"Vi har ju ett stort behov av att kategorisera människor..." - En kvalitativ studie om bemötandet av transpersoner inom socialtjänsten

Kandidatuppsats, 15 hp Malmö Högskola

Socionomprogrammet Hälsa och samhälle

Januari, 2015 205 06 Malmö

”VI HAR JU ETT STORT

BEHOV AV ATT

KATEGORISERA

MÄNNISKOR…”

- EN KVALITATIV STUDIE OM BEMÖTANDET

AV TRANSPERSONER INOM

SOCIALTJÄNSTEN

2

“WE HAVE AN URGE TO

CATEGORIZE PEOPLE…”

A QUALITATIVE STUDY OF THE TREATMENT

OF TRANSGENDER PEOPLE IN SOCIAL

SERVICES

JOHANNA ÅKESSON

Akesson, J. "We have an urge to categorize people ..." A qualitative study of the treatment of transgender people in social services. Degree in Social Work 15 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2015.

Social services should be an authority to provide service and assistance of good quality for all people. It should be equitable and inclusive. It is the social services responsibility to comply with this and work as an inviting character so that everyone in the community feel welcome to the Social services. Research shows that transgender people are a particularly vulnerable group, as they violate the norms that there should only be two sexes and therefore I think it is particularly relevant for social services to work for an inclusive treatment of all, irrespective of gender, sexual orientation or ethnicity. I have therefore chosen to study individual social worker's thoughts on trans-concept, an inclusive approach and their experiences of how the organization works for the knowledge about transgender and approach. Based on queer and gender theory, I have therefore analysed the four interviews made with social workers who are employed in the social services. These theories is questioning and explaining the norms and beliefs that society has that there exist only two sexes. I chose to use my qualitative interviews to gain a deeper understanding of the social workers' experiences and thoughts. The result shows that social workers knowledge about transgender and their situations is low and that the organization is not actively working to increase this. The result also shows how society's norms and values influence the

individual social workers' perceptions of gender, but that they would always try to keep it professional in the treatment of clients.

Key words: Gender norms, inclusive, social services, transgender, treatment, queer

3

FÖRORD

Jag vill rikta ett stort tack till de respondenter som gett mig en stund av deras tid för att svara på mina frågor. Utan deras beskrivningar av deras arbetsplats och egna tankar kring mitt ämne hade inte den här studien varit möjlig. Vill även tacka min handledare, Hanna Cinthio som kommit med tips om vidare fördjupning under processen. Sist vill jag även tacka min förebild och syster, Emilia Åkesson, för hennes synpunkter i mitt arbete och hennes ständiga kamp för ett mer

inkluderande och välkomnande samhälle.

Malmö, januari 2015

4

Innehåll

2.1 Transpersoners egna upplevelser ... 9

2.2 Transpersoner i socialt arbete ... 11

2.3 Åldrande transpersoner i socialt arbete ... 12

3. TEORI... 13

3.1 Queerteori ... 13

3.2 Genusteori ... 14

3.3 Heterosexualitetsnormen ... 15

3.3.1 Den sexuella värdehierarkin ... 15

3.4 Organisationsteori ... 16

3.4.1 New Public Management ... 16

3.5 Kritik mot queer- och genusteori ... 17

4. METOD ... 17 4.1 Kvalitativ ansats ... 17 4.1.1 Urval ... 18 4.2 Materialinsamling ... 18 4.2.1 Fördelar ... 19 4.2.2 Nackdelar ... 19

4.2.3 Bearbetning av insamlat material ... 20

4.3 Studiens trovärdighet ... 20 4.3.1 Kvalitet på intervjun ... 20 4.3.2 Validitet ... 20 4.3.3 Generaliserbarhet ... 21 4.3.4 Etiska överväganden ... 21 5. RESULTAT ... 22

5.1 Socialarbetarens enskilda tankar kring bemötande ... 22

5

5.1.2 Heteronormen ... 23

5.1.3 Könsnormer ... 24

5.2 Organisationens arbete kring bemötande ... 25

5.2.1 Praktiska hinder ... 25

5.2.2 Praxis ... 26

5.2.3 Transkompetens ... 26

5.2.4 Framtida arbete... 27

5.3 Uppfattningar och tankar om transbegreppet ... 27

5.3.1 Viljan att kategorisera ... 27

5.3.2 Jämlikt och med respekt ... 28

5.3.3 Transkompetens ... 29

6. DISKUSSION ... 29

6.1 Ett inkluderande bemötande ... 29

6.1.1 Heteronormen och könsroller ... 30

6.1.2 Organisationens bemötande ... 31

6.2 Transkompetens ... 32

6.2.1 Jämlikt och med respekt ... 32

6.2.2 Framtida arbete... 33 6.3 Slutsats ... 34 7. REFERENSER ... 35 7.1 Litteratur/Artiklar ... 35 7.2 Webbplatser... 36 BILAGA 1 ... 37 BILAGA 2 ... 38

6

1. INLEDNING

1.1 Problemformulering/Bakgrund

I vårt samhälle finns det ett system som är uppbyggt kring två kön, två kategorier: man eller kvinna. Vid födseln får de nyfödda ett personnummer som sätts ihop beroende på barnets biologiska kön, personnumret visar vilket kön barnet

folkbokförs som och det är detta kön som barnet förväntas leva sitt liv efter; man eller kvinna. Inbyggt i dessa två kön finns normer och föreställningar kring hur en ska leva, beroende på sitt biologiska kön. Om det är ett kvinnligt biologiskt kön en föds med så förväntas denna person leva efter feminina och kvinnliga normer. Om en person föds med ett manligt biologiskt kön förväntas denna att leva efter våra manliga, maskulina normer (Butler, 2007).

Det kön vi identifierar oss med och upplever att vi har är vår könsidentitet, det är något alla människor har. Hur mycket en har reflekterat över det är dock en annan sak. Det är när ens egen könsidentitet, ens egen kropp och ens egna uttryck inte stämmer överens med hur omgivningen förväntar sig som det blir ett

normbrytande beteende. Transperson som begrepp kan ses som ett parablybegrepp för alla människor som på något sätt bryter mot samhällets normer kring

könsidentiteter. Det är dock viktigt att komma ihåg att var och en själv bestämmer sin egen identitet, om en identifierar sig som transperson, eller ej. Det finns flera olika begrepp inom trans som ibland används för att beskriva mer exakt hur en bryter mot dessa könsnormer. Transgender/transsexuell används för att beskriva människor som har en könsidentitet som inte passar ihop med det biologiska kön en tillskrevs vid födseln. Detta behöver inte alltid korrigeras men ibland väljer transpersoner att använda sig av hormoner eller liknande för att efterlikna det kön de identifierar sig med. Intergender används ibland för de som upplever sin könsidentitet utanför de kategorier som redan finns eller mellan dessa kategorier. Bigender vill eller kan inte identifiera sig som något av de två kön som finns utan vill vara en del av båda. De som inte vill kategoriseras med ett kön använder sig ofta av begreppet nongender (RFSL UngdomTransformering, 2009).

De personer som lever på ett sätt som inte passar in i de två kategorier samhället redan har blir avvikande. Att komma ut som transperson handlar lika mycket om att berätta om sin könsidentitet som att ”bevisa” den, det handlar om att passera som det kön en identifierar sig som. Det gör det svårt för de som inte identifierar sig med något kön alls, det kräver att hela omgivningen inte har uppfattningen om att det bara finns två kön, vilket inte är läget idag. Cis-personer (personer som identifierar sig med och upplevs av andra som det kön de registrerades som vid födseln) har ofta svårt att se hur de två kategorierna som redan är självklara påverkar och styrs av nästan allt i samhället. Det krävs reflektion och kunskap om transbegreppet för att en ska kunna bemöta på ett korrekt och värdigt sätt (RFSL UngdomTransformering, 2009). En rapport från 2013 som RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter gjort, handlar om misstro hos hbt-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner) för olika myndigheter. Den visar tydligt att misstron för socialtjänsten är hög och att kunskap inom socialtjänsten kring hbt-personers livssituation måste höjas för att dessa personer ska känna sig säkra att kontakta myndigheten (RFSL rapport, 2013). Transpersoner anses vara i en extra utsatt position att utsättas för våld då det finns en utbredd samhällelig transfobi som uttrycker sig genom fördomar, diskriminering och våld. I Brasilien mördades 130 personer som kan kategoriseras

7

inom HBTQ och i flera länder så som Uganda, Egypten och Zimbabwe nekas transpersoner grundläggande mänskliga rättigheter (Mizock & Lewis, 2008).

