• No results found

Har vi något val? Äldre bosniska flyktingar om sin situation som äldre i Sverige

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Har vi något val? Äldre bosniska flyktingar om sin situation som äldre i Sverige"

Copied!
31
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Hälsa och samhälle

HAR VI NÅGOT VAL?

ÄLDRE BOSNISKA FLYKTINGAR OM SIN

SITUATION SOM ÄLDRE I SVERIGE

Mica Bodic

HANDLEDARE: FINNUR MAGNÚSSON

(2)

HAR VI NÅGOT VAL?

ÄLDRE BOSNISKA FLYKTINGAR OM SIN

SITUATION SOM ÄLDRE I SVERIGE

MICA BODIC

Bodic, M. Har vi något val? Äldre bosniska flyktingar om sin situation som äldre i Sverige. Examensarbete i social omsorg 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2006.

Bodic, M. Do we have any choice? Elderly Bosnian refugees about their situation as elderly in Sweden.

Denna uppsats handlar om hur äldre bosniska kvinnor uppfattar sin situation som äldre här i Sverige. Mitt mål har varit att se bortom de stereotypa uppfattningarna om invandrare som kulturellt avvikande grupp. Genom att göra en kvalitativ studie och lyssna på deras egna berättelser fick jag en djupare förståelse för deras livsvärld. Jag har redogjort för hur deras situation ser ut i praktiken, vilka behov de har, hur de ser på sin framtid och sin omgivning i det nya landet. Resultatet tyder på en ambivalens mellan ångesten att belasta sina barn och skräcken för isolering och passivisering på ett ålderdomshem på grund av otillräcklig språkkunskap.

(3)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING --- 4

TIDIGARE FORSKNING--- 4

PROBLEMFORMULERING --- 7

BEGREPPET ÄLDRE INVANDRARE--- 7

ÄLDRE INVANDRARE SOM SOCIAL KATEGORI--- 9

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR--- 10

METOD --- 10

URVAL OCH TILLVÄGAGÅNGSSÄTT--- 11

ETISKA ÖVERVÄGANDEN--- 12

SITUATIONEN I HEMLANDET--- 12

TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER --- 14

KULTUR OCH LIVSVÄRLDSBEGREPP--- 14

LIVSLOPPSTEORI--- 16

RESULTAT OCH DISKUSSION--- 17

LIVET, FÖRR OCH NU--- 18

ATT ÅLDRAS I SVERIGE--- 21

HÄLSOTILLSTÅND OCH BEHOV--- 22

TANKAR OM FRAMTIDEN--- 24

AVSLUTANDE DISKUSSION --- 27

REFERENSLISTA--- 30

(4)

INLEDNING

I den här uppsatsen vill jag fokusera ett par äldre bosniska kvinnors berättelser om sina liv som flyktingar i ett nytt land. Dessa berättelser vill jag koppla till en generell diskussion kring äldre invandrares livsvillkor i Sverige.

Innan 1980- talet fanns det inte äldre invandrare i någon större omfattning i Sverige. Med arbetskraftsinvandringen som varade fram till slutet av 1960-talet ökade antalet invandrare och många av dem fick inte förverkliga drömmen om att återvända till hemlandet. I början av 1970- talet avskaffades

arbetskraftsinvandringen och då skulle endast invandring av flyktingar tillåtas på grund av humanitära skäl. Bland flyktingarna som i regel var unga vuxna fanns också äldre människor. Men få specialundersökningar har fokuserats på äldre flyktingar trots det att ju senare i livet en person har kommit till Sverige desto mer sannolikt är det att personen är dåligt integrerad i samhället. (Gaunt, 2002).

Det var i slutet av 1970- talet som man började diskutera de äldre invandrarnas villkor i det svenska samhället. Vård och omsorg erbjöds dem på samma villkor som de infödda svenskar och man började fundera över att invandrarna kanske hade speciella önskemål och behov som inte kunde tillgodoses på de vanliga svenska institutionerna. De första rapporterna som tog upp dessa frågor kom i början av 1980-talet. Där förutspås bland annat att äldre invandrare kommer att öka kraftigt framöver och att det var nödvändigt att öka kunskaperna om deras vård- och omsorgsbehov, för att försöka finna former för hur de kan

tillfredsställas. ( Ronström 1996).

Tidigare forskning

Undersökningar som har behandlat olika gruppens utnyttjande av vård och omsorg har visat att antalet äldre invandrare som har kommunal äldreomsorg är betydligt färre än andelen svenska äldre ( SOU 1997:76 ).

Erfarenheter från äldreomsorg i Hallands, Göteborgs- och Bohuslän visar att relativt få brukare var invandrare. Underrepresentationen gällde inte alla grupper. Äldre från övriga norden samt Polen och Tyskland nyttjade hemtjänsten i nästa samma omfattning som svenskar. Däremot använde klart färre äldre från

utomeuropeiska länder social hemtjänst. När det gäller särskilt boende var andelen dubbelt så stor för svenskar över 65 år som bodde i särskilt boende, jämfört med motsvarande åldersgrupp bland äldre invandrare. (Eriksson 1996).

Erfarenheter från äldreomsorg i Stockholm visar samma mönster. I september 1996 hade 23 procent av äldre invandrare över 80 år hemtjänst och det var högst andel med hemtjänst bland äldre från Danmark, Tyskland och Polen

( SOU 1997:76 ).

Socialt och ekonomiskt befinner sig äldre invandrare som grupp i en utsatt situation och många har traumatiska erfarenheter av exempelvis krig och miljökatastrofer som det inte finns någon motsvarighet till bland den svenska befolkningen ( Altvall 2000).

(5)

I Socialstyrelsens rapport 2000:3 om levnadsförhållanden hos fyra olika invandrargrupper bekräftar man att ålder och hälsa har ett tydligt samband vid försämrad hälsa. Personer som känner sig otrygga löper dubbelt så stor risk att få försämrad hälsa, vilket gällde samtliga av de undersökta grupperna. De

invandrarspecifika faktorerna som dåliga kunskaper i svenska och känslan av diskriminering på grund av ursprung hade inverkan på hälsa i alla

invandrargrupper. Men det framkommer också att invandrare från samma land skiljer sig betydligt åt beroende på vilka som kommer vid ett visst tillfälle, vid vilken tidpunkt och av vilka orsaker de kommer.

Vissa forskare som exempelvis Gaunt fann att äldre som tillhörde minoriteter hade bättre relationer till familjen och erhöll mer omsorg från anhöriga än genomsnittet (Gaunt 2002). Dessa resultat har tolkats olika, både som ett resultat av att minoriteter ofta använder familjen och släkten som ett försvar mot

omgivningen och att de diskriminerade äldre måste använda släkten eftersom de är utestängda från den allmänna omsorgen. (Gaunt 2002)

I flera studier har man konstaterat att äldre invandrare som behöver hjälp får det antingen av hemtjänsten eller anhöriga. Därför är det svårt att tala om ett

omfattande hjälpbehov som inte är tillgodosett, men utrymmet för anhöriginsatser i framtiden kommer snarare att minska med tanke på kraven att vi måste arbeta allt mer i framtiden och allt högre upp i åldern. Om man däremot försöker att tränga längre in i problemet för att se varför äldre står utanför äldreomsorgen blir bilden mer komplicerad. Studierna visar att äldreomsorgens insatser är både stelbenta och oflexibla men de ger också bilden av en äldreomsorg med ansträngda och begränsade resurser. När det gäller de äldre invandrarna får bristande flexibilitet ytterligare en dimension nämligen bristen på

kommunikationsmöjligheter men även på bristande flexibilitet i förhållande till äldres tidigare livslopp och traditioner. Äldre invandrare avsäger sig ofta beviljade insatser därför att de inte kan kommunicera med personalen.

( Socialstyrelsen 2002).

I Sverige har Welat Songur i, FoU- rapport 1992:15 om mellanösterpensionärer i det svenska samhället, hävdat att äldre från Mellanöstern bör ses som

dubbelutsatta. Detta dels för att de är gamla och utgör en minoritet. Men även för att de befinner sig under svåra sociala och psykiska förhållanden samt att den sociala servicen inte är tillgänglig för dem. Dessutom saknar de en ekonomisk trygghet. (Songur 1992).

Under 1990- talet har verksamheter startas för specifika grupper som har byggt på bland annat religiös tillhörighet, på etniska och nationell tillhörighet eller på gemensamt språk. Resultatet av rapporten Invandrare i vård och omsorg (SOU 1997:76) visar att det finns ett behov av vård och omsorg på hemspråket och att det är nödvändigt att planera insatser för äldre från andra länder för att kunna tillgodose dessa behov.

