NUMMER 2 - 3 1995
Hur skapar kvinnor
sitt livsrum ? Ar de offer för
hemstrukturens makt eller självständiga
aktörer på den kulturella och litterära scenen ?
Och var finns dagens kvinnorum —
på kontoret eller i shoppinggallerian ?
eningen Kvinnovetenskaplig tidskrift. Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. För insända ej beställda manuskript ansvaras ej.
Ansvarig utgivare: Sylvia Benckert.
Redaktörer: Gerd Lindgren och Carin Mann-berg-Zackari.
Amnesredaktörer för detta nummer: Lena Eskilsson och Kerstin Thörn.
Redaktionskommitté: Fva Aniansson, Sylvia Benckert, Annelie Bränström Ohman, Gunilla Domellöf, Lena Eskilsson, Eva
Marie Staberg.
Referensgrupp: Eva Borgström, Mona Elias-son, Johanna Esseveld, Anita GöransElias-son, Birgitta Holm, Ulla Tebelius och Gert-rud Aström.
Kvinnovetenskaplig tidskrift utkommer med fyra nummer om året. Prenumerera genom att sätta in 210 kr på pg 88 41 78-5. Stödprenumerationer å 250 kr eller mer är mycket välkomna.
Förteckning över tidigare utkomna tema-nummer och samdiga artiklar kan be-ställas från redaktionen.
Kungsgatan 95, 903 31 Umeå
Tel 090-13 55 90, 13 57 30.
Fax 090-13 04 01.
Grafisk form: Leif Thollander.
Vinjetter: Maria Persson. Tryckt på miljövänligt papper hos Centraltryckeriet, Umeå. ISSN 0348-8365.
© Författarna och Kvinnovetenskaplig tidskrift.
Utgivningen har möjliggjorts av anslag från Humanistisk samhällsvetenskapliga forskningsrådet och Utbildningsdepartementet.
Nr 2 - 3 1995 Årg 16
Från redaktionen 1 KERSTIN EKMAN Försoningen 3 ANNELIE BRÄNSTRÖM Ö H M A N Introduktion till Ett eget rum 9
VIRGINIA W O O L F Ett eget rum 12
SATYA DATTA
Feministiska författare i renässansens Venedig 22 INGRID HOLMQUIST
Kvinnligt och manligt i Malla Silfverstolpes salong 34 BEATRIZ COI.OMINA
Kampen om E 1027 47 BIRGITTA CONRADSSON Bakom stängda dörrar 58
SARA MILLS
Könets roll i kartläggningen av det koloniala rummet 66 MARGRITH WILKE
Hemkulturens makt 73 ANNA OI.OESSON
Varuhuset som kvinnorum 81 GITTAN J Ö N S S O N / G U N I L I A PALMSTIERNA-WEISS
Hur gestaltar kvinnor rum? 89
Medverkande 87 Krönika 96 Kåseriet 107 Våra förmödrar 108 Recensioner 112 Vad händer 125
Anneé Olofsson, Everything will be alright tomorrow. Installation 1994.
Från redaktionen
Tid och rum liar alltid varit grundläggande kategorier för människan när hon orienterat sig i tillvaron. Länge har historien tiden -utgjort den viktigaste referensramen för de flesta. Samhörigheten med tidigare generatio-ner inom ett begränsat område - rum - har varit betydligt större än kontakterna med människor som levat i samma tid, men i främ-mande och avlägsna rum. Så är det inte läng-re. I dag blir vi allt mer förtrogna med allt avlägsnare platser, medan vår kontakt med gångna tider försvagas. För postmodernismen eller poststrukturalismen, den riktning inom konst, arkitektur och filosofi som växte fram under 1980-talet, var detta en central tanke. Historien är död, har det sagts. Vi lever alla i det stora samtidiga rummet där inget är nytt under solen. Det är mot denna bakgrund man får se det ökade intresset för olika aspekter av "rummet" som detta nummer av
Kvinnoveten-skaplig tidskrift är ett exempel på. Många
dis-kussioner om rummet kontra tiden har de senaste tio åren kunnat läsas i tidskrifter och på kultursidor. Teorier och tyckanden har av-löst varandra. Bilden är knappast entydig - på nyhetssidorna fortsätter historien att göra sig synlig med förödande kraft.
Rummets eventuella seger över tiden är dock inte vårt tema här. Vårt intresse har främst gällt själva "rummet" i ganska konkret bemärkelse och kvinnors tillgång till och upp-levelser av detta. Vem som fått eller tagit sig vilken plats i rummet - spatialt, kulturellt, po-litiskt, psykologiskt, andligt - har alltid varit en grundläggande könspolitisk fråga. Ett tidigt exempel på kvinnlig kamp för intellektuellt utrymme behandlas av Satya Datta i en artikel om feministiska författare i renässansens Ve-nedig. Den organiserade kvinnorörelse som för hundra år sedan påbörjade sin kamp för röst och rätt, krävde i stor utsträckning till-gång till det offentliga rummet, både i
kon-kret och överförd bemärkelse. Att få tala, på-verka och välja - både för sin egen del och för samhället. Medborgarskapets rum var länge helt stängt för kvinnor och det kulturella dominerades av män. Här utvecklade dock kvinnor strategier för att få vara med. Ingrid
Holmquist ger i sin artikel om Malla
Silfver-stolpes salong ett exempel på en möjlig kvinn-lig etablering i det kulturella rummet. Sa-longskulturen blev under en period ett frirum mellan det enskilda och det allmänna. Vägen till ett eget rum i kulturen kunde dock vara mödosam, vilket på ett skarpsynt och slagkraf-tigt sätt analyseras i en av feminismens klassi-ker - Virginia Woolfs essä Ett eget rum — som här introduceras av Annelie Bränström Öhman. En i tiden senare kamp om konkret och konstnär-ligt utrymme och integritet skildras i Beatriz
Colominas spännande berättelse om hur Eileen
Greys hus E 1027 ockuperades av Le Corbusier\
Könets komplexa roll i ett större och länge ockuperat rum, det koloniala, behandlas i
Sara Mills artikel.
För ett sekel sedan förknippades det kvinn-liga med del privata. En anständig kvinna skulle helst inte beträda stadens offentliga rum utan manligt sällskap. Att kvinnor som överskred dessa gränser kallades "offentliga kvinnor", vilket var liktydigt med tvivelaktig moral, visar på tidens värderingar. Kopp-lingen kvinna = privat gällde dock inte all kvinnlighet och alla kvinnor. Föreställningen att kvinnans plats fanns inom hemmets och känslans sfär var ett borgerligt ideal. För arbe-tarklassens kvinnor gällde andra normer ifrå-ga om hem och arbete. Men även månifrå-ga bor-gerliga kvinnor arbetade utanför hemmet. De ogifta för att på lämpligt sätt försörja sig, de gifta med oavlönat filantropiskt arbete. När sen andelen förvärvsarbetande kvinnor succe-sivt ökade var deltagandet i yrkeslivet länge omgärdat med många könsviktade restriktio-ner. Hur detta kunde se ut inom "tjänsteman-na"sektorn ger Birgitta Conradsson ett exempel på i sin artikel.
Kvinnor har långsamt men säkert erövrat det offentliga rummet, åtminstone i formell bemärkelse. En av de första profana platser
där kvinnor kunde vistas utan "skyddande" manligt sällskap var butiken. I sin artikel om de tidiga varuhusen gör Anna Olofsson oss upp-märksamma på denna företeelse. Kanske grundlades här ett kvinnligt beteende som förstärks och fortsätter i dagens shoppinggal-lerior. I de tidiga varuhusen fanns alltså inti-ma "damrum" mitt i offentligheten. Några "damrum", alltså rum dit kvinnor kunde dra sig tillbaka, skriva brev, vila och umgås med vänner och bekanta, fanns däremot inte i hemmen. Sådana rum fanns bara för de bor-gerliga männen. Inte heller köket, som så ofta förbinds med kvinnans maktutövning i hem-met, var egentligen helt tillgängligt för de bor-gerliga kvinnorna. I de större såväl som de mindre borgerliga köken härskade ofta hus-frun, hushållerskan, hembiträdet. Dessa kvin-nor tillhörde oftast arbetar- eller bondeklas-sen, vars kvinnor var de enda som på ont och gott hade en självklar plats i köksregionerna. När sen den gamla borgerliga familjen - med enväldig husfru - tynade bort och efterträddes av en hastigt växande och lönearbetande medelklass med hel- eller deltidsarbetande s k hemmafru förändrades situationen. Hemma-kvinnans nya situation inte bara debatterades, utan gestaltades också i de nya bostäder som byggdes runt om i Europa i samband med funktionalismens genombrott efter första världskriget. Margreth Wilke problematiserar i sin artikel med exempel från Holland -hemkulturens makt över kvinnors liv.
Den långa kampen för plats och utrymme också i det offentliga rummet har varit fram-gångsrik. I dag finns finns inga formella hin-der för kvinnors rörelsefrihet. Ändå är det uppenbart att kvinnor inte känner sig helt hemma i det offentliga vardagsrummet. För att inte tala om finrummet. Många kvinnor -intellektuellt, konstnärligt och socialt verk-samma - strävar fortfarande efter nya former och uttryckssätt i förhållande till det offentli-ga. Några av dessa framträder i detta tidnings-rum. Vi börjar med att bereda plats för Kerstin
Ekmans betraktelse över det livsnödvändiga för son i ngsrumme t.