Det finns begränsad forskning om transpersoners utsatthet för våld i nära relation, men en skotsk undersökning från 2010 visar att ca 80 % av de svarande hade erfarit våld av en nuvarande eller tidigare partner (Roch m.fl., 2010). Detta är ytterligare underlag för vikten av ett gott bemötande hos socialtjänsten, vars uppdrag är att ge stöd och skydd till personer utsatta för våld i nära relation. Något som är anmärkningsvärt under arbetet med studien är det faktum att jag inte någonstans kunde finna någon forskning kring just myndigheters bemötande av transpersoner.

Dessa fakta visar på att det behövs bättre kunskap om transpersoner och att det uppmärksammas, både inom Sverige och internationellt. Inom socialtjänsten är det många insatser där könet inte är avgörande för behandling men det kan ändå finnas hinder i ett adekvat bemötande av transpersoner i form av normativa attityder och värderingar, men även praktiska hinder såsom exkluderande blanketter, datasystem och liknande.

”En grundläggande tanke bakom socialtjänsten är att den ska vara tillgänglig och vara av god kvalitet för alla som har behov av den.”

– ur Socialstyrelsens definition av jämlik socialtjänst

För att socialtjänsten ska kunna bemöta och respektera alla människor i samhället, vilket jämlik socialtjänst handlar om, så måste det finnas kunskap om

transbegreppet och de personer som ingår i detta. Det måste också finnas insikt i hur cis-normen upprätthåller diskriminering och exkludering gentemot de som bryter mot den.

Det bör belysas att i regeringens hbt-strategi avses det 6 miljoner kronor för att under 2014-2016 utbilda och öka kunskapen om hbt-personer inom den offentliga sektorn. En beräknad del av detta går direkt till Socialstyrelsen för att höja

kunskapen om hbt-personers situation och därmed kunna säkerställa ett bra bemötande (regeringen.se).

1.1.1 Diagnos av transsexualism

För att transsexuella ska få tillgång till hormonbehandling genom landstinget eller byta juridiskt kön till det som överensstämmer med sin könsidenitet krävs en utredning. Utredningen görs av Socialstyrelsen genom det rättsliga rådet där beslut tas om diagnos. I utredningen, som kan ta upp till 1,5 år, fastställs diagnosen transsexuell och därefter har denna rätt till vård som kan inkludera hormoner. Från 2011 till 2013 har antalet avslutade könskorrigeringssärenden stigit från 59 personer till 125. Detta visar på en kraftig ökning. Efter att en har genomgått en könskorrigerande behandling kan en efter ytterligare något år byta juridiskt kön genom att ansöka om detta (Bremer, 2011).

Vårdguiden förklarar proceduren som krävs för att sätta diagnosen transsexuell. Utredningen börjar med att en söker in till en vårdcentral och remitteras vidare till en specialistmottagning där en får träffa en psykiatriker, psykolog och socionom som alla gör en egen bedömning. Denna utredning tar oftast mellan ett och ett och ett halvt år. Denna period krävs för att ge patienten tid till att fundera över sin könsidentitet, berätta för närstående om vad som pågår och framför allt förebygga

8

att personen ångrar sig. Utredningen finns också till för att utesluta

personlighetsstörningar eller att identitetskrisen inte beror på något annat i livet. Om diagnosen transsexualism ställs så har individen därifrån rätt till vård som kan innebära hormoner och könskorrigering. Det i sin tur kan leda till att en får byta juridiskt kön och bli folkbokförd som sin könsidentitet (1177.se). Denna

diagnostisering gäller dock endast för transsexuella och inte andra transpersoner. Däremot finns det vissa team som stöder och hjälper andra transpersoner i sin identitet (transformering.se).

1.2 Syfte

Syftet med studien är att se hur enskilda socialarbetare som arbetar med utredning och preventivt arbete inom socialtjänsten tänker kring ett bemötande av

transpersoner. Syftet är även att undersöka hur de upplever att deras organisation arbetar för ett jämlikt bemötande av alla och hur organisationen arbetar kring att höja kunskapen om transbegreppet.

1.3 Frågeställningar

- Upplever den enskilda socialarbetaren att organisationen arbetar för et bemötande av transpersoner, i så fall hur? Finns det några praktiska hinder?

- Vilka föreställningar har personalen inom organisationen om ett bemötande av alla?

- Vilka föreställningar har personalen inom organisationen om ett bemötande av transpersoner?

1.4 Begreppsdefinition

Transbegreppet är ett paraplybegrepp för de personer som har en annan

könsidentitet eller ett annat könsuttryck än det juridiska kön en blev tilldelat när de föddes. Det innefattas alltså av personer som vill korrigera sitt kön och byta juridiskt kön, de som inte ser sig som något kön alls eller en blandning av kvinna och man, de människor som brukar använda kläder och liknande som anses vara typiskt för det kön en själv inte har eller de som ibland vid vissa tillfällen väljer att göra detta (RFSL, Transformering).

”Bemötande handlar om samspel mellan människor, den inställning som personer har till varandra och hur det kommer till uttryck i tal, handlingar, gester, ansiktsuttryck, tonfall etc. Det handlar också om vilka budskap och bilder som förmedlas genom

informationsmaterial, hemsidor, broschyrer, upplysningsskyltar och övrig kundinformation på arbetsplatsen.”

RFSL, Samspelet

I studien är ett bemötande centralt och det är just det som undersöks i intervjuer med socialarbetare, hur ett bemötande ser ut. Bemötandet handlar alltså inte om att möta alla klienter/brukare på samma sätt utan möta dem där de befinner sig. Alla måste mötas på sina egna villkor och respekteras därefter. Normer och

9

värderingar kan påverka mötet på flera olika sätt, det kan försvåra och

generalisera bemötandet. För att beskriva begreppet ’jämlikt bemötande’ använder jag mig av Socialstyrelsens definition, att socialtjänsten ska vara tillgänglig för alla och av god kvalitet för alla. Bemötandet ska alltså vara av den sorten att alla ska känna sig välkomna, inkluderade och bemötandet ska vara av god kvalitet.

Cis-person är en person som identifierar sig med sitt biologiska kön. Dessa personer har alltså ett oftast ett socialt kön som överensstämmer med det

biologiska. Det är dock relevant att komma ihåg att även cis-personer då och då, eller ofta, bryter mot normer för kön.

1.5 Avgränsningar

Transbegreppet är ett stort och brett begrepp som innefattar flera olika kategorier där könsnormerna bryts på ett eller flera sätt. I den här studien kommer jag använda mig av transbegreppet för att identifiera de personer som identifierar sig som ett annat kön än det biologiska, som ser sig själv som en blandning mellan två kön eller inte ser sig som något kön alls.

2. TIDIGARE FORSKNING

I detta avsnitt presenteras den tidigare forskning som gjorts kring ämnet jag har valt för den här studien. Forskningen kring främst hbt-personer har de senaste åren exploderat vilket medför att en del av forskningen kring detta är omfattande. Dock saknas betydande forskning kring bemötande av transpersoner inom

socialtjänsten i Sverige vilket gör att jag får fokusera på annan forskning kring ämnet. Jag har därför gjort ett urval och väljer att fokusera på forskning gjord kring bemötande av transpersoner inom socialt arbete i andra länder men även transpersoners egna uppfattningar och upplevelser av bemötande i allmänhet. Att det inte specifikt blir socialtjänsten i Sveriges bemötande av transpersoner jag presenterar här ser jag inte som något negativt utan snarare tvärtom, tidigare forskning kring bemötande på andra länders arenor som kan likställas med Sveriges socialtjänst ger en djupare förståelse för ämnet och en bredare kunskap om hur det ser ut på andra platser och i andra länder. Den tidigare forskningen ger också en fingervisning om vad som kan saknas i forskningsfältet, i det här fallet om ett jämlikt bemötande av transpersoner inom socialtjänsten i Sverige. Då forskningen kring transpersoner och socialt arbete i andra länder är relativt stor har jag fått göra ett urval och väljer att fokusera på tre internationella

forskningsstudier och två svenska. Forskningen kring transpersoners egna

erfarenheter är relativt stor medan myndigheters synvinkel är nästintill obefintlig. Jag har även kontaktat RFSU och Socialstyrelsen för att se om de har något opublicerat material kring detta, dock utan framgång. Det material som Socialstyrelsen har över detta ämne presenterar jag nedan.

