Samtalet i förskolan
Educational conversation in preschool
Sex förskollärares syn på samtalet i förskolan
Six preschool teachers idea about conversation in preschool
Författare: Handledare:
Renée Norlén-Broström Anita Nordzell
Examensarbete i lärarutbildningen Examinator: Termin 7 2008 Margareta Sandstöm-Kjellin Examensarbete 15 högskolepoäng SAMMANFATTNING___________________________________________ Renée Norlén-Broström Samtalet i förskolan
Sex förskollärares syn på samtalet i förskolan
2008 Antal sidor: 20
Syftet med den här studien var att få en inblick i sex förskollärares syn på samtalet i förskolan, vad de hade för tankar om samtalet med
barnen på förskolan, vad de anser att ett samtal är, om de tycker att de har tid att samtala med barnen och vad de anser att en tillsägelse och uppmaning innebär. Sex kvalitativa semistrukturerade intervjuer genomfördes med förskollärare som hade varit verksamma under olika lång tid. Intervjuerna genomfördes i ett mellansvenskt samhälle.
Resultatet av den här studien visar att förskollärarna är väl medvetna om samtalets betydelse för barnen i förskolan.
Akademin för utbildning, kultur och kommunikation
Nyckelord: Samtal, språkutveckling, förskola, uppmaningar, tillsägelser,
Innehållsförteckning
Sammanfattning
Förord
Innehållsförteckning
3 1. Inledning 5 1.1Syfte 5 1.2Forskningsfrågor 5 1.3 Begreppsdefinitioner 5 2. Litteraturgenomgång 6 2.1Teori(er) 6 2.2Tidigare/aktuell forskning 7 2.3Sammanfattning 11 3. Metod 13 3.1Forskningsstrategi 13 3.2Datainsamlingsmetod(er) 13 3.3Urval 133.4Databearbetning och analysmetod(er) 13
3.5Reliabilitet och validitet 14 3.6Etiska ställningstagande 14 4. Resultat 15 4.1Resultatpresentation 15 4.2Sammanfattning 18 5. Resultatanalys 18 6. Diskussion 20 6.1Resultatdiskussion 20 6.2Metoddiskussion 22 6.3Slutsatser 23 6.4Nya forskningsfrågor 24 Referenser 24 Bilagor
Förord
Jag vill tacka min familj, släkt och vänner för att de har stått ut med mig under den här tiden som utbildningen till lärare har pågått. Speciellt den sista tiden då arbetet med c-uppsatsen har varit i full gång.
Jag vill rikta ett speciellt tack till min partnerskola och min handledare där, ni är toppen.
Jag vill även tacka min handledare Anita Nordzell som trots signalfel på tåg lyckats hjälpa mig att slutföra min uppsats.
Tack Agneta och Sanna för att ni läste och kom med synpunkter på var jag hade skrivit.
Tack alla kollegor som jag utsatte för mina intervjufrågor, ingen nämnd ingen glömd.
Shellie som inte har fått sina långa promenader på sista tiden, förlåt. Som slutord vill jag tacka alla fantastiska barn som jag har träffat under min utbildning. Ni finns alla kvar inom mig.
Kolsva, hösten 2008-12-07 Renée Norlén-Broström
1. Inledning
Både som lärarstudent och lärarvikarie har jag börjat fundera på de samtal som förs i förskolan. Att samtala med barnen är viktigt för deras språkutveckling och sociala kompetens, men finns det tid för samtal? Enligt Lpfö 98 (Utbildningsdepartimentet 2006) ska barnen få möjlighet
till att utveckla sin förmåga att kunna lyssna, berätta, reflektera och ge uttryck för sina uppfattningar. De ska även utveckla ett rikt och nyanserat talspråk och sin förmåga att kommunicera med andra. För att göra det måste barnen få tillfälle att i lugn och ro
Samtala med barn och vuxna utan att bli avbrutna, och få tala till punkt utan att känna sig stressade. Under min verksamhetsförlagda utbildning (VFU) har jag observerat att det inte alltid finns tid för att samtala med barnen. Det är ofta många barn och stora barngrupper på förskolan. Förskollärarna kan känna sig stressade när den ordinarie verksamheten inte fungerar. Det kan vara bristande rutiner, administrativt arbete som måste utföras eller ovan personal. När förskollärarna känner sig
stressade blir det lätt att barnen får höra en massa tillsägelser och uppmaningar. Med den här studien vill jag ta reda på hur sex
förskollärare upplever samtalet i förskolan med barnen.
1.1 Syfte
Syftet med den här studien är att undersöka sex förskollärares syn på samtalet i förskolan.
1.2 Frågeställning
Vilka anledningar till samtal angav förskollärarna? Hur beskrivs samtal?
Hur beskriver förskollärarna att barnen bemöts?
Hur definierar förskollärarna skillnaden mellan samtal och tillsägelser/uppmaningar?
1.3 Begreppsdefinitioner
Vissa begrepp återkommer i den här studien, för att det ska bli lättare för läsaren att förstå vad som menas följer här en begreppsdefinition på de ord som förekommer mest. Jag letade efter förklaringar till nyckelorden i Nationalencyklopedin (www.ne.se), för att få en definition på dessa.
Förskola: Verksamhet för barn i åldern ett till fem år.
Samtal: Två eller flera personer talar med varandra på ett sådant sätt så att en dialog uppstår.
Språkutveckling: Om ett språks och språkbrukets utveckling (förändring). Utveckling med avseende på språk, språklig utveckling.
Uppmaning: Förbud, vädjan, råd, befallning
Tillsägelse: Handlingen att meddela, underrätta, tillkännage någon eller något, handling att säga till.
2. Litteraturgenomgång
I litteraturgenomgången redovisas den forskning och de teorier som bildar underlag för den här studien om samtalet i förskolan. Som en inledning beskrivs de olika språkteorierna med början av behaviorismen, nativistiska och sist den kognitivistiska teorin. Därefter följer en
genomgång av den litteratur angående barnets språk och språkutveckling som jag har valt.
2:2 Språkteorier
Svensson (1998) menar att det finns olika teorier om hur
språkinlärningen uppstår. I den behavioristiska teorin anses att barn lär sig språket genom imitation och social förstärkning, respons och
stimulans. Behaviorismen betonar miljöns betydelse för all utveckling. Enligt Söljö (2003) har behaviorismen sin början i den ryske psykologen Ivan Pavlos verk, och hans arbete fördes över till USA av psykologen John B Watson på 1910-talet. Pavlov studerade betingade reflexer på hundar, hur de uppkommer, hur de skapas och hur de kontrolleras. Betingningen kom att förstås som en nyckel till människans lärande och förståelse för förändring i vårt sätt att lära. Den Amerikanske psykologen B. F. Skinner vidgade behaviorismen. Han visade att betingning uppträder i flera
varianter av beteende än de som är kopplade till reflexer. Upprepade beteenden förekommer där en upplevelse av positiv karaktär har ägt rum. Beteenden som inte har förstärkts blir mindre vanliga och kan helt
försvinna.
Säljö (2003) menar att behaviorismens läromedel byggde på omedelbar förstärkning av elevens svar, på belöning. Kunskapen anses enligt
behaviorismen finnas utanför människan, den byggs sedan upp och det är elevens ansvar att ta till sig kunskapen. I olika yrkesutbildningar kom behaviorismen att bli grunden för undervisnings eller
utbildningsteknologin. Utbildningen konstruerades systematiskt utifrån tydliga mål, sedan skapades läromedel och undervisning med
behaviorismens idéer. Skinners idéer på undervisning blev betydande. Den behavioristiska lärostilen varade fram till 1950-talet. Som kritik mot den behavioristiska teorin menar Svensson (1998) att barns språkliga utveckling inte endast kan förklaras som en följd av miljön.
Språkutvecklingen kan inte enbart vara en fråga om att upprepa och imitera olika ord, om det var så skulle inte barnen klara av att bilda olika meningar som det inte har hört förut.
Svensson (1998) beskriver den nativistiska teorin som att alla människor har en medfödd grammatisk komponent som styr språkets utveckling.