I en annan studie om invandrarnas sociala rättigheter och sociala och politiska resurser har Songur gjort en jämförande studie om äldre invandrare från

Mellanöster i Stockholm, London och Berlin (Songur 2002). På frågan hur den sociala servicen för äldre invandrare borde organiseras, har han fått olika kommunalpolitikers åsikter om vem som borde ha ansvar för den sociala

(6)

i London och 49 % i Berlin. Att entreprenörer ska ha huvudansvar tyckte 26 % i Stockholm, 13 % i London och 24 % i Berlin. Att invandrarföreningar ska ha huvudansvar tyckte 8 % i Stockholm, 15 % i London och 15 % i Berlin. Däremot för familjens ansvar svarade 6 % i Stockholm, 5 % i London och 10 % i Berlin. I Stockholm pekade kommunalpolitikens kommentarer på en hopblandning mellan att särbehandla respektive att anpassa verksamheten efter särskilda behov. Diskussionen som rådde bland de politisk ansvariga i Stockholm var mer inriktat på att alla ska behandlas lika och där vissa exempel på svar från

enkätundersökning var;

Invandrare och svenskar skall behandlas lika.

Äldre invandrare liksom äldre ”icke invandrare” har väl samma behov som bör tillfredsställas.

Servicen bör vara lika för äldre- oavsett invandrare eller ej. All hemservice bör ges till alla på lika villkor.

Författaren menar att politikernas föreställning om att alla ska behandlas lika behöver inte innebära att man inte tog hänsyn till äldre invandrares speciella behov. Ofta är det tjänstemännen som på ett eller annat sätt tvingas att anpassa äldreomsorgen efter speciella behov. Vidare skriver författaren att varierande kommentarer pekar på att invandrarpolitiska frågor och problem inte kan ses endast som en kommunal angelägenhet. Den kommunala invandrarpolitiken förutsätter, menar författaren, att den nationella social- och invandrarpolitiken är utvecklad. Utan en nationell invandrarpolitik har kommunerna begränsade förutsättningar att påverka frågor kring sina invandrare. (Songur 2002).

I Uppsala kommun (Gonzales & Gröndal FoU-rapport 2/2001) har en uppsökande verksamhet bedrivits under 1999-2001 bland äldre i Gottsunda kommundel. Inom projektet som har fått namn Samuel (SAMordnad Uppsökande av Äldre) har sammanlagt 220 personer, varav 102 från andra länder fått svara på en enkät för kartläggning av hälsa och förmåga att klara sig själv. Resultatet har bland annat visat att äldre från andra länder hade en sämre bild av hur äldrevården är

organiserad i kommundelen. De har ett större behov av att träffa andra och mådde sämre än äldre svenskar. Äldre, särskilt från vissa utomeuropeiska länder som inte talade svenska ville ha täta kontakter med personal som talade deras språk för hjälp och stöd. Många äldre från andra länder fick och ville ha hjälp av sina vuxna barn. I rapporten påpekas att det är svårt att med säkerhet ta fram de enskilda faktorer som mest påverkar den fysiska och psykiska hälsan, men när det gäller äldre från andra länder, talar mycket för att avsaknaden av hemlandets språkiga, sociala och kulturella förutsättningar kombinerat med främlingsskapet och de bristande språkliga och sociala förutsättningarna i det nya landet, är faktorer som har betydelse för fysisk och psykisk hälsa. ( Gonzales & Gröndal, FoU-rapport 2/2001).

I etnisk forskning brukar man utgå från etnicitet som en grundläggande mänsklig egenskap och att varje människa tillhör en etnisk grupp. Detta kan leda till att etnicitet överbetonas på bekostnad av andra aspekter på människans vara såsom klass, kön, ålder, intressen. (Ronström 1996).

Man kan säga att språket och sociala förutsättningar kan ses som viktiga delar av etnicitet och har mest praktisk betydelse. Det kan till exempel vara oerhört

(7)

värdefullt för en äldre invandrare som inte kan svenska språket att få hjälp av hemtjänstpersonalen som kan dennes språk. Detta kan höja livskvaliteten för den äldre. Men även social samvaro har en stor betydelse för bättre social och psykisk hälsa som kan höja livskvalitet vilket kan hjälpa dem att klara sig bra då de blir ännu äldre. ”Begreppet etnicitet och kultur kan inte ensamma förklara invandrares erfarenheter, nuvarande livssituation och framtidsvyer. Tvärtom kan de lätt

skymma betydelsen av bl.a. sociala utanförskap och ekonomiska omständigheter” ( SOU 2002:29 s 20). Att koncentrera sig på klientens speciella behov i det etniska mångfaldsarbetet och försöka hitta ett givande sätt att tackla klienternas behov kan vara betydligt mer givande än att ensidig betrakta etnicitet som kultur. Eriksen (1993) hävdar att etniciteten uppstår i sociala sammanhang där skillnader ”har en betydelse”. För att den etniska identiteten skall ha någon personlig betydelse krävs det att den ger individen något som denne uppfattar som värdefullt, men man får inte glömma att i vissa fall är etniska identiteter påtvingade utifrån, av dominerande grupper, på människor som inte själva vill tillhöra de grupper de hänförs till.

PROBLEMFORMULERING

Under kriget i forna Jugoslavien kom de flesta av de äldre invandrarna från Bosnien – Hercegovina. Många har traumatiska upplevelser av kriget vilket kan leda till att livet i Sverige ter sig mycket olika för de flyktingarna och likaså åldrandet. Den här gruppen människor utgör inte någon större andel av den totala gruppen invandrare men detta betyder däremot inte att de inte ska

uppmärksammas. Gruppen är inte homogen, en del kommer från landsbygden, andra kommer från städer, vissa har högskoleutbildning, andra kan knappt läsa och skriva. Gemensamt för dem alla är erfarenheten av migration och i många fall en känsla av utanförskap i det nya landet.

I Malmö bor det idag 8412 personer som är äldre än 65 år och är födda utomlands. Bland dem är flest som kommer från forna Jugoslavien, 1388 personer. Från Bosnien– Hercegovina är det 577 personer som är äldre än 65 år (CSB & Malmö Stadskontor 2005).

Äldre människor från Bosnien - Hercegovina flydde tillsammans med sina vuxna barn och deras familjer. Det är skillnad mellan att migrera på grund av

ekonomiskt skäl eller kärlek och att fly på grund av krig eller tortyr utan att ha något val. Det är också skillnad mellan att migrera när man är ung och att migrera som gammal.

Begreppet äldre invandrare

Studien handlar om äldre bosnier och utgångspunkten är att deras situation ter sig på annorlunda sätt på grund av att de är invandrare. Det är utifrån deras

invandrarskap som problemet har formulerats. Begreppet ”äldre invandrare” är svårhanterbart och det finns olika sätt att definiera invandrarskapet beroende på i vilket sammanhang begreppet används. Man använder inte begreppet äldre invandrare på samma sätt i vardagliga sammanhang som i offentlig statistik eller myndigheternas språk.

(8)

I Sverige ersattes den tidigare benämningen utlänningar med invandrare i slutet av 1960 – talet. I statistiska sammanhang och i myndighetsspråk används födelseland och medborgarskap. I benämningen invandrare ingår utrikes födda som själv har invandrat och som har folkbokförts i Sverige, personer med utländskt

medborgarskap och personer födda i Sverige med svenskt medborgarskap men med minst en förälder född utomland. (Songur 2002).

Jämfört med många andra länder är den svenska kategorin ”äldre invandrare” mer omfattande och inrymmer många personer som inte anser sig vara representanter för en väsentligt annorlunda kultur. Begreppet tar däremot föga hänsyn till

kulturella skillnader inom inhemska minoriteter såsom samer, romer, finsktalande och de som inte tillhör svenska kyrkan. Begreppet koncentrerar sig dock på integrationen i det svenska samhället medan man i andra länder är mer intresserad av rasproblematiken. (Gaunt 2002).

Begreppet som grundas på indelning av födelseländer tar inte hänsyn till att det i de länder människor utvandrat ifrån även fanns etniska språkiga och religiösa minoriteter.

Begreppet ”äldre invandrare” är således förknippat med en rad problem. Enligt Songur (2002) kan man sammanfattningsvis ändå skilja mellan två

indelningsgrunder, nämligen den formella och den subjektiva som kan förekomma i praktiken. Den formella rymmer entydiga mått t.ex. medborgarskap, födelseland samt vistelsetid i värdlandet som endast upplyser om personens formella status, men inget om hennes etniska eller religiösa tillhörighet. Den andra, subjektiva, är att det i vardagslivet ofta är egenskaper som yttre utseende, t.ex. hårfärg eller klädstil som avgör om man uppfattas som invandrare eller ej. Följaktligen kan en person som känner sig svensk av andra betraktas som invandrare fast personen är född i landet. Det kan också vara att personen är invandrare men betraktas inte som en sådan. Ofta bygger dessa kategoriseringar på generaliserade stereotyper om vad och hur en invandrare är. De problemen kan vara utslagsgivande vid distributionen av välfärden.