2.1 Transpersoners egna upplevelser

Signe Bremers (2011) avhandling ”Kroppslinjer. Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering” handlar om upplevda erfarenheter av

transsexualism i ett tillstånd där det sociala könet även överensstämmer med det juridiska. Alltså transpersoner som fått beviljat att byta sitt juridiska kön. Detta gör att kategorin som behandlas i denna studie är transsexuella, det vill säga, de

10

föddes med ett biologiskt kön som inte överensstämde med sitt biologiska och har genom diagnosen transsexuell fått ett nytt juridiskt kön. Då denna studie innefattar främst de processer en måste gå igenom för att få ett nytt juridiskt kön kommer jag att fokusera på den del som handlar om hur studiens intervjupersoner upplever att de passerar med sitt nya kön i samhället och hur de tas emot.

Ordet passera är väsentligt i transbegreppet då det är det ordet som förklarar hur en blir bemött av sin omgivning, vilket kön omgivningen uppfattar att en har. Om en biologiskt född kvinna identifierar sig som man och därmed passerar som man så har en lyckats. Detta kräver dock att en tillskriver sig de normer och attribut som är sammankopplade med det kön en identifierar sig med. Det handlar också om att kroppen ska överensstämma med könsidentiteten. Bremer skriver om att försvinna i sin passering, att bli en i mängden vilket många transsexuella

eftersträvar, att kunna vara i olika sammanhang utan att behöva utstå blickar eller frågor om vilket kön en tillhör. Att inte passera kan mycket väl leda till

vardagsproblem, exempelvis vid toalettbesök och i omklädningsrum. Oron för att inte passera är hög bland intervjupersonerna och sådana vardagliga saker som toalettbesök kan frambringa stor ångest. Även Girshick (2008) tar upp

toalettbesök och omklädningsrum som ett ständigt återkommande problem för transpersoner. Då många toaletter är könsuppdelade och håller sig inom normerna för ett två-könssamhälle blir det problematiskt för de som varken identifierar sig som man eller kvinna eller de som inte passerar som det kön som stämmer överens med deras könsidentitet. Detta väcker frågor kring vilken toalett som ska besökas och många gånger väljer transpersoner att ta den toalett som stämmer överens med det biologiska könet för att slippa frågor och glåpord. Detta går dock emot könsidentiteten och kan i många fall åstadkomma ångest. Bremers studie visar på att det är viktigt för många transsexuella att passera som det kön en identifierar sig med och om en inte gör det kan problem och frågor komma upp. Studien visar på att transsexuella måste förändra sin kropp för att passera och därmed bli accepterad som sin könsidentitet. Även om många transsexuella eftersträvar detta gör inte alla det och andra kategorier inom transbegreppet hamnar inte i samma sits (Bremer, 2011). Därför känns det än viktigare att undersöka hur transpersoner som kanske inte passerar eller inte eftersträvar att passera bemöts och vad frågeställningarna blir i det bemötandet.

”Transgender voices – beyond women and men” är en bok av Lori B. Girshick (2008) som beskriver 150 transpersoners upplevelser av olika situationer, av att passera och vad de får möta i samhället som transpersoner. Det framgår att de flesta inte tycker att det är den biologiska kroppen som är problemet eller den som borde justeras utan snarare omgivningens förväntningar och normer. Det är dessa saker som måste ändras för att transpersoner ska kunna känna sig bekväma och inte bli ifrågasatta i sin egen identitet. Det är omgivningens förväntningar på hur en ska bete sig och vara beroende på sitt biologiska kön som sätter upp de barriärer som säger att en bara kan vara man eller kvinna. Intervjupersonerna i studien beskriver hur de antagligen känt sig bättre och inte så utanför om

omgivningen accepterat deras könsidentitet istället för att ifrågasätta den. De som passerar genom att ta hormoner och göra plastikoperationer beskriver hur de helt plötsligt känt sig hemma, att de äntligen var där de skulle och hur omgivningen såg på dem med nya ögon. Detta lämnar, återigen, de transpersoner som inte är villiga att ändra på sin kropp eller inte är transsexuella i en sits där de alltid blir ifrågasatta och där omgivningen kräver att de ska ha ett kön, helst det kön de föddes med så att de överensstämmer med samhällets normer (Girshick, 2008).

11

Att komma ut som transperson betyder inte bara att komma ut en gång för sin familj och vänner utan en kommer ut om och om igen. I olika situationer måste en hela tiden förklara sin könsidentitet för att bli bemött utifrån den. Något som ofta väcker många frågeställningar i omgivningen. I många samhällsinstanser såsom i vården, socialtjänsten och andra myndigheter används ofta journaler eller

mötesanteckningar i utredningar, vilket också kan vara en arena för respektlöshet gentemot den enskilda transpersonen. Exempelvis kan det vara så att’han’ eller ’hon’ används i skrift, vilket gör det svårt för de som inte identifierar sig med dessa pronomen. Dessa personer kan gå under pronomen ’hen’, eller ’den’ men detta är något som många upplever att de alltid måste förklara och understryka. I sådana skrifter är det viktigt att använda sig av ett värdigt och respekterande språk vilket kräver att rätt pronomen används (Girshick, 2008).

2.2 Transpersoner i socialt arbete

Eftersom transpersoner är extra utsatta för att råka ut för trakasserier, socialt utanförskap, diskriminering på arbetsplatsen, nekade till att bli föräldrar samt fysiskt och psykiskt våld då de bryter mot könsnormen är transpersoner en

kategori som är högst relevant för socialtjänsten. Socialarbetare kan på flera olika sätt hjälpa transpersoner, genom att vara ett stöd i våldssituationer, vara ett stöd för anhöriga och hjälpa familjer att acceptera när någon i familjen kommer ut som transperson. Även unga transpersoner är en extra utsatt grupp då alla unga

personer behöver stöd och hjälp i sin identifieringsprocess, speciellt då transpersoner, på grund av cis-normen, genomgår en annorlunda

identifieringsprocess än cis-personer. Som ung transperson kan en uppleva en stark känsla av alienation och isolering vilket kan leda till negativa tankar och depression. NASW Code of Ethics, som är den största medlemsorganisationen för socialarbetare i världen, kräver att socialarbetare ska bemöta förtryckta och utsatta samhällsgrupper med respekt för att säkerställa alla människors lika rätt till

välmående. För att kunna göra detta med respekt för transpersoner måste socialarbetaren se samhället ur ett bredare perspektiv och tillåta att inte könskategorisera sina klienter (Burdge, 2007). Det är få transpersoner, både internationellt och i Sverige som väljer att anmäla brott eller vända sig till någon myndighet för hjälp, för att det finns en för stor misstro för att transkompetens ska finnas på myndigheten (RFSL rapport, 2013) (Mizock & Lewis, 2008).

Psykisk ohälsa är ännu vanligare bland transpersoner än hos homo- och bisexuella (som har en större psykisk ohälsa än populationen generellt) vilket gör denna grupp ytterst aktuell för socialtjänsten. Enligt Markman (2011) i artikeln Gender identity disorder, the gender binary and transgender oppression är det samhällets strukturer kring transpersoners process för att få vara det kön de vill som måste ändras. I dagsläget behövs en diagnos och detta gör att samhället har accepterat och möjliggör det faktum att ha ett två-könssamhälle. Samhället gör, genom att diagnostisera transpersoner, att individen måste göra allt jobb medan omgivningen får ha kvar sina föreställningar kring kön och könsnormer. Det är detta som måste ändras, inte den enskilda transpersonen. Markman menar att socialarbetare och vårdpersonal i synnerhet måste få mer kunskap kring ämnet och därmed börja arbeta emot vårt kategoriseringssamhälle som säger att en kan vara man eller kvinna och att det ska överensstämma med det biologiska kön en föds med.

12

2.3 Åldrande transpersoner i socialt arbete

Då socialtjänsten är den myndighet som behandlar och verkställer äldreomsorgen i Sverige har jag valt att titta på artikeln ”They just don’t have a clue”:

Transgender aging and implications for social work” av Siverskog (2014) som tar upp ämnet om åldrande transpersoner och socialt arbete. Studien är gjord i

Sverige och innefattar intervjuer med äldre transpersoner och deras upplevelser av bemötande genom sitt liv.

