• No results found

Våld i nära relationer - Det kommunala ansvaret

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Våld i nära relationer - Det kommunala ansvaret"

Copied!
60
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Våld i nära relationer

– Det kommunala ansvaret

Författare: Ida Karlström

Mänskliga rättigheter 61-90 hp

Institutionen för Globala politiska studier C-uppsats 15 hp

Handledare: Despina Tzimoula Vårterminen 2010

(2)

Sammanfattning

Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem och även en kränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna. Sverige har ett ansvar att förebygga våld i nära relationer och stödja de som är och har varit utsatta för detta. Denna uppsats belyser inte bara det nationella ansvaret utan även hur detta implementeras på lokal nivå. Malmö stad har genom sitt väl utarbetade

kvinnofridsprogram blivit en av de kommuner i Sverige som kommit längst i arbetet mot våld i nära relationer. Kvinnofridsprogrammet är utformat för att bekämpa mäns våld mot kvinnor men har genom åren utvecklats till ett samarbete för alla som blivit utsatta för våld i en

parrelation och deras eventuella barn. Trots utvecklingen av programmet finns det brister i det och i dess implementering. Det är patriarkala strukturerna och könsnormerna som styr vårt samhälle vilket påverkar våra värderingar om vad som anses vara naturliga. Utifrån detta kan en normaliseringsprocess påverka vår syn på våld. Tanken med uppsatsen är inte bara att behandla Malmö stads arbete mot våld i nära relationer utan även belysa de mänskliga

rättigheterna och allas lika värde oavsett kön, ålder, sexuella läggning, religion och ursprung.

Abstract

Violence in intimate relationships is a major social problem as well as a violation of human rights and freedom. Sweden has a responsibility to prevent domestic violence and support those who are and have been exposed to this. This paper highlights not only a national responsibility but also how this is implemented at the local level. Through a well-developed women’s program has the City of Malmö become one of the municipalities in Sweden that has gone most far in its work against violence in intimate relationships. The women’s safety program is designed to combat men’s violence against women, but over the years it has evolved into a collaboration of all who have experienced violence in a partner relationship and their children, if they have any. Despite the development of the program thereis deficient in it and in its implementation. It is patriarchal structures and gender norms that govern our society which affect our values of what is considered natural. From this, a normalization process affects our views on violence. The idea of this paper is not only to treat the City of Malmö’s work against violence in intimate relationships, but also shed light on human rights and the equal value of everybody regardless of gender, age, sexual orientation, religion and origin.

(3)

Innehållsförteckning

1. Inledning s. 5

1.1 Syfte s. 6

1.2 Frågeställning s. 6

1.3 Disposition s. 6

2. Metod och material s. 7

2.1 Avgränsningar s. 9 3. Teoretiska överväganden s. 10 3.1 Genusteori s. 11 3.2 Våldets normaliseringsprocess s. 12 4. Sveriges ansvar s. 13 4.1 Mänskliga rättigheter s. 13

4.2 Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor s. 14 4.3 Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor s. 15

4.4 Nationell handlingsplan s. 16

4.5 Fridskränkning och kvinnofridskränkning s. 17

4.6 Hemfridslagen s. 19

4.7 Diskrimineringslagen s. 19

4.8 Socialtjänstlagen s. 20

4.9 Polisens ansvar och regeringsuppdraget till rikspolisstyrelsen s. 21

4.10 Hälso-, sjuk- och tandvårdens ansvar s. 23

4.11 Sammanfattning s. 23

5. Våld i nära relationer s. 24

5.1 Mäns våld mot kvinnor s. 24

5.2 Kvinnors våld mot män s. 26

(4)

6. Analys av Malmö stad s. 29

6.1 Kvinnofridsprogrammet s. 29

6.1.1 Bakgrund s. 29

6.1.2 Samverkan s. 31

6.1.3 Verksamheterna inom samverkansgruppen s. 33

6.1.4 Koncept Karin s. 37

6.1.5 Yrkesgemensamma handböcker s. 38

6.1.6 Positiva effekter av kvinnofridsprogrammet s. 40 6.1.7 Brister i programmet gällande kön och sexualitet s. 41

6.1.8 Andra brister i programmet s. 45

7. Diskussion och avslutande kommentarer s. 48

Källförteckning s. 53

Bilaga 1 Intervju med Malmö kvinnojour s. 59

Bilaga 2 Intervju med Margot Olsson – utvecklingssekreterare

(5)

1. Inledning

Att inte behöva bli utsatt för våld är en mänsklig rättighet för alla oavsett kön, ålder, sexuell läggning, religion och ursprung. Rätt till hälsa, frihet och personlig säkerhet är exempel på rättigheter som kränks när en person blir utsatt för någon form av våld. För att värna om människans trygghet och personliga värde samt försöka förhindra och förebygga allt

omänskligt lidande i världen stiftade FN, Förenta Nationerna, 1948 dessa internationella fri- och rättigheter (AFMR). Då kvinnor som grupp är särskilt utsatta för diskriminering och förtryck skapade FN 1979 Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Trots detta är våld i nära relationer ett stort internationellt och nationellt problem än idag. Sverige ratificerade som första land konventionen 1981 och den svenska kvinnorörelsen har länge kämpat för jämställdhet och att uppmärksamma och lagstifta mot mäns våld mot kvinnor (Internet, Regeringskansliet, FN: s konvention mot diskriminering av kvinnor 2010). Detta har givit resultat och flera nationella lagar och program har ändrats och införts, så som exempelvis lagen om kvinnofridskränkning och den nationella handlingsplanen för våld mot kvinnor. Ändå är mäns våld mot kvinnor fortfarande ett stort samhällsproblem i Sverige som ännu kräver stort arbete och uppmärksamhet. Våld i nära relationer är dock ett ännu större problem än så. Det förekommer i olika former av parrelationer och i alla samhällsklasser. Vi anser det därför viktigt att även uppmärksamma och diskutera kvinnors våld mot män samt våld mellan homo-, bi- och transexuella parrelationer. Vem som helst kan falla offer för den både fysiska och psykiska misshandeln, vilken oftast sker dolt i hemmen. Vi vill även uppmärksamma att problematiken kring våld i nära relationer är än mer komplex, då brottsoffrens problem och chanser att få hjälp kan försvåras ytterligare av exempelvis missbrukarproblem, psykiska sjukdomar, olika handikapp, ålderdom och annat etniskt ursprung än svensk.

Sverige har ett ansvar att tillgodose alla människors lika värde och rättigheter, att bekämpa allt våld inom nära relationer och att se till att Sverige blir ett jämställt land värt namnet. Sveriges olika kommuner har en skyldighet att utföra en del i detta arbete och i denna uppsatts redogörs hur Malmö stad implementerar de lagar och förordningar som finns i kommunen beträffande detta ämne. Arbetet mot våld i nära relationer måste ske på internationell-, nationell- och lokalnivå och samarbetet är viktigt för att en förändring ska ske.

(6)

1.1 Syfte

Vårt syfte är att få en överblick av hur lagstiftningen och arbetet med våld i nära parrelationer ser ut i Sverige. Vi vill ta reda på hur det ur ett politiskt och juridiskt perspektiv ska fungera i Sverige för vuxna som söker hjälp angående detta. Vår målsättning är att få en uppfattning av hur detta implementeras i verkligheten och för att göra det har vi valt att undersöka hur det inom Malmö stad arbetas med att hjälpa och stötta personer som utsätts för våld i nära relationer.

1.2 Frågeställningar

Vad finns det för internationella åtaganden och lagar i Sverige beträffande våld i nära relationer? Räcker dessa och hur implementeras de?

Hur fungerar den nationella lagstiftningen gällande våld i nära relationer och de satsningar som görs i frågan i realiteten inom Malmö stad?

1.3 Disposition

Till att börja med presenterar vi i kapitel två de metoder och material som vi har använt oss av, såsom en bred kvalitativ studie bestående av textanalys och juridisk metod. I detta kapitel presenterar vi även de avgränsningar som vi har gjort. Vidare beskriver vi i kapitel tre de förklaringar som genusteori ger till våld i nära relationer, där vi använder oss av feministisk teori, maskulinitetsteori samt den teoretiska modellen våldets normaliseringsprocess. I kapitel fyra redogör vi för det ansvar som Sveriges har beträffande våld i nära relationer. Där går vi igenom de internationella åtaganden och den nationella lagstiftningen som rör vårt ämnesval. Att våld inom nära relationer sker inom alla former av parrelationer, såsom särkönade

relationer där kvinnan är offret, särkönade relationer där mannen är offret, samkönade relationer där kvinnan är offret och samkönade relationer där mannen är offret, skildras i kapitel fem. Där beskrivs också kortfattat hur offer och förövare inom dessa olika

parrelationer framställs, diskuteras, uppfattas och bemöts på olika vis. I kapitel sex redogör vi för hur Malmö stad arbetar med och bemöter offer för våld i nära relationer samt analyserar detta i förhållande till det som vi har tagit upp i uppsatsen i övrigt. Avslutningsvis för vi i kapitel sju en diskussion med avslutande kommentarer kring vår studie om våld i nära relationer.

