• No results found

Svensk maritim strategi – i takt med tiden?

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Svensk maritim strategi – i takt med tiden?"

Copied!
62
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Självständigt arbete (30 hp)

Författare Program/Kurs

Kn Jonas Thern HOP 19-21

Handledare Antal ord: 19 251

Dr./Kk Stefan Lundqvist Beteckning Kurskod

Självständigt arbete mastersuppsats, krigsvetenskap

2HO013

SVENSK MARITIM STRATEGI – I TAKT MED TIDEN? Sammanfattning:

Samverkan inom svenskt totalförsvar avseende operativa maritima resurser för säkerhetsfrämjande verksamhet till sjöss har under lång tid varit begränsad. Flera statliga utredningar, kommissioner och propositioner har konstaterat detta och trots att problemet är välkänt har initiativ till utökad samverkan mellan berörda myndigheter uteblivit. Den diversifierade och allt mer komplexa hotbild som uppstått sedan inledningen av 1980-talet, borde ha föranlett ett effektivt utnyttjande av de befintliga maritima resurserna, något som inte har skett.

Denna studie undersöker hur Sveriges olika hotbilder under 1980-talet och 2020-talets har påverkat dess maritima strategi och nyttjande av sina nationella maritima resurser. I studien nyttjas Ken Booths klassiska teori för att beskriva en flottas funktioner, vilken modifieras och appliceras på de maritima komponenterna i det svenska totalförsvaret i syfte att beskriva förändring och kontinuitet.

Studiens resultat visar att avsaknaden av en svensk holistisk maritim strategi försvårar samverkan och samordning mellan de maritima myndigheter som ingår i totalförsvaret och att Sveriges sektoriella syn på maritim säkerhet inte bidrar till att möta dagens gråzonsproblematik.

Nyckelord:

Maritim strategi, maritim styrkegenerering, maritim säkerhet, nyttjande av maritima resurser, maritim samverkan.

(2)

Innehållsförteckning

1 INLEDNING ... 4

1.1 Problemformulering ... 5

1.2 Syfte och forskningsfråga ... 6

1.3 Material och avgränsningar ... 6

1.4 Centrala begrepp ... 7

1.5 Disposition ... 9

2 FORSKNINGSÖVERSIKT ... 10

2.1 Tidigare forskning ... 10

2.1.1 Maritim strategi ... 10

2.1.2 Marin- och maritim styrkegenerering... 12

2.1.3 Maritim säkerhet ... 16

2.1.4 Nyttjande av marina resurser ... 17

2.2 Sammanfattning ... 19 2.3 Studiens forskningsbidrag ... 20 3 FORSKNINGSDESIGN ... 21 3.1 Teori ... 21 3.2 Metod ... 26 3.2.1 Operationalisering ... 28

3.2.2 Val av fall och analysenheter ... 29

3.2.3 Tolkning av resultat ... 30

4 RESULTAT... 32

4.1 Försvarsbeslutet 1982 ... 32

4.1.1 Den militära rollen ... 34

4.1.2 Den diplomatiska rollen ... 36

4.1.3 Den polisiära rollen ... 38

4.2 Försvarsbeslutet 2020 ... 40

4.2.1 Den militära rollen ... 43

4.2.2 Den diplomatiska rollen ... 46

4.2.3 Den polisiära rollen ... 48

4.3 Analys ... 49

5 DISKUSSION OCH SLUTSATSER ... 51

5.1 Diskussion ... 51

5.2 Slutsats ... 55

5.3 Kritisk reflektion ... 56

5.4 Förslag till vidare forskning ... 57

6 REFERENSER ... 58

(3)

Figur- och tabellförteckning

Figur 1 The Function of Navies ur Navies and Foreign Policy av Ken Booth…………...21

Tabell 1 Myndigheter, verksamheter och rollfördelning inom sjöövervakningen……….…...39 Tabell 2 Sammanfattning av analys……….….50

(4)

1 Inledning

Havet har i alla tider utgjort en livsnerv för mänskligheten och skapat förutsättningar för staters utveckling och handel över hela världen. Ungefär 40 % av världens befolkning, ca 2,4 miljarder människor, bor inom 100 km från kusten och påverkas av vad som sker till havs och för många är det även källan till försörjning. Havet utgör idag ett viktigt medium för transporter världen över och hanterar mer än 90 % av den totala världshandeln till en uppskattad omsättning av ca 3 biljoner US-dollar per år (Förenta Nationerna 2017).

För småstaten Sverige, vars import- och exportgods till 90 % transporteras av sjöfart är beroendet av säkra maritima kommunikationsvägar stort (Trafikverket 2015, s. 4). Det borde manifestera sig i tydliga strategier och en medvetenhet om vad som krävs för att kunna nyttja havet på ett säkert sätt. Sverige, med sin 270 mil långa kust av mycket skiftande karaktär och begränsade strategiska djup, borde nyttja sina tillgängliga maritima resurser1 på ett effektivt sätt.

Sveriges hotbild skiljer sig åt mellan 1980-talets inledning och den samtida situationen. I början av 1980-talet utgjorde en invasion med konventionella styrkor det främsta hotet, vilket hanterades genom en trovärdig utrikespolitik och ett starkt försvar, som skulle hindra endera supermakten (Sovjetunionen och USA) från att försöka nyttja svenskt territorium i händelse av en konflikt (Försvarsdepartementet 1982, s. 5). Detta kan ställas i relation till dagens allt mer komplexa hotbild som inkluderar hybridhot och försök att undvika eskalation av en konflikt till krig i syfte att försvaga den europeiska säkerhetsordningen (Försvarsdepartementet 2020, s. 61). Skillnaden i hotbild mellan inledningen av 1980- och 2020-talen utgör en bra utgångspunkt för att studera kontinuitet och förändring i Sveriges syn på maritim säkerhet.

Offentliga svenska dokument som försvarsbeslut och utredningar har framfört att effektivisering och samverkan mellan dess maritima resurser bör öka (Försvarsdepartementet 1982, bilaga 2, s. 41; Maritimutredningen 2012; Försvarsberedningen 2019, s. 166). Trots dessa beslut och utredningar har väldigt lite förändrats inom detta område. Samverkan är främst begränsad till informationsutbyte mellan myndigheter. Hur kan det komma sig? Uppfattas inte hoten utgöra en tillräckligt stor utmaning för att motivera utökad samverkan?

(5)

Kan den uteblivna samverkan förklaras genom att applicera teorier om statens syn på sjömakt och nyttjandet av havet i relation till den uppfattade hotbilden?

1.1 Problemformulering

Den svenska maritima strategi som antogs 2015 inleds med formuleringen:

”Regeringen har tagit ett helhetsperspektiv för att främja de maritima näringarna[…]” (Näringsdepartementet 2015, s. 3).

Det problematiska med denna strategi är att den benämns som en ”maritim strategi” med ett helhetsperspektiv, när varken försvars- eller justitiedepartementen har varit inblandade. Det indikerar grundproblemet i Sveriges syn på maritim säkerhet och dess påverkan på statens nyttjande av havet. Denna typ av sektoriell säkerhetssyn där säkerhet och hot enbart handlar om sjösäkerhet2 och hot mot miljön, belyser Sveriges syn på begreppet maritim säkerhet. Detta är anmärkningsvärt i en tid när handeln till sjöss ökar kontinuerligt medan de maritima resurserna, som ska tillse att den maritima säkerheten upprätthålls, minskar (UNCTAD 2020). Återuppbyggnaden av totalförsvaret i relation till den diversifierade och komplexa hotbilden skapar möjligheter att anlägga ett nytt perspektiv på maritim säkerhet för Sverige och på ett effektivt sätt nyttja de maritima resurser som finns tillgängliga. Vilket utgör en grund för statens trovärdighet i maritima frågor. Säker sjöfart utgör en viktig del av totalförsvaret för att kunna bygga upp samhällets försörjningstrygghet så att civilförsvaret ska kunna skapa förutsättningar för det militära försvaret. Den militärstrategiska målsättningen ”[..]att tillsammans med andra vinna kriget alternativt enskilt undvika att förlora.” (Försvarsmakten 2016, s. 6), som deklarerades 2016, kan exempelvis innebära att tredje part behöver säkra sjövägar till Sverige.

Kan den svenska synen på maritim säkerhet som något främst rörande arbetsmiljö och miljöskydd förklaras genom att nyttja teorier för att undersöka statens syn på havet ur ett sjömaktsperspektiv? Denna studie nyttjar Ken Booths (2014, s. 16) klassiska triad som teoretisk grund, där nyttjandet av flottan delas upp i en militär roll, en diplomatisk roll och en polisiär roll utifrån hur staten betraktar nyttan med havet. Med denna teori som grund

2 ”Sjösäkerhet” i denna bemärkelse syftar på arbetet med att undvika olyckor med person- och miljöskador som

(6)

undersöks Sveriges syn på nyttjandet av havet i inledningen av 1980- och 2020-talet, detta relaterat till den hotbild som råder vid respektive tillfälle.

