Samhällets utvalda föräldrar - En kvalitativ studie gällande det lämpliga familjehemmet

Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet

91-120 hp Hälsa och samhälle

Masterprogrammet 205 06 Malmö

Mars 2018

SAMHÄLLETS UTVALDA

FÖRÄLDRAR

EN KVALITATIV STUDIE GÄLLANDE DET

LÄMPLIGA FAMILJEHEMMET

2

SAMHÄLLETS UTVALDA

FÖRÄLDRAR

EN KVALITATIV STUDIE GÄLLANDE DET LÄMPLIGA

FAMILJEHEMMET

ANNA WELIN

Welin, A. Samhällets utvalda föräldrar. En kvalitativ studie gällande det lämpliga familjehemmet. Examensarbete i Socialt arbete, 30 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, Institutionen för Socialt arbete, 2018.

Abstrakt: Syftet med uppsatsen är att undersöka vad som uppfattas vara ett lämpligt familjehem utifrån de känslomässiga behov familjehemsvården ska fylla för de placerade barnen. Kvalitativa intervjuer har gjorts med tio personer som har lång arbetslivserfarenhet inom svensk familjehemsvård.

Resultatet visar att det lämpliga familjehemmet har en egen trygg anknytning och ett känslomässigt överskott som gör att barnen kan tryggas. Det lämpliga

familjehemmet upplever tillvaron begriplig, hanterbar och meningsfull och kan förmedla känslan till de placerade barnen. När samhället väljer familjehem till barn, väljs också förebilder. Familjehemsvård är inte automatiskt god vård för barn – den förutsätter lämpliga familjehem. Annars riskeras barnens hälsa och förmåga att hantera tillvaron, såväl under barndomen som i vuxenlivet.

Resultatet visar också att barnen som familjehemsplaceras ofta har omfattande känslomässiga behov. Det är vanligt att barnen har psykiatriska diagnoser och beteendestörningar. De placerade barnens mående har försämrats över tid. Samtidigt råder stor brist på lämpliga familjehem. På kort tid har antalet barn i familjehemsvård fördubblats, bl a till följd av de ensamkommande barnen som kommit till Sverige. När kommunerna inte själva klarat av att hitta lämpliga familjehem har privata företag anlitats. Familjehemsutredningarna ser väldigt olika ut. Ett familjehem som bedömts olämpligt av en kommun - kan bedömas lämpligt av en annan. De ”godkända” familjehemmen kan därmed ha mycket olika kvalitet, vilket påverkar vården av barnen som placeras.

Det råder stort missnöje gällande hur familjehemsvården är organiserad. Större samordning gällande rekryteringsinsatser efterlyses, liksom bättre villkor för familjehemmen och socialsekreterarna. Andra förbättringar som önskas är ökad kontroll av de privata företagens verksamhet samt ökad forskning inom

familjehemsvården, inte minst gällande hur familjehemmens lämplighet bör utredas.

Nyckelord: Anknytningsteorin, barn i dygnsvård, existentialismen, familjehem, familjehemsvård, föräldraförmåga, känsla av sammanhang

3

SOCIETY´S SELECTED PARENTS

A QUALITATIVE STUDY RELATING TO THE

SUITABLE FOSTER HOME

ANNA WELIN

Welin, A. Society´s selected parents. A qualitative study relating to the suitable foster home. Degree project in social work, 30 p. Malmö University: Faculty of health and society, Department of Social work, 2018.

Abstract: The purpose of the paper is to investigate what is considered to be a

suitable foster home based on the emotional needs that the foster care needs to fill for the placed children. Qualitative interviews have been conducted with ten people who have long working experience in Swedish foster care.

The result shows that the suitable foster home have their own safe connection and an emotional surplus that allows children to be safeguarded. They experience existence comprehensible, manageable and meaningful and can convey the feelings to the placed children. When society chooses foster homes for children, role models are also chosen. Foster care is not automatically good care for children - it requires suitable foster homes. Otherwise, the children's health and ability to handle life, both during childhood and in adulthood, are at risk.

The result also shows that children in foster homes often have extensive emotional needs. It is common for the children to have psychiatric diagnoses and behavioral disorders. The psychological mood of the children has deteriorated over time. Simultaneously, there is a great lack of suitable foster homes. In a short period of time, the number of children in foster care has doubled, partly as a consequence of single-parent children who came to Sweden. When the municipalities have not managed to find suitable foster homes, private companies have been hired. The investigations regarding the suitability of the foster homes look very different. A foster home that is assessed directly inappropriate by a municipality can be appropriately assessed by another. The "approved" foster homes can therefore have a very different quality, which affects the care of the children placed in foster homes.

There is great dissatisfaction regarding how foster care services are organized. Greater coordination regarding recruitment efforts is sought, as well as better conditions for foster homes and social security officers. Other improvements that are desired include increased control of the private companies' operations and increased research in foster care, not least regarding the way in which the foster home suitability is to be investigated.

Keywords: attachment theory, children in day care, existentialism, foster care, foster home, parenting, sense of context

4

FÖRORD

Jag vill börja med att tacka min handledare Lars Plantin för förmågan att plocka ner mina högtflygande planer till ett hanterbart projekt och Marcus Herz för givande seminarier. Jag vill också tacka Jessica Gussarvius och Anna-Lena Andersson för att ni, som också skrivit uppsatser och vet vilket arbete det är, har stöttat när det varit motigt. Ni är verkligen fina vänner!

Dessutom vill jag tacka min arbetsplats för att jag fått tjänstledigt för att skriva - och alla kollegor, familjehem, barn och biologiska föräldrar som givit mig de erfarenheter jag fått av familjehemsvården. Utan er hade jag aldrig kommit på tanken att genomföra det här projektet.

Inte minst vill jag rikta ett stort TACK till alla respondenter för att ni tagit mina frågor på största allvar och lagt ner kraft och tid på att besvara dem. Jag är så imponerad över all den kunskap ni delat med er av. Den har sporrat mig att slutföra projektet.

Att få göra den här uppsatsen har betytt mycket för mig. Jag har länge velat grotta ner mig i ämnet familjehemsvård. Läsa forskning. Dra nytta av det jag lärt mig under dryga tio år som socialsekreterare. Intervjua människor med kunskap och erfarenhet av ämnet. Förstå på ett djupare plan. Och det har varit minst lika givande som jag trodde att det skulle bli - men mycket tuffare och mer

tidskrävande än jag trodde att ro iland med en färdig uppsats. Under arbetets gång har ett citat från existentialismen etsat sig fast i mina tankar och sporrat mig att kämpa vidare och det är att;

”Ansvar handlar om att svara på de unika möjligheter som jag och bara jag, ingen annan, har eller kommer att ha i universums historia.” (Aronsson, 2010)

Ovanstående ord är viktiga för mig, såväl personligt som i ämnet jag skriver om. Slutligen. Tack Peter och mamma för att ni trott på mig och mitt skrivande genom hela processen och för era kloka råd! Och tack hela familjen för att jag fått sitta på mitt loft och skriva i lugn och ro. För att ni har stöttat såväl i skrivarbetet som i att få tillvaron att gå ihop i övrigt. För våfflor och smoothies levererade till

skrivbordet och glada tillrop - och för att ni givit mig en fritid som jag längtat efter.

Och här kommer resultatet.

Anna Welin Höllviken 180309

5

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

2.1 De lämpliga familjehemmen utifrån ett historiskt perspektiv ... 10

2.2 Den svenska familjehemsvården lider av stora brister ... 12

2.3 Det saknas kunskap och forskning inom svensk familjehemsvård ... 13

2.4 En internationell jämförelse ... 15

2.5 Aktuell fakta om svensk familjehemsvård ... 16

2.5.1 Svensk familjehemsvård i siffror ... 16

2.5.2 Barnen som familjehemsplaceras ... 16

2.5.3 Lagar och regler som styr familjehemsvården ... 17

2.5.4 Att vara familjehem – ett uppdrag ingen anställning ... 17

2.6 Utredningen och bedömningen av familjehems lämplighet ... 18

2.7 Större krav på adoptivföräldrars lämplighet ... 20

3. TEORETISKA PERSPEKTIV ... 21

3.1 Anknytningsteorin ... 21

3.1.1 Bakgrunden till anknytningsteorin ... 21

3.1.2 Trygg anknytning stark skyddsfaktor ... 22

3.1.3 Familjehemsvården och anknytningsteorin ... 23

3.1.4 Kvalitativt god omvårdnad ... 23

3.1.5 Barn på institution ... 24

3.1.6 Vård av andra än föräldrarna ... 24

3.1.7 Desorganiserad anknytning – en utmaning för familjehemsvården ... 25

3.2 KASAM – känsla av sammanhang ... 27

3.3 Existentialismen ... 28

3.3.1 Humanistiskt socialt arbete ... 29

3.3.2 Samband mellan miljö och de placerade barnens mående ... 29

4. METOD ... 29

4.1 Kvalitativa intervjuer ... 30

4.2 Urvalsförfarande ... 31

4.3 Genomförandet av intervjuerna ... 32

4.4 Intervjuguide ... 32

6

4.6 Förförståelse ... 36

4.7 Utmaningar i forskningsprocessen ... 37

4.8 Etiska överväganden ... 38

5. RESULTAT OCH ANALYS ... 39

5.1 Barnen som placeras har omfattande behov ... 39

5.1.1 Känslomässig problematik ... 39

5.1.2 Barnen behöver trygghet ... 41

5.1.3 Ensamkommande barn ... 43

5.2 Det lämpliga familjehemmet ... 44

5.2.1 Trygg anknytning ... 44

5.2.2 Högt KASAM ... 45

5.2.3 Svårt att rekrytera lämpliga familjehem ... 46

5.2.4 Få alternativ ... 49

5.3 Massiv kritik av familjehemsvårdens organisation ... 51

5.3.1 Dålig anpassning utifrån behoven ... 51

5.4 Förslag till förbättringar ... 52

5.5 Mer forskning efterfrågas ... 53

5.6 Risk för vuxenliv i slutenvård och fängelse ... 55

6. SAMMANFATTANDE DISKUSSION... 56

6.1 Det ”lämpliga” familjehemmet ... 56

6.2 Misslyckad familjehemsvård - risk för framtiden ... 58

6.3 Barnens rätt till föräldrar som har förmåga att ta hand om dem ... 58

6.4 Bristande kunskaper hos dem som fattar besluten ... 59

6.5 Samhället väljer barnens förebilder – vilket formar deras framtid ... 60

6.6 Avslutningsvis ... 60

6.7 Förslag till framtida forskning ... 61

REFERENSER ... 63

BILAGOR ... 66

Bilaga 1, Intervjuguide ... 66

7

1. INTRODUKTION

”Jag kan bara spekulera hur mitt liv hade blivit om det inte vore för Iris och Ture i Sunnersta…Men när jag tänker på allt fint jag fått uppleva, allt som blev bra och allt jag är tacksam över då går mina tankar alltid till Iris och Ture – mamma och pappa. I systemet hette jag 57 07 21 G. Men tack vare dom blev jag Stefan.”

Stefan Löfven, Sveriges statsminister, berättar om sina erfarenheter av att ha vuxit upp i familjehem (Löfven, 2017).

Familjehemsplacerade barn har en särställning i det svenska samhället. De är barn till föräldrar som inte kan tillgodose deras behov. Samhället tar över

föräldrarollen. Barnens liv påverkas idag och för framtiden. Familjehemsvården är den vanligaste vården i västvärlden för barn som inte kan bo hos sina biologiska föräldrar (Risholm Mothander & Broberg, 2015). När Sveriges statsminister Stefan Löfven återger ett tidigt barndomsminne från när han var

familjehemsplacerad säger han att:

”Jag är trygg, jag vet var jag hör hemma och att det finns goda människor som älskar mig och stöttar mig. Jag är kanske 3-4 år.”

(Löfven, 2017)

För många barn innebär familjehemsvården, precis som för Stefan Löfven, ett tryggt hem där barnen kan växa upp under goda förhållanden till välfungerande vuxna. Men familjehemsvård kan också innebära något helt annat, beroende av om familjehemmet där barnet placeras är lämpligt eller inte. Historierna är många om hur barn farit och far illa i sina familjehem. Ett känt exempel är den sk

Vanvårdsutredningen från 2011 som beställdes av Sveriges regering (SOU 2011:61).

År 2016 riktade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys skarp kritik mot hur dygnsvården av utsatta barn sköts:

”Inom den sociala dygnsvården för barn och unga verkställs några av samhällets mest ingripande åtgärder, och de barn som placeras är utsatta på många sätt. Det gör att kraven på en god vård och omsorg bör ställas särskilt högt. Samtidigt har vi i vår kartläggning sett att förutsättningarna för en god vård och omsorg är bristfälliga i flera avseenden, vilket medför risker för de placerade barnen.”

(Vårdanalys, 2016, s. 14-15)

Liknande kritik riktas även från forskare inom socialt arbete:

”Barn lämnas till att bruka en samhällstjänst där det saknas kunskapsunderlag att behandling och rehabilitering fungerar som avsett. Samhället har ett särskilt ansvar för placerade barn och måste ta ansvar för att säkerställa att vården är av hög kvalité och att barns grundläggande rättigheter blir tillgodosedda.” (Wiklund

& Sallnäs, 2016, s 4)

Wiklund & Sallnäs (2016) skriver vidare att det är problematiskt att några av de allra mest utsatta barnen i vårt samhälle är tvungna att nyttja en välfärdstjänst som karaktäriseras av sådana tydliga brister. De skriver också att antalet sammanbrott i familjehemsvården sannolikt skulle kunna minska om metoderna för att rekrytera familjehem vässades.

8

Det är svårt att utvärdera familjehemsvård. Vilka barn ska man jämföra med? Vinnerljung och Andreassen skriver att internationell forskning har använt olika vägar för att konstruera jämförelsegrupper. Så gott som ingen studie har funnit bättre utfall på lång sikt för barn som vuxit upp i familjehem, när de jämförts med socialt utsatta barn som vuxit upp hemma (Vinnerljung, Andreassen 2015). Forskning om familjehemsvård handlar ofta om uppföljningar av hur barnen som placerats har klarat sig i livet, mer sällan om själva familjehemsarbetet. Det finns stor kunskap om att barn far illa inom familjehemsvården och att barn som vuxit upp i familjehem har sämre förutsättningar som vuxna, men det är sämre med forskningen om varför (Socialstyrelsen, 2016).

När barnen och ungdomarna placeras i familjehem har socialtjänsten gjort bedömningen att deras biologiska föräldrar inte kan tillgodose deras behov. Barnen har många gånger farit oerhört illa, inte minst känslomässigt, i miljöer där deras behov inte tillgodosetts. (Risholm Mothander & Broberg, 2015). Samhället tar över föräldrarollen. Det är lätt att tänka att tak över huvudet, mat på bordet och rena kläder ska tillgodose barnens behov. Förändringen syns på ytan.

Det jag vill undersöka med min uppsats är barnens känslomässiga behov och vad som är ett lämpligt familjehem utifrån dessa. Jag har i mitt arbete som

socialsekreterare upplevt att det finns otydlighet gällande begreppet ”lämpligt” familjehem. Människor kan prata om lämpliga familjehem och mena olika saker. Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd om vad som särskilt bör beaktas vid bedömningen av ett familjehems lämplighet. I dessa framhålls särskilt att familjehemsföräldrarna bör vara mogna och känslomässigt tillgängliga (SOU 2014:3). Men hur mäts det i praktiken?

Ambitionen med uppsatsen är att genom kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med tio personer som har lång erfarenhet av familjehemsvård utreda begreppet ”lämpligt” familjehem utifrån ett känslomässigt perspektiv. Hur diskuterar människor med lång erfarenhet av familjehemsvård? Hur beskriver de barnens behov och familjehemmens förmåga? Till min hjälp har jag tagit de tre teorierna anknytningsteorin, KASAM och existentialismen, för att analysera vad som är ett lämpligt familjehem utifrån barnens känslomässiga behov och varför de lämpliga familjehemmen är så viktiga att hitta.

1.1 Syfte

Syftet med uppsatsen är att, med hjälp av semistrukturerade kvalitativa intervjuer med människor som har lång arbetslivserfarenhet av familjehemsvård, undersöka vad som uppfattas vara ett ”lämpligt” familjehem.

Begreppet ”lämpligt” familjehem granskas utifrån hur de intervjuade upplever de familjehemsplacerade barnens känslomässiga behov.

1.2 Frågeställningar

Inom ramen för det övergripande syftet har jag valt att sätta fokus på tre områden med följande frågeställningar;

1. Barnen. Vilka känslomässiga behov har barnen som familjehemsplaceras? 2. Familjehemmen. Hur ser ett lämpligt familjehem ut, utifrån barnens

9

3. Organisationen av familjehemsvården. Hur är familjehemsvården anpassad för att hitta lämpliga familjehem?

1.3 Begreppsdefinition

I samband med Socialtjänstlagens införande 1982 började man använda begreppen familjehem och familjehemsplacerad. Bland forskare används ofta begreppen fosterhem och fosterbarn, vilket också har internationella

motsvarigheter. Jag kommer att använda samtliga dessa begrepp likvärdigt i texten.

1.4 Begränsningar

Jag har valt att intervjua professionella inom familjehemsvården och inte barnen, de biologiska föräldrarna eller familjehemmen. Valet har gjorts då de

professionella träffar ett stort antal barn och familjehem och därmed kan ge en övergripande bild.

Materialet har analyserats med hjälp av psykologiska/filosofiska teorier. Det hade även kunnat analyseras med hjälp av andra teorier. Men då hade det blivit en väldigt omfattande uppsats – alternativt en helt annan uppsats.

Begreppet ”lämpligt” familjehem har granskats utifrån generella termer – vilka behov och förmågor som är grundläggande känslomässiga behov vid

familjehemsvård av barn. Hur familjehem matchas till barn är ett annat intressant ämne som med fördel kan granskas i en annan uppsats.

1.5 Disposition

Studien är indelad i nio delar;

1. I INTRODUKTIONEN beskriver jag orsaken till varför jag genomfört den här studien, vilka avgränsningar jag gjort och hur har jag disponerat

uppsatsen.

2. I avsnittet döpt till; BAKGRUND beskriver jag familjehemsvården som företeelse. Jag gör en kort tillbakablick gällande den svenska

familjehemsvårdens historia och presenterar dagens förutsättningar. Jag skriver också kort om tidigare forskning inom området.

3. Den tredje delen; TEORETISKA PERSPEKTIV, innehåller de teorier som jag har valt för att tolka mitt resultat. Familjehemsvården kan förstås med hjälp av siffror och diagram, och av olika typer av teorier. Jag har valt att försöka förstå den utifrån etablerade psykologiska och filosofiska teorier. 4. I den fjärde delen; METOD, har jag arbetat med studiens metodologi samt

etiska förhållningsregler. Här finns också information om hur jag genomfört urvalsprocessen.

5. I den femte delen; RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS presenteras respondenternas svar och analyser gällande dessa.

6. Därefter kommer avsnittet; SAMMANFATTANDE DISKUSSION, som innehåller slutsatser samt tankar jag fått på resans gång om framtida forskning som jag kan se att det finns behov för.

10

2. BAKGRUND

Följande kapitel syftar till att skapa en förståelse för familjehemsvårdens bakgrund och nuvarande förutsättningar. Avsikten är också att sätta begreppet ”lämpligt” familjehem i ett sammanhang.

2.1 De lämpliga familjehemmen utifrån ett historiskt perspektiv Barn har vuxit upp hos andra än sina biologiska föräldrar i alla tider. Hur vården har hanterats av samhället har varierat över tid. Den första fosterbarnsstadgan kom till 1785. Då var det fattigvårdsnämnder, sockenstämmor, enskilda personer och präster som skickade ut barnen till olika hem. Många barn utnyttjades i första hand som arbetskraft (Socialstyrelsen, 2017). I början av 1900-talet kom den första lagstiftningen till för att stärka skyddet för barnen. Under 1920-talet utökades samhällets ansvar ytterligare. Då kom den första barnavårdslagen som gav samhället rätt och skyldighet att vid behov ta barn från deras föräldrar (a.a.). Långt in på 1900-talet var målet med fosterbarnsvården att barnen skulle rota sig och växa upp i sina fosterhem. Många gånger bröts kontakten helt med

ursprungsfamiljen. När kunskaperna om föräldrarnas känslomässiga betydelse för barns utveckling och identitet ökade och forskning visade att separationer mellan barn och föräldrar påverkade barnen negativt, fick fosterbarnsvården en annan inriktning.1960 års barnavårdslag lade stor vikt vid det förebyggande arbetet i familjer för att om möjligt undvika separationer och placeringar utanför hemmet (a.a.).

Idag är det många med insyn i familjehemsvården, inte minst med

anknytningsteorin som bas, som hävdar att det kan vara skadligt att de biologiska föräldrarna, när de inte har förmåga att ta hand om sina barn, ändå tillåts ha så stor makt över hur vården ska bedrivas. För barn som vuxit upp i familjehem är

familjehemsföräldrarna typiskt sett de viktigaste anknytningspersonerna (Risholm Mothander & Broberg 2015).

De lagar som gäller i dag – socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) har sitt ursprung i 1980 års

socialtjänstreform, som trädde i kraft 1982. Nuvarande lagstiftning betonar frivillighet och samverkan. Om barn behöver placeras utanför det egna hemmet ska socialtjänsten i första hand verka för återförening och för att barn och föräldrar har kvar kontakten under placeringen (Socialstyrelsen, 2017). Det är också annat, utöver lagstiftningen, som har förändrats i takt med

samhällsutvecklingen. Tidigare var det mer självklart att familjehem var ”vanliga” familjer som mot en mindre ersättning tog emot andras barn. Barn och ungdomar med svårare problem placerades på institution. Barnens behov varierar och i dag finns det familjehem som utbildar sig och arbetar mer behandlingsinriktat och får mer betalt. Man brukar säga att delar av familjehemsvården håller på att

professionaliseras. Lagstiftningen är tydlig med att familjehemsvård inte kan bedrivas yrkesmässigt, utan är ett personligt uppdrag (a.a.). Familjehemsvården är en välfärdsinsats som skiljer sig från andra välfärdsområden. Den är reglerad och offentligt finansierad, men utförs av privatpersoner inom ramen för deras egna hem och familjeliv. Ett allt större och delvis förändrat behov av familjehemsvård har medfört förändringar i familjehemsutbudet. Några förändringar som brukar framhållas är en ökad variation gällande typer av familjehem, en högre grad av

11

yrkesmässighet i familjehemsuppdraget och en allt större brist på familjehem (Vårdanalys 2016).

Vad som ansetts vara ett lämpligt familjehem har även det genomgått stora

förändringar. I Socialstyrelsens handbok; ”Barn och unga i familjehem och HVB – Handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter” finns en underrubrik döpt till; ”Lämpliga hem ur ett historiskt perspektiv”. Där skriver Socialstyrelsen följande:

”I en aktuell avhandling beskrivs likheter och förändringar i synen på vad som under 1900-talet ansetts vara ett lämpligt fosterhem. Som en följd av att barn placeras av andra orsaker och att samhällets syn på barndom och föräldraskap har förändrats ställs idag andra krav på fosterhemmet. Fokus har bland annat flyttats från det konkreta till det abstrakta när det gäller fosterhemmets lämplighet, t.ex. från att fästa vikt vid renlighet, mat och materiella förhållanden i hemmet till att fästa vikt vid atmosfär och hemkänsla. Fokus har vidare flyttats från behovet av att fosterföräldrarna lär barnen att arbeta till behovet av att stödja deras

utbildning och låta dem få en stimulerande fritid. På motsvarande sätt har fokus flyttats från barnens fysiska hälsa till deras psykiska hälsa och relationer.”

(Socialstyrelsen, 2013, s 34).

Avhandlingen som Socialstyrelsen hänvisar till är skriven av Ann-Sofie Bergman, som har undersökt hur lämplighetsbegreppet har tolkats i praktiken under

perioden 1926 till omkring 1980. Den visar stora förändringar inom

familjehemsvården under den studerade perioden. Under det tidiga 1900-talet var det önskvärda familjehemmet ett hem på landet hos tidigare barnlösa

fosterföräldrar, där barnen fick grundläggande, materiella behov tillfredsställda. Det handlade mycket om hälsa, hygien, frisk luft, tillräckligt med mat och kläder och möjlighet att lära sig att arbeta (Bergman, 2011). Under mitten av 1900-talet ökade betoningen på att barnen skulle bli sociala personer som kunde fungera i ett framtida modernt samhälle. Skolgången blev mer väsentlig. Det betonades att hemmen inte fick vara för avlägset belägna; barnen skulle ha tillgång till

jämnåriga lekkamrater, och skolvägen fick inte bli alltför tröttande och besvärlig (a.a.).

Runt år 1970 skedde stora och snabba förändringar. De eftertraktade

familjehemsföräldrarna skulle nu ha erfarenhet av barn, gärna tidigare fosterbarn eller sommarbarn. Det var inte längre lika viktigt att hemmen var belägna på landsbygden, även om landet ansågs vara bra för vissa barn som bedömdes behöva lugn och ro och miljöombyte från livet i staden. Psykologiska teorier fick genomslag inom den sociala barnavården. Familjehemsföräldrarnas egen barndom och uppväxt blev viktig i inspektörernas utredningar (Bergman, 2011). I synen på lämplighet finns också kontinuitet – under hela den studerade perioden

eftersträvades att familjehemmet skulle vara en kärnfamilj. Det var ett ideal som stärktes med tiden. Det var i första hand fosterhemsmammans lämplighet som var i fokus.

Avhandlingen utgick från ett historiskt perspektiv, men tog även upp då aktuella ämnen för familjehemsvården. Enligt avhandlingen fanns under den studerade tiden en diskussion om att införa tydligare kriterier för bedömningen av fosterföräldrars lämplighet, men tydliga regler infördes inte utan lämplighet förblev till stor del en tolknings- och förhandlingsfråga (Bergman, 2011). Någon ny omfattande granskning gällande det lämpliga familjehemmet har mig

12

2.2 Den svenska familjehemsvården lider av stora brister

Såväl i Bergmans avhandling (Bergman, 2011) som i övrig forskning och i statliga utredningar av familjehemsvården finns berättelser om och av barnen där deras stora utsatthet framträder tydligt. Bergman konstaterar i sin avhandling att fosterbarnen har en svag styrkeposition och lever en osäker och oförutsägbar tillvaro.

Den 12 juni 2012 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Utredningen kompletterades för att också omfatta en översyn av olika placeringsalternativ för barns och ungas boende, vård och fostran enligt SoL och LVU samt för att lämna förslag till fler alternativ (SOU 2014:3).

I utredningen konstaterades att:

”Familjehemsvården spelar en central roll i den sociala barn- och ungdomsvården. Flertalet placeringar görs i familjehem. Samtidigt har

familjehemmen fått ett allt mer komplext uppdrag, bland annat genom att hemmen i högre grad också förväntas ta emot barn med beteendeproblem. Det har under lång tid varit svårt att rekrytera tillräckligt många familjehem i förhållande till behovet.” (SOU 2014:3, s. 22)

En stor del av de barn och unga som placeras är i behov av särskilt stöd. Den här målgruppen förutsätter lämpliga och kvalificerade familjehem, men också en väl fungerande verksamhet inom socialtjänsten för rekrytering, utbildning och stöd till hemmen. Utredningen understryker därför betydelsen av att socialnämnden

tillgodoser behovet av resurser i den egna organisationen för rekrytering, samt för stöd och handledning. Det regionala arbetet som pågår behöver också, enligt utredningen, fortsätta och förstärkas. Att satsa på information och

rekryteringsinsatser inom familjehemsvården är, enligt utredningen, ytterst en fråga om säkerhet för placerade barn (SOU 2014:3).

För att upprätthålla en hög kvalitet och kunna anpassa hemmen till barnets behov krävs att det finns ett antal familjer att välja mellan. Ökade insatser behövs både nationellt och regionalt/lokalt för att trygga den framtida rekryteringen av familjehem. Och kontinuerligt statligt engagemang behövs för den långsiktiga utvecklingen av familjehemsvården. Utredningen föreslog därför att ett nationellt centrum skulle upprättas med uppdrag att stödja och utveckla familjehemsvården (a.a.). Något sådant centrum har inte upprättats.

I juni 2017 släppte Inspektionen för vård och omsorg (IVO, 2017), en rapport med namnet ”Barns rätt till familjehemsvård av god kvalitet – Granskning av

socialtjänstens myndighetsutövning rörande familjehemsplacerade barn”. I rapporten granskas socialtjänstens handläggning i samband med utredning av barn och familjehem samt arbetet med uppföljning av barnens vård. Och man kommer fram till att detta fortfarande är ett problemområde. I rapporten lyfts bl a långa utredningstider för barn. I rapporten lyfts också bristande, ibland obefintliga, familjehemsutredningar. Att barn och familjehem inte matchas med varandra. Och att det inte alltid finns planer för uppföljning av barnens vård. Vidare konstateras att de ensamkommande barnen är särskilt utsatta av bristerna. Och att det är en utmaning att få tag på familjehem (IVO, 2017).

Sammanfattningsvis visar min granskning av aktuellt material från statliga myndigheter att familjehemsvården lider av stora brister, att barnen som placeras

13

har stor beteendeproblematik och att det är svårt att rekrytera tillräckligt många familjehem i relation till behoven. Det var svårt att rekrytera redan 2014 (SOU 2014:3). Och åren runt 2015 fördubblades antalet placeringar med anledning av de ensamkommande flyktingbarnen (Socialstyrelsen, 2017). De ensamkommande flyktingbarnen kom till en redan ansträngd organisation och blev särskilt utsatta av bristerna (IVO, 2017). Under rubriken ”Familjehemsvården i siffror” kommer mer information.

2.3 Det saknas kunskap och forskning inom svensk familjehemsvård Den litteratursökning som gjorts under uppsatsprocessens gång består av utvalda databaser såsom Malmö högskolas databas Summon; som innehåller tidskrifter, artiklar, böcker och e-böcker som finns på Malmö högskolas bibliotek. Jag har också gjort sökningar i Libsearch, Google och på www.avhandlingar.se. Sökorden jag använt är: familjehem, lämpligt/lämpliga familjehem, familjehemsutredningar, KASAM tillsammans med familjehem, existentialismen tillsammans med

familjehem samt anknytningsteorin tillsammans med familjehem. För att göra den internationella jämförelsen har jag använt sökorden: suitable foster care, suitable foster home, children in foster care.

När jag sökt efter relevant litteratur utifrån sökorden har detta lett till att jag funnit ny intressant litteratur; såväl när jag letat i hyllorna på Malmö högskolas bibliotek Orkanen och Biblioteket Hälsa och samhälle som när jag sökt framför min dator hemma. Delar av min valda litteratur kommer också från tidigare kurser i socialt arbete, tips från min handledare och en kurs anordnad av Sällskapet för

existentiell filosofi och psykologi (SEPT). Under inledningen av uppsatsarbetet arbetade jag som familjehemsansvarig socialsekreterare. Därigenom har jag fått viss information som använts i uppsatsarbetet. Ett långvarigt intresse för

utvecklingspsykologi gör att delar av litteraturen också kommer från böcker jag samlat på mig på min fritid under årens gång. I bakgrundsdelen av uppsatsen kommer en stor del av informationen från statliga utredningar. Det är ett val jag gjort för att belysa nuläget och komplettera aktuell forskning. Jag är medveten om att det finns en skillnad mellan information från statliga utredningar och från oberoende forskare och tar upp detta även i metoddelen under rubriken validitet. Litteraturgenomgången visar tydligt hur det saknas svensk forskning om

familjehemsvård – inte minst gällande hur lämpligheten ska bedömas inför att ett familjehem ska kunna godkännas. Bristen på kunskap inom den svenska

familjehemsvården stöds såväl av etablerade forskare som av statliga utredningar. Vinnerljung & Andreassen konstaterar i sin forskning att det saknas mycket kunskap inom den sociala dygnsvården. Detta trots att det är ett område där det ryms ingripande insatser som påverkar många barn och som ökar i omfattning. De konstaterar vidare att det nästan helt saknas svensk forskning som belyser till exempel vård- och behandlingsmetoder inom social dygnsvård, vilka barn som har nytta av institutionsvård och vilka former av stöd till familjehem som ger positiva effekter (Vinnerljung & Andreassen, 2015).

En kartläggning och analys av den sociala dygnsvården för barn och unga, skriven av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (Vårdanalys 2016), gör liknande bedömning.

”Vårdanalys kartläggning bekräftar tidigare beskrivningar av situationen inom den sociala dygnsvården – det råder brist på familjehem, personalomsättningen

14

inom socialtjänsten är hög och möjligheterna till kvalitetssäkring, uppföljning och utveckling av vården brister på alla nivåer.” (Vårdanalys, 2016, Resultaten i

korthet, www.vardanalys.se)

I kartläggningen konstateras också att det saknas kunskap och forskning inom familjehemsvården. Enligt Vårdanalys är de vanligaste uppgifterna som kommunerna redovisar när det gäller uppföljning av barn och unga i

samhällsvård, vårdkostnaderna. Endast ett fåtal redovisar resultaten av insatserna, eller barnens och föräldrarnas uppfattning om insatserna. Situationen med hög personalomsättning och problem med kompetensförsörjning riskerar, enligt Vårdanalys, att leda till bristande utredningar av både barn och familjehem, minskade möjligheter till information och delaktighet för barnen samt begränsningar i kontinuitet och uppföljning av vården. Sammanfattningsvis konstateras i kartläggningen att det i stor utsträckning saknas vetenskapligt underlag om nyttan och effekten av olika vård- och behandlingsinsatser (Vårdanalys, 2016).

”Vår sammantagna bedömning är att kommunerna behöver fortsätta att utveckla sitt arbete med att rekrytera, utbilda och stödja familjehemmen, inte minst med hänsyn till att allt fler barn med särskilda behov placeras i familjehem”.

(Vårdanalys 2016, s. 16)

Gällande kriterier för vad som är ett lämpligt familjehem, eller vad som är goda fosterföräldrar, skriver Ingrid Höjer (2001) att det i betänkanden, propositioner och rapporter för decennierna i slutet av 1900-talet fanns flera exempel på metodutveckling av utredningsförfarande, utbildning av fosterfamiljer etc., men mycket lite som egentligen handlade om vilka kriterier som skulle gälla för att en fosterfamilj skulle klara av sitt uppdrag, vilket kan tyckas vara motsägelsefullt (Höjer, 2001). Det är höga krav som ställs, det krävs kompetens och engagemang för att klara av ett uppdrag som fosterförälder. Ändå ges inga direkta kriterier för hur den familj skall vara beskaffad som skall klara av detta ansvarsfulla uppdrag! Lagarna som reglerar den kommunala barnavården är ”sparsamma med ledtrådar” och lämnar ett stort tolkningsutrymme, vilket också är fallet när det gäller kriterier för goda fosterfamiljer (a.a.).

Bodil Rasmusson och Margareta Regnér skriver i boken ”Ett utvalt hem till ett utvalt barn– Familjehemsutredningar och socialt arbete i praktiken” att:

”När vi påbörjade vår forskning om familjehemsutredningar visste vi att området i det närmaste var outforskat, men vi hade ingen aning om att det fanns så mycket att finna, som verkade vänta på att samlas ihop, beskrivas och diskuteras.”

(Rasmusson & Regnér 2013, s 323)

En genomgång av aktuell forsning inom svensk familjehemsvård förstärker bilden av att det råder stora brister. Barn far illa, men det saknas vetenskapligt underlag om nyttan och effekten av olika vård- och behandlingsinsatser. Bedömningen är att bl. a att det behövs mer kunskap om rekryteringsarbetet. Barnen som är i behov av familjehemsvård har en omfattande egen problematik och stora vårdbehov, vilket är en utmaning för familjehemsvården. Samtidigt är det väldigt luddigt gällande vilka kriterier som gäller för att tillgodose dessa behov och därmed anses vara ett lämpligt familjehem.

15 2.4 En internationell jämförelse

Det är inte helt lätt att jämföra svensk forskning med internationell forskning gällande vad som anses vara lämplig familjehemsvård. Vad som räknas som barnets familj kan variera beroende av samhälle och kultur (Mattsson & Vinnerljung, 2016). Barns tillgång till sin familj är dock primär i

Barnkonventionen och anses utgöra den grundläggande utgångspunkten för barnets utveckling och uppväxt. Barns rätt till familjeliv gäller både vid boende med de biologiska föräldrarna och vid en familjehemsplacering. Familjebegreppet kan alltså innefatta familjehemsföräldrar, även om en placering räknas som en temporär åtgärd (Mattsson & Vinnerljung, 2016).

Familjehemsvården som konstruktion är en tillfällig lösning i avvaktan på att barnen kan flytta hem till de biologiska föräldrarna. För vissa barn innebär familjehemsvården tillfälliga lösningar, men många barn såväl i Sverige som utomlands växer upp i sina familjehem. Runt en procent av den svenska

barnbefolkningen får sin huvudsakliga uppväxt i familjehem och andra former av samhällelig vård (a.a.). För majoriteten – särskilt de som placeras i låg ålder - är familjehemmet den enda familj de känner till. Långvarig familjehemsvård är en bräcklig uppväxtgrund eftersom den så lätt kan avbrytas, både av

familjehemsföräldrar, biologiska föräldrar och av barnen själva. Fyra av fem barn som får vara med om sammanbrott efter många år i familjehem hamnar i andra familjehem eller i institutionsvård. Dessa barn är en mycket utsatt grupp i samhället (a.a.).

I både USA och Storbritannien har insikten om de långtidsplacerade barnens utsatta situation lett till lagstiftning om adoption utan de biologiska föräldrarnas samtycke. Detta efter bedömningen att barnen har små utsikter att återvända hem. Den europeiska forskningen har visat på motsägelsefulla resultat gällande dessa adoptioner. Äldre studier har visat att barn som adopterats av sina familjehem klarat sig bättre än jämförbara barn som växer upp i fosterhem (Mattsson,

Vinnerlung, 2016). Adoption utan föräldrars medgivande är dock ett stort ingrepp i föräldrarätten. Svensk lagstiftning har istället bestämmelser om att kommunerna ska verka för vårdnadsöverflyttningar till familjehemmen. Det finns mycket liten kunskap om vårdnadsöverflyttningarnas effekt på barnens situation, eftersom det inte gjorts några utvärderingar eller större studier (Mattsson, Vinnerljung, 2016). John Triseliotis, brittisk forskare och föregångare inom europeisk forskning om adoption och familjehemsvård har poängterat vikten av att barn har en familj för livet under övergången till vuxenlivet (Triseliotis, 1991). Brittiska studier har visat att det är ovanligt att familjehemmen fungerar som familj för livet för placerade barn (Biehal, 1992). Hur det är i Sverige vet vi inte eftersom det saknas svensk forskning på området (Mattsson, Vinnerlung, 2016). Den brittiske

forskaren Mike Stein konstaterar att ungdomar som lämnar samhällets vård runt myndighetsdagen är den mest exkluderade gruppen ungdomar i europeiska samhällen (Stein, 2006).

Flera nordiska studier pekar på att föräldrarnas psykosociala situation försämras påtagligt när barnen blir omhändertagna. En väg för att förebygga detta är att ge föräldrarna lagstadgad rätt till rehabiliterande stöd när barnen placeras i

dygnsvård. För att kompensera den bristande tillhörigheten till någon familj är en annan väg att ha för kommunerna tvingande bestämmelser om de placerade ungdomarnas rätt till samhälleligt stöd efter 18-årsdagen. Det innebär bl a att

16

barnen har rätt att få ekonomiska möjligheter från samhället för att kunna bo kvar i sina familjehem även efter 18-årsdagen. Norge, Danmark och Finland har sådan lagstiftning, men inte Sverige (Mattsson, Vinnerljung, 2016).

Sammanfattningsvis har jag kommit fram till att Sverige inte verkar vara något föregångsland gällande forskning om familjehemsvård eller gällande

familjehemsvård i sig. Både forskningen och skyddet för de placerade barnen framstår mer omfattande i flera jämförbara länder. I Sverige liksom i många andra länder ses familjehemsvården som en temporär lösning i avvaktan på att de

biologiska föräldrarna får eller återfår sin föräldraförmåga. Men många barn växer upp i familjehem och de är en utsatt och oskyddad grupp.

2.5 Aktuell fakta om svensk familjehemsvård

Nedan följer information som kortfattat redogör för de praktiska förutsättningarna för familjehemsvården.

2.5.1 Svensk familjehemsvård i siffror

I början av 1920-talet var 37 000 barn placerade i familjehem. Därefter minskade antalet, för att på 1990-talet öka igen. Den 1 november 2015 var 12 179 barn placerade i familjehem, vilket var cirka 70 procent av alla barn som var placerade utanför hemmet. Något fler flickor än pojkar var placerade i familjehem. Knappt 70 procent av barnen i familjehem var frivilligt placerade. Majoriteten av barnen återvände hem efter en kort tid. De ensamkommande barnen ingick inte i den här statistiken (Socialstyrelsen, 2017). Under de senaste åren har antalet

ensamkommande barn som sökt asyl i Sverige varierat kraftigt. Från mitten av 2000-talet skedde en successiv ökning från drygt 400 barn per år till knappt 4 000 barn 2013. År 2014 kom det drygt 7 000 barn, 2015 ca 35 000 och 2016 drygt 2 000 barn. Därefter har antalet ensamkommande barn minskat ytterligare (a.a.). Det saknas nationell statistik över antalet ensamkommande barn i familjehem. En vanligt förekommande uppgift är att ungefär en tredjedel av de cirka 35 000 barnen som kom till Sverige 2015 är familjehemsplacerade (a.a.). För att kunna ge en samlad bild av gruppen placerade barn och unga efter 2013 har Myndigheten för vård- och omsorgsanalys gjort en uppskattning av antalet placerade barn utifrån Socialstyrelsens skattningar och Migrationsverkets verksamhetsstatistik. Deras uppskattning visar att antalet barn och unga som var placerade utanför hemmet någon gång under året har fördubblats mellan 2013 och 2015.

Ensamkommande barn och unga beräknas utgöra omkring 60 procent av alla barn som var placerade utanför hemmet någon gång under 2015 (Vårdanalys, 2016). 2.5.2 Barnen som familjehemsplaceras

Kunskaperna om gruppen barn som bor i familjehem är begränsad, men utifrån forskning och olika undersökningar finns en del att säga generellt. Exempelvis är det vanligaste skälet till att barn placeras att föräldrarna inte förmår ta hand dem på ett tillfredställande sätt. Den sociala dygnsvården har en bred målgrupp och ska kunna tillgodose ett varierat vård- och omsorgsbehov. Barnen i behov av

placering utanför hemmet är i alla åldrar, från spädbarn till unga vuxna, och kan ha problem till följd av omsorgsbrist och övergrepp eller beteendeproblem som kriminalitet och missbruk. Många har en sammansatt problematik, med

kombinationer av sociala problem, psykiatriska diagnoser, andra hälsoproblem och dåliga skolutfall (Vårdanalys, 2016).

17

Sedan 2006 ansvarar kommunerna också för mottagandet av ensamkommande barn och unga som söker asyl i Sverige. Ensamkommande barn och unga har varierande bakgrunder och behov, men har det gemensamt att de befinner sig i ett land där de inte kan språket och ofta saknar nätverk. De kan också ha fysiska och psykiska skador till följd av situationen innan eller under flykten till Sverige. Under senare år har det ökande antalet ensamkommande inneburit att den sociala dygnsvården har ökat i omfattning. Hösten 2015 var särskilt utmanande, då kommunerna behövde hitta lämpliga boendealternativ till ett stort antal barn och unga på kort tid (Vårdanalys, 2016).

2.5.3 Lagar och regler som styr familjehemsvården

Det är en grundprincip i Sverige att barn i första hand ska växa upp med sina biologiska föräldrar. Men ibland görs bedömningen att det är bättre för barn och unga att bo i en annan familj under en kortare period eller på längre sikt. I sådana fall ska socialtjänsten se till att barnet får god vård utanför det egna hemmet. Vad som menas med god vård innebär enligt Socialstyrelsen bl.a. att vården ska vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglas av kontinuitet. I lagens mening är ett familjehem ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot barn för stadigvarande vård och fostran och vars verksamhet inte bedrivs yrkesmässigt (Socialstyrelsen, 2017).

De lagar som i dagens läge reglerar den kommunala barnavården är

Socialtjänstlagen (SoL) och Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Socialtjänstlagen bygger helt på frivillighet, medan LVU kan sägas ersätta tidigare barnavårdslagars tvångsbestämmelser (Höjer, 2001).

I SoL skrivs bl.a. att socialtjänstens insatser för den enskilde ska utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan. En frivillig placering förutsätter att barnets vårdnadshavare och barnet självt, om han eller hon har fyllt 15 år, samtycker till den vård som socialtjänsten anser att barnet eller den unge behöver (Socialstyrelsen, 2017). LVU är en kompletterande skyddslag som kan bli tillämplig först när vård inte kan ges i frivilliga former. Där regleras inte bara förutsättningarna för vård utan samtycke i ett familjehem eller på en institution, samt t ex omedelbara

omhändertaganden, umgängesbegränsningar och flyttningsförbud (Socialstyrelsen, 2017).

Socialstyrelsen har som komplement till lagstiftningen utfärdat föreskrifter och allmänna råd om socialnämndens ansvar för barn och unga i familjehem, jourhem eller hem för vård eller boende (SOSFS 2012). Socialstyrelsen har också givit ut en handbok om socialtjänstens ansvar för barn och unga i familjehem och på HVB, som heter just: ”Barn och unga i familjehem och HVB - Handbok om socialtjänstens ansvar och uppgifter” (Socialstyrelsen, 2013).

2.5.4 Att vara familjehem – ett uppdrag ingen anställning

Uppdraget att vara familjehem är ingen anställning och familjehemsföräldrarna är fria att ta emot barn och unga från olika kommuner. De är också fria att på kort varsel avsäga sig sina uppdrag, liksom kommunerna på kort tid kan säga upp avtalen med familjehemmen. Familjehemmen är uppdragstagare. De är inte anställda och familjehemsvård betraktas inte som företagsverksamhet - vilket bl.a. betyder att ersättningen ska betalas ut i form av arvode och inte i form av

18

2014:3). Vanligtvis är det en av familjehemsföräldrarna som uppbär arvode och omkostnad från socialnämnden, även om uppdraget i praktiken är ett åtagande för hela familjen. Uppdraget kan också ges till en ensamstående person. Arvodet är skattepliktigt, sjukpennings- och pensionsgrundande. Däremot berättigar det inte till tjänstepension eller ersättning inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen. Uppdrag som familjehem räknas numera som s.k. överhoppningsbar tid i arbetslöshetsförsäkringen på samma sätt som vård av eget barn.

Familjehemsföräldrar har rätt till tillfällig föräldrapenning med samma villkor som föräldrar (a.a.).

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har tagit fram rekommendationer för arvoden och omkostnadsersättningar till familjehem och jourhem.

Rekommendationerna publiceras i ett cirkulär som uppdateras årligen. Arvodet varierar beroende på barnets ålder och hur omfattande arbetsinsatsen beräknas vara. För år 2018 rekommenderar SKL ett arvode på mellan 6.075 kr/mån till 13.629 kr/mån och en omkostnadsersättning på mellan 3.981 kr/mån till 6.446 kr/mån (SKL, 2017). Om rekommendationerna följs varierar från kommun till kommun. Många kommuner sätter högre arvoden än SKL rekommenderar. Även privata aktörer sätter arvode efter eget huvud – och lägger sig ofta högre än SKL rekommenderar (a.a.).

En fråga som diskuterats i olika sammanhang är i vilken utsträckning olika förmåner inom socialförsäkringssystemet ska omfatta familjehems- och

jourhemsföräldrar (SOU 2014:3). Många menar att det är orimligt att familjehem som arbetar dygnet runt med placerade barn inte är mer skyddade ekonomiskt då de inte har rätt till arbetslöshetsersättning och tjänstepension. Detta är också en uppfattning som respondenterna framfört, vilket redovisas i resultatdelen. 2.6 Utredningen och bedömningen av familjehems lämplighet I Socialtjänstlagen 6 kap., 6 § slås kommunens skyldighet att utreda

familjehemmen fast. Det framgår inte av lagen hur en familjehemsutredning ska gå till eller vad som ska ingå i den. Socialstyrelsen har dock tagit fram föreskrifter gällande utredningen av ett familjehems lämplighet (SOU, 2014:3).

Enligt föreskrifterna ska utredningen omfatta uppgifter om:

1. Familjens sammansättning, bakgrund, livssituation och levnadsvanor, 2. Boende och närmiljö,

3. Varje tilltänkt familjehemsförälders personliga förutsättningar, egenskaper och omsorgsförmåga, samt,

4. Varje tilltänkt familjehemsförälders inställning till uppdraget

Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd om vad som särskilt bör beaktas när ett familjehems lämplighet bedöms. Av de allmänna råden framgår att tilltänkta familjehemsföräldrar bör vara mogna och känslomässigt tillgängliga samt ha:

- Tid och engagemang för uppdraget - En stabil social situation

- Goda inbördes relationer

- Tillgång till ett stödjande nätverk

- Den hälsa, psykiska stabilitet och uthållighet som uppdraget kräver - Kunskap, erfarenhet och förmåga att ge den omsorg och vägledning som

ett placerat barn eller en ung person behöver

19

Socialnämnden i varje kommun kan besluta om allmänna principer till vägledning för rekrytering av familjehem. Sådana principer kan t.ex. vara lämplig ålder, fysiskt och psykiskt utrymme, ordnad ekonomi (Socialstyrelsen, 2017). En familjehemsutredning brukar bestå dels av en faktadel och dels av en beskrivning av och bedömning av familjehemsföräldrarnas lämplighet. I faktadelen framgår vilka som bor i hushållet, bostadsförhållanden, hälsotillstånd, ekonomi, religion, yrkesverksamhet och eventuell tidigare erfarenhet av att vara familjehem. Där redovisas också resultatet av de registerutdrag som gjorts från bl.a.

Rikspolisstyrelsens belastnings- och misstankeregister och

Kronofogdemyndighetens register samt kontroller från socialregistret (a.a.). Har familjehemmet haft uppdrag som familjehem tidigare, ska kontakt tas med den nämnd som ansvarade för placeringen. Detta för att kunna inhämta uppgifter om hur tidigare placering fungerat.

Under utredningen kan också göras någon form av strukturerad intervju. Dessa intervjuer värderas och ligger till grund för bedömningen av familjehemmets lämplighet. Lagstiftningen ger ingen vägledning i hur intervjun ska genomföras eller om någon speciell metod ska användas. Vanligtvis används den så kallade Kälvestensmetoden eller PRIDE eller näraliggande metoder. Tanken med den strukturerade intervjun är att få kunskap om familjens förutsättningar och personliga lämplighet (Liljevern Gylling, 2002). På senare år har det kommit en ny utredningsmetod som döpts till ”Nya Kälvesten”.

Bo Vinnerljung har i sin bok ”Svensk forskning om familjehemsvård” (1996) kritiserat Kälvestens-metoden för att den inte har utvärderats. I sin bok skriver han följande:

”Många kommuner använder idag så kallad familjediagnostik som baseras på strukturerade intervjuer vid utredningsförfarandet. Arbetssättet kallas vanligen ”Kälvestensmetoden” efter sin upphovsman Anna-Lisa Kälvesten. Intervjuerna syftar till att få utförlig information dels om de presumtiva fosterföräldrarnas historia inklusive deras förebilder i föräldraskapet, dels om rollfördelning, samspel och kommunikationssätt i familjen. Någon utvärdering av detta arbetssätt har mig veterligen aldrig gjorts, trots att metoden använts i 10,15 år.” (Vinnerljung 1996,

s. 156)

Även i Vårdanalys skrift ”Hittar vi hem – En kartläggning och analys av den sociala dygnsvården för barn och unga” (2016) kritiseras familjehemsvården för att det saknas utvärderingar av de mest använda metoderna för att utreda blivande familjehem.

Bodil Rasmusson och Margareta Regnér (2013) skriver i boken ”Ett utvalt hem till ett utvalt barn – Familjehemsutredningar och socialt arbete i praktiken” att Kälvestensmodellen är en genomtänkt, forskningsbaserad modell på svensk grund. De är oroade över hur modellen används. Enligt dem finns en

svåröverskådlig mångfald av tillvägagångssätt i utredningsarbetet av familjehem som i många fall ligger långt ifrån ursprungsmodellen och som dessutom inte har några tydligt formulerade grunder och principer. Rasmusson och Regnér är oroliga att detta kan göra att den gedigna kunskapsgrunden riskerar att försvinna. Orsaker de lyfter till den oroväckande utvecklingen är socialarbetares kompetens, kommunernas organisering, resurstilldelning och prioriteringar. De skriver att Kälvestensmodellen är en genomtänkt, forskningsbaserad metod som samtidigt är

20

komplex, omfattande och tidskrävande att fullt ut tillämpa i praktiken - och att det ställer stora krav på tillgången till resurser och mandat för att fullgöra uppgiften. (a.a.)

Statens offentliga utredningar skriver om Kälvestensmetoden på följande sätt: ”I ett längre perspektiv har en stor förändring skett när det gäller utredningar av presumtiva familjehem. Dessa var tidigare summariska och osystematiska. Sedan 1980-talet används framförallt Kälvestensmetoden, som bygger på en

halvstrukturerad familjeintervju. Socialstyrelsen har under senare år utvecklat en metod för den initiala bedömningen av familjehem, som består av en manual, ett frågeformulär och en bedömningsmall. Instrumentet bygger till stor del på teorier om risk- och skyddsfaktorer samt utvecklingsekologi. Återkommande har förslag förts fram om tydligare riktlinjer för kriterier avseende familjehemsföräldrars lämplighet. I och med ovan nämnda bedömningsinstrument och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd från år 2012 har förutsättningar skapats för mer enhetliga utredningar av familjehem”. (SOU 2014:3, s 99-100)

Sammanfattningsvis kan sägas att en familjehemsutredning brukar bestå dels av en faktadel och dels av en beskrivning av och bedömning av

familjehemsföräldrarnas lämplighet. Hur utredningarna går till och vilka metoder som används i praktiken ser oerhört olika ut i olika kommuner. I Socialtjänstlagen fastslås kommunens skyldighet att utreda familjehemmen, men inte hur en

familjehemsutredning ska gå till eller vad som ska ingå i denna (SOU 2014:3). Vissa kommuner använder sig av strukturerade intervjuer för bedömningen av familjehemsföräldrarnas lämplighet. Kälvestensmetoden är den äldsta och vanligaste. Med hjälp av den strukturerade intervjun kan den känslomässiga lämpligheten mätas. Andra kommuner kan dock välja att göra mindre omfattande utredningar, utan strukturerad intervju, där mätningen av den känslomässiga tillgängligheten blir liten eller obefintlig.

De olika tillvägagångssätten för att utreda ett familjehem får konsekvenser; ett familjehem som bedömts direkt olämpligt av en kommun kan bedömas lämpligt av en annan. De ”godkända” familjehemmen kan därmed ha mycket olika kvalitet gällande lämplighet, vilket påverkar vården av barnen och ungdomarna som placeras i familjehem.

2.7 Större krav på adoptivföräldrars lämplighet

Enligt lag får medgivande om adoption lämnas endast om den sökande är lämplig att adoptera. Vid bedömningen ska särskild hänsyn tas till sökandens kunskaper och insikter om adoptivbarn, deras behov och den planerade adoptionens innebörd, sökandens ålder, hälsotillstånd, personliga egenskaper och sociala nätverk. Sökanden ska ha deltagit i kommunen anvisad föräldrautbildning inför adoption (SOU 2014:3).

Gällande familjehemmen ska en socialnämnd utreda förhållandena i hemmet och förutsättningarna för vård inför en placering. Däremot finns inga lagstadgade krav på familjehem, som det gör för adoptivföräldrar.

Då syftet med uppsatsen är att utreda vad som uppfattas vara ett lämpligt

familjehem, är det intressant att konstatera att lämpligheten hos adoptivföräldrar är tydligare definierad än lämpligheten gällande familjehemsföräldrar. Inte minst är det en stor skillnad i reglerna mellan de olika placeringsformerna, då

21

adoptivföräldrarnas lämplighet är reglerad enligt lag till skillnad från

familjehemsföräldrarnas (SOU 2014:3). En anledning till detta är förmodligen att familjehemsvården ses som en temporär insats, medan en adoption tydligare innebär en uppväxtplacering. Och att familjehemsplacerade barn har biologiska föräldrar som är vårdnadshavare. Men många familjehemsplacerade barn växer upp inom familjehemsvården. De biologiska föräldrarna kan innebära skydd för barnen, men ibland även motsatsen. Dessa barn är extra utsatta och oskyddade.

3. TEORETISKA PERSPEKTIV

”När vi kom dit och Lasse förstod att inget var eller skulle bli som han hade trott, då la han sig framstupa över en stol och grät tyst. Alldeles tyst, som om han insåg att det tjänar ändå inget till, de gör med mig som de vill i alla fall. Den gråten gråter ännu i mig och kommer väl att så göra i alla mina livsdagar.”

(Författaren Astrid Lindgren återger minnet av att hämta sin son Lasse från fosterhemmet i Danmark där han varit under sina tre första år. DN 141208.)

För att förankra de teoretiska kunskaperna på ett känslomässigt plan har jag valt att inleda avsnittet med ovanstående citat. Vilka känslomässiga behov är det familjehemsvården ska fylla hos de placerade barnen och vad är ett lämpligt familjehem utifrån dessa? Jag har främst två användningsområden för mina teorier. Den första är att bredda förståelsen för ämnet och den andra är att teorierna ska fungera som verktyg när jag analyserar mina intervjuer. De tre teorierna jag valt är; anknytningsteorin, KASAM och existentialismen.

3.1 Anknytningsteorin

För att förstå och kunna analysera de intervjuades upplevelser av de placerade barnens känslomässiga behov och vad som är ett lämpligt familjehem utifrån dessa, har jag valt att använda anknytningsteorin. Anknytningsteorin används flitigt inom svenskt socialt arbete och omfattande forskning kring detta perspektiv visar att det är produktivt (Risholm Mothander & Broberg, 2015). Min bedömning är att anknytningsteorin på ett målande sätt beskriver varför lämpliga familjehem är så viktiga att hitta.

3.1.1 Bakgrunden till anknytningsteorin

John Bowlby (1944) engelsk barnpsykiatriker och anknytningsteorins skapare, jämförde familjebakgrunden hos 44 barn och ungdomar som behandlades på grund av normbrytande beteende med lika många som behandlades på grund av andra bekymmer; som oro, ångest och depression. Den mest slående skillnaden han fann var att de vanartiga barnen hade varit med om betydligt fler förluster och separationer från sina huvudsakliga vårdgivare (oftast mamman) jämfört med övriga barn under de första fem åren. Bowlby blev alltmer övertygad om att långvariga avbrott i den tidiga mor-barn-relationen påverkade små barn negativt, både på kort och på lång sikt. Hans tankar om förluster och separationer tidigt i livet fick också näring av en annan undersökning (Bowlby, 1944, ref i Risholm Mothander & Broberg, 2015).

För att skydda barnen i London undan de intensiva bombningarna under kriget, startades 1940 ett program som gick ut på att man evakuerade stadsbarnen till familjer på landsbygden. Det blev därmed möjligt att jämföra den psykiska hälsan hos barn som skiljts från sina föräldrar, men sluppit flygbombningarna, med hur

22

de barn mådde som blivit kvar hos sina föräldrar, men tvingats uppleva nätter i rädsla och ovisshet i Londons skyddsrum (Risholm Mothander & Broberg, 2015). Undersökningen visade att särskilt bland de yngsta barnen mådde de barn som slapp skilsmässan från föräldrarna bättre än de barn som slapp flygbombningarna. Som en följd av dessa studier växte ett intresse för betydelsen av särskilt det lilla barnets anknytning till sina föräldrar (Risholm Mothander & Broberg, 2015). Barn som familjehemsplaceras skiljs från sina anknytningspersoner.

Familjehemsföräldrarna blir många gånger nya anknytningspersoner, ibland parallellt med de biologiska föräldrarna. Anknytningsteorin skapar en begriplighet gällande vad som kan anses vara ett lämpligt familjehem utifrån barnens

känslomässiga behov i detta utsatta läge. 3.1.2 Trygg anknytning stark skyddsfaktor

Alla människans organ, t ex lungor, hjärta och lever, har olika funktioner som utvecklats genom långsam anpassning till den miljö vi levt i. Hjärnan är

människans viktigaste organ, och även hjärnans ”styrsystem” har utvecklats för att fungera i den livsmiljö som varit människans. I fallet med anknytning är

funktionen att ”skydda barnet mot inifrån eller utifrån kommande faror som hotar dess överlevnad”. Anknytning handlar alltså inte om att tycka om någon i största allmänhet, eller om hur sällskaplig man är, eller vem man helst vill leka med. Anknytning handlar specifikt om hur människor, både barn och vuxna, utvecklar och bevarar förmågan att använda sig av vissa utvalda andra människor som källor till trygghet och skydd i stunder då faktisk eller upplevd fara hotar (Risholm Mothander & Broberg, 2015).

