J U R I D I C U M
Barns skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen
och dess förhållande till barnkonventionen
Josefin Gustafsson
VT 2021
JU600G Självständigt juridiskt arbete, 15 högskolepoäng
Examinatorer: Joakim Nergelius, Jesper Ekroth & Rigmor Argren Handledare: Mia Carlsson
Sammanfattning
Regleringen av barns skadeståndsansvar har under lång tid varit omdiskuterad i svensk rätt. Genom inkorporeringen av Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) når regleringen av barns skadeståndsansvar en ny dimension. I denna uppsats utreds hur barns skadeståndsansvar bedöms enligt 2 kap. 4 § skadeståndslag (1972:207) (SkL) och dess harmoni med barnkonventionens grundläggande principer.
Regleringen av barns skadeståndsansvar är uppdelad i två steg. Det första steget utgörs av en vållandebedömning, där avsikten är att utreda om barnet kan fastställas som vållare av den uppkomna skadan. Vållandebedömningen är inte densamma för barn i alla åldersgrupper. För barn under 15 år genomförs en objektiv vållandebedömning där ingen hänsyn tas till barnets tillräknelighet. Istället baseras den objektiva vållandebedömningen på om handlingen skulle ålägga en vuxen person ett skadeståndsansvar. För skadevållare mellan 15–17 år sker en subjektiv vållandebedömning enligt den ordinarie culparegeln, men hänsyn kan även tas till skadevållarens individuella förutsättningar.
Det andra steget vid bedömningen av barns skadeståndsansvar utgörs av en skälighetsbedömning där skäligheten i barnets skadeståndsansvar utreds. Skälighetsbedömningen utgörs av en utredning baserat på ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring, andra ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Av störst vikt vid skälighetsbedömningen är ifall skadevållaren har en föreliggande ansvarsförsäkring. I de fall skadevållaren täcks av en ansvarsförsäkring ska fullt skadestånd inom ramen för försäkringens belopp utgå. Det är således först när skadevållaren saknar en ansvarsförsäkring som övriga skälighetsgrunder aktualiseras. Skadevållare under 15 år ska i regel åläggas ett jämkat skadeståndsansvar medan skadevållare från och med 15 år till och med 18 år vanligen åläggs ett fullt skadeståndsansvar.
I uppsatsen ingår även att utreda barns skadeståndsansvar i relation till barnkonventionens grundläggande principer. De artiklar i barnkonventionen som analyserats i denna uppsats är för det första artikel 2 som utgör ett förbud mot diskriminering. För det andra utreds artikel 3 om barnets bästa. För det tredje utreds artikel 6 om barnets rätt till liv och utveckling. För det fjärde utreds artikel 12 avseende rätten att uttrycka sina åsikter och få sin röst hörd. Huruvida bestämmelsen om barns skadeståndsansvar i 2 kap. 4 § SkL överensstämmer med barnkonventionens grundläggande principer är i vissa delar diffust. Av utredningen påvisas att det främst är artikel 3 barnkonventionen om barnets bästa som kan anses åsidosatt. Även de övriga tre grundläggande principerna i artikel 2, 6 och 12 påvisar brister i det skadeståndsrättsliga systemet för barn.
1. Inledning ... 2
1.1 Bakgrund... 2
1.2 Syfte och frågeställningar ... 3
1.3 Metod ... 3
1.4 Avgränsning ... 5
1.5 Disposition ... 6
2. Barns skadeståndsansvar genom tiderna ... 7
2.1 1864 års strafflag ... 7
2.2 Reformen år 1924 ... 7
2.3 Bakgrunden till 1972 års skadeståndslag ... 8
3. Fastställande av barnets ansvar ... 10
3.1 Ansvarsförutsättningar ... 10
3.1.1 Allmänt om ansvarsförutsättningar ... 10
3.1.2 Objektiva ansvarsförutsättningar ... 10
3.1.3 Subjektiva ansvarsförutsättningar ... 11
3.1.4 Kausalitet och adekvans ... 11
3.2 Vållandebedömningen av barn ... 11 3.2.1 Allmänt om vållandebedömningen ... 11 3.2.2 Barn under 15 år ... 12 3.2.3 Barn 15–17 år ... 13 4. Skälighetsbedömningen... 13 4.1 Allmänt om skälighetsbedömningen ... 13
4.2 Ålder och utveckling... 14
4.2.1 Aspekter som beaktas vid ålder och utveckling ... 14
4.2.2 Skadevållare under 15 år ... 15
4.2.3 Skadevållare 15–17 år ... 16
4.3 Handlingens beskaffenhet ... 16
4.4 Ansvarsförsäkring ... 18
4.4.1 Allmänt om ansvarsförsäkringar ... 18
4.4.2 Barn med ansvarsförsäkring... 19
4.4.3 Barn utan ansvarsförsäkring... 19
4.5 Skadelidandes försäkringar ... 20
4.6 Andra ekonomiska förhållanden ... 20
4.7 Övriga omständigheter... 21
4.8 Den allmänna jämkningsregeln ... 22
5. Barnkonventionen ... 23
5.1 Barnkonventionens roll i svensk rätt ... 23
5.2 Barnens rättsliga ställning... 24
5.3.1 Innebörden av de grundläggande principerna ... 25 5.3.2 Artikel 2 ... 25 5.3.3 Artikel 3 ... 26 5.3.4 Artikel 6 ... 26 5.3.5 Artikel 12 ... 27 6. Analys ... 28 7. Slutsats... 34 8. Källförteckning ... 37 8.2 Offentligt tryck ... 37 8.2.1 Propositioner ... 37
8.2.2 Statens offentliga utredningar ... 37
8.2.3 Kommittédirektiv ... 37
8.3 Rättsfall ... 37
8.4 Litteratur ... 37
Förkortningslista
Barnkonventionen Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter
Barnkonventionslagen Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter Dir. Kommittédirektiv FAL Försäkringsavtalslag (2005:104) FB Föräldrabalk (1949:381) FN Förenta nationerna HD Högsta domstolen
NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning I
Prop. Proposition
SkL Skadeståndslag (1972:207)
SL 1864 års strafflag
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Nästa år blir skadeståndslag (1972:207)1 (SkL) 50 år gammal. Regleringen av barns
skadeståndsansvar regleras idag på samma vis som vid tiden för SkL:s ikraftträdande. Enligt principen om full ersättning, vilken är en vital del av skadeståndsrätten, ska den skadelidande försättas i samma ekonomiska situation som innan skadans inträffande. När barn är skadevållare genomförs däremot en skälighetsbedömning i syfte att avgöra om ett fullt skadestånd anses skäligt.2 Regleringen av barns skadeståndsansvar är en omdebatterad del av skadeståndsrätten.
I regel anses regleringen av barns skadeståndsansvar enligt 2 kap. 4 § SkL innebära en tämligen strikt bedömning. De lättnader för barns ansvar som återfinns på andra rättsområden, exempelvis straffrättsligt, återfinns inte lika markant i skadeståndsrättsliga sammanhang.3 Barn
har i många hänseenden en begränsad rättshandlingsförmåga, men inom skadeståndsrätten kan barn likväl ådra sig skadeståndsskulder.4 Till följd av den stränga bedömningen av barns
skadeståndsansvar fanns 268 barn registrerade för skadeståndsskulder till ett belopp på 8 015 189 kr hos Kronofogden år 2020.5
Motiven till den strikta regleringen av barns skadeståndsansvar är flertalet. En av dessa är förekomsten av ansvarsförsäkring. Ett barn som täcks av en ansvarsförsäkring löper liten risk att själv behöva erlägga skadeståndet till den skadelidande.6 Ansvarsförsäkringens förekomst
är utbredd eftersom den vanligen ingår i hemförsäkringen.7 Enligt statistik från 2019 hade
knappt 97 procent av Sveriges hushåll en hemförsäkring, vilket innebär att de flesta barn som riskerar skadeståndsansvar täcks av en ansvarsförsäkring.8
Ytterligare en anledning till den strikta bedömningen av barns skadeståndsansvar utmynnar i intresseavvägningen mellan skadelidandes intresse att erhålla ersättning och skadevållarens intresse att inte åläggas skadeståndsansvar, vilket blir en svår intresseavvägning när skadevållaren är ett barn.9 Till följd av den stränga bedömningen av barns skadeståndsansvar
enligt 2 kap. 4 § SkL torde det påvisas att skadelidandes intresse av att erhålla skadestånd väger tyngst i denna intresseavvägning.