Äldre transpersoner är beskrivna som osynliga och den mest underpresenterade gruppen som forskats om i dagens sociala arbete. Det betyder dock inte att gamla transpersoner inte finns och att de inte blir utsatta för exkludering och

diskriminering. Det är påvisat att äldre transpersoner har psykiska och fysiska skador utifrån att de brutit mot könsnormer, som var än viktigare för 40 år sen än vad de är nu. Då fanns inte heller något stöd för transpersoner eller möjlighet att få leva ut sin könsidentitet till fullo. Detta bär många äldre med sig och det visar sig i psykiska problem eller misstro för de myndigheter en nu kan vända sig till. Detta faktum kräver en viss kunskap hos socialarbetare som jobbar med äldre, för att kunna förstå och hjälpa de transpersoner som ändå finns representerade. Många av dessa transpersoner har länge fått leva i en kropp de inte känner sig bekväma i för att inte vara avvikande från normen. Intervjupersonerna i artikeln talar om hur okunskapen kring transpersoner är stor bland de myndigheter som de mött i sitt liv. De menar att de senaste åren har media exploderat kring

transpersoners rättigheter och försökt ge kunskap men trots detta är det så många som inte har en aning om vad det handlar om. De säger att de flesta de mött relaterar transbegreppet till män som går i kvinnokläder. Det finns också förutfattade meningar om att transpersoner skulle ha en homosexuell läggning, vilket inte alls alltid är fallet (Siverskog, 2014).

Myndigheterna har inte haft kunskap om vilken utsatt position transpersoner befinner sig i eller vilken psykisk ohälsa denna utsatthet kan bidra till. Detta leder till situationer där transpersonerna själva måste undervisa vårdpersonal,

socialarbetare och annan myndighetspersonal om deras livssituation och varför de eventuellt har ett problem. Intervjupersonerna berättar att det faktum att de blivit illa behandlade eller nästintill osynliga i myndigheters ögon har påverkat deras psykiska hälsa, speciellt nu i ett äldre stadie. De berättar om hur misstron till myndigheter är stark men att de ser att det är enklare att komma ut som

transperson idag, än då. En av intervjupersonerna berättar om hur hen var tvungen att gå till en gynekolog för att få diagnosen transsexuell. Ett sådant besök kan vara väldigt problematiskt och svårt för en person som inte känner sig bekväm med sitt biologiska kön. Hen behövde också vara på ett mentalsjukhus i en vecka för att genomgå ett antal psykiatriska tester för att få sin diagnos. Trots att diagnos-sättandet tar längre tid idag anser hen att det är ett psykiskt lättare sätt (Siverskog, 2014).

Studiens viktigaste slutsats är att samtliga intervjupersoner är rädda för att en dag behöva flytta till ett äldrevårdshem där det saknas transkompetens och att de där inte kommer bli bemötta på ett värdigt sätt. Det en måste förstå är att alla

transpersoner är egna individer, med egna åsikter och tankar om sitt kön men något som förenar är att majoriteten känner rädsla inför att att uppsöka myndigheter eller andra samhällsinstanser. Det finns en oro för att inte få ett respektfullt bemötande (Siverskog, 2014).

13

Socialstyrelsen kom 2013 med en rapport där de skulle kartlägga socialtjänstens kapacitet och kompetens när allt fler blir äldre, speciellt när det blir alltfler som är öppet homosexuella. De gjorde därför en rapport om socialtjänstens

hbt-kompetens. Rapporten genomfördes genom webbenkäter som skickades ut till förvaltningschefer för vård och omsorg för äldre. Rapporten visar tydligt att det finns en stor okunskap kring hbt-personer och deras situation. Den visar också att endast 10 % av Sveriges kommuner har på något sätt behandlat dessa frågor med de anställda. Socialstyrelsens slutsats av rapporten är att det finns alldeles för lite kunskap och fortbildning inom detta ämne och att det bör ändras snarast

(Socialstyrelsen rapport, 2013).

3. TEORI

Ett av de analysverktyg jag valt för min studie är queerteori. Queer i både politisk rörelse och teori uppmärksammar och problematiserar förhållanden i samhället, så som genus, sexualitet och makt. Begreppet kan dock ses som svårdefinierbart, tvetydigt och gränsöverskridande då det mer är sätt att angripa olika fenomen än en tydlig teori (Ambjörnsson, 2006). Den andra teorin jag valt är genusteorin som problematiserar och diskuterar hur de biologiska kön vi tillskrivs vid födseln sedan skapar ett socialt kön som skapar förväntningar på hur vi ska agera och bete oss. Detta sociala kön ska vara i enlighet med vårt biologiska kön för att vi inte ska vara avvikande och normbrytande. Vårt sociala kön blir det kön vi identifierar oss med, könsidentiteten (Butler, 2006). Genusteori och queerteori är inte två helt skilda teorier, en skulle kunna säga att queerteori kan ingå i det större

paraplybegreppet ”genusteori”, men med en mer specifik inriktning.

Då ett av grundantaganden för min studie är att det finns fler kön än två så passar queer- och genusteori som utgångspunkter för analysen. Dessa teorier innefattar ett ifrågasättande av tvåkönsnormen. De personer som faller inom transbegreppet har ofta inte en könsidentitet som stämmer överens med det kön som registrerades vid födseln. För att kunna beskriva och förklara de organisatoriska

frågeställningarna i studien, som handlar om huruvida den enskilda

socialarbetaren upplever att organisationen arbetar och fungerar för ett jämlikt bemötande av transpersoner så har jag även valt att beröra organisationsteori i form av metoden New Public Management.

3.1 Queerteori

Ur poststrukturalistiska tankegångar har queerteorin växt fram och kan därför anses vara svår att tyda. Poststrukturalismen har som grundtanke att något aldrig får betydelse förrän det sätts i relation till något annat, t.ex. är storleken på något aldrig stort förrän det tolkas i relation till något litet. På så sätt beaktar och värdesätter en skillnaden i poststrukturalismen. Men en pratar också om uppskjutning, så länge vi hittar betydelsen av ett ord i relation till ett annat ord kommer vi alltid söka förståelse i andra ord. På grund av detta anser en att språket är något som är instabilt och omöjligt att fastställa. Foucault, som har en viktig roll inom queerteorin, pratar om hur kategoriseringar och klassificeringar av människor påverkar vår omgivnings syn på oss och därför vår syn på oss själva. Historiskt har en inte benämnt personer som har sex med någon av samma kön som något särskilt, benämningen ”homosexuell” är alltså skapad av oss

14

människor, en kategori som uppstår när vi benämner personer som utför vissa handlingar. Dessa kategoriseringar gör det enklare för samhället att se vilka människor som är mer önskvärda än andra, vilka som följer de normer samhället skapar för oss och vilka som passar in. Denna normaliseringsprocess pågår ständigt i vårt samhälle och skapar ofta en stark rädsla för att inte passa in (Ambjörnsson, 2006). Inom queerteorin är normalisering starkt sammankopplat med makt. Det pratas om Foucaults tankar om att makt inte endast är något en person äger eller som utövas av en grupp människor utan något som vi ser i varje möte eller interaktion mellan människor. Enligt Foucault är makt ständigt

närvarande, och makt kan vara både förbjudande negativ kraft, och en tillåtande positiv kraft.(Watson, 2005).

Queerteorin är alltså en förståelse av sanning, betydelse, språk, identitet och makt. För att göra det ännu tydligare kan en säga att kärnan i teorin är en kritisk analys av förutsättningen att kön, genus och sexuellt begär är något självklart, enhetligt och naturligt. Queerteorin fokuserar inte så mycket på det normbrytande utan snarare på varför normen anses vara oproblematisk och åtråvärd. För att göra detta måste en självklart titta på det normbrytande beteendet men främst se de processer som skapar och accepterar våra normer (Berg & Wickman, 2010). I den här studien skulle detta kunna appliceras genom att den exkludering som

transpersoner ofta utsätts för, ses genom förståelsen att exkluderingen skapas genom en cis-norm, ett antagande och en förväntning om att det bara finns två kön, och att alla är cis-personer. Därför kritiserar queerteorin även

jämställdhetsbegreppet i att detta begrepp alltid utgår ifrån att det finns två kön och att dessa lever i heterosexuella relationer med varandra (Dahl, 2005).

3.2 Genusteori

Det var i början av 1970-talet en började prata om kön på det sätt som det

framställs idag. Det blev en analytisk kategori för att göra en avgränsning mellan det biologiska kön en föds in i och det som anses vara maskulint och feminint. Detta för att synliggöra de åsikter att skillnaden mellan könen hade överdrivits genom historien för att behålla patriarkatet intakt och få kvinnor att tro att de hörde hemma i en underordnad position (Pilcher & Whelehan, 2004). Genus är något som är i ständig förändring och blir aldrig ”klart”. Genus är inte heller något som finns och som en sedan tillskriver sig utan snarare något som görs och skapas i samförstånd med sin omgivning (Butler, 2006).

