Den fungerande föreningen : en utvärdering av Idrottslyftet

(1)

1 | 2012 | ÅRGÅNG 21

Tema:

IDROTTSLYFTET

Tidernas satsning

granskad

(2)

2 svensk idrottsforskning 1/2012 Ansvarig utgivare Per Nilsson Chefredaktör Christine Dartsch Christine.Dartsch@gih.se Redaktör Johan Pihlblad Johan.Pihlblad@gih.se Adress Centrum för idrottsforskning Box 5626 114 86 Stockholm Tel 08-402 22 00 Hemsida www.centrumforidrottsforskning.se CIF på twitter @CIFofficial Prenumerationspris Helår med fyra nummer kostar 200 kr. Beställs på hemsidan. Pg-konto 957849-3. Prenumerationsärenden Marie Broholmer 08- 402 22 91 marie.broholmer@gih.se Grafisk form och produktion Tomas Svensson Grafiska Huset AB Tel. 08-10 30 25 tomas@grafiskahuset.se Tryckeri Grafiska punkten i Växjö AB Foto (om ej annat anges) Bildbyrån i Hässleholm ISSN-nr 1103-4629

INNEHÅLL nr 1/2012

Ledare Per Nilsson Idrottslyftet – mer och fler

Fakta om regeringens storsatsning på barn Var hamnade idrottslyftspengarna? Joakim Wirén Åkesson och Johan R. Norberg Idrott för alla – ur nyanlända barns perspektiv Krister Hertting och Inger Karlefors

Ledare osäkra om barns rättigheter Karin Redelius När upphör ledarens sociala ansvar? Johan von Essen Unga ledare behöver stöd

Lena Larsson och Jane Meckbach

Idrottstävlingar skapar kön Håkan Larsson och Susanne Johansson Rörelser i staden – aktivitet på olika villkor i Malmö Karin Book Manlig idrottsprofilering i grundskolan

Inger Eliasson, Magnus Ferry och Eva Olofsson

Styra eller styras? Om relationen mellan staten och RF Owe Stråhlman, Sten Eriksson och Göran Patriksson Det stora lyftet uteblev

Staffan Karp, Inger Eliasson, Josef Fahlén, Kent Löfgren och Kim Wickman Idrottslyftet lyfter vad då?

Matthis Kempe-Bergman, Håkan Larsson och Karin Redelius Fler stannar men färre börjar?

Susanna Hedenborg, Kalle Jonasson, Tomas Peterson, Katarina Schenker och Helena Tolvhed

Ett lyft under varierande villkor

PG Fahlström, Per Gerrevall, Marie Hedberg och Susanne Linnér Starka män söker kvinnor

Hansi Hinic och Hampus Lostin

En utvecklingsmotor som inte startade Olov Wolf-Watz 3 4 5 10 14 19 22 27 30 33 38 42 46 51 55 59 63 1 | 2012 | ÅRGÅNG 21 Tema: IDROTTSLYFTET Tidernas satsning granskad Vår i idrotts-Sverige.

(3)

1/2012 svensk idrottsforskning 3

Bästa läsare!

Ledare nr 1/2012

Re g e R i n g e n s s ä R s k i l d a s a t s n i n g på barn- och ungdomsidrott, Idrottslyftet, är nu inne på sitt femte år. Runt om i landet har tusentals projekt fått dela på drygt 2 miljarder kronor sedan starten år 2007. Riksidrottsförbundet (RF) har låtit ett antal forskare från olika högskolor och universitet att utvärdera arbetet.

I det här numret som är ett samarbete med RF kan du läsa om vad de har kommit fram till. Hur har egentligen pengarna använts i föreningar och förbund och vilka har effekterna blivit? Läser man forskarnas omdömen fram-kommer en bild av att idrotten inte alltid har lyckats nå upp till förväntningarna. Utvärderingarna riktar till exempel kritik mot att idrottsrörelsen inte lockat nya grupper till idrotten och pekar på stora brister i det jämställdhets- och jämlik-hetsarbete som målet var att förbättra. Men helt klart har pengarna också varit till nytta för utvecklingen av barn- och ungdomsidrotten.

I Idrottslyftet ingår även ett antal enskilda forskningsprojekt. I den här tidningen kan du bland annat läsa om Joakim Åkessons och Johan R Norbergs jämförelse mellan Idrottslyftet och den tidigare satsningen, det så kallade Hand-slaget. Karin Redelius har gjort en spän-nande studie som handlar om barn- och ungdomsledare och deras syn på barns rättigheter. Resultatet tyder på att det finns en del att jobba med för att förverk-liga visionerna i RF:s idédokument Idrotten vill. Dessutom har Karin Book undersökt hur barn och ungdomar använder stadens olika platser för idrott och hur unga från olika stadsdelar rör sig i staden.

Årets första nummer är alltså vigt åt Idrottslyftet. Men det händer även andra intressanta saker i forskningsvärlden. I februari presenterades resultaten av den

stora utvärderingen av nordisk idrotts-forskning. Rapporten Sport Sciences in Nordic Countries visar att bland annat att den nordiska forskningen håller hög kvalitet, men att den varierar mycket mellan olika enheter, länder och forsk-ningsområden. Forskningen är inte lika nyskapande och banbrytande som den varit tidigare. Särskilt märks det på elitidrottens område. Den internationella utvärderingsgrupp som skrivit rapporten föreslår att vi behöver fler tvärvetenskap-liga samarbeten mellan de nordiska länderna, men också inom respektive land. De konstaterar vidare att det finns goda möjligheter att skapa en samnordisk spetsforskningsenhet. I utvärderingen ingick 97 forskningsenheter från Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island.

Våren och försommaren innehåller även flera konferenser att se fram emot. Den stora internationella biokemikonfe-rensen IBEC arrangeras i Sverige och Stockholm den 17–21 juni. Dessförinnan finns ett antal att välja bland, till exempel Idrott & samhällsnytta den 23–24 maj i Göteborg. RF och Centrum för idrotts-forskning bjuder då in till ett dialogmöte om idrottens roll i samhället.

Missa inte heller Centrum för idrotts-forsknings nyhetsbrev som har premiär i vår. Nu blir det ännu enklare att hålla sig uppdaterad om idrottsforskning i Sverige.

Nästa nummer av Svensk Idrottsforsk-ning kommer ut i juni. Vi det laget har Sverige redan spelat sina inledande matcher i fotbolls EM och OS i London står i startgroparna. OS är också temat i nästa tidning. Vi utlovar intressant forskning från olika discipliner, allt med bäring på den kommande olympiaden.

Per Nilsson

Ordförande,

(4)

4 svensk idrottsforskning 1/2012

id R o t t s l y f t e t ä R e n e x t R a statlig satsning på

svensk barn- och ungdomsidrott som startade 1 juli 2007. Årligen har regeringen avsatt 500 miljoner kronor till Riksidrottsförbundet (RF), utöver det ordinarie anslaget till idrotten. Räknar man in projek-tet Handlaget som föregick Idrottslyfprojek-tet har barn- och ungdomsidrotten under den senaste åtta åren fått ett tillskott på över tre miljarder kronor.

Målet under Idrottslyftets första fyra år var att öppna dörrarna för fler barn och ungdomar att börja idrotta, och att få fler unga att idrotta längre upp i åldrarna. Idrottslyftet – mer och fler var RF:s motto. Arbetet skulle dessutom utgå från ett jämställd- och jämlik-hetsperspektiv.

Idrottsrörelsen skulle främst arbeta med:

• Att utveckla specialidrottsförbund och föreningar • Att öka tillgänglighet till anläggningar och

idrotts-miljöer

• Att stärka ledarförsörjningen • Att stärka samverkan med skolan

Färska utvärderingar

För att ta reda på vad som har hänt i Idrottslyftet perioden 2007–2011 gav RF sex lärosäten och en konsultfirma i uppdrag att tillsammans med frivilliga specialidrottsförbund genomföra en extern utvärd-ering. Förbunden valde i sin tur ut ett antal projekt som forskarna fick undersöka närmare. Tjugofyra förbund och RF:s egen roll har utvärderats och

redovisats till RF. I det här numret får du en kortfattad

version av deras rapporter.

En del av pengarna satsade RF även på forsknings-medel i samarbete med Centrum för idrottsforskning. Forskare fick söka medel för projekt som hade fråge-ställningar med anknytning till Idrottslyftets mål. Majoriteten av de tolv projekt som valdes ut är nu avslutade. Flertalet av dem kan du läsa om i det här numret av Svensk Idrottsforskning.

Idrottslyftet fortsätter

Den 1 juli 2011 inleddes Idrottslyftet år 5, som beräk-nas pågå till den 31 december 2012. Regeringen vill att den fortsatta satsningen ska ha en ännu närmare koppling till skolans arbete. Den ska även stödja andra typer av motionsaktiviteter än idrott i syfte att nå fler barn och ungdomar. Särskilt flickor och barn med invandrarbakgrund.