Barns skadeståndsansvar är ett ämne som verkligen uppmanar till diskussion. Barns stränga ansvarsbedömning når en ny proportion till följd av inkorporeringen av Förenta nationernas (FN) konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).10 Inkorporeringen av
barnkonventionen innebär att denna fått ställning som svensk lag och därmed är direkt tillämplig i alla beslutsfattanden.11 Bestämmelserna i barnkonventionen är avsedda alla ärenden
som rör barn, såväl även skadeståndsrättsligt.
1 Omtryck SFS 2001:732.
2 Hellner, Jan, Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, 10 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2018, s. 411. 3 Singer, Anna, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, 7 u., Norstedts Juridik AB,
Stockholm, 2019, s. 364.
4 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, 2019, s. 327.
5 Kronofogdens utsöknings- och indrivningsdatabas, antal och belopp per 2020-12-31. (Hämtad 2020-05-04). 6 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, 2019, s. 367.
7 Bengtsson, Bertil, Försäkringsrätt: Några huvudlinjer, 10 u., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2019, s. 66. 8Svensk Försäkring, Finansinspektionen, Statistiska centralbyrån & Försäkringsbranschens
Arbetsgivareorganisation, Försäkringar i Sverige 2010–2019, s. 4.
https://www.svenskforsakring.se/globalassets/statistik/forsakring-i-sverige/forsakringar-i-sverige-2010-2019.pdf (Hämtad 2020-05-03).
9 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, 2019, s. 365.
10 Convention on the Rights of the Child, 1989, United Nations Treaty Series (UNTS), vol. 1577, s. 3. 11 Singer, Anna, Barns rätt, 1 u., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2017, s. 15.
Barnens ställning i det svenska samhället må uppfattas som stark i och med Sveriges ratificering och inkorporering av barnkonventionen, men trots det åläggs barnen ett strängt ansvar enligt SkL. Regleringen av barns skadeståndsansvar utmynnar i frågan huruvida barn bör ses som skyddsvärda individer utan ansvar att stå till svars för vållad skada eller som rättsliga subjekt ansvariga för sina handlingar.12 Rättsläget kring barns skadeståndsskyldighet är utifrån ovan
angivna aspekter ett rättsområde som lämpas för utredning, vilket är intentionen med denna uppsats.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att utreda barns skadeståndsansvar enligt 2 kap. 4 § SkL och dess harmoni med barnkonventionens grundläggande principer. I syftet ingår det att utreda hur barns skadeståndsansvar bedöms enligt 2 kap. 4 § SkL. Bedömningen av barns skadeståndsansvar är traditionellt sett uppdelad i två steg. För det första utförs en vållandebedömning av barnets handlande, för att undersöka om det föranleder ett skadeståndsansvar. För det andra genomförs en skälighetsbedömning, där skäligheten av barnets skadeståndsansvar utreds. Skälighetsbedömningen utgör även en jämkningsmöjlighet av skadeståndsansvaret, varvid även jämkning av barns skadeståndsansvar ingår i det andra steget.
I uppsatsens syfte ingår det att utreda om nuvarande reglering av barns skadeståndsansvar återspeglar de rättigheter som finns i barnkonventionens grundläggande principer. Barnkonventionen inrymmer fyra grundläggande principer varav den första är förbud mot diskriminering, vilken regleras i artikel 2. Barnets bästa, vilket även är en grundläggande princip regleras i artikel 3. Barnets rätt till liv och utveckling regleras i artikel 6, medan barnets rätt att komma till tals och få sin röst hörd regleras i artikel 12. Samtliga angivna artiklar är avsedda att ingå i uppsatsens utredning.
Utifrån detta har följande frågeställningar vuxit fram:
• Hur bedöms barns skadeståndsansvar enligt 2 kap. 4 § SkL?
• Föreligger det en harmoni mellan regleringen i 2 kap. 4 § SkL och barnkonventionens grundläggande principer?
1.3 Metod
Frågeställningarna i denna uppsats kommer att utredas utifrån den rättsdogmatiska metoden. Med den rättsdogmatiska metoden avses användandet av erkända rättskällor för att beskriva gällande rätt. I denna uppsats kommer de vedertagna rättskällorna lagstiftning, lagförarbeten, doktrin och rättspraxis att användas.13 Med lagförarbeten avses i denna uppsats dels förarbeten
till SkL, men även förarbeten till inkorporeringen av barnkonventionen tillmäts betydelse för utredningen. Samtliga förarbeten som tillämpas i denna uppsats är av relevans vid fastställandet av gällande rätt på det valda rättsområdet. Den lag som huvudsakligen kommer att behandlas under detta arbete är SkL, där 2 kap. 4 § SkL står i fokus för utredningen. Att SkL utgör en vedertagen rättskälla i svensk rätt och därmed kan tillämpas enligt den rättsdogmatiska metoden råder det inga tvivel om.
I denna uppsats tillämpas även barnkonventionen som en rättskälla. Barnkonventionen i sig föranleds inte av en rättsdogmatisk metod, utan innefattar ett socialt perspektiv. Bestämmelserna i barnkonventionen ger inte uttryck för rättsliga problem eller ställningar utan 12 Singer Anna, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen, Lena (red.), Saldeen,
Åke (red.), Barn som aktörer – en slutpunkt, volym 4, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2008, s. 203.
13 Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, Nääv, Maria (red.), Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, 2 u.,
tar avstamp i sociala problem. Barnkonventionens sociala perspektiv föranleder inte en rättsdogmatisk metod vid tillämpningen av barnkonventionen som en konvention.14
Barnkonventionen finns numer inkorporerad som svensk lag genom lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter och utgör därmed en primärkälla i det svenska rättssystemet. Inkorporeringen av barnkonventionen föranleder att denna tillämpas som lag i denna uppsats. Genom att tolka barnkonventionen som svensk lag medför detta att den får en större rättsligt bindande effekt än om den enbart hade tolkats som en konvention.15
Barnkonventionens nutida ställning som svensk lag medför att det ur denna aspekt inte föreligger några hinder att tillämpa den rättsdogmatiska metoden även i detta hänseende. Rättsdogmatiken kan innebära både ett de lege lata resonemang och ett de lege ferenda resonemang.16 Denna uppsats innefattar ett de lege lata resonemang eftersom uppsatsens syfte
är att utreda gällande rätt inom det valda området vilket är utmärkande för rättsdogmatiken.17
Även om uppsatsen inkluderar en utredning av barns skadeståndsansvars harmoni med barnkonventionens grundprinciper förs inget vidare de lege ferenda resonemang. De eventuella brister som uppsatsen påvisar i förhållandet mellan 2 kap. 4 § SkL och barnkonventionens grundprinciper är inte för denna uppsats att utreda vidare.
Den doktrin som används vid författandet av denna uppsats är rättsdogmatisk, vilket förhöjer dess värde som rättskälla. Rättsdogmatiskt orienterad doktrin anses vara en rättskälla som kan nyttjas inom rättsdogmatikens ramar.18 Doktrinen som används för detta arbete avser dels
doktrin inom skadeståndsrättens rättsområde, men även doktrin inom barnkonventionens rättsområde tillämpas i uppsatsen.
SkL och barnkonventionen är två skilda sorters regelverk. SkL är en svensk lag med avsikt att tillämpas direkt i det enskilda fallet. Barnkonventionen utgörs istället av en vagt utformad text med stora tolkningsmöjligheter som inte är utformad att vara direkt tillämpbar i det enskilda fallet.19 Till följd av dess olikheter är det svårt att föra dem samman i uppsatsen. Syftet med
denna uppsats är att dels utreda barns skadeståndsansvar enligt 2 kap. 4 § SkL, men även hur detta överensstämmer med barnkonventionens grundläggande principer. En uppdelning av de olika regelverken torde därmed främja den utredning som avses genomföras i denna uppsats. Uppsatsen utgörs därför först av en utredning av barns skadeståndsansvar enligt 2 kap. 4 § SkL, där både vållandebedömningen och skälighetsbedömningen presenteras. Därefter introduceras barnkonventionen som ett separat led. Dessa två separata led sammanförs sedan i uppsatsens sjätte och sjunde kapitel för en diskussion av dess harmoni.