I Sverige vänder sig äldrepolitiken till äldre generellt och meningen är ju att alla ska ha lika rättigheter oavsett etnicitet. Detta kan tolkas olikt och leda till att man inte vill peka ut de problem som kan uppstå kring äldre invandrare för att inte bidra till negativa attityder eller segregation, men det har visats att invandrare har ofta särskilda behov och därför är det viktigt att de speciella behoven

uppmärksammas. Äldre invandrarnas speciella behov behöver inte tolkas som ”kulturella” eller ”etniska” problem i möte mellan den offentliga äldreomsorgen och äldre invandraren. Det kan helt enkelt handla om problem med

kommunikationen.

Idag är personligt bemötande och individuellt anpassade insatser för äldre en väsentlig uppgift i olika verksamheter. Därför är det viktigt att ha kunskap om vilka behov och önskemål som finns hos äldre bosnier. Samtidigt är det viktigt för de äldre att kunna kommunicera under utnyttjandet av offentligt vård och omsorg för att kunna visa sina behov och önskemål och på så sätt känna sig trygga i den omsorgen. Gruppen äldre bosnier har redan hunnit bli äldre i sitt hemland och som äldre tvingats på grund av kriget flytta till Sverige. Det är svårt att tro att de har lärt sig svenska språket och hunnit anpassa sig i det svenska samhället. Oavsätt om det finns, och i vilken grad det finns kulturella skillnader mellan äldre bosnier

(9)

och infödda svenskar är det svårt att veta mer om detta utan fungerande kommunikation. Man ska inte glömma att förhållande mellan individen och gruppen kan vara komplicerat. Individens identifikation med sin ursprungsgrupp kan variera från stark till svag (Eriksen 1993). Eller att bland själva gruppen av äldre bosnier kan också finnas kulturella skillnader. Kulturerna anses vara mer eller mindre unika för varje grupp, inte för varje individ (Gaunt 2002). De är ändå individer var för sig och har olika behov vilket de kan förmedla bara i fungerande kontakt med personalen, det vill sega när de kan kommunicera med personalen på det språk de kan.

Äldre invandrare som social kategori

Anledningarna till att intresset för äldre invandrare väcktes under 1970- talet och sedan har ökat kan vara fler. Ett skäl är att det inte fanns äldre invandrare i någon större omfattning innan 1980-talet (Gaunt 2002). En annan anledning är att gruppen äldre invandrare har identifierats genom en prognos av befolkningens framtida servicebehov. Kommunerna uppmanades att planera för en kommande efterfrågan och det började befaras att vissa problem skulle kunna uppstå i förhållandet mellan äldre invandrare i behov av hjälp och den svenska

äldreomsorgen. Eftersom kommunerna hade fått uppmaning att särskilt planera för den kommande gruppen uppfattades den som en grupp med sociala problem. I vanliga fall gjordes så endast för personer med särskilda behov. Därför tog

tänkandet kring begreppet ”äldre invandrare” formen av planer för ett framtida socialt problem. (Ronström 1996).

Ronström (1996) menar att antalet äldre invandrare och eventuella problem i äldre omsorgen inte är tillräckliga för att förklara varför äldre invandrare har börjat problematiserats under senare tid. Han påpekar istället på våra myndigheters sätt att verka. Författaren menar att vi alltid har haft invandrare i Sverige och de har så småningom blivit gamla utan att de för den skull har behandlats som en social kategori. När en sådan grupp identifieras har myndigheten att definiera deras problem och att åtgärda dessa. Att just kategorin ”äldre invandrare” blev intressant i slutet av 1970-talet kan enligt författaren ha att göra med att det var från mitten av 1960-talet som termen invandrare började användas istället för utlänning. Författaren menar att det är ett arv eller effekt av liknande diskussioner i andra länder, exempelvis USA och Storbritannien.

Vidare påpekar Ronström (a.a.) att vi enligt Schutz i första hand tolkar världen med hjälp av typifieringar. Människor bygger sin bild av världen genom att organisera sina iakttagelser i begreppsliga kategorier. I möte med andra människor uppfattar vi dem som ”Typer” och bortser deras unika individuella sidor. Istället koncentrerar vi oss på några specifika karaktäristiska drag hos dom som gör dem ”lika” och samanför dem till grupper eller kategorier som till

exempel ”gamla” eller ”invandrare”. Sådana kategorier är inte naturligt givna utan skapade av de människor som använder dem. Vilka generaliseringar och

typifieringar vi gör beror på vårt intresse, vad vi vill ha av varandra och i vilket sammanhang vi möts. (Ronström 1996 s 33).

I och med att invandrare i allmänhet och äldre invandrare i synnerhet började ses som kategorier, så innebar detta också en uppfattning om att de som tillhör respektive kategori har gemensamma egenskaper. Äldre invandrare blir då en homogen grupp som delar samma värderingar och med samma behov. Personer

(10)

som tillhör en sådan grupp som samhället definierar som ”äldre invandrare” börjar också själva se sig som en grupp med specifika egenskaper och därför välja olika sätt att hantera situationen. Därför kan invandrare handla utifrån sin uppfattning av att vara invandrare och bli också behandlat utifrån detta. Det är viktigt att påpeka att äldre invandrare inte utgör någon homogen kategori utan består av en rad olika människor som kommer från en rad olika kulturer och av olika

anledningar. Det betyder att det inte går att säga någonting generellt om gruppen äldre invandrare. Det kan finnas kulturella skillnader bland gruppen äldre

invandrare som kommer från samma land. Det kan finnas skillnader avseende när i livet en person har flyttat till Sverige. Vissa invandrare vill vara en del av gruppen invandrare, andra kan välja att avvisa att de tillhör gruppen invandrare eller göra motstånd mot etiketten för att visa på sin individualitet. När det gäller flyktingar kan individen vara mycket ambivalent och bindningen till hemlandet, deras kultur och även religion kan upplevas som problematiskt (Gaunt 2002).

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Det övergripande syftet med uppsatsen är att få en förståelse för hur äldre bosniska kvinnor uppfattar sin situation här i Sverige. Hur ter sig situationen för dem nu i ett nytt land med nya omständigheter där de förmodligen inte kan klara sig själva? Mina frågeställningar är:

1. hur upplever äldre bosniska flyktingar sin situation som äldre här i Sverige?

2. hur ser de äldre kvinnornas situation ut i praktiken? 3. vilka behov finns?

4. hur mycket hjälp behövs idag och vem ger den hjälpen? 5. finns det några kulturella skillnader mot ursprungslandet? 6 hur tänker informanterna om framtiden?

METOD

För att kunna få insikt i äldre bosniska flyktingars upplevelser av situationen som äldre här i Sverige har jag använt mig av en kvalitativ forskningsansats då jag har intervjuat 5 äldre bosniska kvinnor som är över 65 år på deras modersmål. Faktum att jag har intervjuat 5 äldre kvinnor och inte män är bara en slump, då det bara fanns äldre bosniska kvinnor i min bekantskapskrets. Jag har även läst litteratur som belyser tidigare forskning och teoretiska perspektiv. Genom att ställa frågor får intervjuaren reda på hur intervjuperson ser på sin omgivning.” Att fråga är att samtala” (Rosengren & Arvidson, 2002 s138).

Jag har valt att använda mig av halvstrukturerad intervju eftersom jag sökte vad individens upplevelse av fenomenets kvalitet var. Enligt Kvale (1997 s 13) definieras en halvstrukturerad livsvärldsintervju som en intervju vars syfte är att

erhålla beskrivningar av den intervjuades livsvärld i avsikt att tolka de beskrivna fenomenens mening. En halvstrukturerad intervju (a.a.) omfattar en rad teman och förslag till relevanta frågor. På samma gång finns det möjlighet att göra

förändringar vad gäller frågornas form och ordningsföljd om så krävs för att följa upp svaren och berättelserna från den intervjuade. I intervjuerna initierade jag samtalsriktningen med en fråga inom varje tema och därefter pratade

(11)

intervjupersonerna fritt. Alla frågor var inte bestämda på förhand utan jag ställde frågor som jag ansåg vara relevanta under intervjusituationen. Jag har tagit utgångspunkt i fem olika teman: sociala kontakter, ekonomi, hälsotillstånd och hjälpbehov, synen på offentligt hjälp samt tankar om framtiden. Under varje tema berättade intervjupersonerna fritt utan att bli alltför styrda för att få förståelse för deras situation och upplevelse av att befinna sig i ett nytt land. Eftersom jag inte vetat hur de upplevde sin situation försökte jag få dem att själva berätta om sina upplevelser. Det finns en önskan att förstå verkligheten, snarare än att förklara samhälleliga fenomen (Rosengrön & Arvidson 2002). Man vill se djupare än det mätbara, vad som döljer sig bakom det uppenbara. Jag har uppmuntrat de fem äldre bosniska kvinnorna till att beskriva sina känslor ingående. Mitt mål var att närma mig verkligheten utan några klara hypoteser och komma åt kvinnornas verklighetsuppfattning. För att närma mig deras verklighet utifrån deras

perspektiv har jag valt att göra en modersmålbaserad forskning. Jag såg det som en tillgång eftersom jag själv har samma modersmål och någorlunda likartade uppväxtvillkor som de äldre bosniska flyktingarna. Jag är också krigsflykting från Bosnien och under mitt liv har jag bott 34 år i forna Jugoslavien och 12 år i Sverige. Det hjälpte mig inte bara att förstå språket utan även kulturella strukturer och uttryckssätt.