KERSTIN EKMAN
Försoningen
Varje människa
måste hitta en punkt där hon är hos
sig själv.
Varje människa
som inte vill skäras sönder av världen
måste hitta punkten
där hon inte kan angripas,
grytet under bröstbenet
eller en bit öken
inuti det egna hjärtat.
Damen på skjutbanan
hade inte minsta fäste,
kunde inte söka ly i hjärtat,
bröstet, själen.
Sprang hukande
och snubblande hoppades
hoppades inte hoppades
att punkten skulle sättas utifrån
en kyss på pannan
omantlad.
Damen på sjukhuset (trettioett år
och tre månader gammal)
hittade till slut ett ställe
utanför sin kropp:
Förrådet.
Detta långsmala rum var avdelningens
linneförråd. Längst fram ett fönster,
sett från dörren blint av vinterljus,
därifrån ingen gata syntes, inga
män-niskor strävande som krabbor snett
mot blåsten. På sidorna hyllklädda
väggar, omålat mörknat trä, granvirke
säkert. Golvet: grå linoleum bonad
tills den mottog och återkastade matt
ljus från den andra himlen utanför.
Vid fönstret ett mycket smalt bord, en
syskiva utfälld från väggen, material
plywood, gammal, utan många repor
eller märken för härinne hade alltid
rått varsamhet. Här var hopsamlade
de stunder inte många varje månad
men genom år då ett biträde blivit
utan sysslor och sänts av
avdelnings-sköterskan att laga linne. Vid skivan
en trästol, raka ben, hög rygg, målad
vit, gammal färg, många lager
skymta-de som huskymta-den på en sprucken häl.
Hyllorna fyllda, travar av lakan,
hand-dukar, överkast, draglakan, lukten tät
och ren. Härinne låg i dunklet tid, tid
som tagits undan smärtan, jäktet,
ledan. En människas tid hos sig själv
uppmätt bara av nålens vandring
genom tyg.
Lukten ledde henne dit. De lät
hen-ne vara, förbryllade först och benägna
att ingripa. Det fanns j u dagrum för
gemenskap och ensamhet fanns,
till-mätt, i hennes eget rum. De var
nor-malt beskäftiga men något mindre
härsklystna än yttervärldens
männis-kor. Det var som om den dävna milda
lukten av sjukdomar i själen tagit
skär-pan ur dem genom åren. De lät henne
vara, skrev journal om detta sysslolösa
gråa sittande timme ut och timme in i
linneförrådet. Trots allt var det
min-dre uppfordrande än
människoknu-ten bakom fåtöljen.
Tänkte trött och vänligt:
hon har det bättre där.
Hon sitter upprätt.
Försoningen
Texten står i Knivkastarens kvinna som har en självbiografisk bakgrund. Jag har verkligen suttit timme efter timme i lakansförrådet på en psykiatrisk sjukhusavdelning. Bara suttit.
Lukten ledde henne dit, står det i dikten. Det var lukten av rent bomullstyg. Jag tror till och med det fanns gammalt bykt och hård-manglat linne i hyllorna. Jag tänkte inte alls på vad det innebar. Jag ville bara komma bort från kvalmet på avdelningen. Det luktade ur diskmaskinen och från de sura wettexdukarna och det luktade av olyckliga människors krop-par. Stank letade sig in från trapphuset där rökning fick försiggå och där en stor kaffe-burk tjänade som askkopp. Den tömdes säl-lan.
Men egentligen återvänder kvinnan i dik-ten till en doft och till ett rum som varit kvin-nors stolthet. Som faktiskt ännu var det när kvinnan i dikten smög sig in där för trettio år sedan.
Då hade vi just börjat få moderna tvättma-skiner. Ännu hade vi kanske inte börjat använda frotté i stället för det handdukslinne som ansågs så svalt och skönt mot ansiktet. Fortfarande manglade vi. Jag veckade öron-gottsbanden med en bordskniv när jag hade tid. Bara för glädjen att se dem krusa sig i tra-varna i mitt fina linneskåp, min kvinnoära.
Men allt detta ville jag nu bort ifrån. Jag slu-tade verkligen mangla när jag kom ut från sjukhuset och började famla omkring i mitt vardagsliv igen. Jag valde bort den tidsödande kvinnoäran.
Om jag alltså satt därinne i förrådet, i mitt biografiska nu, bara därför att det luktade rent så tycks kvinnan i dikten sitta där av många skäl som är djupt invävda i texten och ger den en spegelstruktur som gammal damast. Du kan se mönster där. Men de vävdes in tjugo år efter sjukhusvistelsen.
Eller fanns de redan i den biografiska hän-delsen? Fanns de som mönster och riktning i den här svåra livssituationen fast jag inte tyck-tes ha en aning om dem? Valde jag linneför-rådet därför att därinne fanns en annan tid. En tid som tagits undan jäktet, smärtan och ledan. En människas tid hos sig själv.
Vad är det för tid?
Samlad, tid
Det är uppenbart att det inte är klocktid. Inte reglerad arbetstid. Det står att de stunder då ett biträde på avdelningen blivit utan sysslor och sänts dit att laga linne har samlats ihop härinne. Det är tid som blivit över. Och den uppmäts bara genom nålens vandring genom
tyg-Förr hade kvinnor alltid ett handarbete att ta till. Det kom fram när det blev stilla om-kring oss. Det kunde också komma fram när det var hetsigt inombord eller i huset. Jag minns hur mamma stickade sig igenom de förfärliga radionyheterna under kriget. Det fanns lugn hoprullat i stickkorgen. Man tänk-te så bra när man sydde en rullfåll. Man kun-de också få befrielse från pinankun-de tankar. Den som flyttar pinnarna på en knyppeldyna till ett invecklat spetsmönster måste tänka på vad hon har för händer, ingenting annat.
Men det kunde också vara en social korrek-tion att sätta en flicka till virkning eller fäll-ning. Vi minns den tröstlösa grå halsremsan som Fredrika Bremer var tvungen att syssla med i stället för de studier hon längtade till. Min mamma satt och läste romaner när hon växte upp. Mormor sa åt henne att ta upp handar-betet.
— En flicka ska inte sitta med sysslolösa händer.
Vi måste förkasta något för att bryta oss loss och komma ut ur vårt fängelse - om det nu är ur den privata neurosen eller den samhälls-cell som vi förvisats till. Men i det som vi för-kastar finns också någonting annat, ett värde som kanske sent omsider kominer tillbaka till oss när vi inte längre behöver försvara vår fri-het så hårt. De här raderna skrev Selma
Lager-löf när hon var mycket gammal:
Mina händer börja på att bli rynkiga. Då jag lägger dem mot kinden känns de inte längre så mjuka som förr i världen. Var gång jag ser på dem tycker jag mig höra dem säga, att de börja bli trötta. Vi ha redan skrivit alltför många ord åt dig, säga de. Vi börja bli styva och stela.
Mina händer ha blivit gamla. De börja längta efter stickstrumpan.
Hon hade kämpat hårt, till och med mot sin älskade far, för rätten att få lägga ner
betet och giftasplikten och kvinnosamvaron i Mårbackas kökskammare. Hon kom verkligen till Stockholm och till Högre Lärarinnesemi-nariet. Hon kom längre än så.
Men när hon blev gammal och mycket sli-ten kom längtan efter strumpstickningen till-baka. Den rofyllda sysslan. Den självklara. I all sin världsberömdhet tittade hon på sina hän-der och såg att de var en gammal trött kvin-nas, ingenting annat.
Och få har som hon skildrat den gamla kvinnovärld där inga klockor tickar och där tiden mäts i återkomster. I Liljekronas hem hörs ett durande som från en kvarn och därinne i morgonmörkret ser Lilljänta en syn som ger henne yrsel.
Hela köket var fullt av spinnrockar och spinner-skor; det ena spinnrockshjulet bakom det andra, det ena spinnande kvinnfolket bakom det andra. Hon kunde inte se något slut på dem...
Det var rätt mörkt i köket, så att det var inte hel-ler så lätt att finna sig tillrätta där. Det låg några kådiga knölar av en gammal enrot och brann på ett galler, som var uppsatt på en hög järnstång i spi-sen, och det var allt. Men utom det, att de hade dåligt lyse, så var det också svårt att se något, därför att spinnrockarna och spinnerskorna var svepta i en sky av damm, som rördes upp under arbetet.
Kvinnoarbete utan slut
Att se in i köket på Lövdala där spinnrockarna surrar är att se in i tidsrummet och se hur det löses upp i kanterna och fördunklas och för-tonar i tidlösheten. Kvinnors liv surrar därin-ne. Hjulen går runt. Detta är omsorgernas värld med dess upprepning.
Därinne görs kvinnoarbetet som aldrig blir färdigt. Matlagningen, städningen, tvätten. Det är en värld där man tar hand om barn och 0111 sjuka, där man sitter hos de döende och där man hjälper föderskan. Tidmätningen i denna värld har ingenting med moderniteten att göra. Inte med teknologi och järnvägsräls som pekar ut lineär tid - alltid framåt, aldrig något bakåt.