Först ut Handslaget

Statens särskilda satsning på barn- och ungdomsi-drott går tillbaka till år 2004. Då gav regeringen RF i uppdrag att genomföra en extra satsning fram till år 2007. Målet var att få fler att börja idrotta. Totalt satsades en miljard fördelat över de fyra åren. Mer om Handslaget finns att läsa i Lars-Magnus Engströms sammanställning Forskning om Handslagets genom-förande och resultat och i Svensk Idrottsforskning nr 3/4 år 2007. Det temanumret hittar du på Centrum för idrottsforsknings webbplats, där du för övrigt hittar samtliga nummer sedan starten år 1992.

Idrottslyftet – mer och fler

Fakta om regeringens storsatsning på barn

Riksidrottsförbundet (RF) är en paraplyorganisation för hela den svenska idrottsrörelsen. Inom RF finns bland annat 69 självstän-diga specialidrottsförbund som representerar olika idrotter. Cirka 21 500 idrottsföreningar finns representerade i RF. FAKTA Riksidrottsförbundet För dig som vill fördjupa dig mer i utvärderingen och forskningsprojekten gå in på: http://www.rf.se/Vi-arbetar-med/Politiskafragor/Idrottslyftet/Utvarderingforskning/ • Gymnastik- och idrotts- högskolan • Göteborgs universitet • Högskolan i Halmstad Utvärderare Idrottslyftet • Linnéuniversitetet • Malmö högskola • Umeå universitet • Ramböll Management

(5)

Var hamnade

idrottslyftspengarna?

Möjligheten fanns att bryta mönstret – att tydligare stödja mindre

resursstarka föreningar och kommuner och hitta andra sätt att locka

nya ungdomsgrupper till idrotten. Men Idrottslyftet gick i samma

fotspår som Handslaget.

Id r o t t s r ö r e l s e n s f ö r e n I n g a r är mycket olika varandra. De befinner sig i skilda sammanhang och bedriver olikar-tade verksamheter. De verkar under olikartade ekonomiska och organisato-riska förhållanden. Frågan är vad som händer när ett generellt och storskaligt utvecklingsprojekt som Idrottslyftet ska realiseras inom ramen för ett så brokigt föreningsliv?

Hösten 2002 lanserade regeringen den idrottspolitiska utvecklingssatsningen Handslaget. Satsningen innebar att idrottsrörelsen under en fyraårsperiod och parollen ”öppna dörrarna för fler” tillfördes sammanlagt en miljard kronor, utöver det ordinarie statsanslaget för utvecklingsprojekt inom barn- och ungdomsidrotten på lokal nivå. Efter regeringsskiftet år 2006 presenterades en ny utvecklingssatsning, Idrottslyftet. Denna gång hade resurserna fördubblats till två miljarder kronor fördelat över den kommande mandatperioden. Därtill hade satsningens övergripande ambitioner även kompletterats med målet att ”få flera att fortsätta längre inom idrotten”. En ytterligare nyordning var att idrottsrörel-sen fick större handlingsutrymme att själv styra över medlens fördelning på verk-samheter och projekt (1).

Föreningarnas förutsättningar

Den här artikeln handlar om resurssprid-ningen inom Idrottslyftet. En huvudfråga är därmed om Riksidrottsförbundet (RF) infört nya fördelningsprinciper för att förhindra att även denna satsning utmyn-nar i en regional spridning som gynutmyn-nar idrottslivet i socioekonomiskt välmående kommuner, såsom Handslaget gjorde. Men vi vill även gå ett steg längre. I 2007

års utvärdering Var hamnade

handslags-pengarna? ”Stor” blev större och ”liten” kunde inte hänga med (2) studerade vi

endast föreningarnas externa samman-hang, medan den här studien även tar steget in i de lokala föreningarna. Vi har analyserat fyra utvalda föreningar i syfte att belysa faktorer som påverkar deras förutsättningar att engagera sig i sats-ningar motsvarande Idrottslyftet. I utvär-deringen skiljer vi därför mellan fören-ingsexterna och föreningsinterna faktorer. Föreningsexterna faktorer är omständighe-ter och villkor som föreningarna har svårt att påverka, såsom Idrottslyftets fördel-ningsprinciper, förbundstillhörighet samt lokala sociala förhållanden. Föreningsin-terna faktorer är faktorer kopplat till klubbarnas egna verksamheter såsom organisationsstruktur, ideellt engagemang samt beredskap och förutsättningar att engagera sig i olika former av utvecklings-projekt.

Utvärderingen hämtar teoretisk inspira-tion i Robert D. Putnams välkända under-sökning Den fungerande demokratin från år 1996 (3). I likhet med Putnam är

intres-set riktat mot relationen mellan sociala sammanhang och ideellt föreningsliv, samt hur den påverkar demokratisk effektivitet (i den här studien mätt i idrottsföreningars engagemang inom Idrottslyftet). Men medan Putnam visar hur ett vitalt fören-ingsliv skapar medborgerligt engagemang (socialt kapital), vilket i sin tur är betydel-sefullt för skapandet av ett välfungerande demokratiskt samhälle, läggs tyngdpunk-ten i denna studie på den dialektiska relationen mellan ett vitalt föreningsliv och medborgerligt engagemang. Det finns således ett ömsesidigt förhållande mellan dessa två snarare än att det ena leder till

Joakim Wirén Åkesson Lic. i idrottsvetenskap Institutionen idrottsvetenskap, Malmö högskola Johan R. Norberg Docent i idrottsvetenskap Institutionen idrottsvetenskap, Malmö högskola

(6)

det andra (Figur 1) (4).

Vi fokuserar alltså på avsedda och oavsedda konsekvenser av Idrottslyftets utformning. Syftet är i första hand att förstå föreningarnas förutsättningar att engagera sig i satsningen – och inte att bedöma satsningens måluppfyllelse. Med en mer metodologisk och utvärderingsteo-retisk terminologi rör det sig alltså om en utvärdering enligt en så kallad relevans-modell där projektets strategiska utform-ning ställs mot dess övergripande mål i en problematiserande diskussion om utform-ningens relevans för målen (5).

Fyra nivåer av satsningen har analyse-rats:

1) RF:s fördelningsprinciper för idrotts-lyftet.

2) Specialidrottsförbundens resurstill-delning och idrottslyftsstrategier. 3) Resursfördelningens regionala

sprid-ning mellan kommuner i Skåne.

4) Fyra utvalda föreningars förutsättningar och engagemang att delta i Idrottslyftet. Källmaterialet består av dokument från ovanstående organisationer, intervjuer med företrädare för organisationerna, samt statistik från Statistiska centralbyrån.

Utvärderingen inkluderar i huvudsak

den del av idrottslyftsatsningen som rör specialidrottsförbunden och dess fören-ingar. Distriktsidrottsförbunden behand-las i genomgången av RF:s fördelnings-principer, men lämnas därefter utanför studien. Utvärderingen omfattar satsning-ens två första år, 2007-2008.

Nedan presenteras utvärderingens tre övergripande resultat.

Fördelningens konsekvenser

Idrottslyftet är problematiskt att utvär-dera, inte minst med tanke på de vaga syftesformuleringarna. Förvisso är det fastslaget att idrottsrörelsen genom satsningen ska ”öppna dörrarna till idrotten för fler barn och ungdomar och utveckla sin verksamhet så att de väljer att fortsätta idrotta högre upp i åldern” (6).

Men varför det anses vara viktigt, och vad som ska uppnås genom detta, är inte närmare preciserat. Är syftet att höja ungdomens fysiska hälsa och välbefin-nande? Ska det medborgerliga engage-manget öka – och därmed även effektivi-teten i samhället? Handlar det om att ge barn och unga en meningsfull sysselsätt-ning? Är utgångspunkten att idrotten i sig självt har ett samhälleligt egenvärde? Om detta står det ingenting skrivet. Att bedöma utformningen av Idrottslyftets fördelningsprinciper i relation till syftet med satsningen, blir därför svårt. Vad man däremot kan göra är att analysera fördelningsprinciperna, och de konse-kvenser som följer av hur de är utfor-made.

RF har fördelat Idrottslyftet enligt tabell 1. Störst andel, 56 procent eller drygt 1,1 miljarder kronor, har avsatts för direkt föreningsstöd på lokal nivå. Fördelningen mellan idrotter är gjord på basis av specialidrottsförbundens andel av det ordinarie statsbidraget (RF-bidraget) och aktivitetsnivån i deras barn- och ungdomsverksamhet (mätt utifrån LOK-stödet). Varje specialidrottsförbund har därefter beslutat hur stödet ska spridas till de egna föreningarna. Näst största bidragspott, 488 miljoner kronor motsvarande 24 procent, har tilldelats förbunden i form av utvecklingsstöd. Förutom ett mindre grundbidrag för varje förbund, har utvecklingsstödet fördelats mellan förbunden enligt samma principer som det lokala föreningsstödet. 18 procent

Den här artikeln baseras på Joakim Åkessons rapport Var

hamnade handslagspeng-arna? från år 2007. Studien

visar att Riksidrottsförbundet utformade fördelningsprinci-per för Handslaget som i praktiken gynnade förbund med redan omfattande ungdomsverksamhet. Dessutom hamnade de regionala medlen i störst utsträckning hos populära idrotter i föreningar i tätbefol-kade och socioekonomiskt välmående kommuner på bekostnad av föreningslivet i ekonomiskt svagare kommu-ner eller på landsbygden.