Urval och tillvägagångssätt

Jag har gjort ett strategiskt urval utifrån syfte med min uppsats. Jag var intresserad av äldre bosniska kvinnor som bor i ordinärt boende. Med tanke på deras situation i livet och allting som de har varit tvungna att uppleva i samband med kriget, ansåg jag det lämpligast att intervjua personer som känner mig. Därför utnyttjade jag mitt kontaktnät för att komma i kontakt med några kvinnor över 65 år som ville berätta om sina erfarenheter och upplevelser. Jag har valt att intervjua mina bekantas föräldrar för att snabbare kunna bygga upp ett förtroende och därmed lättare komma in på djupet. När jag berättade för kvinnorna att de skulle få var sitt fiktiva namn reagerade de med skratt. För dem var det inte så viktigt att vara anonyma. Jag var tvungen att förklara forskningsetiska principer och till slut fick de själva välja sitt fiktiva namn. Alla intervjuer ägde rum hemma hos kvinnorna i deras naturliga miljö. Intervjuerna har varit öppenhjärtiga och långa, i genomsnitt två timmar per intervju. Vi satt, fikade och småpratade först. Sedan lät vi samtalet gå utifrån ett övergripande tema. Kvinnorna hade ingenting emot att samtalen spelades in på bandspelare vilket hjälpte oss att kunna prata fritt och avslappnat. Det kändes verkligen att vi var i deras naturliga miljö. Kvinnorna var väldigt glada för att prata och uppfattade mig inte bara som intervjuare utan även som en bekant som kommit på besök. Jag fick mer material och reflektioner än jag tänkt utifrån de fem övergripande teman så jag var tvungen att utelämna många av deras intressanta utsagor. Jag hade tid att lyssna, analysera och reflektera över både deras utsagor och kroppsutryck. Det som jag märkte under samtalen att nästan alla kvinnor berättade med inlevelsen och visade starka känslor. När de berättade om olika livsperioder skiftade deras tonläge från lågt till högt och livligt, och ansiktsutryck fick olika former beroende på deras upplevelser av situationen. Det mest märkliga hos alla fem kvinnorna var att deras ögon lyste när de pratade om tiden innan kriget då de fortfarande levde ett aktivt liv både på jobbet och utanför jobbet. De har verkligen visat sina känslor under intervjun, men vägen mellan intervju och skrivande var omfattande och det har tagit mycket tid och kraft att bearbeta materialet. Jag är medveten om att det med största sannolikhet har försvunnit en del känslor på vägen men jag har försökt att återge allting med

(12)

största noggrannhet, hur väl jag har klarat av detta får läsaren själv bedöma. Först var jag tvungen att lyssna genom allting. Efter det fick jag översätta materialet till svenska, transkribera ordagrant, koda och analysera och till slut skriva om och om igen.

Etiska överväganden

I den här uppsatsen har etiska överväganden handlat till största delen om

information. För att det etiska kravet på informerat samtycke från deltagarnas sida ska vara gällande så måste man tillförsäkra sig om att deltagarna har tagit till sig information så att de vet vad de har samtyckt till. Därför har jag skrivit

informationen om syftet med forskningen och möjligheterna att bryta med intervjun i vilken stund som helst, både på bosniska och på svenska. Jag har informerat dem muntligt på bosniska och poängterat att det är frivilligt att delta och att de har möjlighet att avbryta när de vill. De har blivit försäkrade om att alla uppgifter de lämnar är konfidentiella och att deras anonymitet garanteras i min uppsats. Några etiska linjer som Kvale (1997) påpekar är informerat samtycke, konfidentialitet och konsekvenser. I enlighet med detta informerade jag kvinnor både muntligt och skriftligt om syfte med min forskning och tänkbart

tillvägagångssätt. Sedan informerade jag kvinnorna om etiska krav och alla kvinnorna undertecknade ett skriftligt samtycke till intervjun. För att garantera deras anonymitet har jag undanhållit de uppgifter som kunde avslöja deras identitet. Alla har de valt sitt fiktiva namn som jag har benämnt dem med. Mitt forskningsprojekt har granskats och godkänts av etikprövningsrådet vid Malmö Högskola.

SITUATIONEN I HEMLANDET

Mina informanter är kvinnor som har varit tvungna att flytta till ett nytt land på äldre dagar. Deras uppfattningar om offentlig vård i Sverige bygger på hur detta var organiserad i deras ursprungsland. För att bättre förstå varför de äldre

kvinnorna från Bosnien tänker och beter sig så som de gör vill jag gå bakåt i tiden och uppmärksamma deras speciella historiska bakgrund som delvis kan förklara deras livsmönster och beteende. En studie som kan vara relevant för denna

uppsats är Ingen har frågat oss av socialhistoriken Margareta Matovic (1989) som har skrivit om jugoslaviska kvinnor i svenskt lönearbete i ett social- och

familjehistoriskt perspektiv. I den inledande historiska bakgrundsdelen visar författaren något av den kulturella mångfald, heterogenitet och komplexitet som har präglat forna Jugoslavien som ett resultat av ett dramatiskt historiskt förflutet. Som författaren skriver har kvinnorna i Jugoslavien varit osynliggjorda under mycket långt tid. Markant framträder de två världskrigen som vattendelare: det första gav kvinnorna möjlighet att gå ut på arbetsmarknaden i eget lönearbete och bryta med en urgammal familjetradition och det andra medförde kvinnornas jämlika deltagande i befrielsekampen tillsammans med män. Fler miljoner kvinnor, yrkesarbetande, landsbygdskvinnor, hustrur, studerande och

intellektuella tog aktiv del i det nationella befrielsekriget 1941 – 45 vilket blev avgörande faktor för de jugoslaviska kvinnornas jämställdhet och integritet i samhällslivet. Det öppnade dörrarna för kvinnorna vad gällde utbildning, ekonomiska och politiska aktiviteter samtidigt med ett avståndstagande från konservativa patriarkala synsätt på kvinnan inom hemmet och familjen. Den gemensamma kampen stärkte i hög grad kvinnornas självkänsla och utvecklade

(13)

deras självinsikt om deras betydelse såväl inom produktionssfären som inom reproduktionssfären. Ett nytt lagsystem med nya värderingar befäste kvinnornas officiella ställning som individer med samma rätigheter och skyldigheter som män. Trots proklamerandet (a.a.) av jämställdhet mellan könen fanns det fortfarande regionala skillnader i kvinnosyn, familjestruktur och tradition i hemmet. Inom vissa områden i söder levde arvet från den gamla patriarkala storfamiljen starkare kvar än på andra håll. Som Matovic (1989) skriver har den jugoslaviska forskaren Buric pekat på hur mycket av nedärvda värderingar och beteenden från det stora kollektiva familjehushållet (zadruga) funnits kvar i den jugoslaviska familjen. Enligt henne fanns fortfarande segslitna band inom själva familjen och släktgruppen som inte har försvagats på grund av industrialisering och urbanisering. Man kunde säga att zadruga- systemet försvann men dess anda levde kvar. Gamla tiders kollektiva anda menar Buric tog sig uttryck i viljan att bo nära varandra, semestra tillsammans, deltagande i släktevenemang såsom bröllop, begravningar etc. Även om familjelivet blivit individualiserat fanns fortfarande känslan av familjekollektivismen kvar med tillhörande värderingar av solidaritet och hjälpvilja. Arvet från zadruga var inte enbart släktsammanhållning som skulle ge individen trygghet, utan också den interna konflikten i en könssegregerad organisation med ojämlikt social status som skapade förhållanden av överordning och underordning. (a.a.)

