Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola
15 hp Hälsa och samhälle
”VI MÅSTE KUNNA FÅNGA UPP
DET HÄR, JOBBA VIDARE MED
FRÅGAN OCH VÅGA GÅ NER PÅ
DJUPET”
EN KVALITATIV STUDIE OM DET
FÖREBYGGANDE SOCIALA ARBETET MOT
HEDERSRELATERAT VÅLD OCH FÖRTRYCK I
MALMÖ
EMMA APPELSKOG
”WE MUST GRASP THIS,
CONTINUE TO WORK WITH THE
ISSUE AND DARE TO GO DOWN
IN DEPTH”
A QUALITATIVE STUDY OF THE PREVENTIVE
SOCIAL WORK AGAINST HONOUR-RELATED
VIOLENCE AND OPPRESSION IN MALMÖ
EMMA APPELSKOG
THERES ZAHID OLSSON
Appelskog, E & Zahid Olsson, T. ”We must grasp this, continue to work with the issue and dare to go down in depth”. A qualitative study of the preventive social work against honour-related violence and oppression in Malmö. Degree project in
social work, 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society,
Department of Social Work, 2013.
The purpose of this study is to explore and examine the social work that aims to prevent honour-related violence and oppression in Malmö. We have taken a qualitative approach in our study, which includes semi-structured interviews with a total of six respondents. The respondents represent four organizations which all work in both similar and different ways to prevent honour-related violence and oppression. Our results have been analyzed through already existing research and theoretical standpoints. The theoretical standpoints aim to interpret both the causes and expressions of honour-related violence and oppression. As for the research we have reviewed, some highlight prevention work in schools. As a result of our study we have been able to ascertain that the key in the preventive social work regarding this issue is informational work, such as education and enlightenment. This informational work is strongly influenced by a perspective based on Human Rights, Convention on the Rights of the Child (CRC), equal opportunities and democratic principles. It is also evident that the preventive social work should be based on the individual’s own perspective and needs. The results have shown differences between the different organizations, particularly with regard to approaches and entry points into what honour-related violence and oppression is.
Key words: Barnkonventionen, förebyggande arbete, förtryck, hedersrelaterat,
FÖRORD
Vi skulle inledningsvis vilja tacka de respondenter som har tagit sig tid att medverka i vår undersökning och som genom sitt deltagande har gjort denna studie möjlig. Era erfarenheter har varit oerhört intressanta för oss att ta del utav, vi har verkligen inspirerats av ert otroliga engagemang och er kunskap.
Vi vill också rikta ett stort tack till vår handledare, Aje Carlbom, som genom bra vägledning och konstruktiva råd hållit vår motivation vid liv under arbetets gång.
Malmö januari 2013
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING... 5
1.1 Problemformulering... 6
1.2 Syfte och frågeställning... 6
2. METOD... 6 2.1 Metodval... 6 2.2 Urval... 7 2.3 Tillvägagångssätt... 7 2.3.1 Genomförande av intervjuer... 8 2.3.2 Bearbetning av intervjuer... 8 2.4 Etiska reflektioner... 8 2.4.1 Forskningsetik... 9 2.4.2 Forskaretik... 9 3. TIDIGARE FORSKNING... 9 4. TEORETISK DISKUSSION... 12 4.1 Kulturbetingad förklaringsmodell... 13 4.2 Könsmaktsförklaringsmodell... 13 4.3 Intersektionell förklaringsmodell... 14
5. RESULTAT OCH ANALYS... 15
5.1 Presentation av respondenter... 15
5.2 Informationsarbete... 16
5.2.1 Utbildning och upplysning... 16
5.2.1.1 Sharaf hjältar och hjältinnor... 21
5.2.2 Samverkan... 23
5.3 Rättighetsperspektiv... 26
5.3.1 Bemötande... 27
5.3.2 Likabehandling... 31
5.4 Det förebyggande arbetets förtjänster och brister... 35
6. SAMMANFATTANDE DISKUSSION... 38
1. INLEDNING
Alla människor har rätt att själva välja sitt eget liv. Det är viktigt att alla vet vilka ens rättigheter är och att man vet var man kan vända sig om någon inskränker på dessa rättigheter. Det finns också skyldigheter för många aktörer och
yrkesverksamma att agera, om en individs fri- och rättigheter inte efterföljs genom våra mänskliga rättigheter och Barnkonventionen. Alla människor har rätt att fritt få välja utbildning, sin fritid, sina vänner och vem man vill vara tillsammans med. Barn och unga ska inte giftas bort genom tvångsäktenskap och arrangerade
äktenskap, eller straffas om man inte följer familjens önskan om det. Unga män ska inte heller behöva förfölja sina systrar för att hålla koll på vad de gör och med vem de befinner sig. Att utöva en social kontroll mot individer, framförallt
kvinnor, för att de ska leva efter familjens eller släktens värderingar och regler är ett förtryck. Detta kan eskalera och komma att resultera i våld mot denne individ eller, om det når sin ytterlighet, mord.
70 000 ungdomar i åldern 16–25 år upplever att de inte fritt kan välja vem de ska gifta sig med, av dem är det 8 500 som ofta oroar sig över sin livssituation (Ungdomsstyrelsen, 2009). En hög andel unga med utländsk bakgrund uppger även att de skulle bestraffas mycket hårt av sina föräldrar om de vore homo-, bi- eller transsexuella (a a). Detta är oacceptabelt höga siffror vilket också tyder på att detta är en stor social problematik i Sverige idag. För att åtgärda denna sociala problematik och skydda de som utsätts måste samhället genomföra insatser. De förebyggande åtgärderna måste förstärkas för att förbättra dessa unga människors villkor och kunna erbjuda dem det stöd de har rätt till. Principen om alla
människors lika värde, vilket innebär okränkbara fri- och rättigheter, måste tillgodoses.
När vi hör begreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck” så tänker vi att det redan här blir ett särskiljande mellan det och det våld och förtryck som kanske inte är hedersrelaterat. Ska man se och bemöta detta som två olika fenomen, eller handlar det egentligen om samma sak? När vi inom socialt arbete arbetar förebyggande mot våld och förtryck, ska vi då kategorisera det utifrån vilket motivet är, eller ska vi arbeta på samma sätt oavsett om det är samma typ av våld eller inte? Våra tankar och frågor kring detta är många. Vi kan diskutera alltifrån
begreppsförklaringar, historik när det gäller heder och skam, till hur man hjälper, eller inte hjälper, utsatta. Bara hur vi skulle benämna begreppet i vår studie anser vi vara ett ställningstagande. Vi menar att det handlar om våld och förtryck med skam som motiv. De personer som är utsatta är skambelagda och den skammen måste på något sätt tas bort, så att hedern tas tillbaka. Vi kommer i vår studie dock inte att gå närmare in på definitioner och begrepp utan vi har valt att
genomgående i arbetet främst kalla det vi studerar hedersrelaterat våld och förtryck, då det är den benämningen som används mest inom den tidigare forskningen som vi har tagit del av.
Länsstyrelsen i Skåne län publicerade 2012-05-22 en lista på 24 verksamheter inom länet som inför hösten 2012 beviljats bidrag till projekt som, på olika sätt, syftar att arbeta förebyggande mot hedersrelaterat våld och förtryck
(Länsstyrelsen Skåne län, 2012). Denna information gav oss intresset att undersöka hur vissa av dessa verksamheter arbetar förebyggande i just dessa projekt.
1.1 Problemformulering
Det vi vill undersöka är hur man egentligen arbetar för att kunna hjälpa en utsatt person, innan denne själv måste ropa efter hjälp. Hur skapar man ett preventivt arbete som syftar till att generera förändringar både nu och på sikt? Arbetar man inom det förebyggande arbetet på ett specifikt sätt mot just hedersrelaterat våld och förtryck, eller är det likt annat förebyggande socialt arbete byggt på att motverka sociala problem genom att nå barn och unga? Hur ser de som arbetar i dessa verksamheter på vad som är problematiken? Vi resonerar att hur man väljer att arbeta förebyggande mot hedersrelaterat våld och förtryck också visar hur man ser på vad det egentligen är. Vi vill med denna studie bidra till att öka kunskapen om det förebyggande arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck som bedrivs idag i Malmö, samt se vad det är som är signifikativt för just det förebyggande arbetet i denna fråga.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med vår studie är att undersöka och ta reda på hur ett antal yrkesverksamma individer inom olika organisationer och verksamheter tolkar och förstår
hedersrelaterat våld och förtryck i allmänhet, och det förebyggande arbetet mot detta i synnerhet. Vi ämnar inte jämföra vad de olika respondenterna säger eller ställa verksamheterna mot varandra, utan snarare belysa hur de enskilda
personerna arbetar och varför. Vår övergripande frågeställning blir således:
Hur arbetar de aktuella verksamheterna förebyggande mot hedersrelaterat
våld och förtryck?
2. METOD
I metodavsnittet nedan redovisar vi tillvägagångssättet för hur vi har valt att genomföra vår studie samt hur vi har ämnat uppnå vårt syfte.
2.1 Metodval
I valet av metod har vi noga beaktat hur vi kan få svar på våra frågeställningar och på bästa sätt uppfylla vårt syfte med arbetet. Som resultat av det har vi valt att använda oss av en kvalitativ forskningsmetod, i form av intervjuer. Inom kvalitativ forskning har man ett induktivt sätt att se på förhållandet mellan teori och praktik, vilket innebär att man utifrån egna empiriska erfarenheter skapar sig en bild av sannolika slutsatser (Bryman, 2011). Detta lämpar sig bra för vår studie då vi, utan tidigare kännedom eller förkunskap i ämnet, önskade upptäcka och undersöka hur förebyggande arbete mot ”hedersrelaterat” våld och förtryck kan se ut, utifrån ett explorativt forskningsintresse. Vi ville låta begrepp och teoretiska formuleringar bli en följd av det material som skulle komma att samlas in, alltså ett resultat av forskningsprocessen. Kvalitativ forskning brukar beskrivas som processinriktad eftersom den anpassas efter hur saker och ting utvecklas övertid (a a).
I den kvalitativa intervjun söks förståelsen av intervjupersonernas upplevelse av verkligheten (Kvale & Brinkmann, 2009). Eftersom personerna som arbetar förebyggande mot hedersrelaterat våld och förtryck är de som vet mest om hur deras arbete är utformat och varför, ansåg vi således att det är deras upplevelse av hur de arbetar som är viktig för oss att få en förståelse för. Vi syftar till att tolka och förstå olika skeenden, snarare än att förklara dem. Denscombe (2009) menar
att förståelsen bygger på människors erfarenheter och således deras egen konstruktion, tolkning och förståelse av sin sociala verklighet. Genom hela arbetsprocessen har det varit deltagarnas perspektiv, vad de uppfattar som viktigt och betydelsefullt, som varit utgångspunkten för oss. Vår forskningsfråga är öppen och syftar till att vi ska få ökad kunskap. Det är intervjupersonernas berättelser och tolkningar som utgör materialet, som vi sedan kommer att
analysera med hjälp av valda teoretiska förklaringsmodeller och tidigare forskning i ämnet.
2.2 Urval
Vårt urval är vad man brukar kalla ett målinriktat urval. Ett sådant urval handlar om att välja ut individer eller organisationer med direkt hänvisning till de forskningsfrågor som har formulerats (Bryman, 2011). Vi har valt att intervjua yrkesverksamma personer som på olika sätt arbetar förebyggande mot
hedersrelaterat våld och förtryck. Genom detta kan vi få en bild av deras inställning till, och syn på, det förebyggande arbete som bedrivs samt dess eventuella möjligheter och begränsningar. I arbetet benämner vi våra
intervjupersoner som respondenter då de själva är delaktiga i det fenomen vi undersöker. Motsvarigheten till respondenter är informanter, vilka är individer som har insikt i området men som inte själva är delaktiga (Holme & Solvang, 1997).
Vi har baserat vårt urval på information från Länsstyrelsen i Skåne län som anger vilka som har erhållit projektpengar från dem under hösten 2012, specifikt för att arbeta med förebyggande insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck
(Länsstyrelsen Skåne län, 2012). Av dessa olika organisationer och verksamheter valde vi att kontakta sju av de som har tagit emot störst summor och som också är verksamma i Malmö. Utav de sju svarade fyra stycken att de ville delta; Rädda Barnen, Iransk-svenska föreningen, Elektra Malmö och ett projekt inom Sociala Resursförvaltningen. Samtliga respondenter har blivit informerade om studiens syfte via ett informationsbrev. Därefter har samtliga respondenter getts möjlighet att själva bestämma tid och plats för intervju.
2.3 Tillvägagångssätt
Eftersom vi hade ett ganska tydligt fokus på just förebyggande arbete ansåg vi att semistrukturerade intervjuer kunde ge oss möjlighet att ta oss an specifika
frågeställningar, samtidigt som det ger utrymme för en flexibel intervjuprocess. Det underlättar också för att få specifik och personlig information utifrån
intervjupersonernas perspektiv, baserat på deras egna erfarenheter och upplevelser (Bryman, 2011). En semistrukturerad intervju ökar intervjupersonens frihet att utforma svaren på sitt eget sätt.
Vi utarbetade en intervjuguide som snarare fungerade som en minneslista. I den skapade vi först ett antal övergripande teman där varje tema fick en inledande huvudfråga och i vissa fall också ett antal underfrågor, för att säkerställa att vi inte skulle missa att beröra något vi upplevde som viktigt i intervjuerna. I en
semistrukturerad intervju behöver inte frågorna komma i samma ordning som i intervjuguiden och vi kan ställa frågor som inte ingår i den, om det anknyter till något intervjupersonen sagt. Vi ville att guiden skulle vara tillräckligt öppen för att ge utrymme för respondenten att presentera, för oss, nya infallsvinklar och på så sätt öka vår kunskap inom ämnet.
Antalet genomförda intervjuer är fyra stycken, med sammanlagt sex respondenter. Vi presenterade inte frågorna i förväg för respondenterna eftersom vi ville att svaren skulle vara så spontana som möjligt. Samtliga respondenter godkände även ljudinspelning under intervjutillfället.
2.3.1 Genomförande av intervjuer
Vi ville i intervjuerna ha möjlighet att ställa följdfrågor som inte var bundna till vår intervjuguide. Tanken var genomgående att få intervjuerna att likna ett samtal där respondenterna får så stort utrymme som möjligt att fritt och utan styrning beskriva deras sätt att arbeta och deras syn på hedersrelaterat våld och förtryck. Att använda oss av en semistrukturerad intervjuguide gav oss dessutom möjlighet att utforska de områden som under intervjuernas gång framstod som intressanta för studiens syfte. Eftersom vi ville ha möjlighet att följa upp och jämföra ämnen i intervjuerna återkom dock vissa frågor i samtliga intervjuer.
Ett viktigt inslag i våra intervjuer har varit det aktiva lyssnandet, vi har strävat efter att vara uppmärksamma på både vad personen säger och inte säger. Vi anser att tystnad i ett samtal visar att man ger intervjupersonen tid och möjlighet att utveckla sina svar, tänka efter och formulera sig så som den önskar samt tillfälle att eventuellt komplettera ett svar. Vi valde att genomföra samtliga intervjuer tillsammans, för att kunna komplettera varandra. Detta har respondenterna inte haft något att invända mot. Vi ansåg det vara positivt att båda två deltog i alla intervjuer, då vi på så sätt är två som hör och kan återge och tolka samma historia. Detta ökar i vår mening studiens trovärdighet.
2.3.2 Bearbetning av intervjuer
Samtliga intervjuer har vi valt att transkribera ordagrant, förutom de få delar som var uppenbart irrelevanta. Varför vi har valt att göra transkriberingar beror på att vi verkligen vill säkerställa att det vi senare kommer att analysera är
respondenternas egna ord, detta eftersom intervjuerna utgör hela vårt material. Vi har valt att tematisera våra intervjuer. Detta för att finna centrala och genomgående ämnen i materialet, samtidigt som vi får en helhetsbild.Vi har utgått från olika steg som Kvale och Brinkmann beskriver kring hur en analys av en intervju kan genomföras (2009). Vi läste först igenom allt transkriberat intervjumaterial för att skapa oss en god helhetskänsla. Därefter började vi tolka och definiera övergripande teman utifrån respondenternas berättelser, för att sedan också kunna nyansera subteman. Dessa teman kommer att vara vägledande för uppdelningen av materialet i vårt resultat- och analysavsnitt. I det avsnittet har vi även strävat efter att få en bra balans mellan citat från respondenterna, våra sammanfattningar och våra tolkningar. I några av citaten har vi, för att underlätta förståelsen för läsaren, sparsamt redigerat om talspråk till skriftspråk. Alltigenom har vi varit måna om att inte använda något citat som är taget ur sitt sammanhang.
2.4 Etiska reflektioner
”Det finns en enda sann moral för varje människa, men den enda sanna moralen är inte samma för alla människor”
2.4.1 Forskningsetik
I vår studie har vi tagit hänsyn till de fyra grundläggande forskningsetiska
principer som gäller för svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet (Bryman, 2011). Informationskravet innebär att vi har informerat respondenterna om vårt syfte med studien. Vi har också informerat samtliga respondenter att deras medverkan är frivillig och vilka olika moment som ingår i vår studie. Efter denna information fick respondenterna själva avgöra om de ville delta eller inte. Detta kallas för informerat samtycke som också är den andra forskningsetiska principen, samtyckeskravet. Konfidentialitetskravet innebär att respondenternas uppgifter kommer att behandlas med största möjliga konfidentialitet av oss. Slutligen handlar nyttjandekravet om att vi har fastställt att de uppgifter som samlas in från de enskilda personerna endast kommer att användas för forskningsändamålet (a a).
2.4.2 Forskaretik
Denscombe (2009) menar att en individs kultur, socialisation och individuella föreställningar påverkar hur man ser på omvärlden. På grund av detta kan man aldrig vara fullständigt objektiv inför de ting man betraktar (a a). Det har varit viktigt för oss att genom hela arbetet kontinuerligt försöka inta en objektiv och opartisk hållning. En kvalitativ intervju kännetecknas av en interaktion mellan minst två parter, där intervjuare och intervjuad påverkar varandra (Svensson & Starrin, 1996). Vi är medvetna om att vi är medskapare till intervjuernas resultat samt att det är vi som tolkar informationen och väljer ut de delar vi finner mest relevanta för vår undersökning. Vi har aktivt reflekterat över våra egna roller som studenter och forskare, att vi kan styra och påverka resultat och insamling av data. Kvalitativa data är alltid en produkt av en tolkningsprocess menar Denscombe (2009). Vår intention har endast varit att klargöra och utveckla det som
respondenterna säger, utan att blanda in egna tolkningar. Även om vi anser att vi har lyckats bra med detta, förnekar vi inte att en alternativ tolkning alltid är möjlig.
3. TIDIGARE FORSKNING
Den forskning som gjorts inom området hedersrelaterat våld och förtryck har främst varit inriktad på att förklara våldets förekomst och orsaker, tolkat utifrån olika förklaringsmodeller, som vi kommer att presentera vidare i vårt teoriavsnitt. Genomgången nedan syftar till att ge några exempel på tidigare forskning som berör olika aspekter av det vi vill undersöka. Vi har inte funnit någon tidigare studie där det huvudsakliga syftet har varit att undersöka det förebyggande arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck, men däremot intressanta studier som ändå i viss mån berör det förebyggande arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck.
Hedersrelaterad problematik i skolan – en kunskaps- och forskningsöversikt är en
rapport författad av Mehrdad Darvishpour, filosofie doktor i sociologi och lektor i socialt arbete, Pirjo Lahdenperä, professor i pedagogik, och Hans Lorentz,
filosofie doktor i pedagogik (Darvishpour m fl, 2010). Det är en kunskapsöversikt av de svenska forskningsprojekt som berör frågor kring så kallad
hedersproblematik och värdegrundskonflikter i uppfostran av pojkar och flickor, i skolan. Författarna ger en bild av forskningens definitioner och
perspektiv, men ger också sina tolkningar av hur det kan komma sig att hedersrelaterade normer upprätthålls i vissa familjer i Sverige idag. Slutligen diskuteras vilka åtgärder skolan kan vidta för att komma tillrätta med den
upplevda hedersproblematiken, utifrån ett interkulturellt perspektiv (Darvishpour m fl, 2010).
I deras slutsatser framhålls framförallt vikten av att skolpersonal tar itu med problemen och är observanta på vad hederstänkande kan medföra, även om problemen kanske kan uppfattas som riskfyllda med tanke på stigmatisering och rädsla för främlingsfientlighet och ökning av fördomar (Darvishpour m fl, 2010). Författarna fastställer att kunskapen om hedersproblematiken idag är bristfällig, särskilt den praktiska tillämpningen av jämställdhetsarbete för eleverna. Det krävs, menar de, en tydligare integrering mellan skolans jämställdhetsmål och samhällets integrationsmål utifrån mångfald och antidiskriminering. För att kunna närma sig skillnader i synen på till exempel barnuppfostran krävs att skolan utformar ett förebyggande värdegrundsarbete som både personalen på skolan och föräldrar deltar i. Här betonar författarna att skolor med mångkulturella elever och föräldrar bör ha en mer interkulturell och inkluderande miljö. Detta för att
undvika dilemman kring balansen mellan svensk lagstiftning, familjens rätt att uppfostra sina barn och att respektera olika kulturella uttryck. Utifrån ett interkulturellt perspektiv är det nödvändigt att kunna kommunicera och förstå varandras kulturella ståndpunkter för att sedan hitta en lösning som bägge parter kan acceptera (a a).
Det konstateras att skolan utgör en mycket viktig arena för att kunna arbeta med förebyggande värdegrundsarbete beträffande jämställdhet och åtgärdande arbete med hedersrelaterat förtryck, eftersom skolan når alla barn och ungdomar, men också föräldrar (Darvishpour m fl, 2010). Genom mer forskning kring denna problematik och praktisk kunskap ser författarna att man kan bidra till ett
kunskaps- och kompetensutvecklande arbete för både lärare och elever, som i sin tur kan bidra till olika lösningar på värdegrundsdilemmat som nämnts ovan. Hederstänkande kan inte bortses från på grund av rädsla för föräldrars reaktioner eller rädsla för att skapa etniska motsättningar. Det får inte stå i vägen för alla elevers rätt till kunskap oberoende av bland annat kön och etnicitet (a a).
"Kulturell och etnisk mångfald är vare sig ett problem eller ett framtida idealtillstånd, utan en realitet som samhället måste förhålla sig till, ta vara på och agera utifrån." (Socialstyrelsen, 2010, s. 8)
Rapporten Interkulturellt socialt arbete av Socialstyrelsen utgår från ett uppdrag att beskriva hur socialtjänstens individ- och familjeomsorg arbetar med brukare där kulturell bakgrund, bristande kunskaper i det svenska språket eller bristande kunskaper om det svenska samhället utgör en utmaning för verksamheten (Socialstyrelsen, 2010). Olika dilemman uppmärksammas i rapporten och det konstateras att den kommunala individ- och familjeomsorgen, IFO, måste bli bättre på att arbeta med brukare som har utländsk bakgrund. Man menar bland annat att det, utöver allmängiltig yrkeskunskap, behövs kunskap och insikter om specifika aspekter som kan ha betydelse för förståelsen av den enskilda och unika brukarens behov. För att kunna erbjuda likvärdig och behovsanpassad vård, omsorg och service till alla IFO:s brukare krävs att man utgår från en helhetssyn, där man tar hänsyn till olika livssituationer, erfarenheter, förmågor och önskemål. Socialstyrelsen ger också som förslag att regeringen skapar förutsättningar för ett
samordnat nationellt kompetensstöd för interkulturellt socialt arbete (Socialstyrelsen, 2010).
Sabine Gruber, filosofie doktor i etnicitet, behandlar också hur skolan arbetar med att åtgärda hedersrelaterat våld i sin forskningsrapport I skolans vilja att åtgärda
”hedersrelaterat” våld: etnicitet, kön och våld (2007). Studien baseras på
intervjuer och deltagande observationer från sammanlagt tretton skolor i fyra kommuner i Östergötlands län. De intervjuade är främst kuratorer och
skolsköterskor och benämns i studien som elevvårdare. Syftet var att ringa in elevvårdens förståelse av hedersrelaterat våld, samt vad den förståelsen får för betydelse för de åtgärder som vidtas från skolans sida. Detta menar Gruber är särskilt viktigt att inringa med tanke på att skolan ofta tillskrivs en nyckelroll i arbetet mot våld, hot om våld och kontroll, som flickor med invandrarbakgrund utsätts för (a a).
Av vad hon fått fram summerar Gruber studiens centrala resultat av elevvårdarnas svar och berättelser som ”en kulturaliserad förståelse som stigmatiserar och särskiljer” (Gruber, 2007, s. 73). Ett genomgående tema i studien är att hedersrelaterat våld uppfattas som nära kopplat med vissa, så kallade, hederskulturer. Våldet framställs med andra ord som en i hög grad kulturell handling. Hon redogör vidare för olika konsekvenser hon anser att denna kulturalisering kan komma att få; homogenisering, partikularisering samt stigmatisering (a a). Dels tenderar förståelsen av våldet att reduceras till en enda tolkningsram, nämligen kulturella förklaringar. En annan konsekvens blir att våld som uppfattas som hedersvåld särskiljs och separeras från andra former av våld, som i sin tur kopplas samman med olika kategorier av människor: ”invandrare” respektive ”svenskar”. Slutligen mynnar den kulturaliserade förståelsen av våld eller hot om våld ut i en stigmatisering av hela grupper, som tar sig uttryck i att invandrarflickor ses som potentiella offer och att deras fäder och bröder ses som potentiella våldsutövare. Sammantaget menar Gruber att dessa konsekvenser bidrar till att skolans och elevvårdens arbete i stor utsträckning organiseras med utgångspunkt från ett fördefinierat våld, kategoriserat som hedersrelaterat (a a). Vi har även tittat närmare på den kartläggning som Ungdomsstyrelsen, på
regeringens uppdrag, genomförde under 2009 – Gift mot sin vilja. Uppdraget gick ut på att kartlägga förekomsten av arrangerade äktenskap mot en parts vilja, samt beskriva den kompetens som finns hos berörda myndigheter och identifiera eventuella kunskapsluckor och utvecklingsbehov (Ungdomsstyrelsen, 2009). Enkäter gick ut till 6 000 unga mellan 16 och 25 år. Utifrån resultatet kunde Ungdomsstyrelsen uppskatta att cirka 70 000 individer i Sverige upplever att de inte har möjlighet att fritt välja vem de ska gifta sig med och av dem oroar sig 8 500 ofta över sin livssituation. En hög andel unga med utländsk bakgrund uppgav även att de skulle bestraffas mycket hårt av sina föräldrar om de vore homo-, bi- eller transsexuella (a a).
I rapporten ger Ungdomsstyrelsens förslag till hur åtgärder eller insatser bör utvecklas för att bättre kunna hjälpa dessa unga människor. De har konsulterat ideella organisationer och skyddade boenden, som arbetar med att stödja unga som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck (Ungdomsstyrelsen, 2009). Bland de områden man anser att samhället behöver utveckla, i förhållande till
arrangerade äktenskap mot någons vilja, betonas bland annat det förebyggande arbetet. Man framhåller vikten av att bygga det förebyggande arbetet, bland barn
och deras föräldrar, på grundläggande mänskliga fri- och rättigheter med fokus på barns och kvinnors rättigheter (Ungdomsstyrelsen, 2009).
Ungdomsstyrelsen lyfter också fram behovet av lokal samverkan mellan myndigheter och föreningsliv för att kunna lägga grunden till ett bra arbete för barn och unga (Ungdomsstyrelsen, 2009). Man tar upp hur skolan är en viktig arena för det förebyggande arbetet inom alla områden, just för att alla barn finns där och att arbetet med att främja deras utveckling och lärande då kan (och ska) ske i samråd med föräldrarna. Slutligen uppmärksammas behovet av kontinuerlig kunskapsutveckling kring ungas villkor i relation till arrangerade äktenskap, barnäktenskap och tvångsäktenskap. Ungdomsstyrelsen ser att forskningen
behöver kompletteras med analyser som rör ungas begränsningar kring äktenskap. Forskningen behöver också uppmärksamma situationen för unga med olika funktionshinder och för homo-, bi- och transsexuella i relation till denna fråga (a a).
Åsa Eldén, filosofie doktor i sociologi, formulerar i sin avhandling Heder på liv
och död en feministisk förståelse av hedersvåld (2003). Hon illustrerar hur våldet
är en del i det generella våldet mot kvinnor, som existerar i alla samhällen och kulturer. Eldén kritiserar bland annat den svenska statens förhållningssätt till problematiken med våld i hederns namn. Hon tar upp exempel då det svenska rättsväsendet betraktat förövares hedersmotiv som en förmildrande omständighet, där konsekvensen blivit att rätten har dömt till dråp istället för mord, på grund av ”kulturell tillhörighet”. Hon sätter detta i kontrast till hur den svenska rätten resonerar när det gäller etniskt svenska mäns våld mot kvinnor, där man ser till individuella förklaringar (såsom till exempel psykisk sjukdom) och inte som att det rör sig om en kulturstyrd handling (a a).
I artikeln Hederns försvarare – den rättsliga hanteringen av ett hedersmord argumenterar Eldén, tillsammans med Jenny Westerstrand, kring behovet av juridiska definitioner av mäns våld mot kvinnor som bättre kan avspegla våldsverkligheten och den komplexa hotbild som ofta omfattar kollektivt hedersrelaterat våld (Eldén & Westerstrand, 2004). De menar att det finns en bristande förmåga att hantera hedersbegreppet och också problem med tillämpningen av befintliga lagar, exempelvis när det gäller regleringen kring olaga hot. Det straffrättsliga regelsystemet i Sverige fokuserar på enskilda handlingar eller händelser, endast i undantagsfall läggs det vikt vid en serie gärningar som utgör ett levnadssätt eller ett kontrollerat tillstånd (a a).
4. TEORETISK DISKUSSION
Vi kommer längre ner att presentera tre huvudsakliga förklaringsmodeller som man använder sig av i Sverige idag när man pratar om hedersrelaterat våld och förtryck. Dessa är en kulturbetingad förklaringsmodell, en
könsmaktsförklaringsmodell och en intersektionell förklaringsmodell. Innan och
under arbetets gång har vi diskuterat hur viktigt, och huruvida det är viktigt, att använda oss av dessa modeller för att förklara och förstå våld och förtryck i hederns namn. Samtidigt som vi inte vill använda förklaringsmodellerna för att göra en djupdykning i vad fenomenet är, så anser vi att de är nödvändiga för att se det utifrån olika vinklar. På så sätt kan vi i viss mån belysa attityder och
inställningar hos de som vi intervjuar samt förklara delar av det förebyggande arbete som görs idag i Malmö, eller som eventuellt skulle kunna göras.
4.1 Kulturbetingad förklaringsmodell
“Vi behöver ett avgränsat begrepp som gör det möjligt för oss att begripa varför hedersmord sker, eller inte sker, och vad man kan göra för att komma åt saken” (Wikan, 2005, s. 8)
En kulturbetingad förklaringsmodell belyser de kulturella särdragen i
hedersrelaterat våld och förtryck och menar att det finns en hederskultur bland vissa ”invandrargrupper” i ”icke-västerländska” samhällen (Wikan, 2005). Unni Wikan, professor i socialantropologi, menar att heder och hedersmord har sin grund i föreställningar som uppkommer i en särskild kulturell miljö och i alla religioner, inte bara islam (a a). Man måste fokusera på de kulturella särdragen i hederskulturen för att förklara och förstå kvinnors och flickors utsatta situation. Wikan menar att det finns några tydliga och specifika grundvärderingar som utgör den så kallade hederskodexen. Dels handlar det om personlig heder; att bli
behandlad som jämbördig och få respekt. Men det handlar också om kollektivet där individen är underordnad gruppen, som äger och tar det yttersta ansvaret för heder och skam. Gruppens heder är direkt styrd av individens, framförallt
kvinnans, faktiska och påstådda sexuella beteenden och relationer. Att följa dessa värderingar och regler är en fråga om respekt mot kollektivet (a a). Wikan betonar skillnaden mellan hedersrelaterat våld och ”vanligt” våld mot kvinnor i
”västvärlden” och menar att hedersvåld är en kollektiv handling som ofta
uppmuntras av den manliga omgivningen. Hon anser inte att hedersrelaterat våld och förtryck ska ses som en del i ett strukturellt globalt kvinnoförtryck (Wikan, 2009).
Astrid Schlytter, forskare och rättssociolog, menar att inte prata öppet om
hedersrelaterat våld och förtryck och dess särskilda drag är problematiskt (2004). Delvis för att man ska kunna känna igen problematiken för att kunna hjälpa utsatta personer men också för att inte förvränga verkligheten om vad som egentligen ligger bakom hedersrelaterat våld och förtryck (a a). Dessutom menar Schlytter att konflikterna inte bara är mellan kvinnan/flickan och hennes
familj/släkt utan även mellan det svenska samhället och familjen/släkten på grund av att synsättet i grundläggande värderingar och moralfrågor är motstridiga, framförallt i synen på kvinnan (Allmänna barnhuset, 2005).
4.2 Könsmaktsförklaringsmodell
En könsmaktsförklaringsmodell utgår från en universalistisk uppfattning av mäns våld mot kvinnor och menar huvudsakligen att man inte kan göra någon skillnad på hedersrelaterat våld och annat våld som män utövar mot kvinnor (Carbin, 2010). Kvinnor har historiskt sett alltid haft en underordnad position i samhället, medan män generellt har haft en överordnad position och man bör förstå att mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld är en följd utav ett patriarkalt system. De kvinnor som utsätts för våld och förtryck och de män som utövar det är inte annorlunda jämfört med andra personer. De kan vara vilka människor som helst (a a). Företrädare för detta synsätt menar att våldet och förtrycket inte är
kulturspecifikt, utan att det ytterst beror på ett manligt makt- och kontrollbehov av kvinnor. Man anser också att “svenska” mäns våldsbrott mot “svenska” kvinnor hamnar i skymundan, då kulturella aspekter felaktigt används som
förklaringsgrund för våldet (Eldén, 2003).Däremot förnekar man inte att det kan finnas särskilda drag i sättet att utöva våldet eller förtrycket, till exempel det faktum att det ofta sker i kollektiv form. Åsa Eldénmenar dessutom att det
egentligen inte spelar någon roll om kvinnan i fråga verkligen har gjort något som går emot normerna eller inte. Det är det dåliga ryktet som kan stämpla kvinnan och förstöra familjens anseende, snarare än det som egentligen har hänt, oavsett om ryktet är sant eller falskt. Men genom ett brott i hederns namn anser man att denna heder blir upprättad (a a).
4.3 Intersektionell förklaringsmodell
De “endimensionella” förklaringsmodellerna har kommit att ifrågasättas och kritiseras och man vill genom en intersektionell förklaringsmodell, en
mångdimensionell modell, gå djupare in på förklaringarna kring hedersrelaterat våld och förtryck (Darvishpour m fl, 2010). Det är fler faktorer utöver kultur och kön som spelar in och kan påverka relationerna i en familj. Dessa kan exempelvis vara värdesystemet i ursprungssamhället, den socioekonomiska bakgrunden i familjen, hur länge man har vistats i Sverige, hur mycket man har integrerats i samhället, interaktion med sin omgivning och om man har upplevt diskriminering. Andra faktorer kan vara graden av konflikter i familjen, hur konflikthanteringen ser ut och om det finns en viss maktförskjutning. Dessa sistnämnda är faktorer som man fokuserar på både inom “svenska familjer” och familjer från etniska minoriteter, vilket gör att man uppmärksammar eventuella “maktspel” framför kultur eller uppfostran (Darvishpour, 2004).
Forskare som belyser hedersrelaterat våld och förtryck utifrån en intersektionell förklaringsmodell kritiserar hur man analyserar det genom den kulturellt
betingade förklaringsmodellen. Man menar att betoningen på kultur inte bara är en endimensionell förklaring utan att det också riskerar att öka rasism och
diskriminering, samt att stigmatisera invandrare som patriarkala och våldsbenägna (Carbin, 2010). Samtidigt är det problematiskt att endast utgå från en universell könsmaktsmodell där hedersrelaterat våld och förtryck förklaras som en del av det universella våldet mot kvinnor. Detta gör att man missar de speciella
omständigheter som många, framförallt kvinnor och flickor med annan etniskt bakgrund, lever under eller drabbas av (Darvishpour m fl, 2010).
Ekonomihistorikern Paulina de los Reyes (2003) framhåller i sin forskning bland annat hur det saknas kunskap om hur etnisk diskriminering ökar kvinnors
utsatthet. Hon betonar vikten av att studera etnicitet som maktordning och menar att man bör analysera utsatta flickors situation, kopplat till den exkludering som dessa familjer upplever på grund av att de betraktas som kulturellt avvikande i Sverige. Angående mäns våld mot kvinnor diskuteras inte generellt om männens motiv, medan det hedersrelaterade våldet ses som kulturellt motiverat, vilket återigenstigmatiserar invandrare (a a).
När vi påbörjade vår studie tänkte vi att dessa förklaringsmodeller skulle komma att passa bra att använda som verktyg i analysen av materialet, då vi uppfattade de som ytterst relevanta med tanke på vår frågeställning. Detta utan att mena att vi kunde föreställa oss svaren från respondenterna, utan snarare att vi tänkte att det är svårt att arbeta med hedersrelaterat våld och förtryck utan att uttrycka sitt synsätt på ”kärnan i problemet”. Vi menar att utifrån hur man väljer att arbeta förebyggande och hur man bemöter ”frågan” delvis visar var man tycker att problematiken kan finnas eller skapas. Vi ansåg det viktigt att ha med oss de ovan presenterade förklaringsmodellerna på vägen genom arbetets gång för att, som vi
tidigare nämnt, belysa olika delar av det förebyggande arbetesom bedrivs av vissa föreningar och verksamheter i Malmö idag.
Under arbetets gång kommer det att visa sig hur respondenterna väljer bort – och delvis är tvungna till att välja bort – ett problembaserat upplägg för arbetet och istället utgå från ett rättighetsperspektiv. Att försöka se hedersrelaterat våld och förtryck utifrån olika förklaringsmodeller kan göra att man delvis glömmer bort vilka rättigheter individen faktiskt har. Det kan också hindra att kunna arbeta konkret med att hjälpa utsatta här och nu. Det centrala i det förebyggande arbetet är mänskliga rättigheter och framförallt Barnkonventionen, då den större delen av arbetet är riktat till barn och unga. Enligt Barnkonventionen har barn särskilda rättigheter som staten har en skyldighet att leva upp till. Det är därför viktigt att sprida kunskap och medvetenhet om dessa rättigheter.
5. RESULTAT OCH ANALYS
I det här avsnittet presenterar vi vårt material utifrån de teman och subteman som vi har funnit centrala. Vidare kommer vi även att analysera materialet utifrån den tidigare forskning och de teoretiska resonemang som vi har presenterat ovan. Först följer en presentation av våra respondenter och deras verksamheter. Av konfidentiella skäl har vi valt att ersätta samtliga respondenters namn med fiktiva namn.
5.1 Presentation av respondenter
Simon arbetar på Rädda Barnen med projektet Det handlar om kärlek. Projektet
startades först i Norrköping 2009 och var ett samarbete mellan Rädda Barnen, polisen och socialtjänsten i Norrköping. Efter att ha sett så goda effekter av projektet har man senare valt att starta det även i flera städer. I Malmö, och i hela Skåne i princip, är projektet nu i en slags uppstartningsfas. Men nästa år kommer man börja kunna se mycket av projektets arbete, främst i Malmö och Landskrona. Nyckeln med projektet har varit att arbeta förebyggande mot hedersrelaterat våld i skolan, genom att driva ett samverkansarbete mellan olika myndigheter och organisationer.
Eva, Sanna och Nadja arbetar på Iransk-svenska föreningen i Malmö. Nadja är
samordnare inom föreningens kommitté HOMA (heders- och mångfaldsarbete) som arbetar med sociala frågor överlag, men väldigt mycket med våld i nära relationer och inte bara specifikt ”hedersrelaterat” våld. Inom HOMA har de mer klientkontakt med vuxna och vill även organisera stödjande gruppverksamhet för kvinnor som har lämnat skyddade boenden. Eva och Sanna är båda socionomer och arbetar i projektet Lustitia. Främst innebär deras arbete att de har
samtalsgrupper på skolor bland elever i årskurs 4-9, men de samverkar också med lärare och andra organisationer och myndigheter genom till exempel seminarier, workshops och erfarenhetsutbyte. Den metod de använder ute på skolorna har de själva anpassat och utvecklat, efter att i grunden ha med sig utbildning från Rädda Barnen som specifikt är anpassad för att arbeta mot hedersförtryck.
Sara arbetar på Elektra, som är en verksamhet inom Fryshuset och arbetar för
demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter och mot hedersrelaterat våld och förtryck. Elektra vänder sig främst till ungdomar i åldrarna 12-22 år, men också till personal i skolor och andra myndigheter. Sara betonar att alla är välkomna till
både Elektra och Fryshusets andra verksamheter, det ingår i deras värdegrund att ”ha dörren på glänt, för alla som vill komma”. Främst arbetar Sara med att
genomföra dialoggrupper i skolan, utbildningsdagar för yrkesverksamma samt att utbilda unga killar och tjejer till att bli Sharaf hjältar och Sharaf hjältinnor. Utbildningen riktar sig till tjejer och killar som vill engagera sig i att förändra de attityder som ligger till grund för det hedersrelaterade våldet och förtrycket.
Kajsa är socialsekreterare och arbetar med ett projekt som återfinns inom Sociala
Resursförvaltningen i Malmö. Det är ett internt ettårigt projekt, som i första hand vänder sig till personalen på Plattform Malmö, för att stärka frågan och kunskapen om så kallat hedersrelaterat våld och förtryck. Plattform Malmö är en slags
samlingsplats för olika verksamheter riktade till ungdomar upp till 25 år, föräldrar och familjer. Syftet med projektet är att genomföra inventering och
metodutveckling kring vilka insatser ungdomar och föräldrar kan tänkas behöva, men även genomföra fortbildning för personal. Andra mål är att strukturera samverkan mellan olika enheter kring enskilda individer och familjer, och slutligen också öka de direkta insatserna till ungdomar och föräldrar. I slutändan riktar sig alltså även projektet till de klienter som Plattform Malmö träffar i sina verksamheter, eller som själva söker sig dit.
5.2 Informationsarbete
Samtliga respondenter som vi har pratat med under studiens gång har, på olika sätt, betonat hur viktigt det är med informationsarbete i det förebyggande arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Rent praktiskt handlar det om utbildning och upplysning till barn och unga, men även till andra yrkesverksamma.
5.2.1 Utbildning och upplysning
Sara berättar att en av deras arbetsuppgifter innefattar skolverksamhet. De är ute i skolklasser från årskurs 5 upp till gymnasiet och håller en föreläsning som de anpassar efter målgruppen. Max en vecka efter föreläsningen så brukar det bli en uppföljning som kan resultera i mellan 5-12 pass, med cirka ett pass i veckan, beroende på skolans önskemål, behov och schema. Under dessa pass så brukar klasserna, efter önskemål från eleverna, delas in i tjej- och killgrupper. I gruppsamtalen har de bland annat olika värderingsövningar som tar upp de här frågorna, till exempel i form av övningar som ”heta stolen”, ”oavslutade meningar” och moraliska dilemman i form av rollspel där eleverna själva är delaktiga och kan stoppa och ändra i handlingen. De diskuterar även sex- och samlevnadsfrågor, där de bland annat pratar om mödomshinnan och huruvida den finns eller ej. Sara menar att det är många ungdomar som inte känner till detta. De problematiserar också begreppet oskuld och pratar om dess innebörd.
”Det går ut på att de flesta av våra föreläsningar är interaktiva. Då känner de sig också väldigt engagerade och lyssnar och inte bara att någon kommer till dem och pratar utan de sitter också inne med mycket kunskap.” (Sara)
Utöver gruppsamtal med eleverna så erbjuder Elektra även personalen
föreläsningar och rådgivning i hur de ska fortsätta arbeta med de här frågorna. Om personalen vill ha uppföljning så kommer de tillbaka. Det finns ett antal skolor som de har återkommit till flera terminer i rad. Sara berättar att just för högstadiet så har de ett slags ”paket”, som innebär att de föreläser för personalen innan de föreläser för eleverna. De har också skapat en föreläsning för föräldrar men menar
att det kan vara mer komplicerat att nå dem. Hon säger dock att föreläsningen för föräldrarna kommer innan den för eleverna, eftersom föräldrarna måste veta lite grann om vad man pratar om. Sara förklarar vidare att det kan vara svårt att bemöta ”problematiken” direkt till exempel genom att säga ”kom nu ska vi prata om heder”. Hon menar att de gånger som de istället säger ”kom, vi pratar om hur vi ska göra en bättre framtid för våra barn”, så kommer många fler föräldrar. Under Elektras föreläsningar utgår de från ett könsmaktsordningsperspektiv. De pratar om ett kollektivt traditionellt samhälle och ett modernt samhälle, men framförallt just den sociala kontrollen. En del av föreläsningen består utav att de ritar en så kallad feministisk familjetriangel, som de har modifierat och anpassat till Elektra och våld och förtryck i hederns namn. Triangeln har fyra olika fält som består av olika familjemedlemmar. Precis som vi tidigare nämnt så säger Sara att eleverna är delaktiga i de olika momenten och så även i detta, då de kommer med förslag om vilka familjemedlemmar som ska placeras var i triangeln. I denna familjetriangel så kommer pappan längst upp. Han placeras utanför triangeln då han har tillgång till samhället, politik, utbildning, aktiviteter, ja allt, menar Sara. I fältet under pappan återfinns de äldre sönerna, de är framtidens pappor och har tillgång till samma saker som pappan. Under sönerna kommer mamman. Sara berättar att mamman placeras inne i triangeln då hon inte har samma tillgång till samhället som pappan och sönerna. Hennes huvuduppgift är att uppfostra barnen och att ta hand om hemmet. Sara poängterar att detta inte betyder att mamman är en ”hjälplös varelse” utan hon är ”husets drottning” och bestämmer allting i hemmet och har ”koll” på allting. I fältet under mamman så kommer barnen, men Sara poängterar att det är innan de når tonåren. De placeras inuti triangeln men även med en pil ut, då de fortfarande har möjligheten att gå ut, leka på gården, sova över hos kompisar, utöva aktiviteter och så vidare. Längst ner i
familjetriangeln placeras tonårsdottern.
Sara betonar att de också pratar om homosexualitet, men att denna triangel bygger på den ”heterosexuella normen” för att förenkla ännu mer. Barnen och
ungdomarna kommer ibland med andra förslag då de menar att detta inte stämmer in på just deras familj. Sara påpekar hela tiden att man genom denna
familjetriangel generaliserar hur det ser ut i verkligheten. Elektra använder sig av den för att de behöver någon form av teori och bild för att kunna förklara saker och ting.
Eva och Sanna arbetar genom projektet Lustitia med skolverksamhet i årskurs 4-9. De utgår från Rädda Barnens tidigare utbildning Coolt med koll, som är arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck anpassat för högstadiet. De har dock
vidareutvecklat och anpassat metoden för att kunna arbeta även med yngre elever. I början av gruppsamtalen i skolan menar de att ”lära känna-arbetet” är viktigt, att lära känna sig själv och vem man är i förhållande till andra. Detta tar ganska mycket längre tid i de yngre grupperna än vad det gör i de äldre grupperna, menar Sanna. I deras skolverksamhet använder de sig av olika teman där eleverna får diskutera allt från familj, mobbning, droger, rökning, sexualitet, religion, media, påverkan från det yttre överlag och hur man påverkas av sina vänner. Eva menar dock att de anpassar samtalsämnet utifrån gruppens önskemål och behov. Vidare berättar hon att det också är viktigt att återupprepa teman och frågor genom olika ingångspunkter såsom exempelvis teater och i debattforum. De strävar efter att träffa eleverna en gång i veckan, en timme åt gången, under minst ett år. De har även skolor som de har varit hos i flera terminer, då behovet och önskemålet har
funnits. Sanna menar att det är just kontinuiteten som de känner är kärnan i det förebyggande arbetet. Det är samtalsledarens uppgift att få eleverna att känna sig trygga. De ska vara lyhörda för elevernas behov och hur lång tid de behöver för att öppna sig. Detta för att eleverna ska våga säga sina åsikter, följa sin vilja och inte påverkas för mycket av kompisarna. Eftersom Eva och Sanna har
tystnadsplikt och även är ”frikopplade” från lärarna i skolan, upplever de också att eleverna brukar kunna våga säga vad de tycker och tänker. De är också noga med att tala om för barnen att de får säga vad de vill i gruppen, utan att vara rädda för att någon annan kommer att döma dem. Ingenting blir knutet till prestation, som mycket annat i skolan kan vara. Eva poängterar att acceptans är väldigt
förebyggande mot rasism, eller olikheter i stort, men att homofobi och rasism är ganska utpräglat bland barn och ungdomar idag. Därför hör samtal om hur man ser på etnicitet och vem man själv är till en stor del av arbetet, fortsätter hon. Sanna menar att om man vill nå utsatta barn och ungdomar så kan man inte bara ställa en direkt fråga om det, då det kan vara svårt att vara medveten om det själv. Hon menar att det oftast krävs en lång rad av värderingsövningar och funderingar samt att det kan krävas tid för att få den trygghetskänsla som man kan behöva för att erkänna för sig själv. Dessutom, fortsätter hon, så kommer de inte in direkt på ”heder” utan de nämner det i situationer där man pratar om det eller berör det, annars kan det bli för känsligt. Efter ett tag brukar barnen och ungdomarna lära sig att dra parallellerna själva och då blir det också lättare att prata om det. Det är viktigt för dem att det finns andra vuxna som inte är knutna till skolan som de kan känna förtroende för. En del av Sanna och Evas arbete är att visa var man kan vända sig om man vill prata och söka hjälp. De försöker också få barn och unga att vända sig mer till skolan och dess personal om det är någonting. Eva menar att syftet är att barnen ska våga lita på vuxna i sin omgivning, är de rädda att lärarna inte ska hjälpa till så finns vi med i den processen också, säger hon. Eftersom gruppsamtalen inte är knutna till prestation och betyg så brukar barnen oftast våga öppna sig och uttrycka sina åsikter. Sanna förklarar att hon och Eva kanske ställer motargument men att detta är för att öka medvetenheten hos eleverna att andra människor kan komma att säga saker som de kanske inte håller med om. De måste veta hur de ska relatera till det, menar Sanna.
”För vår del handlar det inte om att hitta vem som är utsatt. Märker vi något så självklart, om ett barn far illa. Men vår uppgift är att skapa kritiska varelser som ser, som inte bara köper sanningar utan faktiskt tänker att man har olika synsätt. Man ser det på olika sätt och det finns inte något som är mer rätt än det andra. Men barnens rättigheter måste alltid gå i första hand och vissa saker är förbjudna i Sverige, som till exempel att giftas bort. Vi vill ju att de ska bli så pass starka och medvetna om detta själva.” (Eva)
Simon pratar om att det är viktigt att man möter målgruppen och därför träffar barnen i skolan och rör sig i korridorerna, där barnen själva är. Då deras projekt, Det handlar om kärlek, fortfarande är i en uppstartningsfas i Malmö så menar han att detta är syftet och målet med projektet. Uppgiften är att utbilda och sprida kunskap kring Barnkonventionen för alla barn, varje dag, under de veckorna som vi befinner oss i skolorna, säger han. Meningen med projektet är att det ska bildas en samverkansgrupp, som ska befinna sig på skolorna.
”Vi måste kunna öka vår känslighet, våra känselspröt, vår ingång
till den här frågan för att kunna hjälpa fler.” (Kajsa)
En av grundstommarna i projektet på Sociala resursförvaltningen är fortbildning i form av fyra workshops och två heldagsföreläsningar för en del av personalen. Detta, menar Kajsa, ska bland annat innefatta vad de ska göra i frågan, när de ska göra det och hur de ska gå tillväga, vilka de ska kontakta och så vidare.
Fortbildningen handlar bland annat om samtalsmetod, rutiner, arbetssätt gällande frågan och samsyn. Kajsa menar också att de måste utveckla en grundstomme för vad de på Plattform Malmö tycker heder är samt hur de ska arbeta med frågan. Syftet med projektet är att personalen ska öka känsligheten och få ett extra frågebatteri att koppla på, för att bättre ringa in vad den enskilda ungdomen är utsatt för.
”Själva grundtanken är ju att förhindra att ungdomar gifts bort mot sin vilja eller utsätts för förtryck och våld i hederns namn. Det är ju liksom grundtanken i det. Och då handlar det om, för oss, att fånga den ungdomen så tidigt som möjligt i de samtalen vi har.” (Kajsa)
Vad vi ser från både Elektra och Lustitia är att de är väldigt måna om att skapa en öppen stämning i gruppen där alla kan komma till tals. I sin skolverksamhet pratar de om vilka rättigheter man har, som människa och som barn, i Sverige.
Respondenterna från både Lustitia och Elektra pratar på olika sätt om att man behöver lära känna sig själv och våga öppna sig i gruppen för att kunna diskutera känsliga ämnen, som ledarna menar kan hjälpa eleverna att själva se vad som är ”rätt” och ”fel” i deras liv. Det blir en slags empowerment, hjälp till självhjälp, där barn och ungdomar själva ska kunna lära sig att kräva sina rättigheter och kritisera om de inte får dem. De ska också lära sig att dra paralleller för att på något sätt kunna se objektivt på sina liv och upptäcka om man lever under förhållanden som egentligen inte är okej. Kanske lever man under förtryck från sin familj, eller andra, kanske har man inte upptäckt eventuella mönster i sitt liv än, eller så har man kanske inte erkänt det för sig själv.
Precis som respondenterna har sagt under intervjuerna menar även vi att skolan är en viktig mötesplats för barn och ungdomar eftersom det är där de spenderar större delen av vardagen. Detta betyder att skolan har en oerhört viktig roll i allt förändringsarbete och det gäller även hedersrelaterat våld och förtryck.
Darvishpour m fl (2010) menar att det är viktigt att skolpersonalen är observant på vad hedersproblematik är och kan medföra. De bör också ta itu med det om det uppstår, trots rädsla att stigmatisera, rädsla för främlingsfientlighet och ökning av fördomar. Gruber (2007) menar i sin studie, grundat på berättelser och svar från skolpersonal, att det finns en uppfattning om hedersrelaterat våld och förtryck som sammankopplat med vissa kulturer, så kallade ”hederskulturer”. Denna syn, förklarar hon, stigmatiserar och särskiljer individer eftersom våldet och förtrycket endast tolkas utifrån kulturella förklaringar (a a). Vi tycker det Gruber säger är viktigt och vill därför understryka vikten av kunskap hos skolpersonal att kunna hantera balansgången i att ”peka ut” ett problem, utan att generalisera och därmed stigmatisera, så att man inte missar eller blundar för elever som lever under dessa omständigheter. Precis som respondenterna säger, så är det viktigt hur man
bemöter människor som kanske lever under hedersrelaterat våld och förtryck samt även hur man bemöter heder som fenomen, för att det inte ska uppfattas som ”påhopp” eller tillrättavisande av något slag. Vi tycker också att det är oerhört
viktigt att man även vänder sig till yrkesverksamma och andra aktörer, likt Kajsas projekt. Dessa attitydförändringar som är önskvärda gäller inte bara barn och unga, utan även yrkesverksamma som kommer i kontakt med barn och unga. Genom att utbilda personal och prata om hur man genom till exempel samtal kan förebygga problematiken och ha specifik kunskap om hur man ska agera i sådana ärenden, ser vi som nödvändigt för alla inom socialt arbete.
Under gruppsamtalen i skolan så diskuterar samtalsledarna och ungdomarna även tonårstidens mer vanliga problem, som till exempel relationsfrågor och frågor om sex och samlevnad. Många ungdomar har ingen vuxen som de kan prata med om detta och vi anser att det därför är extra viktigt att det tas upp och att det även är en del av undervisningen, vilket inte alltid är en självklarhet. Precis som Sara säger är det många elever, och även andra, som inte vet att mödomshinnan inte finns eller att det i själva verket är en slemhinna som inte har med oskulden att göra. Många, till och med vuxna, tror fortfarande att det är i mödomshinnan oskulden sitter och även att man måste blöda första gången man har samlag. Vi menar att mycket av den sociala kontrollen som utövas mot unga kvinnor och deras sexualitet grundar sig i just detta. Det är allmänt känt att det i en del kulturer är viktigt att en flicka är oskuld vid giftermålet och att det anses bli bevisat genom en blödning vid första samlaget. Detta ställer till problem för flickor som lever i den här typen av kulturer eftersom många inte blöder. Det finns också olika anledningar till varför en kvinna blöder eller inte vid sitt första samlag.
Den kunskap, eller okunskap, man har om sex och samlevnaduppfattar vi hänger ihop med att barn och unga inte har någon vuxen som de kan prata med om det men även att det kan finnas brister i sexualundervisningen i skolan.Då vi inte har någon närmare kunskap om sexualundervisningen i skolan idag, så kan det i denna studie endast baseras på våra egna antaganden utifrån intervjuerna och egen erfarenhet. Vi har inte heller intervjuat skolpersonal och kan därför inte gå
närmare in på skolans undervisning, metoder och handlingsplaner, men vi betonar att skolan är en oerhört viktig aktör när det gäller både det förebyggande och akuta arbete som behövs för att utsatta personer ska få den hjälp som de behöver. Precis som Simon från Rädda Barnen säger så måste man känna till sina
rättigheter för att kunna kräva dem. Man måste också känna till var man kan vända sig och vilken hjälp man kan få.
Majoriteten av respondenterna menar att de arbetar utifrån ett rättighetsperspektiv och de vill på grund av olika anledningar inte ge sig in i debatten om de tre olika förklaringsmodellerna som vi tidigare behandlat i vår teoridiskussion. Detta delvis på grund av rädsla att bidra till stigmatisering eller att ”fastna” i diskussioner under tiden som människor behöver hjälp. Att samtidigt inte heller prata öppet om hedersrelaterat våld och förtryck och dess särskilda drag är problematiskt, menar Wikan (2005). Hon menar att heder och hedersmord har sin grund i
föreställningar som uppkommer i en särskild kulturell miljö och i alla religioner (a a). Vi tänker att man beroende på vad man lär ut, hur man bemöter utsatta eller den så kallade hedersfrågan överhuvudtaget, på något sätt kan visa vad man anser att ”hedersproblematiken” bottnar i, eller delvis grundar sig på. I Elektra utgår man från ett könsmaktsordningsperspektiv under sina föreläsningar, men vi menar att den ”familjetriangel” som de ritar upp inte bara grundas på de könsroller som råder i samhället idag, normen ser inte ut så i Sverige. Mamman är inte bara mamma eller ”husets drottning”, tonårsdottern kommer inte längst ner i
så menar vi att i vissa starkt traditionella familjer är flickan och kvinnan mer kontrollerad än i andra familjer, detta kan vara oberoende av vilket samhälle man lever i. Men vi ser dock inte att denna familjetriangel är lika applicerbar på ”västerländska” samhällen som ”icke-västerländska” eftersom det skiljer sig mycket mellan olika samhällen, vad gäller hur starka de patriarkala värderingarna är. Därför ställer vi oss frågande till syftet med detta arbetssätt, och huruvida det har effekt i ett förebyggande arbete. Vi förnekar inte den generella under- och överordningen mellan kvinnor och män, som vi vet existerar globalt. Att behöva använda sig av något mer ”teoretiskt”, som för ögat blir lättare att se framför sig, som exempel när man diskuterar och föreläser om rättigheter och hedersrelaterat våld och förtryck, kan vara förståeligt. Men samtidigt sätter man, enligt oss, egentligen fingret på vilken uppfattning man har gällande vad hedersrelaterat våld och förtryck bottnar i, trots att det är det man vill komma ifrån. Risken blir således att man kan bidra till att särskilja människor. Alltså, vi ser att triangeln kan vara bra att använda sig av för att informera barn och unga om hur det kan se ut i vissa familjer. Men syftet bör då, menar vi, vara att bryta mönstret så att alla i familjen har samma rättigheter och är lika värda.
Wikan (2005) förklarar att individen, framförallt kvinnan, bör följa gruppens värderingar och regler av ren respekt då gruppens/familjens heder är direkt styrd av dennes faktiska och påstådda sexuella beteenden och relationer. Detta stärker förklaringen om att det handlar om en könsmaktsordning. Historiskt sett så har det så länge vi kan minnas funnits en under- och överordning som har skiljt kvinnor och män åt, istället för att alla ses som individer och lika värda. Detta patriarkala system finns fortfarande, om än olika starkt beroende på land, samhälle, grupp och det kan också se olika ut från familj till familj. Även Wikan (2009) menar att hedersrelaterat våld och förtryck inte ska ses som en del i ett strukturellt globalt kvinnoförtryck och som ”vanligt” våld och förtryck mot kvinnor. Hon menar att man kan se vissa skillnader, till exempel att hedersvåld är en kollektiv handling som ofta uppmuntras av den manliga omgivningen (a a).
Skolverksamheten som både Elektra och Lustitia bedriver består bland annat av ökad acceptans, tolerans och att man ska lära sig att vi är olika och lever olika, vilket vi menar är väldigt bra och nödvändigt. Det är svårt att avgöra vilket samhälle som är bättre att leva i, ett mer individbaserat eller ett mer
kollektivinriktat, och det är inte upp till oss att avgöra. Vi menar dock att så länge man upprätthåller en hierarki i samhället eller inom familjen/släkten, så
upprätthåller man inte likabehandling och lika värde av individer, vilket därmed bryter mot de mänskliga rättigheterna.
5.2.1.1 Sharaf hjältar och hjältinnor
Sara berättar att det till en början var diskussion inom Elektra att man skulle behöva prata med papporna i familjerna först, men att de sedan ansåg att det kunde vara för komplicerat. Dels för att det kan ta längre tid med
attitydförändringar, då papporna har levt med sina värderingar och tankesätt väldigt länge, men även för att de inte skulle se resultat snart nog. Tanken blev då att de kunde rikta sig till mammorna istället, då det oftast är mammorna som är ansvariga för att uppfostra barnen men, menar Sara, i en riktigt stark traditionell familj så håller mamman sig oftast hemma och då kan det vara svårt att nå henne. Slutligen kom man på Elektra på att man skulle rikta sig till de äldre sönerna och bröderna istället. De är, som sagt, framtidens pappor. Det är ofta de som ”får tilldela eller utdela straffet” och ”vara vakt och de här bitarna”, säger Sara.
Sönerna är dessutom fortfarande unga och öppna och kan ta till sig mer, vilket gjorde att Elektra startade en grupp som fick heta Sharaf hjältar. Detta mynnade ut i att det även bildades en tjejgrupp som kom att kallas Sharaf hjältinnor.
De flesta av Sharaf hjältar och hjältinnors gruppmedlemmar har rekryteras då Elektra har varit ute på högstadieskolor och föreläst och dessa ungdomar har velat engagera sig mer. De flesta är mellan 15-20 år, men de som rekryterades under 2006 och 2007 och som fortfarande vill vara aktiva är idag 20 år och uppåt. När man vill bli Sharaf hjälte eller hjältinna så går man en utbildning hos Elektra en gång i veckan i ungefär ett år, men Sara berättar att detta utökas mer och mer. Hon berättar vidare att det tidigare stod i äldre material för utbildningen att
medlemmarna skulle ha rötter i hederskulturen, men att de ändrat på det då de inte vill ”stämpla” ungdomarna.
Efter Sharaf-utbildningen har Elektra samtal med ungdomarna för att försäkra sig om att det har skett en attitydförändring. I vanliga fall avslutas utbildningen efter ett år och man får ett diplom. Det finns ungdomar som har sagt att de inte är redo för att avsluta utbildningen då de själva tycker att de har mer att arbeta med. Sara uppfattar detta som positivt, att ungdomarna själva kan reflektera över sådana saker. Hon påpekar att hon själv, även som ledare, inte är ”färdig” utan att man kommer på sig själv hela tiden med att ha fördomar. Men det är just den här medvetenheten som gör att de kan ifrågasätta och faktiskt kan förändra det, menar Sara. De är väldigt noga med att säga till gruppmedlemmarna att deras utbildning fortsätter hela tiden.
Vid en avslutning brukar de ha en liten ceremoni för att ungdomarna ska känna att de har åstadkommit något bra. Sara menar att en del av de ungdomar som en gång har rekryterats till Sharaf hjältinnor och framförallt hjältar, kanske har setts som ”värstingar” eller ”bråkstakar” som omgivningen delvis hade ”gett upp hoppet” om. Att få ett diplom av till exempel jämställdhetsministern och att känna att man har ett värde och kan göra en förändring, framförallt en förändring i sig själv, är stort, menar Sara. Efter utbildningen och diplomeringen så får ungdomarna själva välja om de vill fortsätta. Fortsätter man som aktiv medlem så är man med i Elektra på olika sätt, genom att till exempel hålla i föreläsningar,
värderingsövningar eller workshops, både på Elektra och ute i skolor. Sara säger även att Sharaf hjältar och hjältinnor får utbildning hela vägen för att känna sig trygga i rollen som föreläsare eller gruppledare. Ungdomarna får ge förslag om det är något som de vill lära sig mer om och de fortsätter även djupare in i diskussioner om ämnen som de tidigare har tagit upp, såsom mänskliga rättigheter, jämställdhet, rasism, diskriminering och religionskunskap. Sara
betonar att de alltid understryker att ungdomarnas egen skola kommer först och att Elektra bara är ett komplement till skolan.
Darvishpour m fl (2010) menar att för att kunna närma sig skillnader i synen på till exempel barnuppfostran, så krävs det att skolan utformar ett förebyggande värdegrundsarbete som både personalen på skolan och föräldrar deltar i. Syftet med utbildningen till Sharaf hjältar uppkom då Elektra ville nå föräldrarna, framförallt papporna i familjen, vilket ansågs för komplicerat. Vi menar att det är av stor vikt att nå föräldrarna och inte hindras av att de har levt med samma värderingar och tankesätt länge. I det valet visar man att man har fördomar om att papporna inte skulle vara tillräckligt öppna för att kunna ta till sig den
från hederstänkandet på grund av rädsla för föräldrars reaktioner eller rädsla för att skapa etniska motsättningar. Det får inte stå i vägen för alla elevers rätt till kunskap oberoende av bland annat kön och etnicitet (Darvishpour m fl, 2010). Även valet att inte kontakta mammorna i familjen, då de sällan lämnar hemmet, menar vi är baserat på fördomar och stereotyper. Betyder detta att man redan vet vilka elever som kan leva i ”riskzonen” beroende på hur man bedömer
föräldrarna? Eller menar man att alla elevers mammor sällan lämnar hemmet? Vad baserar man detta val av tillvägagångssätt på? Om nu man anser att det är svårt att förändra pappornas tankesätt och värderingar eller att det är svårt att nå mammorna för att de har lite eller ingen kontakt med samhället, då behövs det kanske ännu mer just på grund av de anledningarna.
Om man utgår från att familjer generellt sett är uppbyggda på detta sätt, som exempelvis i familjetriangeln, eller att det oftast är sönerna i familjen som får ”dela ut straffet” till sina systrar, så lär man på sätt och vis ut att hedersrelaterat våld och förtryck kopplas samman med vissa delar av befolkningen. Detta även om syftet kanske inte är att göra det. Att möta ”problematiken” på detta sätt kan å andra sidan kanske vara det som behövs, en ingång och ett sätt att ”sätta fingret” på det som så många vill undvika. Men samtidigt så skapar det en tydlig
separation mellan ”vanligt” våld och förtryck och hedersrelaterat våld och
förtryck i hur man väljer att arbeta med det. Den ”familjehierarki” som vi kan se, i exempelvis familjetriangeln samt den kollektiva bestraffningen av individen och så vidare, är mer representerad i vissa familjer eller samhällen där systemet är kollektivbaserat. Elektra menar att deras familjetriangel är generell men vi ställer oss frågan; bland vilka familjer? Dessutom kan vi inte undgå att reflektera över det faktum att ordet sharaf är på arabiska. Här kan vi också diskutera huruvida det är ett särskiljande, eller så pass generaliserande att det bara skapar positiv
uppmärksamhet och diskussion. Syftet är att hjälpa utsatta och att upprätthålla mänskliga rättigheter samt Barnkonventionen, men frågan är om det inte ändå bidrar till att särskilja människor i viss mån. Å andra sidan ger det en generell bild av vissa familjer, vilket kan öppna upp för en diskussion eller bidra till att bryta eventuella mönster som finns i dessa familjer.
Även om man kan ifrågasätta syftet med tillvägagångssätt och metoder så är det tydligt att många ungdomar engagerar sig och utbildar sig till Sharaf hjältar och hjältinnor, för att kunna åstadkomma förändringar. På så sätt är det oerhört positivt, uppenbarligen sår Elektras föreläsningar frön hos dessa ungdomar, som skapar ett intresse att vilja förändra dessa mönster. Att unga människor själva engagerar sig är en väldigt positiv effekt av det som Elektra gör.
5.2.2 Samverkan
Syftet med projektet på Sociala resursförvaltningen är i första hand att personalen ska öka tryggheten i att både våga fråga och våga ta emot den information man får. Sedan, menar Kajsa, om man kommer över bra kunskap så kan de självklart dela med sig av den till andra aktörer. Kajsa berättar att en annan av
grundstommarna i deras projekt är samverkan. Hon menar att de behöver ha kännedom och kontakter i de olika stadsdelarna – om de skulle behöva rådgivning eller direkt kontakta någon – men även med ungdomsmottagningar, ideella
organisationer och polisen. Poängen är att det långsiktigt ska finnas ett utbyte av information och kunskap. ”Vi behöver på något sätt veckla ut ett spindelnät av vad som finns”, säger Kajsa. Tanken med projektet är också att det måste finnas en tydlig bild av vad socialtjänsten kan erbjuda, en generell bild av hur förfarandet