Detta är cyklisk tid, den allra vardagligaste med sina upprepningar av städning på fredag och fönstertvätt till våren. Men den hör också samman med kroppens liv, med sexualiteten
och barnafödandet. I sagorna och i berättel-serna om gudar och hjältar finns inte heller den lineära tiden. Där råder den cykliska. Det vardagligaste tycks i denna tidsvärld av åter-komster sammanspunnet med den mest stor-artade - med mytens värld.
Moderniteten har förkastat denna tids-värld. Men dess vardagliga sysslor kommer vi aldrig undan. Vi måste vårda de hjälplösa och hålla undan lorten. I modernitetens värld är inga sysslor så illa betalda som dessa.
Förr var de naturligtvis inte betalda alls. Men där fanns ändå ett övervärde, 0111 inte fat-tigdomen och slitenheten var för stor. Det var kvinnoäran.
I dag, när jag skriver detta, hör jag på nyhe-terna att den första kvinnan har bestigit Mount Everest. Det är kanske bra.
Jag minns då att de första kläder jag köpte efter min sjukhusvistelse och mina sittningar i linneförrådet var två kostymer. E11 i olivgrön manchester och en i off white ylle. Jag var mycket glad i dem.
Det var så mycket som skulle erövras. Jag tänkte inte sloka längre, inte överlämna skön-litteraturen åt herrarna medan jag satt i en liten sidoavdelning och skrev deckare, en gammal kär fruntimmersgenre.
Ändå tycks jag så småningom ha förstått värdet av det där kvinnorummet som jag flyd-de till på sjukhuset. Kanske var många inne-börder i den där tillflykten dolda för mig då. Men lukten förde mig rätt, som den så ofta gör. Lukten tycks förbunden med ursprungli-ga och avgörande förgreningsställen i våra känsloliv. Därnere där vi snusade och luktade oss fram mot modersbröst och värme ligger skiljevägen som vi kanske måste vända tillbaka till."
Där stötte vi en gång ifrån oss moderskrop-pen och hennes tidsvärld av stillhet och åter-komster för att ta oss in i faderns värld av språk och riktning.
Ingenstans har det djupa såret i detta avskil-jande för 111ig skildrats så lekfullt vist som i
Gösta Berlings saga. Jag måste åter ta Selma
La-gerlöf till hjälp för att visa hur världen ränner mot kaos när manligt och kvinnligt är oförso-nat. Majorskan på Ekeby har tagit sig in i den manliga världen. Hon sitter på kolryssen med
pipa i mun. Hon styr myndigt men hennes moderlighet är urholkad av det djupa såret. Runt omkring henne går nu världen överstyr därför att den falska manligheten tar över när den urholkade kvinnligheten blir maktlös.
Försoningen sker i ett dunkelt rum. Dit kommer majorskan på sin botvandring. Det är ingen modersfamn hon sluts i. Den tiden är förbi. Det är sysslor som ska utföras. De är ansvarsfulla, uråldriga och vardagliga.
Försoningsrummet liknar i ett avseende lin-neförrådet som jag letade mig fram till för även hit kan man komma om man låter luk-ten leda sig, den mättade och söta lukluk-ten av mjölk. Majorskan har kommit hem. Nu är hon åter Margareta Celsing och hon berät-tar. ..
I mars månad kom jag vandrande upp till bruket i Alvdalsskogama, Gösta. Föga bättre än en tiggarkä-ring såg jag ut. Man sa mig, när jag var framme, att min mor var i mjölkkammaren. Dil gick jag då in och stod länge tyst nere vid dörren. Runtom rum-met gick långa hyllor, och på dem stod blanka kop-parbunkar, fyllda med mjölk. Och min mor, som var över nittio år, tog ner bunke efter bunke och skummade av grädden. Hon var rask nog, den gamla, men väl märkte jag hur det kostade på
hen-ne att räta upp ryggen för att nå bunkarna. Jag vis-ste inte om hon hade sett 111ig, men om en stund talade hon till mig med besynnerlig, gäll röst.
Så har det gått dig, som jag har velat det! sa hon. Jag ville tala och be henne förlåta mig, men del lönade inte mödan. Hon hörde inte ett ord av det, som jag sa. Hon var stendöv. Men om en stund tala-de hon igen: Du kan komma och hjälpa mig, sa hon.
Försoningen innebär att ta på sig ansvaret. Från linneförrådet och köket ocli mjölkkam-maren går många vägar ut också i ett modernt samhälle.
De går till vården av människor för att den ska få ta tid.
Den går ut i städerna för att skönhet, tyst-nad och god lukt fortfarande ska få vara vär-den i ett stadslandskap av buller och kemisk stank.
Den går till maten för att den ska bli hante-rad med renlighet och omsorg i stället för att bestrålad och besprutad svettas under plast.
Till den försonade kommer moderns ord därinne i mjölkkammarens dunkel:
Nu kan du åta dig det här arbetet, sa hon. Och där-med visste jag att hon hade förlåtit mig.
Fönstret var den inredningsdetalj som Virginia Woolf omedelbart lokaliserade i varje materiellt och fiktivt rum. Hennes konstnärliga credo kan sammanfattas i uppmaningen "Titta ut genom fönstret!" eftersom hon ansåg att författaren måste våga se utåt likaväl som inåt. Bilden av hennes eget arbetsbord i
ANNELIE BRÄNSTRÖM Ö H M A N
Introduktion till
Ett eget r u m
Virginia Woolfs essä Ett eget. rum var ursprungligen ett
föredrag om kvinnorna och romankonsten. Resultatet blev en feministisk
klassiker - en ännu oöverträffat skarpsynt och slagkraftig analys av de sociala och
kulturella faktorer som genom historien förhindrat kvinnor att Jinna sina
egna rum i litteraturen, konsten och på universiteten.
Ju närmare vi kommer slutet av detta århun-drade desto tydligare framstår Virginia Wootf
(1882-1941) som en av dess allra viktigaste tänkare och författare. Att läsa henne är, pre-cis som hon själv skriver apropå sina egna favoritförfattare, att "verkställa en egendom-lig starroperation på sinnena; efteråt ser man mera intensivt, det är som världen blivit fri från en täckande hinna och fått ett mera intensivt liv".1 Raderna står att läsa i den långa
essän Ett eget rum( 1928), som ursprungligen var ett beställningsverk, ett föredrag för en kvinnlig studentförening under ämnet kvin-norna och romankonsten. Resultatet blev en feministisk klassiker, en ännu oöverträffat skarpsynt och slagkraftig analys av de sociala och kulturella faktorer som genom historien förhindrat kvinnor att finna sina egna rum i litteraturen, i konsten och på universiteten.
"Femhundra pund om året och ett eget rum!" är texten på den prislapp som Woolf fäs-ter på den för allt skapande oundgängliga fri-heten. Omräknat till dagens penningvärde är prislappens summa knappast svindlande hög. Och ett rum är väl med moderna bostadsnor-mer mätt en synnerligen modest begäran? Tilltaget att prissätta friheten är, hur som helst, lika djärvt som effektivt. "Intellektuell frihet är beroende av materiella ting" fastslår Woolf och konstaterar frankt att "kvinnorna har alltid varit fattiga, inte bara i två hundra år utan från tider-nas begynnelse".- Detta är den hemläxa som Woolf vill hamra in i allas våra medvetanden. De taktfasta slagen från pekpinnen ger verk-samt eko än idag: kvinnor måste ha
pengar-och-ett-eget-rum, pengar-och-ett-eget-rum..! Men hur ser då detta rum ut? Har Virginia Woolfs rum några fasta väggar, är det gene-röst eller spartanskt möblerat, har tapeterna något urskiljbart mönster? Ja, det måste på en gång sägas att det är en omöjlig uppgift att fånga bilden av författarinnan i ett representa-tivt "eget rum". I det texturval som presente-ras längre fram i det här numret av
Kvinno-vetenskaplig tidskrift kan läsaren själv notera hur Woolf synes vara stadd i en ständig, näst-an rastlös, rörelse mellnäst-an en rad verkliga och fiktiva rum. Det finns alltså inte ett rum, det finns flera. Ett faktum som symboliskt skulle kunna tolkas som att kvinnan i brist på, i vän-tan på Ett Eget Rum måste flanera, promene-ra, gå från det ena till det andra - bli nomad.
Biblioteket utgångsrummet
Ursprungsrummet, utgångsrummet är biblio-teket, British Museums stora nationalbiblio-tek. Hit går Woolf med det uttryckliga uppså-tet att söka svar på frågan varför kvinnor är fattiga. "Om man inte hittar sanningen på hyl-lorna i British Museum, var finns då sanning-en?" frågar hon sig med mer ironi än överty-gelse/ Ett tankeväckande sammanträffande är att när Simone de Beauvoir två decennier senare påbörjar arbetet med en annan av
1900-talets stora feministiska klassiker, Det
andra könet (1949), så är det till Bibliothéque Nationale hon först av allt styr stegen för att finna sanningen om kvinnorna.4
Men om vi nu håller oss till att betrakta biblioteket som rum, såsom det framträder i det här avsnittet av Woolfs essä, så ser vi att inredningen är helt intellektuell - hyllor, böcker. Hyllraderna är så många och långa att verbet för rörelsen mellan hyllorna inte blir det neutrala "gå" utan "kringströva". Med ens framtonar visionen av en upptäcksresande, arkeolog eller antropolog, som på sin stra-patsrika forskningsexpedition nu nått fram till bebodda trakter. Första raden i kapitlet vibrerar av den forskningsresandes spänning inför ankomsten till en förmodad fyndplats: "Under detta kringströvande hade jag slutli-gen kommit fram till de hyllor, som upptar böcker av nu levande människor". Slagrutan skälver, krysset på skattkartan läggs "på måfå" mot en bok längst bort på hyllan med nyut-komna romaner - kan detta vara det rätta stäl-let?