Det är också viktigt att ta hänsyn till forna Jugoslaviens situation när det kommer till äldre människor. Man måste belysa den historiska bakgrunden till de äldres situation i hemlandet för att kunna förstå orsakerna till resonemangen kring offentlig vård och omsorg i Sverige. I en rapport om jugoslaviska invandrare från 1981 konstaterade Ålund och Schierup att situationen i forna Jugoslavien höll på att förändras dramatiskt för de äldres del (Ålund & Schierup). Efter andra

världskriget då industrialiseringen gick fort flyttade folk in till städerna. Med landets urbanisering förändrades också familjestrukturerna. Eftersom unga flyttade till städerna började allt fler äldre leva ensamma på sina gårdar på landet viket lede till att kontakten och kommunikation mellan familjemedlemmar förändrades. Författarna konstaterar att även om gamla värderingar om hur stöd och omsorg om äldre skulle hanteras existerade så blev det betydligt svårare att upprätthålla dessa värderingar i och med att familjerna splittrades. Utöver flyttningar inom landet som ledde till familjesplittring, flyttade också många till andra länder. Det enda sättet att sörja för de äldres omsorg blev att skicka sina äldre pengar varje månad. Det kunde inte lösa problem för många äldre som blev kvar själva på landsbygden eftersom den offentliga äldreomsorgen var minimal. Innan 1980- talet fanns det få ålderdomshem i forna Jugoslavien och de få som fanns vid denna tid var reserverade för dem som var släktlösa och övergivna eller svårt sjuka och invalidiserade. I början av 1980-talet, påbörjades en process mot mer offentligt vård och omsorg och då ansåg 66 procent att ansvaret för de äldre bör vila på familjen och i huvudsak barnen och 34 procent ansåg att det är samhället som bör sörja för de äldres trygghet. Det var först då som äldre

jordbrukare kunde reglera sin pensionsförsäkring genom privata inbetalningar till försäkringskassan, eller genom att efter sin död lämna sin jord till samhället och få pensionen förskotterad på det sättet, eftersom de som försörjde sig på lantbruk erhöll ingen pension automatiskt. För statligt anställda var situationen annorlunda, kvinnor fick pension vid 55 års ålder och män vid 60 år. Ålund och Schierup konstaterade att traditioner som tidigare förpliktade släktingar att under trycket

av moraliska, juridiska och även ekonomiska krafter sörja för sina gamla, är på väg att dö bort. De nya värderingarna växer sakta fram men saknar materiella

(14)

ramar för att förankras (a.a. s 33). Den processen har gått olika fort om man jämför stad och landsbygd. I städerna har utvecklingen gått mycket fortare än på landsbygden. Kärnfamilj liknar mer den svenska modellen, d.v.s. äldre bor ensamma och väntar inte att barnen skall ta hand om dem. Processen gick saktare på landsbygden där storfamiljen i olika grad stod för den kulturella bindningen. Unga människor försöktes hålla bundna av kulturellt tryck till en traditionell kultur, som i sin tur kunde leda till kollisioner och totalt brott av banden med anhöriga (a.a.).

Eftersom ansvaret för äldre vilade mest på familjen var det vanligast kvinnor inom familjen som fick ta hand om de äldre. Samtidigt som de tog hand om sina äldre kämpade kvinnorna för sin frigörelse genom ett eget lönearbete. Därför är det viktigt att påpeka att kvinnor från forna Jugoslavien inte bara bär med sig det historiska arvet från zadrugan utan också arvet från revolutionen i samband med andra världskriget och det jugoslaviska socialistiska systemet med ideal av likvärdighet och jämställdhet.

TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

I det här avsnittet tänker jag presentera teoretiska utgångspunkter för att kunna analysera den information som jag har samlat in. Teorier hjälpte mig vid början av min studie att formulera frågor samt att avgöra vilka frågor som är relevanta och på vilket sätt information ska insamlas för att frågorna skulle kunna besvaras. För att förstå varför de äldre är som de är, så är det nödvändigt att förstå hur deras liv har varit. Här är den enskilde i fokus eftersom alla människor lever olika liv. Vill vi förstå varför en person är som den är måste vi veta hur den har varit eller hur livet har tett sig för individen innan den blev en äldre invandrare. I min uppsats vill jag även veta om ursprungskulturen har någon betydelse för hur de upplever sin situation här i Sverige. Därför är det av intresse att ta reda på vilka olika sätt det finns att se på kultur och om något av dessa sätt är relevant i min uppsats. För att veta om kultur har någon betydelse bör vi först få en uppfattning om vad kultur är. Eftersom jag vill få fram hur den aktuella situationen upplevs idag och vad som kan ligga bakom denna upplevelse och om ursprungskulturen har någon betydelse är det både kultur och livsvärldsbegrepp som är aktuella.

Kultur och livsvärldsbegrepp

Begreppet kultur har studerats utifrån flera och olika utgångspunkter och kulturforskare är inte eniga om vad kultur är för något.

Arnstberg (1992) hävdar att kultur i etnologisk mening är de regler, värden och symboler som man kan urskilja i en folkgrupp, alldeles oavsett vilken ”kultur” som denna vill presentera sig själv med. Man brukar tala om en folkgruppskultur, ungdomskultur etc. Enligt Arnstberg (a.a.) kan man också tala om exempelvis ”det offentliga rummets” kultur. Det finns gott om ordningar eller kulturella mönster att upptäcka i livet på offentliga platser. För varje vardaglig situation finns det ett antal tillvägagångssätt som anses rätt och som skär över många folkgruppstillhörigheter. Det betyder att det finns en mängd regel som vi följer, även om vi är omedvetna om deras karaktär. När vi ställs inför nya

(15)

oss, tänka till och pröva nya lösningar. Arnstberg (a.a.) påpekar att detta är viktigt att tänka på i samband med invandrare. I Sverige ställs de inför många situationer som för svenskar är rutiniserade och mer eller mindre osynliga men som för dem är nya. De måste ”uppfinna” nya kulturella mönster utifrån sina gamla och i den meningen skapar de någonting nytt, som varken uttrycker deras gamla kulturella tillhörighet eller svenska förhållningssätt.

Eriksen (1999) skriver att en av de vanligaste betydelserna av kultur är synonymt med de levnadssätt och den världsbild som medlemmar av en bestämd grupp har gemensamt, och som skiljer dem från andra grupper. Författaren hävdar att den definitionen inte tar hänsyn till att inom alla grupper eller ”folkslag” finns variationer i levnadssätt och världsbild. Kultur är inte ett ting utan den är

skiftande, flertydig och föränderlig. Detta betyder inte att kulturella skillnader inte finns, hävdar Eriksen (a.a.), självklart finns det kulturell variation i världen. Det är inget tvivel om att folk pratar olika språk, håller sig med olika gudar och har skilda kunskaper och färdigheter. Det är nödvändigt enligt författaren att skilja mellan dessa kulturella skillnader och det besvärjande politiska sättet att använda kultur på för att teckna skarpa, entydiga konturer kring folkgrupper. Den

kulturella identiteten är ett rörligt mål. Grupptillhörighet är situationsbetingad och rationell, det vill säga att den enskildes identifikation är beroende av situationen och av vem man jämför sig med. Eriksen (a.a.) påpekar vidare att det är viktigt att inte glömma att nationen eller den etniska gruppen bara är en av de grupper man är medlem i. I forna Jugoslavien har arbetet med att skapa en gemensam

jugoslavisk identitet kommit långt för många grupper då gemenskapen splittrades av vapenglada machomän som åberopade kultur, historia, gränser och renhet. Många jugoslaver betraktade sig först och främst som jugoslaver. Kanske innebar inte detta att den jugoslaviska identiteten hade blivit en etnisk identitet, menar Eriksen (a.a.), men den fungerade i alla fall politiskt i den bemärkelsen att serber, kroater och andra var lojala med både sin familj, sin etniska grupp och

Jugoslavien. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Det finns många forskare som har beskrivit hur vi som individer upplever vår situation, våra liv och vår omgivning. Jag tänker presentera två av dem Alfred Schutz och Jürgen Habermas.

Enligt Schutz (i Månson, 2003) föddes vi till den här världen och vi utgår ifrån att den fanns innan oss. Därför är livsvärlden vi lever våra liv i självklar för oss. Som individ befinner man sig alltid i en värld som för en är självklar och verklig. Att den här världen är verkligheten och att just denna verklighet är varaktig är inget som man ifrågasätter eller ens reflekterar över. Det som kan få oss att börja reflektera över vår egen verklighet kan vara att vår livsvärld omkullkastas. Vid drastiska förändringar kan det bli uppenbart för oss att det som vi tagit för givet inte är så självklart. Detta kan leda till omtolkningar av det förflutna, nuet och framtiden .

Enligt Habermas (i Månson, 2003) består verkligheten av både livsvärld och system. Samhället reproduceras genom livsvärlden. För att det ska ske måste livsvärlden uppfylla tre olika funktioner: kulturell reproduktion, social integration och socialisering. Genom den kulturella reproduktionen förmedlas en

verklighetsförståelse, det vill säga vi lär oss vad som är sant och vi lär oss att tolka den objektiva världen. Genom den sociala integrationen förmedlas synen på normer och sociala institutioner som är gemensamma samt lär oss som enskilda individer hur vi ska förhålla oss till andra människor. Via den sociala

(16)

integrationen får man veta hur den sociala världen fungerar. Genom socialiseringen lär vi oss hur vi ska förstå och uttrycka våra erfarenheter. Habermas påpekar att det är också viktigt att veta hur staten och ekonomin är organiserade och hur dessa påverkar människornas liv för att man ska kunna förstå en människas situation. Det räcker alltså inte med att bara se till livsvärlden för att förstå en människas situation.

För att exempelvis förstå varför en människa anser att omsorgen och äldre ska skötas på ett visst sätt är det viktigt att utöver familjerelationer studera vilken roll politik och religion spelar och hur den enskilda människan upplever sin situation i sammanhanget. Äldre bosnier har exempelvis fått sin livsvärld drastiskt förändrar vilket har gjort att de har börjat omtolka både det som har varit och det som är. De har lämnat ett system och kommit till ett annat vilket givetvis påverkar dem. Eftersom deras tillvaro har förändrats har förmodligen också tankarna om

framtiden ändrats. Utifrån den nya situationen blir framtiden ljus eller mörk. Våra tidigare erfarenheter och upplevelser kan hamna i ett nytt ljus när den aktuella situationen förändras.

Livsloppsteori

Ett vanligt sätt att närma sig äldres upplevelser av sina liv som äldre är att ha ett livsloppsperspektiv som utgångspunkt.

Hela livet är ett kontinuum som måste ses som en helhet. Det går inte att särskilja hög ålder från andra åldrar, allt måste ses i ett sammanhang. ”Att vara gammal är en oundviklig följd av att ha varit yngre” (Ronström 1996 s 56). Den enskilda individen är i fokus eftersom alla människor lever olika liv. Därför kan hellre inte studier av grupper förklara individers liv. Men i praktiken har livsloppsidén också översatts till hela kollektiv av människor, t.ex. etniska grupper. Ett vanligt

antagande i forskningen av äldre invandrare är att lycklig ålderdom uppnås om de gamla ges möjlighet att behålla invanda livsmönster, att få uppleva kontinuitet i tillvaron genom att fortsätta att ”ha sin kultur”. Vidare påpekar Ronström att ett sådant genomslag har följt ökade problem med homogenisering av de äldre till alltför stora och alltför enhetliga grupper. Även inom en etnisk grupp finns det ju fler än ett sätt att bli gammal på. En annan risk är att viljan att göra det möjligt för äldre invandrare att fortsätta att ”ha sin kultur” leder till att de sociala

myndigheterna överlämnar ansvaret för deras välbefinnande till de olika gruppernas officiella representanter. Det som kan hända är att de officiella representanterna med myndigheternas stöd och goda minne trumfar igenom sina versioner, som de gamla sedan kan få svårt att känna igen sig i. (Ronström 1996). Min grundläggande tanke utifrån detta är att enskilda individers livssituation och upplevelser inte går att generalisera till att gälla för alla äldre flyktingar. Äldre bosniska flyktingar har inte varit medlemmar av samma kategori innan de kom hit och de flesta kände inte varandra. Deras individuella erfarenheter skiljer sig förmodligen åt och man kan inte generalisera dessa för att det ska gälla hela gruppen.

(17)

RESULTAT OCH DISKUSSION

I detta avsnitt tänker jag skildra empirin i form av deras egna utsagor blandade med vissa sammanfattade beskrivande delar. Resultatet presenteras tematiskt utifrån Livet för och nu, Att åldras i Sverige, Hälsotillstånd och behov samt Tankar om framtiden. Jag kommer att varva de empiriska skildringarna med teoretiska kopplingar till de tidigare nämnda teorierna i avsnittet ”Teoretiska utgångspunkter”. Informanternas utsagor kommer direkt placeras i en analytisk kontext.

Kort presentation

Eva kom till Sverige med sin dotter och hennes familj för 13 år sedan. Hennes man dog i kriget. Hon är 79 år gammal och kommer från en mindre stad i norra Bosnien. Här i Sverige har Eva två döttrar men den ena bor längre upp i Sverige. Två döttrar bor i Kroatien och en i USA. Eva berättar stolt om sina fem döttrar. Eva bor nära sin dotter som hon flydde tillsammans från Bosnien och därefter ville de inte skiljas åt. Det är med denna dotter och hennes familj som Eva har mest kontakt här i Sverige. I Bosnien jobbade Eva som säljare en viss tid tills hon fick sitt sista barn. Därefter tog Eva hand om sina barn och hemmet medan

mannen skaffade sig ett bättre betalt jobb för att kunna försörja familjen. Fast Eva var hemmafru försökte hon uppfostra sina döttrar till ett självständigt liv och uppmuntrade alla att läsa vid högskolor. Av fem döttrar lyckades fyra skaffa sig högskoleutbildning. Eva gick aldrig på SFI för att lära sig svenska men hon försökte själv lära sig från barnbarns böcker och genom att titta på svenska TV program.

Nina kom till Sverige med sin dotter för 12 år sedan. Nina är 66 år gammal och kommer från Bosniens huvudstad Sarajevo. Under kriget bodde hon i Bosnien med ena dottern medan den andra dottern redan var i Sverige sedan 1992. Eftersom den äldsta dottern var i Sverige lyckades Nina och den yngsta dottern komma som anhöriga (anknytning) till Sverige. Ninas man dog tidigare och hon var änka redan i Bosnien. Nu bor Nina nära sina döttrar och är väldig glad att familjen har återförenats. I Bosnien arbetade Nina som lärare i biologi tills hon blev tvungen att lämna landet och fly. Här i Sverige har Nina gått på SFI och avslutat det första steget så hon kan lite svenska.

Mira kom till Sverige tillsammans med sin son för 12 år sedan för att återförenas med dottern som redan var i Sverige. Mira kommer från en mindre stad i centrala Bosnien. Hennes man dog två år innan kriget började. Hon bodde i Bosnien med sonen under kriget. Tack vore dottern i Sverige lyckades de fly från kriget och komma som anhöriga till dottern i Sverige. Familjen har återförenats i Sverige och även växt eftersom båda barnen har gift sig och skaffat varsin familj. Nu har hon tre barnbarn och hon bor nära sina barn. Mira är 66 år gammal och arbetar halvtid som lokalvårdare. I Bosnien arbetade hon som stenograf tills kriget bröt ut.

Mira har gått på SFI och lärt sig svenska, fast hon är fortfarande osäker på sin kunskap i svenska.

Alma kom till Sverige med sin man och två tonårsdöttrar för 13 år sedan. Hon har fyllt 65 år och kommer från en liten stad i norra Bosnien. Nu har båda döttrarna gift sig och skaffat familjer, så Alma har fyra barnbarn. Hon bor tillsammans med sin make nära döttrarna och umgås mest med sina barnbarn. I Bosnien arbetade

(18)

Alma som lärare i matematik och trivdes väldigt mycket med sitt jobb. När kriget började var hon tvungen att bryta med jobbet och fly. Här i Sverige har Alma gått på SFI och kan lite svenska.

Ana kom till Sverige för 12 år sedan med sin man för att förena sig med sina två döttrar och deras familjer. Hon är 76 år gammal och kommer från en mindre stad i norra Bosnien. Anas man dog för tre år sedan och hon bor själv nu, men nära sina döttrar och ett barnbarn. I Bosnien arbetade Ana som kontorist och gick i pension några år innan kriget bröt ut. Därefter var Ana aktiv i en pensionsförening. I Sverige lärde sig Ana lite svenska genom en kurs för äldre på SFI men hon anser kunskapen i svenska är otillräcklig för att kunna klara sig med denna i kontakt med omgivningen.

Livet, förr och nu

Samtliga av kvinnorna levde ett väldigt aktivt liv under tiden i Bosnien. Deras vardag präglades av ständig kontakt med människor i omgivningen såsom arbetskamrater, vänner, familj, släkt och dylikt. De sociala sidorna var aldrig ett problem för någon av dem. Eftersom nästan alla arbetade hade de även

ekonomiska möjligheter att kreativt utnyttja fritiden. Som Nina berättar:

”Jag har verkligen haft ett underbart liv med min make. Eftersom han var

journalist reste vi över hela Europa, och även i Ryssland. Hemma hade vi massor av vänner som var konstnärer, läkare, journalister och sådant. Vi kunde ha jättestora bjudningar i en konstnärs ateljé, där vi kunde utbyta åsikter om konst, litteratur, film, teater och annan kultur. Med våra vänner gick vi också på teater, konserter, filmfestivaler… och nästan gjorde allt tillsammans.”

Senare berättar Nina att när maken dog fortsatte hon trots detta leva ett aktivt liv med sina vänner. När Alma pratar om sitt liv berättar hon för det mesta bara om sitt starka musikintresse. Till och med umgänget med vännerna innefattade musik av något slag, de spelade och sjöng tillsammans. Även Ana fortsatte vara aktiv inom områdena dans och musik efter det att hon gick i pension. För att kunna fortsätta med sina aktiviteter blev hon medlem i en förening för pensionärer. Nu när jag pratar med dem om hur deras liv ser ut idag skiljer sig bilden ganska markant. Deras sociala kontaktnät har skalats av till barn och barnbarn. Att fortsätta med sina aktiviteter här i Sverige är för dem en omöjlighet då språket är ett hinder som tyvärr inte går att ta itu med trots alla försök. När jag nämner andra alternativ såsom nationella föreningar och religiösa församlingar reagerar de alla på samma sätt, nämligen att det inte ens kommer på tal. Detta dels för att de inte är religiösa och dels för att de inte känner att de har en nationell tillhörighet till de nya länder som skapats efter krigen på Balkan. De säger att det enda som finns kvar nu är att umgås med barnen och barnbarnen under helgerna eftersom barnen är upptagna då de arbetar och har en familj på heltid. De sysselsätter sig med aktiviteter såsom läsning, promenader, TV-tittande, matlagning och bakning ifall barnen skulle dyka upp.

