökts

hur skolformen sfi kunde förbättras och utföras. Utgångspunkt för rapporten var att skapa en högkvalitativ utbildning i sfi och på det sättet kunna förstärka

språkinlärningen, höja utbildningens status och öka möjligheterna att anpassa utbildningen och sfi-målen efter individernas behov och förutsättningar. I rapporten finns ett avsnitt, (s.119-124), som behandlar sfi-avbrott. Baserat på skolverkets rapport nr 226; Barnomsorg, skola och vuxenutbildning i siffror 2003 (2003a), har de i

utredningen kommit fram till följande avbrottsorsaker: sjukdom, graviditet, arbete, brist på barnomsorg, flytt till annan kommun och okänd anledning (s.119). Här redovisas statistik över avbrottsorsaker men det saknas som uttryckts i rapporten:

… kunskap om hur individers väg inom sfi ser ut, vad som utlöser avbrott och uppehåll samt vilka åtgärder som utbildningen har att ta till för att stödja individens fortsatta studier och/eller återkomst till utbildningen (SOU 2003:77, s.122 )

Vi har nu gått igenom de olika teorierna: motivation och behov, lärarkompetens, samhällsinformation, nostalgi, individ eller familj, stigma och diskriminering, samt tidigare forskning. Nedan följer kapitel tre som beskriver metoden vi använt i arbetet.

3 METOD

3.1 Livshistorisk metod

I vårt arbete har vi valt att använda oss av livshistorisk metod för att den bäst motsvarar vårt syfte samt våra frågor och mål med arbetet. Med en livshistorisk metod kan man få en djupare insikt i sociala fenomen och fånga livshistorieberättarens egna perspektiv. Detta gör att man kan sätta sig in i informantens förhållande vilket medför förståelse om livet och förhållandena kring den som utforskas. Det är viktigt att få fram den

intervjuades perspektiv och försöka förstå det, utan att det blir några misstolkningar (Ryen, 2004, s. 29).

Vi har samtalat med sex invandrarkvinnor på en utvald sfi- utbildning i Malmö. Samtalen har spelats in med en diktafon. För att få en inblick i och kunna förstå kvinnornas avhopp från studieplatserna, har vi fört ett livshistoriskt samtal. Detta har medfört att vi har fått information om kvinnornas bakgrund, deras nuvarande situation och deras tankar och planer inför framtiden. I Goodson och Sikes bok, Life history research in educational settings menar Ken Plummer:

In essence what they are doing is turning themselves into ‘socially organised biographical objects’. They are telling their story in a particular way for a particular purpose, guided by their understanding or conceptualization of the particular situation they are involved in, the self/identity/impression/image they want to present, and their assessment of how hearers will respond. This happens in all social situations, not just in the context of research. It is worth nothing though, that the opportunity that being involved in life history research provides to tell your life story, to craft a narrative that links together events, experiences and perceptions, is the explicit opportunity to create an identity (Goodson & Sikes, 2001, s. 41).

3.2 Urval

I Ryens bok, Kvalitativ intervju: Från vetenskapsteori till fältstudier menar Miles och Huberman: ”Kom ihåg att du inte bara gör ett urval av människor utan också av miljöer, händelser och processer” (Ryen, 2004, s. 71). Undersökningens urval har genomförts på ett tidsbesparande sätt, ett s.k. tillfällighetsurval. Detta betyder att vi har valt de

individer som funnits tillhands, i detta fall individer på en tidigare praktikplats (Hartman, 2004, s. 243). Vi fick tillgång till informanterna genom att ta kontakt med rektorn på skolan som gav information om vilka kvinnor som kunde vara lämpliga för vårt arbete. Innan samtalen besökte vi de olika klasserna och informerade om vår uppgift. Sex kvinnor anmälde sig frivilligt och var beredda på att samtala och medverka i arbetet. För att materialet inte skulle bli för stort och svårhanterat att bearbeta,

avgränsade vi undersökningspersonerna till sex personer/kvinnor.

3.3 Trovärdighet och tillförlitlighet

Vi uppskattar att vårt arbete har hög trovärdighet och tillförlitlighet. Vi knyter

tillförlitligheten till en verklighet som man kan fånga genom ord och som förhåller sig till en stabil social realitet (Ryen, 2004, s. 138). Vårt arbete har en ideografisk ansats, d.v.s. vi lägger fokus på beskrivning och förståelse. För att öka tillförlitligheten i vårt arbete använde vi oss av en samtalsguide (se bilaga), för att försäkra oss om att de erhållna svaren uppfyller vårt syfte och våra frågeställningar. I vårt arbete har vi strävat efter att försöka förstå och sätta oss in i hur våra informanters livsvillkor har sett ut. Vi vill försöka förstå deras verklighet, känslor och handlingsmönster. För att få en ökad trovärdighet och undvika missförstånd under våra samtal med informanterna, gjorde vi ljudupptagningar med hjälp av en bandspelare. Direktkontakten under samtalen har gjort att vi har kunnat kontrollera data, i fråga om realitet och relevans under samtalens gång. Vi transkriberade sedan ordagrant samtalen vilket möjliggjorde en återgång till originalsamtalen under arbetets gång. För att öka trovärdigheten ytterligare fick informanterna ta del av och godkänna de komprimerade samtalsutskrifterna. Eftersom vi båda var närvarande under samtalstillfällena och båda tog del av allt transkriberat material borde risken för tänkbara feltolkningar reduceras. Vi har gett så utförliga utdrag som möjligt för att läsaren själv ska kunna göra en bedömning av resultatens generella värde.

3.4 Etik

Ingen forskning kan vara så väsentlig att den ska ge avkall på de etiska kraven (Trost, 2007, s. 63). Vårt arbete innefattar frågor av privat och etiskt känslig natur. Vi har upplyst samtliga informanter i förväg om att deras deltagande är frivilligt och att de har rätt att avbryta sin medverkan när som helst, utan att detta medför negativa följder för

dem. Vi har angett arbetets syfte och hur samtalet kommer att genomföras.