Ansvarsförsäkringen är en vital del vid skälighetsbedömningen av barns skadeståndsansvar, vilket medför att rättspraxis på detta område är tämligen begränsad. Den ringa mängd praxis från tiden efter SkL:s ikraftträdande medför att rättspraxis från tiden före SkL:s ikraftträdande nyttjas i denna uppsats. Avgöranden från tiden före nuvarande SkL bör därmed även tillmätas betydelse i utredningen eftersom dessa belyser viktiga aspekter som annars inte skulle uppmärksammas. I förarbetet till nuvarande SkL framgår det att praxis från tiden före SkL:s ikraftträdande kan tillmätas betydelse vid tillämpningen av 2 kap. 4 § SkL för skadevållare
14 Grahn-Farley, Maria, Barnkonventionen: En kommentar, 1u., Studentlitteratur AB, Lund, 2019, s. 14. 15 Grahn-Farley, Barnkonventionen: En kommentar, 2019, s. 23
16 Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, 12 u., Iusté AB, Uppsala, 2020, s. 203.
17 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, Ämne, material, metod och argumentation, 4 u.,
Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2018 s. 49.
18 Kleineman, Rättsdogmatisk metod, Nääv (red.), Zamboni (red.), Juridisk metodlära, 2018, s. 21. 19 Grahn-Farley, Barnkonventionen: En kommentar, 2019, s. 10.
under 15 år.20 Således utreds gällande rätt i denna uppsats även med stöd av rättspraxis från
tiden före SkL:s tillkomst.
Till följd av ansvarsförsäkringens betydelse för 2 kap. 4 § SkL kommer försäkringens inverkan på gällande rätt att diskuteras i denna uppsats. Försäkringar är ett samhälleligt fenomen som i sammanhanget av denna uppsats får inverkan på rättstolkningen, vilket skulle kunna föranleda en rättssociologisk metod.21 Viktigt att påpeka är att ansvarsförsäkringen endast utgör en av
flera förutsättningar vid bedömningen av barns skadeståndsansvar enligt 2 kap. 4 § SkL. Den huvudsakliga metod som kommer att användas för denna uppsats är den rättsdogmatiska metoden, eftersom ansvarsförsäkringen endast utgör ett led i utredningen.
1.4 Avgränsning
I denna uppsats behandlas inte de situationer där barn är medvållare till en skada. Uppsatsen avser att utreda det enskilda barnets skadeståndsansvar, därför har studier kring barnet som medvållare utelämnats från denna uppsats. Inte heller behandlas de situationer där ett barn ingår i en grupp solidariskt skadeståndsskyldiga. Solidarisk skadeståndsskyldighet för är visserligen en intressant aspekt av barns skadeståndsansvar, men är inte ämnat för denna uppsats. Uppsatsen utreder endast barnet som skadevållare, ytterligare dimensioner kan framläggas vid en diskussion om barnet som skadelidande, men det är inget för denna uppsats att utreda vidare. Föräldrars principalansvar samt föräldrars tillsynsplikt behandlas inte heller i denna uppsats. Fokus är beläget på barns skadeståndsansvar varvid föräldrars ansvar inte inbegrips i denna uppsats.
Uppsatsens primära undersökningsområde är dels barns skadeståndsansvar enligt 2 kap. 4 § SkL. Övriga lagbestämmelser berörs endast i den mån det är väsentligt för den primära utredningen. I de delar där barnkonventionen berörs kommer inte heller barnkonventionen behandlas i dess helhet. Barnkonventionen ska rätteligen ses som en helhet, ingen artikel ska utläsas och värderas för sig.22 Att i denna uppsats genomföra en utredning av alla
barnkonventionens artiklar är inte rimligt framför allt eftersom alla artiklar inte är av relevans för uppsatsens syfte. Vid utredningen av barnkonventionen kommer artiklarna 2, 3, 6, och 12, vilka är barnkonventionens grundläggande principer utgöra en del av uppsatsens huvudsakliga undersökningsområde. Att samtliga barnkonventionens grundläggande principer utreds i denna uppsats medför att en relativt täckande bild ges eftersom de grundläggande principerna ska genomsyra hela barnkonventionen.23 Övriga bestämmelser i barnkonventionen utreds endast i
den mån det är av relevans för uppsatsens syfte och frågeställningar.
Skadeståndsrätten kan delas upp i två kategorier, utomobligatoriskt skadestånd där skadan inte grundas i en avtalsrättslig förbindelse och inomobligatoriskt skadestånd där skadan grundas i en avtalsrättslig förbindelse. Med skadeståndsrätt avses med en snävare syn på skadeståndsrätten utomobligatoriska förhållanden, eftersom skadestånd som grundas i ett avtal vanligen har skadeståndsmöjligheter reglerat i avtalet.24 Därmed fokuserar denna uppsats på
barns skadeståndsansvar i utomobligatoriska förhållanden. 2 kap. 4 § SkL avser endast skadeståndsansvar för eget vållande, därmed utreds inte i uppsatsen de situationer där barn kan
20 Prop. 1972:5 Med förslag till skadeståndslag m.m., s. 459 f.
21 Hydén, Håkan, Rättssociologi: om att undersöka relationen mellan rätt och samhälle, Nääv, Maria (red.),
Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, 2 u., Studentlitteratur AB, Lund, 2018, s. 209.
22 SOU 2016:19 Barnkonventionen blir svensk lag, s. 22.
23 Karphammar Lundin Marie, Implementering av barnkonventionen – med hjärta och hjärna, 1 u.,
Studentlitteratur AB, Lund, 2019, s. 31.
bli skadeståndsansvariga med grund i strikt ansvar eller principalansvar. Uppsatsens primära fokus är specialregleringen för barns skadeståndsansvar i 2 kap. 4 § SkL, att även inkludera barns principalansvar och strikta ansvar medför att uppsatsen då skulle undersöka de ordinarie bedömningarna för dessa ansvarsformer, vilket faller utanför uppsatsens syfte.
Under arbetet med denna uppsats föreligger en viss differens kring vad begreppet barn innebär inom de olika områdena. Enligt artikel 1 barnkonventionen ska alla personer under 18 år räknas som barn och därmed ha möjlighet att åtnjuta barnkonventionens rättigheter. I 9 kap. 1 § föräldrabalken (1949:381) (FB) benämns personer under 18 år som underåriga, vilket differerar från benämningen i barnkonventionen. Ytterligare förvirring tillkommer när det inom skadeståndsrättslig praxis även görs vissa skillnader mellan personer under 15 år och de som är 15–17 år.25 Utifrån detta har det under denna uppsats varit nödvändigt att i vissa hänseenden
dela upp utredningen i åldersbaserade avsnitt. Under denna uppsats kommer för enkelhetens skull, i enlighet med barnkonventionens benämning med begreppet barn avse alla människor under 18 år.
1.5 Disposition
I uppsatsens andra kapitel utreds barns skadeståndsansvar utifrån ett historiskt perspektiv. Den historiska utredningen genomförs i syfte att medföra en ökad förståelse av barns skadeståndsansvar enligt den aktuella bestämmelsen i 2 kap. 4 § SkL. Genom uppsatsens andra kapitel påvisas således vilka tankar som lett fram till dagens reglering av barns skadeståndsansvar.
Uppsatsens tredje kapitel utgörs av en undersökning av det första steget vid bedömningen av barns skadeståndsansvar. I det tredje kapitlet utreds objektiva, såväl som subjektiva ansvarsförutsättningar som är aktuella vid vållandebedömningen. I kapitlet görs en distinktion i vållandebedömningen mellan barn under 15 år och barn mellan 15–17 år för att påvisa differensen i bedömningen av dessa åldersgrupper. Vidare beaktas även i uppsatsens tredje kapitel de skadeståndsrättsliga begreppen adekvans och kausalitet för att ytterligare påvisa relevanta aspekter som föranleder vållandebedömningen för barn.
I uppsatsens fjärde kapitel behandlas det andra steget vid bedömningen av barns skadeståndsansvar. I detta kapitel utreds den skälighetsbedömning som regleras i 2 kap. 4 § SkL. De aspekter som grundar skälighetsbedömningen utreds var och en för sig, för att på så sätt förklara vad skälighetsbedömningen grundas på. I uppsatsens fjärde kapitel behandlas därmed barnets ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, ansvarsförsäkringens inverkan, andra ekonomiska förhållanden samt omständigheterna i övrigt.