Nativisterna anser att barnets språkliga utveckling sätter igång
automatiskt, de menar att hjärnan är förprogrammerad så att barnen kan lära sig tala, trots att de har ett begränsat logiskt tänkande. Den
nativistiska teorins företrädare var Noam Chomsky, han utvecklade en teori som byggde på språkets struktur som borde röra grammatiken på alla språk. Han menade att det finns egenskaper i språket som är lika för alla mänskliga kulturer. Exempel på dessa drag är att alla språk har substantiv, verb, meningar och en grammatisk sammansättning, samt att språket innehåller stavelser och består av vokaler och konsonanter. Chomsky menade även att alla språk har en ytstruktur och en
djupstruktur. Med detta menade han att ytstrukturen är ordens ordning i en mening, och med djupstruktur menas den underliggande meningen av ett uttalande.
Chomsky var främst intresserad av språkets framväxt, inte av den pedagogiska språkutvecklingen. Det har riktats kritik mot den
nativistiska teorin, små barn använder språket mot rådande grammatiska regler, språkutveckling går inte så snabbt som de vill göra gällande. Den sociala miljön och den pragmatiska användningen av språket
uppmärksammas inte i och med att de tror att språket kommer av sig själv och därför förblir passivt. Om språkliga åtgärder sätts in för sent kan det få konsekvenser för barnets språkliga utveckling.
I den Kognitivistiska teorin menar Svensson (1998) innefattar att förståndet utvecklas tillsammans med den materiella och den sociala miljön. Den språkliga utvecklingen sker både genom att barnet bearbetar erfarenheter inombords och genom att dela erfarenheter med andra. De menar att den kognitiva utvecklingen ligger till grund för barnets
språkliga utveckling. De erfarenheter som barnet gör genom sina olika sinnen och rörelser lär det sig hur världen ser ut. Genom att barnet
förbinder alla upplevelser utvecklas tänkandet, vilket i sin tur leder till en språklig utveckling.
Enligt Säljö (2003) var den kognitivistiska teorins företrädare Piaget. Han var biolog men blev intresserad av barns tänkande. Han ville komma åt deras idévärld och tankegång. Piagets syn på utveckling regleras genom två vid samma tillfälle verkande processer. Assimilation och
ackommodation, vilka i sin tur är delade av intellektets adaption till omgivningen. Assimilation innebär att vi tar in och noterar information om hur omvärlden fungerar och är ordnad. Det som finns i min
föreställningsvärld stämmer, världen beter sig så som vi har förväntat oss och vi får bekräftelse på det. Ackommodation innebär en förändring i vårt sätt att se verkligheten.
Säljö (2003) beskriver att Piaget hade en stadieteori, en
utvecklingstrappa om tänkandets karaktär. Stadieteorin innebär att människan genomgår ett antal utvecklingsnivåer med olika sätt att förhålla sig till, och hantera omvärlden. Det går inte att hoppa över ett trappsteg, och det finns ett utvecklingsslut. Utveckling och lärande går mot samma mål. Kognitivismen kännetecknas av ett abstrakt, logiskt tänkande där personens sätt att diskutera och verka bestäms av
organiserade logiska strukturer. Den amerikanske psykologen och
pedagogen J. Bruner arbetade med Piagets tankar, han var själv kritisk till huvudproblemet om hur människor skapar och återger mening, förståelse och innebörd, hur människor behandlar information.
2:3 Tidigare forskning
I Lpfö 98 (Utbildningsdepartementet 2006) står att barnen ska utveckla sin förmåga till att lyssna, berätta, reflektera och ge uttryck för sina uppfattningar. De ska även utveckla ett rikt och nyanserat talspråk och sin förmåga till att kunna kommunicera med andra. Barnet ska även träna på sitt ord- och begreppsförråd och kunna leka med ord så som rim och ramsor.
Centerheim-Jogeroth (1988) menar att barnet har olika perioder i sin språkutveckling, vid cirka fyra veckors ålder skapar inte bara barnet ljud utan det lyssnar också till ljud. Början till barnets språkförståelse
utvecklas vid cirka tre månaders ålder. Från cirka åtta månaders ålder börjar barnet att upprepa det de hör och ordförståelsen utvecklas. Då är det viktigt att barnets syn och hörsel är normala, eftersom de använder synen för att se de olika munrörelserna som de härmar och hörseln för att kunna höra ljuden. Barnets språkförståelse infinner sig före talet då det talmotoriska inlärandet är svårt. För att barnet ska kunna förstå språket krävs det att den vuxne även använder sig av kroppsspråk och olika betoningar. När barnet är cirka 15 till 18 månader gammalt brukar talutvecklingen hämmas, eftersom barnets rörelseförmåga utvecklas kraftigt i den åldern på bekostnad av talets utveckling. Detta sker innan talets och kroppens motorik har blivit automatiserat, så därför sker språk-och rörelseutvecklingen växelvis.
Centerheim-Jogerot (1998) beskriver att från cirka två års ålder kan barnet uttrycka kortare meningar och förstå enkla instruktioner. Barnet får ett ökat ordförråd allt eftersom, men stora variationer förekommer. Vid cirka fyra års ålder kan de flesta barn tala rent, men många barn kan ha svårt med vissa uttal. De vanligaste uttalsfelen gäller r-, sje- och tje- ljuden. Detta beror inte på att barnet slarvar i sina uttal utan på en språklig omognad. Språket utvecklas under hela livet och barnet
förbättrar sitt ordförråd, uttal och redan inlärda begrepp. Barnets egna erfarenheter och upplevelser är viktiga grundpelare för att språket ska utvecklas.
Centerheim-Jogeroth (1998) anser att det är viktigt att den vuxne
samtalar mycket med barnet, att ta vara på varje stund till samtal. Under hela förskoletiden bygger barnet upp sitt språk och sina språkliga
kunskaper utifrån de erfarenheter som det har vuxit upp med. För att barnets språk ska utvecklas på ett bra sätt kan den vuxne använda sig av rim, ramsor, sånger, berättelser och högläsning. Den vuxne bör lyssna uppmärksamt på vad barnet har att säga så att barnet får känna att det som det har att säga respekteras, att den vuxne verkligen lyssnar. Det är
även viktigt att den vuxne ger sig tid till att svara på barnets funderingar och frågor då detta är viktigt för barnets tanke- och begreppsutveckling. För att barnet ska få träna på sin uttalsmotorik kan de få göra olika munlekar, det finns en mängd olika övningar som barnet kan göra ensam eller i grupp. Att blåsa är ett bra sätt, blåsa upp en ballong, blåsa
såpbubblor eller att blåsa ut ett ljus. Barnet kan göra olika grimaser, göra olika språkljud som att väsa som en orm eller jama som en katt. Det är lättare att få barnet att göra olika uttalsövningar om de får härma och leka olika ljud.
Ladberg (2003) menar att det finns en mängd beståndsdelar i språket som hos barnet följs åt. Det är grammatik, uttal, ordförråd, automatiserat språk och pragmatisk kompetens. Alla de här komponenterna lärs in av barnet på olika sätt, och det behövs erfarenheter av olika slag. Det lilla barnet lär sig ord utantill, utan att förstå. De lär genom att minnas. Till exempel till ett ords uttal, barnet lyssnar och minns och härmar. Det är även på så vis som barnet lär sig de första grammatiska formerna. De kan även lära sig att rabbla räkneord och alfabetet utan att förstå dess
innebörd. Den här förmågan att kunna lära sig utantill är grunden för att lära sig basen i ett språk. Barnet lagrar ord innan de börjar uttala dem, de förstår mer än de själva kan uttala. Deras språk växer ur
kroppskontakt, trygghet och närhet.
Ladberg (2003) menar att det kan vara svårt att samtala med okända vuxna för de allra yngsta barnen. Det är först vid cirka tre års ålder som språket kommer mer naturligt för barnet. Det lilla barnet samtalar inte bara med andra, de pratar ofta för sig själva för att kommentera vad de leker och leker med. När barnet gör på det här viset så får de träning i att forma meningar, ord och uttal, på samma sätt som det tränar på att lära sig att gå och springa. När barnet är cirka tre år så har det lagt grunden till sitt språk, de flesta barn kan använda hela meningar och törs kommunicera med vem som helst. De berättar saker som de har varit med om, planerar sin lek och fantiserar om vad de ska göra senare. Även andra barn börjar spela en viktig roll i deras språkutveckling. De
samtalar om leken, vem som gör vad och vad som ska hända, leken ger barnet stora möjligheter att variera sitt språk. Det är därför viktigt för barnets språkutveckling att stödja deras rollekar.
