Abstract
Det huvudsakliga syftet med föreliggande undersökning var att beskriva självobjektifiering hos gymnasie- och högskolestudenter. Köns- och ålderskillnader utforskades. Vidare undersöktes samband mellan självobjektifiering och anknytningsstil. Metoden för undersökningen var självskattningsformulären ”The Relationship Questionnaire” och ”Trait self-objectification Questionnaire”. Deltagarna bestod av elever i åldrarna 18 från en gymnasieskola och 19-40 från en motsvarande humanistisk fakultet på en medelstor högskola. Totalt deltog 165 individer i studien, varav 90 kvinnor och 75 män. Resultaten visade att deltagarna med ”trygg” anknytningsstil hade signifikant lägre grad av självobjektifiering än deltagarna med ”fixerad” respektive ”rädd” anknytningsstil. Vidare visade resultaten att de kvinnliga deltagarna hade signifikant högre grad av självobjektifiering än männen, samt att gymnasieeleverna hade signifikant högre grad av självobjektifiering än högskoleeleverna. Implikationer och förslag för framtida forskning diskuterades.
Introduktion
Den framstående kroppsuppfattningsforskaren Seymour Fisher skrev i Cash och Pruzinksys bok ”Body Images” (1990, s.18) ”There is no such entity as The Body Image”. Detta begrepp har ofta inneburit definitionsproblem. Kroppsuppfattning har dock historiskt ansetts innebära någon form av upplevelse av den egna kroppen, medveten eller omedveten. Enligt Fisher har det empiriska data som presenterats genom kroppsuppfattningens forskningshistoria fastställt att upplevelsen av den egna kroppen är multidimensionell, vilket varierar mellan individer. Exempel på detta kan vara skillnaden i kroppsupplevelse mellan elitidrottare med extrem smalhet och unga tjejer med anorexi. Ett förhållningssätt till kroppen med särskild relevans i vårt moderna samhälle är objektifiering. Objektifiering i kroppsuppfattningssammanhang innebär att en individs kropp reduceras till ett föremål, som ska bedömas (Fredrickson & Roberts, 1997).
En annan fråga som vållat diskussion är vilka aspekter som påverkar utvecklingen av en individs upplevelse av den egna kroppen. En tänkbar psykosocial aspekt som har ansetts vara av intresse i fråga om utvecklande av kroppsuppfattning är anknytning (Sharpe m.fl., 1998; Cash & Fleming, 2002). Anknytningskonceptet betonar bl.a. vikten av att kunna knyta starka emotionella band till viktiga personer i ens omgivning och att våga lita på dessa människor (Bowlby, 1969).
Fishers teori (1990) om ”body image boundaries” hade vissa gemensamma nämnare med anknytningsteorin och beskrev kroppens roll i relationer. Resonemang kring samband mellan relationer och kroppsuppfattning har således förekommit länge. En del av konceptet baserades på att människor har en fysisk trygghetsgräns, något som även har beskrivits som en rustning (Fisher, 1990). Att precis som i anknytningen kunna skapa en balans mellan motpolerna avskildhet/symbios beskrevs som viktigt för en positiv utveckling av dessa gränser. Exempelvis kan det anses lika viktigt att uppleva värdet i den egna kroppen och att agera med integritet, som att våga ”släppa någon in på livet”.
I föreliggande uppsats studeras kroppsuppfattning hos gymnasieelever och högskoleelever, utifrån självobjektifieringstendenser. Fokus kommer att läggas på vilka skillnader som framträder beroende på vilket kön och vilken åldersgrupp man tillhör. Vidare studeras eventuella samband mellan självobjektifiering och anknytningsstil.
Objektifikationsteori och smalhetsideal rörande unga tjejer och vuxna kvinnor
Feministiska idéer har länge fokuserat på det faktum att vuxna kvinnor och tonåriga flickor tvingas in i en kulturell norm där de ska betrakta sin kropp som objekt att titta på och bedöma (McKinley, 2002; Noll & Fredrickson, 1998;). Detta faktum har haft en tydlig påverkan för vilken riktning kroppsuppfattningsforskningen har tagit. En försvårande aspekt av ovanstående problematik har ansetts vara att västvärldens kroppsideal styrts av ett smalhetsideal som har sin grund i manlig fysionomi dvs. smala höfter och lår (McKinley, 2002), samt en smal midja och platt mage (Olivardia, 2002; Hargreaves & Tiggemann, 2004). I idealet ingår utöver ovanstående även att kvinnor ska ha former, vilket påvisar ytterliggare att detta av uppenbara biologiska orsaker är i praktiken omöjligt att uppnå (Noll & Fredrickson, 1998). Detta får konsekvenser för deras övergripande hälsostatus (McKinley, 2002; Noll & Fredrickson, 1998; Dittmar m.fl., 2000).