Informanterna är upplysta om att de är fullständigt anonyma i arbetet. Alla informanter har lämnat sitt samtycke till samtalet (Vetenskapsrådet, u.å.). Att samtalen skulle utföras med hjälp av en bandspelare tilläts av informanterna. Med tanke på

konfidentialitetskravet har vi i arbetet använt oss av fiktiva namn. Informationen som vi fått in kommer enbart att användas för detta arbetes ändamål, och materialet lämnas inte vidare utan informanternas medgivande. Våra informanter har fått möjlighet att ta del av vårt arbete innan det publicerades.

3.5 Data

3.5.1 Datainsamling

Vi tog kontakt med biträdande rektor på den skola, där vi sökte informanter. Genom rektorn kom vi i kontakt med lärarna och vidare eleverna. Vi informerade om syftet med våra samtal och om möjligheten att prata arabiska och kroatiska för dem som ville det. Vi framhävde också flera gånger att det var frivilligt och anonymt att delta och att samtalen skulle spelas in på diktafon. Sex kvinnor anmälde sig frivilligt, varav två av dem inte brydde sig om anonymiteten. De ansåg att det var bra att deras berättelser kom ut eftersom det är deras verklighet. Samtalen fördes i en liten lokal på skolan. I lokalen fanns det ett bord, en stol och en soffa. Vi tyckte att det var en bra lokal att sitta i, eftersom man kände sig lugn av inredningen och belysningen i rummet. Vi ville bjuda våra informanter på kaffe, för att få en mer avspänd och lugn stämning, men tyvärr fastade vissa av våra informanter eftersom det var Ramadan. I början av våra samtal berättade vi om oss själva för att få informanternas förtroende, vilket vi anser medförde ett positivt resultat. Eftersom eleverna går i skola från klockan 08.15 till 13.00 var det väldigt svårt att hinna med alla samtal under samma dag. Vi ville inte stressa eller pressa informanterna, utan få ut det bästa av samtalen. Därför genomfördes tre samtal ena dagen och tre dagen därpå. Vi hade tre samtal var, men vi var närvarande vid varandras samtal. I slutet tackade vi eleverna och personalen på skolan för ett bra samarbete. Vi underrättade våra informanter om att vi skulle återvända med våra komprimerade samtal så att de kunde läsa och acceptera dessa. Våra samtal var livshistoriska samtal. Med hjälp av samtalsguiden, fick informanterna berätta sina livshistorier eller delar av den, utifrån vad de ville dela med sig.

Enligt personuppgiftslagen (Personuppgiftslag, 1998:204), gäller från den 24 oktober 1998 är en personuppgift en information som ”direkt eller indirekt kan kopplas till en människa”. Detta innebär att alla slags kopplingar mellan ett dokument och en given person skall bearbetas med försiktighet. Ett exempel på dokument kan vara

bandinspelningar, som vi har använt oss av under samtalen. Känsliga personuppgifter som t.ex. ”ras eller etniskt ursprung” får inte finnas i några som helst dokument (Trost, 2007, s. 53-54). Vi har i vårt arbete och under våra samtal gjort ett undantag, eftersom det är relevant för oss och veta var informanterna kommer ifrån. Det är relevant för att kunna hitta gemensamma nämnare i informanternas berättelser utifrån deras etniska bakgrund. Å andra sidan har vi inte tagit med deras riktiga namn, varken i vårt arbete eller under inspelningarna. Vi har komprimerat våra data, efter insamlingen och transkriberingen, eftersom det är lätt att samla på sig oändliga mängder eller

ointressanta data under samtalen. Komprimeringen medför att man får ordning, struktur och mening i sina data (Ryen, 2004, s. 106-107). Reduceringen av data försiggår under hela forskningsarbetet. De reduceras när man väljer begrepp och metod, under

intervjuerna/samtalen, när man avgränsar en del av data och till slut under analysen (Ryen, 2004, s. 116).

3.5.2 Dataanalys

Vi är medvetna om att våra personliga erfarenheter och vår bakgrund som

invandrarkvinnor med insyn i ämnet oundvikligen kan komma att utgöra en viktig del av analysen och vi har försökt dra nytta av våra erfarenheter som resurser i

genomförandet av uppsatsen. Analys av resultaten börjar redan under samtalets gång, där man gör sig en uppfattning utifrån informantens berättelse( Goodson & Sikes, 2001, s. 34). Det fortsätter sedan under själva transkriberingen och komprimeringen och tillslut i analysarbetet. Vi har analyserat berättelserna genom att vi delat in berättelserna i olika gemensamma teman.

I analysarbetet genomfördes tematiseringen på följande sätt. Varje intervju lästes först igenom och kodades i sin helhet. Det gällde att söka efter innebörd, betydelse och mening i det som fanns i texten och namnge dem. På det sättet framkom olika teman. När alla samtalen var kodade jämfördes de för att söka huvudteman i hela materialet. Tematiseringen strukturerade samtalen och gav en överblick över kvinnornas liv i Sverige, hemlandet och krafters betydelse för kvinnornas självförverkligande.

4 RESULTAT/ANALYS

4.1 Komprimerade samtal

4.1.1 Samtal med Maria

Maria är en 31 årig kvinna och kommer ursprungligen från Peru i Sydamerika. Hon har inga barn och hela hennes släkt bor kvar i Peru. I hemlandet har hon gått ut en sexårig grundskoleutbildning samt femårig gymnasieutbildning. Hon började studera psykologi på högskola i ett år men avbröt sin utbildning för att hon ville jobba och tjäna pengar. Maria hade ett bra liv i Sydamerika men flyttade till Sverige år 2004 för kärlekens skull. Hon hade träffat en svensk man och gift sig med honom. Maria beskriver sig själv som en öppen, social och positiv person.

I Sverige är Maria inte omfattad av introduktion, eftersom hon inte invandrat som flykting. Detta innebär att hon var tvungen att söka sin sfi- utbildning själv. Hon visste inte vart hon skulle söka sig när hon kom hit och när hon frågade sin man så visste han inte heller. Maria säger så här i samtalet.