Enligt den heteronorm, och dess heterosexistiska fördomar den medför, som idag råder föds vi alla idag med ett primärt kön, det biologiska – kvinna eller man, men det är de normer som finns kring dessa kön som skapar feminitet och maskulinitet. Detta är sociala konstruktioner av hur dessa biologiska kön bör agera och det finns en förutsättning för att dessa två motsatser ska dras till, och begära,

varandra. Genusdiskussionen problematiserar detta faktum genom att tala om de normer vi växer upp i som säger hur vi ska bete oss beroende på vilket biologiskt kön vi föds i. Genus är alltså ett begrepp som används för att förstå och upptäcka vad som formar våra sociala kön, vår könsidentitet (Butler, 2007).

Den sekund som barnmorskan tolkar vilket kön ett barn har och kommunicerar sin tolkning till föräldrarna på BB, aktiveras alla de könsnormer samhället har skapat. Från den sekunden behandlas barnet på det sätt som förväntas beroende på vilket biologiskt kön barnet föddes med. Könsidentiteten blir en effekt av upprepade handlingar som barnet förväntas göra men det blir även en effekt av vad barnet

15

inte gör. Det är konsekvenserna av normbrytande beteenden som gör att vi följer normen, vi vill inte bli uteslutna eller sedda som annorlunda om vi gör det som inte förväntas av oss (Ambjörnsson, 2006). Enligt Butler (2006) handlar det i grund och botten om att människan måste kategorisera och applicera normer på individen för att skapa sig en uppfattning och en värdering kring denna. Detta måste göras för att individen ska bli en person i betraktarens ögon.

3.3 Heterosexualitetsnormen

I både queer- och genusteori är heteronormen central. Båda teorierna

problematiserar och ifrågasätter denna norm och varför heterosexualitet är det åtråvärda. Som tidigare nämnt behöver omgivningen normer att applicera på individen för att skapa sig en uppfattning om denna. Heteronormen, där två motsatta ska dras till varandra, har skapat viljan att kategorisera alla människor utifrån om de är man eller kvinna. Det är främst denna norm som bibehåller de tankar om vad som är kvinnligt, manligt och att det biologiska könet stämmer överens med könsidentiteten. Butler (2007) skriver om det binära könssystemet. Det binära könssystemet handlar om att kön ses som något tvådelat, två motpoler och därmed finns endast två kategorier inom kön. Det är detta system som reproducerar tanken att kön är det primära hos en person och det personen ska värdesättas och uppfattas efter.

Det är heteronormen som gör att omgivningen förutsätter och tar för givet att alla människor är hetero och att de dras till sin motpol. Detta kräver också att alla människor identifierar sig med sitt biologiska kön då det är motpolen till det andra. Queerteorin menar att detta inte är något som ska förutsättas då verkligheten ser annorlunda ut där homosexualitet är ett exempel på när en människa inte dras till sin motpol. Att transpersoner existerar är också något som bryter mot heteronormen (Berg & Wickman, 2010). Heteronormen skapar en slags makt då detta är något majoriteten böjer sig efter. Samhället har byggt fram heteronormen genom historien, främst på grund av religion och därmed är det detta synsätt som majoriteten i samhället rättar sig efter och försöker leva efter. Queerteorin utmanar detta genom att säga att det inte finns några rätta eller

självklara sanningar utan snarare tolkningar som blir mer åtråvärda då de spelas ut av en majoritet med makt. Maktobalansen är central och det är den som förutsätter att samhället kan reproducera de normer som de anser vara rätt (Kulick, 1996). Den som befinner sig innanför heteronormen är oftast den som tilldelas makt i olika situationer, till exempel den som lever heterosexuellt, eller den som är cis-person.

3.3.1 Den sexuella värdehierarkin

Rubin (1984) skapade en sexuell värdehierarki där hen tillskrev vad som ansågs vara ”normalt”, i den inre cirkeln och det normbrytande och otillåtna återfinns i den yttre cirkeln. Rubin tar upp den sexuella värdehierarkin som en hierarki där hen pratar om sexuella erfarenheter, sexuella umgängen och sexuella intressen och hur dessa ställer sig emot varandra i vad som är mest accepterat och vad som kan ses som en norm. Hen ställer exempelvis ”vanligt sex” mot SM

(sadomasochistiskt)-sex, heterosexualitet mot homosexualitet, tvåsamhet mot ensamhet eller grupp, förhållandesex mot tillfälligt sex. Detta är nödvändigt för att väcka en diskussion om varför det ena är mer accepterat än det andra och vilka värderingar som gör det ena till det vanliga och det andra till det ovanliga.

16

Denna hierarki uppmärksammar de maktobalanser som finns mellan de olika kategorierna och gör en uppdelning mellan vad som är inom normen och vad som kan ses som normbrytande. Hierarkin delar upp de människor som lever utifrån den yttre cirkeln och placerar dessa människor i kategorierna ”onormal”, ”promiskuös” och ”avvikande” (Rubin, 1984). Detta är högst aktuellt för både queer- och genusteori då dessa teorier utmanar normerna och försöker förstå varför normerna är det åtråvärda.

3.4 Organisationsteori

Organisationsteori handlar i grund och botten om att förstå och beskriva

organisationer och deras uppbyggnad. När det talas om organisationsteori är det viktigt att se hela organisationens aktörer och olika variabler som kan spela in för att på så sätt kunna se en organisation i sin helhet (Christensen, 2005). Inom socialtjänsten måste en alltså titta på vilka aktörer som spelar in. Socialtjänsten är en kommunal organisation där kommunens folkvalda politiker skapar en

socialnämnd. Denna nämnd styr socialtjänsten och hur den ska arbeta. Så socialnämnden är för socialtjänsten en högst viktig aktör.

3.4.1 New Public Management

Sedan 1980-talet har New Public Management (NPM) introducerats inom den offentliga sektorn i Sverige, därmed även socialtjänsten. Det är ett antal styrnings- och ledningsmetoder som går under begreppet NPM. Det handlar mycket om effektiviseringar av arbetet och manualbaserat arbete. Ett av styrsystemen inom NPM har introducerat en ökad användning av informationsteknik (IT) inom den offentliga sektorn och låter socialarbetarna använda sig av manualer och

datorprogram i större utsträckning. Detta för att effektivisera arbetet och hålla en god och lika service för alla (Hood, 1991).

17

3.5 Kritik mot queer- och genusteori

Det som kan bli problematisk för dessa teorier är att en måste tro på att det finns sociala kön för att teorierna ska kunna appliceras i praktiken. De som på något sätt är överordnade i samhället och inte känner ett behov av förändring kan dessa teorier ses som onödiga och överdrivna. Inom vissa religioner finns det tydliga riktlinjer för hur en ska ”bota” homosexuella eller könsöverskridande personer vilket bidrar till en misstro mot de teorier som utmanar heterosexualiteten. Heterosexualiteten anses som det grundläggande naturliga och normala då detta ses som det mest ”naturliga” sätt att garantera mänsklighetens fortlevnad och förökning (Halle, 2004).

En annan kritik som framförts mot queerteori är att den är för svårtolkad och akademisk för att appliceras i praktiken. Det finns forskare som menar att

queerteori inte ska kallas teori då det egentligen är ett synsätt på verkligheten där en ifrågasätter normen snarare än talar om det normbrytande (Berg & Wickman, 2010).

Queerteori kritiseras också för den öppna syn och tillåtelse den medför. Kritiker menar att om alla skulle se samhället genom ett queerteoriskt perspektiv skulle plötsligt alla gränser försvinna och allt skulle bli tillåtet, även det som idag är olagligt så som incest, djursex och pedofili. De menar att om normerna ska ifrågasättas och inte det normbrytande är det ingen som ifrågasätter dessa beteenden utan snarare tillåter dem och välkomnar dem (Halle, 2004).

4. METOD

I detta kapitel redogörs för mitt tillvägagångssätt för att genomföra denna studie. I detta kapitel presenteras vilket urval jag gjort, eventuella etiska dilemman och vilken ansats jag använt mig av för att samla in och arbeta fram det empiriska material jag sedan presenterar i resultatkapitlet.

4.1 Kvalitativ ansats

För att kunna besvara mitt syfte och mina frågeställningar som handlar specifikt om hur socialarbetare inom socialtjänsten upplever att organisationen arbetar för ett inkluderande och jämlikt bemötande av transpersoner och hur de själva tänker kring ett bemötande har jag valt att använda mig av kvalitativa intervjuer. Min studie utgår ifrån det utforskande intresset då jag genom denna studie vill

utforska, upptäcka och förstå ett visst fenomen. Jag ville få en bild av hur enskilda socialarbetare tänker kring och upplever ett bemötande av transpersoner i deras organisation (Rosengren & Arvidson, 2002).