Fredrickson och Roberts objektifikationsteori (1997) ämnade belysa och förstå hur unga tjejer och vuxna kvinnor påverkas av att fostras i en kultur som sexuellt objektifierar kvinnokroppen. Denna sexuella objektifiering föreslogs framträda när kvinnokroppen reducerats till ett föremål, som förväntas skänka nöje och njutning åt andra. Exempel på dylika företeelser kan vara startertjejer vid motortävlingar eller rondflickor vid boxningsmatcher. Denna process hävdades i första hand förekomma genom betraktarens ögon, och man poängterade även att den förstärktes utifrån hur kvinnokroppen framställdes i media (Fredrickson & Roberts, 1997; Noll & Fredrickson, 1998). Lättklädda kvinnor som dansar helt utan syfte i en musikvideo är ett tydligt exempel på sexuell objektifiering av kvinnokroppen i media.
Fredrickson och Roberts (1997) anser att eftersom kvinnorna inte själva kan kontrollera objektifieringen medför det en stark press att foga sig. De menar att detta i förlängningen skulle innebära att kvinnorna tvingas in i en norm som de successivt anpassar sig till, vilket resulterar i självobjektifiering. Självobjektifieringen definierades som att kvinnorna intar observatörens perspektiv och att de således börjar bedöma sig själva utifrån ett tredjepersonsperspektiv, med fokus på hur de ser ut och framträder. Detta fokuserande på yttre attribut förklarades få följder för kvinnornas känsloliv och beteende, med i värsta fall psykiska problem som ätstörningar, depression och sexuell dysfunktion som följd (Fredrickson & Roberts, 1997; Noll & Fredrickson, 1998).
Fredrickson & Roberts (1997) utarbetade sin teori på ett sådant sätt att det skulle kunna upptäckas kausala sambandsordningar för hur självobjektfiering i ett längre perspektiv kunde leda till exempelvis ätstörningar. De anser att begreppet ”kroppsskam” agerar som en
sammanlänkande och förutsägande influens för om självobjektifieringen ska få patologiska konsekvenser. Den skam som beskrevs i objektifikationsteorin var förvisso titulerad kroppsskam, men avsågs påverka långt mer än upplevelsen av den egna kroppen. Kroppsskam uppstår när kvinnorna inte lyckats leva upp till den idealbild som den sociala och mediala kulturen förmedlat. Emellertid har det betonats att individuella skillnader påverkar huruvida konsekvenserna blir allvarliga eller inte (Fredrickson & Roberts, 1997; Noll & Fredrickson, 1998).
För att manifestera vikten av kopplingen mellan kroppsideal och kroppsskam, betonade Fredrickson & Roberts (1997) att vissa kvinnor med ett självobjektifierande beteende kunde undvika skamkänslor så länge de lyckades leva upp till det smala kvinnoidealet. Detta uppmärksammade även Slater och Tiggemann (2002) i sin jämförandestudie mellan ballettdansare och vanliga studenter på en skola. Emellertid beskrevs kampen för att undvika kroppsskam ändå kunna innebära uppvisande av ätstörningsbeteende, dvs. genom bantning och självsvält, för att bibehålla idealfysiken. Detta antyder en direkt koppling mellan självobjektifiering och ätstörningar utan inslag av kroppsskam (Noll & Fredrickson, 1998; Slater & Tiggemann, 2002).
Empiriska studier har generellt påvisat en påtaglig existens för självobjektifiering hos tonåriga flickor (Fredrickson & Harrisson, 2005; Slater & Tiggemann, 2002) såväl som vuxna kvinnor (Muehlenkamp & Saris-Baglama, 2002; Greenleaf, 2005). Dessutom har man framlagt resultat som visar att det tydligt existerar samband mellan hög självobjektifiering med tillhörande kroppsfixering och kroppsskam, och dess påverkan på utvecklandet av psykopatologi som depression och ätstörningar (Fredrickson m.fl., 1998; Miner-Rubino, Twenge, & Fredrickson, 2002; Prichard & Tiggemann, 2005). Ett antal studier har även stärkt tesen att kroppsskam agerar som länk mellan självobjektifiering och ätstörningar (Noll & Fredrickson, 1998; Slater & Tiggemann, 2002; Greenleaf, 2005), men man har även funnit belägg för att depression kan utgöra en länk mellan självobjektifiering och ätstörningar (Muehlenkamp & Saris-Baglama, 2002).