Därför att när jag kom jag visste ingenting. När jag fråga min ex man, han vet? Min man; jag vet inte, jag vet inte. För allt, för att studera, för många saker. Jag visste inte! Jag visste inte! Jag känner mycket… vad heter? Impotent!

Maria kände sig, som hon uttrycker det, impotent d.v.s. handlingsförlamad. Maria läste sfi i tre månader på Lernia men avbröt sin utbildning eftersom hon inte trivdes där. Hon ville inte söka en ny kurs eftersom hon inte ville stanna kvar i Sverige. I samtalet framkommer det att hon kände sig väldigt ensam i Sverige och att hon saknade sin familj i Peru. Hon grät mycket i början. Så här beskriver hon det själv ” När jag kom till Sverige, oh, jag blivit mycket ledsen, jag bliv inte positiv. Min positivismo slutar, men man normal jag först deprimerad”. Detta var en jättesvår upplevelse för Maria och hon ville flytta tillbaka till sitt hemland. Kulturen här var mycket olik hennes egen kultur. Hon kände stor skillnad i människor, i matkulturen, i språket och det sociala livet. Maria säger att i Sydamerika så är människor mycket sociala och man bjuder hem människor, fastän man inte känner dem. Vidare säger hon ”Vi är mycket glada! Glada och skojar mycket. Här människor mycket ledsna och tyst. Men är full de prata, sen känner inte

vem är du”. Det Maria menar är att folk är mindre glada och pratsamma här, förutom när de blir berusade. Hon upplevde en stor kulturkrock när hon kom hit och ville inte stanna kvar. Maria ringde ner till sina föräldrar i Peru och berättade att hon ville komma tillbaka. Hennes mamma sa till henne att det inte gick eftersom hon nu var en gift kvinna som måste ta ansvar. Hon tyckte att mamman hade rätt och bestämde sig för att ta sitt ansvar. Men det fungerade inte riktigt som hon tänkt sig. 2005 ville hon börja jobba och spara ihop pengar för att åka hem till Peru ändå.

Under denna tid hade hon och hennes man separerat. Maria hittade inget jobb i Sverige så hon åkte till Italien och jobbade som aupair där. I Italien arbetade hon mer eller mindre, och reste runt till olika länder. Hon var borta i nästan två år. Hon kom tillbaka till Sverige och sökte sfi- kurs igen. Denna gång fick hon sfi -kurs på datalingua (utbildningsföretag). Här trivdes hon jättebra. Lärarna var hjälpsamma och lärde ut på ett underhållande sätt. Tyvärr så lades datalingua ner och Maria fick bara studera i fyra månader här. Efter detta jobbade hon som aupair hos en dansk familj. Nu hade hon sparat ihop tillräckligt med pengar och i augusti 2007 åkte hon tillbaka till Peru.

När hon återvänt till Peru så saknade hon Sverige. Hon ville tillbaka därför att hon ser Sverige som möjligheternas land. Så här säger Maria själv ”I Sverige det finns

möjligheter för att studera och bra arbetarliv, och nu jag trivs i Sverige. Jag vill stanna här. Jag vill fortsätta studera”. 2008 återvände hon och skrev in sig på sfi i augusti månad. När man studerar sfi är man inte berättigad till studiestöd. Maria har

socialbidrag för att hon ska kunna studera. Detta tycker hon är jobbigt. Hon känner att hon måste lägga ut hela sitt liv till handläggarna. ”Alltid dom vill papper, papper, papper. Man måste säga allt” säger hon. Maria är en mycket målmedveten och studiemotiverad tjej. Efter sina sfi vill hon studera turism eftersom hon tycker om att arbeta med människor och lära känna nya kulturer. Maria har många idéer i tankarna. Hon har blivit en mer stark kvinna och har utvecklats som person av sina erfarenheter.

Första tid är jättesvår, men sen du kan se denna tid pase, pase, pase. Och nu jag tänker är svår tid blir mer stark människa. Så! Alla saker är bra för liv.

Maria anser att det finns invandrare med svårare situation än hennes. Hon tycker att företag från olika länder i Sverige kunde ha ett samarbete med sfi och gå ut och

informera och hjälpa nyanlända invandrare samt att en psykolog tillhands hade varit bra att ha.

Maria har en bra relation med sin före detta man, han har varit ett stort stöd för henne. Hon beskriver honom som jättesnäll och bra man. Förutom sin man har Maria lärt känna människor från Sydamerika och skapat sig en umgängeskrets. Hon mår bra nu och säger

”Nu jag trivs! Jag vill göra många saker för mig, för själv. ” 4.1.2 Samtal med Anna

Anna kommer från Somalia och är 44 år gammal. Hon kom till Sverige med sin man 1995 p.g.a. kriget. Hon har tre barn som alla är födda i Sverige. Enligt Anna så levde hon ett bra liv i hemlandet och hade det gott ställt. I Somalia har Anna gått ut en åttaårig grundskola men inte kunnat fortsätta studera p.g.a. sin dyslexi. Anna beskriver sig själv som en kämpande och duktig person. Annas föräldrar är inte längre kvar i livet, men hon har två syskon i Afrika som hon inte sett på 18 år.

Kort efter att Anna och hennes man kom till Sverige fick de sina tvillingdöttrar. P.g.a. för tidig förlossning fick flickorna allvarliga skador. Båda två har ett handikapp och kan inte gå. Efter ytterligare två år fick de en son. Mannen klarade inte av detta jobbiga liv och de skilde sig. Anna blev nu själv med tre barn. Annas döttrar var mycket sjuka och hon kände inte till vilka rättigheter eller skyldigheter hon hade för att få hjälp. Utöver detta så kände sig Anna väldigt isolerad i Sverige. Så här uttrycker hon det själv:

Efter jag blev jätteisolerad. Du vet kulturen här jätteolik, kan inte prata ett ord svenska. Jag vet inte hur man kan skriva räkning. Jag kunde inte skriva på när jag skilde från min man!