Mira skiljer sig från de andra då hon fortfarande jobbar 50 %, fast hon är 66 år gammal. Genom att arbeta som lokalvårdare fyra timmar om dagen försöker hon aktivera sig för att slippa sitta själv i hemmet, hon säger:

(19)

”Som lokalvårdare får jag inte mycket chans att träna den lilla svenska jag kan, det blir ju inte så ofta man träffar någon att prata med ju… ibland kanske man stöter på chefen och utbyter ett och annat ord… Trots detta är det bra sålänge min kropp orkar, jag slipper sitta hemma och stirra.”

Vissa kvinnorna har hanterat isoleringen genom att umgås med barnbarnen genom deras fritidsaktiviteter. Det har däremot visat sig att detta inte är någon lösning i längden eftersom barnbarnen så småningom växer upp och inte vill umgås på samma sätt med mormor och farmor. Eva berättar:

”När mitt yngsta barnbarn skulle till sina fritidsaktiviteter fick jag alltid vara den som följde henne dit och fick vara där medan hon spelade fiol och dansade balett. Då fick jag ändå träffa andra föräldrar som väntade på sina barn… och så småningom lyckades man kommunicera trots mina svårigheter med svenskan. Men nu när mitt barnbarn har blivit tonåring vill hon inte att jag följer med… och det förstår jag… men man saknar det…”

I sitt hemland, där de kan kommunicera och närma sig människor med hjälp av språket, torde jag säga att de antagligen inte skulle ha den sortens problem som präglar deras liv idag just på grund av bristande språkkunskap. Problemet är inte direkt relaterat till ålder utan till faktumet att de alla på ett mycket brutalt sätt fått sin livsvärld omkullkastad och det de tagit för givet ifrågasatt. De har lämnat en verklighet för en annan och den omställning som det har inneburit hanterar de på olika sätt. Förr vissa är det lättare att ta sig en plats i det svenska samhället, speciellt de som har lärt sig mer av språket. De har hunnit skapa sig en ny livsvärld där de kan jämföra det gamla med det nya.(Schutz, i Månson 2003) Ett exempel på detta är Mira som har lyckats skaffa sig ett jobb trots sin ålder och fortfarande vill fortsätta jobba fast hon är 66 år.

Som man kan se ovan handlar det inte om att dessa kvinnor har en ovilja att aktivera sig, lära sig språket och utöka sitt sociala kontaktnät. Alla de hanterar sin situation olika men det de har gemensamt är att de alla har blivit av med sina hem, jobb och sin sociala tillvaro och varit tvungna att börja om på nytt.

Det är också viktigt att påpeka att traditioner och kultur, även mat, inte har någon betydelse för dessa kvinnor. Vissa anser till och med att det är kul att fira många olika högtider, för då har man anledning att fira och vara glad. Andra säger att de inte har firat religiösa högtider sen andra världskriget, och då ser de ingen

anledning i att göra det nu bara för att de tillhör den gruppen av invandrare. Ana förklarar att hon bara firade nyårsafton och första maj. Dessa var de röda dagar i landet och då var alla lediga. Man tog inte hänsyn till de religiösa högtiderna. Hon berättar:

”Vi firade bara nyår och första maj, det var då alla var lediga och man förberedde firandet rejält! Till nyår klädde man granen och barnen fick paket, precis som jul i Sverige. Det fanns de som firade jul, både katolsk och ortodox. Då klädde de granarna en vecka innan eller lät den stå en vecka efter nyår. För muslimer ligger inte högtiden så nära nyår, och dessutom var det inget staten brydde sig om… då tänkte man helt enkelt aldrig på det… hur skulle jag kunna göra det nu? Oh gud! Vad skulle mina barn säga om de såg mig?... Efter så många år… jag har glömt hur man gör det… och jag vill inte börja med det nu”

(20)

Vidare berättar hon att det i forna Jugoslavien aldrig märktes vem som firade vad, eftersom det var alltid vanliga arbetsdagar. Systemet brydde sig inte om

religionerna. Sedan skämtar hon om att barnen firar jul i Sverige och att hon brukar reta dem för det eftersom de inte blivit uppfostrade så, men hon ser det som en del av svensk tradition och alla är lediga, nästan som nyår i forna

Jugoslavien. Hon brukar faktiskt tycka att det är trevligt och är alltid hos någon av sina döttrar på julen.

Enligt Habermas (i Månson, 2003) är det genom den sociala integrationen som synen på normer och sociala institutioner förmedlas. Det är genom denna man får veta hur enskilda individer ska förhålla sig till andra människor och hur den sociala världen fungerar. Genom socialiseringen lär vi oss hur vi ska förstå och uttrycka våra erfarenheter. Alla de kvinnorna saknar språket som är ett redskap för att ta in och förmedla information och erfarenheter. Dessutom saknar de också de sociala möjligheter som kan förbinda dem med det svenska samhället. Habermas påpekar att det också är viktigt att veta hur staten och ekonomin är organiserade och hur dessa påverkar människornas liv för att man ska kunna förstå en

människas situation. Det räcker alltså inte med att bara se till livsvärlden för att förstå dessa kvinnors situation. Man måste ta hänsyn till att det inte är bara själva förflyttningen från ett land till ett annat som kan skapa problem utan det är i vilken kontext detta sker i. Eriksen (1999) påpekar att gemenskapen i forna Jugoslavien för många grupper splittrades av vapenglada machomän som åberopade kultur, historia, gränser och renhet. I denna politiska kontext

påverkades dessa kvinnors värld så att de förlorade förtroendet för sitt folkslag. Denna åberopade nationalbundna kultur och historia rasade det land dessa kvinnor var med om att bygga upp. Detta kan vara en av orsakerna för att de stänger in sig och försöker lösa isoleringen på egen hand och inte vågar skapa nya kontakter genom de nationella föreningar som finns. Ana berättar:

”Jag vet inte med säkerhet… men jag har en känsla att folk undviker mig för att jag som muslim var gift med en serb. Under tiden min man var i livet brydde jag mig inte alls om detta… Folk vägrar hälsa på mig… speciellt männen.”

Eva berättar om en gång hon råkade träffa en manlig tolk. Hon var akut sjuk och det rörde sig bara om små marginaler mellan liv och död. Då var sjukhuset tvunget att ordna en tolk akut, eftersom de inte kunde få tag i hennes dotter just i den stunden. Eva berättar:

”När han frågade mig var jag kommer från sa jag direkt forna Jugoslavien för att slippa prata om det… det var ju inte riktigt lämpligt med tanke på situationen… ändå envisades han om att veta från vilken stad jag kommer och när jag svarade, började han läxa upp mig och förklara för mig att jag kommer från Bosnien och inte Jugoslavien! och att det är viktigt att veta det…Jag blev chokad och tänkte… vad är det för människa!? Tror han verkligen att jag inte vet var jag har levt i 65 år!? Kommer och börjar predika för mig när jag ligger på sjukhuset och inte ens vet om jag kommer klara mig! /…/ Jag tänkte ska jag dö bredvid en sådan människa… men som tur var kom min dotter dit och han behövdes inte mer”

(21)

Att åldras i Sverige

Genomgående anser samtliga att situationen och möjligheterna för äldre i Sverige är mycket bättre än vad de var i forna Jugoslavien. Något som de alla påpekar är att samhället vill ta hand om sina äldre oavsett ekonomiska möjligheter. Speciellt uppskattar de att de får ta del av sjukvården trots att de kommit till Sverige i så pass hög ålder att de inte har arbetat här. De är väldigt tacksamma för det. Nina berättar:

”Jag tycker att det är jättebra här i Sverige, allting är bra! Att ha möjligheten att gå till läkaren, att kunna få hjälp med hemtjänst om man behöver det, läkarna är trevliga… man kan prata med dem och de lyssnar på en. Det enda är att man måste vänta på att få träffa en specialist.”

Vidare berättar Mira:

”Jag tycker att det är mycket bra här i Sverige. Det är jättefint att man kan få hjälp när man behöver… speciellt hemma. Man vill gärna stanna hemma sålänge det går men en dag när man inte klarar det längre har man möjlighet att flytta till ålderdomshem. Det enda som bekymrar mig är språket…”

Eva trivs bra i Sverige och tycker att det är mycket bättre här än jämfört med Bosnien. Hon är glad för att hon har svenskt medborgarskap så att hon kan resa fritt till skillnad från Bosniskt medborgarskap där man alltid måste ansöka om visum. Hon påpekar också att det är bra att det finns möjligheter till hemtjänst och ålderdomshem. Dessutom uppskattar hon att vårdcentralen skickar tid för årlig hälsokontroll där hon får förnyade recept till medicinen som hon behöver. Det underlättar mycket för henne eftersom hon slipper ringa själv, då språket är ett hinder.