Idrottslyftet Summa i tkr Andel

Utvecklingsstöd SF 432 000 21,6 Utvecklingsstöd DF 56 000 2,8 Föreningsstöd SF 800 000 40,0 Föreningsstöd DF 320 000 16,0 Ledarförsörjning SISU 140 000 7,0 Projekt 20 000 1,0 Tillgänglighet 200 000 10,0

Utvärdering och rådgivning 32 000 1,6

Summa 2 000 000 100

FAKTA

Figurer

Figur 1 Modell över relationer mellan föreningsliv, socialt kapital och effektivitet

Tabell 1 Idrottslyftsmedlens fördelning (2007-‐2010)

Källa: Riksidrottsförbundet

Figur 2 Samvarians mellan: Idrottslyftsmedel per invånare (Y) och andel av befolkningen

med eftergymnasial utbildning (X) i Skånes 33 kommuner.

Källa: Riksidrottsförbundet & Statistiska centralbyrån.

Figur 1. Modell över relationer mellan föreningsliv, socialt kapital och effektivitet.

(7)

av satsningen, 360 miljoner kronor, har reserverats för speciella insatser. Det området har i sin tur delats in i katego-rierna tillgänglighet, ledarförsörjning, och projekt. Kategorin tillgänglighet har i huvudsak fördelats mellan distriktsför-bunden varav ungefär hälften tillfallit de tre storstadsdistrikten. Resterande förbund har delat på den andra hälften. SISU idrottsutbildarna har ansvarat för kategorin ledarförsörjning. De regionala SISU-distrikten har haft huvudansvaret och stöttat föreningarna genom bland annat utbildnings- och ledarutvecklings-insatser. Den pott som varit avsatt för kategorin projekt har använts till natio-nella och centralt initierade projekt. Resterande 32 miljoner kronor, motsva-rande 1,5 procent, användes till

rådgiv-ning och utvärdering.

RF:s fördelning av idrottslyftsmedel är i huvudsak en fortsättning på de principer som gällde för Handslaget. Effekterna blev därmed i stor utsträckning desamma. Merparten av bidraget gick till landets stora barn- och ungdomsidrotter. De fem största (fotboll, innebandy, ishockey, ridsport och handboll) tillfördes hela 41 procent av medlen. Fotbollsförbundet fick mest – 96 miljoner kronor under sats-ningens två första år, motsvarande 19 procent av bidragskategorin

förenings-stöd under dessa år – att sprida ut bland

landets fotbollsklubbar. Summan motsva-rar lika mycket som de 44 förbund med minst idrottslyftsmedel tillsammans fick att dela ut till sina lokala föreningar.

Den regionala analysen av Skåne visade att idrottslyftsmedlen fördelade sig mycket ojämnt mellan länets 33 kommu-ner. I genomsnitt delades det ut 36 kronor per invånare i Skånes kommuner. Mest fick Båstad med 96 kronor per invånare. Minst fick Perstorp med 10 kronor per invånare. Hur kan dessa skillnader kan förklaras? En hypotes var att det finns samband mellan kommunernas socioeko-nomiska nivåer och hur mycket idrotts-lyftsmedel som hamnat i kommunerna. Sambandet testades med hjälp av statis-tiska analysmetoder, vilka gav följande resultat.

I likhet med Handslaget har resurserna i Idrottslyftet spridits ojämnt med avse-ende på de olika kommunernas socioeko-nomi (mätt i utbildningsnivå,

inkomst-nivå, och valdeltagandenivå). I figur 2 går det att se samvariansen mellan

utbild-ningsnivå och idrottslyftsmedel per invånare, i kommunerna. Relativt mycket

medel hamnade i kommuner med höga socioekonomiska nivåer – det vill säga i kommuner med höga utbildnings-, inkomst- och valdeltagandenivåer. I utvärderingen jämförde vi även

sprid-ningen av idrottslyftsmedel och ohälsota-len i Skånes kommuner. Resultatet visade att mest medel tenderade hamna i kommu-ner med låga ohälsotal. Lite medel har följaktligen hamnat i kommuner med höga ohälsotal.

Sammanfattningsvis har Idrottslyftet fördelats i enlighet med kvantitativa principer där de redan stora barn- och ungdomsidrotterna fått mest medel. De idrotter som redan lockat till sig många barn och ungdomar har således fått ökade resurser för att fortsätta med det. Det har därtill främst ägt rum i sammanhang där det redan fanns både sociala och

ekono-Figur 2. Samvarians mellan: Idrottslyftsmedel per invånare och andel av befolkningen med eftergymnasial utbildning i Skånes 33 kommuner.

Figurer

Andel av befolkningen med eftergymnasial utbildning (procent)

Idr ottsly ftsmedel per in vånar e (kr onor)

”Merparten av

bidraget gick till

lan-dets stora barn- och

ungdomsidrotter.”

(8)

Vid närmare analys visade det sig att föreningarna 2, 3 och 4 hade flera gemen-samma kännetecken. Föreningarna hade ideellt arbetande styrelser utan direkta specialkompetenser. De bars upp av ett fåtal personer vilka agerade som styrelse-ledamöter, ledare och eldsjälar på en och samma gång. Ingen av föreningarna hade avlönad personal, bortsett från enstaka tränararvoden. Samtliga uttryckte också svårigheter att engagera ideella krafter som kan bidra till vidareutveckling av verksamheten. De personella resurserna var hårt ansträngda och ägnades nästintill uteslutande åt att bedriva föreningens basverksamhet. De hade i princip inga inkomster annat än de som medlemmarna genererade genom medlems-, tränings- och tävlingsavgifter. Resurserna för utvecklingsarbete var kraftigt begränsade, särskilt ifråga om personella krafter. Det var dessutom främst ledarbrist och anläggningsbegränsningar som angavs som hinder för verksamhetsutveckling. En av föreningarna hade visserligen bedrivit ett projekt inom Idrottslyftet – men utan långvariga effekter och utan försök att upprätthålla verksamheten genom nya ansökningar. Överhuvudtaget menade föreningarna att alla tillgängliga resurser lades på den ordinarie verksamheten och miska resurser, ett brett och aktivt

idrotts-utbud, och låga ohälsotal. Inga nämn-värda strategiska satsningar har gjorts för att öka idrottsengagemanget inom varken underprivilegierade idrotter, grupper av människor, eller med hänsyn till sociala sammanhang och geografiska områden.

Behov och utvecklingsarbete

Fyra föreningar valdes som sagt ut för att närmare analysera vilken betydelse föreningsinterna faktorer har för engage-mang inom Idrottslyftet:

Förening 1. En förening som haft

idrottslyftsmedel och befinner sig i en kommun där det hamnat mycket idrottslyftsmedel per invånare.

Förening 2. En förening som inte haft

idrottslyftsmedel och befinner sig i en kommun där det hamnat mycket idrottslyftsmedel per invånare.

Förening 3. En förening som haft

idrottslyftsmedel och befinner sig i en kommun där det hamnat lite idrotts-lyftsmedel per invånare.

Förening 4. En förening som inte haft

idrottslyftsmedel och befinner sig i en kommun där det hamnat lite idrotts-lyftsmedel per invånare.

Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth på Riksidrottsmötet inför starten av Idrottslyftet år 2007.

(9)

Utvecklingsarbete Resurs-överskott Grundläggande behov

att det därmed saknade både idéer och krafter för att engagera sig i Idrottslyftet.

Förening 1 var radikalt annorlunda. Föreningen hade en professionell och specialiserad styrelse, bestående av ledamöter med höga positioner i närings-livet. Föreningen hade anställd strategisk och administrativ personal. Även om föreningen hade tillgång till ideella krafter var de inte beroende av dem samma utsträckning som de övriga tre föreningarna. Tillgången till anställd personal fick även till följd att föreningen kunde bedriva ett kontinuerligt och strategiskt utvecklingsarbete. Vidare ägde föreningen sin egen anläggning vilket skapade ett ekonomiskt överskott. De tillämpade även riskspridning genom att bedriva en rad olikartade verksamheter. Föreningen var djupt involverad i Idrotts-lyftet och hade fått mycket medel däri-från.