Annas man hade ansvar för hemmets räkningar. Hon berättade att när posten kom så gav hon det till honom. Hon tänkte inte på vad det var efter som det var han som fyllde i papperna. Han hade ansvaret. Efter skilsmässan insåg Anna att ansvaret nu låg på henne och att hon behövde lära sig svenska. 2001 påbörjade hon sina sfi studier. Men

studierna blev påverkade av att hennes döttrars tillstånd. Hon var ofta med dem på sjukhuset och hade inte mycket tid till studierna. Under två terminer hade Anna bara hunnit med att studerat 53 timmar! Hon kontaktade sin stadsdel för att få hjälp med

döttrarna, men fick till svar att många ensamstående mammor klarar sig i livet. Anna studerade i tre år men fick inte sin sfi godkänd. Tydligen ligger problemet i

skrivsvårigheter. Hon kände sig förtvivlad och ledsen. Hemma gick hon undan i ett rum, när hon var ledsen, för att gråta och torkade sedan sina ögon så att hennes barn inte skulle känna av hennes sorg. Anna har tilldelats en kontaktperson som ska hjälpa henne hitta lösningar för sina döttrar, men hon känner inte att hon får den hjälp hon behöver. Hon har förgäves försökt hitta nyckeln till en lösning, men hittar inte den.

Anna hoppade av sina sfi studier när hennes döttrar förlorade sin specialpedagog i skolan. Så här förklarar Anna:

De kan inte leka lika gamla barnen, de kan inte följa med lika gamla barn. Jag kände jobbig och så jag avbröt mina studier och jag går till skolan och ta hand om mina döttrar. Jag prata med döttrar och jag också prata med biträdande rektor, därför de har rätt de ska få resursperson. Och jag har mig rätt att jag vilar i livet, jag kan inte jobba hit!

Hon gick till skolan för att hjälpa dem. Hon kontaktade även barnhabilitering för att starta en utredning för sina döttrar. Psykologen däremot bedömde inte att hennes döttrar behövde en resursperson, vilket Anna tyckte var helt vansinnigt. Skolan har sedan dess flyttat över flickorna till en mindre grupp där specialpedagog finns tillgänglig, men den ena dottern har flyttats tillbaka till ordinarie klass. Hon flyttades för att hon var duktig i skolan. Anna har krävt att skolan gör något åt detta och de har kontaktat en ny psykolog som håller på att göra en utredning nu. Hennes döttrar klarar inte att gå på toaletten själva, de behöver hjälp på rasten och i matsalen. Men psykologen har inte varit med dem en enda gång utanför skolsalen, och hon kommer dit enbart två gånger i veckan en timme i sänder. Hon har inte varit på hembesök hos dem heller. Döttrarna har ingen kontakt med andra barn på rasterna eller på sin gård. Anna har förgäves försökt integrera dem i samhället. Men det går inte. Flickorna vill inte leka med andra barn. Hon säger att hennes barn känner att andra hatar dem. Psykologen tycker man ska tvinga dem att leka med andra barn. I skolan blev barnen diskriminerade. Några elever hade skrivit att de var cp –skadade på en vägg.

Dom går inte ut på gården. Det finns kvinnor från mitt land, dom har barnen, vi bor på samma gården. Jag ringde dom deras barn komma hem. Dom har flickor, pojkar också.

Jag bjöd många gånger hemma till mig, men det gick inte. Det går inte bra. Dom känner barnen hatar dom, dom känner barnen gör massa illa till dom. Till och med första dag jag kom till skolan mina döttrar dom skriker och gråter, jag säga vad har hänt, dom tjejerna skriva de vara cp. Jag börja skrika mot lärarna. Lärarna dom har tvättat detta. Jag sa jag vill se detta! De sa vi har bild på vad de skrivit och sparat det. Det är diskriminering! Och vi samla och vi kontakta med den mobbningsgruppen. Jag sa det är ansvar till dom. Jag orkar inte mer. Jag blir trött. Jag har sagt många gånger. Ni måste hitta vem som har skrivit. Det räcker! Jag får huvudvärk. Jag har försökt få in dom på särskola, men

psykolog bestämma detta. Skolan kan inte göra något. Psykolog säger; din dotter är duktig hon kan klara sig grundskola!

Anna har tidigare känt att hon inte har några rättigheter, att få hjälp, p.g.a. att hon är invandrare. Men sen har hon träffat Svenska mammor med samma problem.

Innan jag tror mig det var jag som inte har rättighet, men när jag lärde känna en svensk mamma, dom lika problem. Dom skiljes från deras man, dom handikappade barn, dom kan inte klara livet och dom vet inte vilken väg de ska hitta för deras rättighet.

Anna har det svårt ekonomiskt. Hon erhåller ett vårdbidrag för sina döttrar, men detta räcker inte långt, enligt henne. Hennes före detta man bor numera i London och har en ny fru och fem barn. Han kommer till Sverige ibland och då köper han saker till barnen. Annars hjälper han inte till ekonomiskt på något sätt. Under den period hon inte studerat försökte hon jobba i ett år. Hon tänkte på sina tre barn och att hon måste vara stark för dem. Hon hittade ett jobb som personlig assistent till en handikappad kvinna. Jobbet var för tungt för henne, men hon bet ihop och kämpade vidare. Hon betalade en kvinna som hämtade barnen från skolan eftersom hon inte hann själv. Anna fick svåra smärtor i händerna och var tvungen att operera sig. Hon hade ingen aning vilka lagar som gällde för arbetstagare som behövde sjukskriva sig, så hon sökte hjälp hos sin arbetsgivare. Av arbetsgivaren fick hon först en utskällning. Du måste känna till dessa lagar och lösa ditt liv hade hon sagt. Arbetsgivaren hjälpte henne dock och fyllde i blanketterna med Anna. Hon gav även henne, på begäran av Anna själv, en bok om gällande lagar.

Anna var sjukskriven i sex månader och därefter fick hon a-kassa i ett år. Efter detta fick hon aktivitetsstöd i tre månader. Därefter gick hon på en förberedande utbildning i sex månader. Här fick hon lära sig hur man kan förbereda sitt liv, hur man söker jobb på

Internet o.s.v. Utbildningen tillhandahölls av arbetsförmedlingen. Anna ville gärna starta ett eget företag, men detta gick inte p.g.a. den tid hon var tvungen att lägga ned på sina barn. 2006 började hon studera sfi igen och har studerat sedan dess. Hennes mål med sfi- utbildningen är att få godkänt. Efter det vill hon få en individuell praktik. Anna säger att hon är duktig och har många kunskaper att dela med sig.