Ladberg (2003) menar att det är under de här tidiga åren som barnet blir socialiserat, det får lära sig viktiga levnadsregler och vanor som finns i den grupp som de växer upp i. Dessa regler och vanor förmedlas till barnet genom ansiktsuttryck och kroppsspråk. Att barnet har förebilder är viktigt för den sociala inlärningen. De lär sig mycket genom att
iakttaga andra barn och vuxna. När en vuxen samtalar med ett barn är hon/han både en samtalspartner och en förebild. Genom att vara nyfiken och ställa frågor på vad barnet har att berätta så får barnet stimulans till att berätta mer, barnet lär sig att svara och att fråga. I ett samtal behöver barnet inte formulera sig så exakt utan kan visa och peka, barnet kan använda sig av ungefärliga ord och uttryck. Den som samtalar med barnet kan ändå förstå vad det menar.
Arnqvist (1993) menar att språkets grundläggande roll är att förmedla budskap. Barnet använder sig av språket för att uttrycka sina behov och känslor. Det finns olika aspekter på barnets språkutveckling, de brukar delas in i fonologi, semantik, grammatik, och pragmatik. Med fonologi menas hur vi frambringar, uppfattar eller förstår språkljud. Semantik anspelar på ordens mening och innebörd. När barnets ordförråd ökar kan de sätta ihop olika ord till satser, deras kunskaper om grammatik ökar. Arnqvist (1993) menar att språklig stimulans för förskolebarn är viktigt. Det finns olika övningar som stimulerar barnets språkliga
uppmärksamhet, utvecklar deras ordförråd och barnets förmåga till att återberätta. Sagoläsning, rim och ramsor har en positiv verkan på barnets språkutveckling, den vuxne som läser måste på ett positivt sätt bemöta barnets frågor om sagans innehåll och uppbyggnad, kunna leva sig in i berättelser och anpassa sitt tonläge efter berättelsens karaktär samt förklara svåra ord som barnet ej förstår.
Med språklig medvetenhet menar Svensson (1998) att barnet medvetet och på egen hand funderar över språket. När barnet är språkligt
medveten så funderar det över hur språket är strukturerat och dess form. Barnet lägger märke till hur olika ord uttalas. Det mindre barnet som inte har hunnit blivit språkligt medveten är fokuserad på vad som sägs och inte på ordens uttal, meningsbyggnad eller ordval. För att kunna lägga märke till språkets struktur fordras att barnet kan fundera över språket och dess form. Barnets språkliga förmåga kan vara god trots att barnet saknar den språkliga medvetenheten. Att barnet har en språklig
medvetenhet betyder inte att det har en språklig förmåga, och om barnet har en språklig förmåga behöver inte det betyda att barnet har en
språklig medvetenhet.
Svensson (1998) anser att språket har en social funktion, det fungerar som en del av identitetsutvecklingen. Talet är ett sätt att kunna uttrycka sig på, det bygger på ett samspel mellan den som talar och den som lyssnar. De är då tvungna att anpassa sig till varandra för att ett gemensamt utbyte ska kunna ske. Talspråket kan delas in i tre olika områden vilka är funktion, innehåll och form. Med funktion menas på vilket vis som språket nyttjas, pragmatik. I pragmatiken studeras regler för hur språket kan användas i olika situationer. Det handlar om regler och principer som reglerar hur vi använder vårt språk i de sociala sammanhangen. Även hur innehållet uppfattas av den som lyssnar. I semantiken fokuserar man på språkets betydelseinnehåll, det vill säga ordens, meningarnas och satsernas betydelse analyseras samt hur olika satser och ord sätts samman. En otillräcklig semantisk förmåga kan medföra problem för läsförståelsen, vilket betyder att läsaren kommer att få problem med avkodningen under läsning.
Strömquist (1992) anser att i en dialog mellan den vuxne och barnet läggs grunden för vår språkutveckling. Utvecklingen börjar i hemmet och i förskolan och fortsätter sedan i skolan, den sker automatiskt men kan
gynnas på olika sätt. I förskolan och skolan gynnas utvecklingen bäst genom att låta barnen och eleverna få en trygg undervisnings och talmiljö. Att låta barnen få tid att tala färdigt, att de inte blir avbrutna i sitt talande. Högläsning utgör en viktig del av barnens språkträning. Högläsningen ger underlag för olika samtal, bokens innehåll, förklaringar av konstiga ord som barnen inte förstår, form och färg eller barnens egna upplevelser som de kan relatera till i boken. Högläsning ger även barnen som lyssnar tillfälle att höra olika tempo, inlevelse, artikulation och
uttrycksfullhet.
Skiöld (i Strömquist 1992) skriver att förr i tiden skulle små barn synas men inte höras, men nu för tiden verkar det snarare som om barn ska höras men inte synas enligt Skiöld. Att man förr i tiden hade den synen på barn beror nog på att samhället var mer auktoritärt, det var barnets far som hade fullständig makt över dem. Barnen skulle svara och uppföras sig som de vuxna förväntade sig. Detta medförde att många barn fick en misstro till sin egen prestationsförmåga och fick svårigheter i att tala och uttrycka sig.
Granberg (1999) anser att det är med språket som hjälpmedel som människan kan kommunicera, bearbeta känslor och tankar och använda sig av olika begreppsbildningar. För att göra oss förstådda och tillägna oss kunskap måste vi använda oss av ett språk. Det är oftast det talade språket vi använder oss av, men det finns också ett kroppsspråk.
Kroppsspråk kan vara olika gester, miner, blickar, röstlägen och kroppshållning. Det muntliga språket handlar om ord, rytm och röst. Barnets språkutveckling startar innan barnet uttalar det första ordet, välutvecklade muskler i talorganet utgör grunden för talutvecklingen. Barnet har medfödda reflexer som sugreflex och sväljreflex som har stor betydelse för det kommande talet.
Granberg (1999) menar att de barn som har engagerade vuxna som
lyssnar aktivt och har en dialog med barnet får en bättre språkutveckling. De små barnens språk utvecklas i samspel med vuxna och andra barn. Denna utveckling pågår under hela livet, ordförrådet och ordförståelsen ökar och grammatiken förbättras. Genom sång, rim och ramsor utvecklas barnets språkliga rytm, de bör även få lyssna på sagor och berättelser genom högläsning. Måltiderna i förskolan ska ses och tas tillvara på som en bra samtalsstund. Den vuxne som sitter med är en bra förebild för barnet när det gäller bordsskick, vett och etikett och hur man kan
samtala i en naturlig miljö. Samvaron kring maten handlar även om att be om mat, samtala, hjälpa varandra och lyssna. Det finns möjlighet att i en lugn och avspänd miljö sammanfatta förmiddagens händelser och att sätta ord på barnets erfarenheter.
Bjar & Liberg (2003) anser att en viktig del av förskolans roll är att bemöta och stödja olika grupper av barn på bästa sätt i deras språk-, tanke- och kunskapsutveckling. Barnet behöver få en medvetenhet om att det finns olika språkliga redskap och dess betydelse i barnets egna lärande, i möte med andra människor och kulturer. När vi kommunicerar med varandra gör vi oss förstådda. Genom att samtala om vad som har
skett under dagen skapas ett meningsskapande sammanhang för barnet. Detta meningsskapande sker med hjälp av olika uttrycksformer som kan vara både verbala och ickeverbala. Genom att barnet ingår i ett språkligt sammanhang, i ett meningsskapande, utvecklas dess förståelse och
tänkande för det som det samtalas om.
Strömqvist (2003) beskriver att barnets tidiga språkutveckling som sker i ett samspel med miljön. Språkutvecklingen är förankrad i ett kognitivt och ett sociokulturellt samanhang. Språket växer fram av det språkbruk som barnet möter i sin omgivning.
I artikeln ”Säg inte nej – säg JA” i pedagogiska magasinet av Lennart Nilsson, (2005), tas det upp vikten av att samtala. Ett sätt att öka barns inflytande i förskolan är att lyssna på barnen genom att samtala. De vuxna skapar en verksamhet som de tror är bra utifrån barnens
perspektiv, men glömmer oftast bort att fråga barnen vad de vill göra. För att verksamheten ska utvecklas måste förskollärarna reflektera över vad de tänkte, varför gör vi så här och för vem? Samtalen är grunden för att öka förståelsen mellan barnen och förskollärarna.
Med tillåtande förskollärare djupnar både leken och samtalet, barn som får respekt kommer även att respektera andra. Förskollärare som
samtalar mycket med barnen utvecklar deras tankar och språk. Barnen hittar själva på lösningar på problem, och kan på så vis känna sig
delaktiga i verksamheten. Vid konflikter försöker förskollärarna få barnen att sätta ord på sina känslor, så att konflikterna kan lösas.