För att ha möjlighet att engagera sig inom en satsning som Idrottslyftet är det alltså viktigt att det finns resurser i föreningarna, inte minst på ledarsidan. Därmed blir slutsatsen att Idrottslyftet är mest anpassat för de föreningar som redan kommit en bit på väg i sitt utveck-lingsarbete. För de klubbar som har idéer och kraft att arbeta med dem har sats-ningen skapat möjlighet att realisera olika former av projekt och förändringsinsatser och därmed förstärka en redan positiv utvecklingsprocess. Men för föreningar som kämpar med att få tid och ork till den ordinarie verksamheten, och som kanske är i störst behov av stöd, har satsningen inte inneburit en lika stor möjlighet (Figur 3).

Inom samhällsvetenskaplig teoribildning är institutionalisering ett vanligt begrepp. Det används för att förstå hur och varför människor utvecklar vanor och rutiner. Som exempel har Peter L. Berger och Thomas Luckmann diskuterat hur kontinuerligt mänskligt agerande tende-rar att institutionaliseras. Rationaliteten bakom mycket mänskligt agerande är ofta att ”man gör som man alltid har gjort”, vilket tenderar att osynliggöra alternativa handlingsmöjligheter. Även om föränd-ring således hela tiden äger rum tenderar den att gå i samma riktning (7).

Referenser

1. Norberg, Johan R. Idrottens föränderliga samhällsnytta. Kom-mande 2012.

2. Åkesson, Joakim. Var ham-nade handslagspengarna? 2007. 3. Putnam, Robert D. Den fun-gerande demokratin. 1996. 4. Rothstein, Bo. Sociala fällor och tillitens problem. 2003. s. 170.

5. Vedung, Evert. Utvärdering i politik och förvaltning. 2009. s. 116.

6. Regeringen. Sveriges Riksid-rottsförbunds disposition av medel från AB Svenska Spel. 2007.

7. Berger, Peter L. m.fl. The social construction of reality. 1966. s. 70-85.

8. Steinmo, Sven. Historical Institutionalism. I Della Porta m.fl. Approaches and Methodolo-gies in the Social Sciences. 2008. s. 150-178.

Kontakt

joakim.akesson@mah.se johan.norberg@mah.se

Vi har sett flera exempel på institutio-naliserat agerande i den här studien. RF har fördelat idrottslyftsmedlen till specialidrottsförbunden i enlighet med principer som skapades i Handslaget, och för dem har de säkerligen framstått som högst rättvisa och naturliga.

Men på lokal nivå framstår idrottslyf-tet inte alltid lika självklart. Flera föreningar har vittnat om, inte bara svårigheterna med att engagera sig inom idrottslyftet, utan också att ens se engagemang inom satsningen som någonting görbart. De upplevda hindren, har medfört att de inte ens uppfattat satsningen som någonting för dem – där det främsta och största hindret som identifierats är bristen på personella resurser för utvecklingsarbete.

Studien har också pekat på att detta spårbundna (8) agerande inte enbart

bestämts av förhållanden inom den enskilda föreningen. Det är också beroende av det externa sociala, geogra-fiska och demogrageogra-fiska sammanhang som den befinner sig i och är en del av. Idrottslyftets övergripande konstruktion och strategiska upplägg har i stor utsträckning borgat för accelererad takt – men i samma riktning. Det har resulterat i att stor har getts ökad möjlighet att bli större. Frågan är dock varför RF inte har utnyttjat möjligheten till att byta riktning, att bryta mot den intrampade stigens självklarhet, för att därigenom våga försöka åstadkomma något radikalt annorlunda – och kanske även locka nya ungdomsgrupper till idrotten?

Figur 3. Utvecklingspyramid, där det grundläggande behovet måste tillgodoses innan det går att ta nästa steg uppåt i pyramiden.

(10)

Idrott för alla

Ur nyanlända barns perspektiv

Barn som just kommit till Sverige har det inte alltid lätt att komma in i

föreningslivet, även de vill vara med. Olika hinder måste övervinnas.

Här ger Geoff, Mustafa, Kim, Annia, Maia och Saga sina bilder av hur

de ser på idrotten i Sverige.

De n o r g a n i s e r a D e i D r o t t e n i Sverige ska vara en öppen arena för alla, men alla medborgare deltar inte i idrottsverksam-het. Verksamheten har två olika mål, tävlingsfostran och föreningsfostran (2).

Dels en fostran till tävlingsidrottare, dels till goda föreningsmedlemmar enligt svensk folkrörelsetradition. Det tycks dock finnas en snedrekrytering som uttrycks genom att pojkar idrottar mer än flickor och att rika idrottar mer än fattiga

(2). Det gäller såväl svenskfödda som

invandrade barn och ungdomar. Barn och ungdomar med invandrarbakgrund är underrepresenterade i föreningslivet (3)

särskilt flickor (4,5). Idrottsrörelsens

idéprogram Idrotten vill uttrycker en ambition att invandrade barn och ungdo-mar ska ha möjlighet att delta i idrott. Idrotten ska ”aktivt arbeta för att barn och ungdomar med invandrarbakgrund kommer med i idrottens föreningsverk-samhet” (1).

Idrotten som integrationsarena

Aktiviteter inom den svenska idrottsrörel-sen har under ett drygt sekel växt till att bli den vanligaste fritidssysselsättningen för barn och ungdomar. Den utveckling och framgång som den organiserade idrotten har genomgått under de senaste decennierna har enligt pedagogen Lars-Magnus Engström begränsat den oorgani-serade, spontana idrotten (6). Han menar

dock att den nu växer igen, men i andra former. Folkrörelsebakgrunden och det ideella engagemanget gör att idrott också engagerar många föräldrar och därför borde kunna fungera som en viktig mötesplats mellan nyanlända och redan etablerade medborgare. Genom idrotten kan nyanlända lättare involveras och få kontakter i det nya hemlandet. Ett

ömsesidigt utbyte skulle vara möjligt och invandrande barn och ungdomar som kommer till idrotten skulle då inte bara anpassas till den svenska modellen, utan även vara med att omforma och utveckla den (7).

Men bilden av den organiserade idrottens betydelse för invandrares integration är inte entydig. Idrottsrörelsen har svårt att attrahera alla medborgare, där socioeko-nomi, kön, kultur och etnicitet är begrän-sande faktorer, och verksamheten tycks oftare styras av idrottens behov än av de idrottandes intressen (2,8,9). Den

organise-rade idrotten tycks ha svårt att vara receptiv mot den kulturella mångfald som invand-rade barn och ungdomar representerar.

Forskaren Kristin Walseth använder begreppen bridging och bonding när hon diskuterar och beskriver idrottsutövandets betydelse för kontakt och kommunikation mellan idrottsdeltagare (10). Bridging

innebär att lära känna människor som är annorlunda än en själv, till exempel män-niskor med annan kulturell och etnisk bakgrund. Bonding innebär att behålla relationen med kamrater med samma bakgrund som man själv. Walseths studie visar att de flesta nya relationer i en idrotts-klubb är ganska ytliga, men även om de är ytliga kan de ha betydelse för att lära känna lagkamraternas bakgrund, normer och värderingar. Bonding är vanligt inom idrottsverksamhet där individer som har känt varandra länge finns i samma idrott. Det är inte lätt komma in i den idrottsge-menskapen, vilket kan leda till utanförskap

(11,12).

Idrott och identitetsarbete

Relationen mellan kultur och identitet har avgörande betydelse för om individen väljer att delta i en verksamhet eller inte (5). En Krister Hertting Lektor i lärande Luleå tekniska universitet Institutionen för konst, kommunikation och lärande Inger Karlefors Lektor i pedagogik Umeå universitet Pedagogiska institutionen

(11)

individs identitet har formats av den uppväxt och den kultur man växt upp i. Forskaren Fazal Rizvi menar att skapan-det av kulturer och identiteter är en mångfacetterad och rörlig process där identiteter och sociala sammanhang både formar och formas av varandra (13).

Walseth använder termen identity work för att betona att identiteten är något som individen måste arbeta med (14). I

spän-ningsfältet mellan den egna kulturen och den nya, blir identiteten ifrågasatt och resultatet kan bli ett ställningstagande om att delta i idrott eller inte.

De flesta studier som har beskrivit de invandrade barnens och ungdomarnas föreställningar och erfarenheter av den organiserade idrotten har riktat sig mot ungdomar, som redan är eller har varit involverade i idrottsrörelsen. I den här studien vill vi ta fasta på de bilder och föreställningar om idrott som barn har med sig till Sverige och hur barnen ser på idrott som fritidssysselsättning i den form den har i Sverige.

Barns bilder av idrott i Sverige

Studien genomfördes på en skola för integration i en svensk kommun, där alla nyanlända barn påbörjar sin skolgång med fokus på språkinlärning. När barnen anses mogna slussas de över till den ordinarie skolgången. Tiden vid integra-tionsskolan är cirka sex månader till två

år, beroende på ålder och bakgrund.