1.2 Syfte och forskningsfråga

Syftet med denna studie är att undersöka hur en anpassning har skett av Sveriges maritima strategi och statens nyttjade av maritima resurser relaterat till 1980- och 2020-talets olika hotbilder. Studien belyser särskilt konsekvenserna av skillnaderna i hotbild under de två tidsperioderna. Den undersöker hur Sverige anpassat sina maritima resurser i förhållande till det uppfattade hotet från externa aktörer, men även det tankesätt som driver maritim styrkegenerering i Sverige.

Studiens centrala forskningsfråga är:

Hur har en diversifierad hotbild påverkat Sveriges utformning av sin maritima strategi? I syfte att stödja den centrala forskningsfrågan och ytterligare bryta ner frågan baserat på den i studien valda teorin nyttjas följande delfrågor:

Hur kan den svenska maritima strategin förstås utifrån det hot som uppfattas och den svenska maritima styrkegenereringen?

Hur kan Sveriges säkerhetspolitiska ambitioner gällande avskräckning tolkas i förhållande till den uppfattade hotbilden, med avseende på marina militära förmågor? Hur används svenska maritima resurser för att uppnå diplomatiska effekter och vilka effekter avses uppnås?

Hur används svenska maritima resurser för att uppnå maritim säkerhet?

De stödjande forskningsfrågornas koppling till studiens teori och operationaliseringen presenteras i avsnitt 3.2.1 Operationalisering.

1.3 Material och avgränsningar

Studien fokuserar på hur Sverige uppfattar och avser möta hotet i respektive analysenhet. Detta gör att studiens empiriska material främst utgörs av officiella dokument så som försvarsbeslut, propositioner och utredningar. Att använda dokument från de aktuella tidsperioderna vilka är hämtade direkt från myndigheter, riksdag och regering skapar en hög grad av äkthet, vilket innebär att dokumenten är vad de utger sig för att vara.

(7)

1978 års försvarskommitté presenterade tre delbetänkanden och ett slutbetänkande inför Regeringens proposition 1981/82:102 om säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling. Dessa delbetänkanden utgjordes av; Vår Säkerhetspolitik (SOU 1979:42); Vidgad säkerhetspolitisk debatt (Ds Fö 1980:2); samt Säkerhetspolitiken och totalförsvaret (Ds Fö 1981:1). Slutbetänkandet utgjordes av Totalförsvaret 1982/1987 (Ds Fö 1981:14).

Försvarsberedningen författade inför försvarsbeslutet 2020 två rapporter, vilka låg till grund för propositionen Totalförsvaret 2021–2025 (Prop. 2020:21:30). Dessa var Motståndskraft – Inriktning av totalförsvaret och det civila försvaret 2021–2025 (Ds 2017:66) och Värnkraft – Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025 (Ds 2019:8)

Dessa betänkanden, rapporter och propositioner utgör studiens empiri och speglar varandra i syfte att göra en så rättvis jämförelse som möjligt av analysenheterna. Med hänsyn till att betänkanden och rapporter ligger till grund för propositionerna, utgör dessa studiens huvudempiri. Betänkanden och rapporter nyttjats för att komplettera propositionernas kontext. Sveriges nuvarande maritima strategi avgränsas bort från studiens empiriska material (Näringsdepartementet 2015). Anledningen är att den inte påverkar Sveriges säkerhetspolitiska inriktning. Strategin berör enbart sociala, miljömässiga och ekonomiskt hållbar utveckling inom de maritima näringarna. Den utgör en strategi för att förverkliga de politiska målsättningarna som etablerades i En sammanhållen svensk havspolitik (Miljödepartementet 2009). Inte heller denna proposition har påverkan på Sveriges säkerhetspolitik. Däremot återkommer propositionen och strategin inom ramen för studiens diskussion.

1.4 Centrala begrepp

Maritim strategi

Maritim strategi är ett begrepp som funnits genom historien men som har ändrat karaktär i takt med en förändrad kontext (Hattendorf 2013, s. 4). Historiskt sett har maritim strategi utgjort det sätt på vilket krig skulle vinnas, i vilket havet utgjorde en väsentlig arena (Corbett 2005, s. 8). Givet studiens kontext definieras maritim strategi som en underliggande del av den nationella strategin, där den maritima strategin anger riktningen för alla aspekter av den nationella makten som berör statens intressen till sjöss (Hattendorf 2013, s. 7). Detta innebär

(8)

att maritim säkerhet inte bara är en fråga för flottan, utan för alla statliga myndigheter vilka har intressen av att nyttja havet vilket bland annat inkluderar diplomati, kustförsvar, gränsbevakning, handelssjöfart (inklusive skydd av densamma) och fiskekontroll.

Maritim säkerhet

I denna studie översätts Maritime security som maritim säkerhet och definieras som verksamhet vilken syftar till att bibehålla god ordning till sjöss genom nyttjandet av civila och militära resurser (Lundqvist 2016, s. 2).

Marin styrkegenerering

Marin styrkegenerering innebär att skapa och organisera marina militära stridskrafter samt hur densamma genererar marin förmåga (Till 2018, s. 413).

Maritim styrkegenerering

I denna studie nyttjas även begreppet maritim styrkegenerering, vilken utöver de militära förmågorna även omfattar civila förmågor inom exempelvis Kustbevakningen och Sjöfartsverket eller motsvarande. Begreppet maritim styrkegenerering ska därför betraktas som överordnat till begreppet marin styrkegenerering.

Maritima resurser

I engelskspråkig forskningslitteratur benämns begreppet ”maritima resurser” oftast Maritime capabilities. Enligt Till (2018, ss. 24-25) utgörs maritima förmågor av civila och militära resurser vilka tillsammans utgör grunden för en stats sjömakt, oavsett om det är en civil eller en militär kontext de verkar i. Även begreppet Naval capabilities förekommer frekvent i litteraturen, vilket utgör militära resurser i form av örlogsfartyg eller fartyg med liknande förmågor (Speller 2019, s. 7; Germond 2020, s. 28). Med uttrycket ”maritima resurser” avses i denna studie de operativa resurser som Sverige disponerar för att genomföra säkerhetsfrämjande verksamhet till sjöss. Definitionen omfattar statliga fartyg, anläggningar, ledningscentraler, infrastruktur och personal (Försvarsdepartementet 2011).

Sjöblindhet

Ett återkommande begrepp i forskningsfältet om maritim säkerhet utgör debatten om fenomenet ”sjöblindhet”. Stöhs (2018, ss. 19-20) menar att USA, Nato och de flesta europeiska stater efter terroristattentaten den 11 september 2001 fokuserade stora resurser på

(9)

en mer stödjande roll till förmån för landoperativa förmågor. Stater vars syn på havet präglas av sjöblindhet omfattar inte bara politikernas synsätt, utan även hur befolkningarna uppfattar nyttan med havet (Till 2018, s. 342). Det kan i vissa fall ta sig uttryck i en institutionell sjöblindhet, vilket gör att havets potential inte tillvaratas. Bueger och Edmunds (2017, ss. 1310-1311) hävdar att sjöblindhet handlar om att inte ta komplexiteten i maritim säkerhet på allvar, vilket påverkar allt som har med havet att göra.

Fenomenet sjöblindhet beaktas i denna studie i betydelsen att inte nyttja havet till dess fulla potential och att underskatta komplexiteten avseende drivkrafter och utmaningar inom maritim säkerhet.

1.5 Disposition

Efter detta inledande kapitel, i vilken studiens frågeställningar och begrepp definieras, presenteras studiens forskningsöversikt i kapitel 2. Forskningsöversikten syftar till att placera studien i det aktuella forskningsfältet. Kapitlet avslutas därför med ett resonemang kring studiens inom- och utomvetenskapliga bidrag. I kapitel 3 redogörs för studiens forskningsdesign, inkluderande teori, operationalisering, val av fall samt metodologiska tillvägagångssätt. Kapitel 4 avhandlar studiens analys och resultat. I kapitel 5 diskuteras resultatet och slutsatser. Studiens referenser redovisas i kapitel 6.

(10)

2 Forskningsöversikt

Detta kapitel sammanfattar den viktigaste forskningen och relaterar den till studiens forskningsområde. I kapitlet redogörs även för hur studien förhåller sig till tidigare forskning, kapitlet avslutas med att dess inom- och utomvetenskapliga bidrag till forskningsfältet presenteras.

2.1 Tidigare forskning

Forskningsfälten som denna studie bidrar till utgörs av maritim strategi; maritim- och marin styrkegenerering; maritim säkerhet; samt nyttjande av marina resurser.