Samtalen med barnen bör vara riktiga samtal, inte övertalningsförsök, intervjuer, tillsägelser eller uppmaningar. För barnen handlar regler om saker man inte får göra utan en vuxens godkännande. Det kan vara att hämta vatten när det är kallt ute, eller att klättra i träd. Dessa regler är inte till för barnens bästa utan för att förskollärarna ska ha kontroll över barnen. För att förskollärarna ska kunna utveckla sin syn på hur de
agerar tillsammans med barnen bör de reflektera över sitt sätt att arbeta i barngruppen. Det ökar deras medvetenhet om hur det påverkar hela barngruppen och kollegorna. Barnen ska känna att de blir väl bemötta varje dag på förskolan av aktivt lyssnande förskollärare.
2.4 Sammanfattning
Centerheim-Jogeroth (1988) menar att barnet har olika perioder i sin språkutveckling, språket utvecklas under hela livet. Barnet förbättrar sitt ordförråd, uttal och redan inlärda begrepp, dess egna erfarenheter och upplevelser är viktiga för att språket ska utvecklas. Ladberg (2003) anser att det finn en mängd beståndsdelar i språket som följs åt. Det är
grammatik, uttal, ordförråd och automatiserat språk. Alla dessa
komponenter lärs in av barnet på olika sätt. Barnet lagrar ord innan de börjar kunna uttala dem, de förstår mer än de kan uttala. Deras språk växer ur kroppskontakt, trygghet och närhet. Det lilla barnet samtalar
inte bara med andra, de pratar ofta för sig själva för att kommentera vad de leker. Leken har en viktig roll i barnets språkutveckling, det är därför bra att stödja barnets rollekar då de tränar på att variera sitt språk. Det är i de tidiga åren som barnet blir socialiserat, de får lära sig viktiga levnadsregler och vanor. Detta sker genom att barnet iakttar andra vuxna och barn. Centerheim-Jogeroth (1988) menar att det är viktigt att barnet får samtala mycket under sin uppväxt, då det under hela sin förskoletid bygger upp sitt språk. Genom att använda rim, ramsor, sånger,
berättelser och högläsning får barnet en bra språkutveckling. Den vuxne bör ta sig tid och lyssna på vad barnet har att säga, så att barnet får känna sig betydelsefullt. Att låta barnet prata färdigt utan att känna sig stressat är bra för dess tanke och begreppsutveckling. Även Arnqvist (1993) anser att språklig stimulans i förskolan är viktigt. Han delar in barnets språkutveckling i olika aspekter, fonologi, semantik, grammatik och pragmatik. En positiv inverkan på barnets språkutveckling är
sagoläsning, rim och ramsor. Svensson (1998) menar att när barnet är språkligt medvetet så funderar det över språket på egen hand. Han anser att språket har en social funktion, det fungerar som en del av barnets identitetsutveckling. Talet är ett sätt för barnet att uttrycka sig på, det bygger på ett samspel mellan den som talar och den som lyssnar.
Talspråket kan delas in i tre olika områden vilka är funktion, innehåll och form.
Strömquist (1992) anser att en dialog mellan den vuxne och barnet lägger grunden för språkutvecklingen. Om utvecklingen sker i en lugn och trygg miljö så gynnas den. Det är viktigt att låta barnen få tid att tala färdigt, att de inte blir avbrutna i sitt talande. Högläsning är ett viktigt redskap i barnets språkutveckling, det ger underlag för olika samtal om
berättelsen. Skiöld (1992) menar att förr i tiden var samhället mer auktoritärt, barnet skulle svara och uppföra sig så som de vuxna
förväntade sig. Det medförde att många barn fick svårigheter att tala och uttrycka sig.
Granberg (1999) anser att det är genom språket som människan kan kommunicera, bearbeta känslor och tankar. Det muntliga språket handlar om ord, rytm och röst. Kroppsspråket kan vara gester, miner, blickar och kroppshållning. Barn som har engagerade vuxna som lyssnar aktivt och har en dialog får en bättre språkutveckling. Språket utvecklas i samspel med andra vuxna och barn, denna utveckling pågår hela livet. Måltiderna i förskolan bör tas tillvara som en bra samtalsstund, Där finns det
möjlighet att i en lugn och avspänd miljö sätta ord på barnets erfarenheter. Bjar och
Liberg (2003) anser att det är viktigt att bemöta och stödja barn i deras språk-, tanke- och kunskapsutveckling. Genom att barnet ingår i ett språkligt sammanhang, utvecklas dess förståelse och tänkande för det som det samtalas om.
I artikeln Säg inte nej – säg JA, (2005) tar författaren upp vikten av att samtala. Det är ett sätt att öka barnens inflytande över verksamheten på
förskolan. Med tillåtande reflekterande förskollärare kan verksamheten bli både trygg och språkutvecklande för dem. Genom att samtala
fördjupas barnens lek och de får respekt för andra. De lär sig även att lättare kunna lösa konflikter genom att diskutera sig fram till olika lösningar. De regler som barnen uppfattar finns på förskolan, är regler som reglerar vad barnen får göra med tillåtelse av de vuxna. Dessa regler är ingenting som gynnar barnen utan är till för att förskollärarna ska ha kontroll över dem. De samtal som bör hållas på förskolan ska vara riktiga samtal, en dialog där bägge parter känner att de får säga det de vill säga. Alla på förskolan både vuxna och barn ska bli bemötta med respekt och få känna att de har inflytande över verksamheten.
3.
Metod
3.1 Forskningsstrategi
Som metod för den här studien valdes att göra en kvalitativ forskning med semistrukturerade intervjuer. Denscombe (2006) menar att i den kvalitativa forskningen gäller det för forskaren att omvandla det som de intervjuade har sagt till kvantitativa data, som sedan transkriberas till utskrifter. Dessa utskrifter analyseras därefter av forskaren. Vid
semistrukturerade intervjuer har den som intervjuar en lista med frågor, men är flexibel när det gäller frågornas ordningsföljd. Den intervjuade får utveckla sina tankar och idéer och får tala uttömmande om ämnet.
3.2 Datainsamlingsmetod
Jag valde att använda mig av semistrukturerade intervjuer i min studie. Frågorna som ställdes i intervjuerna var lika för alla, och jag var flexibel och gav de intervjuade tillfällen att vidareutveckla sina svar. Denscombe (2006) anser att den som blir intervjuad får en större chans att utveckla sina tankar och idéer, svaren blir då mer öppna och utförliga. Han anser att det finns både för och nackdelar med att välja intervjufrågor som datainsamlingsmetod. Fördelen är att forskaren får del av värdefull
information som den intervjuade har. Då intervjuerna i studien har gjorts öga mot öga med den intervjuade har vi fått en bra direktkontakt med en hög svarsfrekvens och relevanta svar. De nackdelar som Denscombe (2006) menar finns är att intervjuer kan vara tidskrävande och att analysen av datainsamlingen kan vara svår att göra då svaren inte är standardiserade. Forskarens egna värderingar kan även ha en viss inverkan på intervjusvaren som måste vara så objektiva som möjligt. Eftersom jag själv har åsikter i ämnet var jag noga med att hålla mig neutral under intervjuerna för att inte påverka förskollärarnas svar.
I studien har jag valt att använda mig av vad Denscombe (2006) kallar för ett subjektivt urval, då jag har en viss kännedom om respondenterna och studiens huvudfråga. Jag har valt sex stycken förskollärare som arbetar på fem olika förskolor, de har varit verksamma i sitt yrke mellan ett och tjugonio år. Jag valde att göra detta urval för att få en så stor spridning som möjligt på deras svar. Då jag är bekant med forskningens huvudfråga i studien, anser jag att det är en relevant urvalsmetod för den här
studien.
3.4 Databearbetning och analysmetoder
Efter att förskollärarna hade blivit intervjuade och deras svar spelats in på band, transkriberades deras svar var för sig. De jämfördes sedan för att jag skulle kunna se om det fanns något mönster i respondenternas svar. Efter detta sammanställdes resultatet från intervjuerna, för att se om det fanns några likheter eller skillnader i de intervjuades svar.
Därefter jämfördes resultatet med den litteratur som ingår i studien. De indelningar som är gjorda i resultatredovisningen är utförda utifrån de frågeställningar som ingår i studien.