Målgruppen i studien var barn mellan 10-13 år. Studien genomfördes i två steg. I det första steget inbjöd vi 20 barn (två grupper om tio barn) att rita teckningar. Instruktio-nen var att rita en bild om en upplevelse av idrott i hemlandet. Många av barnen hade vid det tillfället precis anlänt till Sverige. I samband med det fördes enklare informella samtal med barnen för att få en större förståelse för deras tankar (15). I nästa steg,

åtta månader senare, deltog sex barn i intervjuer om sina erfarenheter och önsk-ningar om idrott i Sverige. Dessa barn presenteras närmare i den här artikeln. I analysen av teckningsstudien framträdde tre teman: idrotten som formell arena,

idrotten som informell arena och idrotten som åskådararena. Urvalet av barnen är

gjort utifrån dessa teman.

Geoff kom hit från Indonesien

tillsam-mans med sin pappa. Mamma är kvar i Indonesien. Hans teckning visar barn som spelar fotboll, men också en annan lek – jampering. Det träd som finns på teck-ningen symboliserar leken. Den går till så att barnen klättrar upp i ett träd med oljad stam och hämtar saker som hänger i trädet. När han spelade fotboll i Indonesien var det mest på lek tillsammans med kompisar, men han har också spelat organiserat med tränare. Här i Sverige vill Geoff spela fotboll i ett fotbollslag på sin fritid och har också

Barnen i studien har olika erfarenheter av organiserad idrott. Kulturella skillnader finns och även en könsskillnad. Två flickor kan inte delta på grund av att bland annat klädseln sätter stopp för det. Barnen på bilden har inget att göra med de barn som nämns i artikeln.

(12)

haft kontakt med en klubb där hans kompis spelar. Han fick dock inte börja direkt utan han behöver träna mer först. Det skulle betyda väldigt mycket för honom om han blev antagen till laget. Fotbollen i Sverige är annorlunda än den i Indonesien menar Geoff. I Sverige behö-ver man kunna passa mer än i Indonesien, där sparkade man hårt. Geoff tycker att skolan är roligare än fritiden för där har han sina kompisar, och han är medveten om att skolan är viktig och att han måste lära sig mer.

Mustafa kommer från Burma, men

bodde senast i Thailand. I Burma lekte han fotboll med sina kompisar men spelade inte organiserat. Mustafa tränar sedan en tid tillbaka två gånger i veckan med ett fotbollslag i Sverige och vill bli fotbollsproffs. Han menar att han har kompisar i laget under träningar och matcher, men umgås inte med de andra spelarna i laget efter träningen. Då umgås han i stället med sina klasskompisar från språkskolan. Han har ibland svårt att följa med och förstå det tränarna säger på svenska och tycker det är svårt att fråga. Ibland frågar han en lagkompis. Han tycker att det vore bra om tränarna pratade långsammare, då skulle det vara lättare för honom att förstå. Han försöker titta på övningarna och skapa sig en förståelse för hur de ska utföras. Han skulle gärna ha med sig de andra kompi-sarna från språkskolan på träningen, det skulle göra honom mer trygg. När han inte är i skolan eller på träning så försöker han lära sig svenska och läser andra läxor.

Kim är från Kina har bott sex månader

i Sverige. Han tycker mycket om att spela pingis. Han spelade mycket med sin pappa i en park i Kina, men han har inte spelat pingis sedan han kom till Sverige. Nu spelar han gitarr och dator på sin fritid. Han skriver, målar och läser nyheter. Han träffar inga kompisar på fritiden, utan gör många saker för sig själv. Kim tycker om att simma och han skulle gärna spela tennis på sin fritid. Han skulle gärna vilja komma i kontakt med en idrottsförening, i pingis eller tennis. Men han vet inte hur man gör. Hans pappa kan inte heller så pass bra svenska att han kan hjälpa till.

Annia kommer från Somalia. Hon är 11

år går i 4-5-6:an. Hon har sjal runt huvudet och lång kjol. Hon har sju systrar och två bröder. Efter skolan leker hon ofta med sina syskon ute. De jagar varandra, kastar snöboll och pratar somaliska. I Somalia lekte de andra lekar, för där fanns ingen snö att göra snöbollar av. Hon har ingen

erfarenhet av idrott från Somalia och hon kan inte vara med på den idrottsundervis-ning där man måste ha lite kläder på sig. Då säger hon att hon är sjuk. När de springer så är hon med och på redskapsbana. På fritiden när hon inte leker, gör hon läxor. Svenska och matematik nämner hon särskilt. Det finns ingen idrott som hon skulle vilja hålla på med.

Maia är en allvarlig lite blyg tjej på 12 år.

Hon har en bror som är 14 år. I Thailand spelade hon fotboll. De spelade 11-manna-fotboll och hon spelade center. Det var roligt att spela fotboll, men ibland kunde det bli för allvarligt. I Sverige spelar hon tennis på tv:n. Det är roligt, men hon skulle gärna lära sig tennis på riktigt, men hon vet inte hur det skulle gå till. Hon spelar också bordtennis och badminton på tv:n. Basket, som det finns mycket av i staden och på hennes skola, tycker hon inte om. Hon har fått bollen i huvudet och det gör ont, så basket vill hon inte spela. Badminton skulle hon helst vilja spela och gärna med andra tjejer. I Sverige spelar hon fotboll en gång i veckan med skolan. På idrottslektionerna spelar de badminton, basket och springer. Maia kan inte simma, men är med på simlektionerna. Hon går dock inte på badhuset själv med sin bror eller med famil-jen för att träna.

Saga är 12 år är en charmig, glad och

öppen tjej som kommer från Afghanistan. Hon har en syster och tre bröder, så de är sju i familjen. I Afghanistan har hon en vit häst, hund, får och kor, som hon lämnade där. Om hon reser tillbaka dit kan de krama henne säger hon med längtan i rösten. Saga ritade fyra barn som spelar basket. Det är hon själv och hennes klasskompisar. Maia, som inte tycker om basket, är en av dem. De spelar basket på skolgården och då de har olika språk så talar de svenska med varan-dra. I Afghanistan spelade hon fotboll, lekte, hoppade hopprep och lekte kurra-gömma. Pojkar och flickor lekte

(13)

tillsam-1/2012 svensk idrottsforskning 13

Referenser

1. Idrotten vill. Riksidrottsför-bundet. 2005.

2. Peterson, T. SOU 2008:59. Föreningsfostran och tävlingsfos-tran. 2008.

3. Norberg, J. R. Idrott och inte-gration. En kunskapsöversikt. Riksidrottsförbundet. 2002. 4. Idrott och integration – en statistisk undersökning. Rik-sidrottsförbundet. 2010. 5. Strandbu, Å. Identity, embod-ied culture and physical exercis: Stories from Muslim girls in Oslo with immigrant back grounds Young. 2005. 13:27. pp27-45. 6. Engström, L-M. Svensk idrottsforskning. 2004. 4:10-15. 7. Peterson, T. Idrotten som integrationsarena? I: Att möta främlingar. G. Rydstad & S. Lun-dberg (red). Arkiv. 2000. 8. Walseth, K. En problemati-sering av idretten som arena för integrasjon av etniske minoriteter. www.idrottsforum. org. 27 januari 2012. 9. Lundvall, S. Handslagsrapport 2007:13. Riksidrottsförbundet. 2007.

10. Walseth, K. Sport, Education and Society. 2008. 13, 1: 1-17. 11. Elling, A & Knoppers, A. J Youth and Adolescence. 2005. 34, 3:257-268.

12. Cortis, N. Australian J Social Issues. 2009. 44, 1:91-106. 13. Rizvi, F. Discourse: Studies in the Cultural Politics of Educa-tion. 2009. 30, 3:253-268. 14. Walseth, K. Young Muslim Women and Sport: The Impact of Identity Work. 2006.

15. Karlefors, I. & Hertting, K. Svensk Idrottsforskning. 2011. 20, 2:21-25.

16. Hertting, K., Alerby, E. Int J Learning. 2009. 16:633-648 Kontakt

Krister.hertting@ltu.se Inger.karlefors@ltu.se

mans. Saga gör inget särskilt efter skolan. Hon är hemma och läser, övar till något prov eller spelar dator. Hon vill inte vara med i någon klubb och spela basket för nu är det ju snö ute. Men inne vill hon inte heller spela, för det är för många pojkar som gör det. Hon behöver också vara hemma och passa sina småsyskon när mamma och pappa arbetar. Hon har inga svenska kompisar, men skulle gärna vilja ha några. Saga är så duktig på att simma så hon ska börja lära sig simma ryggsim. Om någon skulle be henne komma och spela i sitt basketlag skulle hon följa med (åtmins-tone med intervjuaren): ”Jag kommer med dig alltid”, säger hon. Ska hon vara med i någon klubb vill hon ha någon kompis med sig eller någon som hon känner.