(7)

2. Metod och material

Vi har använt oss av en bred kvalitativ studie för att få reda på hur den nationella

lagstiftningen beträffande våld i nära relationer implementeras i Malmö stad och för att få en uppfattning om mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män och våld inom homo-, bi- och transexuella relationer. Då den breda kvalitativa studien består av olika typer av underlag, som exempelvis lagstiftning, deklarationer, konventioner och litteratur, har vi därför använt oss av både textanalys och juridisk metod. Vi har således analyserat litteratur, behandlat och tolkat juridiska dokument och utfört semistrukturerade intervjuer.

Vi har använt oss av en kvalitativ textanalys i vår uppsats, vilket innebär att vi har analyserat den litteratur vi har använt oss av i sin helhet samt kritiskt granskat dessa innan vi har använt oss av det som vi funnit relevant för vår uppsats (Esaiasson m.fl. 2004: 233). Eftersom vi inte gör jämförelser som vi ställer upp i siffror och drar slutsatser av använder vi oss inte av en kvantitativ innehållsanalys (Esaiasson m.fl. 2004: 219). Innan vi har använt oss av litteraturen har vi tagit reda på vilka som författat den och då dessa är kunniga inom sina områden finner vi det därför tillförlitligt. Då nästan all litteratur är skriven under 2000-talet, med undantag från tre böcker vilka är skrivna under 1990-talet, anser vi de vara tidsenliga och aktuella. Vi har inte haft några problem med att få tag på litteratur som handlar om mäns våld mot

kvinnor. Däremot har det varit svårare att finna litteratur som behandlar våld inom samkönade relationer, kvinnors våld mot män samt litteratur som behandlar maskulinitet. Beträffande våld i samkönade relationer och kvinnors våld mot män har vi dock ändå funnit svensk litteratur, men gällande maskulinitetsforskning har vi känt oss tvungna att även använda oss av internationell sådan.

Vi ser ingen anledning till att misstro tillförlitligheten av de Internetkällor vi har använt oss av eftersom vi har varit kritiska med vilka sidor vi har valt. Det material vi har hämtat därifrån har varit från etablerade och tillförlitliga myndigheter, organisationer och liknande. Vi har framförallt hämtat handlingsprogram och rapporter från Malmö stad och Sveriges riksdag och regering samt information från frivilligorganisationer i Malmö, vilket gör att vi anser detta vara tillförlitligt.

(8)

Då vi i vår uppsats ämnar ta reda på vilka internationella åtaganden och nationella lagar som gäller i Sverige beträffande vårt ämnesval har vi läst relevanta konventioner, deklarationer och lagstiftning. Således har vi även använt oss av juridisk metod och vi har successivt tolkat dom juridiska texterna (Lehrberg 1996: 21ff). Det vi har ansett vara relevant att ta upp är en allmän introduktion till mänskliga rättigheter, konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor, fridskränkning och kvinnofridskränkning, hemfridslagens kapitel sex om ökat skydd mot kvinnor, den

nationella handlingsplanen för våld mot kvinnor, diskrimineringslagen, socialtjänstlagen, polisens ansvar och ett regeringsuppdrag beträffande våld i nära relationer till

rikspolisstyrelsen samt hälso-, sjuk- och tandvårdens ansvar. Eftersom mänskliga rättigheter är vårt huvudämne och några av dessa fri- och rättigheter kränks vid våldsbrott anser vi att det är något som är viktigt att belysa. Då vår uppsats handlar om våld i nära relationer känns det självklart att ta med det som berör våld mot kvinnor, fastän vi även skriver om våld mot män. Att diskriminera någon på grund av exempelvis kön, sexuell läggning, etnisk bakgrund och ålder är förbjudet i Sverige, varför vi även har valt att nämna diskrimineringslagen. Vidare har socialtjänsten ett ansvar att hjälpa och stötta personer som blivit utsatta för våld i nära

relationer och enligt socialtjänstlagen är kommunerna skyldiga att ge dessa personer ett socialt och ekonomiskt stöd och skydd, därför är den lagen viktig att ha med i vår uppsats. Även polisen har ett särskilt ansvar att hjälpa personer som faller offer för våld i nära

relationer och därmed är deras arbete och uppdrag högst relevant. Personal inom hälso- sjuk- och tandvården kommer också i kontakt med de våldsutsatta och därför utgör deras

bemötanden och arbete med dessa en viktig del gällande att hjälpa och stötta personer som utsätts för våld av sin partner.

Förutom det ovanstående materialet har vi genomfört två samtalsintervjuer. Det vi har fått ut från dessa har vi använt som en komplettering och inte som ett eget vetenskapligt bidrag. Att göra intervjuer har varit ett sätt för oss att få en bättre förståelse för hur nationell lagstiftning implementeras i Malmö stad och hur de konkret jobbar med dessa frågor (Esaiasson m.fl. 2004: 284). Vi har utfört två samtalsintervjuer med personer som på olika sätt arbetar mot våld i nära relationer i Malmö. Vi ville intervjua någon kommunal verksamhet och någon frivilligorganisation för att få en större helhetsbild av hur det fungerar i Malmö. Vi valde att genomföra intervjuer med dem som vi trodde skulle kunna ge oss mycket information och en mer samlad bild av hela Malmö. Av de frivilligorganisationer som finns i Malmö valde vi Malmö kvinnojour dels för att den är äldst och därför har lång erfarenhet och dels för att det

(9)

var den enda verksamheten som fanns beträffande våld i nära relationer i Malmö innan kvinnofridsprogrammet startade. Anledningen till att vi inte genomförde fler intervjuer beror på att vi upplevde att det inte fanns tillräckligt med tid till fler. Även då det hade funnits en poäng i att genomföra fler intervjuer anser vi att vi fick ut mycket och värdefull information från de intervjuer vi gjorde. Vi valde att använda oss av samtalsintervjuer istället för

frågeundersökningar för att de vanligtvis ger mer oväntade, uppriktiga och utförliga svar. Vi ställde sedan öppna frågor och följdfrågor för att få så användbara svar som möjligt

(Esaiasson m.fl. 2004: 279). Båda samtalsintervjuerna har varit direktintervjuer, då vi anser att dessa ger mer än exempelvis telefonintervjuer och intervjuer över e-post. Inför båda intervjuerna förberedde vi frågor men försökte samtidigt att ställa många av dom så öppet som möjligt och under samtalens gång ställde vi följdfrågor som vi kom på då. Intervjuerna har varit till stor hjälp och gett oss information, synvinklar och nya frågor som litteraturen ej kunnat ge oss.

2.1 Avgränsningar

När vi använder oss av begreppet våld inära relationermenar vi fysiskt, psykiskt, materiellt och sexuellt våld samt kontrollerande av partnern, olika typer av förtryck och utnyttjanden och hot om våld inom den privata sfären och mellan personer som har en nära relation till varandra, det vill säga känslomässiga och sexuella band, så kallade parförhållanden. Det könsspecifika våldet omfattar exempelvis kvinnofridsbrott och hedersrelaterat våld.