Olika ansatser inom forskningen analyserar empiri och presenterar resultat på olika sätt. De olika ansatserna visar i studien hur forskaren har arbetat för att få fram och analyserat sitt empiriska material. Det kan vara genom observationer, enkätundersökningar eller intervjuer. Den kvalitativa ansatsen förespråkar intervjuer. Dessa intervjuer kan vara telefonintervjuer eller personliga intervjuer där forskaren möter respondenten (Meeuwisse m.fl., 2008). Jag valde att använda mig av personliga intervjuer då det kan ge ett större djup och där inte bara svaren kan analyseras utan även kroppspråk och tveksamheter (Trost, 2005). Syftet med kvalitativa forskningsintervjuer är främst att få kunskap om respondentens

18

erfarenheter och livsvärld i avsikt att tolka dess mening och därmed kunna utläsa ett resultat (Kvale, 1997).

Intervjuerna jag gjorde var utformade på samma sätt för alla respondenter vilket kallas objektiv standardisering. Detta gjordes för att jag skulle kunna få så ett tillförlitligt resultat som möjligt där socialarbetarna hade samma chans att få svara på samma frågor. Jag använde mig av den riktat öppnade intervjun, det vill säga så hade jag en intervjuguide (se bilaga nr 1) som hjälpte mig hålla fokus på det tema jag var där för att undersöka samtidigt som jag gav utrymme för spontana följdfrågor om det var något jag ville veta mer om (Rosengren & Arvidson, 2002). 4.1.1 Urval

Genom det utforskande intresset är det av stor vikt att söka upp och få information från de personer som kan förklara det fenomen mina frågeställningar är ute efter. Detta görs i den här studien genom att tala med socialarbetare inom socialtjänsten då dessa är de enda som har erfarenheten som krävs för att ge svar på mina frågeställningar. Min självklara urvalsgrupp blir då socialsekreterare som är anställda inom socialtjänsten (Rosengren & Arvidson, 2002). Det är främst dessa individers upplevelser, resonemang och tankar kring ett bemötande som är avgörande för ett uppfyllande av mitt syfte och mina frågeställningar. Då dessa socialarbetare möter människor dagligen i sin yrkesroll kändes det väldigt relevant att använda sig just av intervjuer med dessa.

Jag ansåg först att det var viktigt att hitta personer som är villiga att prata om det, har kunskap om ämnet och tycker att det är ett intressant för att få så uttömmande svar som möjligt och därmed ett bra resultat. Under processens gång insåg jag att det skulle vara svårt att hitta, delvis för studiens tidsram och delvis för att det visade sig att många socialsekreterare inte har kunskap kring ett bemötande gentemot personer av alla kön eller som inte har något kön. Däremot genom kontakter inom socialtjänsten, fann jag respondenter som tyckte ämnet var

intressant och inte minst viktigt för deras arbete. Detta gjorde mitt urval till sist till ett bekvämlighetsurval där jag tog kontakt med de individer som fanns

tillgängliga för mig just då. Detta beror mest på tidsbristen som uppkommer vid en kandidatuppsats (Rosengren & Arvidson, 2002). Jag mejlade först min primära kontakt inom socialtjänsten och bad om hjälp att hitta respondenter. Jag förklarade då syftet med uppsatsen och hen hörde några dagar senare av sig med ett antal personer jag kunde kontakta. Dessa kontaktades genom sms och mail där jag återigen förklarade syftet med uppsatsen och varför dessa personer blivit

kontaktade av mig. Därifrån kunde jag boka tid för intervjuer med några av dessa.

Mitt urval är ett icke-sannolikhetsurval. Detta för att resultatet sannolikt inte kommer kunna generaliseras på hela populationen, vilket i det här fallet är alla socialsekreterare inom socialtjänsten, utan resultatet gäller endast mina

respondenter och dennas upplevelser av ämnet (Rosengren & Arvidson, 2002).

4.2 Materialinsamling

Först utformade jag en intervjuguide (se bilaga nr 1)där jag formulerade de frågor jag tyckte var relevanta för syftet och genom svar kunde i sin tur besvara mina frågeställningar. Jag valde att ha två öppningsfrågor för att stämningen skulle kännas avslappnad och för att ämnet inte skulle ”attackeras” direkt. Dock valde jag att inte låta respondenterna läsa frågorna innan intervjun då jag ville ha deras

19

direkta svar utan att ha haft möjlighet att kolla upp vissa av frågorna. Det handlar alltså om att jag ville ha den information de besatt den dagen jag intervjuade dem. Om de hade sett frågorna i förväg hade de kunnat formulera svar som de

förväntade sig att jag ville höra på grund av frågornas utformning och den effekten ville jag alltså inte ha. Intervjuerna spelades in med hjälp av min

mobiltelefon och jag transkriberade sedan dem. Inspelningarna raderades efter en extra genomgång av transkriberingarna. Två av intervjuerna ägde rum på

respondenternas arbetsplats och de andra två intervjuerna ägde rum på två olika caféer.

4.2.1 Fördelar

Fördelar med en personlig intervju är att den får en öppenhet och det finns utrymme för följdfrågor om det skulle bli relevant. Då jag inte visste något om respondentens tankar och föreställningar kring ett bemötande av transpersoner innan intervjun visste jag hur viktigt det var att inte förutsätta att svaren skulle bli på ett visst sätt. Detta öppnade upp intervjun ännu mer och tillät respondenten att tänka och svara fritt på mina frågor. Andra fördelar med en intervjumetod är att kunna formulera om eller ändra ordningsföljd på frågorna om det krävs för att få ett bättre flyt och sammanhållning i intervjuerna (Kvale, 1997).

En annan fördel med att träffa respondenten personligen och hålla intervjun är att jag kunde se vilka kroppsuttryck och ansiktsuttryck som gjordes under intervjun. Detta kan vara avgörande för hur respondenten eventuellt tvekade på en fråga eller inte förstod en fråga. Det kan också visa på om respondenten ogillade någon fråga (Aspers, 2007).

4.2.2 Nackdelar

Det som kunde ses som svårt ur min synvinkel var att behålla den öppenhet jag talade om i tidigare avsnitt genom hela intervjun. Då jag inte är en van intervjuare och inte har någon kunskap inom just detta kan det ha varit svårt vid vissa

tillfällen att inte låta mina egna värderingar och föreställningar genomsyra de följdfrågor jag ställde (Kvale, 1997). Det finns också en tydlig risk för ledande frågor för en oerfaren intervjuare (Rosengren & Arvidsson, 2002). Detta var något jag försökte undvika men vid transkriberingen insåg att det hade inträffat. De ledanade frågorna var dock av sådan karaktär att de fyllde sitt syfte i att åter lägga fokus på det tema intervjun handlade om.

I sådana här intervjuformer är det nästintill omöjligt att förbise den maktobalans som skapas mellan en intervjuperson och intervjuaren. Då jag inte är en

professionell intervjuare dämpades maktobalansen en aning men det faktum att jag hade ett ämne som respondenterna inte kanske kände sig säkra i blir det därmed en maktobalans ändå. Då det är intervjuaren som introducerar

samtalsämnet och styr konversationen kan intervjun inte liknas vid ett vanligt samtal där maktsymmetrin kanske hade sett ut på ett annat sätt. Därför är det intervjuarens uppgift att skapa en harmonisk miljö där både intervjuare och respondent känner sig fria att tala om det de vill och att svara på frågorna (Kvale, 1997). De intervjuer som inträffade på respondenternas arbetsplats kan ses som hämmade i det avseendet att respondenterna befann sig på den plats de skulle prata om, dock utfördes intervjuerna bakom stängda dörrar och genom

anonymiteten som erbjöds hoppas jag att de kände sig fria att tala om ämnet. De intervjuer som inträffade på caféer kan ses som en neutral plats.

20 4.2.3 Bearbetning av insamlat material

Intervjuerna spelades in på min mobiltelefon. Ljudfilen förde jag sedan över till transkriberingsprogrammet otranscribe där jag sedan kunde transkribera

innehållet. Detta gjorde jag för att enkelt kunna få en överblick av intervjuernas innehåll och därmed försöka utläsa olika teman och sammanhang emellan intervjuerna. Jag kände också att det var viktigt att skriva ner hummande eller osäkra svar då detta kan spela roll för resultatet (Aspers, 2007). Utifrån detta kunde jag sedan kategorisera de ämnen vi pratat om ner i olika teman. De teman som uppenbarade sig fick sedan underkategorier och nyckelord som jag använde för att sammanfläta intervjuerna och sammanfoga slutsatser.