Anknytning handlar alltså om vårt behov av nära relationer och hur vi fungerar i dessa. En vårdnadshavare kan alltså bli anknytningsperson utan att hon eller han för den skull varit en ”bra” förälder; det enda som krävs är att hon eller han är där tillräckligt regelbundet för att barnet ska identifiera vederbörande som en

anknytningsperson. De barn som har oturen att födas in i familjer där föräldrarnas omsorgsförmåga är helt otillräcklig riskerar olika former av felutveckling på grund av den omsorgssvikt som de utsätts för. Men även dessa barn knyter an till sina föräldrar (Risholm Mothander & Broberg, 2015).

Erfarenheterna av ”hur det är att bli omvårdad” lagras och ligger till grund för de mentala representationerna (inre arbetsmodellerna) som barnet utvecklar under småbarnsåren. Dessa innehåller både hur barnet uppfattar sig själv och viktiga närstående, samt samspelet dem emellan. Att vara anknuten är alltså något mycket mer än att bara söka närhet undan faror, det är den känslomässiga relation som är allra starkast utvecklad hos människan, och därmed ett motivationssystem i överlevnadens tjänst. I och med att anknytningen ”präntas in” i barnets hjärna blir den också till en viktig beståndsdel i vår personlighet som har betydelse för hur vi som växande individer organiserar våra inre liv under hela vår livscykel (Risholm Mothander & Broberg, 2015). Anknytningen kan vara trygg eller otrygg. Barn med trygg anknytning kan använda sin förälder för att bli lugna och litar på att föräldern finns där om det behövs. Barn med otrygg anknytning har upprepade negativa erfarenheter av att föräldern inte kommit när barnet behövt det. Att ett barn har en otrygg anknytning betyder inte att anknytningen är svagare; barnet kan tvärtom vara starkt upptaget av sin förälder och vilja vara i förälderns närhet (Socialstyrelsen, 2017).

23

3.1.3 Familjehemsvården och anknytningsteorin

Gällande forskning om familjehemsvård utifrån ett anknytningsteoretiskt

perspektiv är Anders Broberg en föregångare. Anders Broberg, FD, professor vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet, har under många år forskat om anknytningen och dess betydelse för barnet och senare för vuxenlivet. 2015 kom han ut med skriften ”Små barns behov av en långsiktig trygg bas – en

barnpsykologisk kunskapsöversikt”. Den skrev han tillsammans med Pia Risholm Mothander, FD, docent Psykologiska institutionen för Stockholms universitet. I deras skrift redogörs för kunskapen om den långsiktiga psykosociala utvecklingen hos barn på institution, barn i familjehem och adopterade barn (Risholm

Mothander & Broberg, 2015).

Slutsatserna är entydiga, den mest olämpliga miljön för späda och små barn är att bo på institution (utan sin förälder), och institutionsvård bör därför inte användas till små barn annat än i undantagsfall. De stora svårigheterna med institutionsvård är de begränsade möjligheterna att erbjuda långsiktigt, engagerat och stabilt omhändertagande där barnen får möjlighet att knyta an till en eller ett par specifika personer. Familjehem är den vanligaste vårdformen i västvärldens kulturer, men flera uppföljningar visar att barnen inte alltid når de goda utvecklingsresultat som de har rätt till. Forskningen pekar på brister och poängterar hur familjehemsvård kräver stort engagemang från samhället för att fungera på ett godtagbart sätt (Risholm Mothander & Broberg, 2015). God familjehemsvård förutsätter att de sociala myndigheterna ansvarar för att

tillhandahålla utbildning, handledning och långsiktigt stabila förutsättningar så att de vuxna som ska träda in i de biologiska föräldrarnas ställe och ta emot ett barn i sin egen familj, kan göra det på ett bra sätt. Specifik hänsyn måste tas när det gäller barn som utsatts för allvarlig omsorgssvikt (a.a.).

Om samspelet med föräldern innehållit alltför många oförståeliga eller direkt skrämmande inslag, blir det inte möjligt för barnet att skapa en enhetlig mental organisation av relationen; anknytningen blir desorganiserad. Studier av barn i åldern 12–18 månader visar att andelen barn med desorganiserad anknytning är cirka 15 procent i ”normal-familjer”, men upp till 80 procent i uttalade

riskgrupper, som allvarligt traumatiserade, psykiskt sjuka eller missbrukande föräldrar, samt fall av dokumenterad barnmisshandel (Risholm Mothander & Broberg, 2015). Liknande siffror nämns gällande barnen i behov av

familjehemsvård.

För barn som upplever att omvärlden ständigt är oförutsägbar eller farlig ökar riskerna för bestående effekter på hjärnans utveckling och stressreglerande

funktion. Vanvårdade barns hjärnutveckling kan hämmas med allvarliga kognitiva störningar som följd. Barn som utsätts för allvarlig omsorgssvikt utvecklar ofta en beteendeorganisation som styrs mot en hög beredskap för kamp- och

flyktreaktioner där deras negativa förväntningar på omvärlden inte sällan kombineras med lättväckt aggressivitet (Risholm Mothander & Broberg, 2015). Sammanfattningsvis; anknytningsforskning om familjehemsvård poängterar vikten av att familjehemmet är lämpligt för att tillgodose barnens känslomässiga behov.

3.1.4 Kvalitativt god omvårdnad

Nyfödda barn är biologiskt förberedda på att andra ska ta hand om dem och se till att de inte fryser eller svälter ihjäl, men det kräver i sin tur att någon är beredd att

24

ta på sig uppgiften. Till skillnad från anknytning, som definieras som en process i riktning från den svagare till den starkare, beskrivs bindning (eng. bonding) som den process där föräldern mentalt bestämmer sig för att ta hand om sin avkomma dvs. en process som går från den starkare till den svagare. Ainsworth, Blehar, Weters och Wall (1978), ref i (Risholm Mothander & Broberg, 2015) lyfter två aspekter som visar att föräldern utvecklat en psykologisk bindning till sitt barn:

1. Föräldern uppfattar, tolkar och besvarar på ett lyhört sätt barnets signaler om att det behöver tröst och skydd alternativt vill utforska världen på egen hand.

2. Föräldern är förutsägbar i sina egna reaktioner på barnets signaler, så att barnet kan organisera en inre arbetsmodell av samspelet mellan sig själv och föräldern. Den kvalitativt goda omvårdnaden skapar möjligheter för barnet att finna en balans mellan närhet och utforskande, där bägge beteendesystemen får god plats. Beskrivningen av vilken typ av omvårdnad som är förenad med trygg anknytning har förenklats till uttrycket att en förälder ska vara: ”Större, Starkare, Klokare - och Snäll”. Ofta används det engelska uttrycket ”bigger, stronger, wiser and kind” av svenska socialarbetare, så även av respondenterna i denna uppsats.

3.1.5 Barn på institution

Ungefär 8 miljoner barn uppskattas växa upp på institution idag, huvudsakligen i låginkomstländer. Det betyder att i ett globalt perspektiv är institutionsplacering det vanligaste sättet att erbjuda omvårdnad till de barn som inte kan tas om hand av sina föräldrar eller släktingar. Barn som bor på institution har sämre fysisk tillväxt; de är mindre och har mindre huvudomfång än jämförelsegrupper. Barnen har också sämre begåvningsutveckling. De barn som vuxit upp på institution löper också högre risk för omoget socioemotionellt beteende. Sammantaget har dessa resultat lett till att omvärlden insett att av alla boendeformer för små barn som inte kan tas om hand av sina föräldrar är barnhem den mest riskfyllda och den bör så långt det är möjligt undvikas till förmån för andra alternativ (Risholm, Mothander & Broberg 2015).

3.1.6 Vård av andra än föräldrarna

I en uppmärksammad studie från USA framkom att familjehemsplacering var mindre gynnsamt för barnens sociala, språkliga, kognitiva och utveckling av problembeteende än att få återvända hem eller adopteras till en annan familj (Risholm, Mothander & Broberg, 2015). I studien såg man att de barn som varit i familjehem i över fyra år hade genomsnittligt sämre utveckling än de som fick omvårdnad på andra sätt, antingen genom återförening med sina föräldrar eller genom att få permanenta nya hem. Trots att de biologiska familjerna hade lägre utbildningsgrad, sämre ekonomiska resurser och hade mindre möjligheter att stimulera sina barn jämfört med barnen i familjehem så utvecklades både de hemflyttade och de adopterade barnen bättre. Så vad var det då som var annorlunda i familjehemmen?

När ett barn separeras från den eller dem som det utvecklat en anknytning till under det första levnadsåret, krävs det ett långsiktigt föräldraengagemang från den som ska träda in i stället för den frånvarande föräldern. Familjehemsvården är inte automatiskt ett bättre alternativ bara för att den erbjuder en materiellt sett rikare miljö och mat på bordet. Det är kvaliteten på den erbjudna alternativa