Vi har valt att begränsa vår uppsats till att fokusera på offren till våld i nära relationer, där vi lägger fokus på vilken hjälp de har rätt till och vilken hjälp de faktiskt får. Den grupp offer vår undersökning handlar om är vuxna kvinnor och män, det vill säga från 18 år och uppåt och som är både hetero-, homo-, bi- och transsexuella. Då vi nämner förövarna är det även där vuxna män och kvinnor vi menar. Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem, samtidigt finner vi det även viktigt att uppmärksamma att det förekommer våld inom

samkönade relationer och våld inom särkönade relationer där förövarna är kvinnor och offren män. Då vi vill se hur lagstiftning och internationella åtaganden ser ut i Sverige, gällande att som vuxen få hjälp om man blivit eller blir utsatt för våld av sin partner, har av naturliga skäl således avgränsats till Sverige och till nutiden. Vi kommer dock ändå att använda oss av viss litteratur och forskning från andra länder i vår bakgrund, detta för att det inte finns så mycket från Sverige gällande maskulinitetsforskning. Gällande det juridiska perspektivet tittar vi på det på ett svenskt nationellt plan, då lagstiftningen gäller för hela landet. För att sedan ta reda

(10)

på hur väl det fungerar i praktiken har vi valt att undersöka Malmö stad, även där i nutid. Anledningen till att vi inte undersöker hela Sverige utan att vi har valt denna avgränsning är för att det inte finns utrymme till mer i denna uppsats. Varför vi valt just Malmö beror dels på att det är Sveriges tredje största stad vilket betyder att det där görs fler satsningar än i mindre städer, och dels för att vi bor i Malmö vilket innebär fördelar vid intervjuer och liknande. Vi har valt att inte göra några fallstudier eller intervjuer med personer som har blivit eller är utsatta för våld i nära relationer, dels för att vi inte ansett det vara relevant för vår

undersökning och dels för att det är ett känsligt ämne och därmed svårt att få tag på någon som kan tänkas ställa upp. Vår förhoppning med denna uppsats är att få en uppfattning om hur en av Sveriges största städer arbetar med att hjälpa och förebygga våld i nära relationer och utifrån detta analysera och konkretisera de eventuella brister som finns. Detta gör vi utifrån ett försök till helhetssyn då vi inte ser offer för våld i nära relationer som en samlad grupp utan utifrån att de kan vara exempelvis utlandsfödda och ha ett annat språk än svenska, vara både unga som gamla, friska som sjuka, förståndshandikappade, psykiskt handikappade,

missbrukare, hemlösa, komma från olika samhällsklasser, vara homo-, hetero-, bi- eller transexuella eller vara heterosexuella män. Vårt syfte är däremot inte att djupare diskutera våld i nära relationer, hur vanligt det är i Sverige och varför det sker.

3. Teoretiska överväganden

För att få en större helhetssyn på våld i nära relationer och för att kunna analysera hur Malmö stad arbetar med detta behövs en teoretisk bakgrund till ämnet. Vi har valt att använda oss av feministisk teori och maskulinitetsteori, då dessa bland annat beskriver att feminint och maskulint alltid står i motsatspar till varandra och att de skapas genom en genusrelation. De beskriver även varför män anses utöva våld i högre utsträckning än kvinnor och att de kan vara inbyggda strukturer snarare än maskuliniteten i sig som skapar ojämlikhet. Vi kommer även att belysa den teoretiska modellen våldets normaliseringsprocess, vilken ger en

förklaring till hur våldet inom en nära relation kan komma att uppfattas som normalt för både offret och förövaren och att våldet går att förklaras genom rådande könsnormer. Vi anser att allt detta är viktigt att ha med för att få en större förståelse för de orsaker och problem som finns kring våld i nära relationer och att detta är relevant för vårt ämnesval.

(11)

3.1 Genusteori

Innebörden för begreppsparet kön/genus är att problematisera och ifrågasätta att män och kvinnor anses ha olika roller, olika egenskaper, olika intressen, förväntas se ut på vissa sätt och att män och kvinnor har olika mycket makt och inflytande och bemöts på olika sätt utifrån sitt kön. Det är bland annat därför begreppsparet kön/genus används för att skilja det bilogiska könet från det sociala könet, det vill säga att allt vi uppfattar som exempelvis manligt inte har att göra med att alla män biologiskt sätt är mer benägna att utöva våld än kvinnor. Kön skapas istället utifrån de normer och förställningar som finns, alltså om hur en man respektive kvinna förväntas vara och se ut. Begreppet kön används vanligtvis för att förklara vilket bilogiskt kön en människa har, medan genus vanligtvis används i termer av det sociala könet (Gemzöe 2008: 80ff). Judith Butler, filosof och queerteorist tillika en av dess grundare, menar att genus inte föds ur kön, istället relaterar genus till genus. Enligt henne är genus performativt, det vill säga något som skapas i handlingen (Björk 2001: 41).

”Performativitet betyder i sin allra enklaste form att kön/genus inte i första hand är vara utan göra. Ingen är kvinna eller man per någon automatik utan görs till kvinna eller man.”

(Rosenberg 2002: 70).

Performativitet handlar med andra ord om handlingar som formar någonting i sig när det uttrycks, att något som ständigt upprepas kan bli en sanning i sig. Detta är bland annat vad Judith Butler utgår ifrån när hon diskuterar kön och genus (Rosenberg 2002: 71ff). Med det performativa könet menar queerteorin och Butler att det egentligen inte finns någonting från början, utan att en person istället blir det den görs till. Det performativa könet skapas genom upprepningar som talar om vad det innebär att vara man och kvinna. Denna performativa handling är ett sätt att skapa man och kvinna och Butler menar att handlingen kommer före subjektet, till och med skapar subjektet (Björk 2001: 41).

Detta bekräftas av Inger Lövkrona, professor i etnologi, som menar att det inom feministisk teori finns två olika huvudförklaringar till varför det är vanligare att män utövar våld mot kvinnor än att kvinnor utövar våld mot män, vilka är konstruktivism och biologism.

Biologismens förklaring är att våldsbenägenheten är biologisk och medfödd mannen, medan konstruktivismen menar att det är socialt konstruerat (Lövkrona 2001: 9). I likhet med Butler beskriver R.W. Connell, sociolog och forskare inom maskulinitetsstudier, att det finns en

(12)

genusrelation, vilket alltså handlar om att feminitet och maskulinitet beskrivs i relation till varandra och står som motsatspar till varandra. Genom genusrelationen formas på så sätt feminitet och maskulinitet (Connell 2008: 80). I detta patriarkala samhälle är maskulinitet det dominanta genuset och män som grupp har således större makt och vissa fördelar gentemot kvinnor som grupp. Connell menar att det är vanligare att våld brukas av det dominanta genuset än av det underordnade genuset. Både Connell och flera feministiska teorier tror att det snarare är det sociala strukturerna som gör att ojämställdhet råder än att det beror på maskuliniteten i sig (Connell 2008: 120ff). Precis som Butler menar Connell att maskulinitet, och även feminitet, skapas genom praktiska handlingar och att dessa inte är biologiskt

bestämda, vilket därmed betyder att det sociala könet, det vill säga genus, är föränderligt (Connell 2008: 108).

Vidare menar Connell att det finns en hegemonisk maskulinitet, vilken upprätthåller mäns överordning över kvinnor och såväl kan patriarkatet leva kvar (Connell 2008: 115). Det finns vissa grupper som förlorar på den patriarkala strukturen och vill förändra den och vissa som tjänar på att ha den kvar. Kvinnorörelsen är exempel på en grupp som vill förändra den, men även grupper av män underordnas av den hegemoniska maskuliniteten då även olika grupper av män är över- och underordnade varandra, så kallad genushierarki. Exempel på en sådan grupp är homosexuella män. Den hegemoniska maskuliniteten definieras nämligen endast av heterosexualitet, men enligt Connell kan ändå alla grupper av män som inte lever upp till idealbilden av hegemonisk maskulinitetet, vilket de flesta män inte gör, dra nytta av denna patriarkala struktur där män som grupp är överordnande kvinnor som grupp (Connell 2008: 114ff).

3.2 Våldets normaliseringsprocess

Eva Lundgren, professor i sociologi, har forskat om mäns våld mot kvinnor och myntat den teoretiska modellen våldets normaliseringsprocess. Med det menas att mäns våld mot kvinnor inom nära parrelationer blir till en process som kommer att uppfattas som normalt för både förövaren och offret (Lundgren 2004: 9f). Genom olika strategiska steg, som växling mellan våld och värme, tar mannen kontroll över kvinnans liv med syfte att bryta ner henne, hans våld ökar (Lundgren 2004: 13f) och hans verklighet blir hennes (Lundgren 2004: 9). Genom att han skuldbelägger henne och att våldet normaliseras får han henne att tycka att våldet är hennes eget fel och hon tar honom i försvar (Lundgren 2004: 13f). Enligt Lundgren hör detta

(13)

ihop med könsnormer och vad det innebär att vara kvinna respektive man. Hon menar att detta behöver förstås ur ett kulturellt sammanhang där människor relaterar till varandra utifrån könsvarelser och där det existerar normer över hur heterosexuella parförhållanden bör vara (Lundgren 2004: 15f). Våld i parförhållanden är ett makttuttryck som inte är bundet till social utslagenhet utan ses istället som en social normalitet, vilket betyder att detta våld utövas av så kallade socialt normala (Lundgren 2004: 17ff). Istället för att försöka förklara varför våldet uppstår är det enligt Lundgren viktigare att försöka förstå hur våldet kan normaliseras och fortgå (Lundgren 2004: 13ff). Utifrån de rådande könsnormerna försöker mannen att skapa maskulinitet och att göra sig själv till man genom att utöva makt och våld och på så sätt skapa sig själv en överordnad ställning gentemot henne (Lundgren 2004: 16). Enligt Lundgren representerar mannen maskulinitet genom att utöva våld i form av att han på så sätt skapar kön genom makt, våld och överordning (Lundgren 2004: 75).