När detta var gjort kopplade jag samman materialet och slutsatsen med mina teorier för att få en större utgångspunkt i arbetet att få ett resultat. Detta blev sedan det material jag presenterar i det näst sista kapitlet i den här studien.

4.3 Studiens trovärdighet

I detta avsnitt presenterar jag hur trovärdig och pålitlig min studie är enligt de kriterier som Kvale (1997) beskriver.

4.3.1 Kvalitet på intervjun

För att det ska vara bra kvalité på de intervjuer som görs är det av stor vikt att respondenten svarar spontant och innehållsrikt. Det är viktigt att intervjun behåller det ämne den är ämnad att beröra och detta är intervjuarens uppgift. Det är också viktigt att intervjuaren reder ut missförstånd eller försäkrar sig om att denna uppfattat respondenten rätt under intervjuns gång (Kvale, 1997). Då jag hade intervjuguiden (se bilaga nr 1)att förhålla mig till och visste vid intervjuns början vad syftet med intervjun var så såg jag hela tiden till att fokus låg på ämnet. Mina respondenter gav mig utförliga och beskrivande svar på varje fråga jag ställde och jag bekräftade det de sa genom att försäkra mig om att jag förstått svaret rätt. Enligt dessa kriterier höll mina intervjuer en bra kvalité.

4.3.2 Validitet

Validitet, som är ett mått på att vi verkligen mäter det vi vill mäta (Kvale, 1997) är i studien hög. Då jag valt att intervjua anställda inom socialtjänsten som dagligen möter människor i sin yrkesroll så kan mina frågeställningar besvaras och syftet uppfyllas. Det är endast dessa socialarbetare, som varje dag bemöter människor som kan svara på de frågor jag vill ha svar på. Det är endast dessa individer som har den erfarenhet och kunskap som behövs för att uppfylla mitt syfte.

Forskarroll

Forskaren ska vara kunnig inom det ämne som intervjun avser och ska ha en struktur och syfte med intervjun, det är forskarens uppgift att styra intervjun i rätt spår. Frågorna ska vara formulerade som enkla och korta. Intervjuaren ska också låta respondenten tala till punkt och lyssna in vad denna säger. Det är också viktigt att lyssna in vad respondenten anser viktigt i frågan och analysera detta (Kvale, 1997). Då jag genom litteraturstudier har lärt mig mycket om

21

transpersoner och genom tidigare forskning tagit reda på deras egna uppfattningar och erfarenheter av bemötande på olika sätt har jag stor kunskap kring ämnet. Jag försökte också hålla ett öppet tankesätt kring respondentens svar och lyssna in viktiga aspekter i detta. Mina frågor var enkla att förstå och om det uppstod frågetecken förklarade jag ytterligare vad jag menade med frågan. Med tanke på ämnet, transbegreppet, och det faktum att jag är en cis-kvinna så är studien gjord ur ett ”utanförsperspektiv”. Det betyder att jag inte alltid kan se de hinder och problem som kan uppstå för en transperson då jag själv inte upplever eller har upplevt det.

4.3.3 Generaliserbarhet

Något som ofta eftersträvas i forskning är generaliserbarhet, alltså att en kan generalisera resultatet över en population. Det finns flera argument till varför en kvalitativ undersökning med intervjuer inte kan generaliseras. Dels för att

intervjuerna ofta är för få för att kunna representera en hel population och dels för att intervjuer ger möjlighet till ett större djup och eftertänksamhet hos individen vilket är svårt att generalisera på andra än individen själv (Kvale, 1997). Då min studie endast innefattar fyra socialsekreterare från olika delar av Sverige så kan detta inte generaliseras på alla socialsekreterare. Dels för att antalet är för få och dels för att intervjun gick ut på individens egna erfarenheter och föreställningar kring ett bemötande av transpersoner och sin organisation.

4.3.4 Etiska överväganden

Det finns flera olika etiska dilemman vid forskning där en kommer i kontakt med andra personer och deras erfarenheter. Det är främst fyra principer en måste ta hänsyn till vid forskning. Det är informationskravet, samtyckeskravet,

konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Meeuwisse m.fl., 2008). I det här avsnittet presenterar jag hur jag uppfyllt alla dessa krav i arbetet med

framtagandet av mitt empiriska material.

Informationskravet

Informationskravet går ut på att forskaren lämnar alla de uppgifter som krävs till de som deltar i studien. Det innefattar sådant som studiens syfte, varför personen är utvald att delta och att respondenten får avbryta sin medverkan under studiens gång. Informationen ska innefatta allt det som kan påverka respondenten och dess vilja att delta i undersökningen (Meeuwisse m.fl., 2008). Jag meddelade

respondenterna vid första mejlkontakten studiens syfte och att de var anonyma i sina svar. Vid intervjutillfället, innan intervjun startade, delade jag även ut ett informationsbrev (se bilaga nr 2). I detta informationsbrev upprepar jag syftet med studien, studiens frågeställningar, anonymitet, hur intervjun skulle gå till och hur jag skulle bearbeta det inspelade materialet. Jag informerade även om

respondentens rätt att avsluta sin medverkan och godkänna eventuella citat.

Samtyckeskravet

Enligt detta krav ska deltagaren av studien ha rätt att bestämma över sin

medverkan själv och att inga påtryckningar eller frestelser ska framkomma från forskaren i syfte att behålla respondenternas medverkan (Meeuwisse m.fl., 2008). Då respondenterna i min studie fått information om att de fick avbryta sin

22

Konfidentialitetskravet

Detta krav handlar om att alla uppgifter som kan avslöja deltagarens identitet ska behandlas med största konfidentialitet (Meeuwisse m.fl., 2008). Då jag under mina intervjuer varken frågar efter namn, kön eller ålder så framgår inte dessa uppgifter i mitt transkriberade material. De mejl och sms som avslöjar mina respondenter var sparade under lösenordsskydd och jag raderade dessa direkt efter intervjuerna.

Nyttjandekravet

Nyttjandekravet förhindrar att uppgifter och/eller svar från respondenterna används i något annat syfte än studiens (Meeuwisse m.fl., 2008). Respondenterna fick information om att svaren endast skulle användas till denna uppsats.

5. RESULTAT

I följande avsnitt presenterar jag den analys jag gjort av mitt empiriska material, det vill säga de intervjuer som gjorts med professionella socialsekreterare. I detta avsnitt ämnar jag endast att redovisa för citat och intervjuernas material. Det kommer alltså inte framkomma någon diskussion eller analys utan detta redovisas i nästa kapitel. Materialet har jag tematiserat med hjälp av mina transkriberingar och därefter skapat underkategorier, vilka presenteras nedan. Med respekt för respondenternas anonymitet och i relation till syfte och frågeställningar framgår det inga namn, arbetsplatser, ålder eller könsidentitet under detta avsnitt utan bara deras svar på mina frågor. Det framgår inte heller vilken eller vilka kommuner respondenterna arbetar i. Syftet med min uppsats är inte att analysera

respondenternas svar utifrån deras positioner i relation till exempelvis kön, ålder eller arbetsplats, utan det jag är intresserad av är att undersöka hur de tänker och resonerar kring frågorna jag ställt. Alla fyra respondenter som presenteras i detta avsnitt är utbildade socionomer och jobbar på fyra olika enheter inom

socialtjänsten. Det är viktigt att ännu en gång understryka att resultatet kan endast stå för de fyra respondenter jag intervjuat, det kan inte generalisers på alla

socialarbetare inom socialtjänsten i Sverige. De tre teman resultatet kommer att redovisa är följande:

- Socialarbetarens enskilda tankar kring bemötande - Organisationens arbete kring bemötande

- Uppfattningar och tankar om att bryta mot tvåkönsnormen

5.1 Socialarbetarens enskilda tankar kring bemötande

Nedan presenteras socialarbetarnas egna tankar om ett jämlikt bemötande för alla. Hur de definierar begreppet ’bemötande’ och vad det betyder för dem. Jag frågade också vad inkluderande bemötande betyder för respondenterna då en inkludering av alla klienter/brukare i arbetet är av stor vikt för att få en jämlik socialtjänst. Ordet ’inkluderande’ blev därför centralt under mina intervjuer.

23 5.1.1 Jämlikt och med respekt

På frågan vad ett inkluderande bemötande innebar för respondenterna var svaret ganska entydigt. Det framgick att bemötande är något de ofta reflekterar över och har öppna dialoger om i arbetsgruppen och genom handledning. Det är något socialarbetarna tänker på i varje möte de har, att alla som uppsöker socialtjänsten ska behandlas med respekt. Det som kommer fram i frågan om hur de definierar ett inkluderande bemötande är följande:

Inkluderande bemötande... att ja, att alla inkluderas, att man inte gör skillnad, att, att man bemöter på ett sätt som också gör att man bjuder in. Så man öppnar för dialog, att det inte blir en monolog.