3.5 Reliabilitet och validitet
Denscombe (2006) anser attdet kan vara svårt att uppnå tillförlitlighet eftersom uppgifter från intervjuer utgår ifrån vad den intervjuade säger och inte vad den gör. Den som intervjuar kan också ha en viss inverkan på svaren. Om en bandspelare används kan även den ha en hämmande effekt på den som blir intervjuad. Forskaren måste ta hänsyn till den som blir intervjuad och får inte kränka den intervjuades integritet. Det finns många saker som forskaren måste tänka på i en kvalitativ forskning. Exempel på detta är forskningens mål och syfte, vilket urval har gjorts, hur den genomfördes och hur resultatet skulle bli om någon annan gjorde om studien. Genom att jag gjorde semistrukturerade intervjuer kunde respondenterna tala ganska fritt, vilket innebär att det som sagts utgör trovärdiga exempel på de intervjuades beskrivning av verkligheten. Detta överensstämmer med studiens syfte.
3.6 Etiska ställningstaganden
Vid genomförandet av studien finns det fyra etiska regler att ta hänsyn till. Enligt Vetenskapsrådet (2007) handlar princip ett om
informationskravet. Det innebär att den som genomför studien bör
informera deltagarna om studiens syfte, hur den kommer att genomföras och att deltagandet är frivilligt och när som helst kan avbrytas. I studien som har utförts har alla deltagare blivit informerade om dess syfte genom att jag skickade ett missivbrev till de förskollärare som skulle ingå. De
blev även informerade om att intervjuerna skulle spelas in på bandspelare, och att de när som helst kunde avbryta intervjun.
Det andra kravet är samtyckeskravet, deltagarna kan själva bestämma om de vill vara med i studien eller inte. Föräldrar eller annan
vårdnadstagare måste ge sitt samtycke om de som ingår i studien är under 15 år. I studien som har utförts har alla intervjuade varit över 18 år och får själva bestämma över sin medverkan.
Den tredje principen handlar om konfidentialitetskravet, med det menas att de intervjuades personuppgifter ska skyddas från obehöriga. All information är konfidentiell, och kommer att så behandlas. I studien som har utförts har alla deltagare fått information om att allt material som de har bidragit med kommer att behandlas konfidentiellt och ingen
deltagare kommer att kunna spåras.
Den fjärde principen är nyttjandekravet, vilket innebär att det material som har samlats in endast kommer att användas i forskningssyfte. Deltagarna i studien som har utförts har blivit informerade om att all information och resultat som framkommit endast kommer att förekomma i denna studie.
4. Resultat
Resultatet av undersökningen kommer att presenteras utifrån det syfte och de frågor som ställdes i intervjuerna. De sex respondenternas svar presenteras i en sammanställning varvat med citat ur deras intervjuer, detta för att läsaren ska få en bild av vad olika förskollärare har för inställning till samtalet.
I de citat som förekommer anges förkortningen Fsk. som förskollärare och året anger hur länge de har varit verksamma som förskollärare.
4.1 Resultatpresentation
SamtalSamtliga förskollärare ansåg att ett samtal är när två personer pratar med varandra, att man har en dialog. När man lyssnar lika mycket som man pratar, det kan även innebära att använda sig av kroppsspråket.
Barnet delger den vuxne eller andra barn vad det har varit med om. Ett samtal innebär lika mycket att lyssna som att prata.
Alla förskollärarna tyckte att de samtalade med barnet under dagen på förskolan. De tyckte också att de hann prata med alla barn i barngruppen, lättast var det när gruppen inte var så stor, genom att man samtala om saker som barnet känner igen får barnet mer tillit till den vuxne och blir tryggare i sin språkutveckling. De samtal som pågick under dagen
handlade om vardagssaker, olika benämningar, färger, husdjur, barnens upplevelser och funderingar. Barn fråga ofta om olika saker.
”Jag tycker inte att det är någon skillnad på att prata med små eller stora människor” (Fsk. 27 år)
Förskollärarna tyckte att samtalet var språkutvecklande för barnen. Genom samtal får barnet lära sig ordförståelse, innebörden av ord, att lyssna, turtagande, samtalston och för de små barnen är det fråga om att lära sig att prata. Den vuxne bör vara en förebild för barnet i hur den uttrycker sig verbalt. Genom att samtala med den vuxne får barnet ge uttryck för vad det tycker och känner. På så sätt blir barnet bekräftat och kan få ett visst inflytande över verksamheten.
Det ansågs även viktigt att lära barnen att prata med varandra, menade förskollärarna. Barnen ska inte skrika åt varandra, och de bör försöka lösa konflikter med att samtala med varandra. Om den vuxne pratar mycket med barnen, så blir det automatiskt att barnet samtalar med den vuxne och andra barn. De tyckte även att den sociala kontakten
utvecklades i samtalet.
”Man märker när barnet inte vill prata, då går de ju därifrån.” (Fsk. 1 år)
Tid till samtal
Alla förskollärare upplevde att det fanns tid till samtal, några tyckte att det var lättare när de hade en mindre barngrupp. De gånger som de upplevde att de hade mindre tid till samtal var när det var många vikarier som jobbade istället för den ordinarie personalen, eller när det var
mycket administrationsarbete som skulle utföras. De tyckte även att det var svårt att hinna prata med alla barn då de var ensamma med en för stor barngrupp. Den bästa tiden till samtal tyckte majoriteten var när barnet självt kommer fram till den vuxne och vill samtala. Andra bra tillfällen ansågs vara vid måltiderna när alla satt samlade, vid
viktigt att den vuxne ger sig tid till att förklara konstiga ord och uttryck. Alla förskollärarna menade att det pratas mycket med barnen.
”Jag borde hinna jämt, jag är ju här för barnens skull” (Fsk. 29 år)
Det är viktigt att lyssna på ett barn som vill prata, tyckte alla förskollärarna.
De barn som det kan ta lite tid för att förklara någonting, de måste få den tid de behöver för att prata färdigt. Den vuxne får inte fylla i ord utan måste hålla tillbaka så att barnet känner att det får ta tid och plats att prata färdigt, och att den vuxne lyssnar.
”Jag tycker att jag har tid” (Fsk. 2 år)
Förskollärarna tyckte att de hade mindre tid till samtal om barngruppen var stor, hade för lite personal eller hade rutiner som inte fungerade. De menade även att barnet blev lidande när de blev avbrutna av en konflikt och den vuxne måste lämna barnet som den samtalade med. De flesta tyckte att det gick åt alldeles för mycket tid till uppmaningar och tillsägelser, de tyckte att det ibland kan bli för mycket tjat, mot deras intentioner.
Bemötande
Alla förskollärarna var eniga om betydelsen av att barnen fick tid till att prata färdigt, och att tala till punkt. Att lyssna på vad det säger, ta dem på allvar och respektera vad de har att säga. Barnen måste få känna att det som de säger är betydelsefullt. Det är viktigt att förskolläraren kan läsa av barnens känslor när de vill berätta någon sak, så att den vuxne inte skrattar bort någonting viktigt som barnen vill säga.
”Att komma ihåg de barn som inte törs prata i grupp, att de uppmärksammas av förskollärarna.”(Fsk. 6 år)
De tycker även att det är betydelsefullt att kunna svara på barnens frågor på ett sätt så att det inte blir för krångligt. Barnen måste kunna förstå. Förskollärarna menade att det var viktigt att titta på den som pratar, se den i ögonen och skärma av från omgivningen. Nu är det du och jag som samtalar. Att vara öppen och lyssna, försöka få barnen att tänka och komma fram till saker och ting självt, att inte ge svaret direkt. Att vara tillgänglig för barnen. De tyckte att det ibland kan bli för mycket tjat, som inte var deras avsikt.
”Ser de en fröken med papper och penna, går de till någon annan och frågar” (Fsk. 29 år)
När barnen är samlade i en stor grupp tyckte förskollärarna att det blev en mer allmän kommunikation. Barnen måste vänta på sin tur för att inte prata i munnen på varandra. De upplevde att många barn inte har ro att vänta på sin tur.
De barn som inte törs prata i en stor grupp blir tysta fast de har bra saker att säga.
I en liten grupp får alla komma till tals, även de tysta barnen vågar prata. Förskollärarna tyckte att det blir mer frågor och svar i en liten grupp, det blir mer samtalande.