Något som framkommer väldigt tydligt under samtalet är Annas månhet om att hennes barn ska få en bra uppfostran. Hon påpekar att många kvinnor hon möter på sfi

utbildningen inte vet hur dom ska uppfostra sina barn här i Sverige. Regler och normer för uppfostran i Sverige skiljer sig avsevärt åt från vissa andra länders. Hon menar att invandrarföräldrar inte vågar ha regler för sina barn här i Sverige, för då tror de att socialen kommer att ta dem.

Många mammor tror att barnen har rätt, att du kan inte säga nej! Tänker socialen kan ta mina barn när jag blir bråk, när jag blir alkoholberoende, när jag blir dum mamma. Och jag är frisk och ta hand om mina barn och lära dom respekt för världen, vi lever i annat land. Man måste lära sig regler.

Oh ja. Stackars mammor barnen har mindre respekt här. Mammorna vet barnen dom är bättre här, men dom vet inte hur dom är bättre här. Mammorna dom gå ut och jobba. Barnen har ingen kontakt med föräldrar och går ut. Jag sitter bredvid mina barn och tittar med dom film. Barnen känner att mamma tycker om dom. Och om dom har också aktivitet dom kan inte gå ut på kvällen.

Anna tycker att information om barnuppfostran enligt svenska regler och normer borde finnas integrerat i utbildningen. Hon berättar om en gång då försäkringskassan kom dit och undrade om någon behövde information. Ingen anmälde sig för att de trodde att försäkringskassan hade med socialförvaltningen att göra. De trodde att dom hade kommit dit för att granska eleverna och deras privatliv. De var rädda! Under samtalet med Anna använder hon ofta ord som jag har kämpat och jag har blivit en starkare kvinna. Det kan man utan tvivel säga, det var en riktig kämpe och stark kvinna, som satt framför mig under samtalet och man kan inte undgå att förundras.

4.1.3 Samtal med Hanan

Hanan som är i 30 års ålder och kommer från Libanon har varit bosatt i Sverige sedan 1993. Hon kom hit för att hon gifte sig med en man som bodde i Sverige. Idag har hon fem barn och läser på sfi i en stadsdel i Malmö, (tre av barnen var planerade och två oplanerade).

1996 studerade Hanan på ”Globalen”, men avbröt studierna på grund av att hon fick barn. Efter mammaledigheten fick hon stanna hemma med sitt barn upp till fyra år, eftersom hon inte fick en dagisplats. I början av sin ledighet sökte Hanan in sig på Komvux Södervärn för att fortsätta sina studier. Hon fick vänta länge, utan att få svar från skolan. Enligt henne sa personalen på skolan att hon inte var registrerad som sökande i skolans datasystem. Hanan kände sig mycket ledsen över detta. I Libanon hade hon gått ut grundskolan och tänkte fortsätta här i Sverige. Hon hade det besvärligt i skolan eftersom det var krig och eleverna inte kunde gå till skolan varje dag. Detta medförde att de ofta bara repeterade vad de redan hade lärt sig. Därför hann hon bli 18 år innan hon gick ut grundskolan. Eftersom hon inte kom in på Komvux Södervärn, återvände Hanan till sin gamla skola ”Globalen” och avslutade sin sfi utbildning. Hon gjorde ett uppehåll igen efter sfi för att hon fick sitt tredje barn.

Hanan säger att hon älskar att studera och att hon inte vill vara hemma. Hon vill inte vara isolerad från omvärlden och samhället. Hon umgås inte mycket med andra kvinnor eftersom de inte har gemensamma intressen.

Alla mina grannar de jobbar inte, de bara föder barn. De är äldre än mig. Det är ingen som kan visa mig på rätt väg. Vi träffas ibland på helgerna, men inte mitt i veckan.

Eftersom Hanans studieuppehåll varade länge och eftersom hon inte använde svenska språket i sin omgivning, glömde hon mycket av det hon redan lärt sig. Under sin mammaledighet gick hon till en kvinnoförening som var till för alla kvinnor. Men det varade bara 2-3 veckor eftersom hon kände sig utfryst av, enligt henne, de svenska kvinnorna. Hanan menade att de svenska kvinnorna tittade fel på henne och att vissa inte ens ville prata med henne.

En sykurs som Hanan var mycket glad över upprättades och hon började där. Tyvärr sa Hanans lärare att hennes språkkunskaper inte var tillräckliga för att hon skulle kunna fortsätta kursen. Hon höll inte med sin lärare och säger i samtalet ”det behövs inte, för att man syr och klippa och så. De här ord, jag vet, jag förstår”. Hanans satsning och motivation i skolan har gjort att hon inte har behov av tolk eller annan liknande hjälp. Hon säger att hon inte har kontakt med någon svensktalande utanför skolan, förutom när hon ska till läkare eller annan myndighet. Hon har aldrig haft behov av tolk eftersom hon har klarat sig själv när det gäller att fylla i papper eller läsa ett brev från myndigheter.

År 2000 blev Hanan klar med sin sfi och 2003 började hon Vuxenutbildningen.

Eftersom det inte fanns plats för barnet på dagis, tog hon med sitt barn till skolan, för att hon inte skulle missa undervisningen. P.g.a. att hennes uppehåll från skolan varade i mer än tre år, var hon tvungen att repetera sin svenska. Hon kände sig malplacerad eftersom klassen läste på en lägre nivå än hennes egen, men hon är ändå positivt inställd och säger ” … men jag fortsatte, jag vet att jag måste repetera”.