Mellan pärmarna på den utvalda boken döljer sig, som det ska visa sig, lönngången till nästa rum - romanen, det Fiktiva livsrummet, den litterära rörelserymd som Woolf själv vid denna tid så framgångsrikt tagit i anspråk och börjat inreda i sin egen fason. Romanens för-fattarinna heter Mary Carmichael, ett namn som väl att märka är ett av de alias som Woolf själv uppträder under i essäns första kapitel.3
Det är ett namn som är tillräckligt neutralt eller vanligt för att tillhöra vem-som-helst, en Everywoman. Mary Carmichael är alla och ingen, en tankeFigur, en möjlighet. På så vis påminner hon om Judith Shakespeare, Wil-liams fiktiva syster, vars ofödda ande Woolf tidigare i boken frammanat som ett tankeex-periment. Slutsatsen blir att Shakespeares tid knappast var redo att upplåta något rum för en kvinna med "Shakespeares geni".b
Mary Carmichaels fall ter sig omedelbart mer hoppingivande. Hon möblerar om i själ-va bjälkverket, bryter satsbyggnaden, ändrar tidsföljden... det är inget helt och hållet vack-ert, estetiskt njutbart rum hon åstadkommer, men det har en egen planritning, en idé som är hennes egen. Och plötsligt inträffar så det emotsedda "språnget", vår forskningsresande står inför en upptäckt av sensationella, historieomvälvande mått. En enda enkel rad -"Chloe tycker om Olivia" - men med
univer-saldyrkens förmåga att faktiskt låsa upp den hemliga dörren till ett unikt och eget kvinno-rum. Kvinnor som gör saker tillsammans, arbetar, har barn, äkta män, men ändå tycker
om varandra där de står sida vid sida i ett gemensamt arbetsrum, som varken är barn-kammare, boudoir eller kök utan ett labora-torium..!
Ja, med dessa ord tänder Mary Carmichael en fackla som lyser upp ett ännu obeträtt och obebott rum i litteraturens stora hus. Woolfs utrop - "Det är en anblick, som har aldrig har skådats sedan världens begynnelse" - kunde vara ett eko av arkeologen Howard Carters ord när han 1922 som den första människan i modern tid bröt sigillet till Tutankhamons grav och i facklors sken blickade in i dess för-mak: 'Jag ser sällsamma ting!"
Virginia Woolfs "upptäckt" ställer oss inför sällsamma syner av en annan art. Med viss spetsfundighet kunde man säga att det är
synen i sig som är clet viktiga. Denna egen-domliga "starroperation på sinnena" som får varje fönsterutsikt att fyllas med sällsamma, förundransvärda ting! Fönstret är den inred-ningsdetalj som Woolf omedelbart lokaliserar i varje materiellt och fiktivt rum hon inträder i. I den mån hennes mondänt nomadiserade själ kan fasthållas i ett rum som går att benäm-na hennes "eget", så är fönsterplatsen hennes givna position. "TITTA UT CENOM FÖNS-TRET!" Woolfs ständigt förnyade uppma-ning, hennes eget konstnärliga credo. Denna övertygelse genomsyrar inte bara Ett eget rum utan också en rad andra essäer, men kanske allra tydligast i romanen Orlando som också den kom ut 1928.
Närvaron i nuet, förankringen i samtiden, i världen, är grundförutsättningen för all levan-de litteratur. Litteraturen är dödsdömd i levan-det moderna samhället om den inte mäktar att dubbelrikta, inte enkelrikta, sin blickriktning. Författaren måste våga se inåt likaväl som utåt. Eller för att återanknyta till rumsmetaforiken: de bästa böckerna skrivs inte i ostördhet bak-om fördragna gardiner efter sessioner på ana-lytikerns sammetsdivaner. De skrivs under ständiga störelser och avbrott av utsikten från ett fönster. I Virginia Woolfs rum finns inga väggar som avskiljer inomhus från utomhus
annat än i materiell bemärkelse. Blickens makt upphäver gränserna, seendet förenar människans inre och yttre, privatlivets inre rum med det offentliga yttre rummet. Giséle
Freunds berömda bild av Virginia Woolfs
skriv-bord ger en vacker illustration av detta. Här har rummets väggar bokstavligen överkom-mits, fönstret vidgats och överskridits till en öppen oskymd utsikt - skrivbordet står mitt i trädgården, mitt i det närvarande nuet.
N O T E R
1 Virginia Woolf, Ett eget rum (1928), sv övers Jane
Lund-blad, Sthlm 1977, s 124.
2 Ibid, s 122. 3 Ibid, s 35.
4 Jfr Toril Moi, Simone de Beauvoir. The Making of an
In-tellectual woman, Oxford UK & Cambridge USA, 1994, s 67. Moi citerai Beauvoir: "I went to the Bibliothéque Nationale to do some reading, and what I studied were the myths of femininity."
' Jfr Woolf, s 13:"ni kan kalla mig Mary Beton, Mary Seton, Mary Carmichael eller vad namn ni vill".
VIRGINIA W O O I . F
Ett eget r u m
"Ru mmen är så fullständigt olika; de är lugna eller åskladdade,
öppnar sig ut mot havet eller vetter tvärtom, in mot en fängelsegård, de kan
vara fulla med tvättstreck eller glänsa av opaler och siden, de är hårda som tagel eller
mjuka som dun - man behöver bara gå in i vilket rum som helst vid vilken
gala som helst för att få hela denna så ytterst sammansatta kvinnliga
kraft mitt i ansiktet. "
U
nder detta kringströvande hade jagslutligen kommit fram till de hyllor, som upptar böcker av nu levande människor; av kvinnor och av män; för nu skrivs det nästan lika många böcker av kvin-nor som av män. Eller om detta ännu inte är riktigt sant, om det fortfarande är det manliga könet som är det mest mångordiga, så är det då säkert också sant att kvinnorna inte längre skriver enbart romaner. Vi har Jane Harrisons böcker om grekisk arkeologi, Vernon Lees böcker om estetik, Gertrude Bells böcker om Persien. Det finns böcker om allehanda ämnen, som kvinnan inte skulle ha vidrört föl-en gföl-eneration tillbaka. Det finns dikter och skådespel och böcker om vetenskap och forsk-ning, det finns till och med några stycken filo-sofiböcker och böcker om naturvetenskap och ekonomi. Och fast romanerna överväger, är det mycket möjligt att själva romanerna har förändrats på grund av att de blivit förda sam-man med böcker av annat slag. Det är möjligt att den naturliga enkelheten, det kvinnliga skriftställarskapets episka tidsålder tillhör det förgångna. Läsning och kritik har kanske skänkt kvinnan en vidare verkningskrets och större finess i uppfattningen. Det är möjligt att impulsen till självbiografiska böcker nu är slut. Det är möjligt att hon börjar begagna skriftställeriet som en konst, inte som ett sätt att ge uttryck ät det egna jaget. Bland dessa nya romaner skulle man kanske kunna finna svaret på flera sådana frågor.
Jag tog på måfå ner en av dem. Den stod all-ra längst bort på hyllan, hette "Livets äventyr" eller något i den stilen, av Mary Carmichael,
och hade kommit ut alldeles nyss i oktober månad. Det tycks vara hennes första bok, sade jag till mig själv, men man måste läsa den som om den vore den sista volymen i en rätt lång serie, en fortsättning på alla de där andra böckerna, som jag har tittat på - lady Win-chilseas dikter och Aphra Behns skådespel och romanerna av de fyra stora romanförfat-tarinnorna. För böcker utgör fortsättningar på varandra, trots vår vana att bedöma dem var för sig. Och jag måste också betrakta hen-ne - denna okända kvinna - som ättling till alla dessa andra kvinnor, vilkas levnadsom-ständigheter jag har tittat på, och se efter vad hon har ärvt av deras särmärken och av de begränsningar de har varit underkastade. Jag drog alltså en suck, för romaner visar sig ofta vara ett bedövningsmedel i stället för ett mot-gift, de försänker en så ofta i dvalliknande slummer i stället för att väcka en med brin-nande eld, jag drog en suck och slog mig ner med penna och anteckningsbok för att få ut vad jag kunde av Mary Carmichaels första roman, "Livets äventyr".
Till att börja med lät jag blicken löpa utef-ter sidan. Först skall jag komma underfund med hennes satsbyggnad, sade jag, innan jag belastar minnet med blåa ögon och bruna ögon och det förhållande som kan vara rådan-de mellan Chloe och Roger. Det blir tids nog att göra det, när jag har avgjort, om det är en penna eller en yxa hon har i handen. Jag prö-vade alltså en eller ett par stycken satsbyggna-der på tungan. Snart hade jag fått klart för mig att det var någonting, som inte riktigt var i sin ordning. Det lugna framglidandet av den
ena satsbyggnaden efter den andra blev av-brutet. Det var något, som slet, något som rev; ett enstaka ord här och där, som tände sin fackla framför mina ögon. Hon "gav sig fria tyglar" som det heter i gamla dramer. Hon är som en människa, som repar en tändsticka mot plånet utan att lyckas få eld på den, tänk-te jag. Men, frågade jag henne, som om hon hade varit närvarande, varför har inte Jane Austens satsbyggnader rätt form för dig? Måste de allesammans åka på skrothögen där-för att Emma och mr Woodhouse är döda? Ack, suckade jag, så sorgligt att det måste vara så. För medan Jane Austen övergår från den ena melodin till den andra på samma sätt som Mozart från den ena sången till den andra, så ingav läsningen av denna stil känslan av att man var ute till havs i en öppen båt. Först åkte man upp och så sjönk man ner. Denna skär-pa, denna korthet, kunde kanske innebära att hon var rädd för något; kanske rädd för att kallas "sentimental"; eller också kommer hon ihåg att den kvinnliga stilen har kallats blom-sterprydd och utrustar sig därför med taggar i överflöd; men inte förrän jag har läst igenom en skildring lite mer omsorgsfullt kan jag vara säker på om hon är sig själv eller någon an-nan. I varje fall kväver hon inte ens livskänsla, tänkte jag och började läsa med större om-sorg. Men hon hopar för många fakta. Hon kommer inte att kunna begagna hälften av dem i en bok av den här omfattningen. (Den var ungefär hälften så lång som "Jane Eyre".) Men hur det var lyckades hon på ett eller annat sätt att få oss alla - Roger, Chloe, Olivia, Tony och Mr Bigham - uppför floden i en kanot. Vänta ett slag, sade jag medan jag luta-de mig tillbaka i min stol, jag måste funluta-dera lite närmare på det hela innan jag fortsätter.
J
ag är nästan säker på att Mary Carmichaelspelar oss ett spratt, sade jag till mig själv. För jag har samma känsla som på en berg-och-dal-bana, när vagnen i stället för att börja gå nerför, som man väntat sig, plötsligt gör en gir uppåt igen. Mary fuskar med det väntade händelseförloppet. Först bröt hon sönder satsbyggnaden, nu har hon brutit tidsföljden. Nåja, hon har all rätt att göra båda delarna, om hon inte gör det för själva brytandets skull utan för att skapa. Vilketdera det är fråga om
kan jag inte med säkerhet säga förrän hon har tagit itu med en situation. Jag skall låta henne få full frihet att välja vilken situationen skall vara, sade jag. Hon skall få göra den av kon-senburkar och gamla kittlar, om hon har lust; men hon måste övertyga mig om att hon tror att det är en situation, och när hon har åstad-kommit den, måste hon ta itu med den. Hon måste ta språnget. Och, fast besluten att göra min plikt som läsare mot henne, om hon ville göra sin plikt mot mig som skribent, vände jag bladet och läste... Förlåt att jag gör ett så här tvärt avbrott. Är inga män närvarande här? Kan ni försäkra mig att sir Chartres Biron inte står dold bakom det röda draperiet där borta? Ar vi säkert allesammans kvinnor? Då kan jag få säga er, att de ord jag faktiskt läste härnäst faktiskt var dessa — "Chloe tyckte om Olivia..." Ryck nu inte till. Rodna inte. Låt oss så här all-deles ensamma medge, att sådant understun-dom händer. Ibland tycker kvinnor faktiskt om kvinnor.
"Chloe tyckte om Olivia", läste jag. Och se-dan slog det mig, vilken oändligt stor föränd-ring som låg i detta. Kanske för första gången i litteraturen tyckte Chloe om Olivia. Kleo-patra tyckte inte om Oktavia. Och hur full-ständigt annorlunda skulle inte Antonius och Kleopatra ha blivit, om hon det hade gjort. Som det nu är, tänkte jag medan jag nog tyvärr lät tankarna förirra sig en bil bort från "Livets äventyr", så är hela sakförhållandet förenklat, konventionaliserat, löjligt konven-tionaliserat, om man så vågade säga. Kleo-patras enda känsla beträffande Oktavia är svartsjuka. Är hon längre än jag? Hur bär hon håret kammat? Dramat fordrade kanske inte mer än så. Men vad det skulle ha varit intres-sant, om förhållandet mellan de båda kvin-norna hade varit mer komplicerat. Alla dessa förhållanden kvinnor emellan, tänkte jag me-dan jag snabbt i minnet återkallade det strå-lande galleriet av kvinnliga fantasigestalter ur litteraturen, alla dessa förhållanden kvinnor emellan är för enkla. Det är så mycket, som har utelämnats, som har fått förbli oprövat. Och jag försökte minnas något fall som inträf-fat under min läsning, då två kvinnor hade framställts som vänner. Det finns en ansats till det i "Diana of the Crossways". De har förstås
förtrogna hos Racine och i de grekiska trage-dierna. Då och då är de mödrar och döttrar. Men nästan utan undantag framställs de i relation t i 11 män. Det var egendomligt att tän-ka sig att alla de stora kvinnorna i romanlitte-raturen ända fram till Jane Austens tid inte bara är sedda av det andra könet utan sedda endast i förhållande till det andra könet. Och vilken liten del av en kvinnas liv är inte det, och hur litet är det inte som en man kan veta ens av det, när han iakttar det genom de svar-ta eller rosafärgade glasögon, som könet sät-ter på hans näsa. Därav kommer sig kanske de kvinnliga romanfigurernas egenartade natur; deras förbluffande ytterligheter när det gäller skönhet och skräck, deras skiftningar mellan himmelsk godhet och helvetiskt fördärv - för så tedde kvinnan sig för den älskade, allt efter-som hans kärlek steg eller sjönk, var lycklig eller olycklig. Detta är givetvis inte i lika mån sant om adertonhundratalets romanförfatta-re. Där blir kvinnan mycket mer växlande och komplicerad. Kanske var det faktiskt önskan att skriva om kvinnor, som fick männen att så småningom överge det poetiska dramat som med sin våldsamhet hade så litet bruk för dem, och hittade på romanen som varande ett mer lämpligt käril. Ändå är det fortfaran-de, till och med i Prousts författarskap, klart och tydligt att en man är förfärligt hindrad och ensidig i sin kännedom om kvinnorna, liksom en kvinna är det i sin kännedom om männen.
Dessutom, fortsatte jag och tittade åter ner på sidan, så håller det på att bli tydligt för folk att kvinnorna i likhet med männen har andra intressen vid sidan av de beständiga, husliga intressena. "Chloe tyckte om Olivia. De dela-de laboratorium..." Jag läste vidare och upp-täcke, att de båda kvinnorna var sysselsatta med att sönderdela lever, vilket tydligen är ett botemedel för perniciös anemi; detta trots att en av dem var gift och hade - tror jag, om jag minns rätt - två små barn. Allt sådant har ju måst utelämnas, och så kommer det sig att det utomordentliga porträttet av romanernas kvinna är alldeles för enkelt och likaledes för enformigt. Antag till exempel, att män endast framställdes i litteraturen i egenskap av älska-re till kvinnor; hur få av rollerna i
Shakespea-res dramer skulle då kunna tilldelas dem; hur lidande litteraturen skulle bli! Vi skulle kan-ske ha fått större delen av Othello och en stor del av Antonius, men ingen Cesar, ingen Bru-tus, ingen Hamlet, ingen Lear, ingen Jacques - litteraturen skulle bli otroligt utarmad, som litteraturen faktiskt utarmats mer än vi kan räkna ut, därigenom att så många dörrar stängts om kvinnorna. När de var gifta mot sin vilja, tillhållna att leva i ett enda rum och hän-ge sig åt en enda sysselsättning, hur skulle då en dramatiker kunna lämna en fullständig eller intressant eller sanningsenlig redogörel-se för hurudana de var? Kärleken var den enda tänkbara tolken. Diktaren var tvungen att vara lidelsefull eller bitter, såvida han inte i stället valde att bli "kvinnohatare", vilket i övervägande flertalet fall betydde att han inte slog an på dem.
O
m nu Chloe tycker 0111 Olivia och dedelar laboratorium, vilket i och för sig själv gör deras vänskap mer mång-sidig och varaktig, därför att den blir mindre personlig; om Mary Carmichael kan konsten att skriva, och jag började 1111 avnjuta någon-ting visst i hennes stil; om hon har eget rum, vilket jag inte är riktigt säker på; om hon har fem hundra pund i egen inkomst - men det återstår att bevisa - då anser jag att det har hänt något mycket viktigt.
För om Chloe tycker om Olivia och Mary Carmichael vet hur hon skall ge uttryck åt det-ta, kommer hon att tända en fackla i det stora rum, där ingen ännu har vistats. Det är fyllt av halvdagrar och djupa skuggor, liksom de där slingrande grottgångarna, där man går kring med ett ljus i handen och ser sig om-kring utan att veta var man sätter foten. Och jag började åter läsa boken, och läste om hur Chloe såg att Olivia satte upp en burk på en hylla och sade att det var på tiden att hon gick hem till barnen. Det är en anblick, som aldrig har skådats sedan världens begynnelse, utro-pade jag. Och jag började också iaktta henne med stor nyfikenhet. För jag ville se, hur Mary Carmichael bar sig åt för att uppfånga dessa aldrig beskrivna gester, dessa outtalade eller halvuttalade ord, som lika ogripbart som myg-gens skuggor i taket tar form, när kvinnor är ensamma och inte belysta av det andra könets
Fotografen Gisele Freundflydde under 1930-talet från Tyskland och bosatte sig i Paris. Medan hon läste på Sorbonne började hon fotografera med en Leica som hon fått av sin far, och blev med tiden en legendarisk fotojournalist vid bl a Life Magazine. Det är hon som tagit alla legendariska porträtt av bl a Virginia Woolf (bilden), Leonard Woolf och James Joyce.
nyckfulla och färgade ljus. Hon får lov att hål-la tungan rätt i mun, om hon ämnar göra det, sade jag medan jag läste vidare, för kvinnor är så misstänksamma mot varje intresse, som inte har någon tydlig bevekelsegrund, de är så förfärligt vana vid hemlighetsmakeri och undertryckande, att de försvinner sin kos vid blotta skälvningen av ett öga, som iakttagande riktas åt deras håll. Det enda sättet för dig att göra det, tänkte jag vänd mot Mary Car-michael som om hon hade varit närvarande, skulle vara att tala om någonting annat med-an du ihärdigt tittade ut genom fönstret, och så att inte begagna penna och antecknings-bok utan att med den mest knapphändiga ste-nografi, med ord, som knappast ännu stavats ut, teckna upp vad som händer när Olivia -denna organism, som de senaste årmiljoner-na har levt i klippans skugga - känner hur lju-set faller på henne och ser en bit främmande föda nalkas - kunskap, äventyr, konst. Och hon sträcker ut handen efter den, tänkte jag medan jag återigen lyfte blicken från sidan, och hon får lov att hitta på en helt ny kombi-nation av sina resurser, som har nått en så hög utveckling för andra ändamål, för att hon nu skall kunna absorbera detta nya i det gamla utan att störa det helas oändligt fint förgrena-de och fulländaförgrena-de balans.
M
en ack, jag hade gjort något som jaghade beslutat att inte göra; jag hade utan att tänka på det halkat in på berömmande uttalanden om mitt eget kön. "Hög utveckling" "oändligt fint förgrenad" -det är onekligen lovord, och att berömma sitt eget kön är alltid misstänkt, ofta dumt, och hur skulle man dessutom i detta fall kunna rättfärdiga det? Man kunde inte gå fram till kartan och säga att Kolumbus upptäcke Ame-rika och Kolumbus var kvinna, eller ta ett äpp-le och påstå att Newton upptäckte tyngdlagen och Newton var kvinna, eller titta upp mot himlen och säga att där uppe flyger aeroplan och aeroplanet uppfanns av kvinnor. På väg-gen finns inget märke avsett att uppmäta kvinnornas exakta längd. Det finns inga me-termått, prydligt uppdelade i smådelar av en centimeter, som man kan lägga vid sidan av en god moders egenskaper eller en dotters hängivenhet eller en systers trohet eller en
hushållerskas duktighet. Ännu så länge är det få kvinnor som har tagit någon högre univer-sitetsgrad, de har nätt och jämnt undergått de stora proven inom de lärda yrkena, inom armén och flottan, inom handel, politik och diplomati. Ännu i detta ögonblick är de näst-an helt utnäst-an några särmärken. Men om jag vill veta allt som en människa kan säga mig om sir Hawlev Butts till exempel, behöver jag bara slå upp Burke eller Debrett, så finner jag att han har tagit den och den examen, att han äger ett gods, har en arvinge, har varit sekre-terare i en kommission, representant för Stor-britannien i Kanada och har fått motta ett visst antal utmärkelser, poster, medaljer och andra hederstecken, genom vilka hans för-tjänster outplånligt inpräglats på honom. En-dast försynen kan veta mer än så om sir Haw-ley Butts.
När jag därför säger "hög utveckling", "oänd-ligt fint förgrenad" apropos kvinnor, är jag inte i stånd att finna bekräftelse på mina ord vare sig i Whitaker, Debrett eller universitets-katalogen. Vad skall jag i detta predikament ta mig till? Och återigen tittade jag bort på bokhyllan. Där stod biografierna: Johnson och Goethe och Carlyle och Sterne och Cow-per och Shelley och Voltaire och Browning och många andra. Och jag började tänka på alla de stora män, som av en eller annan an-ledning har beundrat, uppsökt, sammanlevt med, anförtrott sig åt, förälskat sig i, skrivit om, förlitat sig på och ådagalagt vad man en-dast kan beskriva som ett viss behov och bero-ende av vissa personer av det motsatta könet. Att alla dessa inbördes förhållanden var abso-lut platoniska skulle jag inte vilja påstå, och sir William Joynson Hicks skulle antagligen för-neka det. Men vi skulle göra dessa berömda män stor orätt, om vi vidhöll att de av dessa förbindelser inte fick ut något annat än be-kvämlighet, smicker och kroppens lust. Vad de fick är uppenbarligen något, som deras eget kön inte kunde tillhandahålla, och det skulle kanske inte vara förhastat att utan att citera skaldernas tvivelsutan rapsodiska ord, ytterligare definiera det som en stimulans, ett förnyande av skaparkraften, som endast det motsatta könet har förmåga att skänka. Han kunde till exempel, tänkte jag, öppna dörren
till förmaket eller barnkammaren och kanske se henne där med barnen eller med ett bro-deriarbete i knät - i varje fall som centrum i en helt annan ordning, ett annat livsområde, och kontrasten mellan denna värld och hans egen, som kanske var domstolsväsendet eller underhuset, verkade strax uppfriskande och livande; och av detta följde, även under det enklaste samtal, en så naturlig skiljaktighet i uppfattningen, att de förtorkade idéerna inom honom ånyo gjordes fruktbärande; och anblicken av henne där hon satt och skapade i en miljö olika hans egen livade till den grad hans skaparkraft, att hans sterila sinne omärk-ligt åter började spinna på nya uppslag, så att han hittade den sats eller den scen, som fatta-des när han satte på sig hatten för att gå på besök till henne. Var Johnson har sin Thrale och håller fast vid henne av någon anledning liknande de här nämnda, och när mrs Thrale gifter sig med sin italienske musiklärare, blir Johnson halvgalen av raseri och avsmak, inte bara därför att han kommer att sakna sina angenäma aftnar i Streatham, utan därför att ljuset i hans liv kommer att vara liksom slock-nat.
Och utan att vara dr Johnson eller Goethe eller Carlyle eller Voltaire, kan man få en känsla, som visserligen skiljer sig mycket från den som dessa stora män erfor, men ändå gäl-ler beskaffenheten av detta invecklade spel och makten hos denna högt utvecklade ska-parkraft hos kvinnorna. Man går in i rummet - men det engelska språkets resurser skulle få sträckas till det yttersta och hela flockar av ord skulle få lov att på illegitima vägar ila in i till-varon förrän en kvinna skulle kunna säga vad som händer, när hon går in i ett rum.
Rummen är så fullständigt olika; de är lug-na eller åskladdade, öpplug-nar sig ut mot havet eller vetter tvärtom in mot en fängelsegård, de kan vara fulla med tvättstreck eller glänsa av opaler och siden, de är hårda som tagel eller mjuka som dun - man behöver bara gå in i vilket rum som helst vid vilken gata som helst för att få hela denna så ytterst samman-satta kvinnliga kraft mitt i ansiktet.
Hur skulle det kunna vara annorlunda? För under miljoner år har kvinnorna förblivit sit-tande inomhus, så att vid det här laget själva
väggarna är indränkta med deras skaparkraft, som faktiskt till den grad har laddat upp teglet och murbruket, att den nu med nöd-vändighet måste låta sig bindas vid pennor och penslar och affärer och politik. Men den-na skaparkraft skiljer sig starkt från männens skaparkraft. Ocli man måste komma fram till slutsatsen, att det skulle vara oerhört synd, om den blev hindrad eller fick gå till spillo, för den har vunnits genom århundraden av den mest drastiska disciplin och det finns ingen-ting, som kan ersätta den. Det skulle vara oer-hört synd, om kvinnorna skrev som männen eller levde som männen eller såg ut som män-nen, för om två kön i betraktande av världens storlek och mångfald är fullständigt otillräck-liga, så hur skulle vi klara oss med bara ett? Borde inte uppfostran framkalla och stärka skillnaderna istället för likheterna? För som det nu är har vi för stor likhet, ocli om en forskningsresande skulle komma hem och förtälja om andra kön, som bakom grenarna på andra träd tittade fram på andra himlar, skulle ingenting lända mänskligheten till stör-re nytta; och vi skulle till på köpet få det oänd-ligt stora nöjet att se professor X rusa efter sina mätstickor för att bevisa att han för sin del var den "överlägsne".
M
ary Carmichael kommer att finna attdet arbete som är henne förelagt en-bart består i iakttagande, tänkte jag, medan jag fortfarande tvekande satt lutad över sidan. Jag tror tyvärr att hon kommer att bli frestad att bli något som jag tycker är en mindre intressant variant av släktet — en natu-ralistisk romanförfattarinna, inte en kontem-plativ. Det finns så många fakta som hon kan iaktta. Hon kommer inte att längre behöva begränsa sig till den högre medelklassens hem. Hon kommer att utan vänlighet eller nedlåtande, men i kamratlig anda, bege sig in i de små, parfymerade rum, där kurtisanen och skökan och damen med knähunden har sin varelse. Där sitter de fortfarande kvar i de lättvindigt hopkomna konfektionskläder, som den manlige författaren med nödvändighet har fått kasta över deras axlar. Men Mary Carmichael kommer att ta fram sin sax och noga prova in dem så att de passar in i alla kurvor och vinklar. När vi kommer så långt,
blir det en egendomlig anblick att se dessa kvinnor sådana de är, men vi måste vänta litet, för Mary Carmichael kommer fortfarande att vara behäftad med den besvärande blyghet inför mötet med "synden", som är det arv vi beskärts av vår sexuella barbarism. Hon kom-mer fortfarande att bära klassamhällets tarvli-ga tarvli-gamla bojor kring fötterna.
Men huvudparten av kvinnorna är varken skökor eller kurtisaner, och inte heller sitter de och rycker mopsar mot dammiga sammets-barmar hela sommareftermiddagarna ige-nom. Men vad gör de då? och där uppsteg för min själs öga en av de där långa gatorna någonstans söder om floden med oändliga husrader, som hyser en oräknelig befolkning. Med fantasins öga såg jag en mycket åldrig dam gå tvärs över gatan stödd på en medelål-ders kvinna, som kanske var hennes dotter, båd a sa aktningsvärt skodda och påpälsade att deras påklädning för eftermiddagen måste vara en ritual och själva kläderna måste i år efter år ha hängts undan i garderober med kamferkulor under sommarmånaderna. De går tvärs över gatan, då lyktorna har blivit tän-da (för skymningen är deras älsklingstimme), precis som de måste ha gjort sedan åratal till-baka. Den äldre är nära åttio, men om man frågade henne vad hennes liv har inneburit för henne, skulle hon säga att hon kommer ihåg hur gatorna var illuminerade för att fira slaget vid Balaclava eller att hon har hört kanonerna i Hyde Park avlossa salvor vid kung Edward Vll:s födelse. Och om man i längtan efter att få nubba fast ett ögonblick med datum och årstid frågade henne och vad gjor-de ni gjor-den femte april 1868 eller gjor-den andra november 1875, så skulle hon få på sig en dimmig min och säga att hon inte kunde min-nas någonting. För alla middagarna är lagade, tallrikarna och kopparna är diskade, barnen är skickade i skolan och har dragit ut i värl-den. Det finns ingenting kvar av det alltsam-mans. Alltsammans har försvunnit. Ingen bio-grafi eller historia har ett ord att säga om det. Och fast romanerna inte gör det avsiktligt, så ljuger de oundvikligen.
A
lla dessa oändligt undanskymda liv finns där färdiga att upptecknas, sade jag och vände mig till Mary Carmichaelsom om hon hade varit närvarande, och så vandrade jag i tankarna vidare genom Lon-dons gator medan jag i fantasin upptecknade levnadsbanor, vare sig det gällde kvinnorna i gathörnen med armarna i sidan och ringarna inbäddade i de tjocka, svullna fingrarna, där de stod och talade med gester som hade sam-ma slags svikt som Shakespeares ord; eller violflickorna och tändsticksförsäljerskorna och de gamla käringarna med stånd i port-gångarna; eller de flanerande flickorna med ansikten, som likt vågor i solsken och ilande moln signalerar annalkande män och kvinnor och den fladdrande belysningen från butiks-fönstren. Allt det där får du lov att utforska, sade jag till Mary Carmichael, och du måste hålla din fackla fast i handen. Framför allt måste du belysa din egen själ med alla dess djup och undervattensgrund, dess fåfänglig-heter och dess storsinthet, och säga vad din fulhet eller din skönhet har att betyda för dig, och i vilket förhållande du står till den stän-digt föränderliga och snurrande värld där handskar och skor och tyger gungar upp och ner bland de svaga dofter, som ur parfymö-rernas flaskor svävar ner genom valvbågar av klänningstyg över ett golv av falsk marmor. För i fantasin hade jag gått in i en butik; dess golv bestod av svarta och vita plattor, den var förbluffande vackert dekorerad med kulörta band. Mary Carmichael kunde gott titta in där i förbifarten, tänkte jag, för det är en anblick som skulle lämpa sig väl för pennan, lika väl som en snöhöljd bergstopp eller klippig hål-väg uppe i Anderna. Och där har vi också flickan bakom disken - jag skulle lika gärna vilja höra hennes livs historia som läsa den hundrafemtionde levnadsteckningen över Napoleon eller den sjuttionde essän om Keats och hans bruk av Miltons omvända ordföljd, som gamle professor Z och hans likar nu hål-ler på att avfatta. Och sedan fortsatte jag mycket varsamt, på tåspetsarna (för så feg är jag, så rädd för pisksnärten, som en gång näs-tan råkade mina egna axlar), och viskade att hon också borde lära sig att utan bitterhet skratta åt det andra könets fåfänga - eller kan-ske man snarare skall säga egenheter, föl det är ett mindre sårande ord. För i nacken har vi en fläck av ungefär ett shillingmynts storlek.
som man inte kan se själv. Det är en av de goda tjänster, som det ena könet kan göra det andra - att beskriva den där fläcken som är så stor som ett shillingmynt borta i nacken. Tänk bara på vilken fördel kvinnor har dragit av Juvenalis kommentarer, av Strindbergs kritik. Tänk på med vilken humanitet och elegans männen alltifrån tidernas begynnelse har utpekat den där mörka fläcken bak i nacken för kvinnorna! Och om Mary vore mycket modig och mycket ärlig, skulle hon ställa sig bakom det andra könet och berätta för oss vad hon där såg. En sann bild av en man som helhet sedd kan aldrig målas förrän en kvinna har beskrivit den där fläcken som är så stor som ett shillingmynt. Mr Woodhouse och Mr Casuabon är fläckar av denna storlek och art. Naturligtvis inte så menat, att någon männis-ka med förnuftet i behåll skulle vilja råda hen-ne att framhålla någonting i föraktfull eller löjeväckande avsikt - litteraturen visar, hur gagnlöst allt som har skrivits i den andan är. Var sanningsenlig, skulle man säga, så
kom-mer resultatet med nödvändighet att bli häp-nadsväckande intressant. Komedin kommer säkert att vinna på det. Nya fakta kommer säkert att bringas i dagen.
E
mellertid var det på tiden att åter sänka ögonen till boksidan. Det var bättre att avstå från att spekulera över vad Mary Carmichael skulle kunna skriva och borde skriva och i stället se efter vad Mary Car-michael i själva verket skrev. Och så började jag åter läsa. Jag kom ihåg att jag hade vissa klagomål mot henne. Hon hade brutit sönder Jane Austens satsbyggnad och sålunda integivit mig någon möjlighet att hovera mig över min oförvitliga smak, mitt känsliga öra. För det tjänade ju ingenting till att säga: "Jaha, det här var ju mycket bra, men Jane Austen skrev mycket bättre än du gör", när jag måste medge att det inte fanns någon likhet mellan dem. Sedan hade hon gått längre och brutit sönder följden - tingens väntade ordning. Kanske hade hon gjort detta omedvetet, och bara förlänat saker och ting deras naturliga ordning, så som en kvinna skulle göra om hon skrev som en kvinna. Men den verkan det gjorde var på något sätt förbluffande; man kunde inte se hur en våg tornade upp sig, hur
ett avgörande stod och väntade vid nästa väg-krök. Därför kunde jag inte heller hovera mig vare sig över mina känslors djup eller min dju-pa kännedom om människohjärtat. För så snart jag ämnade känna det gamla vanliga på de gamla vanliga ställena, beträffande kärlek, beträffande död, så ryckte den retsamma varelsen undan mig, som 0111 den viktiga punkten fanns en liten bit längre fram. Och på det viset gjorde hon det omöjligt för mig att rada upp mina välljudande tirader om "elementära känslor", "det enkla mänskliga stoffet", "människohjärtats djup" och alla de där andra fraserna, som stöder oss i vår tro att hur intellektuella vi än må vara på ytan, så är vi mycket allvarliga, mycket djupa och mycket mänskliga därinunder. Hon kom mig tvärtom att känna, att man i stället för att vara allvarlig och djup och mänsklig, kanhända — och ken var långt mindre lockande - bara var tan-kelat och därtill konventionell.
Men jag läste vidare och lade märke till en del andra fakta. Hon var inte något geni - det var uppenbart. Hon ägde ingenting som lik-nade den kärlek till naturen, den lågande fan-tasi, den vilda poesi, den lysande kvickhet, den grubblande visdom, som hade känne-tecknat hennes stora föregångerskor, lady Winchilsea, Charlotte Bronté, Emily Bronté, Jane Austen och George Eliot; hon kunde inte skriva så melodiöst och så värdigt som Dorothy Osborne - hon var faktiskt ingenting annat än en intelligent flicka, vars böcker utan tvivel kommer att behandlas som maku-latur av förläggarna 0111 tio års tid. Men inte desto mindre ägde hon vissa övertag, som långt mer begåvade kvinnor saknade ännu för ett halvt sekel tillbaka. Männen var för henne inte längre "den motsatta sidan"; hon behöv-de inte öda bort tibehöv-den på att smäda behöv-dem, hon behövde inte klättra upp på taket och förstöra sin sinnesfrid med att längta efter resor, erfa-renhet och kunskap om världen och om män-niskokaraktören, som var henne förmenad. Fruktan och hat var nästan försvunna, eller förekom bara glimtvis i en lätt överbetoning av frihetsglädjen, en tendens till ironi och satir snarare än till romantik, så snart hon talade om det andra könet. Vidare kunde det inte råda tvivel om att hon som
romanskri-bent ägde en del naturliga företräden av hög klass. Hon hade en känslighet, som var myck-et omfattande, ivrig och fri. Den reagerade vid nästan omärklig beröring. Den njöt likt en planta, som nyss ställts ut i luften, av varje syn och varje ljud, som kom i dess väg. Den strö-vade också, mycket försiktigt och nyfiket, omkring bland nästan okända eller i skrift omnämnda ting; den fastnade för små saker och visade, att de kanske ändå inte var så små. Den bragte nergrävda ting i dagen och kom en att undra, varför de hade behövt grävas ner. Fast hon var valhänt och utan den omed-vetna hållning som en gammal härstamning skänker och som gör minsta penndrag av en Thackeray eller en Lamb så tjusande för örat, hade hon - började jag nu tycka - inhämtat den första stora läxan; hon skrev som en kvin-na, men som en kvinna som har glömt bort att hon är kvinna, så att hennes sidor var fulla av den egenartade könslighet, som inte infinner sig förrän könet har blivit omedvetet om sig självt.
Allt detta var av godo. Men inget överflöd på känselförnimmelser, ingen skärpa i upp-fattningen skulle tjäna något till, om hon inte av det flyktiga och det personliga kunde upp-föra den hållbara byggnad, som förblir be-ståndande. Jag hade sagt, att jag skulle vänta till dess att hon ställdes inför "en situation". Och med det menade jag, till dess att hon genom att mana, vinka och samla kunde visa att hon inte bara var en som skummade på ytan utan hade blickat ner i djupen. Nu, skul-le hon i ett visst ögonblick säga till sig själv, nu är tiden inne, då jag utan att göra våld på någon kan visa fram meningen med allt detta. Och så skulle hon - vad det är omöjligt att ta miste på det där ögonblicket då allt vaknar till liv! - så skulle hon börja att vinka och mana, och så skulle det i ens minne stiga fram halvt bortglömda, kanske helt vardagliga ting i andra kapitel, som hade fått falla vid vägkan-ten. Och deras närvaro skulle hon få en att känna allt medan någon så naturligt som möj-ligt sydde eller rökte pipa och när hon sedan fortsatte att skriva, skulle man känna det som om man hade nått en utsiktspunkt över värl-den och högst majestästiskt såg värl-den ligga utbredd där nedanför.
I varje fall försökte hon sig på det. Och medan jag iakttog hur hon gav sig själv lösa tyglar för det avgörande provet, såg jag, men hoppades att hon inte såg, hur biskoparna och domprostarna, doktorerna och professo-rerna, patriarkerna och pedagogerna allesam-mans skrek varnande och rådgivande maning-ar till henne. Det här kan du inte göra och det där bör du inte göra! Endast stipendiater och forskare får gå på gräset! Damer äga icke till-träde utan att ha introduktionsskrivelse! Framåtsträvande och behagliga kvinnliga för-fattare skall gå åt det här hållet! Så gick de på och skrek åt henne liki en folkmassa vid sta-ketet kring kapplöpningsbanan och hennes prov bestod i att kunna ta hindret utan att tit-ta åt höger eller vänster. Om du hejdar dig för att okväda dem är du förlorad, sade jag till henne; och likadant är det, om du stannar för att skratta. Om du tvekar eller snavar, är det ute med dig. Tänk bara på hoppet, bönföll jag henne, som om jag hade satsat alla mina pengar på henne, och så gick hon över som en fågel. Men det fanns ett hinder längre fram och ett hinder längre fram ändå. Om hon hade uthållighet nog kunde jag betvivla, för applåderna och skriket slet på nerverna. Men hon gjorde sitt bästa. Med tanke på att Mary Carmichael inte var något geni utan en okänd Hicka, som satt och skrev sin första roman i en enrumslägenhet, utan tillräckligt mycket av de önskvärda ting som heter tid, pengar och lättja, redde hon sig inte så illa, tänkte jag.
L
åt henne få hundra år till på sig, sade jag till slut, medan jag läste sista kapitlet - näsor och bara axlar av tecknade sig nakna mot en stjärnbeströdd himmel, för någon hade ryckt undan gardinen i salongen - ge henne ett eget rum och fem hundra pund om året, låt henne säga vad hon tänker och utelämna hälften av vad hon nu tar med, så kommer hon en vacker dag att skriva en bättre bok. Mary Carmichael, sade jag medan jag satte undan 'Livets äventyr" av denna för-fattarinna längst bort på hyllan, kommer att vara diktarinna om hundra år.Ur Virginia Woolf, Ett eget rum (1928) sv övers Jane Lundblad, Tidens förlag, 1977.
Saknar Du något nummer av
Beställ det från oss!
Varje nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift trycks upp i en överupplaga just för att
forskare och andra läsare ska kunna beställa enskilda exemplar ur äldre årgångar. Vi
erbjuder också ett forskningspaket med alla nummer som finns kvar from nr
2/1980 t o m nr 3-4/1993 för bara 500 kr plus porto.
1/80 Kvinnorforskning (slut) 2/80 Kvinnliga forskares villkor, 15 kr 3/80 Kvinnors värdarbete, 15 kr
4/80 Kvinnor och medicinsk forskning, 15 kr 1-2/81 Kvinnoarbete (slut)
3/81 Sexualitet, makt och orätt, (slut)
4/81 Kvinnors konst, 25 kr 1/82 Boende (slutsålt)
2/82 Läroprocessen i det fördolda (slut) 3/82 Makten över teknihen(slut) 4/82 Kvinnors leimadsbetingelser, 25 kr
1 /83 Kunskapsproduktion, 25 kr 2/83 Kvinnoforskning om Göteborg, 25 kl 3/83 Kvinnoforskningens läge, 25 kr 4/83 Kvinnligheten som kategori, 25 kr 1/84 Kvinnors utopier och strategier, 25 kl 2-3/84 Kvinnolitteraturforskning (slut) 4/84 Kvinnor och naturvetenskap (slut) 1/85 Kvinnopsykologi (slut)
2/85 Kvinnor och politik (slut) 3/85 Mosaik (slut)
4/85 Lesbiskhet (slut) 1/86 Unga kvinnor (slut) 2/86 Medeltida kvinnobilder (slut) 3/86 Jämställdhet (slut)
4/86 Konsten att göra barn (slut) 1/87 Kimmor och nationalekonomi (slut) 2-3/87 Feministisk kunskapsteori (slut)
4/87 Mosaik IIfranskt m m (slut) 1/88 Kvinnor som företagare (slut) 2/88 Kvinnor i tredje världen, 40 kr 3/88 Kvinnor och TV, 40 kr 4/88 Att leva emanciperat, 40 kr
1/89 Kvinnors liv och hälsa (slut) 2/89 Feministisk teologi, 43 kr 3-4/89 90-talets kvinnoforskning (slut) 1 /90 Kvinnor och språk (slut) 2/90 Välfärd och ofärd, 45 kl 3/90 Feministisk filosofi, 45 kr 4/90 Sexualitet, 45 kr 1/91 Kvinnor och rätt, 47 kr 2/91 Vardagsliv och livsformer, 47 kr 3/91 Kvinnor och etnicitet, 47 kr 4/91 Kr opp och kvinnlighet, 47 kr
1 /92 Feministisk konstforskning, 50 kr 2/92 Väninnor, 50 kr
3/92 Kvalitativa metoder, 50 kr
4/92 Kön och klass och mansforskning I, (slut) 1/93 Mansforskning //, 50 kr 2/93 Kvinnliga självbilder, 50 kr 3-4/94 Bakom kameran, 75 kr 1 /94 Feministisk litteraturforskning, 60 ki 2/94 Europa, 60 kr 3/94 Teoretiska positioner, 60 kr 4/94 Lära och lära ut, 60 kr 1/95 Moderskap, 65 kr Jag vill
• prenumerera 210 kr för helår • bli stödprenumerant 250 kr för helår
• beställa forskningspaketet med alla nummer som finns kvar t o 111 nr 3-4, 1993 (totalt 30 nummer) för 500 kr plus porto 98 kr.
• beställa följande nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift
• beställa index över tidigare årgångar av Kvinnovetenskaplig tidskrift
Skicka kupongen till Kvinnovetenskaplig tidskrift, Kungsgatan 95, 903 31 Umeå. Det går också bra att ringa in beställningen till 090-13 55 90, 13 57 30 eller faxa till 090-13 04 01.
namn adress postadress