Svårt att få kontakt med idrotten

Den preliminära analysen av intervjuerna visar på intressanta mönster. Utgångspunk-ten för analysen var alltså de teman som framkom vid teckningsstudien: idrotten

som formell arena, idrotten som informell arena och idrotten som åskådararena. Vid

intervjuerna framkom att alla utom en pojke fanns på åskådararenan, men flera av barnen ville in på den formella idrottsare-nan. Att inte veta hur man kommer i kontakt med en idrottsklubb, att inte vara bra nog eller att vilja ha någon som räcker ut handen och säger ”Kom med”, var tre skäl till att barnen befann sig på åskådara-renan i Sverige.

Barnen har också olika erfarenheter av organiserad idrott beroende på vilket land de kommer ifrån. Medan Kim, Maia och i viss mån Geoff har erfarenhet av organise-rade idrottsaktiviteter (det ingår i deras identitet) så har de andra barnen inte den erfarenheten. Förutom att idrottserfarenhet kan bero på en kulturell skillnad, kan vi ana att det också finns en könsskillnad. Två av flickorna kan inte delta i organiserad idrott på grund av klädseln, att pojkar är där eller att de behöver ta ansvar för familjen. Familjeförhållanden tycks också ha en betydelse. Med många syskon att leka med ligger den informella aktiviteten närmre identiteten än den formella. Mustafa är den enda som tagit sig in i den organiserade svenska idrotten. En förståelse av hans berättelse är att han kommit till det Wal-seth benämner bridging, men han har fortfarande en bit kvar till bonding.

De preliminära resultaten visar att barnens ankomst till en ny kultur gör att det blir förskjutningar mellan aktivitetsa-renorna. Olika hinder måste övervinnas för att barnen ska kunna delta i idrotts-verksamheten. De flesta barnen i studien hamnar på åskådararenan och den informella arenan när de kommer till Sverige, men det finns en önskan att ta sig till den formella arenan. Trots politiska intentioner om en idrott för alla finns det svårigheter för barnen att komma i kontakt med idrotten som formell arena vid ankomsten till Sverige, och även när kontakten är tagen är det inte självklart att få vara med.

Vi har i tidigare studier sett att barn som rör sig i flera kulturella sammanhang och utvecklar vad man skulle kunna betrakta som dubbla identiteter att hantera, kan göra detta till något positivt och en stolt del av den man är (16). Kan

idrotten hjälpa till att skapa utrymme för den stoltheten och bli en positiv byggsten i skapandet av en identitet i det nya hemlandet? Som forskaren Tomas Peterson lyfter fram finns möjligheten att invandrade barn och ungdomar inte enbart formas av den svenska idrottsrö-relsen, utan att de också är med och utvecklar och omformar den (8). Idrotten

har en lång tradition av internationella och globala möten. Men idrotten verkar också lokalt. För oss i Sverige är det en utmaning att få vårt svenska system att på ett naturligt sätt möta de globala rörelser som är ett faktum i dagens samhälle. För att möta barn och ungdomar som kommer hit från andra kulturer sätts högre krav på förståelse, känslighet och flexibilitet hos den svenska idrottsrörelsen och dess föreningar. Genom förståelsen, känslighe-ten och flexibilitekänslighe-ten kan idrottsrörelsen närma sig de bilder som barn från olika kulturer har av idrott, och någonstans smälta samman med dessa. Det skulle vara till gagn för både idrotten och alla barn som vill vara en del av idrottsrörel-sen. Vi hoppas få möjlighet att genomföra en studie inom ett par år, när barnen hunnit etablera sig i sina lokala skolor och sina lokala sammanhang och vidare studera hur dessa barns förhållande till den svenska idrottsrörelsen har utveck-lats.

(14)

Ledare osäkra om

barns rättigheter

Hur ser ledare på barns rättigheter? Svaren från närmare

200 ledare visar att många är ovana att resonera i termer av att

idrottande barn har rättigheter och att kunskapen om barn-konventionens innehåll är låg.

Sv e r i g e S r e g e r i n g har bestämt att ”all barn- och ungdomsverksamhet som får statligt stöd ska bedrivas ur ett barnrätts-perspektiv”(1). Ett sådant perspektiv utgår

från FN:s konvention om barnets rättig-heter, den så kallade barnkonventionen. Känner barn- och ungdomsledare till det regeringsbeslutet? Har de kunskap om vad det innebär att ta utgångspunkt i ett barnrättsperspektiv? Och vilka rättigheter anser ledare att idrottande barn har?

De här frågorna behandlas i studien

Idrottsledarna och barnkonventionen (2).

Syftet med undersökningen var att studera idrottsledares syn på idrottande barns rättigheter, med särskilt fokus på barns rätt till delaktighet och att få komma i främsta rummet. Frågeställning-arna rör ledares syn på vilka rättigheter och skyldigheter idrottande barn har, vad barn kan vara delaktiga i och bestämma över, vad det innebär att utgå från barnets bästa, och vilket barns bästa som avses. I den här artikeln är fokus särskilt riktat mot den första frågan: Vilka rättigheter och skyldigheter anser ledare att idrot-tande barn har? Barnkonventionen utgör den fond mot vilken resultaten tolkas och det är också konventions definition av barn, alla människor under 18 år, som används i studien (3).

Idrotten vill – inte bindande

Regeringen är alltså tydlig med att idrott för unga ska utgå från barnkonventionen, men vad anser idrottsrörelsen? På Riksi-drottsförbundets stämma år 2009 beslu-tades att utformningen av all barn- och

ungdomsidrott ska utgå från barnkonven-tionen, och att så ska föras in i idépro-grammet Idrotten vill. Skrivelsen inleder nu de riktlinjer och rekommendationer som sedan programmets tillkomst år 1995 stipulerar hur idrott ska utformas för barn och unga (4). Idrottsrörelsens officiella

hållning överensstämmer alltså med regeringens beslut, men idrottsrörelsen består av självständiga förbund och föreningar och även om Idrotten vill utgör ett styrdokument har den ingen bindande funktion. Utvärderingar har också visat att Idrotten vill inte har särskilt stor genomslagskraft på föreningsnivå (5). Hur

idrott ska utformas för barn och unga verkar det med andra ord finnas olika och delvis motstridiga uppfattningar om. Det är därför angeläget att studera vilka föreställningar idrottsledare har om barns rättigheter, liksom vilken förståelse ledarna har om vad ett barnrättsperspek-tiv konkret kan innebära. Det senare är också en förutsättning för att perspektivet ska kunna omsättas i den praktiska idrottsverksamheten, vilket påpekas i regeringens proposition (1).

Idrottsledares dubbla uppdrag

En utgångspunkt för studien är att ledares handlingsutrymme är beroende av det sammanhang som ledaren ingår i. Med detta menas, enkelt uttryckt, att ledare inte enbart agerar efter eget huvud, utan att deras agerande är betingat av den situation de befinner sig i. I det här fallet utgörs situationen av en idrottslig praktik där det både finns uttalade och outtalade

Karin Redelius Docent i pedagogik

(15)

regler för och förväntningar på hur en idrottsledare ska uppträda. Hur en ledare handlar, hur han eller hon utformar och organiserar idrottsverksamheten, är påverkat av ledarens egna kunskaper och

erfarenheter av idrott men också av hur dessa kunskaper och erfarenheter tas emot av omgivningen (6).

Den speciella miljö som barn- och ungdomsidrotten utgör är också betingad av det som Tomas Peterson kallar för idrottsledares dubbla uppdrag: dels föreningsfostran, vilket är det uppdrag som kommer från samhället, dels täv-lingsfostran, vilket är idrottens eget uppdrag (5). Det förra handlar om att

utveckla demokratiska tanke- och hand-lingsformer och att ge barn och ungdomar möjligheter att idrotta och att vara delaktiga i och ta ansvar för sin egen idrottsutövning. I uppdraget ingår att ta hand om alla dem som vill vara med och att låta var och en utvecklas på sina premisser. Genom att barn och ungdomar får en föreningsfostran uppfylls en del mål som inte nödvändigtvis handlar om idrott, men som är viktiga ut ett samhälleligt per-spektiv.

Det andra uppdraget däremot, tävlings-fostran, handlar om att uppfylla idrottens mål. Denna fostran innebär att lära de unga att handskas med vinster och förluster, medtävlare och motståndare samt att förbereda barn och ungdomar för att kunna prestera så bra som möjligt i ett idrottsligt tävlingssammanhang. Målet är med andra ord att bli bra i idrott, och i detta fostransuppdrag ingår att ge alla en grenspecifik utbildning och att utveckla barn och ungdomar till duktiga idrotts-utövare. Även om förenings- och tävlings-fostran inte behöver utesluta varandra, präglas ledaruppdraget av dessa delvis motstridiga mål.

Vilka ledare tillfrågades?

Två olika datainsamlingar ligger till grund för studien. Den första består av inter-vjuer med tolv idrottsledare, åtta män och fyra kvinnor. Ledarna är mellan 22 och 52

år och de verkar som tränare för barn och ungdomar i föreningar i Mälardalen och i Stockholmsområdet. De representerar idrotterna badminton, bordtennis, fotboll, gymnastik, ishockey, karate och konståk-ning. Ledarna är verksamma i både lag- och individuella idrotter och de represen-terar både bredd- och mer elitinriktade föreningar.