Sedan läste Hanan på Liber i ett år. Här förlorade hon alla sina CSN dagar. Hon var gravid med sin son och det var en svår graviditet. Det gjorde att hon ofta var sjuk och sjukskriven. När Hanan lämnade papper om sjukskrivning visste hon inte att det skulle lämnas till Försäkringskassan, utan hon lämnade papperna till skolan. Hon är ledsen och säger:

Jag har tappad mina dager från CSN, jag viste inte att man skulle skicka papper om sjukskrivningen till försäkringskassan. Jag trodde att man lämna den till skolan. Det gjorde jag, men skolan sa ingen ting om att försäkringskassan ska ha papper och de skickar den inte heller. Så jag har tappad alla mina CSN dager .

Idag har Hanan ingen ersättning, varken CSN eller socialbidrag. Det är ett fritt val, att hon studerar. Sammanlagt har hon varit hemma i 7 år av de 13 som hon har bott i

Sverige. Hon har varit hemma på grund av barnen eller sjukdom. Hon har aldrig varit på praktik eller jobbat, varken i Libanon eller i Sverige. Hon klagar över att innehållet i hennes CV är ”tunn”, som hon beskriver det.

Eftersom Hanan var ung när hon kom till Sverige, 18 år, hade hon många fantasier om hur det nya landet kommer vara. Hon uttryckte sig ”Ibland man fantisera mycket, man

tänker att det ska bli bättre, men man byter sitt liv till ett annat. Det är jätte svårt alltså”. Hon känner sig långt borta från sin familj och vänner i Libanon. Men hon ser dock ljust på framtiden och vill utbilda sig eller börja jobba så snart som möjligt. Hanan ser det svenska utbildningssystemet som en andra chans att få sig en utbildning och hennes tankar om framtiden håller hennes mod och motivation uppe.

När Hanan träffade myndigheterna för första gången, fick hon ett intryck av att inte alla blir lika behandlade. Det är också en omständighet som gör att hon blir motiverad och vill studera vidare för att klara sig själv. Hon tycker det är viktigt att följa lagar och regler, för att kunna få en så bra framtid som möjligt.

Hennes syn på Sverige är inte negativt, men hon menar att Libanon är ett mer ”öppet land”. ”Här är mycket svårt. Libanon är ett mycket öppet land. Det finns olika religioner, men det är ingen skillnad på människor”. Hanan tycker att hon blir

respekterad för den hon är, här i Sverige, men menar också att det finns vissa personer som inte ger henne den respekt hon förtjänar. Hon säger att hon ibland har stött på äldre människor som har diskriminerat henne verbalt.

Oktober 2007 började Hanan läsa grundläggande nivå på Vuxenutbildningen för att avsluta sin utbildning. Hennes mål är att hon 2009 ska vara klar med grundläggande nivå. Senare har hon tänkt sig att kämpa på och utbilda sig till undersköterska eller praktisera på ett äldreboende, för att få inblick i yrket. Hon vill dock inte gå på gymnasiet. Hon berättade också att hon hade blivit erbjuden att börja i 9:e klass vid ankomsten till Sverige. Då ville hon inte eftersom det enligt henne var för ”små barn”.

Man skickade mig till Rosengårdskolan och de ville att jag skulle gå i klass 9 med de små barnen. De har en speciell klass, men jag skämdes att gå där. Men det var dumt av mig. Jag sa: ”nej, jag ska inte gå med barn, jag är inte ett barn. Nu tänker jag att det var fel. Att jag gjorde fel. Kanske om jag hade varit i den klassen, min framtid hade ändrats.

Det som Hanan saknade vid ankomsten till Sverige var information. Enligt henne var det hon som skulle leta upp olika personer eller papper för att få svar på olika frågor. Hon menar att det är svårt när man är ny i Sverige och inte känner till regler, rättigheter och skyldigheter.

Att flytta tillbaka till Libanon är något som hon har funderat över, men hon tänker också på sina barn. Hanan vill inte att de ska flytta till ett nytt land och förändra sina liv som hon fick

4.1.4 Samtal med Fatima

Fatima är en 39 år gammal kvinna som kom från Jordanien till Sverige 1998 eftersom hon gifte sig med en man. Hon har varit bosatt i Sverige i 10 år. Fatima är fortfarande gift och har idag tre barn. Hon började studera 2000 men har fortfarande inte klarat av sin sfi. Orsaken till det är att hon har varit mammaledig, och att hon inte har haft tillräcklig med poäng för att få godkänt på sin utbildning. Fatima har varit på praktik från 2006 till 2007 och sedan fortsatt att studera sfi från januari 2008. Tiden mellan 1998 och 2000 var enligt henne en väldig svår tid. Hon hade en jobbig graviditet med sitt första barn, varpå hon därefter fick ett missfall. Händelsen påverkade hennes tankar och motivation till att studera eller jobba. Hon berättar att alla hennes graviditeter har varit väldig jobbiga och att hon flera gånger legat på sjukhuset i minst en månad. Fatima var tvungen att avbryta sina studier p.g.a. detta flera gånger. 2001 och 2005 fick hon barn och var mammaledig. Hon säger bestämt att hon absolut inte ska ha fler barn. Som nämns ovan började Fatima studera igen 2008, vilket var ett fritt val. Hon ville börja klara sig själv och ger ett exempel på hur.

… T.ex. jag har tid med tandläkare. När jag gå, jag behövs inte tolk. Jag vill prata ensam, jag vill göra… jag bestämmer. Jag förstår på läkaren vad hon säga. Kanske tolk tala inte alla orden. Därför vill jag bli bättre och bättre på svenska. Jag vill klara mig.