En annan aspekt av objektifiering som Fredrickson och Roberts (1997) beskrev i sin teori var den om huruvida självobjektifieringen manifesterades som ett tillstånd (state) eller ett personlighetsdrag (trait). De ansåg att det var viktigt att betona att alla kvinnor inte upplever objektifieringen likadant och i lika stor utsträckning. Förslagsvis förklarades självobjektifieringen kunna ta sig uttryck som ett tillstånd vid specifika tillfällen, som när en kvinna tog på sig en baddräkt eller vistades på gym i tajta kläder (Fredrickson & Roberts, 1997; Fredrickson m.fl., 1998; Prichard & Tiggemann, 2005).
Fredrickson m.fl. (1998) visade i sin experimentella undersökning att den ökade självmedvetenhet som baddräktsanvändandet medförde skapade känslor av kroppsskam, ätstörningstendenser och sämre förmåga att prestera kognitivt (vid matteprov).
Fredrickson & Roberts beskriver även hur självobjektifiering kan manifesteras som ett kroniskt tillstånd (Fredrickson & Roberts, 1997). Detta över tid stabila förhållningssätt förklarades uppstå när kvinnorna införlivat den kulturella norm som sexuell objektifiering betyder och att det integrerats som en konstant inställning gentemot den egna personen. Detta innebär att graden av självobjektifiering inte begränsas till enstaka tillfällen (baddräktsanvändning) utan existerar mer som ett kroniskt tillstånd. För att utreda i vilken utsträckning självobjektifiering fungerar som kroniskt tillstånd, så har man skapat ett instrument där individerna själva värderar betydelsen av olika kroppsliga attribut (Fredrickson m.fl., 1998; Noll & Fredrickson, 1998). Instrumentet som består av tio frågor ger ett utslag för hur betydelsefulla olika kroppsliga egenskaper är för individernas kroppsuppfattning.
Detta instrument har använts för att påvisa samband mellan självobjektifiering som kroniskt tillstånd och upplevd mental hälsa (Fredrickson m.fl, 1998; Miner-Rubino m.fl., 2002; Fea & Brannon, 2006). Detta samband undersökte Miner-Rubino m.fl. (2002) genom att deltagarna i undersökningen fick fylla i formulär angående trait-självobjektifiering, kroppsskam, neurotiska personlighetsdrag, och depression. Resultaten visade samband mellan dessa olika personliga upplevelser, vilket påvisar att självobjektifiering som över tid ihållande förhållningssätt mot sig själv har menlig påverkan på individernas hälsa. Samtidigt testades i undersökningen samband mellan självobjektifiering som stabilt beteendemönster och andra personlighetsdrag som exempelvis grad av öppenhet, neurotiskhet och förmåga att känna samhörighet, med positiva korrelationer i de negativa riktningarna. Detta stärker tesen om självobjektifiering som ett över tid bestående förhållningssätt (Miner-Rubino m.fl. 2002).
Adoniskomplex och objektifikationsteori rörande unga pojkar och män
Som tidigare nämnts har kroppsuppfattningsforskning historiskt sett till största delen fokuserats på kvinnors situation (Dittmar m.fl., 2000; Hargreaves & Tiggeman, 2004; Pope, Phillips & Olivardia, 2000; Olivardia, Harrison, Pope, Borowiecki & Cohane, 2004). Emellertid framträder i dagens samhälle (främst västvärlden) en verklighet som av tradition och patriarkala strukturer tidigare ansetts orimlig, nämligen att män i snart lika stor utsträckning som kvinnor lider p.g.a. sitt utseende (Hargreaves & Tiggeman, 2004; Pope m.fl., 2000; Smolak, 2004).