Den andra datainsamlingen består av enkätsvar från 160 ledare. Av dessa är 111 män (70 procent) och 49 kvinnor (30 procent). Den äldsta ledaren är 64 år och den yngsta 15 år. Medelåldern är 33 år. De flesta har varit ledare i minst fem år, men några gjorde sin första säsong. Var femte ledare har varit ledare i tolv år eller mer. Knappt 40 procent har egna barn bland dem de tränar. Åldersspannet på de barn och ungdomar de är ledare för varierar mellan 5 och 18 år. Ledarna representerar ett trettiotal olika idrotter.

Få känner till idrottens idéskrift

I idrottsrörelsens gemensamma idéskrift

Idrotten vill finns de övergripande

riktlinjerna för hur barn- och ungdomsi-drott ska bedrivas. Dokumentet är ett viktigt styrinstrument, men frågan är vilken kunskap ledarna har om skriften. Drygt hälften (55 procent) av ledarna svarade att de inte känner till Idrotten

vill. En fjärdedel sa att de har hört talas

om dokumentet och tio procent svarade att de har bläddrat i det. Knappt sju procent (eller elva personer) svarade att de har läst Idrotten vill.

Regeringen beslutade relativt nyligen om att enbart den barn- och ungdoms-verksamhet som bedrivs i enlighet med ett barnrättsperspektiv ska erhålla statligt stöd. Har beslutet ändå nått fram till verksamma idrottsledare? Av de ledare som besvarade enkäten, anger majorite-ten (80 procent) att de inte känner till regeringsbeslutet. I en öppen fråga ombads ledarna ge exempel på vad det kan innebära att utgå från barnkonventio-nen när man utformar idrott för unga. Drygt 70 procent svarade att de inte visste vad det kan innebära medan resterande andel ledare formulerade olika förslag.

Vilka rättigheter har barn?

I enkäten ställdes frågan: Har de barn/ ungdomar som du leder några

rättighe-”Drygt hälften svarade

att de inte känner till

Idrotten vill.”

(16)

ter? En stor andel ledare (70 procent) svarade ’Ja’ på den frågan. Resterande andel svarade antingen att idrottande barn inte har rättigheter (cirka 10 pro-cent), eller att de åtminstone inte har några som de kan komma på (cirka 20 procent). Ledarna beskrev också med egna ord cirka 150 olika exempel på vad rättigheterna kan bestå av. I stort kan de kategoriseras i sex skilda områden, det vill säga barns rätt:

Svarsbilden var dock inte enhetlig utan kännetecknas istället av stor spridning. Att dessa kategorier går att mejsla ut bland svaren betyder alltså inte att alla ledare gav exempel på samtliga, eller ens på någon, av ovanstående rättigheter.

Rätten att få säga sin åsikt och att bli lyssnad på, som är en viktig princip i barnkonventionen, var en av de vanligast förekommande. Ändå var det inte fler än ett tjugotal av de cirka 150 exempel som gavs som handlade om barns rätt att få komma till tals. Rätten att bli respekterad och bemött på ett bra sätt när man idrottar förekom också i ett tjugotal svar. Många av svaren var kortfattade och knapphändigt formulerade, vilket inte är så konstigt med tanke på att frågan skulle besvaras skriftligt i en enkät. Låt oss därför vända blicken mot de ledare som intervjuades och se hur de besvarade frågan om idrottande barns rättigheter.

Är rättigheterna självklara?

Då frågan ställdes i intervjuerna var det tydligt att många ledare först inte förstod den. En av dem, en konståkningstränare, begrundade frågan länge och sa sedan:

”Oj, vad svårt … [lång paus]. Jag kan ju bara tala om konståkning och där kan jag inte komma på någonting… faktiskt. Näe, har du något förslag eller någon ledtråd?”

Andra ledare behövde också fundera en stund, och uttryckte sig sedan lite

tvek-Det har stormat ordentligt kring gymnastiksporten den senaste tiden. Tidiga elitsatsningar har kritiserats hårt, inte minst i en artikelserie i Dagens Nyheter. Flera före detta gymnaster har beskrivit tränings-klimatet och vittnat om en osund tränarkultur. 1. Att delta.

2. Att bli behandlade väl, erade och sedda.

3. Att få säga vad de tycker och bli lyssnade på.

4. Att få utvecklas i sin idrott. 5. Att få bestämma (vissa) träningar och övningar.

6. Att ha utbildade, kunniga och engagerade ledare.

(17)

samt, som om det var något lurt med frågan: ”Ja… det ska de väl ha… nu är jag inte riktigt säker på var du vill komma?” Att det för många var ovanligt att tänka i termer av idrottande barns rättigheter, bekräftades även mot slutet av intervjun. Ledarna ombads då reflektera över om det var något som behandlats i intervjun som de inte tänkt på tidigare. En ledare svarade:

”Ja, det här med barns rättigheter … den hade jag inte ens lagt en tanke på. Jag tror att det lätt blir att man tänker på vad de har för skyldighe-ter. När du sa rättigheter, då kunde jag inte komma på något. Jag har inte ens funderat kring den frågan alls… faktiskt. Och det tror jag inte bara gäller mig.”

Flera var inne på samma spår, så ledarens fundering ovan stämmer. En tränare hade dock inga svårigheter med att formulera sig. En badmintontränare för tonåringar svarade snabbt:

”Om de har några rättigheter? Ja … jag tvingar de aldrig. De är här på egen fri vilja. Jag säger så här: Jag kan inte tvinga er och jag vill inte tvinga er. Ni får gå hem precis när ni vill, och så får ni komma tillbaka nästa gång. Jag kommer inte att tvinga er, men jag kommer att driva er till saker. Det är mitt jobb. Jag kommer att driva er till utveckling!”

I ovanstående citat låter det nästan som att barn också har en skyldighet att utvecklas, och frågan är vad ledare anser om barns skyldigheter. Den frågan utgör den andra sidan av myntet och säger indirekt också något om barns rättighe-ter.

Vilka skyldigheter har barn?

Både i enkäten och i intervjuerna fick ledarna besvara frågan om idrottande barn har några skyldigheter. När det gäller den frågan redovisas intervjusva-ren först. Vi fortsätter därför med den badmintontränare som citerades ovan. När han talar om barns rättigheter, framhåller han att han aldrig tvingar barn. På följdfrågan, som handlar om huruvida barn som idrottar har några skyldigheter, återkommer han till frågan om tvång kontra frihet:

”Skyldigheterna är att de ska vilja! När de kommer till min träning så måste de vilja vissa

saker; de ska vilja driva sin kropp. Det finns inget tvång. Tvånget är att de ska försöka, men det är det enda. […]. Det finns inget tvång, jag kan inte tvinga dom till någonting. Men jag kör ju med krav, jag kör med hot, jag kör med… alla de saker som alla ledare gör.”

Att döma av ovanstående utsaga handlar barns skyldigheter om att de måste vilja. Enligt tränaren är det viljan att driva sin kropp hårt och viljan att alltid försöka som räknas, och som det enligt honom är barns skyldighet att leva upp till på träningen.

Flera andra ledare talar i intervjuerna om vikten av att vara fokuserad och om att barnen måste göra sitt bästa. Ledarna framhåller att det förvisso är en rättighet för barn att få idrotta, men i samtalen blir det tydligt att när barnen väl är på en träning, då har de också en skyldighet att göra det de är där för, nämligen träna och göra som tränaren säger. En fotbollsträ-nare som har hand om tioåriga flickor, säger:

”Ibland är de ju ofokuserade, så otroligt ofokuserade och vi tycker att vi lägger ner tid dels på att lägga upp en träning, dels på att vara där… och då kan de ju inte hålla på och flamsa, de måste ju lyssna på vad vi säger.”

När fotbollstränaren uttrycker sig på det viset handlar vikten av koncentration om att barnen ska vara fokuserade för ledarnas skull. Ledarna har ansträngt sig och lägger ner tid, oftast ideell sådan, på sitt uppdrag. Då måste de också få utdelning i form av uppmärksamma barn som beter sig så som ledarna vill och önskar.

Vi ska nu närmare granska enkätsva-ren. Drygt 20 procent av ledarna menade att idrottande barn inte har några skyldigheter (eller åtminstone inga som de kan komma på). Resterande andel gav med egna ord exempel på vad idrottande barns skyldigheter kan bestå av. Liksom i fallet med rättigheter är det ingen enhetlig svarsbild som tonar fram, utan exemplen är många och av olika karaktär. När ledarna själva ger exempel på

skyldigheter kan det låta som följer:

”Passa tiden, vara tysta när andra pratar, räcka upp handen om de vill säga något, respektera alla i laget”. (manlig fotbollstränare)

(18)

”Vara en god kamrat och engagerad i träningen”.