Fatimas motivation till att studera är väldig hög. Hon älskar att studera eller över huvud taget läsa. Hade hon inte fått barn, hade hon stannat kvar och studerat. Hon har satt upp flera mål som hon vill nå fram till. Först vill Fatima bli klar med sfi och sedan vill hon börja jobba. Det viktigaste målet hon har, enligt henne, är att hon vill kunna erbjuda sina barn läxhjälp hemma. I Jordanien har Fatima avslutat en gymnasieutbildning. Hon har inte jobbat i hemlandet och menar att kvinnor inte jobbar i de arabiska länderna. När hon kom till Sverige kände hon svårigheter. Hon säger ” … det är tråkigt mycket. När jag kommer det tolk hela tiden. Jag känner det mycket svårt och språket, det är mycket svår”. Fatima har ingen släkt i Sverige, förutom sin man och deras barn. Hon umgås inte med grannar eller vänner som bor i samma område som hon själv, fastän de flesta pratar

samma språk som hon, nämligen arabiska. Fatima säger att hon inte har tid och hellre vill spendera tiden med sin familj. Den enda kontakten hon har med andra kvinnor är i skolan och när hon hälsar på en granne ute på gatan. Fatima använder nästan bara svenska språket i skolan. Där hon bor pratar hon engelska eller arabiska med folk. Det är inte ofta hon använder det svenska språket utanför skoltiden.

Två veckor efter sin ankomst till Sverige kände sig Fatima ensam och isolerad. Hon funderade på att resa tillbaka till Jordanien, men hon gav livet i Sverige en chans. Efter ett tag började hon bli van vid sin tillvaro och försökte anpassa sig i det svenska

samhället. Enligt henne var den svenska kulturen svår att förstå i början, men hon menar att det blev bättre och bättre. ”Det första året var jätte svårt” säger hon. Det var mycket hon inte förstod när det t.ex. gällde socialförvaltningen. De ville att Fatima skulle hitta praktikplats eller börja jobba. Enligt henne var det väldigt svårt eftersom hon knappt kunde språket eller kände till lagar och regler i Sverige. Hon påpekar också att det är svårt att få ett jobb eller en praktikplats som muslimsk kvinna, p.g.a. sin slöja. Hon känner sig diskriminerad på grund av detta. Fatima säger ”Jag har sjal, men jag har hand, jag har fot, jag kan jobba samma dem”. Den kulturella skillnaden var svår för Fatima. I Jordanien är det normalt att kvinnor bär slöja för att täcka håret. Här i Sverige känner hon sig missgynnad. Hon tycker att alla tittar på henne när hon t.ex. går in till staden. Hon blir ledsen och menar att det är ett problem i Sverige, för det är inte alltid det finns rättvisa. När Fatima såg en kvinnlig muslimsk buss chaufför, med slöja, blev hon väldig glad och ville visa upp henne för hela världen. Hon ville bevisa att fastän man är en muslimsk kvinna, så kan man ändå jobba och få respekt.

Mötet med myndigheterna var i början, enligt Fatima, mycket tråkigt eftersom hon hela tiden var tvungen att ha tolk med sig till alla samtal och möten. Ibland var hennes man med och tolkade, men det var inte alltid som han kunde ta ledig från jobbet. Hon tycker att det blev mycket lättare senare, när hon hade lärt sig lite svenska.

När hon pratar om framtiden menar Fatima att om hon inte hittar jobb så vill hon fortsätta att studera på grundläggande nivå. Hon skrattar och säger ironiskt att hon kanske hinner med gymnasiet och universitet. Om hon hittar ett deltidsjobb eller en praktikplats, vill hon försöka att kombinera studier med jobb/praktik. Fatima vet inte

det svårt att planera vägen till målen. Hon menar att, för att nå ett mål måste man vara säker på vad man vill.

Det som Fatima saknar mest från sitt hemland, är familjen och grannarna. Hon saknar att man bara kan gå in till grannen på en kopp kaffe, som hon gjorde i Jordanien, utan att ringa och bestämma en tid, som man gör i Sverige. Hon menar också att detta, på sätt och vis inte är bra, för att det faktiskt beror på att kvinnorna i Jordanien inte har något att göra, efter att de är klara med hemarbetet.

Fatima säga att hon inte har fördomar för Sverige längre som hon hade innan. Nu när hon har lärt sig språket och kulturen, känner hon sig som en del av det svenska samhället. Hon är väldigt glad över att bo i Sverige och kan just nu inte tänka sig att flytta tillbaka till Jordanien. Hon säger ”Jag vill tillbaka, kanske när mina barn blir stora och flyttar hemifrån. De kan klara sig själva”. Hon vill inte flytta nu på grund av barnen. De har lärt sig det svenska språket och har svenska kompisar. De kan inte läsa och skriva på arabiska. Det skulle förstöra deras framtid om de flyttade till ett annat land, enligt henne. Fatima avslutar med att säga ”jag älskar mina barn och tänker på deras framtid innan jag tänker på min egen”.

4.1.5 Samtal med Nursen

Den 40 åriga turkiska kvinnan Nursen har varit bosatt i Sverige sedan 1991. Hon kom hit på grund av hon gifte sig med en man som är bosatt i Sverige. Idag har hon 4 barn. Den äldsta är 17 år gammal och den yngsta är 7 år. Nu läser Nursen på grundläggande nivå F på en vuxenutbildning i Malmö. Denna kvinna är enligt mig lite speciell eftersom hon har ett väldigt dåligt självförtroende vad gäller hennes kunskaper i det svenska språket. Enligt min mening pratar hon väldigt bra svenska.

… jag förstår allt, men… jag blandar nutid, dåtid. Alla säger: ’du är duktig. Du kan. Vi förstår vad säger du’… kanske de vill att jag ska bli så… att jag inte ska säga : ”jag kan ingen ting.

Det var svårt för mig, för att jag kunde inte prata svenska. Jag kan inte berätta om mig själv. Jag känner mig mycket, mycket… som handikappat i hela kroppen

säger Nursen ifråga om hur hon kände sig vid ankomsten till Sverige. Nursen började inte studera sfi när hon kom till Sverige. Hennes mans familj hade normer om att kvinnan skulle sitta hemma och sköta hemmet. Nursen berättar att familjen varje dag samlades hos hennes svärmor och där hon fick laga mat till nästan hela släkten. Det var alltid fullt hus hemma förutom när de skulle gå och lägga sig.