2.1.1 Maritim strategi

Maritim strategi är ett brett forskningsområde där klassiska tänkare som Alfred Thayer Mahan och Sir Julian Corbett verkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Kontexten under denna tid innebar att maritim strategi handlade om hur staten skulle vinna krig, medan det i en modern kontext handlar om vilken inriktning staten väljer för att nyttja havet för sina syften.

Maritim strategi som forskningsområde har förändrats över tid. Mahan definierade strategi på följande sätt:

“Naval strategy has for its end to found, support, and increase, as well in peace as in war, the sea power of a country.” (Mahan 2015, s. 95).

Nyttjandet av ordet marin strategi (Naval strategy) visar att flottan utgör det centrala medlet för att åstadkomma de politiska målsättningarna. Han menar även att det är lika viktigt med en flotta i fred som i krig, vilket han slutleder utifrån Storbritanniens framgång som kolonialmakt. Mahan noterar att handel utgjorde nyckeln till välstånd i slutet av 1900-talet. Denna handel behöver skyddas såväl i krig som i fred, varför han drar slutsatsen att en stark flotta skulle leda till mer handel vilket skulle leda till ökat välstånd.

Corbett å sin sida menar att:

“Naval strategy is but that part of it which determines the movements of the fleet when maritime strategy has determined what part the fleet must play in relation to the action of the land forces; […]” (Corbett 2005, s. 8).

(11)

Corbett vidgar således den maritima strategin till att även innefatta synkroniseringen mellan flottan och armén. Han menar att flottan själv inte kan vinna krig. Istället skapar samarbete mellan flottan och armén insikten av behovet att bibehålla sjökontroll för att säkerställa öppna kommunikationslinjer över haven. Corbett menar vidare att den maritima strategin måste ses i relation till statens nationella strategi (Policy) i syfte att skapa en bredare förståelse för kontexten.

Gray (2015, s. 10) menar att strategi, oavsett historisk kontext, har utgjorts av hur politiska mål (ends) ska uppnås med lämpliga metoder (ways), genom ett nyttjande av i huvudsak militära medel (means). Han påpekar även att de politiska målen enbart kan eftersträvas med hjälp av de metoder som finns tillgängliga och de medel som är mobiliserbara mot aktuellt mål. Detta innebär att strategin måste bygga på de resurser och tillvägagångssätt som en stat har tillgängliga, inte orealistiska antaganden. Gray menar också att antaganden är ett viktigt komplement till mål, metod och medel, detta i syfte att kunna hantera den föränderliga samtida strategiska miljön.

Enligt Speller (2019, s. 6) ska maritim strategi förstås inom ramen för en större nationell eller multi-nationell strategi, i vilken marina förmågor utgör en möjliggörande faktor. Han menar att den maritima strategin är lika viktig i fred som i krig för att möjliggöra statens politiska målsättningar. Detta innebär att de marina frågorna får en direkt påverkan på den nationella nivån, varför den maritima strategin måste förstås i kontexten av den vidare nationella strategin.

Hattendorf placerar maritim strategi i en modern kontext när han hävdar att:

“[…]maritime strategy is the direction of all aspects of national power that relate to a nation´s interests at sea.” (Hattendorf 2013, s. 7).

Han menar att flottan är ett viktigt medel för den maritima strategin, men inte att den är det enda medlet en stat har att tillgå. Hattendorf belyser att maritim strategi omfattar statens samtliga resurser vilka kan påverka nyttjandet av havet och menar därför att en holistisk maritim strategi bäst tjänar statens övergripande målsättning.

Vego (2019, s. 4) menar att en stats maritima strategi är ett viktigt ingångsvärde för utvecklingen av operativa och taktiska doktriner och att detta är den viktigaste beståndsdelen i hur staten genomför sin marina styrkegenerering i fredstid. Han menar också att en av beståndsdelarna i en fredstida maritim strategi är att bestämma vilka geografiska områden

(12)

som är primära respektive sekundära för statens tillgängliga marina resurser. Detta är ett viktigt ingångsvärde för en stats dimensionering och sammansättning av sina marina styrkor.

2.1.2 Marin- och maritim styrkegenerering

Skillnaden mellan marin och maritim styrkegenerering är inte tydlig i forskningslitteraturen. Stora delar av forskningen fokuserar på marin styrkegenerering, det vill säga skapandet och organiseringen av marina militära stridskrafter. Den maritima styrkegenereringen, det vill säga statens totala styrkegenerering, vilken utöver de militära resurserna även inkluderar civila resurser är underbeforskat. Detta beror sannolikt på att organisationen av maritima resurser skiljer sig åt mellan stater. Fortsättningsvis nyttjas marin styrkegenerering då enbart militära förmågor avses och maritim styrkegenerering då statens totala förmågor avses.

Skapande av marina stridskrafter är ett forskningsområde som domineras av stormakterna Sovjetunionen/Ryssland, Kina, USA, Storbritannien och Frankrike. Forskningsområdet spänner över många aspekter, från geografiska betingelser till säkerhetspolitisk påverkan, industriella förutsättningar och kultur. Det är således ett forskningsområde där olika aspekter påverkar stater i olika grad.

Marin styrkegenerering har studerats ur en internationell kontext, främst rörande den amerikanska flottan och hur den nyttjas för att uppnå USA:s politiska målsättningar. Sovjetunionens syn på marin styrkegenerering och dess nyttjande av flottan är väl beforskat och något som ur västvärldens marinteoretikers syn kontrasterade mot Nato-ländernas styrkegenerering (Booth 2014, s. 37). Efter Sovjetunionens fall har Rysslands maritima styrkegenerering varit fokus för marinteoretikerna. Kinas maritima styrkegenerering som syftar till att möta den amerikanska dominansen, är ett viktigt fall i denna typ av studier (Murphy & Roberts 2018, s. 74; Till 2018, s. 402; Parnemo 2019, s. 68). Gemensamt för dessa stater är att de utgör stormakter, vilka har möjlighet att investera stora resurser i sin maritima styrkegenerering och har globala maktambitioner.

Små staters marina- och maritima styrkegenerering och dess utmaningar är inte lika väl belysta i aktuell forskning. Det finns flera anledningar till detta, en av dem är att flottor som den amerikanska är global och delaktig i många olika sammanhang, med en förmågebredd som vida överstiger alla andra flottor i världen. En annan anledning är att de faktorer som påverkar den maritima styrkegenereringen är så vitt skilda att det snabbt blir komplext att formulera teorier som är lika applicerbara på exempelvis Chile, Vietnam och Sverige. Till

(13)

(2018, s. 399)nämner olika förutsättningar som geostrategiska lägen, kulturella förväntningar, myndighetsprocedurer och ekonomiska förutsättningar, vilka skiljer sig åt och påverkar småstaters marina styrkegenerering i olika utsträckning.

I Mahan on Naval Strategy belyser Mahan (2015, ss. 31-32) vikten av att en stat besitter viktiga geografiska punkter vid vilka flottan kan vila och proviantera. De geografiska punkterna skapar även möjligheten att skydda handel och störa eller hindra passage av fiendens styrkor. Mahan exemplifierar sina påståenden med Gibraltar sund vid vilken Storbritannien effektivt kunde förhindra en överraskande koncentration av både Frankrikes och Spaniens medelhavsflotta och atlantflotta. Sådana strategiskt viktiga geografiska positioner har starkt bidragit till Storbritanniens välstånd och förmåga att som en relativt liten ö-stat kunna dominera havet på en global nivå genom historien.

Corbett (2005, ss. 66-67) menar i sin bok Some Principals of Maritime Strategy att sammansättningen av flottan ofta delas upp i grupper och klasser utefter fartygens syfte. Däremot menar han att denna uppdelning inte på något sätt borde vara konstant, den borde istället vara beroende av den strategiska och taktiska tanken som styr hur fartygen ska användas av en enskild stat. Corbett nyttjar dock uppdelningen slagskepp (battleships), kryssare (cruisers) och flottilj (flotilla) som en utgångspunkt för uppdelning av örlogsfartyg efter syfte. Slagskeppen ska utöva sjökontroll och bekämpa andra slagskepp, kryssarna ska skydda kommunikationslinjer till sjöss och flottiljen ska skydda hamnområden. Relaterat till att hans huvudtes är att kommunikationslinjer till sjöss utgör det viktigaste i en maritim strategi, krävs det framförallt kryssare för att upprätthålla dessa. Men det krävs även en balans mellan kryssare och slagskepp som relateras till motståndarens förmåga att störa de egna kommunikationslinjerna.