Den kunskap alla har om ålderdomshem och hemtjänst är baserad på deras barns berättelser och nyhetsinslag på TV. Det är delvis därför kunskapen om hur ett ålderdomshem ser ut och hur verksamheten är organiserad är ytterst liten. Trots detta anser de att det är bra att det finns en sådan möjlighet för äldre.

De menar att de själva har arbetat en gång i tiden och är väl medvetna om hur tidskrävande det är. Dessutom var de tvungna att ta hand om sina föräldrar efter jobbet eftersom möjligheterna för hemtjänst och ålderdomshem var minimala i forna Jugoslavien. Detta är någonting som de inte vill behöva kräva av sina barn. Mira berättar:

”Jag vill inte vara en belastning för någon… jag har jobbat i mitt liv och jag förstår verkligen hur det är att jobba och vad det innebär. Jag vet hur det är att komma hem från jobbet och behöva lägga den lilla fritid man har på att hjälpa någon gammal… speciellt när man har en egen familj som behöver ens tid…”

Speciellt uppskattar alla möjligheten till allmän ålderspension. Nina berättar:

”Jag har jobbat hela mitt liv i Bosnien och har inte fått någon pension

överhuvudtaget. Jag kom hit och har inte jobbat en enda dag och får pension trots detta. Jag är jättetacksam för detta… jag är nöjd. Jag slösar inte mer än jag har och det räcker för mig…”

(22)

Ana säger:

”Jag hade redan pension innan kriget börjat, men när vi var tvungna att fly och flyttade till Sverige lät de mig inte ha kvar pensionen… men det att jag ändå fick pension från svenska samhället gjorde att jag kunde klara mig…”

Alla delar uppfattningen att den allmänna ålderspensionen hjälper en inte bara ekonomiskt utan även på en mer personlighetsnivå. Det ger möjligheten att vara oberoende, självständig och kunna bestämma över sitt eget liv.

Hälsotillstånd och behov

Hälsotillståndet varierar mellan dem, både fysiskt och psykiskt, men än sålänge klarar de själva sina dagliga sysslor. De flesta av dem anser själva att de har ett ganska bra allmänt hälsotillstånd och är glada så länge de klarar sig på egen hand.

Eva

Eva har högt blodtryck och går till vårdcentralen varje år för en hälsokontroll. Hon mår bra och behöver inte någon hjälp med dagliga sysslor, såsom städ, tvätt, inköp, matlagning och personlig hygien. Däremot behöver hon hjälp i kontakt med omvärlden, såsom myndigheter, institutioner, läkare, apoteket, att betala räkningar och dylikt. Kontakten med läkare klarar hon av eftersom det finns möjlighet till tolk, men de andra delarna får hennes barn samt barnbarn hjälpa till med. Annat än detta behöver hon sociala kontakter, eftersom hon inte har någon att prata med utöver sina barn.

Nina

Nina upplever sitt hälsotillstånd ganska bra trots att hon i dagsläget har problem med höften. Höftproblemet är temporärt då hon väntar på operation. För att förflytta sig använder hon sig av kryckor men hon anser sig inte i behov av utomstående hjälp. Fortfarande försöker hon själv klara av sina dagliga sysslor. Det enda som är problemet nu är inköp då Nina inte kan bära kassarna själv. Hennes döttrar ställer därför upp och handlar allting åt henne. På tal om utomstående hjälp reagerar Nina:

”Nej, nej, nej!... Jag kan fortfarande klara mig själv! Det vill jag göra in i det sista…”

Nu tar det mesta mycket mer tid men hon hittar sätt att hantera situationen. Hon hoppas att hennes situation med höften är tillfällig och att problemet kommer åtgärdas genom operationen så att hennes döttrar inte längre behöver uträtta hennes inköp. Den svenska hon kan hjälper henne att klara sig på posten, banken och affären. Däremot när hon ska på läkarbesök föredrar hon en tolk eftersom hon är orolig för missförstånd när det ändå rör hennes hälsa. Hon berättar:

”Jag tror att jag ändå kan klura ut vad de säger utifrån sammanhanget… men det visade sig att när jag skulle träffa sjukgymnasten blev det fel. Och jag som trodde att jag kunde förstå… när jag berättade allt till min dotter tyckte hon att det lät galet! Nästa gång när hon följde med mig visade sig att jag har missförstått en hel del! Hahaha…”

(23)

Vidare berättar hon att hon älskar långa promenader men detta är inte längre möjligt med tanke på höften. Detta upplever hon jobbigt just nu när hon måste sitta inomhus hela tiden. Speciellt när man inte har någon att prata med. Hon säger även:

”Men ändå! Jag ser det inte så svart, vadå? Det tar lite längre tid att gå, men å andra sidan kan jag ta en bra bok och läsa istället för att sitta och tänka på allting…”

Alma

Alma är diabetiker och har dessutom högt blodtryck. På grund av detta är hon tvungen att ha regelbunden kontakt med en läkare. Hon tycker att hon kan skaplig svenska men i kontakt med läkare och sjuksköterska är hon beroende av en tolk. Vid vissa oplanerade tillfällen då hon akut måste göra ett läkarbesök finns det ingen möjlighet till tolk och då måste alltid någon av hennes barn följa med, vilket ställer till med problem eftersom barnen arbetar. Hon och maken delar lite på de dagliga uppgifterna. Maken gör inköp och lagar mat ibland men annars tar Alma hand om det mesta. Hon anser inte att de behöver utomstående hjälp i hemmet eftersom de är två stycken och båda klarar av att ta hand om sig själva. Den största komplikationen är just språket i den mening att hon aldrig vet med

säkerhet när hon kommer att vara tvungen att ta sig till sjukhuset. Hon känner sig inte så isolerad och ensam sålänge hon har kvar sin make, men däremot saknar hon de musikaktiviteter och sociala kontakter hon haft tidigare.

Ana

Ana anser inte att hon har bra allmän hälsa. Hon känner av både fysiska och psykiska besvär. Ana har problem med hjärtat och har även högt blodtryck. Psykiskt anser hon sig själv vara deprimerad och nedstämd. Hon har tappat livslusten efter hennes makes död för cirka tre år sedan. När hon behöver kontakt med läkare får hon hjälp av sin ena dotter som jobbar som läkare. Trots dessa besvär anser hon ändå att hon fortfarande kan klara sig på egen hand och påstår att hon inte behöver utomstående hjälp. Däremot känner hon sig väldigt isolerad och ensam.

”Jag har glömt bort hur man umgås med människor… mesta delen av tiden är jag ensam. Jag vet att mina barn måste jobba och mitt barnbarn både studerar och jobbar, så dom har ju inte så mycket tid över för att umgås med mig.”

Det var efter hennes makes död som Ana drog sig tillbaka och kände sig alldeles ensam. Hon har även haft otur med en väninna som flyttade från Malmö, som hon inte längre träffar heller.

”Jag och hon hade väldigt mycket gemensam konstigt nog… vi träffades först här i Sverige. Vi pratade så ofta och gick ut på promenader tillsammans. Nu känner jag mig som en dåre när jag går ut helt ensam och promenerar… alla stirrar på mig… det är svårt nuförtiden. Ah…om min man bara var i livet skulle det varit så mycket lättare…”

Den hjälp hon behöver i kontakt med myndigheterna och med att förstå all post och information får hon av sina döttrar.

References

Related documents

Om kommunen saknar värde (”.”) eller om uppgiften bygger på färre än 30 svarande/registreringar (”..”) visas inte kommunens resultat i öppna jämförelser, då underlaget

Personer med psykiska funktionshinder kan även få hjälp i hemmet och hjälp med träning för att klara dagliga göromål, av

Förvaltningen anser att även fysioterapeuter och arbetsterapeuter borde vara heltidsanställda på vård och omsorgsboenden för att dels bidra till att kunna arbeta teambaserat

Det kan vara av intresse att tillägga att när det gäller gruppen fattiga (alltså med inkomster under fattigdomsstrecket) och gruppen mest välbeställda (alltså med inkomster som

Under mätperioden juli 2019-juli 2020 registrerades smärtskattning sista levnadsveckan i Svenska palliativregistret för totalt 14 216 personer 65 år och äldre i ordinärt

För första gången i Öppna jämförelser – Vård och omsorg för äldre så redovisar Socialstyrelsen oplanerade återinskrivningar inom 30 dagar efter ett vårdtillfälle..

Utredningens förslag om att tillsätta en funktion för att samordna och följa upp det fortsatta utvecklingsarbetet när det gäller kompetensförsörjning inom vården och omsorgen

Exempelvis kan personalen säga: ”ta upp gaffeln, sätt fast potatis på gaffeln, för gaffeln till munnen, tugga, svälj” och efter att den sjuke gjort varje steg ge