”När någon börjar prata och blir avbruten av andra, då får man sätta upp stopphanden” (Fsk. 29 år)
Pojke/flicka
Förskollärarna tyckte att hur de samtalade med pojkar och flickor mest berodde på barnets personlighet och intressen, mer än kön. Det var viktigt att ha samma planering och tankesätt, och inte skilja på barnens olika kön i verksamheten. Alla förskollärarna var väl medvetna om problemet med hur de bemöter barnet med tanke på genus.
”Man behöver kanske inte vara så tuttinutti med tjejerna” (Fsk. 1 år)
Tillsägelse
Förskollärarna tyckte att en tillsägelse innebar att ett barn hade gjort någonting som var fel. Någonting som inte var tillåtet, som de skulle sluta att göra.
”Att inte ge så många nej utan ge förklaringar istället. Så att det blir positivt fast det är negativt.”(Fsk. 29 år)
De tyckte att det var viktigt att inte bli arg på barnet utan att de istället försökte förklara vad de hade gjort för fel.
”Det är mycket det här nej, sluta, du får inte, gör inte så” (Fsk. 4år)
Uppmaning
Alla förskollärarna var eniga om att en uppmaning innebar att barnet skulle göra någonting. Till exempel gå och tvätta händerna, klä på dig eller börja städa.
De tyckte att en uppmaning var mer glatt, att det var någonting som var bra.
De menade att det blir mer uppmaningar till barnen om barngruppen är stor. Förskollärarna tyckte att det var svårt att skilja de båda begreppen tillsägelser och uppmaningar åt.
”Jag säger till vad barnet ska göra, punkt slut” (Fsk. 6 år)
Samtalande mellan personal
De flesta förskollärarna var väl medvetna om problemet, att det samtalas mellan personal på eventuell bekostnad av barnens tid. Många av
förskollärarna hade diskuterat detta i sina arbetslag. De tyckte att för att förebygga detta fenomen var det viktigt att de fick tid till samtal,
diskussion och reflektion genom en bra planeringstid. Ibland kunde det finnas vissa saker som måste tas upp till samtal under dagen, men ej på bekostnad av barnen.
”Ja det är jättesvårt det här” (Fsk. 4 år)
4.2 Sammanfattning
Resultatet av undersökningen visar att förskollärarna samtalar mycket med barnen på förskolan. Samtliga förskollärare tyckte att ett samtal var när man pratar med varandra, att det fanns en dialog, när man lyssnar lika mycket som man pratar. De tyckte att de hann prata med alla barn under dagen, det var dock lättast när barngruppen inte var så stor. De samtal som förekom under dagen var om vardagliga saker, olika
benämningar, barnens funderingar och upplevelser. Förskollärarna tyckte att de genom att samtala med barnen fick en bättre kontakt, att barnen blev tryggare både i sin språkutveckling och miljö. Den sociala kontakten utvecklades genom att samtala med andra barn och vuxna.
Förskollärarna tyckte att genom samtalet fick barnen en språkutveckling. De fick därigenom en större ordförståelse, lära sig lyssna, turtagande och lära sig vilken samtalston som är relevant i sammanhanget. Genom att barnet för en dialog med en annan person, och får ge uttryck för sina tankar och känslor, så blir det bekräftat och får känna att det har ett visst inflytande på verksamheten. Förskollärarna tyckte alla att det var mycket viktigt att barnen fick tid att prata färdigt, att de inte blev avbrutna i sitt talande, att den vuxne tog barnets tankar och funderingar på allvar och med respekt. De tyckte även att de inte fick krångla till svaren på barnens frågor, utan svara på ett enkelt sätt så att de förstod.
Den bästa tiden för samtal tyckte alla var jämt, det vill säga när barnet självt kom fram och ville samtala. Andra bra tillfällen var vid måltiderna, då alla sitter samlade runt bordet i en lugn miljö. Förskollärarna tyckte att det gick åt lite för mycket tid till uppmaningar och tillsägelser, de tyckte att det kan bli för mycket tjat fast det inte var deras föresatser. De definierade en tillsägelse som att barnet hade gjort någonting som var fel, någonting som inte var tillåtet. De tyckte att en uppmaning innebar att barnet skulle utföra någonting, till exempel städa eller klä på sig.
5. Resultatanalys
Resultatanalysen presenteras utifrån frågeställningarna.
Enligt Lpfö 98 (utbildningsdepartementet 2006) ska barnen utveckla ett rikt och nyanserat talspråk och kunna kommunicera med andra. De ska kunna lyssna, berätta och ge uttryck för sina tankar och funderingar. De ska även kunna få träna på att leka med ord så som rim och ramsor, detta för att få träna på sitt begrepps och ordförråd.
I studien ansåg alla förskollärare att ett samtal var när det fördes en dialog där man lyssnade lika mycket som man pratade. De tyckte att de hann med att prata med alla barn under dagen på förskolan. Några av förskollärarna tyckte att det var lättare att samtala med barnen när gruppen inte var så stor. De tyckte att genom samtalet får barnen mer tillit till den vuxne och blir tryggare, de vågar då prata mer. Samtalen som fördes handlade mest om barnens frågor och funderingar, men även om vardagliga ting. Det kunde vara om husdjur, färger eller olika
benämningar.
Centerheim-Jogeroth (1998) anser att det är viktigt att den vuxne
samtalar mycket med barnet, och ta vara på varje stund till att samtala. Förskollärarna tyckte att det var viktigt att samtala med barnen, de bästa stunderna var när barnet självt kom fram till den vuxne och ville prata. Granberg (1999) menar att barn som har engagerade lyssnande vuxna i sin närhet får en bättre språkutveckling. Förskollärarna i studien tyckte alla att det var viktigt för barnet att det får tid när det vill samtala, att det får tala till punkt utan att bli avbrutet av andra barn och vuxna. De
menade även att det var angeläget att barnet fick känna att det som det ville berätta var betydelsefullt. En annan viktig aspekt i samtalandet var att den vuxne genom att titta barnet i ögonen fick det att känna sig bekräftat. Förskollärarna menade även att barnet kan få ha ett visst inflytande på verksamheten genom att det talar om och ger uttryck för sina tankar och idéer.
Granberg (1999) anser att måltiderna på förskolan ska tas tillvara som en bra samtalsstund. Den vuxne sitter med som en bra förebild när det gäller samtal och social gemenskap. Respondenterna tyckte att ett bra tillfälle till samtal var vid måltiderna då alla sitter samlade vid bordet. Det är en mindre grupp med barn och en lugn miljö. Andra tillfällen som förskollärarna tyckte var bra tillfällen till samtal var samlingarna eller när de hade högläsning för barnen.
Strömqvist (1992) anser att en viktig del i barnens språkutveckling är högläsning, det ger barnen ett bra tillfälle att få samtala om bokens innehåll, konstiga ord och begrepp. De får även tillfälle att höra olika tempon och artikulationer som den som läser boken använder sig av. Förskollärarna tyckte att den vuxne är en förebild för barnet, genom att samtala på ett korrekt vis och använda en bra samtalston så ser de hur
ett samtal bör gå till. De tyckte att det var viktigt att barnen inte skrek åt varandra, och att konflikter skulle redas upp genom att samtala med varandra. De menade att om den vuxne pratar mycket med barnen så blir det automatiskt att barnet samtalar mycket med andra barn och vuxna. Ladberg (2003) menar att det är under de tidiga åren som barnet blir socialiserat, det är under den här tiden som det är viktigt för barnet att ha förebilder som det kan lära sig av. Svensson (1998) anser att talet är ett sätt att uttrycka sig på, de som samtalar är tvungna att anpassa sig till varandra om ett utbyte ska kunna ske.
Granberg (1999), Strömquist (1992) och Arnqvist (1993) tycker alla att det är viktigt med språklig stimulans i förskolan. Barnen kan genom olika lekar och övningar få en större språklig utveckling. Genom att använda sig av sång, rim, och ramsor utvecklas barnens språkliga rytm och
uttalsmotorik. Exempel på sådant är olika munövningar, det kan vara att blåsa eller att göra grimaser. Alla förskollärarna i studien tyckte att de samtalade mycket med barnen och genom detta bidrog till att barnens språkliga medvetenhet och utveckling ökade. Barnen vågade prata och uttrycka sig mer när de fick skoja med språket.
