Kropp och kvinnlighet

NUMMER 4 1991

Kropp och kvinnlighet

Synen på den kvinnliga

kroppen varierar historiskt och

kulturellt. Läs om hur kvinnorörelse och

-forskning har sett och ser på den och om risken

att återupprepa den kroppsförnekande traditionen i

västerländsk filosofi. Dessutom analyseras

den kvinnliga kroppen som symbolisk

konstruktion i konst, islam

Kvinnovetenskaplig tidskrift utges av Föreningen Kvinnovetenskap-lig tidskrift.

Ansv utg Maud Landby Eduards. Kvinnovetenskaplig tidskrift ut-kommer med 4 nummer om året. Prenumeration för 4 nr kostar 170 skr. Stödprenumerationer å 200 skr eller mer är mycket välkomna. Postgiro 88 41 78-5.

Författarna ansvarar själva för in-nehållet i sina artiklar.

För insända ej beställda manu-skript ansvaras ej.

Eva Lena Bergström (bild), Maud Landby Eduards, Hillevi Ganetz, Lena Gemzöe (tji), Ingrid Holm-quist, Tove Holmqvist, Anne-Char-lotte Lindhult, Kristina Lundgren, Ulla Manns, Karin Wahlström, Lau-rie Weinstein (engelsk fackgransk-ning), Ebba Witt-Brattström, Anni-ka Ohrner (bild).

R E F E R E N S G R U P P

Johanna Esseveld, Anita Görans-son, Birgitta Holm, Anna G Jönas-döttir, Ulla Tebelius, Gertrud Åström. A D R E S S Kvinnovetenskaplig tidskrift S:t Eriksgatan 7 112 39 Stockholm Tel 08-653 23 20

Förteckning över tidigare utkomna temanummer och samtliga artiklar kan erhållas från redaktionen.

Grafisk form: Leif Thollander Vinjetter: Ewy Pälm

Teckningar: Marie Falksten Sättning, originalmontering: IKH AB, Gysinge

Printed in Sweden by Williamssons Offsettryckeri AB, Solna

Tryckt på miljövänligt papper © Författarna och Kvinnoveten-skaplig tidskrift

ISSN 0348-8365

Utgivningen har möjliggjorts av anslag från Humanistisk samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Kulturrådet, Universitets- och högskoleämbetet.

Nr 4 • 1991 • Årg 12

T I N E A N D E R S E N

Är kvinnokroppen en mörk kontinent? 4

R O B I N M S C H O T T

Att återupprätta det kroppsliga - för en feministisk materialism 14

K A T A R I N A F R O S T E N S O N

Allhelgona 26

S A R I N Ä R E

Kvinnokroppens phantasma i arabisk islams offentliga diskurser 28

S I L V I A E I B L M A Y R

Våld på bilden — våld i bilden 36

L E E N A L A 1 N E

Kropp, idrott och kvinnohistoria 49

Katarina Mark, »Hatora», skulptur, 19S9.

Från r e d a k t i o n e n

Den kvinnliga kroppen existerar— den finns. Men synen på den varierar historiskt och kul-turellt. Detta n u m m e r av KVT kan sägas vara en fortsättning på KVT.s sexualitetsnummer (4/90); liksom sexualiteten är kroppen ett o m r å d e som varit märkligt frånvarande i den nordiska kvinnoforskningen.

Tine Andersen konstaterar i sin inledande översikt över den kvinnliga kroppen i kvinno-rörelse och -forskning, att detta kanske beror på att det är så svårt att »nå» kroppen med språket och inte minst genom skriftlig fram-ställning. Ett annat skäl till kroppens från-varo i kvinnoforskningen kan vara en berätti-gad rädsla för att en analys av den kvinnliga kroppen och dess funktioner ska kunna leda tillbaka till en konservativ essentialism, en be-toning av skillnader, som ytterst kan fungera som en legitimation av kvinnlig underord-ning. Mot detta resonemang har Julia Kriste-va en viktig invändning: människan måste

lä-ra sig leva med och erkänna alla slags skillna-der. O m inte, går världen mot en global kata-strof (se intervju med Julia Kristeva i KVT nr 3/91).

För feminister gäller det att återerövra den kvinnliga kroppen, situationsbestämma den, se den här och nu som en del av oss själva. För att k u n n a göra det måste vi våga se i h u r hög grad kvinnokroppen i vår kultur faktiskt är en symbolisk konstruktion.

I västerlandets ideologi har den varit och är den fortfarande en symbol för allt det mänskligt goda; reproduktionen (från Venus av Willendorf till konstens och katolicismens madonnabilder, till dagens mor-barnideali-seringar i reklamen), såväl som för allt det onda; sexualiteten (häxor som anklagades för att ha bolat med djävulen, skökor som spred smitta, pornografins »bestraffningar» av den värnlösa kvinnokroppen etc).

t a p p n i n g talar om vikten av att ta ansvar, va-let, för det egna livet. H ä r finns, i den bety-delse för subjektets verklighetsförankring som Beauvoir tillmäter också den kvinnliga kroppsuppfattningen, embryot till ett femi-nistiskt återtagande av den egna kroppen: »Om kroppen inte är ett ting, är den en situa-tion: den är vårt grepp över världen och ut-kastet till vårt projekt» (citerat ur Lundgren Gothlin, Eva, Kön och existens, Symposion,

1991.

Kvinnokroppen började tala med Freud, dvs det var han som satte dess språk på for-mel och byggde en hel teori kring dess sätt att uttrycka sig. Det var konversionshysterin han studerade, i slutet av 1800-talet. Hans resul-tat kom att ligga till g r u n d för psykoanalysen och dess g r u n d a n t a g a n d e att bortträngda sanningar (i första hand kroppsliga sanning-ar, bortträngd infantil sexualitet) alltid kom-mer fram, i någon form. Denna form är symptomet.

Av de franska, psykoanalytiskt influerade feministerna är det Luce Irigaray som mest har inriktat sig på att omdefiniera kvinno-kroppen. Hon ville sätta stopp för det patri-arkala definierandet av kvinnan, från Platon, över Freud och Lacan in i vår egen tid. Med de två böckerna Speculum de Vautre femme (1974) och Ce sexe qui n' en est pas un (1977), fick hon kvinnokroppen att träda fram på si-na egsi-na villkor. De franska feministersi-na har, som Tine Andersen konstaterat, lyft fram kvinnokroppens förmåga till njutning och dess betydelse som källa för kreativitet, och därmed har kvinnorörelse och -forskning inte bara fått ett »nytt» huvud utan också en »ny» kropp.

De politiska implikationerna för d e n n a nya kropp och h u r den ser ut (t ex på vilket sätt skiljer sig d e n n a nya konstruktion från de tidigare?) är för närvarande ett omdisku-terat kapitel i kvinnorörelse och internatio-nell kvinnoforskning. Men konsensus finns om att det viktiga är den kritiska positionen, att ständigt fråga »vem är jag som kvinna», och ett accepterande av att det inte finns ett svar, kanske bara ett sökande (jfr Beauvoirci-tatet ovan). Själva sökandet, den ständiga re-flektionen kring detta, innehåller också fast-hållandet av att det ska vara lustfyllt och

till-åtet att få ha en kropp och själv bestämma över den.

Till ovanstående diskussion bidrar Robin M Schott, som i sin artikel kritiserar radikalfe-minister och postmoderna feradikalfe-minister för att själva u p p r e p a den kroppsförnekande tradi-tionen i västerländsk filosofi — den tradition de utger sig vilja avvisa. Robin Schott pläde-rar istället för en feministisk materialism då hon diskuterar barnalstringens betydelse i kvinnors liv. En förnyad form av materialism ger möjlighet till konkreta historiska analy-ser och tar hänsyn till de sociala relationer som innefattas i frambringandet av nytt liv.

Till analysen av kvinnokroppen som sym-bolisk konstruktion sällar sig tre artiklar i det-ta nummer. Sari Näre beskriver h u r den kvinnliga kroppen och sexualiteten fram-ställs inom arabisk islam i tre diskurser — en ortodox, en traditionell och en erotisk diskurs — vilka alla i någon m e n i n g avspeglar och re-producerar maktrelationer. Det är kvinno-kroppen som fantasm, ett imaginärt instru-ment för social kontroll och produktion av det omedvetna, som föremål för ett patriar-kalt samhälles bortträngda önskningar och behov av ordning, som Sari Näre behandlar. Ett u n d a n t r ä n g a n d e och förnekande av kvin-nokroppen förstärker dess fantasmatiska funktion, m e n a r hon.

Silvia Eiblmayr beskriver h u r den kvinnli-ga kroppen iscensätts i 1900-talets konst. Eiblmayrs huvudtes är att den kvinnliga kroppen har en symptomatisk funktion som är direkt kopplad till den estetiska strukturen i konstverket självt. Modernisternas bokstav-liga attacker mot bilden/konstverket självt blir på så sätt också en attack mot kvinno-kroppen. Är det då möjligt för de kvinnliga konstnärerna att undvika våld i bilden av sig själva? Nej, svarar Eiblmayr, de kvinnliga konstnärernas självrepresentation visar att en position u t a n f ö r det symboliska systemet är en omöjlighet. Däremot ställer ambivalen-sen som uppstår — blandningen av bejakan-de, underkastelse, protest och ironi — viktiga frågor om den kvinnliga positionen inom den traditionella ordningen.