Det femte kapitlet redogör för det första barnkonventionens roll i det svenska rättssystemet där både Sveriges ratificering och inkorporering av barnkonventionen utreds. För det andra utreds barnets rättsliga ställning där barnet som skyddsvärd individ, men också som rättsligt subjekt granskas. För det tredje presenteras barnkonventionens fyra grundläggande principer samt barnkonventionens första artikel för att påvisa vilka som faktiskt har rätt att åtnjuta de rättigheter som barnkonventionen innebär samt vilka dessa rättigheter är.
I det sjätte kapitlet analyseras den fakta som framtagits under tidigare kapitel, men även uppsatsens frågeställningar besvaras. Uppsatsens sjunde kapitel utgörs av en slutsats över vad
25 Med benämningen 15–17 år avses barn från och med 15 år till och med 17 år, således barn som fyllt 15 år,
som konstaterats i analysen. Det åttonde, och sista kapitlet utgörs av en källförteckning. I källförteckningen redovisas de källor som använts under arbetet med denna uppsats.
2. Barns skadeståndsansvar genom tiderna
2.1 1864 års strafflag
Det historiska perspektivet främjar förståelsen kring utvecklingen av barns skadeståndsansvar. Ett historiskt perspektiv påvisar även vilka tankar som lett fram till dagens reglering, därför kommer relevanta aspekter av barns skadeståndsansvar genom tiderna belysas i detta kapitel. Den reglering som finns idag gällande barns skadeståndsansvar trädde i kraft 1972, men barns skadeståndsansvar fanns reglerat redan i 1864 års strafflag (SL). Den första regleringen av barns skadeståndsansvar återfinns i 6 kap. 6 § SL. Skadeståndsrätten hade under denna tid ingen egen lag utan fanns istället reglerad i en straffrättslig lag. Den skadeståndsrättsliga bestämmelsen för barns ansvar enligt 6 kap. 6 § SL gav barn ett skadeståndsansvar att svara med sin egen egendom i de fall där ansvar inte kunde fastställas hos någon som brustit i tillsyn över barnet. Bestämmelsen i 6 kap. 6 § SL medförde således att barnet endast var subsidiärt skadeståndsansvarigt.26
Specialregleringen av barns skadeståndsansvar avsåg skadevållare under 15 år, vilket motiverades med straffbarhetsåldern. Vid framställandet av 6 kap. 6 § SL togs ingen hänsyn till skadevållarens tillräknelighet utan ett barn kunde enligt 6 kap. 6 § SL åläggas ett skadeståndsansvar oavsett om det agerat uppsåtligt eller oaktsamt. Den stränga bedömningen i 6 kap. 6 § SL motiverades med det faktum att skadevållaren var skyldig och skadelidande var oskyldig och därmed var skadevållaren skyldig att utge skadestånd.27 Det går således att
fastställa att bedömningen av barns skadeståndsansvar enligt 6 kap. 6 § SL var tämligen sträng. Föga hänsyn togs till att det faktiskt var ett barn som var skadevållare. Den stränga bedömningen av barn som skadevållare kom emellertid att förändras i och med reformen år 1924.
2.2 Reformen år 1924
Bestämmelsen som antogs i 1864 års SL ändrades inte förrän år 1924 där förslag framfördes att en särskild vållandebedömning skulle införas för barn under 15 år. Barn i de yngre åldrarna ansågs inte inneha det förstånd och den mognad som krävdes för att de skulle genomgå samma vållandebedömning som en vuxen. I den särskilda vållandebedömningen föreslogs att barnets handlande inte skulle jämföras med hur en vuxen skulle agerat i samma situation. Bedömningen skulle istället utgå från vad man kunde förvänta sig från barn i samma ålder som skadevållaren. Lagstiftaren valde trots det att inte införa en särskild vållandebedömning för barn. I 6 kap. 6 § SL från 1924 fanns inget krav på att barnet för att anses som skadevållare skulle agerat oaktsamt eller uppsåtligt. För att ett barn skulle anses som skadevållare krävdes det istället att en skada var gjord av en person under 15 år, det krävdes dock att barnet skulle fastställas som vållare av den uppkomna skadan. Vidare kunde barn utifrån skadeståndsbestämmelsen 1924 inte åläggas skadeståndsansvar i de situationer där en vuxen inte skulle åläggas ett sådant ansvar.28
Som en lättnad för barns skadeståndsansvar valde lagstiftaren istället att införa en jämkningsmöjlighet. Efter fastställandet av att barnet orsakat skada genomfördes därmed en skälighetsbedömning av barnets skadeståndsansvar. Att en jämkningsmöjlighet av barns
26 Strahl, Ivar, Om barns skadeståndsskyldighet, SvJT, 1971, s. 24 f. 27 Strahl, Om barns skadeståndsskyldighet, 1971, s. 24 f.
28 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 187 f.
skadeståndsansvar tidigare saknats ansågs bristfälligt och 1924 var det därför dags för förändring. Den nya lydelsen i 6 kap. 6 § SL innebar därmed att en skälighetsprövning av barns skadeståndsansvar skulle genomföras med hänsyn till barnets sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt.29
För det första utreddes vid skälighetsbedömningen barnets sinnesart. Med sinnesart avsågs inte barnets utveckling eller barnets förmåga att inse riskerna med sitt handlande.30 Vid beaktande
av barnets sinnesart ansågs en handling som orsakats med mindre oförsiktighet bedömas mildare än en handling som orsakats med ett illasinnat syfte. För det andra utreddes gärningens beskaffenhet, där den skadevållande handlingen tillmättes större eller mindre farlighet. För det tredje utreddes omständigheterna i det enskilda fallet, vilket lämnades åt rättstillämpningen att avgöra. Vidare uttalanden anförde även att skadelidandes och skadevållarens förmögenhetsförhållanden kunde vara grund för en jämkning. Ifall skadeståndet var påtagligt betungande för skadevållaren och skadelidande inte var i behov av ersättning kunde det medföra jämkning.31
2.3 Bakgrunden till 1972 års skadeståndslag
Som tidigare beskrivits reglerades skadeståndsrättsliga bestämmelser i 1864 års strafflag, någon egen lag för skadeståndsrätten fanns därmed inte. I samband med att förslag på en ny strafflag framlades uppkom även funderingar kring hur skadeståndsrätten skulle regleras. Till följd av detta tillsattes en kommitté för att utreda vad som skulle hända med skadeståndsreglerna, däribland regleringen av barns skadeståndsansvar. Skadeståndskommitténs förslag innebar inga större förändringar från det som reglerades i 6 kap. 6 § SL. För barn under 15 år ansåg kommittén att bestämmelsen i 6 kap. 6 § SL skulle fortskrida.32
I kommitténs utredning diskuterades även vilken övre och nedre åldersgräns som borde gälla i den nya skadeståndsrättsliga regleringen avseende barns skadeståndsansvar. Gällande hur unga barn som kunde åläggas ett skadeståndsansvar ansåg kommittén att en nedre åldersgräns inte var lämplig. Flertalet skäl framfördes till varför en nedre åldersgräns inte var lämplig, men ett av de skäl som vägde tyngst var skadelidandes intresse av att erhålla skadestånd.33
Kommitténs utredning innebar även en förhöjd åldersgräns för de barn som skulle inbegripas i den speciella skadeståndsbestämmelsen för barn. I kommitténs förslag framgick att den som var över 15 år, men under 21 år skulle kunna nyttja den kommande regeln för jämkning. Kommitténs motivering till den förhöjda åldersgränsen grundades i att personer upp till 21 års ålder trots att de måste anses inneha en mognad likt en vuxen person ändå kan ha en begränsad ekonomi. Kommittén anförde därför att en jämkning av skadeståndet för personer mellan 15– 21 år därför endast skulle möjliggöras om ett fullt skadestånd blev oskäligt betungande.34
Vidare diskuterades ansvarsförsäkringens roll för barns skadeståndsansvar. För skadevållare i åldersgruppen 15–21 år kunde ett skadestånd aldrig jämkas inom ansvarsförsäkringens belopp. Eftersom ekonomiska konsekvenser av ett fullt skadeståndsansvar var den primära möjligheten 29 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 186 ff.
30 Strahl, Om barns skadeståndsskyldighet, 1971 s. 27.
31 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 187.
32 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 190.
33 SOU 1963:33 Skadestånd, s. 17. 34 SOU 1963:33 s. 25 ff.
till jämkning för skadevållare mellan 15–21 år ansågs det inte korrekt att jämka ett sådant skadestånd om skadevållaren täcktes av en ansvarsförsäkring.35
För skadevållare under 15 år framförde kommittén att en föreliggande ansvarsförsäkring för skadevållare i den ålderskategorin inte i sig självt skulle medföra ett skadeståndsansvar. En föreliggande ansvarsförsäkring skulle istället tillmätas betydelse i skälighetsbedömningen.36
För de allra yngsta skadevållarna, mellan fyra och fem år, ansågs inte en föreliggande ansvarsförsäkring vara tillräckligt för ett fullt skadeståndsansvar eftersom det var tveksamt ifall skadevållare i den ålderskategorin ens kunde tillmätas ett skadeståndsansvar.37
Det var dessa betänkanden som till viss del låg till grund för nuvarande SkL. Kommitténs utredning modifierades och ytterligare aspekter infördes i propositionen till dagens SkL. I propositionen till 1972 års skadeståndslag anfördes att för att fastställa barns skadeståndsansvar skulle begreppet vållande användas. Vidare anfördes i propositionen att skälighetsbedömningen inte skulle baseras på barnets sinnesart, istället skulle hänsyn tas till barnets ålder och utveckling. Begreppet sinnesart ansågs förlegat och därmed bedömdes barnets ålder och utveckling innebära en bättre beskrivning. Skäligheten skulle även baseras på handlingens beskaffenhet, därmed slopades begreppet gärningens beskaffenhet. Gärningens beskaffenhet ansågs vilseledande eftersom kommande skadeståndsreglering avsåg att innefatta såväl civilrättsliga mål som brottmål. Vidare anfördes att andra ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle inverka på skälighetsbedömningen. I propositionen anfördes vidare att ansvarsförsäkringen borde tillmätas större betydelse i bedömningen, vilket medförde att även den ingick i skälighetsbedömningen.38
Kommitténs förslag att den särskilda regleringen för barns skadeståndsansvar skulle inkludera även skadevållare under 21 år slopades. Istället avsågs den nya skadeståndsbestämmelsen gälla skadevållare under 18 år. Jämkningsmöjligheten för skadevållare från 15 år skulle däremot tillämpas restriktivt.39 Den nya bestämmelsen avsågs att till stor del tillämpas på samma vis
som 6 kap. 6 § SL för skadevållare under 15 år. Därmed ansågs praxis från tiden innan SkL:s ikraftträdande vara vägledande i framtida fall för skadevållare under 15 år. Lagstiftaren motsatte sig inte att domstolen i framtida fall fritt tillämpade bedömningen efter samhällets utveckling.40
SkL trädde i kraft 1972 där barns skadeståndsansvar reglerades i 2 kap. 2 § SkL. Bestämmelsen om barns skadeståndsansvar förflyttades sedermera genom en mindre förändring till 2 kap. 4 § SkL. Bestämmelsen i 2 kap. 2 § SkL innefattade endast person- och sakskada, men i samband med förflyttningen till 2 kap. 4 § SkL kom bestämmelsen om barns skadeståndsansvar även att gälla kränkning och ren förmögenhetsskada.41 Hur rekvisiten i 2 kap. 4 § SkL bedöms utreds
vidare under denna uppsats.
35 SOU 1963:33 s. 27. 36 SOU 1963:33 s. 21 f.
37 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 192.
38 Prop. 1972:5 s. 458 f. 39 Prop. 1972:5 s. 461. 40 Prop. 1972:5 s. 459 f.
3. Fastställande av barnets ansvar
3.1 Ansvarsförutsättningar
3.1.1 Allmänt om ansvarsförutsättningar
För att ett barn ska bli skadeståndsansvarigt krävs ett ansvar för skada. Vid bedömningen om skadevållaren ska åläggas ett skadeståndsansvar ska hänsyn tas till både subjektiva och objektiva omständigheter. Dessa genomgås oavsett vilken skadetyp som behandlas, därför utreds de olika skadetyperna inte vidare. En person under 18 år som orsakat en skada kan bli skadeståndsansvarig för personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och kränkning, vilket framgår av 2 kap. 4 § SkL som hänvisar till 2 kap. 1–3 §§ samma lag. Person- och sakskada kan enligt 2 kap. 1 § SkL orsakas genom både oaktsamhet och uppsåt. För att skadeståndsansvar för kränkning och ren förmögenhetsskada ska föreligga krävs enligt 2 kap. 2–3 §§ SkL att skadan orsakats genom en brottslig handling. Trots att straffbarhetsåldern i Sverige är 15 år kan ett barn trots att barnet inte kan åläggas straffrättsligt ansvar ändå åläggas ett skadeståndsansvar för kränkning och ren förmögenhetsskada. Detta medför att de lättnader som finns för barn inom straffrätten inte återfinns i samma utsträckning i skadeståndsrättsliga sammanhang.42 För
att fastställa att ett barn är skadeståndsansvarigt görs en ansvarsbedömning. De ansvarsförutsättningar som krävs för att skadeståndsansvar ska föreligga kan därmed delas upp i objektiva och subjektiva ansvarsförutsättningar.43
3.1.2 Objektiva ansvarsförutsättningar
Med objektiva ansvarsförutsättningar avses det som oberoende av skadevållarens individuella personliga förhållanden krävs för att ett skadeståndsansvar ska utdömas. Härtill hör för det första att en skada måste uppstå. För det andra måste det som skadats tillhöra en annan än skadevållaren. För det tredje måste det föreligga en plikt att inte skada annan.44 Därmed är det
inte möjligt att åläggas skadeståndsansvar om skadevållaren skadat sin egen egendom. Det är inte heller möjligt att ådömas skadeståndsansvar om en skada inte uppstått. Med plikt att inte skada annan kan förklaras att en person ska agera på ett sådant vis att ingen annan kommer till skada.
Plikten att inte skada annan kan delas upp i aktiva och passiva handlingar. Med aktiva handlingar föreligger en skyldighet att under sitt handlande ta hänsyn till risken för skada.45
Med passivitet avses i detta sammanhang underlåtenhet att agera, men en underlåtenhet att agera kan endast leda till skadeståndsansvar om det förelåg en plikt att agera. Risken för skadeståndsansvar via passivitet är sluten till en bestämd grupp och situationer, som många gånger finns föreskrivet i lag. En vanlig förklaring angående skadeståndsansvar genom underlåtenhet att handla brukar beskrivas som att där det finns en plikt att handla medför underlåtenhet ett skadeståndsansvar.46
Eftersom det vid de objektiva förutsättningarna inte tas hänsyn till skadevållarens individuella personliga förhållanden, spelar det utifrån denna aspekt ingen roll att skadevållaren är ett barn. Utöver de objektiva förutsättningarna föreligger, som ett komplement till dessa även subjektiva ansvarsförutsättningar.
42 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, 2019, s. 364.
43 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 181.
44 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, 2018, s. 103.
45 Håstad, Torgny, Björkdahl, Erika P, Brattström, Margareta & Zackariasson, Laila, Civilrättens grunder, 1 u.,
Iustus Förlag AB, Uppsala, 2016, s. 262 f.
3.1.3 Subjektiva ansvarsförutsättningar
Enligt huvudregeln i 2 kap. 1 § SkL ska den som genom uppsåt eller oaktsamhet orsakar en person- eller sakskada ersätta skadan. De termer som brukas för att fastställa skadeståndsansvar är uppsåt och oaktsamhet, vilka tillsammans utgör de olika subjektiva rekvisiten. Uppsåt och oaktsamhet betecknas gemensamt som vållande eller culpa, följande kommer benämningen vållande att användas. Därmed innebär ansvar enligt vållanderegeln skadeståndsrättsligt skadeståndsansvar för uppsåt eller oaktsamhet.47
Inom skadeståndsrätten föreligger det vanligen inget krav på uppsåt, utan det är oaktsamheten som är skadeståndsrättens brännpunkt. Skadeståndsrättsligt avses samma uppsåtsbegrepp som inom straffrätten, varvid en djupare beskrivning av detta inte framförs. Vid oaktsamhetsbedömningen är den grundläggande frågan om skadevållaren borde agerat på ett annat vis. Detta föregås av finnandet av en standard som därigenom den skadevållande handlingen kan jämföras med.48 I vilken omfattning de subjektiva ansvarsförutsättningarna
beaktas för barn som skadevållare utreds vidare i uppsatsens avsnitt 3.2. 3.1.4 Kausalitet och adekvans
Kausalitet och adekvans är två begrepp som inom skadeståndsrätten brukas för att avgöra skadeståndsansvaret. För att den skadelidande ska få ersättning av skadevållaren krävs ett orsakssamband mellan skadevållarens vållande och den uppkomna skadan. Inom skadeståndsrätten brukar orsakssambandet benämnas som kausalitet. För att skadelidande ska uppbära ersättning från skadevållaren föreligger även krav på att orsakssambandet inte får förevara alltför slumpmässigt eller avlägset, vilket benämns som kravet på adekvans. Sammantaget föreligger därmed ett krav på adekvat kausalitet mellan den vållande handlingen och den uppkomna skadan.49
För att ett barn ska fastställas skadeståndsansvarig krävs därmed att det föreligger en adekvat kausalitet mellan barnets handlande och den uppkomna skadan. Kravet på adekvat kausalitet och vållande innebär enligt en motsatstolkning att ett barn inte kan bära skadeståndsansvar för skador uppkomna genom olyckshändelser, vilket vanligen benämns som casus.50
3.2 Vållandebedömningen av barn
3.2.1 Allmänt om vållandebedömningen
En skadeståndsbedömning när barn är skadevållare kan traditionellt ses som uppdelad i två steg. I det första steget utreds om barnet kan fastställas vållare av den uppkomna skadan. I 2 kap. 4 § SkL förutsätts att personen under 18 år vållat en skada, vilket innebär att personen under 18 år orsakat skadan antingen uppsåtligt eller oaktsamt. Det vida spannet i 2 kap. 4 § SkL medför att bestämmelsen är tillämplig både vid mindre skador vållade av de allra minsta barnen och mer omfattande skador vållade av de äldsta barnen. Innan nuvarande reglering i 2 kap. 4 § SkL avsåg specialregleringen i 2 kap. 4 § SkL endast barn under 15 år. Bestämmelsen i 2 kap. 4 § SkL avser numera skadevållare under 18 år, men vad som trots det bör utredas är ifall samma vållandebedömning görs för barn i alla åldrar.
47 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, 2018, s. 123. 48 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, 2018, s. 124.
49 Håstad, Björkdahl, Brattström, & Zackariasson, Civilrättens grunder, 2016, s. 268. 50 Håstad, Björkdahl, Brattström, & Zackariasson, Civilrättens grunder, 2016, s. 262.
3.2.2 Barn under 15 år
Trots att uppsåt och oaktsamhet faller under kategorin subjektiva ansvarsförutsättningar, genomförs en objektiv vållandebedömning när skadeståndsansvaret för barn under 15 år utreds. Åldersgränsen för den objektiva vållandebedömningen för barn under 15 år motiverades utifrån en historisk aspekt och dess samband med den svenska straffbarhetsåldern.51 Hänsyn tas i
vållandebedömningen inte till ifall skadevållaren under 15 år handlat uppsåtligt eller oaktsamt.52 Med den objektiva bedömningen avses att mindre hänsyn ska tas till barnets
förmåga att inse risken med sitt handlande. Fokus vid bedömningen ska istället placeras på ifall handlingen skulle anses förutsätta skadeståndsansvar för en vuxen person. Det är därmed inte väsentligt enligt gällande rätt att ansvarsbedömningen innefattar en bedömning om vad som kan förväntas av barn i samma ålder som den potentiella skadevållaren.53
Det är möjligt att ifrågasätta huruvida ett barn ens kan anses uppfylla rekvisiten för vållande enligt lagens mening. Tanken med nuvarande lagstiftning i 2 kap. 4 § SkL är däremot inte att ta hänsyn till detta, utan den förenklade, objektiva bedömningen beaktar inte vad skadevållaren under 15 år insett eller förstått med den skadevållande handlingen.54 Syftet med en objektiv
vållandebedömning för barn under 15 år framförs enligt förarbetet till SkL som en möjlighet att vidga barns skadeståndsansvar. Således inkluderas även de situationer där skadeståndsansvar inte skulle föreligga om en jämförelse med barn i samma ålder och det skadevållande barnets insikt av risken med sitt handlande skulle grunda ansvarsbedömningen. Det vidgade skadeståndsansvaret för barn åsyftade även att de skadelidande i allt större utsträckning därmed skulle erhålla skadestånd. Vid den objektiva vållandebedömningen av barns skadeståndsansvar kan aldrig ett barn åläggas ett skadeståndsansvar för ett handlande där en vuxen inte skulle åläggas ett sådant ansvar.55 Motivet till 2 kap. 4 § SkL fokuserar därmed
mindre på det skadevållande barnets tillräknelighet och utreder inte i vidare bemärkelse i vilken omfattning barn kan anses som skadevållare.56
Trots att vållandebedömningen för barn under 15 år ska vara objektiv framförs det i förarbetet att barn i de allra yngsta åldrarna endast undantagsvis bör åläggas ett skadeståndsansvar. Barn i fem- till sexårsåldern bör därmed enligt förarbetsuttalande i regel inte åläggas ett skadeståndsansvar. Däremot fastställdes ingen nedre åldersgräns i förarbetet till SkL. Frånvaron av en nedre åldersgräns motiverades av det faktum att barn, redan vid tiden för SkL:s tillkomst i stor omfattning täcktes av en ansvarsförsäkring.57 Med avstamp i förarbetsuttalanden är det
förvisso klarlagt att de allra yngsta barnen inte bör åläggas ett skadeståndsansvar, men detta lämnar inget definitivt svar.
Det faktum att en objektiv vållandebedömning är regelrätt vid bedömningen av ett barns skadeståndsansvar bekräftades av Högsta domstolen (HD) i NJA 2001 s. 234. HD fastslog i NJA 2001 s. 234 att skadeståndsansvaret för ett tolvårigt barn skulle grundas i en objektiv vållandebedömning. Vidare fastställde HD att den objektiva vållandebedömningen inte bara avser de situationer där det skadevållande barnet agerat genom oaktsamhet, utan den objektiva 51 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 195.
52 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 194.
53 Prop. 1972:5 s. 164.
54 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 197 f.
55 Prop. 1972:5 s. 164.
56 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, 2019, s. 365. 57 Prop. 1972:5 s. 164 f.
bedömningen är även lämpad att tillämpas i de situationer där det skadevållande barnet agerat uppsåtligt. Huvudsyftet i NJA 2001 s. 234 var visserligen inte en vållandebedömning enligt 2 kap. 4 § SkL, men förarbetet till 2 kap. 4 § SkL diskuterades i rättsfallet där utfallet blev att en objektiv vållandebedömning är korrekt när barn åläggs ett skadeståndsansvar.
Den skärpta regleringen av barns skadeståndsansvar motiverades i flera hänseenden av det faktum att barn ofta har en föreliggande ansvarsförsäkring, vilken i många fall ersätter den skada som barnet vållat.58 Ansvarsförsäkringens framträdande roll för barns skadeståndsansvar
behandlas vidare under avsnitt 4.4. 3.2.3 Barn 15–17 år
Den objektiva vållandebedömningen är endast avsedd barn under 15 år. När ett barn över 15 år orsakar en skada är därmed den objektiva vållandebedömningen inte tillämplig. Barn över 15 år bedöms i regel utifrån den ordinarie culparegeln i 2 kap. 1 § SkL där hänsyn även tas till subjektiva faktorer.59 Bedömningen av skadevållare mellan 15–17 år ska därmed ske på samma
sätt som en vuxen, utifrån de ordinarie oaktsamhets- och uppsåtsreglerna, vilka anförts ovan i avsnitt 3.1.3. Det går således att påstå att de subjektiva ansvarsförutsättningarna nyttjas i sitt originaltänk för skadevållare i åldersgruppen 15–17 år.
Skadevållare mellan 15–17 år ska som tidigare nämnts i regel bedömas enligt den ordinarie culparegeln.60 Vid vållandebedömningen av skadevållare i denna ålderskategori ska även visst
beaktande tas till skadevållarens individuella förutsättningar.61 Barn från och med 15 till 18 år
kan således väga in subjektiva kriterier och individuella förutsättningar i vållandebedömningen, vilket skiljer sig från hur vållandebedömningen för barn under 15 år genomförs.
4. Skälighetsbedömningen
4.1 Allmänt om skälighetsbedömningen
“Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada innan han har fyllt arton år skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.” – 2 kap. 4 § SkL
Som ett andra led vid prövningen av barns skadeståndsansvar genomförs enligt 2 kap. 4 § SkL en skälighetsbedömning. Barnets fastställda skadeståndsansvar prövas utifrån flertalet kriterier för att utreda dess skälighet. Bestämmelsen i 2 kap. 4 § SkL är lätt att missta som en jämkningsparagraf. Visserligen medför 2 kap. 4 § SkL möjlighet till jämkning av skadeståndet, men är inte avsedd att endast utgöra en jämkningsparagraf, utan snarare utreda skäligheten i barnets skadeståndsansvar. Bestämmelsen utgör teknisk sett inte en jämkningsparagraf, utan avser istället att pröva skäligheten i barnets skadeståndsansvar och därigenom fastställa det belopp barnet åläggs att utge.62
58 Prop. 1972:5 s. 164. 59 Prop. 1972:5 s. 461. 60 Prop. 1972:5 s. 461.
61 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 197.
En grundläggande princip i den svenska skadeståndsrätten är att den som orsakat en skada är skyldig att ersätta den skadelidande. Den skadelidande ska, enligt huvudregeln, försättas i samma ekonomiska situation som innan skadan inträffade.63 För att principen om full ersättning
inte ska bli för betungande för barnet som skadevållare lämnar skälighetsbedömningen utrymme för att ett barn inte har samma omdöme, förstånd eller erfarenheter som en vuxen. Bestämmelsen i 2 kap. 4 § SkL är avsedd att ställa högre krav på barnen ju äldre de blir.64 Idén
med jämkningsmöjligheten i 2 kap. 4 § SkL är att skadeståndet i regel ska jämkas för barn under 15 år, medan skadeståndet i regel ska utgå till fullo för barn mellan 15–17 år.65 För barn under
15 år beaktas alla grunder för skälighetsbedömningen, medan skälighetsbedömningen för barn över 15 år främst aktualiseras vid barnets ekonomiska förutsättningar.66
Vid skälighetsbedömningen ska hänsyn enligt 2 kap. 4 § SkL tas till ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring, andra ekonomiska förutsättningar och omständigheter i övrigt. Samtliga kriterier som utgör skälighetsbedömningen utreds vidare nedan i detta kapitel.
4.2 Ålder och utveckling
4.2.1 Aspekter som beaktas vid ålder och utveckling
En av omständigheterna som ska beaktas vid skälighetsbedömningen enligt 2 kap. 4 § SkL är barnets ålder och utveckling. Vid beaktandet av barnets ålder och utveckling utreds barnets tillräknelighet.67 Bedömningen av barnets utveckling ska ske med hjälp av barnpsykologisk
expertis. Under bedömningen av barnets ålder och utveckling tas hänsyn till barnets psykiska mognad och intellektualitet. Det är även i detta steg i bedömningen av barns skadeståndsansvar möjligt att genomföra en jämförelse med vad som rimligen kan krävas av barn i samma ålder som skadevållaren. Den jämförande möjligheten är trots det inte absolut, utan får inte genomföras om det föreligger individuella omständigheter hos det skadevållande barnet. Individuella omständigheter kan exemplifieras genom att vid de tillfällen då skadevållaren har en funktionsvariation68 är det inte möjligt att jämföra med vad som krävs av barn i samma ålder
som skadevållaren.69
Barn under 18 år är en tämligen stor åldersgrupp, varvid ålder och mognad därmed måste beaktas i skälighetsbedömningen. Det faktum att ålder och mognad tillmäts betydelse innebär att för barn under 15 år genomförs en lindrigare bedömning än för barn i åldrarna 15–17 år. En yngre skadevållare ska därmed utifrån ålder och utveckling åläggas ett lindrigare skadeståndsansvar än en äldre skadevållare.70 En jämkning av barns skadeståndsansvar baserat
på ålder och utveckling är därmed främst avsedd skadevållare under 15 år. Från och med att skadevållaren närmar sig 15 år anses den inneha en mognad likt en vuxen och baserat på ålder och utveckling ska fullt skadestånd därför i regel utgå.71
63 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, 2018, s. 23.
64 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, 2019, s. 366. 65 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, 2019, s. 367. 66 Prop. 1972:5 s. 461.
67 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 201.
68 I prop. 1972:5 används begreppet “utvecklingsstörning”, se s. 461. Detta begrepp måste anses förlegat, varvid
begreppet “funktionsvariation” istället nyttjas i denna uppsats.
69 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 201.
70 Bengtsson, Bertil, Strömbeck, Erland, Skadeståndslagen – En kommentar, 4 u., Norstedts Juridik AB,
Stockholm, 2011, s. 76.
4.2.2 Skadevållare under 15 år
Som tidigare nämnts är jämkningsmöjligheten i 2 kap. 4 § SkL främst ämnad barn under 15 år.72 Barn under 15 år innebär en tämligen stor åldersgrupp, varvid det bör utredas om det
föreligger någon nedre åldersgräns. I propositionen till SkL framgår att barn i fem till sex års ålder endast undantagsvis bör åläggas skadeståndsansvar, samtidigt uttrycktes att de yngsta barnen troligen aldrig bör åläggas skadeståndsansvar. Vidare framgår i förarbetet till SkL att det vore olämpligt att ange en nedre åldersgräns för barns skadeståndsansvar, vilket även detta motiveras av troligt föreliggande ansvarsförsäkring hos det skadevållande barnet.73 Vid
frånvaron av en faktisk nedre åldersgräns har praxis i viss mån varit vägvisande.
I NJA 1977 s. 186 framförde Högsta domstolen (HD) att ett treårigt barn som kastat ett metallföremål mot ett två år äldre barn och därigenom orsakat personskada inte kunde fastställas som vållare av den uppkomna skadan. HD motiverade den ogillade skadeståndstalan med att ett barn i den åldern saknar det omdöme, mognad och insikt som krävs för att skadeståndsansvar ska föreligga. HD:s domslut i NJA 1977 s. 186 ger trots det ingen nedre åldersgräns eftersom bedömningen möjligen skulle bli annorlunda om barnet som orsakat skadan istället handlat med uppsåt. Barn i mycket ung ålder anses ha en förmåga att förstå vad som är en tillåten handling, bedömningen kan därför bli annan om barnet agerat med uppsåt.74
I förarbetet framgår det att de yngsta barnen troligen aldrig bör åläggas skadeståndsansvar. Att en faktisk nedre åldersgräns inte återges öppnar därmed även för att de allra yngsta barnen, trots domslutet i NJA 1977 s. 186 löper en risk att bli skadeståndsansvariga.75
I NJA 1948 s. 342 II bedömde HD att ett femårigt barn som cyklade på fel sida av vägen och därigenom orsakade en annan person skada var vållare av den uppkomna skadan. Vidare anförde HD att skadeståndet skulle jämkas med hänsyn till skadevållarens ålder och omständigheterna i övrigt. Domen från HD i detta fall påvisar att det finns möjlighet för barn i femårsåldern att åläggas skadeståndsansvar. Den ringa åldern hos skadevållaren kommer troligen enligt HD:s resonemang leda till jämkning av skadeståndet för barn i den ålderskategorin.
NJA 1948 s. 342 I behandlar de situationer där ålder och utveckling var en bidragande faktor till ett jämkat skadeståndsbelopp. Ett sexårigt barn antände en halmstack som sedermera spred sig till tre andra halmstackar, en höstack och en ladugårdsbyggnad. Skadevållaren antände halmstacken trots uppmaningar om att inte tända eld på något. Den skadelidande yrkade skadestånd och hävdade med stöd av vittnesuppgifter att den sexåriga pojken var mogen för sin ålder och därmed måste insett riskerna med sitt handlande. Med hänsyn till barnets utveckling ansåg HD att barnet måste insett riskerna med sitt handlande. HD ansåg att barnet anlagt branden genom grov vårdslöshet. Skadeståndsbeloppet jämkades dock med hänsyn till handlingens beskaffenhet, omständigheter i övrigt och barnets sinnesart. Med sinnesart avses i nutid barnets ålder och utveckling.
HD:s domslut i NJA 1977 s. 186 tyder på att skadeståndsansvar för barn inte bör föreligga när skadevållaren är tre år. Möjligheten till skadeståndsansvar finns däremot enligt NJA 1948 s. 342 I och II när barnet är i fem- och sexårsåldern, om än ett jämkat skadeståndsansvar. NJA 72 Prop. 1972:5 s. 461.
73 Prop. 1972:5 s. 164 f.
74 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 195.
1948 s. 342 I och II är visserligen från tiden före nuvarande 2 kap. 4 §, men i frånvaro av mer nutida praxis där barnets ålder och utveckling är av relevans för barns skadeståndsansvar har ändå detta rättsfall betydelse för utredningen ur denna aspekt. Vid utredningen av NJA 1948 s. 342 I och II tillämpades 6 kap. 6 § SL på skadevållare under 15 år, vilket lagstiftaren ansåg vägledande även för tillämpningen av 2 kap. 4 § SkL.76
Det faktum att ett femårigt barn enligt NJA 1948 s. 342 II kan åläggas ett skadeståndsansvar kan även motiveras av förarbetet till nuvarande SkL där det framgår att ett barn i fem till sex års ålder endast undantagsvis bör åläggas ett skadeståndsansvar.77 Uttalandena från HD medför
inga argument för var en nedre åldersgräns bör placeras, utan barnets ringa ålder behöver istället bedömas i det enskilda fallet. Det är dock inte alla barn under 15 år som kan omfattas av jämkningsmöjligheten baserat på ålder och mognad. I takt med att barnet blir äldre ökar också kraven på barnets mognad. För barn i åldrarna närmast under 15 år är jämkningsmöjligheten begränsad.78
4.2.3 Skadevållare 15–17 år
När ett barn når 15 års ålder bedöms det nått den utveckling som krävs för att fullt skadestånd utifrån denna ansvarsdel ska utgå i sin helhet.79 Enligt förarbetet till SkL kan barn från 15 år,
men under 18 år även få ett lindrigare skadeståndsansvar med hänsyn till utveckling. Enligt motivet till SkL anförs att även barn från och med 15 år i vissa fall kan få ett lindrigare skadeståndsansvar om skadevållaren har en framträdande funktionsvariation. Skäl att lindra skadeståndsansvaret för barn i åldrarna 15–17 år kan även föreligga om barnet försatts i en sådan situation att barnets psykiska mognad medför att barnet agerar olikt hur en vuxen person skulle agerat i samma situation. Att lindra skadeståndsansvaret utifrån mognad för barn mellan 15–17 år ska enligt motivet till SkL tillämpas restriktivt.80
I NJA 1993 s. 727 anlade tre16-åriga barn en brand på en skola. Branden orsakade skada till ett värde av 918 000 kr. De tre skadevållarna dömdes ansvariga för den uppkomna skadan. HD anförde i domen att det inte förelåg någon anledning att jämka skadeståndet med hänsyn till de tre skadevållarnas utveckling, däremot jämkades skadeståndet utifrån skadevållarnas ekonomiska förhållanden. Utfallet påvisar att ålder och utveckling som jämkningsgrund tillämpas restriktivt för skadevållare mellan 15–17 år. Huruvida barns skadeståndsansvar kan jämkas baserat på andra ekonomiska förhållanden redovisas nedan i avsnitt 4.6.
4.3 Handlingens beskaffenhet
Vidare i skälighetsbedömningen beaktas handlingens beskaffenhet. Vid beaktandet av handlingens beskaffenhet utreds om den skadevållande handlingen orsakats genom uppsåt eller oaktsamhet.81 Handlingens beskaffenhet är således avsedd att tillämpas på skadevållare under
15 år eftersom skadevållare mellan 15–17 år bedöms utifrån den ordinarie vållandebedömningen där hänsyn tas till uppsåt och oaktsamhet redan i vållandebedömningen. Om barnet agerat uppsåtligt talar det mot att en jämkning ska ske, särskilt om skadan vållats med avsikt.82 I förarbetet till SkL framgår att möjligheten att jämka skadestånd enligt 2 kap. 4
76 Prop. 1972:5 s. 459 f. 77 Prop. 1972:5 s. 164. 78 Prop. 1972:5 s. 116. 79 Prop. 1972:5 s. 129 f. 80 Prop. 1972:5 s. 461. 81 Prop. 1972:5 s. 126.
§ SkL ska användas restriktivt när skadevållaren vållat skadan uppsåtligen.83 När skadevållaren
agerat vårdslöst ska en mildare ansvarsbedömning genomföras. Den mildare ansvarsbedömningen för vårdslöst vållade skador ska särskilt beaktas milt om skadan uppkommit till följd av ett barns oförstånd.84
Vidare beaktas även under vilken omständighet skadan uppkommit, vilket även kan innefatta skadevållare mellan 15–17 år. Om skadan uppkommit i samband med lek talar detta för att en mildare bedömning av skadeståndsansvaret, där skadeståndstalan kan ogillas eller medföra jämkning.85 Handlingens beskaffenhet avses även inkludera underlåtenhet, vilket medför att ett
barn även kan nyttja den särskilda skadeståndsregeln i 2 kap. 4 § SkL när barnet vållat skada genom underlåtenhet.86
I NJA 1976 s. 458 modifierades en cykelpump till att även kunna skjuta korkar. Ägaren av cykelpumpen var ett nioårigt barn. Cykelpumpens ägare, det nioåriga barnet lånade sedermera ut den modifierade cykelpumpen till ett sexårigt barn. Under tiden när det sexåriga barnet lekte med cykelpumpen fastnade en kork och sexåringen bad därför ett annat barn om hjälp. När det hjälpande barnet försökte få bort korken for den iväg och träffade det sexåriga barnets öga som skadades allvarligt. Skadeståndstalan fördes mot det nioåriga barnet som lånat ut cykelpumpen, men talan ogillades. Majoriteten i HD uttalade att en normalt aktsam hantering av cykelpumpen inte torde medföra risk för skada. Det ansågs därför inte vårdslöst av cykelpumpens nioåriga ägare att låna ut den till den yngre kamraten.
NJA 1974 s. 585 behandlar en under lek uppkommen skada. Fallets omständigheter grundades i flertalet barn som spelat ett bollspel med klubbor, likt hockey. Spelet fördes mellan två lag och under spelets gång sköt ett elvaårigt barn mot bollen och råkade i samband med detta träffa ett bakomvarande barn i ögat med hockeyklubban. Händelsen ledde till en skadeståndstalan mot det elvaåriga barnet som orsakat skada på det bakomvarande barnet. HD ogillade skadeståndstalan och anförde att trots de risker som lek av den art som föranledde skadan medför måste riskerna anses som en naturlig del av sådan lek. Vidare anförde HD att vid lek borde ett mildare skadeståndsansvar utgöra bedömningen och att uppkomna skador endast bör föranleda skadeståndsansvar om skadevållaren agerat utanför lekens ramar. HD exemplifierade detta genom att ifall barnet agerat särskilt hänsynslöst i leken kunde detta föranleda skadeståndsansvar.
I NJA 1960 s. 599 blev ett elvaårigt barn skadeståndsansvarigt efter att ha kastat en träflisa mot ett annat barn. Skadan inträffade visserligen under en lek när tre barn lekte vid en hydda, men HD ansåg att kastandet av träflisan mot ett annat barn inte utgjorde en naturlig del av leken. Barnet som träffades av träflisan fick en betydligt försämrad syn på ena ögat, varvid det elvaåriga barnet som kastade träflisan ålades ett skadeståndsansvar för personskada.
Detta rättsfall kan ses som en exemplifiering där handlingens beskaffenhet och under vilka omständigheter skadan uppkommit. Det måste anses naturligt att ett barn som inte varnats för lekens risker inte kan åläggas ett skadeståndsansvar för till följd av leken uppkomna skador.87
83 Prop. 1972:5 s. 462.
84 Singer, Barns och ungdomars skadeståndsansvar – Ett alla tiders dilemma, Olsen (red.), Saldeen (red.), Barn som aktörer– en slutpunkt, 2008, s. 201.
85 Bengtsson, Strömbeck, Skadeståndslagen – En kommentar, 2011, s. 76. 86 Prop. 1972:5 s. 459.