Efter 5 års äktenskap och en son, skilde hon sig och skrev in sig på skolan direkt. Hon började studera på en skola i Bulltofta och var där i 7 månader. Nursens andra äktenskap var också med en man från Turkiet, som hon fick 3 barn med. När hennes nya man kom till Sverige var hon tvungen att vara hemma, men det var också på grund av att hennes 6 åriga son från det tidigare förhållandet, hade koncentrationssvårigheter i skolan. Det var tal om ADHD. Då var Nursen också gravid med sitt andra barn. Under sin

mammaledighet väntade hon på att få dagisplats till sitt barn, men det fanns inga platser. Efter detta fick hon det andra och det tredje barnet. När Nursens yngsta barn var 8 månader gammal, fick hon plats på både dagis för sina barn och Komvux för sig själv. Nursen säger ”… jag blev trött med Komvux. Inte med lärarna, det var perfekt. Men… många folk och det var stora skolan. Jag blev trött.” Därför flyttade hon till en annan skola för att genomföra sina studier. Sammanlagt har hon varit hemma i 8 år.

Nursens möte med personal från olika myndigheter var enligt henne perfekt, men hon tyckte inte om socialförvaltningens bemötande. Hon menar att de inte var rättvisa och att det bara var vissa som fick hjälp. Hon säger också att hon var rädd och kände sig orolig när hon var på mötena. När det gäller kulturen i Sverige bryr sig Nursen inte om kulturskillnader, men hon tycker inte om när det t.ex. skickas papper hem till henne som ska fyllas i och hon inte vet hur hon ska göra. När hon sedan går till myndigheten som är ansvarig för papperna, får hon ofta höra ”ni lever här i Sverige. Ni måste veta allt. Om ni vet penga, ni måste kunna fylla papper också…”. När Nursen ville åka till Turkiet p.g.a. sin mammas bortgång, fick hon inte åka av socialförvaltningen. Enligt henne trodde

socialförvaltningen inte på henne även om hon hade bevis om sin mammas bortgång. Hon fick dock åka till Turkiet månaden efter. Nursen var tvungen höra med

socialförvaltningen om hon fick åka eftersom hon uppbar bidrag från dem.

… alla inte samma. T.ex. många grannar kommer från olika länder. En från Somalia, en från Irak, en från Libanon, en från Afghanistan, Bosnien. Det inte samma. Man kan inte riktigt samma.

Hon menar att inte alla prata samma språk, men hon ser också en nackdel med att alla skulle prata samma språk, eftersom man då inte hade fått prata på svenska. När hon var mammaledig var hon på ”Sesam” som är en öppen förskola och där fick hon använda sitt svenska språk och träffa nya människor.

Nursens framtidsplaner är att bli klar med utbildningen på SFI och sedan börja jobba. Hon uppmuntrar sina barn att studera och kämpa på hela tiden.

snälla läsa, snälla. Jag vill att ni ska bli någon ting, bra människa, inte som vi. Titta på mig. Jag är ingen ting. Jag har ingen jobb. Ingen försäkring eller A-kassa eller körkort.

Hon vill jobba som barnskötare, men hon tycker att det är väldigt svårt att hitta ett jobb, eftersom arbetsgivarna kräver att hon har en utbildning. Nursen har ingen tidigare arbetslivserfarenhet eller utbildning från Turkiet. Just nu vill hon jobba med vad som helst. När hon tänker på att jobba, tänker hon också på sin framtid och säger att hon önskar ett säkert liv och en bra pension. Hon vill också jobba p.g.a. pengarna. Även om Nursen nu får bidrag från CSN och hennes man jobbar som timanställd på en

restaurang, har de ekonomiska problem. Familjen klarar sig knappt eftersom de har många räkningar att betala och 4 barn som behöver försörjas.

Nursen vill tillbaka till Turkiet, men hennes man och barn vill inte. Hennes man vill starta ett eget företag i Sverige i framtiden och barnen studerar. Hon trivs i Sverige men saknar sina släktingar och kulturen från hemlandet. Nursen påpekar ”Sverige är bra. De har .t.ex. rättviss demokrati och allt.”

4.2 Tolkning av resultaten

Vi har tolkat resultaten utifrån de teorier som diskuterats i kapitel två, nämligen motivation och behov, nostalgi, individ eller familj samt stigma och diskriminering

4.2.1 Skolan

Under samtalet med Nursen och Maria framkom det att de inte var tillfredsställda med lärarnas kompetens och storleken på klasserna. Maria påpekade att hon inte förstod sin lärare på Lernia. Läraren använde enligt henne ett svårt språk och pratade bara om olika situationer i samhället.

När jag började i Lernia kurs, sfi kurs, min lärare prata bara samhäll, olika situationer, använde svårt språk. Jag viste inte, jag förstår inte. Jag ville studera fakta, fakta, och jag säger nej, jag vill inte.

Hon hade även studerat på Komvux och poängterade att läraren undervisade på ett ointressant sätt. Detta gjorde att hon avbröt sina studier på Komvux. Datalingua däremot var en helt annan sak menade hon. Lärarna var engagerade och de lärde ut på ett underhållande sätt. Maria trivdes jättebra här.

Nursen tyckte det var jobbigt med komvux eftersom skolan var stor och det gick många elever där. Hon kände sig trött efter skoldagen. Där hon studerar nu anser hon att gruppen i klassen är för stor. Det blir trångt och hon kan inte koncentrera sig på

undervisningen. Så här säger hon under samtalet ” Det är bra och det funkar… Vad ska man säga? Det är lite jobbigt. Vi är många och det var trångt. Det svårt att koncentrera hela tiden”.

Sfi bedrivs ofta, i många kommuner, åtskiljt från andra utbildningsinstitut, eftersom det är en egen utbildningsform. Detta kan innebära att lärarna inte får möjlighet att utnyttja de fördelar som ett större kollegium kan innebära, t.ex. kompetensutveckling, arbete i arbetslag och samarbete över ämnesgränserna (SOU a.a., s. 363). Till skillnad från de flesta andra vuxenutbildningar, har Sfi-läraren oftast ett ensamt ansvar för gruppen studerande. Detta betyder att läraren kan vara den enda och/eller centrala förbindelsen med samhället, vilket kan frambringa en avhängighet och orsaka svårigheter att vidmakthålla en professionell inställning. Att vara sfi-lärare innebär, i många