Detta visar på att ett inkluderande bemötande kan vara att en bjuder in vilken person det än är som söker upp socialtjänsten. Det visar på att en vill ha en ömsesidig kontakt där både socialsekreterare och klient/brukare får komma till tals. Ett annat citat lyder som följer:

Jag tänker att det innebär att man inte ska utesluta någon, att vara delaktig i allt som handlar om, alltså det specifika, ja den klienten eller ärendet så. Att ha ett inkluderande bemötande är ju jätteviktigt i mitt jobb då vi jobbar efter, alltså en lagstiftning som säger att alla ska vara delaktiga.

Även detta visar på att det är viktigt för socialarbetaren att inkludera

brukaren/klienten i det ärende denna söker upp socialtjänsten för. Det som är gemensamt för alla fyra respondenter är vikten av respekt i sitt bemötande. De visar alla på att det känns viktigt i deras yrkesroll, både för dem själva och för att klienten/brukaren ska få känna sig delaktig i de åtgärder som tas för denna. Tre av de fyra socialsekreterare jag intervjuat svarar att de alltid försöker möta

klienten/brukaren där denna befinner sig för att det ska bli ett bra samtal och för att minska den maktobalans som annars uppstår. En av fyra påpekar också att hen tycker att det är viktigt att vara serviceinriktad, att detta ingår i socialarbetarens yrkesroll och är ett led i att vara en lättillgänglig myndighet genom att till exempel vara anträffbar och att svara i telefon. Hen menar på att detta ingår under

begreppet bemötande.

5.1.2 Heteronormen

Något som visade sig under intervjuerna var heteronormen och vad denna norm gör med socialarbetarnas tankar kring ett jämlikt bemötande. När jag och en respondent började tala om vilka förväntningar en har beroende på om det är en man eller kvinna som besöker socialtjänsten lät det såhär:

Just det här att det är så fastpräntat. Är det en ung tjej man träffar att man kanske frågar ’men har du pojkvän?’ Men att det är ju nånting vi jobbar med, att man kanske ska ställa frågan på ett annorlunda sätt eller liksom, har du partner eller liknande eller så. Så det har vi ju blivit mycket bättre på men det är ju nånting vi har reflekterat kring. Heteronormen är alltså en norm som finns närvarande i möten och som det reflekteras över på arbetsplatsen. Vi talade vidare om hur tankar kring hbt-begreppet har väckts hos många utifrån upplevelsen att allt fler vågar vara öppna

24

med sin homosexualitet. Det framkom också att två av de fyra respondenterna jag talade med menade att T:et i HBT (som står för trans) ofta blir bortglömt. De menade på att homosexualitet är något som det ofta talas om, hur alla ska bemötas med respekt och utifrån sin egen livssituation, men att transbegreppet ofta blev något bortglömt som det inte reflekterades lika mycket över. Två av fyra

respondenter berättade med stort eftertryck att, trots att heteronormen fortfarande är den rådande och att det är den vi växer upp i, att homosexualiteten har fått större utrymme och det finns en bredare acceptans av att inte vara hetero nu. De menar att det är viktigt i deras yrkesroll att ha ett öppet sinne och tänk kring detta för att kunna ha ett jämlikt bemötande av alla. Ett citat från en av respondenterna visar på hur denna tänkte kring det:

Vi har ju ett hbt-tänk. Vi tänker kring homosexualitet och ja, att vi kanske inte ska förutsätta något om någon. Men när det kommer till att inte vara det kön man föds in blir det ju… en helt annan sak. Det pratar vi inte om. Vilket är tråkigt för då blir det ju helt plötsligt inte hbt-tänk längre utan bara hb-tänk…

Heteronormen är något som problematiseras och ifrågasätts i samtliga organisationer där mina respondenter jobbar.

5.1.3 Könsnormer

Trots att inga specifika frågor om normer kring kön fanns med i min intervjuguide föreföll det sig så att jag ändå talade om detta med tre av mina fyra respondenter. Det framkom att även om de själva arbetade med sina förutfattade meningar om hur en person som en uppfattar som ett visst kön ska bete sig så fanns det på något sätt inpräntat i sättet de ser på människor. En av respondenterna pratade om specifika instanser där dessa normer var tydligt utmärkande (namnet på instansen hen talar om är ändrat på grund av att kunna säkra anonymitet):

Just dom instanserna som handlar om våld, för där finns ju

mansmottagningen och mottagningen som tar hand om våldutsatta kvinnor. Vi reagerade på det, för där står det kvinnor och det är ju fel. För det ska ju vara både våldutsatta män och kvinnor som lever i en sån relation. Oavsett om du är transperson eller inte. Även då och samma sak med mansmottagningen, det är ju för förövare generellt. Inte bara män. Så genom de ordvalen är det ju vi som pekar ut att männen är förövare, vilket känns fel.

Hen fortsätter tala om hur lätt det är att göra skillnad på män och kvinnor;

Jag vet att vi pratade där om att man framför allt gör skillnader i föräldraroller eftersom vi möter mycket föräldrar, att väldigt ofta att man bemöter kanske mammor med större ansvar än pappor kring sina barn och på den biten…

Även en annan respondent talar om hur lätt det är att göra skillnad på män och kvinnor, speciellt i föräldrarollerna och vilka förväntningar en har på dessa. Hen menar att det självklart påverkar sättet de arbetar och tänker på, även om de försöker hålla ett öppet sinne i sitt bemötande.

25

5.2 Organisationens arbete kring bemötande

Här presenteras respondenternas uppfattningar om hur organisationen arbetar för ett jämlikt bemötande av alla och även specifikt transpersoner. Detta är alltså intervjupersonernas egna uppfattningar om organisationens arbete och vad de som individer har kännedom om.

5.2.1 Praktiska hinder

Under intervjun ställde jag frågan om vilka praktiska hinder det kan förekomma för en transperson som tar kontakt med socialtjänsten. Det kan vara genom

blanketter, toaletter, broschyrer med mera. Det framkom under intervjuerna att det inte finns några fysiska hinder för en transperson att komma i kontakt med deras organisationer. Det vill säga, toaletterna är unisex-toaletter, det finns inga blanketter som behöver fyllas i där det framkommer om en är man eller kvinna och inga broschyrer riktar sig till enbart män eller kvinnor. Ett undantag är den organisation som tidigare är nämnd under avsnittet ”könsnormer” som handlar om våld i nära relationer men detta är alltså en instans där ingen av mina respondenter arbetar, därför redovisas inte detta här.

Broschyrerna riktar sig inte till något kön eller så… det står väl att det riktar sig till vårdnadshavare. Och det kan ju vara både och. Jag känns inte vid att det skulle stå mamma/pappa barn eller så.

Ingen av respondenterna menade alltså på att deras broschyrer eller information om deras instans riktar sig till ett specifikt kön. Däremot finns det andra

strukturella problem som kan uppstå i arbetet om transpersonen som uppsöker socialtjänsten inte har ändrat sitt kön juridiskt.

Men ska man komma hit och det ska bli ett ärende då behövs det personnummer för att kunna lägga in det i registret eftersom vi måste journalföra allting. Ja.. och då står det ju... vad du är folkbokförd som.

Detta framkom i samtliga intervjuer. När ett ärende öppnas om en person behövs ett personnummer. Om denna då inte juridiskt ändrat sitt kön till den könsidentitet en har så fastställs det i statistiken som det kön en är folkbokförd som. Enligt socialarbetarna är detta inget större problem för dem själva utan det handlar mer om den psykiska press det kan innebära att i statistik identifieras som det kön en inte själv identifierar sig med. Förutom praktiska hinder framkom det att tre av respondenterna menade på att hindrena kanske inte ligger så mycket i

organisationen utan snarare i den enskilda handläggaren:

Jag tänker inte att det ligger så mycket i organisationen eller alltså så, för jag tänker att den är väldigt öppen utan det är nog mer från person till person vad man har för inställning och värderingar. Om man är väldigt såhär enkelspårig eller om man har lite mer öppet sinne eller vad man ska säga. Att det handlar lite mer om individen.

Detta visar på att tankarna kring ett jämlikt och inkluderande bemötande inte bara faller på organisationens ansvar utan även på de enskilda handläggarna och hur deras värderingar ser ut. En annan menade på att rädslan för att komma till en myndighet utan någon uttalad transkompetens är ett hinder i sig: