Locus 2001 nr 3: Institutioner

Full text

(1)Du har laddat ned en artikel ur. LOCUS. – tidskrift för forskning om barn och ungdomar nr 3/01. Det aktuella numret är ett temanummer om INSTITUTIONER Innehåll i numret som helhet:. Per-Johan Ödman: De ansiktslösa – Barnhusbarn i Stockholm på 1700-talet Marie Sallnäs: Från räddningsinstitut till ”hem för vård eller boende” – 1900-talets barnavårdsinstitutioner Judith Areschoug: Mellan skolplikt och sterilisering Undervisning för sinnesslöa barn 1925-54 Per Gerrevall och Håkan Jenner: Pedagogik på de särskilda ungdomshemmen - villkor och möjligheter. LOCUS tidskrift för forskning om barn och ungdomar utkommer med fyra nummer per år och utges av Institutionen för –. individ, omvärld och lärande vid Lärarhögskolan i Stockholm. Ansvarig utgivare: Eskil Franck. ISSN: 1100-3197.. Redaktion Redaktör: Tilda Maria Forselius, Tilda-Maria.Forselius@lhs.se. Adress: LOCUS, Lärarhögskolan, Box 47308, 10074 Stockholm. Telefon: 08-737 55 85. Telefax: 08-737 56 94. E-post: Locus@lhs.se Prenumeration Prenumerationen kostar 200 kr/år inklusive porto. Moms (25 procent) ingår i priset. Lösnummer kostar 50 kr plus porto. Beställ från: Swedish Science Press, Box 118, 751 04 Uppsala. Telefon: 018-36 55 66. E-post: info@ssp.nu Information om prenumeration, tidigare utgivna nummer m.m. finns på. http://www.lhs.se/iol/locus LOCUS. 3/01.

(2) Per-Johan Ödman. De ansiktslösa – Barnhusbarn i Stockholm på 1700-talet Barnen på Stora Barnhuset var fattiga, ofta föräldralösa och utlämnade till okända människors godtycke. Inom Barnhusets väggar blev de föremål för behandling, som kunde forma dem för livet. Men barnen var inga passiva offer. Många av dem blev skickliga på att utveckla anpassningsstrategier. De lärde sig använda sin omgivning för att vinna olika fördelar.. om skuggor framträder de för ens inre blick, barnen från Stora Barnhuset i 1700-talets Stockholm. Gång på gång glider de undan, och deras anletsdrag är dunkla och suddiga. Ibland glimtar visserligen en blek oval som kan spegla ett. ansikte fram men så fort vi försöker fånga den blick vi kan ana oss till, försvinner den återigen i historiens mörker. Det är prövande, när det förflutna man försöker levandegöra hela tiden glider undan, men det enda vi kan göra är att respekte3/01. LOCUS.

(3) LOCUS. 3/01. en person som inte tillhörde bagarämbetet att baka bröd om degen tillhandahölls av förbrukaren. Isaacs tillståndsansökan blev ett seg-. Foto: Ulla Montan. ra barnen i deras anonyma skuggtillvaro och vara tacksamma för att åtminstone några konturer träder fram. Deras existens utmanar oss på detta sätt genom sin ovisshet. En fråga som den ställer till oss är hur det var att vara ett barn på en stor institution och sedan växa upp i 1700-talets Sverige? Låt oss följa två individer som under några år av sitt tidiga liv vistades på Stora Barnhuset och sedan se vad som hände dem. Det första barn vi följer hette Isaac Uggla. Hans öde hade alltifrån begynnelsen varit oblitt mot honom. För det första var han oäkting; mamman hade blivit med barn med en karl hon inte var gift med, en sjöman. Och när han var trefyra år hamnade modern på gäldstugan, dit pojken följde med. Här hände det värsta tänkbara. Mamma blev sjuk och dog. Man skrev 1753, då Isaac plötsligt stod ensam i världen. Men 1700-talets svenska samhälle hade vissa mekanismer till förfogande för att ta hand om övergivna barn. Han placerades först hos en dam men blev år 1755 ”transporterad till Stora Barnhuset” där han redan samma år börjar läsa sitt ABC i barnhusskolan. I skolan verkar Isaac ha hängt med ganska bra, han fick delta i skriv- och räkneklassen, där duktigare barn togs in, och senare i en särskild skrivklass. Men sedan försvinner han ur examenslistorna. Ja, källorna tiger ända fram till 1769, då han troligen var 19-20 år. Då återfinner vi Isaac som lärgosse hos en hetlevrad bagare. Lärdomarna verkar ha gått in, för år 1772 ansöker han hos myndigheterna om tillstånd att få idka husbak. Ett tillstånd av detta slag gav rättighet åt. Per-Johan Ödman är professor emeritus vid Lärarhögskolan i Stockholm. Han har skrivit bl.a. Kontrasternas spel – En svensk mentalitets- och pedagogikhistoria (Prisma, 1998), som innehåller skildringar av Stora Barnhuset i Stockholm. En ny bok om barnhusbarnen är under utgivning, Främlingar i vardagen – Livet vid Stora Barnhuset i Stockholm på 1700-talet, författad tillsammans med Mats Hayen, doktorand i historia. E-post: Per-Johan.Odman@lhs.se.