(manlig simtränare)

”Kämpa på träning och match”.

(manlig handbollstränare)

”Närvara på träningar och följa programmet”.

(kvinnlig baskettränare)

”Komma i tid, höra av sig om de inte kan komma, vara vänliga mot andra”. (kvinnlig

gymnastik-tränare)

”Hålla tider, vara ordningssam, normala skolregler”. (manlig brottningstränare)

De enskilt vanligaste skyldigheterna som anges är att komma i tid till träningen respektive att höra av sig om man inte kommer (cirka 25 svar vardera). De framhåller även vikten av att följa över-enskomna regler. Och precis som en tränare uttrycker det i sista citatet ovan, så är det i mångt och mycket skolans regler som ledarna anser vara idrottande barns skyldigheter.

Rättigheter och skyldigheter

En kort sammanfattning av resultaten ger vid handen att skriften Idrotten vill i stort sett är okänd. Åtminstone sett till hur många som de facto anger att de läst skriften, men andemeningen kan natur-ligtvis vara känd bland ledarna. Merpar-ten av ledarna har inte hört talas om regeringens nya riktlinjer rörande det statliga stödet. En majoritet kan heller inte ge exempel på vad det kan betyda att ha barnkonventionen som utgångspunkt då idrottsverksamhet för barn och unga ska utformas. Dessutom är många ledare ovana att tänka i termer av och att tala om idrottande barns rättigheter. Flera menar att frågan om barns rättigheter sällan berörs inom idrotten, vilket dock inte är detsamma som att barns rättigheter inte tillgodoses i den praktiska idrottsverk-samheten. När ledarna ombeds ge exem-pel på vad rättigheterna kan bestå av, är det inte en enhetlig bild som tonar fram. Det kan både bero på att det finns många rättigheter att framhålla, och att det inte finns någon samstämmig uppfattning bland ledarna om vad idrottande barns rättigheter kan bestå av. Att beskriva idrottande barns skyldigheter, verkar för ledarna te sig något lättare.

Frågan om rättigheter och skyldigheter

är komplex. Nästan samtliga av de kategorier svar som identifierades som barns rättigheter, går att återfinna som skyldigheter: Barn har rätt att delta i idrott men de har också har skyldighet att träna, komma i tid och att meddela frånvaro. Barn har rätt att bli bemötta väl, respekterade och sedda men de har också

skyldighet att ha ett gott uppförande,

respektera andra och vara en bra kompis. Barn har rätt att komma med synpunkter och att bli lyssnade på men de har också

skyldighet att lyssna på andra, vara tysta

när ledarna pratar och att följa instruktio-ner. Barn har rätt att utvecklas i idrott men de har också skyldighet att ha rätt inställning, vara fokuserade och göra sitt bästa. En tolkning av att idrottande barns rättigheter och skyldigheter framstår som två sidor av samma mynt, går att hänföra till idrottsledares dubbla uppdrag. De har rätt att vara med, känna delaktighet och må bra (föreningsfostran), men de har också en skyldighet att träna så att de utvecklar sina färdigheter och att ha rätt inställning (tävlingsfostran).

Barnkonventionen – ett stöd!

Att barnkonventionen ska vara en utgångspunkt om föreningen ska få statligt stöd, känner alltså få ledare till. Skulle konventionen, om den var mer känd och bearbetad, kunna vara ett stöd då ledarna balanserar mellan att låta alla vara med och att utveckla vinnare? Gunnar Elvin, som arbetar på Barnom-budsmannen och som har erfarenhet som idrottsledare, är övertygad om att barn-konventionen är ett användbart redskap

(8). Han uppfattar barnkonventionen som

möjligheternas dokument, och menar att konventionen inte ska ses som en samling regler utan som ett förhållningssätt. För att vara säker på att man som idrottsle-dare har ett förhållningssätt där barnets bästa är i fokus, finns det ett par enkla kontrollfrågor som man som ledare kan ställa sig: Varför finns vi som förening? Vem är verksamheten till för? Om man inom föreningen eller enskild ledare på allvar reflekterar över de frågorna, är det svårt att komma fram till något annat svar än att det är utövaren, alltså barnet, som verksamheten är till för. Med ett sådant förhållningssätt blir frågan om idrottande barns rättigheter lätt att besvara.

Referenser

1. Regeringens proposition 2008/09:126, Statens stöd till idrotten.

2. Den fullständiga rapporten finns att ladda hem på Riks-idrottsförbundets webplats www.rf.se.

3. Förenta Nationerna. FN:s kon-vention om barnets rättigheter. 1989.

4. Riksidrottsförbundet. Idrotten vill. 1995; 2009.

5. Se t.ex. Engström, L-M. m.fl. Idrotten vill. En utvärdering av barn- och ungdomsidrotten, FoU-rapport 2007:1.

6. Säljö, R. Lärande i praktiken: ett sociokulturellt perspektiv. 2003.

7. Peterson, T. Talangutveckling eller talangavveckling?. 2011. 8. Elvin, G. Möjligheternas doku-ment. I För barnets bästa: en antologi om idrott ur ett barn-rättsperspektiv. Centrum för idrottsforskning 2011:2. Kontakt

(19)

När upphör ledarens

sociala ansvar?

Så gott som alla barn- och ungdomsledare säger att de tar ett socialt

ansvar. Men i konflikten mellan idrottsliga mål och sociala insatser

väljer de flesta idrotten. Vad tycker egentligen ideella ledare om

idrottens självpåtagna roll som fostrare?

De n o r g a n i s e r a D e i D r o t t e n är ett stort fenomen i det svenska samhället, och det gäller inte minst barn- och ungdomsidrotten. Mer än hälften av alla ungdomar mellan 13 och 20 år tränade eller tävlade i en idrottsförening år 2010

(1). Ungdomsidrotten är viktig, inte bara

som ett fritidsintresse, utan också efter-som det finns en förväntan på att idrotten ska fostra de barn och ungdomar som är aktiva i idrottsföreningar samt vara ett socialt stöd för dem som behöver. Barn- och ungdomsidrott handlar alltså inte bara om att leka, träna och tävla, den har också en social dimension. Idén om att idrott kan fostra barn och ungdomar är gammal, den formades under det tidiga 1900-talet, och är fortfarande viktig för idrottsrörelsen (2). Att idrotten är

fost-rande och tar socialt ansvar ger den legitimitet i det vidare samhället, inte minst gentemot staten. Det finns goda skäl att undersöka denna sociala dimen-sion, hur den uttrycks och hur man uppfattar den inom idrotten.

Det är de ideella idrottsledarna som möter och interagerar med barn och ungdomar och det är de som represente-rar idrottsföreningen. För att undersöka om och hur idrotten har en fostrande funktion är denna grupp viktig. Nästan var tionde vuxen person i Sverige är ideellt engagerad i idrotten, och många av dem i barn- och ungdomsidrotten (3).

Därför finns alla typer av människor representerade bland ledarna. Vidare finns det många olika skäl till att bli ledare. Här finns idrottsintresserade, föreningsmänniskor men också föräldrar som blivit engagerade genom sina barn. Idrottsledarna är alltså en viktig men också mycket heterogen grupp. Dessutom

är det förbryllande att idrott har uppfattats vara ett sätt att stötta barn och ungdomar. Tävlingsidrott, som denna undersökning ägnar sig åt, karaktäriseras inte av socialt hänsynstagande, tvärtom syftar den till att någon ska vinna. Det finns alltså en spänning mellan tävlingsidrottens presta-tionsintresse och samhällets förväntan på att idrotten ska fostra som torde påverka hur ideella idrottsledare ser på sitt ledar-uppdrag (4). Samtidigt talar idrottens

företrädare om hur viktig idrotten är för att barn och ungdomar ska bli ansvarsfulla vuxna.

Det finns alltså starka och normativa förväntningar på barn- och ungdomsidrot-tens fostrande roll som står i stark kontrast till idrottens tävlande. För att veta hur idrottsledare ser på idrottens fostrande roll och vilka sociala insatser de gör fick ideella ledare som var engagerade i föreningar inom Sörmlandsidrotten möjlighet att svara på en enkät. 530 personer valde att svara och deras svar ligger till grund för de resultat som här diskuteras. För att analysera deras svar användes två analys-instrument som hade arbetats fram i en tidigare intervjustudie med idrottsledare

(5).

Socialt ansvar och idrottsliga mål

Det första analysinstrumentet fångar upp att socialt ansvar inte är något enhetligt, utan att det tar sig olika uttryck. För att fånga dem delade vi in sociala insatser i olika formar. I en första form är det att vårda de sociala sammanhang som kom-mer med att vara ledare, som att skapa gemenskap och laganda. Nästa form är de allmänmänskliga insatser som uppkommer när man möter andra människor, som att trösta den som är ledsen. Därefter följer de

Johan von Essen Teologie dr. Avdelningen för forskning

om det civila samhället. Ersta Sköndal högskola