4. Sveriges ansvar

För att kunna besvara frågan om vad det finns för internationella åtaganden och lagar i Sverige beträffande våld i nära relationer har vi valt att presentera dessa i detta kapitel. Det gör vi genom att först ge en introduktion kring mänskliga rättigheter och de universella rättigheterna som rör vårt ämne samt den konvention och den deklaration som berör våld mot kvinnor och som Sverige har ratificerat. Det finns inga separata konventioner och

deklarationer gällande våld mot män och våld inom samkönade relationer, men tanken är att de ska få sina behov och sin personliga säkerhet etcetera tillgodosedda genom andra

rättigheter och att samtliga människor i världen ska behandlas utifrån att de är lika mycket värda. Att det finns en konvention och en deklaration enbart för kvinnor beror på att de är extra utsatta och förtryckta i världen som grupp. Därefter presenterar vi de nationella lagar och det ansvar vissa statliga myndigheter har som vi finner relevanta för vårt ämnesval.

4.1 Mänskliga rättigheter

Alla mänskliga rättigheter som finns i världen är tänkta att fungera som norm och finns samlade i olika internationella människorättsdokument, vilka är FN: s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, internationella konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna, internationella konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella

(14)

rättigheterna, ett flertal andra konventioner och tre regionala system för mänskliga rättigheter (Hedlund Thulin 2006: 30). Den ena av de tre regionala systemen är det europeiska systemet för mänskliga rättigheter, vilken är den Sverige har att rätta sig efter (Hedlund Thulin 2006: 138f). De mänskliga rättigheterna är juridiskt bindande, ingår i folkrätten och är individuella och ska gälla alla. Staterna är skyldiga och bär ansvaret för att se till att alla människor under dess jurisdiktion åtnjuter samtliga rättigheter som staten har ratificerat och åtagit sig att följa. Det mest grundläggande inom de mänskliga rättigheterna är att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter och att envar är lika mycket värda oberoende av exempelvis kön (Hedlund Thulin 2006: 13ff). I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 finns alla de mest grundläggande rättigheterna samlade och det anses därför vara det viktigaste dokumentet (Hedlund Thulin 2006: 17).

De som i Sverige bär ansvaret för att de mänskliga rättigheterna tillgodoses och efterföljs är regeringen, riksdagen, polisen, domstolarna, åklagarna, justitiekanslern och dess ombudsmän (Hedlund Thulin 2006: 216f). Detta betyder inte att de konventioner Sverige har ratificerat per automatik inkorporeras i svensk lag. Anledningen till detta är att rättigheterna ofta redan finns i den svenska lagstiftningen och därmed säkerställs ändå (Hedlund Thulin 2006: 218).

4.2 Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering

av kvinnor

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, CEDAW, skapades 1979 av FN. Konventionen behandlar kvinnors rättigheter, diskrimineringsförbud mot kvinnor samt jämställdhet mellan de olika könen (Hedlund Thulin 2004: 175). År 1981 trädde den internationella konventionen i kraft i Sverige som var det första landet som ratificerade CEDAW. År 2008 hade 185 länder ratificerat konventionen, vilket är ungefär 90 procent av alla de stater som är medlemmar i FN (Internet, Regeringskansliet, FN: s konvention mot

diskriminering av kvinnor 2010).

Det finns en övervakningskommitté som granskar ländernas framsteg inom konventionens område. Vart fjärde år måste länderna som ratificerat CEDAW rapportera till denna kommitté om hur konventionen efterlevs i lagar, inom juridiken och administrativt. Frågor kring

rapporten tas upp vid ett möte där regeringen är representerad. Kommittén kan även ge rekommendationer, men dessa är inte juridiskt bindande. De har ett stort engagemang i våldet mot kvinnor när de skriver sina rekommendationer, även reservationer som gjorts av

(15)

konventionen är något som kommittén satsar på (Internet, Regeringskansliet, FN: s

konvention mot diskriminering av kvinnor 2010).

Den 25 augusti 2006 gjorde Sverige sin senaste rapportering till

Kvinnodiskrimineringskommittén. I rapporten står det bland annat att Sveriges regering har skapat en proposition där problemet mäns våld mot kvinnor blir uppmärksamt. Denna kallas Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål för jämställdhetspolitiken (prop. 2005/06:155), och ett av delmålen är att våldet ska upphöra och att kvinnor ska ha samma rätt som män till kroppslig integritet (Regeringskansliet 2006: 6). Rapporten redovisar även arbetet med kvinnofrid och regeringen använder FN: s Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor som utgångspunkt för detta arbete (Regeringskansliet 2006: 14). Den 25 januari 2008 lämnade kommittén sina åsikter om Sveriges arbete av konventionens innehåll. Där berömmer de Sverige för deras insatser mot våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld samt våld i samkönade relationer (Internet, Committee on the Elimination of Discrimination against Women 2008: 2). Kommittén är dock bekymrad över den sociala hjälp som Sverige har att erbjuda kvinnor som blivit utsatta för våld. Det är ont om boenden för de som behöver skydd och det erbjuds inget alternativt boende för misshandlade kvinnor som har någon form av handikapp eller sjukdom, till exempel diabetes (Internet, Committee on the Elimination of Discrimination against Women 2008: 5).

4.3 Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor

FN: s generalförsamling antog 1993 deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor, därför att det våldet är den yttersta diskrimineringen mot kvinnor och någon som utsätts för våld och liknande kan inte få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. I deklarationens inledning står det att:

”Våld mot kvinnor utgör en kränkning av kvinnors grundläggande friheter och är ett hinder för uppnåendet av jämställdhet, utveckling och fred” (Deklarationen om avskaffande av våld

mot kvinnor).

Alla stater har en skyldighet att skydda sina medborgare och borde därför ta ställning mot våld och förtryck mot kvinnor och se till att de kan åtnjuta samma fri- och rättigheter som män. Oberoende av offrets sexuella läggning, kön eller omständigheter i familjen är det

(16)

kriminellt att använda våld och ska således vara förbjudet enligt lag samt utredas. I artikel ett står det att:

”Varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller liknande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt

frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet”.

Deklarationen inkluderar även exempelvis så kallat hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Det sistnämnda osynliggörs ofta men det liknar och leder till i princip samma problem och konsekvenser som mäns våld mot kvinnor (Internet, Regeringskansliet 2008).

4.4 Nationell handlingsplan

FN anordnade 1995 en Kvinnokonferens i Peking. Där konstaterade de bland annat att mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för den ojämlikhet och den maktobalans som råder mellan män och kvinnor. Män som grupp är överordnade kvinnor som grupp och kvinnor är således diskriminerade. Våld mot kvinnor utgör det mest extrema uttrycket för detta. Därför beslutades det att nationella handlingsprogram för våld mot kvinnor skulle införas och att staternas regeringar skulle ansvara för att i hemlandet instiftades lagar mot våld mot kvinnor ibland annat hemmen (Regeringskansliet 1997: 3ff). Sverige har tagit detta på allvar och har bland annat skapat en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Den har funnits sedan 1997 och de grundläggande förklaringarna i den bygger på deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor. Handlingsplanen uttrycker att alla som blir offer för denna typ av våld har rätt till hjälp och stöd. Ett professionellt bemötande ska alla få, oberoende av vem offret är och vart i Sverige offret är bosatt. Enligt svensk lag måste alla kommuner i landet se till så att alla brottsoffer får hjälp och får sina behov tillgodosedda. Dessutom har kommunerna ett särskilt ansvar att hjälpa och stötta de kvinnor som blir eller blivit offer för våld i nära relationer. Samhället har ett ansvar att jobba för att brottsoffer ska våga anmäla till polisen och att inte ta tillbaka den och att brottsoffret får tillräckligt med hjälp och stöd både under och efter

rättsprocessen. Handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer uppdaterades 2007 och innefattas av 56

åtgärdsplaner inom sex olika områden där insatserna ska ske, vilka är ökat stöd och skydd till våldsutsatta, stärkt förebyggande arbete, stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet,

(17)

utveckling av insatser riktade till våldsutövare, ökad samverkan samt ökade kunskaper (Internet, Regeringskansliet 2008). För att det som står i handlingsplanen ska bli verklighet har den sittande regeringen lagt 900 miljoner kronor på detta under sin mandatperiod. Listan på vad dessa pengar ska gå till är lång. Exempelvis ska stödet till bland annat kvinno- och brottsofferjourer bli större och socialtjänsten ska kvalitetssäkras och förbättras och tillsynen skärpas. Kvinnojourer som arbetar mot våld i samkönade relationer får ekonomiskt stöd, likaså läggs pengar och speciella åtgärder på att få slut på våld mot funktionshindrade kvinnor. Särskilda insatser satsas också på att förbättra arbetet inom polisen, framförallt i Skåne, och kommunerna har fått pengar för att fortsätta utveckla det lokala samarbetet för kvinnofrid (Regeringen 2007).

4.5 Fridskränkning och kvinnofridskränkning

De som begår brott mot en närstående eller tidigare närstående person kan i Sverige dömas för fridskränkning och grov fridskränkning, vilket är lagar som regleras i brottsbalkens kapitel fyra, paragraf fyra. Brotten inbegriper misshandel enligt kapitel tre, människorov och olaga människorov enligt kapitel fyra och våldtäkt enligt kapitel sex. Såväl fysisk misshandel och hot om våld som handlingar vilka ger psykisk påverkan och terror innefattas i dessa brott. Detta ska ha pågått under en längre tid och utgöra ett led i en pågående process som syftar till att kränka personens integritet och skada dennes självkänsla. Straffet är fängelse i lägst sex månader och högst sex år (SFS 1962: 700 kap 4 § 4a). Dessa lagar var svagare och mindre omfattande tidigare men har sedan slutet på 1990-talet förstärkts och förbättrats. Sedan den 1 juli 1998 finns även brottet kvinnofridskränkning och grov kvinnofridskräning och regleras även den i brottsbalken kapitel fyra, paragraf fyra.

”Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, skall i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff. Lag (1999:

845)” (SFS 1962: 700 kap 4 § 4a).

Det betyder med andra ord att den enda skillnaden mellan fridskränkning och

kvinnofridskränkning är att det sistnämnda enbart gäller när en man utövar gärningarna mot en för honom närstående kvinna emedan det förstnämnda gäller oavsett kön och sexuell läggning.

(18)

Anledningen till att ändringarna har gjorts och att kvinnofridskränkning och grov

kvinnofridskränkning har lagts till är för att den dåvarande regeringen i slutet på 1990-talet upptäckte att anmälningarna beträffande misshandel och sexuella övergrepp hade ökat de senaste tio åren. Framförallt rörde de ökade anmälningarna våld mot kvinnor i nära relationer. Därför lade regeringen fram en proposition där de föreslog att göra ändringar i brottsbalken och att införa kvinnofridskränkning som en ny lag (Proposition 1997/98:55: 21). Då det är tydligt att mäns våld mot kvinnor är överrepresenterat ansåg regeringen att kvinnor som grupp är i behov av extra skydd och att det därmed behövdes en uppdelning i lagstiftningen (SOU 1995: 60). Att det är vanligare att kvinnor faller offer för våld i nära relationer av män än tvärtom beror enligt regeringen på att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp och våld i nära relationer anses vara det yttersta och mest extrema uttrycket på den ojämställdhet som råder. Föreställningen om att kvinnor är mindre värda än män tros ligga som grund till våldet och därför är inte mäns våld mot kvinnor enbart ett problem för de enskilda offren utan även ett stort samhällsproblem och ett hinder för ett jämställt samhälle. Några av Sveriges grundläggande värderingar är att män och kvinnor är lika mycket värda och att det inte ska råda någon maktobalans mellan könen, och då det ligger i statens uppgift att motverka beteenden som går i strid mot detta är syftet med lagstiftningen att markera ett

avståndstagande mot denna brottslighet och att öka säkerheten för de våldsutsatta personerna. Det betyder inte att det är mer okej för kvinnor att utöva våld mot män eller att våld i

samkönade relationer inte är lika allvarligt. Däremot är det vanligare att män utövar våld mot kvinnor och därför behövs en lagstiftning som skyddar kvinnor som individer eftersom de är i ett större behov av skydd (Proposition 1997/98:55: 20ff). Att det handlar om just våld i nära relationer tar regeringen i sin proposition upp som en ytterligare del av problematiken, eftersom det dels är svårare att upptäcka då det sker i hemmet och dels att offren är mindre benägna att anmäla bland annat eftersom de har känslomässiga band till förövaren

(Proposition 1997/98:55: 79). Kvinnofridslagen har inneburit en större trygghet för kvinnor, men de skärpta lagändringarna i övrigt har även bidragit till ett utökat skydd för alla som utsätts för våld i nära relationer. Innan lagändringen kunde förövaren komma lindrigare undan då enbart de sista slagen räknades, vilket gjorde att förövaren kunde få max två års fängelse om misshandeln var grov. Nu ses inte längre varje våldshandling för sig utan det finns en samlad bild av våldet. Det är svårare att ta tillbaka anmälan idag och även när det görs har polisen ändå rätt att hämta förövaren, vilket de inte hade tidigare (SFS 1962: 700 kap 4 § 4a).

(19)

4.6 Hemfridslagen

År 1998 skrev Carl Bild med flera från Sveriges riksdag motionen kallad 1998/99: Ju904 som innefattar hemfrid, gatufrid, kvinnofrid med mera (Motion 1998/99: Ju904). Motionens kapitel sex behandlar ämnet “ökat skydd mot kvinnor”. Enligt brottsförebyggande rådet har antalet anmälningar angående våld mot kvinnor ökat med 30 procent sedan 1990. Om detta beror på en ökning av våldet i sig eller om det handlar om att fler kvinnor vågar anmäla är oklart, men mäns våld mot kvinnor är utan tvivel ett problem i vårt samhälle. Enligt kapitel sex paragraf ett i motionen är vägledning av unga pojkar det bästa sättet att förhindra framtida våld mot kvinnor. Familjen har en viktig del i denna utveckling och vårdnadshavarnas roll måste bli starkare (Motion 1998/99: Ju904 Kap. 6 § 1).

Motionen visar på att en skärpning bör göras av lagstiftningen. Rättsväsendet måste bli starkare med hjälp av brottskunskap och en mer effektiv lagstiftning. För att stärka

kvinnofriden bör även besöksförbud kunna kombineras med någon form av elektrisktronisk övervakning. Permission för våldsbrottslingar bör kunna inskränkas även detta för utsatta kvinnors intresse av skydd. Kommunerna bör göra en insats i detta genom att anställa ordningsvakter som ska skapa en tryggare miljö för människor på gator och i parker. En skärpning av sekretesskyddet är enligt motionen nödvändigt för att skydda utsatta personer. I Sverige har vi vittnesplikt vilket kan leda till att hotade vittnen måste flytta och kanske byta arbete, dessa bör enligt motionen få ekonomisk kompensation för detta (Motion 1998/99: Ju904 Kap. 6 § 2).

4.7 Diskrimineringslagen

Skydd mot diskriminering är en grundläggande mänsklig rättighet som alla ska kunna åtnjuta i Sverige (Flemström m.fl. 2009: 17). År 1979 skapades den första diskrimineringslagen i Sverige (Flemström m.fl. 2009: 18). Fler lagar har framställts efter detta och 2003 antogs lagen (2003: 307) om förbud mot diskriminering som är en mer generell diskrimineringslag (Flemström m.fl. 2009: 19). Den första januari 2009 blev sju lagar till en och har applicerats i flera olika samhällsområden, vilket betyder att det idag är en gemensam lag. De områden som omfattas av lagen är arbetslivet, utbildning, arbetsmarknadspolitisk verksamhet och privat arbetsförmedling, starta eller bedriva näringsverksamhet och yrkesbehörighet, medlemskap i vissa organisationer, tillhandahållande av varor, tjänster och bostäder, hälso- och sjukvård och socialtjänsten, socialförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen och studiestöd, värnplikt

(20)

och civilplikt samt offentliganställdas kontakter med allmänheten (Flemström m.fl. 2009: 5). Lagen finns för att motverka diskriminering samt främja likabehandling och omfattar sju diskrimineringsgrunder. Dessa är kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder samt två nyinförda diskrimineringsgrunder vilka är ålder och

könsöverskridande identitet eller uttryck (Flemström m.fl. 2009: 30). Eftersom

diskrimineringslagen har utvidgats betyder detta att den ger ett bättre skydd än de tidigare lagarna och lagstiftningen anses även mer enhetlig samt lättare att tyda (Flemström m.fl. 2009: 24f).

Tidigare fanns det ett flertal olika ombudsmän som kontrollerade att de olika

diskrimineringslagarna följdes. I och med den nya lagen avvecklades dessa och ersattes av en myndighet, vilken är Diskrimineringsombudsmannen (DO) (Flemström m.fl. 2009: 25), vars uppgift är att, enligt kapitel fyra paragraf ett i diskrimineringslagen:

“…utöva tillsyn över att denna lag följs. Ombudsmannen ska i första hand försöka få dem som omfattas av lagen att frivilligt följa den.” (Diskrimineringslag 2008: 567 Kap. 4 § 1).