(4) draget ärende. Året därpå anklagas han nämligen för att ha bakat bröd och sålt till en krögare. I avvaktan på tillstånd drev han alltså egen rörelse i liten skala. På anklagelsen att ha idkat husbak utan tillstånd svarade Isaac – som hade begått motsvarande ”brott” vid ett annat tillfälle – att om han tidigare fått betala böter genom att sätta sin hustrus kjortel i pant, så fick han ”väl nu sätta ut sine byxor”. Det blev för mycket för hans domare, som förmanade honom att hålla inne med sådana näsvisa och ”högst otidiga utlåtelser”. Slutet på historien blev att Uggla dömdes till att böta 20 daler silvermynt, en ganska ansenlig summa på den tiden. Mer får vi inte veta om Isaacs liv. Han försvinner ur källorna, endast för att dyka upp i två dödböcker från år 1777. Han dog i Hedvig Eleonora församling men begravdes av okänd anledning i Adolf Fredrik. Därav dubbleringen. Isaac var inte äldre än 25-26 år, när han dog. Maria och hennes kamrater Det andra barnet vars öde vi här försöker återberätta hette Maria Christina Lewent och togs in på Stora Barnhuset 1755, då hon var i tioårsåldern. Hennes pappa var slottstimmerkarl men befann sig vid denna tidpunkt i ett fattigt och utblottat tillstånd. Hennes mamma var också i livet men kunde lika litet som fadern bidra till hennes uppehälle. Samma år som hon togs in återfinner vi henne också i barnhusskolan. Hon var att döma av examenslistorna inget större läshuvud eller särskilt intresserad av läsning. Samtidigt får vi reda på att hon sysselsattes med spinning, när hon inte gick i skolan. Året därpå har Maria i alla fall. börjat stava i abc-boken. 1758 blir hon flyttad till flickläseklassen, vilket troligen var ett avancemang. Samma år inträffade dock något, som innebar att denna relativt obemärkta flicka, nu fjorton år gammal, plötsligt framträder ur sin anonymitet. Hon hade nämligen medverkat i inbrott och upprepade stölder tillsammans med några. Barnen utvecklade strategier för att överleva och kanske kunna njuta en smula av livet andra flickor. Eftersom flickorna hade i uppgift att städa, hade de ofta tillgång till sals- och skolnycklarna. (Med ”salsnyckel” åsyftas troligen nyckeln till flickornas spinnsal.) Det innebar bland annat att de kunde ta sig in i ett av lärarnas rum. De prövade skolnyckeln på hans kista och den visade sig passa! Och i den glänste en skatt, framförallt pengar! Det var oemotståndligt för de fattiga flickorna, som härefter gjorde flera stöldräder. Vad gjorde då flickorna med de stulna pengarna? Ja, vad kan man tänka sig att barn gör, när de kommer över litet pengar? De köpte godis, nämligen socker, som var mycket populärt under perioden. Det var alltså inga nödvändigheter de eftersträvade, snarare var de ute efter litet grädde på tillvaron. Det förhör som barnhusdirektörerna anställde slutade med att flickorna gråtande bad direktörerna om nåd och. Tiggargosse. Målning av Per Krafft d.ä. (1724-1793). Foto: Nationalmuseum. Bilden är något beskuren.. 3/01. LOCUS.

(5) I den tryckta utgåvan finns på denna sida en bild av en tiggargosse, målad av Per Krafft d.ä. (1724-1793). Bilden har här utgått av upphovsrättsliga skäl.. Tiggargosse. Målning av Per Krafft d.ä. (1724-1793). Foto: Nationalmuseum. Bilden är något beskuren.. LOCUS. 3/01.

(6) förlåtelse för de begångna brotten. Även den lärare som blivit bestulen bönade för dem. För Marias del blev domen mildare än för de andra, eftersom hon inte som de deltagit i en sockerstöld i en butik på Drottninggatan. Medan de andra flickorna dömdes att flyttas till Spinnhuset på Långholmen, nöjde man sig alltså i Marias fall med att hon agades med ris av sin lärare. Några år senare hamnade hon av okänd anledning på Spinnhuset i Stockholm. Kanske hade hon återigen fallit för frestelsen att stjäla. Eller kanske hon prostituerat sig. Hon dog på Spinnhuset, bara 18 år gammal, den 15 juli 1763. Dödsorsaken angavs som ”hetsig feber”. En obarmhärtig värld? Maria Lewents och Isaac Ugglas värld kan så här i backspegeln te sig obarmhärtig. Men det är inga passiva offer vi möter. I stället utvecklar de båda på ett uppfinningsrikt sätt strategier för överlevnad eller för att kunna njuta en smula av livet. Denna uppfinningsrikedom var nog ganska typisk för fattiga ”stackare” på den tiden. I 1700-talets samhälle fanns inte mycket till bidrag att hämta. I stället gällde det att själv ordna för sin försörjning, att bli en ”överlevare” och att inte dö av svält eller fattigdom. Det var i stort sett bara man själv som bekymrade sig för hur det gick, och därför kämpade man för att det skulle gå åtminstone någorlunda, att man fick mat för dagen, en säng att sova i och kanske ett litet rus då och då. Närmare än i våra berättelser om Isaac och Maria kommer vi inte barnen på Stora Barnhuset. Att som forskare följa barnhusbarnens liv är alltså en färd, där de ofta. försvinner men lika oväntat dyker upp och gör sig påminda igen. På sätt och vis påminner det om det mänskliga umgängets oregelbundenhet. Vänner skils, kanske i tonåren, men träffas kanske händelsevis efter 25-30 år, kanske för att de vill återuppliva bekantskapen. Barnhusbarnen uppträder på likartat sätt. Och om man har ”tur”, dyker de för sista gången upp i en dödbok. Stora Barnhuset – en tidig modern institution Stora Barnhuset var en mellanstation i de här barnens liv, men en viktig plats, kanske i en del fall helt avgörande för barnens fortsatta liv. Att komma från barnhuset innebar för en del barn, kanske de flesta, ett socialt stigma, ett brännmärke som satt kvar länge. Barnhuset inrättades redan under 1600-talet med målsättningen att ta hand om föräldralösa barn och ge dem mat för dagen och tak över huvudet. Kravet på föräldralöshet mildrades så småningom, under 1750-talet var det tillräckligt att föräldrarna var utfattiga och hjälplösa, även om det fortfarande var vanligt att fadern var död. Till att börja med dominerades institutionen av manufakturverksamhet men i och med att barnaskaran ökade tillkom också ett uppfostrande syfte. Barnens uppfostran bestod framför allt i att de skulle lära sig att frukta Gud. Metoden för att trumfa in Herrans tukt och förmaning i deras själar var väl beprövad och spridd över rikets alla skolor: det gällde att lära sig katekes, katekes och åter katekes. Barn symboliserade under 1600- och 1700-talen både hjälplöshet och försla3/01. LOCUS.

(7) I den tryckta utgåvan finns på denna plats en detalj ur ett kopparstick av Sigismund von Vogel. Bilden har här utgått av upphovsrättsliga skäl.. Till att börja med låg barnhuset på Riddarholmen, men 1638 flyttades det till Drottninggatan. Bilden ovan, detalj ur ett kopparstick från mitten av 1600-talet av Sigismund von Vogel, visar barnhuset på den nya platsen, sett från Kungsholmen mot Norrmalm med Barnhusviken i förgrunden. Barnhuset – den stora byggnaden i högra delen av bilden – sträckte sig mellan Barnhusgatan och Wallingatan. Portsidan vette mot Drottninggatan. Vinkelbyggnaden till vänster kallades Smedjegården och fungerade som tukthus och fängelse. Efter 1700-talets mitt anslöts en stor flygel till barnhusets huvudbyggnad, i vinkel mot denna. Det fanns också ett skänkeri – Barnhuskällaren – och en trädgård. Bilden finns hos Stockholms stadsmuseum.. genhet. Om de var illa ute – som när båda deras föräldrar var döda, nergångna eller utfattiga – borde de tas om hand, i god medmänsklig anda. Samtidigt bar de genom arvssynden på en inneboende ondska och borde därför tuktas och förmanas, så att deras ”självsvåld” kvävdes. Barnhuset borde därför fungera som ett korrektionshus, en plats där människor skulle rättas till och förbättras. Men barnhuset kunde också ses som. LOCUS. 3/01. en förvaringsplats, som hindrade barn från att besvära allmänheten genom att springa omkring på gatorna och tigga. Kanske var detta barnhusets allra viktigaste funktion, eftersom tiggeriet på Stockholms gator sågs som ett stort problem. Det bekämpades också med drastiska metoder. År 1652 infångades till exempel 175 barn som ertappats med tiggeri. Dessa barn befann sig i ett svårt dilemma, men det tog överheten inte någon hänsyn till..

(8) Ofta var det nämligen föräldrarna som hade drivit ut barnen på gatan för att tigga. Det hände inte sällan att de i hemmet möttes med hugg och slag, om de kom hem tomhänta. Barnhuset var alltså en plats, där barnens inneboende syndfullhet skulle tuktas bort, där de skulle lära sig arbeta i sitt anletes svett, och samtidigt en plats som gjorde barnen osynliga inför omvärlden, i synnerhet som de hölls inlåsta på barnhuset. Men formerna för deras relativa fångenskap borde vara någorlunda humana och med ett gott syfte i ett kyrkligt perspektiv: deras uppfostran till kristna, fogliga och arbetsamma undersåtar. Men även om barnhuset var både arbetsplats, skola och sovställe för barnen, var det samtidigt ett hem? Knappast, enligt vår tids uppfattning. Snarare var det vad begreppet ger uttryck för: ett hus, där barn vistades. Visst måste det ha funnits ömsinta människor både bland lärarna och annan personal men de hade varken tillräckligt med tid eller den mentalitet som fordrades för att institutionen skulle fungera som ett stort hem med siktet inriktat på vård och omsorg. 1700-talet var en blomstringstid för barnhuset. Mot slutet av 1750-talet bestämdes att intaget av barn skulle utökas. Tidigare hade man hyst cirka 200 barn, nu beslöt man att öka intaget till 350. Det ställde stora logistiska krav på inrättningen, inte minst när det gällde provianteringen. Historikern Mats Hayen och jag har i forskningsprojektet ”Barn vid 1700-talets Stora Barnhus i Stockholm – ursprung, barnhusvistelse och senare social karriär”, med hjälp av anslag från Stockholms-. fonden och dåvarande Humanistisk-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet, studerat den kohort med barn som fanns antecknade i barnhusrullan året 1757. Det rörde sig om 340 barn, för vilka statistik – bland annat när det gäller föräldrarnas (i synnerhet faderns) yrke, omfattning av barnens vistelsetid och deras placering efter vistelsetidens slut – har gjorts upp. Den från vår synvinkel viktigaste delen av undersökningen gäller två stickprov om vardera 20 flickor och lika många pojkar vilkas liv på barnhuset och efter barnhusvistelsen har kartlagts på basis av det källmaterial vi träffat på om dem. Vi har också studerat deras undervisningsresultat enligt det examinationssystem som tillämpades av domkapitlet och fortfarande finns dokumenterat. Åtta av dessa barn dog på barnhuset, och om dem finns knappast någon historia att berätta. Däremot har vi kunnat teckna konturerna av 21 barns levnadsbanor, ett rätt gott resultat med tanke på att det rör sig om 1700-talet och om människor med låg status i samhället. Beskrivningarna av Isaac Ugglas och Maria Lewents levnadsbanor är exempel på sådana berättelser. 1757 års barn Barnhusrullorna är förda med yttersta omsorg, och 1757 års rulla är inget undantag. Den övervägande delen av de 340 barnen, två tredjedelar, var pojkar. Åldern när de togs in varierade, en flicka var till exempel hela 24 år, när hon återinskrevs 1756, medan en pojke bara var två år när han skrevs in. Senare, i ett reglemente för barnhuset som fastställdes 1766, avråds uttryckligen från att ta in barn under sex år, förmodligen på grund av negativa er3/01. LOCUS.

(9) farenheter och svårigheterna att ta hand om små barn. Barnens fäder kom från alla samhällsskikt, med undantag för den absoluta toppen. Ungefär hälften var meniga soldater, sjömän, arbetare och tjänstefolk. Många av dessa fäder var döda, när barnen togs in på barnhuset. I den mån mödrarna nämns – och det är ganska sällan – kallas de i flera fall för ”kvinnsperson”, inte ”hustru”, som var bland det mest respek-. Barnhusbarnens fäder kom från alla samhällsskikt, med undantag för den absoluta toppen tabla en kvinna kunde vara under denna epok. Barnens genomsnittsålder var drygt nio år. Det var alltså en ganska ung barnaskara som befolkade barnhuset detta år. Barn över 13 år var jämförelsevis få. Man undrar hur de äldre fann sig tillrätta i denna barnsliga omgivning. Likaså kan man undra hur personalen klarade att hålla någotsånär lugn och ordning i skol- och matsalar med denna barnaskara. En annan fråga är hur dessa barn på något betydelsefullt sätt skulle kunna bidra till textilproduktionen? Troligen blev de äldre pojkarna överutnyttjade i spinnsalarna, i synnerhet som textilproduktionen under denna period kom i gång på allvar. I genomsnitt vistades barnen på barn-. LOCUS. 3/01. huset i dryga fyra år, flickorna litet längre än pojkarna. Det kanske inte verkar vara så lång tid, men den var tillräckligt lång för att en del barn skulle hinna bli institutionaliserade och därmed riskabelt tillvanda vid barnhusmiljön. Den relativt korta vistelsetiden innebar också att det stora flertalet av 1757 års barn – 65 procent – skrevs ut under åren 1757-1760. Bland dem återfinns även de barn som avled på barnhuset. I medeltal var barnen 12 år vid utskrivningen. En toppnotering nåddes 1759, då 76 barn skrevs ut. Dödligheten var generellt hög, med vår tids mått mätt. Nära en fjärdedel av barnen i 1757 års rulla, 82 stycken, dog på barnhuset. Dödligheten varierade starkt från år till år. Värst var det under 1757, då 34 barn enligt rullorna dog på barnhuset, och under perioden julidecember 1759 med 16 döda. 1757 var ett särskilt mörkt år i barnhusets historia. Det var nödår, vilket kan ha inneburit att barnen blivit allmänt försvagade. Dessutom var det vanligt att en del barn inte hade tillräckligt med kläder och att de kläder de hade var för små och därför lätt sprack i sömmarna. Det var inte heller ovanligt att barnen saknade skor eller att de de hade var trasiga, till förfång för deras hälsa i kylan. Bakom de torra siffrorna anar vi bilden av barn som hade för mycket emot sig, redan när de togs in på barnhuset. På förhand dömda att tyna bort, för att uttrycka sig drastiskt. Kanhända de blivit så undernärda, svaga och märkta av oöverstigligt svåra sociala och näringsmässiga problem i sin uppväxtmiljö, att det inte fanns så mycket hjälp för dem,.

(10) annat än att vistas och bo på Stora Barnhuset under den knappa tid som återstod för dem. Vid utskrivningen placerades en stor del av pojkarna hos hantverkare och på fabriker, medan flickorna ofta blev städslade som pigor. Sju av flickorna fick anställning på Stora Barnhuset; några av dem var kända som ”duktiga”, andra som litet efterblivna. Rätt många av barnen återvände till hemmet eller hamnade hos någon släkting. De som placerades hos hantverkare kunde kanske så småningom bli gesäller, vilket innebar ett gunstigt öde för en före detta barnhuspojke. Det kunde ge en möjlighet att gifta sig och sätta barn till världen – och det var ett privilegium. Vad barnen gjorde på barnhuset Barnens dygn bestod framförallt av sömn, skolgång, ätande och arbete. Flickor och pojkar trängdes i separata sovsalar, med ganska korta sängar, i vilka de fick sova två och två eller tre och tre, en lösning på utrymmesproblemet men också ett sätt att hålla värmen. Sängvätarnas problem med fuktiga illaluktande bäddar hade man stora problem med att lösa. Eftersom de var ganska många, kom man ifrån vissa olägenheter genom att inrätta särskilda sovsalar för dem. Därigenom slapp de andra barnen lida av urinstanken men fick i gengäld dras med lukten av rök och brinnande linolja nätterna igenom, som en av lärarna berättar. Inför förekomsten av löss stod man maktlös, bortsett från att man inrättat ett system, som innebar att barnen avlusade varandra. Troligen hade barnen inga egna till-. hörigheter; det finns i varje fall inte dokumenterat. Kanske ägde de någon liten tingest, som de gömde i sängbottnen på kvällen. Det kan ha upplevts som en brist på bekräftelse, som att man inte var någon. Också kläderna var ju på ett sätt anonyma, likriktade för alla barn som de var, och förstärkte på detta sätt identitetslösheten. Barnhusbarnens dag var lång. Väckningen skedde i allmänhet klockan femsex, men en del pojkar måste stiga upp redan vid tretiden för att hålla i gång den av hattpartiet anmodade manufakturverksamheten. Vid sju-halvåtta förrättades morgonbön, och efter en hastig frukost vidtog skolgång och arbete. Vid tolvtiden samlades man återigen för bön, och därefter serverades middag mellan tolv och två. Efter denna kunde barnen koppla av en stund och kanske rentav leka med varandra. Sedan fortsatte verksamheterna, som regel fram till klockan halv sex-sex. Därefter var det dags för bön igen, och vid halv sju-sjutiden var det aftonmål, som borde vara avslutat så att barnen kunde lägga sig klockan nio. Att barnen fick arbeta betraktades också som pedagogik, en förberedelse för deras senare liv. Pojkarna sysselsattes framför allt med att spinna ull, medan flickorna spann bomull. Några av pojkarna fick det sällsynta privilegiet att arbeta hos de hantverkare som hade lokal i barnhuset. Flickorna sydde, stärkte, strök, stickade, tvättade och kardade, när de inte spann bomull. För den tidens människor var det en självklarhet att barnen skulle arbeta, och troligen var det även så för barnen. På söndagarna gick barnen i samlad tropp under en lärares överinseende till 3/01. LOCUS.

(11) barnhuskyrkan, som låg i själva huvudbyggnaden. Det var trångt i kyrkbänkarna och till förargelse för den övervakande läraren och den övriga församlingen kunde det gå ganska vilt till under högmässan: ”Varav sker, att gny, buller, skvallrande, skrattande, ja ock understundom skrikande, måste till de närvarandes oro, Skobetjäningens skam och själva barnens skada förspörjas”, skrev en av lärarna. Men för oss sentida framstår barnens busighet som ett sundhetstecken, att de för en gångs skulle kunde koppla av från arbete och undervisning och rasa ut, även om det skedde under själva gudstjänsten. Undervisningen gällde – som vi redan sett – kristendomskunskap. Man betonade starkt att barnens arbete inte fick utökas på bekostnad av undervisningen. De undervisades i trånga skolsalar där de så gott som satt i knä på varandra. Det var framförallt tre dygder som lärdes ut: gudfruktan, lydnad för överheten och arbetsamhet. Förutom att lära sig katekesen fick barnen också lära sig hitta i Bibeln och i psalmbok, läsa biblisk historia och plugga in morgon- och aftonböner. Ett mindre antal barn fick gå i särskild skriv- och räkneklass, och ett fåtal, de som hade begåvning för det, fick lära sig teckning för ritmästaren. Flickorna hade i praktiken en mindre krävande läroplan än pojkarna, eftersom det viktigaste för en flicka ansågs vara att hon lärde sig hushållsarbetets grunder. Enligt ett skiftsystem gick barnen ena halvan av dagen i skola och andra halvan arbetade de. Somliga barn – antagligen de som betraktades som obildbara eller var en tillgång genom sina kroppskrafter –. LOCUS. 3/01. betraktades dock som ”ständiga arbetare” och gick i skolan ytterst oregelbundet. Noggranna spisordningar fanns för varje veckodag. Enligt barnens spisordning åts till exempel strömming, soppor och ärtmål. I sopporna ingick bland annat korngryn. Barnen borde också få rotfrukter, ”rötter” med den tidens språkbruk. Till aftonmålet skulle serveras gröt med grötdopp, oftast mjölgröt med svagdricka eller svagöl med sirap. Mjölk och smör var lyxvaror, som var svåra att hålla färska. Det kunde dock vara si och så med efterlevnaden av barnens spisordning. Med mathygienen var det heller inte alltid så väl beställt. Och det förekom mygel med maten, enligt en klagoskrift av lärare på skolan. Kökspersonalen sålde tunnvis med rester och skulor, men även mat som barnen skulle ha fått, och fick på så vis extrainkomster. Vidare hade köksfolket, enligt klagoskriften, slagit osilat vatten i kokkärlen kvällen före måltiderna. Följden blev att barnen, utöver de vanliga ingredienserna, hade fått kokta syrsor och gråsuggor till middag! Hur det gick för barnen i stickproven Hur gick det för de barn vilkas levnadslopp vi lyckats följa? För pojkarnas del är det en mörk bild som framträder. Visserligen tycks det ha gått ganska bra under individens vitala period. Men därefter vänder det neråt. En under den produktiva perioden ytterst eftertraktad gesäll, får mot slutet nöja sig med ett lågstatusjobb inom samma bransch och en före detta lakej slutar som salpetersjudare, ett av de värsta och i bokstavlig mening skitigaste jobb som fanns. Två av pojkarna dör.

(12) som meniga soldater i Finland under Gustav III:s krig mot Ryssland, och en annan pojke tycks ha blivit alkoholiserad. För några av flickorna gick det åtminstone skenbart bättre. Fem av dem uppnådde status som hustru, fast en av dem dog utfattig. En flicka slutar sitt liv som piga på Åland, och åter en annan dör – som vi har sett – mycket ung på Stockholms spinnhus. För stickprovsbarnen verkar en faktor vara särskilt avgörande. Låt oss helt enkelt kalla den ”barnhusfaktorn”. Det faktum att man i sin barn- och tidiga ungdom varit inskriven på Stora Barnhuset kastade sin skugga även över barnens framtid. Faktorn skulle kunna formuleras som ”en gång barnhusbarn, alltid barnhusbarn”. Som ung och vital kunde man kanske kliva över gränsen och uppnå en relativt hyfsad position. Men ju äldre man blev, desto sannolikare var det att skuggan från barnhuset hann i fatt en. Det finns dock ljuspunkter i materialet. I flera fall slås man av en obändighet hos individen, ett trots i förhållande till livsvillkoren som dessa yttrade sig i vrånga arbetsgivare, trångsynt myndighetsutövning och rigorös lagstiftning. Isaac Uggla kan tas som exempel. Det mest slående med flickorna är det tillbakahållna i deras levnadsbanor. Det frihetliga inslaget är inte lika påtagligt. Likväl är det så litet vi vet. Det är så mycket som slinker igenom källmaterialets grovmaskiga nät. Ett tragiskt faktum är att åtta av barnen dog på barnhuset. Dessa barn som alltför tidigt försvann ut i det mörka okända förunnades inte ens den kortaste. framtid utanför barnhuset. Lås oss inte glömma att dessa förlorare i kampen om livet funnits till och att dessa ofullbordade levnadsöden är lika tragiskt ofullbordade i dag som i går. Det enda vi kan göra är att minnas dem i deras anonymitet. Ett systematiskt godtycke Det var flera beslutsinstanser inblandade i Stora Barnhusets verksamhet: Kungl. Maj:t som i förordningar reglerade verksamheten, riksdagens förordningsutskott, som hade till uppgift att övervaka att förordningar efterlevdes, den likaså av riksdagen tillsatta barnhus- och hospitalsdeputationen, som hade till uppgift att överse barnhusets förvaltning, och barnhusdirektionen, som utövade den vardagliga ledningen av barnhuset med magistraten som närmast överordnade instans. En komplikation var att direktionen liksom magistraten utgjorde kommunala instanser, medan deras överordnade i barnhus- och hospitalsdeputationen representerade staten. Till detta kom att deputationens och direktionens uppdrag tycks ha flutit in i varandra. Ansvaret för det dagliga arbetet hade inspektorn, som i dag kanske skulle kallas barnhusets verkställande direktör. Han hade personliga intressen att bevaka vad gäller barnhusets skötsel. Under sig hade han personalstaben, som likaså lätt lät sig styras av personliga intressen. Lärarna var sidoordnade i systemet och löd i sin tjänsteutövning under konsistoriet men när det gäller tillvaron på barnhuset vid sidan av tjänsten var det inspektorn som bestämde över dem. Ju fler kockar, desto sämre soppa, lyder ju det utslitna talesättet, som i det här 3/01. LOCUS.

(13) fallet emellertid i högsta grad har fog för sig. Resultatet av interaktionen – eller bristen på interaktion – mellan alla beslutsinstanser och människor blev enligt vår tolkning att praktiken på barnhuset kom att kännetecknas av godtycklighet. Enligt samma tolkning genomsyrades institutionen i så hög grad av detta godtycke, att det är möjligt att tala om ett systematiskt godtycke. Som jag ser det var detta något som barnen blev föremål för dagligen och stundligen och som de. Godtycket förberedde barnen för deras framtida liv lärde sig att fatalistiskt acceptera. Det systematiska godtycket utgjorde en immanent pedagogik, en i den enskilda situationen inneboende och ständigt återkommande påverkan, som bidrog till att forma barnens liv och förhållningssätt. Godtycket på barnhuset förberedde barnen för deras framtida liv. Materialet om barnen på Stora Barnhuset uttrycker som vi ser det på detta sätt en ödesbestämdhet. I ett samhälle som var nästan helt oreglerat ifråga om jämlikhet och välfärd blir människor som lekbollar för godtyckliga mekanismer. Ibland försöker de trotsa samhället och ståndsskillnaderna, men i långa loppet är de förlorare. Helt klart var det ingen som i detta upplysta och filantropiskt sinnade tidevarv strävade efter att barnen skulle behandlas omänskligt. Snarare kan det ha rört sig om bristande med-. LOCUS. 3/01. vetenhet om att det inte räckte med sociala och pedagogiska ideal – det krävs handling för att ideal ska bli verklighet. I den tidigare nämnda klagoskriften från fyra lärare berättas om en spinnmästarinna som pressade barnen att arbeta till det yttersta. Hon låste in dem i spinnsalen så att de inte kunde komma därifrån när det ringde till bönestund. Som en sista utväg hoppade flera barn ut genom fönstret, av fruktan för lärarnas bestraffningar om de uteblev från bönen. Någon bröt foten, enligt lärarnas berättelse. Det är lätt att föreställa sig att betydligt allvarliga skador kunde ha inträffat. Spinnmästarinnans hårda inställning hade säkert att göra med att storleken på hennes lön bestämdes av hur hårt barnen arbetade. Och trots att lärarnas auktoritet undergrävdes spelade de med. De kunde inte ens förmå spinnmästarinnan att låsa upp dörren. Och troligen utdelade de sina bestraffningar trots att de visste varför barnen kom för sent. Det finns flera andra exempel på ett systematiskt godtycke i lärarnas klagoskrift. Till exempel episoden med kokta gråsuggor i maten. Genom sitt nyckfulla handlingssätt befrämjade personalen syftet att barnen skulle lära sig veta sin plats och fogligt uthärda och verkställa alla de krav som ställdes på dem från överheternas sida. I barnens perspektiv Trots den bild av samtidigt kompakt men inkonsekvent påverkan från barnhuspersonalens sida som börjar framträda är det fel att beskriva barnhusbarnen som passiva offer. Tvärtom, för att klara sin exi-.

(14) stens fysiskt, socialt och psykologiskt blev många skickliga i att utveckla anpassningsstrategier: de använde sin omgivning för att vinna olika fördelar. Livet på barnhuset innebar inte minst en kamp för överlevnad. I denna kamp ingick även motståndet mot den påverkan barnen blev utsatta för. Detta motstånd kunde yttra sig på olika sätt. En metod var att slå dövörat till, att inte lyssna, att låta sig utnyttjas av de vuxna och samtidigt låta bli att bry sig. Delvis kan detta förklara den apati, som tycks ha utmärkt en del barn enligt lärares vittnesbörd. Samtidigt utgjorde undernäring sannolikt också en orsak till barns apatiska hållning. Barnens reaktioner speglade på olika sätt komplementärt den vuxenvärld de mötte. Så fanns troligen barn, som utvecklade skicklighet i att dela in tillvaron i ”vattentäta skott” för att därmed avvärja identitetsförluster. De utvecklade så att säga olika identiteter beroende på situationen, ett sätt att vara mot kamrater, ett annat sätt i skolan, skenbar anpasslighet i förhållande till de vuxna och deras krav. Det här fordrade social skicklighet och manövreringsförmåga. Man måste kunna avläsa situationer och avgöra om de fordrade att man tog på sig ett skal eller inte. Barnhuset blev för dessa barn en skola i opportunism, en träning i social skicklighet eller – för att använda ett för närvarande mycket populärt begrepp – social kompetens. Nödvändigheten att kunna avläsa situationer och bestämma handlandet därefter kunde bidra till att barn utvecklade en tidig vuxenhet, självständighet och tro på det egna omdömet, kanske rentav till den grad att de i allför hög grad lärde sig att lita på sig. själva. Ett slags kognitiv självgodhet. När de sedan blev utskrivna, och det sociala trycket på dem verkade lätta, kunde det medföra överlöpningar, som i långa loppet skadade dem själva. Det här framgår av några av biografierna i materialet. Fatalism i förening med opportunism och en nästan överdriven tilltro till det egna omdömet, hur går det ihop? Att sinsemellan så olika förhållningssätt kunde ingå i symbios med varandra förklaras av den immanenta pedagogiken på barnhuset. Det systematiska godtyckets princip formade dels en beredskap på att vad som helst kunde hända och att vuxnas handlande inte kunde förutses. Samtidigt innebar den en distansering från de vuxnas sida, som barnen svarade på genom att själva distansera sig och utnyttja sina kunskaper om de vuxna i opportunistiska syften. Barnens svar på vuxenkulturens exploatering innebar alltså att de i sin tur kontrollerade de vuxna genom att manipulera dem. Intryckskontrollen blev troligen ett dominerade inslag i deras agerande, åtminstone vad gäller de smartare barnen, överlevarna. Den främsta lärdomen av barnhusets immanenta pedagogik blev nog för många barn att den distansering de själva utsattes för ledde till likgiltighet för omvärlden – utom för de allra närmaste. En likgiltighet som innebar ett skydd och ett harnesk. Detta harnesk var både en svaghet och en styrka. En svaghet genom brist på känslighet inför omvärldens signaler, en styrka genom den autonomi likgiltigheten innebar. Ett slags främlingar i vardagen, så kan man beskriva en del av barnen, när de 3/01. LOCUS.

(15) väl blev utskrivna. Det var resultatet av den institutionaliseringsprocess de utsatts för. På detta sätt var de på förhand dömda för att de en gång tagits in på barnhuset. Att utveckla ett sådant främlingsskap är. en överlevnadsstrategi så god som någon, en strategi för att uthärda tillvarons nyckfullhet och tvära omkastningar, sedan man väl klarat sig igenom barnhusvistelsen med livet i behåll. ý. REFERENSER Mycket av det källmaterial som använts för artikeln har hämtats från Stockholms stadsarkiv, där bl.a. Allmänna Barnhusets och Stockholms domkapitels arkiv samt mantalslängder och död- och begravningsböcker finns. Allmänna barnhusets arkiv innehåller t.ex. barnhusrullor och barnhusdirektionens protokoll, Stockholms domkapitels arkiv i sin tur bl.a. examinationsförteckningar över barn som gick i barnhusskolan. 1734 års förordning och 1766 års reglemente för barnhuset liksom spisordningen från 1735 återfinns på arkiv vid Riksarkivet, medan lärarnas klagoskrifter har påträffats på Kungliga Biblioteket. En viktig inspirationskälla när det gäller pedagogiken på barnhuset har varit Michel Foucaults Övervakning och straff: Fängelsets födelse (Arkiv, Lund, 1987). Birgitta Qvarsells rapport Barns kultur och utvecklingsuppgifter i internationell belysning (Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, 1996) har bidragit till perspektiv på barnens överlevnadsstrategier. För avsnitt om barnhusets historia har bl.a. Gustaf Utterströms Fattig och föräldralös i Stockholm på 1600och 1700-talen (Umeå, 1978) och Torsten Peterssons Översikt över Allmänna Barnhusets historia (Stockholm, 1927) kommit till användning. Skildringar av barnhusbarnen och deras situation förekommer i artikelförfattarens bok Kontrasternas spel – En svensk mentalitets- och pedagogikhistoria (Prisma, 1998) och i boken Främlingar i vardagen – Livet vid Stora Barnhuset i Stockholm på 1700-talet, som författats av Mats Hayen och Per-Johan Ödman och är under utgivning.. LOCUS. 3/01.

(16)

No results found