Leena Laine avslutar numret med en hi-storisk exposé över den kvinnliga kroppen i idrotten. Symboliskt konstrueras d e n n a

kropp som m a n n e n s motsats: den är både svagare och långsammare och till för att föda barn och behaga. Därför hänvisas kvinnorna — med delvis eget g o d k ä n n a n d e — runt 1920-talet till gymnastiken, som speciellt sades främja de två sistnämnda egenskaperna. Det är först efter andra världskriget — tack vare kvinnliga idrottares framgångar i Sovjetunio-nen och USA — som den kvinnliga idrotten får en ny och högre status, dock till priset att kvinnorna helt förlorar inflytande över idrottsorganisationerna.

*

Med detta n u m m e r avslutas ä n n u en årgång av KVT och vi hoppas att ni, kära läsare, vill följa oss ä n n u ett år. Att tidskriften finns, känns just nu väsentligare än någonsin, men vår existens är beroende av våra läsare. Där-för välkomnar vi rapporter, recensioner och artikelförslag och sist, men inte minst, prenu-merationer på Nordens största och äldsta kvinnoforskningstidskrift!

M KDVF.Rk AN 1)K I D h T T A NU MM KR

Tine Andersen är mag.art och lic.phil. extern lektor vid Center for K vindeforskning,

Köpen-hamns universitet. H a r b i a utgivit Rå Silke: Kropsnaere kvindehistorier fra 1970 til idag (Gyl-dendal 1988), tillsammans med H a n n e Möller.

Silvia Eiblmayr är konsthistoriker, utställningskonsult och lärare vid Akademie der bildenden

Kunste i Wien. Hon har också varit lärare vid Siade School of Fine Art i London, och i Ziirich. Eiblmayr har medverkat med artiklar i en mängd konsthistoriska tidskrifter och utställnings-kataloger.

Katarina Frostenson är poet och debuterade 1978 med diktsamlingen I mellan. Av hennes verk

kan nämnas Rena land (1980), Det andra (1982) och /det gula (1985). Det senaste, en lyrisk kort-roman kallad Stränderna utkom 1989. Frostenson skriver främst lyrik men på senare år även dramatik, t ex Fyra monodramer (1990).

Leena Laine är fil.lic. och vikarierande assistent vid historiska institutionen, Tammerfors

uni-versitet. Hon har forskat i finsk idrottshistoria: arbetaridrott, idrottens organisering mellan 1856-1917 och i mellankrigstidens Finland.

Sari Näre är fil.lic. i statsvetenskap vid Helsingfors universitet. H o n är forskare och kritiker och

har bl a forskat kring pojkars och flickors hjälteideal, pornografi och Islam ur ett etno-psyko-analytiskt perspektiv.

Robin May Schott, Ph.D i filosofi vid Yale University, är Associate Professor of Philosophy vid

University of Louisville (USA) och för närvarande gästprofessor vid Center for Kvindeforsk-ning, K ö p e n h a m n s universitet. H o n har skrivit en mängd artiklar inom social och politisk fi-losofi, kontinental filosofi och feministisk terori. Är författare till boken Cognition and Eros: A

T I N E A N D E R S E N

Är k v i n n o k r o p p e n en m ö r k

kontinent?

Genom att analysera några av sina egna

drömmar diskuterar Tine Andersen här svårigheterna med

att skriva kvinnokroppens historia. Likväl går det att

skönja en linje genom att följa utvecklingen inom kvin noforskningen och

kvinnorörelsen parallellt med förändringen av kvinnokroppen

och det kroppsliga kvinnliga subjektet under

samma tid, menar hon.

När j a g u n d e r våren 1990 ledde en kurs om Simone de Beauvoir, hade j a g följande d r ö m :

Jag undervisar i den äldsta delen av Köpen-hamns Universitets huvudbyggnad. Det är nå-got mycket stort och närmast kyrkolikt över rummet. Vid ett tillfälle ska jag gå fram till svar-ta svar-tavlan och skriva Simone de Beauvoirs namn. Medan jag skriver går det upp för mig att det inte kommer att gå. Kritan vill inte fästa på tav-lan, tavlan är nästan glasartad och genomskin-lig och bakom den finns något mörkt som jag inte kan förstå vad det är. Jag lyckas bara skriva: Simo, Simon, Sismondi. Jag gör ett nytt försök, men måste ge upp. Jag inser att jag måste läm-na min plats.

D r ö m m e n är på en gång mycket komplex och mycket enkel. Mitt försök att nå mörkret bakom tavlan, att påbörja en skrivprocess och att skriva ett helt kvinnonamn är omöj-ligt. Orsaken till det är mer komplicerad. D r ö m m e n har varit mycket närvarande för mig m e d a n j a g skrivit d e n n a artikel. På ett el-ler annat sätt säger den att det projekt jag ar-betar m e d är dömt att misslyckas. Det är inte möjligt att på allvar nå fram till kvinnokrop-pen i skriften, i undervisningen och i forsk-ningen i en huvudbyggnad, som därtill är mycket gammal.1

I d e n n a artikel kommer j a g att följa två spår; dels skisserar j a g den utveckling kvin-noforskningen och delvis kvinnorörelsen har

genomgått i förhållande till kvinnokroppen, från slutet av sextiotalet till idag, dels försö-ker jag fånga konturerna av den förändrings-process som kvinnokroppen och ett kropps-ligt kvinnkropps-ligt subjekt har genomlevt u n d e r samma tid. Min tes är, att dessa två förändringsprocesser har varit tätt s a m m a n b u n d -na. Den ena hade inte kunnat utvecklas utan den andra, och omvänt." Likväl tycker j a g att det visat sig vara så gott som omöjligt att påvi-sa detta påvi-samband. Det beror på att kroppens förändringar och processer är så svåra att fånga och följa. Kroppsliga och psykiska pro-cesser äger r u m u n d e r lång tid, de sker i plötsliga språng eller som långvarigt stillastå-ende vegetativa processer. Att försöka skriva en linjär historia om kvinnoforskningen och kvinnokroppen hade varit felaktigt. Det skul-le slutat som en förkortning — som de tre manliga förkortningarna av Simones namn.

Jag uppfattar d e n n a dröm som belysande, eftersom j a g idag uppfattar d r ö m m a r och den plats varifrån de hämtar sina bilder, det omedvetna, som det o m r å d e varifrån en vik-tig del av kunskapen om könet och kroppen kan hämtas. D r ö m m e n säger inte bara att nå-got har avslutats, den sammanfattar också en lång historia om tron på huvudets intellektuel-la krafter. D r ö m m e n sammanfattar inte bara en lång tradition i hela den västerländska his-torien, den r y m m e r också den historia j a g själv och många andra kvinnor gått igenom

de sista tjugo-trettio åren, nämligen utveck-lingen av förmågan att använda huvudet del-vis på bekostnad av kroppen.

En kroppslig rörelse

I slutet av sextiotalet och början av sjuttiota-let var den nya kvinnorörelsen och kvinno-forskningen i högsta grad en kroppslig rörel-se. Den rekvisita som hade stängt inne kvin-nokroppen — BH, höfthållare och m a k e u p — kastades bort i aktioner på gator och torg, och bland de politiska kraven var kampen mot det sexuella förtrycket nästan det viktigaste. I Danmark arrangerade den nya kvinnorörel-sen redan 1971 det första sommarlägret på Fem0. Här gick kvinnor omkring nakna, och det arrangerades klippningsseanser, där det långa håret fick falla. I de första texterna från vad som senare skulle visa sig vara en helt ny forskningsinriktning, var det också det sex-uella och kroppsliga förtrycket av kvinnor som stod i fokus. Kate Millet beskrev i Sexual

Politics (1969) de sista 200 årens historia som

ett långvarigt sexuellt förtryck och utnyttjan-de av kvinnokönet, och i The Fernale Eunuch (1970) beskrev Germaine Greer kvinnokrop-pen som helt enkelt kastrerad.

Men att kasta bort korsetten och masken i början av sjuttiotalet och på det viset entydigt peka på den kroppsliga och sexuella kam-pen, var inte någon lätt sak. Det sociala priset var högt, exempelvis förlorade Kate Millet sin tjänst som universitetslärare genom

Sex-ual Politics. Vid sidan av den stora

entusias-men visade sig en kroppslig och psykisk sår-barhet och osäkerhet som av många upplev-des som ångestfylld. Vibeke Vasbo, som på den tiden var aktiv i den danska kvinnorörel-sen, berättar i en intervju för Maria Marcus 1973: »Jag var verkligen rädd, jag höll på att skita på mig av skräck, som man säger. J a g var så rädd att j a g nästan trodde j a g skulle dö» (Kvinde i dag s 93).

Idag är det möjligt att förstå dessa våld-samma ångestkänslor som ett resultat av de brott i identiteten ett deltagande i kvinnorö-relsen också innebar. Att vara underkastad en manlig partners och manlig kollegas kontroll eller att bära korsett och m a k e u p kan också innebära en form av trygghet och kontroll.