6. Diskussion
6.1 Resultatdiskussion
Resultatet av studien visar att det samtalas mycket på förskolan, och att förskollärarna är väl medvetna om samtalets betydelse för barnens
språkutveckling. Den språkliga utvecklingen sker enligt Granberg (1999) under hela livet och barnens egna erfarenheter och upplevelser är en viktig del i den utvecklingen. Det är många barn som tillbringa långa dagar på förskolan när föräldrarna arbetar. Därför är det extra viktigt att barnen får en bra och stimulerande vistelse med en väl genomtänkt
planering under dagen.
Barnen använder sig av språket för att kunna ge uttryck för sina känslor och behov. Därför är det bra om barnen kan känna sig lugn och trygg i sin dagliga miljö. Det kan de göra om det finns engagerade vuxna som ger sig tid till att lyssna på barnet, låta det tala färdigt även om det kan vara svårt att hitta de rätta orden. Här måste förskolläraren vara uppmärksam på att inte gå in och fylla i eller rätta vad barnen säger, eller skrattar åt ett roligt uttal som barnen eventuellt har. Då kan det lätt bli att barnen låter bli att tala, eller att gå till just den förskolläraren. I min studie har jag inte sett att det skulle vara på det viset, alla respondenter verkar vara mycket medvetna om språkets betydelse för barnens utveckling och vilken skada som kan orsakas av en oengagerad vuxen som inte ger barnen den uppmärksamhet det förtjänar. Strömquist (1992) menar att språkutvecklingen gynnas om den sker i en lugn och trygg miljö. En
förskollärare tyckte inte att det var någon skillnad att prata med små eller stora människor. Barn kan vara mer spontana och ärliga. Vill de inte prata så går de därifrån eller också svarar de inte.
Leken är en viktig del i barnens språkutveckling, genom att prata om vad och hur de leker. Ofta pratar barnet för sig självt när det leker ensamt, då kan det testa nya svåra ord, uttal och meningar. Detta menar Ladberg (2003) är samma sak som om de tränar sig på att lära sig gå eller springa. Barnen måste träna på att uttala och forma ord. Det är mycket
samtalande i leken på förskolan, oftast är de flera som leker tillsammans. Då pågår en dialog mellan barnen om vad och hur de leker. Ibland kan det utmynna i en konflikt då barnen blir osams om någonting.
Förskollärarna i studien önskade att barnen kunde lösa dessa med att samtala. Men i stridens hetta brukar de glömma detta och börja skrika åt varandra. Det är då viktigt att som vuxen gå in och medla och vara en förebild på hur konflikter ska lösas.
Strömquist (1992) menar att en viktig faktor för stimulans av barnets språkutveckling är högläsning. Det ger ett bra underlag till fortsatta samtal, samtal om bokens innehåll, förklaringar av konstiga ord och formuleringar. Högläsning ger barnen som lyssnar tillfälle till att höra den som läser använda sig av olika tempo, inlevelse och artikulation. I studien visade det sig att bara ett fåtal av förskollärarna tog upp högläsning är en bra metod för barnets språkutveckling, det var lite överraskande. Det kan ha varit en otydlig frågeställning, för jag är övertygad om att alla deltagarna i studien förstår betydelsen av boken som arbetsredskap. Det är brukligt att högläsning ingår efter lunch varje dag på förskolan. Detta för att barnen ska få en lugn stund efter maten, samt att väcka intresse för olika historier, författare och bokstäver. Det är viktigt att den som läser för barnen är engagerad i sitt läsande. Det gäller att fånga barnens intresse för boken och dess berättelse. Ett knep är att börja läsestunden med att berätta för barnen vem som har skrivit boken och vem som har ritat bilderna. Barnen brukar bli lite förvånade, de är inte vana att få veta vem författaren är. Det är ett bra sätt för att fånga barnens intresse för boken och dess innehåll. Det kan även inspirera barnen till att skriva och rita egna böcker.
Förskollärarna i studien tyckte alla att det fanns tid till samtal. De
menade att det var av stor vikt att de tog sig tid till att lyssna på barnet. De upplevde att de hann prata med alla barnen under dagen, även om det inte utmynnade i ett riktigt samtal. Svensson (1998) anser att språket har en social funktion, det fungerar som en del av barnets
identitetsutveckling. Respondenterna i studien tyckte även de att den sociala kontakten utvecklades i samtalet, till exempel under måltiderna. Granberg (1999) anser att måltiderna i förskolan ska ses och tas tillvara på som ett bra samtalstillfälle. Det tyckte även förskollärarna i studien. Det är en lugn miljö som barnen kan känna sig trygga i. De sitter oftast med en vuxen och ett litet antal barn, detta medför att barnet törs prata. Samvaron kring måltiden handlar för barnet om att be om mat, samtala, hjälpa varandra och att lyssna. Den vuxne som sitter med vid bordet är en
bra förebild för barnet vad gällande bordsskick, vett och etikett. Barnen kan under måltiden samtala om förmiddagens händelser och får på så vis ett tillfälle att reflektera över sin tillvaro på förskolan.
I studien framkom det att förskollärarna tyckte att det var skillnad på samtalet i stor och liten grupp. I en stor grupp som till exempel vid samlingar tyckte de att det blev en mer allmän kommunikation. De upplevde att barnen inte hade ro att sitta och vänta på sin tur om alla barn skulle säga någonting. De var även oroliga för att de barn som inte tordes prata i stor grupp skulle komma i kläm. Det är en risk att de tysta barnen kommer i kläm när det är stora barngrupper. Det är mycket viktigt att förskollärarna är uppmärksamma på dessa barn, och ger dem samtalstid i mindre grupper. Alla förskollärarna i studien tyckte att mindre grupper var att föredra. I en mindre grupp kan det bli mer
personliga samtal, barnen behöver inte vänta så länge på sin tur till att få säga sin mening. Det blir mer personligt och barnet kan känna en tillit till den vuxne. Få känna sig sedd och bli bekräftad.
När förskollärarna fick frågan om de ansåg att de samtalade olika med pojkar eller flickor, menade de att de var medvetna om
genusperspektivet. Det som var intressant i studien var att samtliga respondenter menade att man inte ska skilja på om barnen är flicka eller pojke, utan utgå från deras intressen och personlighet. Det kan annars vara så att personalen på förskolan pratar olika med flickor och pojkar. Det samtalas i mer tuffa formuleringar med pojkar, och i mer gulliga ordalag med flickor. Studien visar att personalen på förskolan är
medvetna om problemet och försöker att ha ett neutralt uttryckssätt när de samtalar med pojkar och flickor.
Tillsägelse och uppmaningar förekommer ofta på förskolan, i studien framkom det att förskollärarna tyckte att det gick åt alldeles för mycket tid till det, mer tid än deras intentioner var. Det var oftast när det var stressigt eller stora barngrupper som personalen upplevde att de använde sig av tillsägelser och uppmaningar. Det är naturligt att det uppstår olika situationer som kräver en tillsägelse eller uppmaning när barngrupperna är stora. I en mindre barngrupp har förskolläraren en bättre uppsikt över barnen, och kan på så sätt undvika att barnen gör någonting som inte är tillåtet. Det förekommer mer och mer att
förskollärarna på förskolan delar in barnen i olika grupper, dels för att undvika tillsägelser och uppmaningar, dels för att barnen ska få ingå i en mindre grupp. Det är lättare att planera för en mindre barngrupp, och lättare för förskolläraren att hinna med att hjälpa och samtala med alla barn. Mindre barngrupper är att föredra.
Det finns många olika lekar och övningar som är bra träning för barnets uttalsmotorik. I studien nämnde ingen av respondenterna detta vilket var lite överraskande. På de flesta förskolor använder sig förskollärarna av sånger, rim, ramsor och andra sätt för att leka med språket. Centreheim-Jogeroth (1998) menar att barnet bör få göra olika munlekar för att träna uttalsmotoriken. Ett sätt som förespråkas är att barnet får göra olika
blåsövningar. Även grimaser och språkljud är ett bra sätt att träna på. Arnqvist (1993) anser även han att det är bra för barnet att få träna på olika övningar som stimulerar barnets språkliga uppmärksamhet. Barnen tycker att det är roligt att leka med språket, att rimma, sjunga och få härma olika ljud. Det är viktigt att barnet får träna på blåslekar, det kan vara att blåsa ut ett ljus, blåsa såpbubblor eller att blåsa upp en ballong. Dessa övningar tycker barnen är roliga göra och kan utvecklas i det oändliga.