Mahan (2015, s. xxi) påpekar att en stat bara vill och kan betala si och så mycket för sin flotta, och ställer frågan hur tonnaget ska fördelas? Ska staten satsa på tunga fartyg och bara ett fåtal eller flera mindre? Något som är lika aktuellt än idag och belyses för svensk del av Granholm (2014, ss. 179–184) i antologin Small Navies – Strategy and Policy for Small Navies in War and Peace, han fokuserar i sitt kapitel uteslutande på flottan och dess förmåga att möta samtida hot. Granholm konstaterar att det globala strategiska mönstret är under förändring, bland annat klimatförändringarnas påverkan, nya medelstora makter som ökar sitt inflytande och en maktförskjutning från `väst´ till ´öst´. Han ställer frågan: How should Sweden optimise her naval resources in today´s dynamic world? Granholms slutsats är att en satsning på en

(14)

utökad flotta med större fartyg vilka kan hantera fler olika situationer utgör ett sätt att framtidssäkra svensk maritim förmåga.

Till (2018, s. 46) indelar flottor i två kategorier, moderna flottor och postmoderna flottor. Moderna flottor utgår från den maktrealistiska tanken att den primära uppgiften är statens försvar, inte att försvara ett internationellt system. De moderna flottorna prioriterar uppgifter som nationellt försvar och förmågan till sjökontroll, samtidigt som den förbereder sig inför högintensiva strider mot högteknologiska motståndare. Utöver uppgiften sjökontroll nämner Till bland annat förmågan att vidmakthålla exklusiv statlig god ordning till sjöss och konkurrenskraftig kanonbåtsdiplomati i syfte att verka avskräckande.

Den postmoderna flottans syfte är att skapa förutsättningar för globalisering och handel i ett internationellt sammanhang (Till 2018, ss. 48–49). Uppgifterna för den postmoderna flottan innefattar även sjökontroll, men till skillnad från den moderna flottan har den postmoderna mer fokus på kustnära områden än ute på öppet hav. Detta ställer andra krav på förmågor hos den postmoderna flottan att hantera de hot som förekommer i den kustnära miljön i form av landbaserade robotsystem, pirater, snabbgående mindre båtar och andra asymmetriska hot. Skillnaden kan även exemplifieras genom att den postmoderna flottan strävar efter att göra haven säkra för alla som vill nyttja den, utom för en motståndare, medan den moderna flottan ser på sjökontroll i form av att havet ska säkras för eget bruk.

Den postmoderna flottan har även expeditionära operationer, humanitära operationer, inkluderande god ordning till sjöss och en samverkande marin diplomati bland de uppgifter flottan förväntas kunna lösa (Till 2018, s. 49). Expeditionära operationer syftar till att säkra förhållandena till sjöss för att skapa en säker miljö för handeln. Den inkluderande goda ordningen till sjöss syftar främst till att internationellt skapa en säker miljö ur ett polisiärt perspektiv för att exempelvis hindra smuggling, olagligt fiske och internationell terrorism. Samverkande marin diplomati syftar till att arbeta inom ramen för internationellt samarbete för att uppnå en säker handel. Den postmoderna flottans utgångspunkt är således den liberala tanken, där globalisering och internationell handel med ett ömsesidigt beroende ska förhindra framtida konflikter.

Ytterligare en påverkansfaktor på marin styrkegenerering är enligt Till (2018, s. 399) den politiska viljan vilken manifesterar sig i nationella strategier kring nyttjandet av havet för egna intressen. Havspolitiken sätter ramarna för hur de underliggande nivåerna ska förstå

(15)

för utveckling och i många fall välstånd. En sådan agenda måste vara långsiktig för att ha förutsättningarna att faktiskt vara användbar. Ett misslyckande med att sätta en långsiktig agenda resulterar sannolikt i en sjöblindhet som Till menar är relativt vanligt som konsekvens kring ett sådant misslyckande.

Yetkin (2013, s. 481) nyttja en civil managementmodell för att bedöma förändring, och till del förmåga, inom den maritima säkerhetsmiljön (Maritime Security Environment). Han menar att det inte längre räcker att analysera en motståndares förmågor och försöka möta dem, detta med hänsyn till de långsiktiga investering som örlogsfartyg utgör för en stat. Yetkin menar även att det krävs en holistisk analys av allt från industri, folkets vilja och andra utmaningar för att producera en maritim strategi som styr marin styrkegenerering.

Både Till och Yetkin utgår från den maktrealistiska tanken, vilket innebär att de främst ser säkerhet som statens centrala intresse. Även om de belyser att stater kan välja olika sätt att inrikta sin flotta betonar de behovet av politiska strategier och inriktningar som sedan omsätts i tilldelning av ekonomiska medel för att uppnå dessa syften.

Stöhs (2018, ss. 13–14) sammanställer i en artikel de europeiska länders marina styrkor och deras tillvägagångssätt för att bibehålla förmåga i förhållande till omvärldens förändring efter kalla krigets slut. Framför allt terrorattackerna i USA 11 september 2001 utlöste ett fokus på mark- och luftoperationer i mellanöstern, vilket Stöhs menar ledde till att flottorna fick en stödjande roll i den moderna krigföringen. I Europa ledde detta till att en redan bristfällig förståelse för den maritima miljön och nyttan med flottan för statens säkerhet och utveckling förstärktes genom ökad sjöblindhet.

En viktig faktor i den marina styrkegenereringen är geografin i vilken fartygen ska verka. Geografin i kombination med vilka uppgifter som ska lösas borde vara en av de viktigaste faktorerna vid investeringar i nya fartyg. Men som Lindberg och Todd (2002, ss. 195–197) påpekar är det oftast faktorer som politik och ekonomi som spelar in i utformningen av nya fartyg. De menar att det finns ett mönster i hur länder utformar sina flottor, där de utgår från klassificeringen blå-, grön- och brunvattensflottor. Blåvattenflottor definieras som flottor vilka har en förmåga att projicera makt från havet mot land och förmågan att försörja den egna flottan på långa avstånd från de egna baserna. Grönvattenflottor definieras som flottor vilka ägnar sig till största del åt försvar av det egna territorialhavet och statens områden. Brunvattenflottor definieras som flottor optimerade för att lösa uppgifter i statens inre vatten.

(16)

Graden av specialisering i de olika flottorna korresponderar således mot vilken typ av geografiskt område deras fartyg förväntas lösa uppgifter i.

Linbergs och Todds indelning efter geografiskt område eller typ av hav kan liknas vid Tills indelning med moderna och postmoderna flottorna, där de postmoderna flottorna har förmågor som stämmer överens med blåvattenflottorna. De moderna flottorna och grönvattenflottorna delar även de syftet att de främst är inriktade på nationellt försvar i det närmast kringliggande havet. Brunvattenflottorna liknas närmast vid de moderna flottorna mot bakgrund av deras begränsade förmåga att verka utanför inre vatten.

Tidigare forskning är till stor del inriktad på den marina styrkegenereringen där örlogsfartyg och dess förmåga står i centrum. Guilfoyle (2017, s. 299) belyser dock att gränsen mellan vilka uppgifter som löses av örlogsfartyg respektive kustbevakningsfartyg blir allt otydligare. Vilket innebär att flottans och kustbevakningens förmågor behöver utökas, något som många gånger leder till överlappande förmågor inom en stats maritima resurser. Choi (2020, s. 43) nyttjar Norge som exempel på hur en stat kan organisera en kustbevakning och en flotta inom samma organisation i syfte att uppnå sjökontroll i en bredare betydelse som inte bara innefattar örlogsfartyg utan även civila fartyg.

2.1.3 Maritim säkerhet

Till (2018, s. 24) och Speller (2019, s. 170) definierar begreppet maritim säkerhet som god ordning till sjöss, som i grund och botten handlar om skydd mot alla maritima hot. Det står inte att finna någon vedertagen definition inom forskningen vad begreppet innebär. Innebörden av begreppet maritim säkerhet beror på vilken utgångspunkt som nyttjas vid definition, det vill säga vilken ”tanke” utgångspunkten härstammar från och speglar även synen på sjömakt (Seapower).

Den dominerande tolkningen av säkerhet i aktuell forskning utgår från den maktrealistiska tanken vars centrala objekt är staten (Germond 2015, s. 6). Statens främsta mål är överlevnad, vilket i ett anarkiskt internationellt system bäst tillgodoses genom maktmaximering. Det leder antingen till att en nationell militär styrka byggs upp för att kunna skydda de egna intressena eller att staten allierar sig med andra länder för att balansera den egna styrkan mot potentiella motståndare. Utifrån denna aspekt ses uppbyggnaden av militär styrka som naturlig för att kunna möta alla typer av hot. Den maktrealistiska tanken betraktar helt enkelt militära resurser som ett medel för att nå målen, i detta fall maritim säkerhet.