4.8 Socialtjänstlagen

Om personer har blivit utsatta för våld i nära relationer kan de behöva särskilt stöd och hjälp från socialtjänsten. Enligt socialtjänstlagen har kommunen då en skyldighet att tillhandahålla dessa människor social och ekonomiskt stöd. Socialtjänstlagens, SoL 2001: 453 mål är bland annat att främja människors sociala och ekonomiska trygghet, jämlika levnadsvillkor samt deras aktiva deltagande i samhället (SoL 2001: 453, Kap 1 § 1). I det andra kapitlet av lagen framkommer kommunens ansvar gentemot de människor som bor och vistas i deras område samt socialtjänstens funktion (SoL 2001: 453, Kap 2). De uppgifter som socialtjänsten står för i en situation där våld i nära relation förekommer är bland annat att ge service och omsorg så som vård, stöd, rådgivning, upplysningar samt ekonomisk hjälp om så behövs (SoL 2001: 453, Kap 3 § 1). I det arbetet ska personers rätt till bostad, utbildning och arbete alltid främjas (SoL 2001: 453, Kap 3 § 2). I kapitel tre, paragraf fyra och fem tar lagen upp den viktiga samverkan som måste ske mellan myndighet och organisationer samt att den hjälp som tilldelas ska vara individuellt utformad (SoL 2001: 453, Kap 3 § 4 och 5). Om rätten till bistånd handlar kapitel fyra om vilket kan vara nödvändigt i en situation där en person som upplevt våld i sin relation och behöver hjälp för att bygga upp sitt liv på nytt. Personen kan till

(21)

exempel förlora sitt arbete med mera (SoL 2001: 452, Kap 4). Enligt kapitel fem i lagen ska kommunen stå för att familj och parkonflikter bearbetas genom familjerådgivning (SoL 2001: 453, Kap 5 § 3).

I sammanhang där äldre blivit utsatta för våld i nära relationer har inte bara socialnämnden skyldighet att stödja dem precis som med vilken utsatt person som helst, de har även en skyldighet att se till att dessa har lättillgänglig service vilket kan vara svårt om de blir placerade på ett så kallat hemligt boende (SoL 2001: 453, Kap 5 § 5). Detsamma gäller för funktionshindrade som även kanske måste ha ett boende som är anpassat efter deras behov (SoL 2001: 453, Kap 5 § 7). Missbrukare är en annan grupp som även dem hamnar under kategorin med särskilda behov, när dessa personer söker stöd kan även bevakning behövas (SoL 2001: 453, Kap 5 § 9). I kapitel fem som är ”särskilda bestämmelser för olika grupper” finns även en del där fokus riktas mot brottsoffer. Socialnämndes roll nämns i paragraf elva där det står att:

”Socialnämnden skall särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller

andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation” (SoL 2001: 453, Kap 5 § 11).

4.9 Polisens ansvar och regeringsuppdraget till rikspolisstyrelsen

Den svenska polisens ansvar regleras av rättegångsbalken. När misshandelsbrott kommer in till dem börjar de med att uppta en anmälan och fattar sedan beslut om det ska göras en förundersökning eller inte. De våldsbrott som rör bland annat våld i nära relationer hör idag till familjevåldsroteln. I Malmö har det inom polisen skrivits ett handlingsprogram gällande våld mot kvinnor, och sedan 2005 samarbetar polis och åklagare i Malmö kring frågor som rör familjevåld (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor och barn 2007: 35f).

Rikspolisstyrelsen fick i september 2007 ett regeringsuppdrag med målen att genom

utbildning öka polisens kompetens, skapa en bättre samverkan mellan olika instanser och att förbättra arbetet ur ett brottsoffersperspektiv. Ytterligare mål är att ta fram arbetsmetoder som är evidensbaserade samt skapa en bättre bild av polisens arbete inför allmänheten så att fler personer som har blivit utsatta för våld i nära relationer ska våga anmäla detta och känna att det är värt det (Rikspolisstyrelsen 2010: 5).

(22)

De finansiella resurserna har enligt Rikspolisstyrelsens slutredovisning av regeringsuppdraget använts till utbildning, utvecklingsarbete vid lokala polismyndigheter och Rikspolisstyrelsen, samverkansinsatser samt informationsspridning (Rikspolisstyrelsen 2010: 5). En handbok, utbildningsmaterial samt material med fördjupning i hedersrelaterat våld är exempel på specifika åtgärder som har utförts för att uppnå de mål som regeringsuppdraget lagt fram. Att sprida information till allmänheten har bland annat gjorts genom en informationskampanj med start i september 2009. Genom eftermätningar som genomförts av kampanjen framkommer det att allmänheten ger sitt stöd till polisens arbete med våld i nära relationer

(Rikspolisstyrelsen 2010: 5f).

Med regeringsuppdraget tilldelades även Rikspolisstyrelsen 30 miljoner kronor som har används för att sprida information till allmänheten, ta fram utbildningsmaterial, aktiviteter för samverkan med organisationer och myndigheter samt till de lokala polismyndigheternas utvecklingsarbete. För att polisens arbete med brott i nära relationer ska kunna utvecklas har även resurser lags på brottsofferarbete och personsäkerhetsarbete på lokal nivå

(Rikspolisstyrelsen 2010: 10). De olika polismyndigheterna i landet har under en period kunnat ansöka om medel till deras lokala arbete med att utveckla brottsofferkompetensen. Det fanns dock olika kriterier som måste uppfyllas för att myndigheten kan bli tilldelat medel, bland annat att projekten som finansieringen skulle användas i skulle vara konkreta

brottsförebyggande projekt med tanke att minska brotten, minska den brottsliga aktiviteten hos gärningspersoner som tidigare är kända av polisen eller minska risken för att tidigare brottsoffer skulle kunna bli utsatta igen. Det var även viktigt att dessa projekt leder till en samverkan mellan myndigheter, kommun, ideella verksamheter med flera. Regeringens syfte med att ge ut dessa medel är att kunna stötta polisens arbete på den lokala nivån och även kunna sprida detta på en nationell nivå (Rikspolisstyrelsen 2010: 13).

Att arbeta utifrån ett brottsofferperspektiv har varit en viktig del i polisens arbete när det har handlat om mäns våld mot kvinnor och våld i samkönade relationer. Det har varit ett

utvecklingsarbete där utbildningsmaterial har samlats ihop och även kunskap om

arbetsmetoder som är evidensbaserade. Informationsarbetet har också varit en viktig del för att skapa ett förtroende mellan allmänheten och polismyndigheten (Rikspolisstyrelsen 2010: 29).

(23)

4.10 Hälso-, sjuk- och tandvårdens ansvar

I Sverige är det framförallt i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) som hälso-, sjuk- och

tandvårdens ansvar regleras. Bra vård ska ges till alla och på lika villkor och hänsyn ska tas till människors psykosociala förhållanden. Enligt en kartläggning som gjordes i Sverige mellan 1997 och 1998 har många kvinnor som utsätts för våld av sin partner någon kontakt med vården. En av skyldigheterna som sjukvården därför har gällande detta är att

dokumentera skador och utfärda dokument som ligger till grund för rättsintyg. Att fråga människor vid misstanke om våld och vid vissa skador och liknande, att ge ett gott bemötande och att hjälpa dem vidare som kan behöva ytterligare hjälp och stöd ingår också i hälso-, sjuk- och tandvårdens ansvar. En del av personalen inom dessa områden har påpekat att det många gånger inte frågas och funderas över om det kan vara våld som har orsakat skador och rädsla etcetera (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor och barn 2007: 35).

4.11 Sammanfattning

De mänskliga rättigheterna är internationella konventioner som gäller alla människor oavsett kön medan CEDAW och Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor har skapats för att skydda kvinnor från diskriminering, våld och förtryck. Sverige har ett ansvar att se till att dessa konventioner efterlevs och att människor under deras jurisdiktion åtnjuter sina

rättigheter. För att stärka det grundläggande skyddet mot diskriminering och förtryck har Sverige skapat en diskrimineringslag. Anmälningar av misshandel och sexuella övergrepp ökade under 1990-talet vilket medföljde att lagar om kvinnofridskränkning och

fridskräningar, som även gäller män, förstärktes. Kvinnofridslagen och motionen för hemfridslagen har skapat trygghet och ett ökat skydd för kvinnor, som är den gruppen som främst utsätts för våld i nära relationer. Det är även viktigt att arbeta mot våld i nära relationer på lokal nivå och kommunernas ansvar i frågan framkommer tydligt i nationell handlingsplan för våld mot kvinnor och socialtjänstlagen. Polisen och personal inom hälso-, sjuk- och tandvård är de som ofta möter utsatta person i deras arbeta vilket gör att deras agerande kan vara avgörande för den utsattes liv och säkerhet. Att följa internationella konventioner, skapa och stärka nationella lagar samt utveckla det lokala arbetet mot våld i nära relationer är en del av Sveriges ansvar.

(24)

5. Våld i nära relationer

Det våld som vår uppsats handlar om kan både vara fysiskt, psykiskt, materiellt och sexuellt våld samt kontrollerande av partnern, olika typer av förtryck och utnyttjanden och hot om våld. Detta våld ska ske inom så kallade parförhållanden. Med det menar vi att det äger rum inom den privata sfären och mellan personer som har en nära känslomässig och sexuell relation till varandra. Dessa olika former av våld kan ske både mellan kvinnor och män, mellan män och män och mellan kvinnor och kvinnor. Vi anser att det är angeläget att påpeka att det inom heterosexuella förhållanden kan vara kvinnan som är förövaren och mannen som är offret. Vi tycker att det är viktigt att belysa att våld sker inom alla former av parrelationer oavsett kön och sexualitet och att det framställs, diskuteras, uppfattas och bemöts på olika sätt beroende av vem offret är och vem förövaren är. Detta kommer vi att beskriva närmare i det här kapitlet.

5.1 Mäns våld mot kvinnor

Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande samhällsproblem som förekommer inom alla samhällsklasser. Det vanligaste våldet i heterosexuella relationer är det så kallade ”vardags våldet” som används för att mannen ska behålla sin överordnade ställning. Oftast sker mäns våld mot kvinnor i hemmet, som därför är den farligaste platsen i samhället för en kvinna (Heimer och Sandberg 2008: 22f).

Karaktärsdragen för kvinnomisshandel är inte bara det fysiska våldet utan visar sig oftast genom hot och tvång som upprepas både sexuellt, fysiskt och psykiskt. Detta är ett sätt för mannen att skada kvinnan avsiktligt för att kunna kontrollera och dominera över henne. Skador efter fysisk misshandel är ofta synliga men den psykiska misshandeln är svårare att märka, men kan vara minst lika förödanden. Det händer att mannen inte bara hotar kvinnan utan även skadar exempelvis husdjur och förstör ägodelar som kvinnan värdesätter. Det händer att kvinnor blir hotade till livet och i visa fall leder misshandeln till döden för de kvinnor där hotelsen inte tas på allvar av omgivningen (Widding Hedin 1997: 10f).

Det finns flera anledningar till varför kvinnor som lever i förhållanden där de blir

misshandlade stannar eller kommer tillbaka efter att de har lämnat mannen. Många gånger handlar det om att mannen hotar henne till döden, antingen i klartext eller genom att ha gjort

(25)

indikationer om detta. Det kan även vara hot som riktas mot barn, vänner eller släktingar. I vissa fall kan kvinnan vara ekonomiskt beroende av mannen, att hon anser att det är vikigt att ha en samlad familj för barnens skull eller att hon inte klarar att ta hand om barnen ensam. En misshandlad kvinna kan även lida av psykisk stress som gör henne näst intill

handlingsförlamad, hon kan anklagar sig själv för att vara grunden till misshandeln eller hon kan fortfarande ha känslor för mannen och tror att våldet ska upphöra. Ibland kan kvinnans religiösa eller kulturella bakgrund ”förbjuda” henne från att lämna relationen trots att hon vill det (Widding Hedin 1997: 17).

I samhället finns en grund till den misshandel som sker i hemmet. Både kvinnor och män är förtryckta på ett sätt som får dem att känna sig otillräckliga. Utbildning, språk, religion och massmedia innehåller förtryck som påverkar människan. Det finns budskap där kvinnor blir föremål för sexuella skämt eller illustrerade som sexobjekt, hierarkier i det politiska, religiösa och militära livet samt historisk utbildning där kvinnan näst intill är helt frånvarande. Genom detta kommer uppfattningen om att män är normen vilket leder till att kvinnor kan få en känsla av att de är mindre värda. Detta är starkt sammankopplat till den privata sfären där kvinnan kan bli utsatt för samma förtryck av sin partner som samhället utövar. Det

ojämställda samhället leder till ojämställda förhållanden mellan män och kvinnor (Widding Hedin 1997: 14).

Mona Eliasson är docent i psykologi och har länge arbetat med feministisk forskning. Hon hävdar att attityder är starkt sammankopplade och det är detta som skapar de normer vi har i samhället. Att förändra invanda attityder är oerhört svårt efter som det ofta kolliderar med dem som vi anser är självklara (Hemier och Posse 2003: 24). Eliasson menar att det finns kulturella regler för vad som är kvinnligt och manligt, vilket speglas i relationer mellan

kvinnor och män. Traditioner, sedvänjor, värderingar och normer är något som används för att förklara olika situationer (Hemier och Posse 2003: 34). Det finns historiska mönster som styr vårt agerande och filosofer som Marx, Platon, Freud, Augustinus och Sartre talade om människan som en man och kopplade aldrig kvinnan till mänskligheten. De strukturer som reglerar könets uttryck är både fysiska och psykiska och trots den utveckling som skett de senaste årtiondena finns det fortfaranden bestämda värderingar om kvinnors och mäns placering i olika sammanhang. Det kan till exempel handla om könsdiskriminering på

(26)

om inte kvinnor ser sig själv som tillräckligt kvalificerade medverkar de till sin egen

underordning vilket gör det ännu svårare att bevisa motsatsen (Hemier och Posse 2003: 35f).

Kostnaderna som uppkommer vid kvinnomisshandel är enorma. En misshandlad kvinna kan få betala med sitt liv. Des som överlever kan lida av livslång ångest och depression som kan leda till självmord. Risken är även större att en kvinna som blivit misshandlad börjar använda alkohol och andra droger än en icke misshandlad kvinna. Ofta blir barn vittnen eller själva misshandlade under dessa familjeförhållanden, de kan då få svårt att känna säkerhet vilket bland annat kan påverka deras studier och relationer till andra människor. Våldsmännen kan även de få komma att betala för sitt beteende. Förlust av makt och kontroll, bristande

självkänsla samt ökad isolering och ångest är något som många förövare upplever. Skulden och skammen är ofta stor och det är svårt för dessa män att gå tillbaka till ett normalt liv eftersom de ofta förlorar sin partner och barn, arbete, frihet och en hel del pengar. Samhället i sig förlorar mycket ekonomiskt och både enskilda individer och samhället kan uppleva att den kollektiva säkerheten påverkas av att män misshandlar kvinnor (Widding Hedin 1997: 18f).

5.2 Kvinnors våld mot män

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har utifrån Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) studerat partnervåld och samlat resultatet i rapporten Våld mot kvinnor och män i nära

relationer. Enligt den förknippas våld i nära relationer vanligtvis med mäns våld mot kvinnor. Kvinnor som utövar våld mot sin manliga partner förekommer dock också men osynliggörs i större utsträckning. Resultatet från rapporten visar att omkring 20 procent av offren för någon form av våld i nära relationer är män. Mäns våld mot kvinnor är däremot vanligtvis grövre och mer omfattande, men trots det och trots att det är vanligare att män utövar våld mot kvinnor än tvärtom är kvinnors våld mot män ändå ett allvarligt problem (Brå 2009:12: 14ff). I och med den manliga och den kvinnliga normen och den könsmaktsordning som råder finns det en syn på att det är kvinnan som blir slagen av mannen och inte det motsatta, och därmed är mäns våld mot kvinnor ur den kontexten lättare att förstå än kvinnors våld mot män (Wetterqvist och Kordon 2006: 8). Mannen betraktades förr som det starkare könet och kvinnan som det svagare, vilket har inverkat på samhällets syn på kvinnligt och manligt idag (Josefsson 2005: 11). Eftersom kvinnan än idag anses vara svagare än mannen ser inte samhället lika allvarligt på kvinnors våld mot män som på mäns våld mot kvinnor (Eliasson 2000: 74). Kvinnan har genom media fått rollen som offer emedan mannen fått förövarrollen

(27)

(Hydén och Månsson 2006: 36). Enligt den traditionella synen ska män inte vara exempelvis svaga, sårbara och rädda, och för att leva upp till denna manliga norm har vissa män därför svårt att visa dessa typer av känslor (Josefsson 2005: 13). Det kan finnas en ängslan hos de män som inte lever upp till idealbilden av hur en man bör vara att bli sedd på ett nedlåtande vis (Mc Cloughoy 1992: 6).

Precis som att män som faller offer för våld i nära relationer går emot synen på män och manlighet strider kvinnor som begår våldsbrott mot normen om kvinnlighet och synen på kvinnor. Enligt Wetterqvist och Kordon påverkas samhällets framställning och uppfattning av ett våldsbrott av könet på offer och förövare och skiljer sig åt beroende på det. Inom

rättsväsendet är det en norm att brottsoffren är kvinnor och förövarna män, och när det i realiteten är tvärtom bryter de mot denna norm. Eftersom kriminalitet och brott förknippas med manlighet och det inom brottsligheten övervägande är män förväntas också brotten att utföras av en man (Wetterqvist och Kordon 2006: 7f). Därför uppfattas många gånger ändå kvinnor som begått brott som offer och det finns en benägenhet till att hitta förklaringar till brottet för att kunna ursäkta dem (Wetterqvist och Kordon 2006: 147). Detta bekräftas även av kriminologerna Ingrid Lander, Tove Pettersson och Eva Tiby, vilka menar att kvinnor i sin offerroll fråntas ansvaret för det brott de begått i en annan utsträckning än män som begår brott (Lander m.fl. 2003: 154f). Tvärtemot beskrivs män, oavsett om de är förövare eller brottsoffer, nästan aldrig som offer (Wetterqvist och Kordon 2006: 151ff). Många av de manliga brottsoffren har problem med att till och med se sig själva som offer. I

undersökningar som har utförts på Stockholms universitet vid Centrum för genusstudier har män som blivit utsatta för våld av en kvinna intervjuats. Enbart sex procent av dessa män ser sig själva som ett offer (Holmberg och Stjernqvist 2005: 18). Motsättningen mellan

kvinnlighet och brott är större än mellan manlighet och brott, vilket gör att det ibland kan finnas tillfällen då män kan hävda sig och komma högre upp inom den manliga hierarkin, vilken Connell diskuterar, genom att begå brott (Wetterqvist och Kordon 2006: 7), emedan kvinnor däremot har svårare att hävda sig genom brottsliga handlingar (Wetterqvist och Kordon 2006: 7f).

5.3 Våld i samkönade relationer

Det våld som utövas inom samkönade relationer följer nästintill samma process och mönster som våld inom särkönade relationer, menar Carin Holmberg och Ulrika Stjernqvist. De har

(28)

skrivit rapporten Våldsamt lika och olika – Om våld i parrelationer på Stockholms universitets centrum för genusstudier. Våld i nära relationer förknippas vanligtvis med mäns våld mot kvinnor och att män är överordnade kvinnor brukar vara förklaringen till våldet. Detta har lett till att våld mellan homo-, bi- och transexuella par har osynliggjorts. Holmberg och

Stjernqvist menar att den maktstruktur som finns i det patriarkala samhället också finns i samkönade förhållanden och därför är deras förklaring till våldet kontroll och makt snarare än kön. Det som ger utrymme för dominans är att det inom parrelationer oberoende av dess kön finns en struktur av över- och underordning (Holmberg och Stjernqvist 2005: 15f). De menar att det därför är viktigt att skilja på manliga maktstrukturer och faktiska kvinnor och män, eftersom manliga strukturer därmed inte behöver upprätthållas enbart av män då manliga uttryck således kan formas även av kvinnor. Eftersom det förekommer våld inom samkönade relationer stämmer inte föreställningarna om vad som anses manligt och kvinnligt (Holmberg och Stjernqvist 2005: 14f).

I rapporten kommer de bland annat fram till att det i Sverige inte finns många verksamheter som är inriktade på att hjälpa och stötta personer som blivit offer för våld i sin samkönade relation. Att våld inom nära relationer vanligtvis förknippas med mäns våld mot kvinnor samt att samhället är uppbyggt kring en heteronorm kan inverka på bemötandet från omgivningen och på den hjälp som homo-, bi- transexuella får. De hjälpinsatser som finns är utformade efter heteronormen och att det är kvinnan som är brottsoffret och mannen som är förövaren. Därför behövs mer förbättringar och kunskaper inom detta område. Rapporten visar även att det är svårt för dessa personer att få skyddade boenden (Holmberg och Stjernqvist 2005: 7). Om inte människor på grund av deras sexuella läggning kan få hjälp och skydd är det en form av strukturell diskriminering (Internet, Socialstyrelsen). Hösten 2009 publicerade NCK, Nationellt Centrum för Kvinnofrid, en rapport om våld i samkönade relationer som bekräftar Holmbergs och Stjernqvists rapport om att det finns bristande kunskap inom verksamheter och forskning kring detta. Denna rapport bygger på nationell och internationell forskning som har sammanställts av NCK för att ge en ökad kunskap om våldet. NCK: s rapport bekräftar likväl att för att kunna ge brottsoffer från samkönade relationer rätt stöd och hjälp krävs mer kunskap bland den personal som bemöter dessa personer (NCK 2009). Den svenska

regeringen verkar vara medveten om detta och har i den uppdaterade Nationella

handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer från 2007 bland annat skrivit att de myndigheter som möter dessa ska ha kunskap och resurser att hjälpa och stötta våldsutsatta inom samkönade

(29)

relationer. Det gäller exempelvis socialtjänster, rättsväsendet och sjukvården. Holmberg och Stjernqvist menar att grundtanken hos de olika verksamheternas bemötande är alla

människors lika värde och att alla ska behandlas lika, men att den tanken kan få motsatt effekt. Det behövs nämligen en insikt om människors olikheter för att ett likvärdigt bemötande ska äga rum, menar de (Holmberg och Stjernqvist 2008: 9).

6. Analys av Malmö stad

För att kunna svara på frågorna om de internationella åtaganden och de nationella lagar och satsningar beträffande våld i nära relationer räcker i Sverige och hur de implementeras och arbetas med i Malmö stad kommer vi i detta kapitel att redogöra för Malmös arbete

beträffande detta. Vi kommer samtidigt att analysera det i förhållande till de juridiska dokumenten och till de genusteorier vi har använt oss av, såsom feministisk teori och maskulinitetsteori, samt till annan litteratur och allt annat vi har belyst i vår uppsats.

6.1 Kvinnofridsprogrammet i Malmö

6.1.1 Bakgrund

Malmö stad genomförde 1996 hälsorapporten Hur mår Malmö där det redovisades av vilka anledningar personer uppsökte sjukvård i Malmö stads olika stadsdelar. Rapporten visade på att det var dubbelt så vanligt att kvinnor i södra innerstaden sökte vård på grund av våld jämfört med de andra stadsdelarna. Eva Ekberg som då var chef för individ- och

familjeenheten i södra innerstaden tog initiativet till att starta en arbetsgrupp med uppdrag att ta reda på varför det var vanligare att kvinnor i södra innerstaden blev utsatta för våld och vilken hjälp dessa kvinnor hade tillgång till. Margot Olsson blev anställd att göra en utredning där hon studerade journaler för 100 kvinnor som var mellan 20 till 35 år. Olsson kunde, genom att läsa kvinnornas olika journaler, konstatera att hela 70 till 80 utav dem hade blivit misshandlade i en relation. Socialt utsatta grupper i samhället löper större risk att utsättas för våldsbrott. När utredningen gjordes fanns det i södra innerstaden många missbrukande kvinnor och invandrare. Invandrarna var dock inte mer representerade än in de andra

stadsdelarna. Av de 100 kvinnorna i utredningen hade 40 av dem någon form av kontakt med psykiatrin. Olsson menar att psykiskt sjuka är en såbar grupp, vilket förövare kan tänkas utnyttja, men våldet i sig kan också vara en bidragande orsak till att psykiska problem uppstår.

References

Related documents

1. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kansliråden Mats Rundström och Charlott Sjögren. Förslagen föranleder följande yttrande.. Till socialnämndens uppgifter hör

Förvaltningens förslag till handlingsplan mot våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck beskriver signaler på att en elev riskerar att leva under hedersförtryck eller

Programmet har ett helhets- /familjeperspektiv och riktar sig till kvinnor som utsatts för våld, barn som upplevt våld i nära relation samt män som utövat våld.. Riktlinjerna

Är du kvinna, man, ungdom, barn som blir utsatt för någon form av våld av någon närstående eller känner du någon som är i den situationen.. Den här broschyren är till för

Utbredningen av våld mot kvinnor av närstående och det våldets karaktär, i form av systematiskt våld med syfte att kontrollera kvinnan, är av sådan omfattning att det är

Blåmärke på små barn under 6 månader skall inte finnas, observant på att det kan vara våld!.. Varför är utsatthet för våld så skadligt?. Handlar om hur psykisk hälsa

respektive område vidtar de åtgärder som är möjliga för att förebygga och bekämpa våld i nära relationer. • Barnperspektiv ska genomsyra allt arbete med våld i

Kriscentrum Mellersta Skåne 046-35 50 71 Du som bor i Höör kan vända dig till Kriscentrum Mellersta Skåne, en samtalsmottagning som vänder sig till vuxna utsatta för våld