I studien tillfrågades förskollärarna om de tyckte att det samtalades för mycket mellan personalen, på bekostnad av barnen. Många av
respondenterna hade tagit upp detta problem till diskussion i sina
arbetslag. De var medvetna om problemet och försökte ha en medveten strategi för att motverka detta. Det kunde vara att bara sitta en vuxen vid varje bord under måltiderna. Eller att den vuxne sitter med ryggen till de andra vuxna för att motverka samtal mellan borden under måltiderna. Förskollärarna vill ju inte att barnen ska sitta och ropa till varandra när de ska äta, då är det viktigt att föregå med gott exempel på hur det ska gå till. Det finns saker som kanske måste tas upp direkt till diskussion men ej på bekostnad av barnen. Fördelen med att jobba i ett arbetslag är att två förskollärare kan gå undan en liten stund och diskutera, det finns alltid andra vuxna kvar som barnen kan gå till.
Resultatet av studien och den litteratur som förekommer pekar på vikten av att samtala. Även det minsta barnet som inte har lärt sig att prata än kan kommunicera med andra genom kroppsspråk och miner. Genom att iakttaga vuxna och barn lär de sig att härma olika ord och ljud för att på så sätt lära sig att tala. Det är därför viktigt att förskollärarna är
uppmärksamma i sin planering av verksamheten, så att de kan tillgodose alla barns språkliga behov. De behöver även ge de tysta barnen möjlighet till samtal, enskilt och i mindre grupper där de kan känna sig trygga. Enligt Lpöf 98 (utbildningsdepartementet 2006) ska alla barn ges
möjlighet till ett rikt talspråk. Detta uppnås genom att det förs många och roliga samtal med alla barn i förskolan.
6.2 Metoddiskussion
Jag valde att göra en kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer. Fokus på studien var att få reda på vad förskollärare tycker om samtalet i förskolan. Genom att urvalet av respondenter gjordes genom ett
subjektivt urval hoppas jag ha fått en bred och relevant svarsfrekvens. Alla intervjuer spelades in på band som sedan transkriberades var för sig. Denscombe (2006) menar att det finns både fördelar och nackdelar med att använda sig av intervjufrågor som datainsamlingsmetod, och att spela in dem på band. En fördel kan vara att intervjuaren får en hög
svarsfrekvens med personliga och trovärdiga svar. En nackdel kan vara att det tar tid att transkribera, analysera och tolka svaren. När jag
utförde intervjuerna så satt jag och förskolläraren i ett enskilt rum så att vi inte skulle bli störda eftersom intervjun spelades in på en bandspelare.
I mina intervjuer fick jag intressanta och trovärdiga svar av alla
respondenter. Det jag upptäckte var att det tog lång tid att transkribera, analysera och tolka de sex intervjuerna. Jag har även jämfört litteraturen med resultatet i studien och finner att de stämmer väl överens.
Studiens syfte var att ta reda på vad sex förskollärare har för syn på samtalet i förskolan. Jag gjorde detta genom intervjuer, då det var ett relevant sätt att få reda på deras åsikter i ämnet. De fick se
intervjufrågorna innan vi började spela in samtalet på band, detta för att jag hade många intervjufrågor och jag tyckte att de behövde få läsa igenom dessa för att få en liten inblick i frågornas innehåll. Vid
transkriberingen av deras svar blev jag väldigt glad och lite förvånad över att deras åsikter och svar var så lika. Detta trots en ganska stor spridning på hur länge de hade varit verksamma i yrket. Det var en mycket positiv upptäckt, även om jag hoppas att utbildningen till förskollärare/lärare har utvecklats under åren. Alla respondenter hade barnet i fokus, de flesta tyckte att de var priviligerade som fick jobba med förskolebarnen.
6.3 Slutsatser
De slutsatser som måste dras av den här studien är att de tillfrågade ansåg att det är mycket viktigt att samtala med alla barn. Den
litteraturgenomgång som redovisas, och de intervjuer som har gjorts med sex stycken förskollärare visar på detta. Det finns en väl utbredd
medvetenhet i förskollärarnas arbetssätt som pekar på samtalets
betydelse för barnens språkliga utveckling. Barnen måste få tillfällen till att leka med språket på olika vis för att utveckla sitt ordförråd och
uttalsmotorik. Genom högläsning får barnet utveckla sin fantasi och kan relatera till händelser som sker i berättelsen. De får även träna på att kunna återberätta sagan. Detta medverkar till att baren får en förståelse och nyfikenhet för språket som gör att de lättare kan lära sig att läsa och skriva.
6.4 Nya forskningsfrågor
I min studie har jag undersök vad sex stycken förskollärare har för syn på samtalet i förskolan. I en annan studie kan det göras jämförelser med vad sex stycken barnskötare har för syn på samma fråga. Eller att man
intervjuar tre förskollärare och tre barnskötare och gör en jämförelse mellan dem. Det vore även intressant att studera föräldrarnas syn på samtalet med barnen. De nya forskningsfrågorna skulle då kunna bli:
Vilken syn på samtalet i förskolan har sex stycken barnskötare? Vilken syn på samtalet har tre stycken förskollärare och tre stycken
barnskötare? En jämförande studie.
Referenser
Arnqvist, A. (1993). Barns språkutveckling. Lund: Studentlitteratur. Bjar, L & Liberg, C. (2003). Barn utvecklar sitt språk. Lund:
Studentlitteratur.
Centerheim-Jogeroth, M. (1988). Vägen till språket. Stockholm: Liber AB. Denscombe, M. (2006). Forskningshandboken. Lund: studentlitteratur. Granberg, A. (1999). Småbarns metodik. Stockholm: Liber AB.
Ladberg, G. (2003). Barn med flera språk. Stockholm: Liber AB. Nationalencyklopedin. www.ne.se (hämtad 2008-11-11).
Pedagogiska Magasinet, nr 5. (2005). Säg inte nej – säg JA. Lennart Nilsson. Hämtat 081201, från http://www.pedagogiskamagasinet.net/ Skiöld, B-A. (1992) i Strömquist, S. Tal och samtal. Lund:
Studentlitteratur.
Strömquist, S. (1992). Tal och samtal. Lund: Studentlitteratur. Svensson, A-K. (1998). Barnet, språket och miljön. Lund: Studentlitteratur.
Säljö, R. (2003). Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm: Prisma.
Utbildningsdepartementet. (2006). Lpfö 98, Läroplan för förskolan. Vetenskapsrådet. (2007). Forskningsetiska ställningstagande.
Bilaga 1.
Missivbrev
Jag Renée Norlén-Broström studerar till lärare på Mälardalens Högskola. Jag läser sista terminen av min utbildning, och har påbörjat arbetet med min c-uppsats. De resultat som jag kommer att få fram i min
undersökning kommer endast att ingå i denna uppsats. Syftet med studien är att undersöka förskollärares syn på samtalet i förskolan. De respondenter som kommer att ingå i studien är alla utbildade
förskollärare som har jobbat olika lång tid i förskolan. De
insamlingsmetoder jag kommer att använda mig av är intervjuer. All information som jag tar del av kommer att behandlas konfidentiellt, och allt deltagande sker frivilligt och kan när som helst avbrytas.
Kontaktupplysningar: Renée Norlén-Broström
Rnn05002@student.mdh.se
Min handledare Anita Nordzell
Bilaga 2.
Intervjufrågor
1. Hur länge har du jobbat i förskolan? 2. Hur många barn har ni här på förskolan? 3. Vad anser du att ett samtal är?
4. Tycker du att du samtalar med barnen? 5. Vad tycker du att en tillsägelse är? 6. Vad tycker du att en uppmaning är?
7. Hur mycket tid tycker du det går åt till uppmaningar/tillsägelser? 8. Hinner du samtala med alla barn?
9. När hinner du inte?
10. När finns det tid till samtal?
11. Varför tycker du det är bra att samtala med barnen? 12. Vad samtalar ni om?
13. Vilka möjligheter ser du i ditt samtalande med barnen? 14. Vilka hinder ser du i ditt samtalande med barnen? 15. Hur bemöter du barnen i ditt samtalande med dem? 16. Är det skillnad på samtalet i en stor/liten grupp? 17. Är det skillnad på samtalet med pojkar/flickor? 18. Upplever du att du har tid till att lyssna på barnen? 19. När har du inte tid?
20. Uppmuntrar ni barnen till att samtala?
21. Tycker du att det är mycket samtalande mellan personalen på bekostnad av
barnen?