(17)

Ett annat sätt att se på säkerhet utgörs av den liberala tanken, som hävdar att liberala demokratiska stater har ett starkt intresse av samarbeten som sträcker sig bortom målet att överleva som stat (Germond 2015, s. 8). De gemensamma intressena drivs främst av ekonomiska motiv och staten har flera andra motiv än nationell säkerhet, främst ekonomiskt välstånd. Detta visar sig genom fria marknader och institutioner som främjar ekonomisk globalisering. Sett ur detta perspektiv initieras militär samverkan som en naturlig följd av gemensam strävanden att etablera en viss grad av säkerhet i den anarkiska internationella domänen. Militär samverkan bidrar således till att etablera internationell säkerhet, vilket i sin tur bidrar till att upprätthålla den nationella säkerheten.

Vad är maritim säkerhet? Den frågan ställer sig Bueger (2015, s. 161) i sitt försök att skapa klarhet krig begreppet, han menar att det sträcker sig över områden så som sjömakt, uthållighet (resilience), blå ekonomi och marin säkerhet (marine safety). Dessa områden i sin tur kan innefatta frågor som exempelvis piratverksamhet, olyckor, konflikter mellan stater, klimatförändringar och olagligt fiske. Bueger synliggör att definitionen av maritim säkerhet beror på vilken utgångspunkt som tas, ur den ekonomiska synvinkeln kan en blå tillväxt och marin säkerhet vara viktigast medan det ur en säkerhetspolitisk synvinkel är sjömakt och militära medel som är viktigast. Han menar vidare att upprätthållandet av maritim säkerhet är en stor myndighetsgemensam utmaning och att utifrån vilka aktörer som är delaktiga i detta upprätthållande går det att dra slutsatser om statens generella syn på maritim säkerhet, där fler aktörer innebär att synen breddas.

2014 antog EU en ny maritim säkerhetsstrategi (EUMSS) vilken tog en holistisk ansats till begreppet maritim säkerhet och syftar till att skydda såväl nyttjandet av havet enligt regelverket United Nations Convention on the Law of the Sea (UNCLOS) och nationella regelverk, men även skyddet av miljö, infrastruktur och transporter (Council of the European Union 2014, s. 3). EUMSS uttrycker att civil-militärt samarbete, såväl som samarbete med EU-myndigheter och industri behöver vidareutvecklas för att kunna hantera de hot och risker som identifieras i den maritima domänen.

2.1.4 Nyttjande av marina resurser

Nyttjande och generering av marina resurser är nära besläktade, men behandlas för tydlighetens skull separat i denna studie. Själva nyttjandet av marina resurser handlar om hur ett land väljer att använda sina förmågor kopplat mot vilken strategi staten i fråga har

(18)

anammat. Till skillnad mot generering handlar inte nyttjande om hur marin förmågor skapas utan om hur de används för att uppnå politiska målsättningar.

Nyttjandet av marina stridskrafter (use of naval force) är ett forskningsområde som, likt skapande av marina stridskrafter, främst har rört stormakternas nyttjande av marina resurser för att tillgodose sina politiska syften. Nyttjandet av marina resurser ur ett småstatsperspektiv är inte lika väl beskrivet som ur stormaktsperspektivet. Tidigare forskning är främst inriktad mot marina stridskrafter, med fokus på örlogsfartyg. En vidgning av begreppet marin till maritim innebär i princip att örlogsfartyg ersätts av statsfartyg, det vill säga alla fartyg eller svävare som ägs eller brukas av en stat och nyttjas i icke-kommersiella syften (SFS 1982:756, 2§ 3.).

Mahan (2015, ss. 250–254) menar att syftet med flottan är att vara offensiv ute på havet och inte sitta fast i defensiva positioner kring hamnar. Det gäller även att tillfoga fienden så mycket skada som möjligt på dennes handel så att kommunikationslinjerna bryts för fienden, medan de egna hålls intakta. Vidare menade Mahan att kustförsvaret skulle vara den defensiva faktorn och flottan den offensiva som vid varje tillfälle skulle söka upp och förstöra fiendens fartyg. Offensiven skulle alltid vara det prioriterade i krig där målsättningen var att trycka fienden till defensiv och hålla honom där. Mahan insåg att ett lands kommunikationer och handel var grunden till nationellt välbefinnande, och därigenom något som både måste skyddas för egen del och störas för motståndarens del. Till skillnad från landkriget, i vilket kommunikationslinjerna mycket sällan delas mellan krigförande parter, sker kommunikationerna på havet över samma yta. Därför menade Mahan att en sjöstyrka måste vara flexibel i sitt pendlande mellan offensiv och defensiv (Mahan 2015, s. 290).

Speller (2019, s. 52) menar att strategiskt tänkande kring nyttjandet av marina resurser är en förutsättning för framgång i marin krigföring. Detta är främst kopplat till begreppet command of the sea (sjökontroll) och dess möjlighet att indirekt eller direkt stötta en landkampanj inom ramen för en konflikt. Fokus för en nations flotta handlar ofta om de förmågor som kopplas till krigföring, exempelvis upprätta eller bestrida sjökontroll. Det är dock inte bara i krig som en stat nyttjar sina marina resurser, även nyttjandet i fredstid eller i konfliktnivåer som inte är krig finns det många sätt att nyttja de marina resurserna. Det kan exempelvis röra sig om funktioner kopplat mot marin diplomati och marin närvaro. I jämförelse med armé- och luftstridskrafter är sjöstridskrafter ett bra diplomatiskt verktyg, då dess möjligheter att

(19)

uthålligt vistas på det fria havet skapar möjlighet att förflytta fartyg utan att kränka en annan stats gränser.

McFate (2020, s. 57) beskriver den amerikanska flottans nyttjande som i huvudsak konfliktdämpande genom närvaro, stärkande av band med allierade och skydd av den globala handeln. Det amerikanska syftet med nyttjandet av dess flotta är enligt honom att använda överväldigande dödligt våld för att besegra fiender och att forma den geopolitiska miljön samt att genomdriva internationella normer genom närvaro. Förmågan att visa närvaro i andra delar av världen än i de närmast kringliggande haven har för många länder blivit än viktigare, inte bara för de före detta kolonialmakterna, utan numera även för många stater i syfte att skydda den globaliserade handeln.

Det visade sig inte minst 2008 där ett flertal EU-medlemsstater valde att gå samman för att gemensamt skydda sina intressen i form av internationell handel i Adenviken (Germond 2011, s. 567). EU Naval Force Operation (NAVFOR) ATALANTA utgör ett bra exempel på hur flera stater går samman för att skydda sina gemensamma intressen, något som blivit allt viktigare för småstater i syfte att bidra inom olika typer av allianser. Detta oavsett om det rör sig om Nato eller EU så handlar det om att bidra, framförallt när småstater anlägger olika typer av militära samverkansstrategier i syfte att öka sin egen säkerhet (Edström & Westberg 2020, ss. 198–199).

2.2 Sammanfattning

En sammanfattning av tidigare forskning inför studiens kommande delar ger att en stats maritima strategi måste förstås i kontexten av dess övergripande nationella strategi i vilken de maritima frågorna behöver omhändertas. De inriktningar som en maritima strategi ger avseende målsättningar och prioriteringar skapar ingångsvärden för hur den maritima styrkegenereringen ska genomföras, samt hur användandet av styrkor som skapas ska inriktas och disponeras genom nyttjande av maritima stridskrafter. Däremot behöver det inte bara vara marina stridskrafter i form av örlogsfartyg som blir de medel vilka en stat ämnar uppnå sina målsättningar med, det kan lika gärna vara exempelvis isbrytare eller sjömätningsfartyg. Skillnaderna i hur olika stater betraktar havet är beroende på om de tillämpar det maktrealistiska eller det liberala tankesättet. Detta tankesätt påverkar både generering och nyttjande av maritima resurser. Relaterat till Corbetts tanke om att säkra kommunikationslinjer till havs är en flottas viktigaste uppgift utgör den internationella

(20)

handeln en stor faktor för alla stater, oavsett om det är den maktrealistiska eller den liberala tanken som dominerar.

2.3 Studiens forskningsbidrag

Studien bidrar till forskningen om maritim styrkegenerering ur ett småstatsperspektiv genom att nyttja en etablerad teori för staters nyttjande av havet, samt modifiera den för att uppnå ett holistiskt synsätt på maritim säkerhet för små stater. Genom att nyttja fallet Sverige som studieobjekt belyses den svenska anpassningen till en förändrad hotbild, och studien förklarar dess förändring och kontinuitet. Studien bidrar därigenom till forskningsläget med en modifierad teori för att förstå små staters nyttjande av havet i en tid där maritim säkerhet inte bara berör enskilda stater, vilket är viktigt i en allt mer globaliserad värld.

Studiens utomvetenskapliga bidrag utgör den förklaringsmodell som skapas för att utveckla maritima styrkor samt dess diskussion om hur ett förändrat synsätt skulle kunna bidra till en effektivare tröskeleffekt för svenskt totalförsvar.

(21)

3 Forskningsdesign

Detta kapitel presenterar den teori som utgör studiens teoretiska utgångspunkt och operationaliserar densamma till ett analysramverk, därefter presenteras val av fall och analysenheter samt metodologiska överväganden.

I denna studie nyttjas teorin som utgångspunkt för skapande av det analysramverk genom vilket empirin analyseras med metoden diskursanalys. Studien är teorikonsumerande genom att den placerar fallet Sverige centrum och nyttjar teorin för att förklara kontinuitet och förändring i dess maritima strategi (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud, 2012, s. 41).

3.1 Teori

Grunden och kärnan i studiens teori är den klassiska triad som Ken Booth (2014) första gången 1977 lanserade i sin bok Navies and Foreign Policy. Triaden består av de tre roller som marina stridskrafter kan fullgöra: en militär roll, en diplomatisk roll och en polisiär roll. Inom ramen för dessa roller finns ett antal uppgifter som är karaktäristiska för respektive roll. Teorins kärna utgörs av staters nyttjande av haven, samt hur de väljer att beakta dess nytta för sin egen vinning.

(22)

Booths tidlösa teori är fortfarande aktuell för att beskriva dagens nyttjande av marina resurser. Den har bland annat nyttjats som grund för den australiensiska maritima doktrinens beskrivning av de maritima uppgifter som staten hanterar (Royal Australian Navy 2010, s. 100). I den australiensiska anpassningen poängteras att örlogsfartygs stora förmågebredd baseras på den militära rollen och fartygens förmåga till väpnad strid. Till (2018, s. 367) menar att ett av problemen med Booths triad är att de utåtvända sidorna lätt ger intrycket av att funktionerna är separata. Rollerna bör istället ses som samverkande, framförallt i en samtida kontext där hanteringen av hybridhot blir allt viktigare. Han menar vidare att staters begränsade försvarsbudgetar och kraven på marinstridskrafter att göra mer med mindre resurser gör att det blir än viktigare att se de olika rollerna som samverkande.

Booth (2014, s. 25) påpekar själv att triaden inte ska ses som en modell för utformning av en flotta, eftersom det är mycket få länder som kan uppvisa den förmågebredd som krävs. Det varierar dessutom över tid vilka förmågor enskilda stater kan vidmakthålla. Teorin som sådan bedöms ändå kunna utgöra teorikärnan i denna studie med hänsyn till att det specifikt är Sverige som undersöks och förändring är av intresse.

Teorin har använts av flera forskare som har tolkat och anpassat den för olika syften, bland annat Speller (2019, s. 218) som konstaterar att teorin är minst lika aktuell i 2020-talets inledning som den var 1977. Även Hattendorf (2013, ss. 8-9) menar att relevansen av teorin kvarstår som ett bra verktyg för att beskriva en flottas uppgifter i relation till maritim strategi. Germond (2020, s. 26) nyttjar triaden för att beskriva de funktioner vilka en flotta kan fylla, däremot pekar han på de begräsningar i förmågebredd som hindrar en liten flotta att uppfylla alla de roller som triaden innefattar.

Booth (2014, ss. 22–23) delar upp den militära rollen i två delar, maktbalansfunktioner (balance of power functions) och projicering av kraftfunktioner (projection of force functions). Den förstnämnda handlar om maktbalans och den avskräckning som flottan bidrar med i fred, medan den sistnämnda fokuserar på våldsanvändning inom ramen för olika konflikter. Han nyttjar kategorierna kärnvapenkrig mellan stormakterna, konventionellt krig, begränsade krig och interventioner och gerillakrig. Kärnvapenkrig behandlas inte i denna studie då det inte bidrar till syfte och frågeställning.

Enligt Booth avgörs krig sällan till sjöss, däremot menar han att havets nyttjande i olika konflikter har påverkat utgången av krig. Gulfkriget 1991 är ett exempel där stor del av

(23)

sjökontroll och på så sätt skydda Israel från sjösidan under Jom Kippurkriget 1973 (Till, 2018, s. 216). Samverkan och samordning mellan stridskrafterna är ofta nyckeln till framgång, oavsett om det rör sig om fartygsbaserat flygunderstöd till en landkampanj eller skydd av logistik som går via köl till ett konfliktområde kan inte en vapengren vinna en större konflikt ensam, framförallt inte i kustnära områden.

Flottans funktion i fred syftar till konventionell avskräckning genom förmåga att hävda territoriell integritet, i vilken Booth (2014, s. 239)även inkluderar möjligheten att dra nytta av naturresurser och bibehållande av god ordning på det egna territoriet. Vidare menar han att det sätt som en stat utformar sitt sjöförsvar beror på hur det marina hotet uppfattas och vilka ambitioner staten har med nyttjandet av havet och i vilken geografisk utsträckning intresset finns. Ambitionerna kan vara exempelvis förmågan att etablera sjökontroll eller att bestrida sjökontroll, huruvida staten har allierade och vilken teknologi som finns tillgänglig på nationellt plan.

Flottans diplomatiska roll är enligt Booth (2014, s. 251) inte helt uppenbar i fredstid, men däremot inte obetydlig. Detta handlar framförallt om förhandling utifrån styrka (negotiating from strength), där den militära makten utgör grunden till den starkes diplomatiska påtryckningar mot en svagare part. Cable utryckte det som kanonbåtsdiplomati, vilket Widén (2011, s. 717) menar är ett smalt, offensivt och aggressivt sätt att bedriva marin diplomati. Å andra sidan finns det fortfarande en nytta i att ställa den typen av diplomati i relation till Clausewitz (1991, s. 42) teori om att kriget är en fortsättning av politiken men med andra medel. Det är trots allt i fredstid som den militära makten byggs upp och dess förmåga bidrar till att en viss diplomatisk inriktning kan bibehållas (Widén 2011, s. 718).

Booths sätt att betrakta och definiera marin diplomati är främst inriktad på stormaktsrivaliteten under det kalla krigets 1970-tal. Dessutom har den enbart en smal inriktning på den diplomati som sker med stöd eller inbladning av örlogsfartyg. I syfte att göra teorin mer användbar för det svenska fallet nyttjas Le Mières (2014) breddade begrepp maritim diplomati istället för Booths ursprungliga syn på diplomati i denna studie.

Le Mière (2014, s. 7) delar in den maritima diplomatin i tre delar, den samverkande (co-operative), den övertygande (persuasive) och en tvingande diplomati (coercive).

Den samverkande diplomatin syftar till att stödja mjuk diplomati med hårda medel, exempelvis genom humanitärt bistånd och katastrofhjälp där de militära medlen kan göra stor

(24)

nytta. Det kan också röra sig om hamnbesök och deltagande i internationella övningar för att stärka interoperabilitet och ökat förtroende. Men även deltagande i internationella operationer syftande till att stärka maritim säkerhet i ett område, exempelvis svenska flottans deltagande i OPERATION ATALANTA utanför Somalia eller Kustbevakningens deltagande i Frontex operationer i Medelhavet. Den samverkande diplomatin syftar till att bygga förtroende tillsammans med allierade stater, inom koalitioner och att skaffa inflytande inom allianser eller koalitioner (Le Mière 2014, ss. 8-11).

Den övertygande maritima diplomatin är enligt Le Mière (2014, ss. 12-13) den ovanligaste av de tre typerna. Dess syfte är att staten genom ett enskilt agerande ska öka anseendet för den egna nationella makten och bygga upp statens maritima anseende gentemot andra stater, detta utan att rikta specifika budskap eller hot mot någon enskild stat. Att visa närvaro är ett sätt att exemplifiera denna typ av diplomati.

I sin definition av tvingande diplomati tar Le Mière utgångspunkt i Cables begrepp kanonbåtsdiplomati, ett begrepp som tidigare benämnts som smalt, offensivt och aggressivt. I relation till samverkande och övertygande diplomati fyller det dock en funktion även i modern tid. Diplomati av denna typ har inget syfte i krig, det är snarare när diplomatin misslyckas som kriget tar vid. Sett i det perspektivet är kanonbåtsdiplomatin ett sätt att nyttja örlogsfartyg eller motsvarande i syfte att hantera internationella relationer utan att det resulterar i krig (Le Mière 2014, s. 18). I det denna typ av diplomati är det dock viktigt att skilja på förmåga och intention att använda våld. Förmågan att använda våld kan liknas vid kanonbåtsdiplomati, vilket med ett annat begrepp kan beskrivas som tröskeleffekt.

Cables definition av kanonbåtsdiplomati syftar enbart på vad örlogsfartygsstyrkor (naval force) kan åstadkomma vilket innebär att Widéns (2011, s. 717) poäng att den är för smal är giltig i denna studie. Därför nyttjar studien Le Mières mer holistiska definition av tvingande diplomati;

“The overt display, demonstration, threat or use of limited sea- based force by a state or non- state actor designed to coerce an opponent to further a political goal, often unstated, by compellence or deterrence.”(Le Mière 2014, s. 27).

Den bredare definitionen möjliggör att ett diplomatiskt verktyg inte nödvändigtvis behöver vara ett örlogsfartyg, det kan i det svenska fallet exempelvis utgöras av en statsisbrytare som möjliggör passage för andra fartyg genom nordostpassagen. Därigenom kan rätten till

(25)

oskadlig genomfart enligt havsrättskonventionen hävdas utan att begränsas av ett enskilt land. Detta skulle i sådana fall ske genom att använda ett obeväpnat fartyg för att uppnå en politisk målsättning, något som skulle utgöra ett tydligt exempel på maritim diplomati.

Den polisiära rollen i Booths teori är den del som huvudsakligen rör bibehållandet av god ordning i det egna sjöterritoriet. Booth delar rollen i två delar, dels det han benämner kustbevakningsuppgifter (coastguard responsibilities) och statsbyggande (nation-building) (Booth 2014, ss. 17-18).

Enligt Booth (2014, s. 17) utgör kustbevakningsuppgifterna de viktigaste uppgifterna inom den polisiära rollen. De innebär grundläggande uppgifter för en kuststat, nämligen att hävda dess territoriella suveränitet till havs, övervaka dess resurser till havs så som fiske och utvinning av råvaror från botten samt den allmänna goda ordningen i det egna territorialhavet. Han påpekar att kustbevakningsuppgifterna inte är särskilt tätt förknippade med utrikespolitiken, men menar att det likväl kan ha en påverkan på externa förhållanden. Det finns flera olika sätt att hantera denna roll, antingen utförs dessa uppgifter av en egen separat organiserad myndighet på det sätt som sker i Sverige. Ett annat alternativ är att dessa uppgifter sköts i sin helhet av flottan, på det sätt som sker i Danmark där försvaret ansvarar för alla delar rörande suveränitet till sjöss och sjö- och flygräddning (Maritimutredningen 2012, s. 58). Ett tredje alternativ är en separat gren inom försvaret under gemensam ledning men med separata uppgifter och befogenheter kopplat till kustbevakningsuppgifterna, exempelvis som i Norge där ”Kystvakten” är en separat del inom sjöförsvaret (Maritimutredningen 2012, s. 63).

Den statsbyggande delen inom den polisiära rollen handlar i stort om att bidra till intern stabilitet inom nationen (Booth 2014, s. 18). Booth liknar denna del vid uppgifter som fredstida användande av militära medel (peaceful uses of military force) och militär assistans till civila samhället (military assistance to the civil community) som en maritim motsvarighet till uppgifter som armén löser på land. Dessa uppgifter är främst aktuella vid katastrofer, svåra olyckor och liknande. Oavsett hur den polisiära rollen löses av olika nationer blir det en fråga om maritim säkerhet, och således behöver staten nyttja de resurser som står till dess förfogande. Det har även visat sig att örlogsfartyg inte nödvändigtvis behöver vara lösningen på alla problem till sjöss. Booth (2014, s. 276) lyfter ”Torsk-kriget” 1975–76 mellan Storbritannien och Island som exempel på detta, när Storbritannien satte in örlogsfartyg mot Islands kustbevakning i tvisten om fiskerätt i haven som omger Island.

(26)

Sammanfattningsvis utgörs teorin i denna studie av Ken Booths klassiska triad för att förklara funktionen av flottan i relation till statens nyttjande av havet för sina specifika ändamål. Den har dock modifierats med Le Mières beskrivning av diplomati för att bättre kunna beskriva en småstats diplomatiska ansatser med maritima resurser. Det är dock inte bara flottans funktioner som denna studie nyttjar teorin till, teorin utvidgas till att omfatta hela totalförsvaret i fallet Sverige. Studien använder således teorin för att beskriva hur Sverige nyttjar maritima resurser och relaterar sedan detta mot hotbild och maritim strategi.

3.2 Metod

I studien tillämpas en longitudinell fallstudiedesign med två analysenheter (tillfällen). Enligt Yin (2018, s. 15) är fallstudiedesignen ett lämpligt tillvägagångssätt när ett samtida fenomen ska undersökas på djupet, framförallt om gränserna mellan fenomenet och dess kontext inte är helt tydligt i verkliga livet.

Nyttjandet av en konstruktivistisk ansats lämpar sig väl för att analysera fallet i den kontext staten har att verka i. Med hänsyn till konstruktivismens strävan att identifiera socialt konstruerade mönster som bör förstås i den kontext i vilka de ges mening (Moses & Knutsen 2007, s. 195). Kontexten är viktig att förstå för att ur ett konstruktivistiskt synsätt förklara mänskligt agerande och dess påverkan de händelser vilka ska studeras. Det är inom konstruktivismen även viktigt att se den roll som forskaren har, det vill säga att forskaren som sådan inte är frånskild verkligheten utan är en del av den och som undersöker en uppfattning av världen (Moses & Knutsen 2007, ss. 10-11).

Ansatsen lämpar sig dessutom väl för att nyttja en kvalitativ textanalys, då studiens empiri utgörs av primärkällor i form av officiella dokument och beslut fattade av statsmakterna (David & Sutton 2016, s. 80). Den konstruktivistiska synen att språk och verklighet inte kan skiljas åt speglas tydligt i denna studies metodologiska ansats, genom att språket utgör den lins genom vilken verkligheten kan ses ur olika perspektiv (Bergström & Boréus 2018, s. 27). Denna studie visar hur Sverige uppfattar omvärlden i form av hot, samt hur denna väljer att hantera det hot som den uppfattar.

Studien nyttjar metoden diskursanalys i syfte att sätta respektive analysenhet i den kontext som var gällande vid den tidpunkten i historien. Att nyttja diskursanalys för att analysera empirin skapar möjligheten att sätta texten i dess sammanhang och undvika kvantifiering av texten (David & Sutton 2016, s. 269). Det skapar dessutom möjligheten att nyttja nerbrutna

(27)

delfrågor av forskningsfrågan baserade på den teori som tidigare presenterats. Målet i denna uppsats är inte att räkna exempel utan att söka svar på djupet (David & Sutton 2016, s. 289). Bergström och Boréus (2018, ss. 31–34) särskiljer på fyra olika tolkningsstrategier när det kommer till att tolka en text, den uttolkningsorienterade strategin, den avsändarorienterade strategin, den mottagarorienterade strategin och den diskursorienterade strategin. Den uttolkningsorienterade strategin där texten betyder vad analytikern läser in i den baserat på analytikerns förförståelse och där tolkning anses omöjlig utan förförståelse. Den avsändarorienterade strategin lägger huvudfokus på den betydelse texten hade när den producerades, inte när den togs emot. Detta kräver kunskap om kontexten då texten skrevs, där kontexten anses utgöra ramarna inom vilken texten rimligen kan tolkas. Den mottagarorienterade strategin syftar till att förstå den betydelse en text har för den primära mottagaren och där textens betydelse bestäms av dess mottagande. I den diskursorienterade strategin får texten sin betydelse utifrån en bredare diskurs i vilken aktören inte utgör huvudfokus. Diskursiva mönster i form av exempelvis kategorier, påståenden och värderingar relaterat till ett ämne i ett specifikt sammanhang.

Bergström och Boréus (2018, s. 35) påpekar även att ingen av dessa strategier kan anses som ”ren”, utan oftast blandas de men med olika tonvikt. I denna studie ligger tonvikten på den diskursorienterade strategin vilket innebär att fokus ligger på att identifiera de diskursiva mönster som rör specifika sammanhang. Exempelvis beskrivs den uppfattade hotbilden i respektive analysenhet relaterat till det uppfattade omvärldsläget vid tidpunkten i fråga.

Frågan om validitet i en diskursanalys kräver särskild uppmärksamhet. Mäts det som avses mätas eller något annat? Den empiri som nyttjas för att besvara frågan utgörs av försvarsbeslut i respektive period, vilket kompletteras av utredningar för att skapa förståelse för kontexten. För att svara på forskningsfrågan skapas delfrågor som ett led i operationaliseringen utifrån den teori som tidigare presenterats, vilket bidrar till den stora helheten i analysen och bidrar till precisionen i studien. Reliabiliteten ökas genom att frågorna som utgör operationaliseringen ställs så noggrant som möjligt i syfte att möjliggöra en precis mätning.

Esaiasson, Gilljam, Oscarsson och Wängnerud (2012, ss. 215-216) menar att diskursanalys utmärks av att texter och mänskliga uttryck styr hur vi uppfattar världen. De menar vidare att textanalys i allmänhet handlar om att ställa frågor till texten utifrån den grundläggande forskningsfrågan och därigenom nyttja texten till att besvara de frågor man vill ha svar på. De

(28)

menar även att det i själva analysen finns två olika sätt att förhålla sig till tänkbara svar i texten, att nyttja på förhand bestämda kategorier av svar eller ett öppet förhållningssätt där svaren på frågorna avgörs av vad som hittas i empirin. I denna studie nyttjas ett öppet förhållningssätt, där svaren avgörs av vad som återfinns i empirin. Det innebär i studien att den allmänna avgränsningen för vad som är relevant utgörs av de frågor som operationaliseras utifrån teorin. Att nyttja ett öppet förhållningssätt gör det även möjligt att nyansera svaren på frågorna utan att tvinga in dem i kategorier utifrån förutbestämda svar med risken att trivialisera snarare än att upplysa (Esaiasson et al. 2012, s. 217).

Utmaningen med att tillämpa ett öppet förhållningssätt är att bibehålla fokus på studiens problemställning och finna svar på frågorna snarare än att hitta intressanta men irrelevanta sidospår (Esaiasson et al. 2012, ss. 217-218). Ytterligare en risk är att svaren begränsas till vad som råkar återfinnas i empirin, då en aktörscentral aspekt väljs för att begränsa empirin till en hanterbar omfattning. Detta innebär att det främst är intressant vad den specifika aktören uttrycker, inte vad som inte sades eller vad andra författare har hävdat utgjort de underliggande budskapen.

3.2.1 Operationalisering

För att kunna utröna hur Sverige avser möta hotet i respektive analysenhet analyseras empirin ur tre dimensioner, den militära rollen, den diplomatiska rollen och den polisiära rollen. Inom respektive analysenhet besvaras nedanstående frågor i syfte att jämföra de båda tidsperioderna, samt beskriva kontinuitet och förändring. I syfte att belysa den övergripande bilden av svenskt nyttjande av havet och den förmåga som Sverige besitter att verka på havet utifrån en samlad strategi ställs följande fråga, utöver de frågor som är direkt knutna till de olika rollerna.

Hur kan den svenska maritima strategin förstås utifrån det hot som uppfattas och den svenska maritima styrkegenereringen?

Den militära rollen

Inom ramen för den militära rollen nyttjas den beslutade förmågan relaterat till hur det uppfattade hotet avser mötas i empirin. Detta sätts i perspektiv av främst maktbalansfunktioner men också projicering av kraftfunktioner (Booth 2014, s. 224). Den svenska avskräckningsförmågan byggs upp i fredstid och det behöver göras på ett sätt som

(29)

kan möta den hotbild som uppfattas. För att kunna utröna hur den militära rollen spelar in i svenskt nyttjande av havet ställs följande fråga till empirin:

Hur kan Sveriges säkerhetspolitiska ambitioner gällande avskräckning tolkas i förhållande till den uppfattade hotbilden, med avseende på marina militära förmågor? Syftet med frågan är tvådelad, dels syftar den till att beskriva hur hotet uppfattas och hur empirin beskriver att den ska mötas. Den militära rollen berör främst avskräckning, med hänsyn till att Sverige inte har deltagit i moderna konflikter med marinstridskrafter, annat än under FN-mandat i Libanon 2006/2007, blir det mer spekulativt hur dessa skulle stå sig mot en kvalificerad motståndare.

Den diplomatiska rollen

Vad avser den diplomatiska aspekten nyttjas den politiska viljan som går att spåra i empirin relaterat till Le Mières (2014, s. 2) tre typer av maritim diplomati, samverkande, övertygande och tvingande, dessa benämns i frågeställningen som effekter. Tonvikten inom ramen för den diplomatiska rollen är hur Sverige använder de maritima resurserna i vad som skulle kunna vara diplomatiska syften.

Hur används svenska maritima resurser för att uppnå diplomatiska effekter och vilka effekter avses uppnås?

Den polisära rollen

Operationaliseringen av den polisiära rollen avser utröna hur maritim säkerhet ska uppnås inom ramen för det som Booth (2014, s. 224) benämner som Domestic functions. För svenskt vidkommande berör denna roll främst totalförsvaret och dess funktion i fredstid. Frågan är utformad för att förklara hur de svenska maritima resurserna bidrar till maritim säkerhet i respektive analysenhet. Då denna roll i det svenska synsättet främst rör fredstida verksamhet belyses även myndighetssamverkan inom ramen för maritim säkerhet.

Hur används svenska maritima resurser för att uppnå maritim säkerhet?

Dessa frågor ställs till empirin för att utröna hur staten ser på nyttjandet av havet och utgör grunden för studiens resultat som presenteras i kapitel 4.

3.2.2 Val av fall och analysenheter

Inom ramen för en fallstudie finns flera olika typer av fallstudie med olika beståndsdelar tillgängliga beroende på vad studiens syfte är (Yin 2018, s. 49). Som tidigare har presenterats

(30)

är denna studie en longitudinell fallstudie och således en studie med ett fall och två analysenheter. Fallet utgörs av Sverige, analysenheterna däremot utgörs av försvarsbesluten 1982 och 2020.

Uppsatsens syfte att undersöka hur förändring av hotbild påverkar nyttjande av maritima resurser gör att det lämpligt att välja analysenheter på olika sidor av signifikanta händelser och i tider av olika hotbilder (Yin 2018, s. 51). Därför anses 1980-talet och 2020-talet utgöra lämpliga val av analysenheter. Signifikanta händelser mellan dessa två analysenheter är bland annat Sovjetunionens fall, slutet på kalla kriget och för Sveriges del en övergång från ”[..]alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig stödd på ett efter våra förhållanden starkt försvar.” (1984 års försvarskommitté 1985, s. 11) till dagens solidaritetsdeklaration och medlemskap i Europeiska unionen.

Valet av just dessa fall motiveras med att de är relativt nära i tid, språket har inte förändrats till den grad att det ställer andra krav på diskursanalysen och att det säkerhetspolitiskt är intressanta och för studien relevanta spänningar mellan stormakter i Sveriges närområde. Ett alternativ hade varit att nyttja en analysenhet under 2000-talet, för att kontrastera de spänningar som 1980- och 2020-talet exemplifierar. Detta hade dock inneburit att djupet i analysenheterna minskat och bedömningen är att det inte hade bidragit besvarandet av studiens frågeställning.

3.2.3 Tolkning av resultat

Esaiasson et al. (2012, s. 221) menar att tolkning av en text handlar om att begripa vad texten säger i förhållande till den fråga som ställs. Frågorna i detta fall utgörs av operationaliseringen som i sin tur är grundad på en modifierad version av Ken Booths triad. Hur tolkningen görs aktualiserar frågan om uttolkarens förförståelse i relation till ämnet. I detta fall är uttolkaren officer i Flottan med en stor förförståelse för det maritima och de frågor som är kopplade till denna domän. Å ena sidan kan det vara positivt med denna förförståelse då kontexter rörande maritim säkerhet och maritim styrkegenerering kan identifieras i empirin. Å andra sidan kan denna förförståelse vara negativ om för mycket läses in i empirin och presenteras som sanning i analysen.

Esaiasson et.al (2012, s. 222) påtalar att tidigare erfarenheter är ett problem i all samhällsvetenskaplig forskning och risken att det påverkar slutsatserna gäller även i kvalitativa textanalyser. Samtidigt som det finns vissa skeptiker som menar att uttolkarens

References

Related documents

I ett arbete som går ut på att undersöka hur ämnesintegrationen ser ut i olika skolor och där jag försöker finna argumenten för att ett sådant arbete sker, är det nödvändigt

Genom att fokusera på domstolarnas agerande, främst inom ramen för förhandsavgörandeproceduren och huruvida de väljer att bifoga åsikter eller inte när de begär

Surface chemistry analysis was completed using adsorption density, zeta potential, and microflotation on both gravity concentrates and run of mine ore samples.. Four collectors

De säger alla att det måste finnas tid till planering för att undervisningen ska bli så bra som möjlig men menar att den tiden som behövs för detta inte finns.. Ingen av dem

exempelvis att högläsningsboken inte bör vara varken för lätt eller för svår och att boken måste vara på elevernas nivå om den ska lyckas relatera till elevernas erfarenheter och

att många uppdragsgivare fortfarande inte kräver att de laboratorier de anlitar ska vara ackrediterade (eftersom det leder till högre kostnader), ser jag en klar risk för att många

En sådan studie skulle tillsammans med min redogörelse kunna bidra till ett bättre underlag för utvärdering av möjliga styrmedel i syfte att minska

Pierson nämner att de ökningar i ojämlikhet som skedde under New Labour skedde inom de 15 rikaste procenten, de blev alltså rikare, och de femton fattigaste procenten, de