Avskedet till detta beskydd gav en upplevelse av icke-kontroll, av en kroppslig och psykisk nakenhet och blottläggelse. Medlet mot den-na sårbarhet och den-nakenhet var inte bara sys-terskap och kvinnokamp, det var också en satsning på att i högre grad utveckla och stär-ka huvudets intellektuella krafter, till en bör-jan på kroppens bekostnad. I kvinnorörel-sens basgrupper satsades det på att klä för-trycket och den egna historien i ord, och inom kvinnoforskningen blev den fördjupa-de analys, som många av fördjupa-de intellektuella kvinnorna efterlyst redan från början, det primära u n d e r de följande åren. Idag upp-fattar jag perioden som inleddes omkring 1972-73 som en fas då de kvinnliga forskarna utvecklade sin »manlighet», det vill säga ut-vecklade förmågan till abstraktion, analys och generalisering, och förmågan a u också kroppsligt avgränsa sig från å ena sidan en hotande omvärld, å andra sidan ett mycket känsligt och sårbart inre.

Kvinnoförtryckets specifika karaktär

under kapitalismen

De kvinnliga forskarna fick u n d e r sjuttiotalet en ny mask istället för den gamla, som kastats bort u n d e r kvinnorörelsens första dagar. Ka-raktärsmaskbegreppet blev en central kate-gori i den marxism som alltmer vann inträde i kvinnoforskningen. 1 karaktärsmaskbe-greppet ligger en uppfattning av individer och individernas kroppar som fullständigt formerade av ett givet produktionssätt, näm-ligen kapitalismen och det stora allt domine-rande subjektet, kapitalet. Lena Dalgaard, som 1974 gav ut en s p ä n n a n d e och banbry-tande analys av den proletära familjens histo-ria i Farniliens udvikling og funktion under

kapi-talismen, formulerar detta i inledningen: »1

förhållande till det kapitalistiska produk-tionssättet betraktas individerna inte längre som subjekt, utan som bärare av ekonomiska kategorier, lönearbete och kapital» (s 1).

Med marxismen i h a n d e n inleddes en pe-riod med analyser av den omvärld som upp-levdes som så massivt förtryckande. De hand-lade om det kapitalistiska produktionssättet, arbetarrörelsens historia, patriarkatets histo-ria, fackföreningsrörelsens histohisto-ria, den

bor-gerliga kvinnorörelsens historia och arbe-tarkvinnornas specifika situation. I d e n n a satsning på huvudets förmåga att tänka fanns det en klar tendens till att de o m r å d e n som är knutna till kroppen — sexualitet, bio-logi, barn, subjektivitet och den enskilda in-dividen — kom att ställas i bakgrunden.

En civilisationsprocess?

Sjuttiotalet var det årtionde då kvinnor i det västerländska samhället, i alla åldrar och från alla grupper, på allvar började satsa på ut-bildning, lönearbete, politisk aktivitet och organisering. Denna satsning ställde i sig själv krav på uppövandet av en a n n a n form av kroppsorganisering och kroppskontroll än den kvinnokönet tidigare lärt sig. Att köra buss eller lyftkran i 8 timmar, att börja i nion-de klass, eller på universitetet krävnion-de också en utvecklad förmåga till kroppslig kontroll och disciplin, och det i samma grad som att skriva stora avhandlingar. Den klädsel som föredrogs — overaller, träskor och skjorta — är en signal om den betydelse arbetet nu fick. Mer allmänt ser j a g sjuttiotalet som en pe-riod då kvinnokönet gick igenom en civilisa-tionsprocess1 både kroppsligt och psykiskt,

en civilisationsprocess som ägde och äger r u m i den enskilda kvinnan och d ä r m e d i kvinnokönet mer generellt.

Så som j a g själv minns det var sjuttiotalet ett hårt årtionde. Att tvingas lära sig fungera i ett livs- och prestationssammanhang, som inte var organiserat i förhållande till en kvin-nokropp och kvinnopsykologi, innebar en upplevelse av både otillräcklighet och förlust. Otillräcklighet för att vi som kvinnor upplev-de att vi aldrig blev goda nog, h u r mycket vi än försökte, förlust för att en del av kvinno-könets historiska »arvegods» var bortträngt — sensualitet, känslighet, kroppslighet och omedelbarhet. Denna upplevelse av otillräck-lighet och förlust var dessutom inte bara kvinnornas. Också m ä n n e n skulle lära sig att fungera på ett nytt sätt, i ett livssammanhang som var organiserat i förhållande till en kvinnlig tradition, nämligen familjen. Inte heller m ä n n e n fick till en början ros för de kvaliteter de bidrog med till detta nya funk-tionsområde.

Ett olyckligt äktenskap

»Ett olyckligt äktenskap mellan marxismen och feminismen» kallade Heidi H a r t m a n sjuttiotalets kvinnoforskning i sin artikel »The Unhappy Marriage of Marxism and Fe-minism», 1979. Frågan är om detta äkten-skap ändå var så olyckligt. Då skilsmässan äg-de rum i början av åttiotalet väräg-det inte femi-nismen och kvinnorna som gick försvagade ut ur äktenskapet. Snarare hade kvinnorna nu blivit duktigare och mer mogna, och inte bara stärkta i sin förmåga till teori- och ana-lysarbete. De var nu också i stånd att rikta sig mot det som u n d e r sjuttiotalet varit så un-danträngt — kroppen, det personliga, det kvinnliga och sexualiteten. Att satsa på intel-lektet gav också på längre sikt en större kroppsavgränsning och kroppslig kontroll.

En huvudlös kroppsdyrkan?

Övergången mellan sjuttiotalet och åttiotalet blev inte bara ett markant brott med sjuttiota-lets marxism och tendentiella kvinnoförakt, den rymde också ett genombrott för nya och radikala teman i kvinnoforskningen — och inom den enskilda kvinnan.4 Drygt en

må-nad före min d r ö m om Simone de Beauvoir och intellektets begränsning hade j a g en dröm, som även om den är d r ö m d på nittio-talet, ändå kan stå som signal för den utveck-lingjag ser som den mest centrala på åttiota-let.

Jag bär på en kvinnokropp. Den är både död och levande. Den har inte något huvud. Jag bär den i mina armar in till en säng. Jag känner att den/hon har armarna om min hals och att den/ hon håller sig hårt fast. Jag ser närmare på hen-nes fötter, som är mycket vackra. Så lägger jag henne i sängen.

J a g hade i en lång period före d e n n a dröm le-tat efter bilder på en mer hel kvinnokropp. De bilder av kroppen som omedvetet träder fram i nattens dröm är också uttryck för den kroppsbild man har. När j a g u n d e r åttiotalet har talat om d r ö m m a r med kvinnor, har de — och j a g själv — berättat om bilder av kroppar som är håliga, ofullständiga eller handikap-pade i en eller annan mening. Brösten sitter

på ryggen, det sitter ett penisliknande före-mål på det ena låret, ansiktet är vanställt av ett mycket stort ärr, som samtidigt har form av en vagina, på ena benet finns ett stort hål, menstruationsblodet rinner f r å n naveln eller strömmar från underlivet som en llod. Se-nast berättade en kvinna om en d r ö m där hon u p p t r ä d d e på en cirkus. H e n n e s kropp var lagd i osynliga bojor och en man stod i ku-lisserna och drog i de trådar hon var b u n d e n med.

Problemet med den kvinnokropp j a g i d r ö m m e n stod med i mina armar, var natur-ligtvis att den var utan huvud och kanske där-för mer död än levande. Sett utifrån nittiota-let kan åttiotanittiota-lets jakt på kvinnokroppen inom vissa delar av kvinnoforskningen te sig något huvudlös! Men liksom dyrkan av intel-lektet på sjuttiotalet, kan dyrkan av kroppen på åttiotalet uppfattas som en del av den civi-lisationshistoria som är kvinnokönets. Hu-vudlöst eller inte, så var åttiotalet det årtion-de då kroppen (åter-) upptäcktes, u n d e r årtion-dess första hälft som en något sjuk och lemlästad kropp, u n d e r dess andra hälft också som nå-got som rymmer vissa potentialer.

Bindningen till moderskroppen

Signaler om en förändring i kvinnoforsk-ningen i övergången mellan sjuttio- och åttiotalet hade internationellt varit på gång länge. 1977 kom Ulrike Prokops banbrytan-de verk. Kvinnors livssammanhang. Begränsabanbrytan-de

strategier och omåttliga önskningar (sv. övers.

1981). Samma år kom Nancy Fridays My

Mot-her Myself. The Daughters Seareh for Identity,

Héléne Cixous La venue ä Uecriture, Marina Gambaroff, Emanzipation macht Angst och Lu-ce Irigarays Ce sexe qxd n'en pas un. Aret efter kom Nancy Chodorows The Reproduction of

Motherhood. De var texter och teorier som

kom att spela en stor roll inom åttiotalets forskning om det kvinnliga och kvinnokrop-pen.

Med dessa texter och många andra hade en ny fiende introducerats på kvinnoförtryck-ets scen. Nu var fienden inte längre bara m a n n e n , som i slutet av sjuttiotalet, eller sys-temet/samhället/kapitalet, som i mitten av

sjuttiotalet. Nu värdet modern som upplevdes och förstods som det allenarådande subjek-tet för Hickans och kvinnans bristande frigö-relse. Mor-dotterförhållandet blev det nav, kring vilket analyser och diskussioner rörde sig. Även om d e n n a diskussion mest syntes handla om det psykologiska fältet, så var kroppen — som mor-kropp, kvinnokropp och flickkropp — latent närvarande i analyserna. »Ett par, som varken är ett eller två» kallar Iri-garay mor-dotterparet, och med den utsagan pekar hon på den bindning flickan upplever i förhållande till sin mor.

Bindningen blev till en början uppfattad nästan enbart som skadlig. Moderns onani-förbud och kvinnors upplevelse av att ha en inre fiende — en stor o n d mor — sittande inuti sig, resulterade u n d e r slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet i många både spän-n a spän-n d e och hatfyllda aspän-nalyser av mor-dotter-förhållandet. Marina Gambaroff uttrycker det mycket klart och tydligt i Emanzipation

macht Angst: »Då mödrar i vårt patriarkala

samhälle nästan generellt är osjälvständiga personer som känner sig ofullkomliga och beroende, så torde det vara en generell, sam-hälleligt förmedlad karakteristik av dem — i det de för vidare sitt förtryck —att de försöker kväsa sina barns tendens till autonomi. På ett visst sätt skapar alltså patriarkatet ett spe-ciellt stelnat matriarkat inom mor-barnför-hållandet.» I förlängningen av Ulrike Pro-kop fokuserades i den första fasen av åttiota-let särskilt den kvinnlighet som kulturellt ut-vecklades inom familjen. Kroppsligt betydde det också att det var kvinnokroppens repro-duktiva funktioner—graviditet, födande, am-ning — som behandlades.

Först senare på åttiotalet blev mor-dotter-förhållandet också uppfattat som en källa till stor njutning och som en möjlighet till kreati-vitet och lustfyllda potentialer. Denna utveck-ling har särskilt de franska feministerna — Héléne Cixous, Julia Kristeva, Luce Irigaray med flera — medverkat till. En central katego-ri i Eckatego-riture feminine är jouissance, ett begrepp och fenomen som handlar om kvinnokrop-pens förmåga till njutning. Istället för Gam-baroffs och andras fokusering på flickans bristande autonomi, fokuseras här en både psykisk och kroppslig förmåga till hängivelse

och uppgivande av sig själv. Denna förmåga utvecklas i kraft av flickans och kvinnans kroppsliga likhet med moders kroppen.

Den kvinnliga biologin

Med sjuttiotalets teoretiska och analytiska uppdelning av könet i en social och en gisk del försvann diskussionen om den biolo-giska delen i tystnad under en räcka år. Men i samband med kvinnokroppens mer gene-rella betydelse har den kvinnliga biologins betydelse återigen börjat diskuteras. Ar 1980 försökte den skotsk-kanadensiska barnmors-kan och sociologen Mary 0 ' B r i e n i boken The

Politics of Reproduction utveckla en teori om

den mänskliga fortplantningen. Typiskt nog för sjuttiotalet sker detta via en kombination av marxismens teori om produktionen och den betydelse kvinnors och mäns fortplant-ningsförmåga har samhälleligt sett, enligt O B r i e n .

I Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 2-3 1987, som u n d e r titeln »Feministisk kunskapsteo-ri» delvis gör u p p med den tidigare feminis-tiska forskningen, kretsar flera av artikelför-fattarna kring denna biologi, nästan som kat-ten kring het gröt. De vill väldigt gärna sma-ka, men är också rädda för att bli brända! Evelyn Fox-Keller tar i sin artikel »Systemet genus/vetenskap, eller: Förhåller sig kön till genus som naturen till vetenskapen?» fasta på den skillnad mellan socialt och biologiskt kön som gjordes på sjuttiotalet, och hon pe-kar på att det reellt innebar att det biologiska könet avvisades som betydelselöst. Sandra Harding är i sin artikel »Instabiliteten i den feministiska teoribildningens analytiska kate-gorier» rädd för att hamna i den tidigare bio-logismen, men hon är också klar över att kvinnors kroppar skiljer sig från mäns: »vi understryker, att människor också är kropps-liga varelser/.../Den kvinnkropps-liga kroppslighe-ten skiljer sig från den manliga. Därför vill vi ta reda på vad denna annorlunda kroppslig-het innebär för de sociala relationerna och det intellektuella livet/.../Den moderna femi-nismen har inte som mål att behandla kvin-nor som »bara människor» i sin offentliga po-litik. Vi är därför tvungna att formulera vilka könsskillnaderna är» (si7). Till sist kritiserar

Karin Widerberg i sin artikel »Till en teori om kvinnoförtryck — barriärer och öppningar» de nordiska kvinnoforskarna för att bortse från kroppens och sexualitetens betydelse i både forskning och verklighet. »Könlösa framtonar kvinnorna i sina olika verksamhe-ter. De arbetar och arbetar — som om vi kvin-nor levde av och för arbete allena!» (s 60).

Ironiskt nog har den kvinnliga biologin på ett annat sätt hamnat på dagordningen un-der åttiotalet. Det är i detta årtionde som den medicinska vetenskapen på allvar har forskat i och delvis försökt överta kontrollen av kvin-nokroppen. Det sker i den fortplantnings-och bioteknologi, som med hjälp av provrör, frysskåp, mikroskop och pincetter befruktar ägg och finner lämpliga sädesceller utanför kvinnans livmoder. Denna nya fortplant-ningsteknologi kritiserades särskilt av Lene Koch i Danmark, och hon har i hög grad upp-m a n a t feupp-minister att diskutera och kritisera

denna teknologi. Nyligen har också Rosi Brai-dotti från Holland kritiserat den nya biotek-niken, i artikeln »Organs without Bodies» (1989). J a g tycker absolut att Braidottis var-ningar för den nya tekniken är viktiga och riktiga, men jag delar inte hennes upplevelse av ett alltför skröpligt kroppsligt kvinnosub-jekt idag. Såvitt jag kan se, kan en sådan upp-levelse också handla om en kvinnlig forskare, som i alltför hög grad har uppfattat och fort-sätter att uppfatta tillkomsten av ett kvinnligt subjekt som ett huvudprojekt. Som det för-hoppningsvis har framgått av det föregåen-de, ser jag kvinnokroppen i lika hög grad för-ändrad och stärkt som läkarvetenskapen un-der loppet av de senaste tio-tjugo åren. Den-na utveckling förbises när man, som Braidot-ti, ser historien som något »som alltför ofta har reducerat oss till rena åskådare av vår egen armods teater» (s 49).

En kvinnlig kroppskultur

I samband med min dröm om kvinnokrop-pen som varken vårdöd eller levande, nämn-de jag åttiotalet som nämn-det årtionnämn-de då kroppen blev utsatt för en något huvudlös dyrkan. Kvinnokroppen blev på åttiotalet iscensatt som aldrig förr. I början skedde det genom att sjuttiotalets overaller och skjortor avlöstes

av en mycket mer feminin klädsel — klänning-ar, långa kjolklänning-ar, högklackade skor, makeup, smycken och allra innerst de fina silkesun-derkläderna — och senare på åttiotalet ge-nom att klädseln blev mycket mer åtsittande med framhävande av kroppens former och hud — trånga jeans med åtsmitande t-shirts och bodystockings. De kroppar som expone-rades var inte mjuka och följsamma kvinno-kroppar, snarare var det kroppar som delta-git i den träningskultur, som också växte fram på åttiotalet med J a n e Fondas »work-out», »aerobics» och »fitness». Därtill kom en kvinnlig joggingkultur. Kvinnor springer idag mer och fortare än de någonsin gjort för-ut — på morgonen då de ger sig iväg på den dagliga joggingrundan, då de deltar i större lopp och då de som professionella löpare del-tar i de stora internationella tävlingarna.

Kvinnokroppens möjligheter

Vi är vana vid att tänka oss våra kroppars mognad som en process, som löper genom den enskilda kvinnans livshistoria. Som flick-or föds vi med 400 000 omogna ägganlag i våra äggstockar. Redan i åttaårsåldern börjar könshormonet östrogen så smått att utveckla dessa ägg, som i puberteten lossnar och star-tar den menstruationscykel våra kroppar föl-j e r u n d e r stor del av våra vuxna liv. J a g vill

emellertid våga mig på det påståendet, att vå-ra kroppars mognad också är bestämd av den historiska period vi lever i som kroppsliga in-divider, och j a g tror till och med att våra krop-par r y m m e r krafter som vi hittills bara anat. Denna historiska betingelse — och möjlighet - skall j a g försöka antyda via ett exempel på

kvinnors forskning från företrädesvis sjuttio-talet och åttiosjuttio-talet.

Shere Hite gav 1976 ut sin 640 sidor långa rapport opi kvinnors sexualitet, The Hite

Re-port. Rapporten gjordes utifrån ett

frågefor-mulär som hade besvarats av omkring 3000 amerikanska kvinnor. Det Shere Hite kon-centrerar sig på i sina frågor till kvinnorna och i rapporten, är dels kvinnors upplevelser av övergrepp, misshandel och vanmakt som sexuella människor, dels detta som då upp-fattades som den viktigaste motvikten,

näm-ligen upptäckten av klitoris som centrum för kvinnors sexuella lust, utvecklingen av en självständig kvinnlig sexualitet, onani och begär till andra kvinnor. Den kamp för au-tonomi jag har pekat på som avgörande för såväl kvinnors forskning som hos kvinnorna själva, var också central i forskningen och kampen om sexualiteten. Samlag med män betecknar Hite som penetrering, det vill sä-ga, att en penis i en vagina upplevs och be-skrivs som en våldsam handling — man blir genomborrad — samtidigt som den kvinno-kropp, som genomträngs, upplevs som ett

hål och därmed också som tom.

Själv upptäckte j a g klitoris samma år som Hiterapporten kom, bland annat genom många och långa samtal med väninnor och studiekamrater som berättade om de under-verk d e n n a lilla kroppsdel k u n d e åstadkom-ma. Idag ser jag d e n n a periods koncentra-tion på klitoris, onani och klitorisorgasm som ett steg i riktning mot utvecklandet av en au-tonom kvinnlig sexualitet, liksom j a g givetvis också förstår den som livsavgörande i varje li-ten flickas sexuella mognad.

Jag tvivlar inte på att det fanns många kvinnor som kroppsligt upplevde sexualitet som någonting annat och någonting mer vid den här tiden, men ändå blev klitorisdiskus-sionen bestämmande för en stor del av en hel generations sexualitet. Att det fanns mer att hämta i den kvinnliga sexualiteten än enbart klitorisorgasmen u p p m ä r k s a m m a d e den tys-ka religionsfilosofen Renate Schlesier i arti-keln »DieTotgesagte Vagina» år 1980. Schle-siers artikel är ett av resultaten av en mycket omfattande studie av Freuds psykoanalys, och idag representerar den för mig ett av de förnämsta exemplen på kvinnoforskning, i kraft av dess lidelsef ulla teoretiska, politiska och personliga kritik av såväl psykoanalysen som en del av sjuttiotalets feminister. G e n o m en högst osedvanlig allians har psykoanaly-sen och g r u p p e r av feminister nästan förmått att utplåna vagina. Psykoanalysen har förti-git vaginas möjligheter genom sin förståelse av sexualiteten som manlig, och feministerna har gjort detsamma genom sina insisteran-den på klitoris suveränitet. O m vagina åter ska väckas till liv krävs ett långvarigt sorgear-bete, säger Renate Schlesier. Som en

förläng-ning av titeln på hennes artikel skulle man k u n n a säga, att en del av detta sorgearbete bör gå via ett benämnande, alltså bland annat det som åttiotalets kvinnlighets- och kvinno-kroppsdiskussioner har handlat om.

Ett återuppväckande av vagina är nödvän-digt för kvinnokroppens fulla mognad, an-ser Schlesier: »Man kan bara vara överens med feministerna, när de u p p m u n t r a r kvin-nor till att återigen sätta in den kvinnliga b a r n d o m e n s viktigaste befrielseorgan, klito-ris, i sin egen rätt och inte nedvärdera det som ett påstått »manligt» organ. Men det kan för kvinnor inte bara röra sig om att upphäva förträngningen av deras barnsliga sexualitet och återigen bli som små flickor. O m vi vill vara kvinnor och inte längre finna oss i vår lemlästning, varifrån den än kommer, så måste vagina »väckas till liv» av oss igen/.../ Utvecklingen av vaginala lustkänslor är en driftskvalitet, som spränger varje barndom/

.../Vagina representerar en mognads-ntopi» (s

42-43, förf. kursivering). Som j a g uppfattar det, möjliggörs därmed aktiveringen och kontrollen av vagina för den vuxna kvinnan och kvinnligheten. Till skillnad från flickans orientering mot och tillfredställelse av sig

själv, r y m m e r den vuxna och mogna kvinnan

också begäret efter det som är skilt från hen-ne själv — barhen-net, m a n n e n , andra kvinnor.

När jag betecknar Schlesiers text som lidel-sefull, beror det inte enbart på att hon för-medlar en upplevelse av längtan efter att på allvar bli en vuxen, begärande och erotisk kvinna. Det beror också på, att hon anser att en sådan mognad är en väsentlig förutsätt-ning för ett icke-våldsamt och lidelsfullt be-gär i förhållandet mellan könen. Ett sådant förhållande betecknar Schlesier ä n n u 1980 som en utopi. 1 relation till de förändringar som ägt r u m u n d e r åttiotalet hos såväl kvin-nokönet som inanskönet förefaller mig den-na utopi vara om inte realiserad, så åtminsto-ne väsentligt mer realiserbar.

Bilder från den mörka kontinenten

O m j a g med hjälp av några begrepp från psy-koanalysen ska karakterisera det fält som de-lar av åttiotalets kvinnlighets- och

kvinno-kroppsforskning har rekognoserat och hand-lat om, så är det det o m r å d e som b e n ä m n s som det pre-oidipala, det imaginära eller det

icke-symboliska, dvs de första 2-3 åren av

bar-nets levnad. Utforskningen av en så tidig fas i andras och eget liv kan kanske innebära en del av förklaringen till det kaos som än idag karakteriserar d e n n a forskning. Det är i den pre-oidipala fasen av vår levnadshistoria som förhållandet till modern och moderskrop-pen är det mest centrala, och det är i den pe-rioden — före språkets och den symboliska ordningens utveckling — som erfarenheter och upplevelser är kroppsliga. Det betyder att vår kunskap som vuxna om d e n n a fas mycket ofta också »bara» är kroppslig.

Som j a g inledde med att säga, är det min uppfattning att detta vetande ä n n u är svårt att nå i förhållande till en språklig, och inte minst skriftlig, framställning. O m r å d e t är än-nu på många sätt en mörk kontinent, var-ifrån det dock lyckligtvis då och då k o m m e r bilder. J a g ska avslutningsvis berätta en tred-je dröm, som i min historia möjligen ger en

antydan om rörelse och f ö r ä n d r i n g i förhål-lande till det kroppslösa huvudet och den hu-vudlösa kroppen. D r ö m m e n hade j a g i janu-ari i år:

Jag står vid fönstret i mitt sovrum. Det är galler för fönsterrutorna. En märklig varelse sticker in sina armar genom gallret och rör vid mig. Jag blir mycket förskräckt och avvisar den. Senare kommer jag in i sovrummet igen. Den märkliga varelsen har nu kommit in i rummet och ligger på golvet. Den är mycket utmattad. Jag tittar länge på den. Jag kan inte se, vad det är, men djupt inom mig vet jag att det är en kattkvinna.

Jag hade fjorton dagar före d e n n a d r ö m fått en tio veckor gammal kattunge, och hennes kroppslighet inspirerade delvis till dröm-men. Men därutöver tror j a g att bilden av kattkvinnan pekar på ett möte med några si-dor av det kv nnliga, som hos mig rymmer en (åter)etabler ng av förbindelsen mellan hu-vud och kropp.

Katten representerar i många sagor och myter den kvinnliga instinkten, det vill säga den kvinnliga sexualiteten, d j u p a kvinnliga krafter och en instinktiv kroppslig kunskap. Därutöver är kattkvinnan en gammal kultu-rell bild av en kvinna, som är mycket känslig

och mycket klok. 1 min barndom u p p t r ä d d e hon bland annat i Batman-serien, där hon f restade Batman sexuellt och samtidigt alltid var på vippen att vara lika klyftig som han! Kattkvinnan har både ett huvud och en kropp som, märk väl, samarbetar. I en senare tecknad serie har jag sett h e n n e framställd som en kvinna, som kommer från den yttre rymden och vid ett kort besök på jorden inte bara ger en man hans största erotiska och andliga upplevelse; hon förmår också att återetablera fred och harmoni i det jordiska samhälle hon besöker

När och h u r d e n n a kattkvinna kommer att återvända i en mer levande och köttslig form, har jag i skrivande stund inte en aning om. Ofta är det så att drömbilder själva rymmer antydningar om de barriärer och möjlighe-ter man ä n n u står framför. Kanske avskedet från den gamla huvudbyggnaden i den ena d r ö m m e n och de vackra fötterna i den andra, ger en fingervisning 0111 detta. Och kanske det massiva utbudet av sovrum och sängar gör sammalunda. Kanske är det så, att Törn-rosas sömn snart har varat länge nog och att törnehäcken börjar ö p p n a sig. Kanske är det på tiden att, som Askungen, ge sig ut och dansa och använda natten till att drömma.

Översättning: Annika Öhrner

N O T E R

1 Kursen hette »Simone de Beauvoir — i filoso-fi, fiktion och feminism» och drömmen utlös-tes av denna. Genom Det andra könet (1949) och i de Beauvoirs övriga författarskap löper en lång konflikt mellan kropp och skrift och mellan längtan efter och avvisande av kvin-nokroppen. 1 Del andra könet är det en kvinna som skriver, men denna kvinna försöker kon-stant att slippa undan de kroppsliga och psy-kiska erfarenheter, som är knutna till det kvinnliga könet.

2 I min'och Hanne Möllers bok Rå Silke (1988) försöker vi mer generellt att infånga (delar av) den förändringsprocess som kvinnokö-net gått igenom från sextiotalet till idag. Det sker via analyser av kvinnliga författarskap (Vibeke Vabo och Kirsten Thorup), tjejrock-musiken, underklädesreportage, kvinno-forskningen och verket Kvinde kend din kröp företrädesvis mellan 1975 och 1983. I

rela-tion till min användning av drömmar i före-liggande artikel rymmer boken också en mer utförlig analys av en räcka bilddrömmar jag hade under en period på åttiotalet.

3 Begreppet civilisationsprocess hämtar jag från Norbert Elias verk Uber den Prozess der

Civilisation, ursprungligen skrivet 1938,

nyut-givet 1976. Norbert Elias analyserar den väs-terländska människan, eller rättare sagt den västerländske mannens kroppsliga och psy-kiska förändringsprocess från 1300-talet till det borgerliga samhällets slutliga genom-brott. Hans konkreta analyser av individens förändringar under nämnda period är sär-skilt bristfällig och oprecis i förhållande till kvinnokönet, men hans uppfattning av indi-vider som något som ändrar sig och, väl att märka, ändrar sig i samma omfattning som och tätt förbundet med sociala, politiska och ekonomiska förändringar, tycker jag mycket om.

4 Det är inte bara kvinnoforskningen som var i uppbrott i övergången mellan sjuttiotalet och åttiotalet. Själv blev jag då mycket inspire-rad av de två svenskarna Jonas Frykman och Orvar Löfgren som 1980 utgav boken Den

kultiverade människan. Denna bok var även ett

genombrott inom den etnologiska forskning-en. Inom historieforskningen var det analy-sen av vardagen, den enskilda människan och kulturen, som nu framträdde. Detta mycket omfattande brott i forskningen i all-mänhet gör dock tydligt att jag, i min fram-ställning av kvinnokroppens och kvinnoforsk-ningens historia, isolerat kvinnorna i en grad som inte är i överensstämmelse med den fak-tiska historien.

L I T T E R A T U R

Andersen, Linda (red), Den tredjesk0nhed.

Kvin-dekroppe i förändring,Aarhus

Universitetsför-lag, Aarhus 1989.

Andersen, Tine, Denfryd der rummer alt. Om att

turde gribe pennen, berore papiret og lade blaek-ketflyde, utkommer 1992.

Andersen, Tine, Den kontrollerede kvindelighed.

Kvinder og kvindepolitik i den kommunistiske be-vaegelse 1917-1935, Aalborg

Universitetsför-lag', Aalborg 1982.

Andersen, Tine och M0ller, Hanne, Rå Silke.

Kropsnaere kvindehistorier Jra 1970 til idag,

Gyldendal, K0benhavn 1988.

Braidotti, Rosi, »Organs without Bodies» i

Diffe-rences — A journal of Feminist Cultural Studies,

»Organer uden kroppe», i Nyt forumfor

kvin-deforskning, nr 1 1991.

Braidotti, Rosi, »The politics of ontological dif-ference», i Brennan, Teresa (red), Feminism

& Psychoanalysis, Routledge, London & New

York'1989.

Chodorow, Nancy, The Reproduction of

Mother-hood, University of California Press, Berkeley

1978.

Cixous, Héléne, La venue ä L'écriture, Paris 1977. Dansk övers. Al komme til skriften, Rosi-nante, Köbenhavn 1985.

Dalgaard, Lena, Familiens udvikling og funktion

under kapitalismen, Aarhus 1974.

Elias, Norbert, Uber den Prozess der Zivilisation, Bind 1-2, Suhrkamp Taschenbuch Wissen-schaft, Frankf urt am Main 1976.

Fox-Keller, Evelyn, »Systemet genus/vetenskap, eller: Förhåller sig kön till genus som natu-ren till vetenskapen?» i Kvinnovetenskaplig

tidskrift nr 2-3, 1987.

Friday, Nancy, My Mother my Self. The Daughter's

Search for Identity, Dell Publishing Co, New

York 1977.

Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar, Den

kultive-rade människan, 1 .iber, Lund 1979.

Gambaroff, Marina, »Emanzipation macht Angst», iKursbuch nr 47, Berlin 1977. Dansk övers: »Frigörelse skaber angst», i Tania 0 r u m (red), Kvindelighed, Tiderne Skifter, K0benhavn 1981.

Greer, Germaine, The Female Eunuch, London 1970. Dansk utg. Den kvindelige eunuk, Tider-ne skifter, K.0benhavn, 1971.

Harding, Sandra, »Instabiliteten i den feminis-tiska teoribildningens analyfeminis-tiska katego-rier», i Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 2-3

1987.

Hartmann, Heidi, »The Unhappy Marriage of Marxism and Feminism. Towards a More

Progressive Union», i Capital and Class, nr 8 1979.

Hite, Shere, The Hite Report, 1976. Dansk utg.

Hite Rapporten. Om kvinders seksualitet,' I

ider-ne Skifter, K0benhavn 1978.

Irigaray, Luce, Ce Sexe qui nen pas un, Paris 1977.

Koch, Lene, »MÄTER EST... eller: Hvem er moderen? Den nye fortplantningsteknologis betydning for en feministisk teori om krop-pen», i Linda Andersen (red),/>«

tredjesk0n-hed, Aarhus Universitetsförlag, Aarhus

1989.

Marcus, Maria, Kvinde idag. Samtaler med e lie ve

danske kvinder, Lindhardt og Ringhof,

Ko-benhavn 1973.

Millet, Kate, Sexual Politics, 1969. Dansk utg.

Seksualpolitik, Gyldendal, K0benhavn 1971.

0'Brien, Mary, The Politics of Reproduction, Lon-don 1981.

Prokop, Ulrike, Weiblicher Lebenszusammenhang.

Von der Beschränktheit der Strategien und der Unangemessenheit der Wunsche, Suhrkamp

Verlag, Frankfurt am Main 1977. Dansk utg.

Kvindelig livssammenhaeng, GMT, (.rena

1978.

Schlesier, Renate, »Die Totgesagte Vagina — Zum Verhältnis von Psychoanalyse und Fe-minismus. Eine Trauerarbeit» i B. Wart-mann (ed), Weiblich-Männlich.

Kulturge-schictliche Spuren einer Verdrängten Weiblich-keit, Berlin 1980. Dansk utg.»Rygterne om

vaginas dod. Et sorgearbejde» i Kontext nr 43, 1982.

Whitford, Margaret, »Rereading Irigaray», i Te-resa Brennan (red), Feminism &

Psychoanaly-sis, 1989.

Widerberg, Karin, »Till en teori om kvinnoför-tryck — barriärer och öppningar», i

Kvinnove-tenskaplig tidskrift nr 2-3, 1987.

R O B I N M A Y S C H O T T

Att å t e r u p p r ä t t a det kroppsliga

— f ö r en feministisk materialism

Radikalfeminister och postmoderna

feminister löper risken att återskapa den nedvärdering av

barnafödande och moderskap som västerländsk filosofi

traditionellt har stått för, menar Robin M Schott. Däremot erkänner ett

feministiskt, materialistiskt perspektiv — som också ger möjlighet

till en historisk analys — det faktum att livsalstrande

är en förutsättning för mänskligt liv

och tänkande, menar hon.

I Gästabudet skiljer Platon mellan sådana vars

»fruktsamhet är kroppslig, de som vändei* sig till kvinnorna och bedriver älskog med dem», och dem »som är mer fruktsamma till själen än till kroppen...» (Gästabudet, 208e — 209a). Kärleken till skönhetens idé, till dess rena form, är »obefläckad, oanfrätt och befriad från den dödens besmittelse som ständigt hemsöker köttets och blodets förgängliga skönhet...» (Gästabudet, 21 le).

Redan i sin inledning har den kroppsför-nekande traditionen i västerländsk filosofi känt sig ansatt av att ett dödshot ständigt vi-lar över den kroppsligt fruktsamma kärle-ken; den har sökt odödlighet genom sin trak-tan efter rena, fulländade former av kun-skap. Kvinnor kom att ses som det symbolis-ka förkroppsligandet av den besmittelse som stammar ur födelse och död; sålunda måste de utestängas f r å n filosofernas gemenskap. Sokrates ryktbarhet var inte g r u n d a d på att han bistått när mänskliga varelser fötts utan på att han »likt en barnmorska» förlöst idéer. H a n sökte överkomma människans dödlig-het genom den filosofiska metoden att »i möjligaste mån avskilja själen från kroppen»

(.Faidon 67c-d), endast så k u n d e vägen till

odödlighet anträdas.1 Långt ifrån att se

fram-f ö d a n d e och bevarande av mänskligt liv som nödvändiga betingelser för filosofiskt tän-kande har filosofer, från Platon till Kant, för-passat alstrande av mänskligt liv och fostran

av barn till en lägre sfär av mänsklig verksam-het. Väl fri från dylika förpliktelser har filoso-fen kunnat söka allmänna och nödvändiga sanningar i de rena idéernas rike.

U n d e r de två senaste decennierna har fe-ministisk teori dokumenterat det som Gene-vieve Lloyd gett termen »förnuftets manlig-het».2 Denna kritik av filosofihistorien har

varit så vederhäftig och övertygande att många feminister tröttnat på att nyläsa de ka-noniska texterna. Det ser nu äntligen ut att vara dags för feministiska teoretiker att styra över f r å n historiekritik till skapande arbete, till att avgränsa en ny väg för feministisk teo-ri. 1 fullföljandet av d e n n a nya inriktning måste feministiska teoretiker emellertid ta sig i akt för att u p p r e p a antaganden som ärvts från den kroppsförnekande traditionen i västerländsk filosofi, den tradition som de ut-ger sig vilja avvisa.

1 det följande kommer jag att använda de »glasögon» som havandeskap och barnafö-d a n barnafö-d e utgör för att granska barnafö-den kurs som samtida feministiska diskussioner om ratio-nalitet tagit.1 J a g vill u p p m ä r k s a m m a de sätt

på vilka radikalfeminister, som förkastar mo-derskap, och postmoderna feminister, som dekonstruerar »kvinnan», u p p r e p a r den syn på förnuftet som kroppsförnekande filosofi, f r å n Platon till Kant, förvaltat. Trots att dessa feministers strävan är att kritisera patriarkal rationalitet kommer deras egna teorier att

bygga på ett överskridande av det timligas och kroppsligas värld i allmänhet och av kvin-nokroppen i synnerhet, ett överskridande som de fått i arv av sina kroppsförnekande förfäder. J a g börjar med att undersöka möj-ligheten av ett feministiskt materialistiskt perspektiv som ett alternativ till den kropps-fientliga traditionen, ett alternativ som kan bidra till utvecklandet av kvinnodefinierade bilder och praktiker som har graviditet och b a r n a f ö d a n d e till grund.

I debatter om det specifikt »feministiska» teoribidraget har frågan om »könsskillnad» utgjort en stridslinje. I sin bok Am 1 that name?

Feminism and the Category of 'Women' in History

visar Denise Riley att synen på skillnaden mellan könen historiskt svängt fram och till-baka också inom feminismen själv.4 Könslig

skillnad har betraktats som ett hinder för för-ändring eller som ett alternativ till de manli-ga värderinmanli-gar som befordrat klasstänkande och militarism, eller som båda delarna. På lik-artat sätt har växlingarna i synen på den roll könsskillnad spelat inom feminismen åter-speglats i växlingar i synen på »kvinnors erfa-renheter», i synnerhet kvinnors erfarenhet av moderskap.

Som exempel kan nämnas att radikalfemi-nister både prisat och fördömt moderskap. Det har betraktats som en källa till en kvinn-lig Eros eller livskraft. Huanani-Kay Träsk skriver: »'Återvändandet till modern' har samtidigt inneburit ett 'återvändande till kroppen' då feminister erfarit att moderskär-leken — kärmoderskär-leken till liv — m e d f ö r kärlek till och accepterandet av kroppen. I d e n n a me-ning är 'återvändandet till modern' också ett återvändande till syntetisk enhet, ty moders-kärleken avskiljer inte kroppen från själen, inte anden från formen.» Men moderskap har också förkastats med argumentet att »moderskap är farligt för kvinnor». J e f f n e r Allén skriver: »Om kvinnan u n d e r patriarka-tet existerar som m a n n e n s livmoder och hustru, så är varje kvinna enligt definitionen en mor... Moderskap är farligt för kvinnor för att det upprätthåller den struktur inom vilken kvinnor (females) måste vara kvinnor

(womeri) och mödrar, och omvänt för att

mo-derskapet förvägrar kvinnor möjligheten att skapa en subjektivitet och en ö p p e n och fri

värld. »b Moderskap betraktas som farligt inte

bara p g a risken att kvinnor går till sängs med fienden (låt vara att d e n n a sannolikhet kan minskas i takt med reproduktionstekno-logins utveckling), utan de löper också risken att reproducera fienden. Adrienne Rich, så-som m o r till tre söner, fick en gång frågan : »Vous travaillez p o u r 1'armée, madame?», en fråga som upprepas på ett flertal ställen i hennes banbrytande bok OfWoman Bom.'

Växlingarna i synen på moderskap följer samma historiska logik som växlingarna vad gäller kategorin »kvinnor». Både romantise-ringen och fördömandet av moderskap växte ur kritiken av att kvinnor historiskt varit un-derordnade män och ur ansträngningen att överskrida d e n n a underordning. Stånd-punktsteoretiker som Dorothy Smith och Nancy Hartsock, och radikalfeminister som Träsk menar att kvinnors erfarenheter av var-dagligheten i omsorg utgör en g r u n d från vilken man kan utveckla ett alternativ till maskulinistisk teori. Andra, som J e f f n e r Al-len, förkastar moderskap som i sig helt och hållet en produkt av förtryckande omständig-heter. Allén skriver: »Man kan aldrig nå fri-het enbart genom att vända på ett förtryckan-de begrepp, d v s genom att betrakta moförtryckan-der- moder-skap i ett 'nytt' ljus. Frihet u p p n å s när det för-tryckande begreppet moderskap överges av dem det berör och d ä r m e d blir av noll och in-tet värde».8

Förkastandet av moderskap som institu-tion är en reakinstitu-tion på att kvinnors liv histo-riskt på nåd och onåd styrts av deras förmåga att alstra barn. 1 OfWoman Bom hävdar Ad-rienne Rich att den patriarkalt definierade institutionen moderskap har försäkrat sig om att varje kvinnas potentiella relation till bar-n a f ö d a bar-n d e och till barbar-n fortsatt står u bar-n d e r manlig kontroll. »De flesta kvinnor i histo-rien har blivit mödrar utan att själva vilja det och ett än större antal har mist sina liv då de satt liv till världen.»9 Först efter 1960-talet

har reproduktiv valfrihet vunnit spridning i den västerländska delen av vär Iden.10 Denna

valf rihet har direkt angripits av anti-abortrö-relser och politiker såväl som av den eugene-tik som tvingar unga svarta kvinnor att låta sterilisera sig.

moder-skap inte bara som patriarkal institution utan som sådant fortsätter, ironiskt nog, att uppre-pa den nedvärdering av moderskap som käl-la till kunskap och kärlek som den kroppsför-nekande traditionen i västerländsk filosofi vi-lar på. Allén skriver: »Födelseögonblicket och ögonblicket då man dör har i sig inget särskilt värde... På likartat sätt ger jag inte längre primat åt det som j a g har fortplantat. J a g gör gällande att det primära är mitt liv och min värld så som jag skapar och upplever dem».11 Genom historien har födelse- och

dödsögonblicken fått beteckna den mänskli-ga existensens obestridligt tidsbestämda, kroppsliga karaktär. Platonsk filosofi har av just detta skäl sökt överskrida de ögonblicken och det är kvinnors f ö r b u n d e n h e t med födel-se och död som utestängt dem från filosofiskt tänkande. Genom att förkasta födelsens och dödens primat för mänsklig existens och ge-nom att definiera frihet som frihet från mo-derskapets materiellt tvingande begräns-ningar följer Allén oavsiktligt Platon i spå-ren. Självet blir till en fullständigt självska-pad, självkontrollerande varelse, i m m u n mot de materiella villkor som präglar individuell existens.

Samtidigt som vissa radikalfeminister häv-dar att kvinnor bör överge kategorin moder-skap talar postmoderna feminister mer för ett mer allmänt övergivande av begreppet »kvinnor». Precis som »kvinna» blivit kritise-rat för att det felaktigt tillskriver kvinnan en essens har också »kvinnor» beskyllts vara en falskt homogen, normativ och utestängande kategori. Judith Butler skriver: »När katego-rin förstås såsom representerande en upp-sättning värden eller dispositioner får clen en normativ och d ä r m e d i princip uteslutande karaktär... en mängd kvinnor från skiftande kulturella utgångspunkter har vägrat beteck-na sig som 'kvinnor' på de sätt som feminis-tisk teori formulerat. Detta har fått till resul-tat att dessa kvinnor faller utanför kategorin och därför måste dra antingen slutsatsen (1) att de inte är kvinnor såsom de kanske tidiga-re antagit, eller slutsatsen (2) att kategorin återspeglar sina teoretikers begränsade posi-tion och således inte förmår lägga vikt vid skärningpunkterna mellan socialt kön och ras, etnicitet, ålder, sexuell läggning och de

Hanne Rask Sönderborg, blyerts, 1986.

andra strömningar som bidrar till utform-ningen av kulturell (icke)identitet.»1"

Denna kritik mot kategorin »kvinna» mo-tiveras till dels av politisk oenighet inom kvin-norörelsen. Den amerikanska kvinnorörel-sen har u n d e r det kvinnorörel-senaste decenniet ankla-gats för rasism i det att den sett kvinnoidenti-tet som liktydigt med vita kvinnors identikvinnoidenti-tet och därvidlag i synnerhet vita, hetereosex-uella medelklasskvinnors. Man har låtit utly-sa konferenser, man har fällt tårar, man har skrivit artiklar. Samtidigt som vissa ter söker korrigera etnocentrismen i feminis-tisk teori genom att tala om den heterogeni-tet l f som utmärker g r u p p e n kvinnor

försö-ker postmoderna feminister att mer radikalt totalt förkasta kategorin »kvinnor». Som ex-empel kan nämnas att, trots att Riley tycker det är bättre att tala om »äldre Kanton-kvin-nor bosatta i Soho» än att generalisera om kvinnor, grundas fortsatt ovannämnda speci-ficering på »kvinnor» och det är renodlingen av detta begrepp hon vill ifrågasätta." Den-na dekonstruktion av socialt kön hämtar sin teoretiska arsenal från vita manliga europeis-ka teoretiker som Derrida, Foucault och Lyo-tard. Dessa söker undergräva premisserna för västerländskt metafysiskt tänkande ge-nom att förkasta att kunskap kan g r u n d a s an-tingen i kunskapssubjektet eller i

kunskaps-objektet. De vänder sig istället till språket, till den historiskt diskursiva gestaltningens do-mäner, och menar att det är där vi konstitue-rar oss som subjekt och att det erbjuder en plats för möjligt motstånd.15 1 sitt

förkastan-de av anspråken på att kunskap kan grundas

( foundationalism) vägrar de också betrakta

kroppen som en utgångspunkt eller som en källa till sanning. Kroppen i sig är ett resultat av diskursiva praktiker. 1 »Nietzsche, Genea-logy, History» skriver Foucault: »Kroppen är den yta på vilken skeenden inristats (kontur-lagd av språket och upplöst av idéer), säte för ett splittrat jag (närt av illusioner om kropps-lig enhet) och en massa stadd i oupphörkropps-ligt sönderfall.»16

Postmodernistisk kritik

I den feministiska teoridebatten har den postmodernistiska kritiken fått fungera som vapen mot dolda metafysiska antaganden hos såväl liberala, marxistiska som radikalfe-minister. Det har framkommit att såväl den li-berala som deir marxistiska feminismen är produkter av upplysningstänkandets strävan efter enhetlig sanning och efter fullständig befrielse från förtryck. De söker ytterst info-ga kvinnan i den »förnuftiinfo-ga människans» ideal: universalism och total frigörelse. Radi-kalfeminister behåller också de, likt konserva-tiva antifeminister, upplysningstänkandets dikotomier. De sluter emellertid inte u p p kring idealet om den »förnuftiga männis-kan» utan försöker i stället omvärdera den kvinnliga sidan i dikotomierna manligt och kvinnligt, rationell och irrationell, kultur och natur, dock utan att uppmärksamma de sätt genom vilka själva det kvinnliga är en pro-dukt av förtryckets historia1'. Postmodern

fe-minism söker inte utveckla någon »feminis-tisk epistemologi», för genom en sådan term bibehåller man upplysningstidens föreställ-ning om en enhetlig sanföreställ-ning, låt vara i form av en alternativ, feministisk väg till sanning-en. En postmodern feminism borde »förkas-ta rationalismens maskulinistiska tendens men inte söka ersätta den med en feministisk tendens. Den skulle i stället hävda att det itrte finns en (maskulin) sanning, utan snarare

många sanningar, av vilka ingen är privile-gierad ur könssynpunkt.»1 8

Den postmoderna diskursprioriteringen, där kroppen konstitueras på maktrelationer-nas arena, får ett antal konsekvenser för fe-ministisk teori. Den medför t ex att kvinnors upplevelser av sina kroppar inte längre kan läggas till grund för en feministisk teori. Ra-dikala teoretiker som Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon har använt kvinnlig sexualitet — särskilt den objektiflering och ex-ploatering av kvinnor som uppenbaras i por-nografi och i våld mot kvinnor —som en prö-vosten för feministisk teori. Ståndpunktsteo-retiker som Nancy Hartsock har behandlat upplevelsen av att leva i en kvinnokropp som central för utvecklandet av kvinnors »relatio-nella» livsform.19 O m emellertid

kvinnokrop-pen rakt igenom konstitueras via maktens diskursiva verkningssätt, så kan den inte för-se den feministiska teorin med en grundval. Det som fått postmoderna feminister att påstå att det inte finns några kvinnor, är att både biologiskt kön {sex) och socialt kön

(gen-der) misslyckats med att uppfylla det

åsyfta-de, att utgöra en fast och fortlevande grund-val."'" Riley ställer frågan: »Hur skulle någon kunna lyckas Vara kvinna' helt igenom, kän-na sig fullt hemmastadd i denkän-na klassifika-tion utan att drabbas av klaustrofobi? Att i varje enskilt ögonblick av sitt liv vara genom-dränkt av lidelsefull medvetenhet om sitt so-ciala kön, att vilja utgöra biologiskt kön så mycket att det står en u p p i halsen — det är inte möjligt och långt ifrån feminismens syf-ten.» I stället borde man reflektera över frå-gan: »Är jag i detta ögonblick kvinna till skill-nad från människa?»21 Den postmoderna

ambivalensen beträffande »kvinnor» erinrar på ett skrämmande sätt om den Nya kvinnan på tjugotalet, som hävdade: »Det är männis-kor vi är intresserade av nu — inte av män och kvinnor.»22 Donna Haraway tar det därpå

föl-jande logiska steget i dekonstruktionen av kvinnor genom att helt dekonstruera distink-tionerna mellan människor, d j u r och maskin-er. »Varför ska vi anse att våra kroppar slutar vid huden eller i bästa fall innefattar andra av hud omslutna varelser?» skriver hon i sin be-rättelse om the cyborgr'

»kvinnor» för havandeskapets och förloss-ningens fortsatta öde? Att ställa frågan tycks redan det vara liktydigt med att vara beroen-de av beroen-de förtryckets kategorier som postmo-derna feminister söker dekonstruera. I likhet med vissa radikalfeminister betecknar Riley »kvinnors upplevelser» som ett resultat av förtryck. »Frasen har en besynnerlig verkan, då den implicerar att upplevelserna skulle ha sitt ursprung hos kvinnorna. Den döljer att de sannolikt i stället tillskrivits kvinnor, inte enbart på g r u n d av deras biologiska kvinno-skap, utan att de utgör spår av antingen na-turbaserat eller politiskt herravälde.»24 Det

är sant, medger Riley, att kvinnor har förmå-gan att föda barn och därför kan utsättas för kampanjer 0111 både b a r n a f ö d a n d e och barn-begränsning. Men p o ä n g e n är att »enbart en lins, som redan tidigare inställts med 'kvinno-kroppen' som fokus, kan placera dem i ett dy-likt ljus. Kroppen blir synlig som kropp och

som kvinnokropp bara för en särskild blick —

som också är politikens.»25

Vilken betydelse har då avvisandet av varje synsätt som sätter de aspekter av kvinnokrop-pen som hänger samman med graviditet och b a r n a f ö d a n d e i fokus? Postmoderna feminis-ter tenderar att totalt ignorera dessa spörs-mål21'. När de i förbigående o m n ä m n e r

mo-derskap identifieras detta, i de Beauvoirs och Firestones efterföljd, uteslutande med för-trycket av kvinnor.Vi har nu gjort ett språng från det filosofiska överskridandet av havan-deskapets och födandets hotande besmittel-se av den filosofiska tankens högre sfärer, över till radikala och postmoderna feminister som bet rakar moderskap som i egentlig me-ning »efterlämme-ningar av herravälde». Både klassiska och samtida utgångspunkter ger ut-tryck för förnekelse av och misstro mot krop-pen, något som förhindrar ett bejakande av b a r n a f ö d a n d e i filosofiskt tänkande.

Det vi bevittnar är kanske, som Rosi Brai-dotti påpekar, den postmoderna erans oför-måga att komma till rätta med tiden.2' Vi

måste kanske inse att det tar tid att utveckla kvinnocentrerade teorier och praktiker som h ä n f ö r sig till menstruation, havandeskap, b a r n a f ö d a n d e och klimakterium. G e n o m att inte tillmäta detta historiska stadium någon betydelse u p p r e p a r postmodernismen den

klassiska filosofins åstundan att överskrida ti-dens flykt. Detta filosofiska tidsöverskridan-de har grundats i överskridantidsöverskridan-det av kropps-lig identitet, något som nu återupprepas ge-nom den aktuella dekonstruktionen av »kvinnor». Det är u t m a n a n d e att sopa un-dan de ålderdomliga kategorierna för indivi-duell identitet och gruppidentitet, att söka definiera sig i den slags radikala frihet »som inte följer från något postulerande av vår na-tur eller vårt väsen.» Och det är otvivelak-tigt sant att i kampen för AI DS-forskning har vita lesbiska kvinnor mer gemensamt med vita homosexuella män än de har med homo-fobiska kvinnor — varigenom varje s k gen-derbaserad solidaritet kringgås. Icke desto mindre förblir det en historisk sanning att fö-reteelser som menstruation, graviditet, bar-n a f ö d a bar-n d e och klimakterium utgör betydel-sefulla skärningspunkter, av varierande in-tensitetsgrad, i kvinnors liv. O m man från-erkänner tänkande om d e n n a sfär av mänsk-lig existens berättigande, då u p p r e p a r man den maskulinistiska tankens kategorier, dem som postmodernismen skenbart sökt de-konstruera.

Ansatsen att spränga genderbegreppet och att förkasta det synsätt som fokuserar på kvinnors kroppsliga erfarenheter har delvis inspirerats av den ovannämnda kritiken mot rasism, klasstänkande och heterosexism i kvinnorörelsen. O m svarta kvinnor, såväl he-terosexuella som lesbiska, inte känner igen sig i den vita feministiska teorins gender-präglade beskrivningar måste tyngdpunk-ten på kategorin kvinnor förskjutas och i stäl-let läggas på andra dimensioner av »identite-ten» — exempelvis på raserfarenheter och sex-uell preferens —och på de spänningar som rå-der i skärningspunkterna mellan dem.

För oss kritiker och aktivister borde an-strängningarna att kartlägga de försåtliga verkningarna av ras-, klass- och heterosexis-tiskt tänkande inom feministisk teori och fe-ministiska rörelser fortsatt stå överst på dag-ordningen. De sätt på vilka prästerskapet bland vita teoretiker sökt genomföra detta saknar emellertid inte sina ironier. Som Bell Hooks påpekar: »Postmodernistiska diskur-ser är ofta uteslutande t o m när de riktar u p p m ä r k s a m h e t e n mot, rentav lägger beslag