Pope m.fl. (2000) har beskrivit situationen som en världsomfattande kris, där män p.g.a. kulturell tradition lider i tysthet över sitt kroppsmissnöje. Man kan se en oroväckande problematik i det faktum att det ideal som sprids (precis som för kvinnor) går mot ouppnåelighet, samtidigt som man som man traditionellt sett inte ska oroa sig för sådant. Det finns anledning att tro att en viktig orsak till kroppsmissnöje hos unga pojkar och män ligger i samma problematik som den hos kvinnor, dvs. att ett orealistiskt ideal ligger som ett lock över den egna kroppsupplevelsen (Hargreaves & Tiggeman, 2004; Pope m.fl., 2000; Smolak, 2004). Detta missnöje kan leda till dålig självkänsla och depression, med kompensatoriska aktiviteter som bantning, överdriven träning och steroidanvändning som följd (Olivardia, 2002). Pope m.fl. (2000) har kallat den fixering som kroppsmissnöjet kan leda till för ”Adoniskomplexet”. Adoniskomplex har beskrivits som en kroppsfixering som uppstår ur upplevelsen av att inte vara tillräckligt muskulös och vältränad. Precis som hos kvinnor kan fixeringen glida över i överdriven träning och livshotande ätstörningar (Pope m.fl., 2000; Olivardia, 2002).
Uttrycket ”Adoniskomplex” kommer från den grekiska halvguden Adonis som beskrivits som ”det ultimata i manlig skönhet” (Pope m.fl., 2000; Olivardia, 2002). Emellertid överträffar verkligheten fiktionen och lika lite som Afrodite skulle få gå på Catwalken, så lär aldrig Adonis porträtt pryda väggen på ett nutida gym. Om man tittar på mannens kroppsliga utveckling i tv- och reklamvärlden, så finner man en oroande förändring. Idag är de manliga actionfigurernas ideal som exponeras för barn lika ouppnåeliga som Barbieidealet har varit för kvinnorna, och denna utveckling avspeglas även i verkligheten där den genomsnittlige manliga modellen är betydligt mer muskulös och oftare barbröstad än tidigare i historien (Pope, Olivardia, Borowiecki & Cohane, 2001; Olivardia m.fl., 2004; Baghurst, Hollander, Nardella & Haff, 2005). En undersökning visar att den genomsnittlige manliga modellen i en känd amerikans modelltidning (playgirl) har tappat ungefär 5,4 kilo fett och lagt på sig ungefär 12 kilo muskler de senaste 25 åren (Leit, Pope, & Gray, 2001).
Denna utveckling kan beskrivas som en ökad sexuell objektifiering av manskroppen (Rohlinger, 2002), vilket kan jämföras med det som Fredrickson & Roberts (1997) beskrev i sin objekfifikationsteori. Att barbröstade manskroppar i media används för att sälja diverse produkter, som exempelvis läsk, är ett exempel på en sexuell objektifiering som ökat markant (Martins, Tiggemann & Kirkbride, 2007). Den ökade sexuella objektifieringen i relation till ett allt mer extremt utseendeideal bildar givetvis en olycklig kombination, vilket fått forskningsvärlden att reagera. Relativt få forskare har dock undersökt självobjektifiering hos män. Fredrickson m.fl. (1998) inkluderade män i sin experimentella undersökning av
skillnaden mellan att ha vanliga kläder och att ta på sig badkläder. De fann ingen påtaglig ökning av vare sig kroppskam eller självobjekfifiering hos männen, utan snarare en upplevelse av löjlighet och obekvämhet (Fredrickson m.fl., 1998).
Martins m.fl. (2007) tog sin undersökning ett steg längre och fokuserade enbart på män, nämligen homosexuella och heterosexuella män. De två studierna som genomfördes påvisade att homosexuella män hade högre resultat på självobjektifiering, kroppsskam, kroppsmissnöje och vilja att bli smalare. Dessutom visade experimentella manipulationer, där man precis som Fredrickson m.fl. (1998) lät deltagarna antingen testa att ha på sig badkläder eller vanliga tröjor, att de homosexuella deltagarnas ökade state-självobjektifiering innebar större kroppsskam, vilket oftare resulterade i ätstörningsbeteende. Det bör dock framhållas att hög självobjektifiering kunde kopplas till mer negativ kroppsuppfattning även hos heterosexuella män (Martins m.fl., 2007). En anledning som framlagts för att förklara ovanstående resultat har kretsat kring en eventuell högre sociokulturell objektifiering inom homosexuella subgrupper (Martins m.fl., 2007; Morrison, Morrison & Sager, 2004). Martins m.fl. (2007) betonar dock att i takt med medias ökade fokus på manliga skönhetsideal, så kan objektifiering på sociokulturell nivå riktas mer mot heterosexuella män. Om denna utveckling fortgår som i nuläget så finns det anledning att tro att skillnaderna mellan homosexuella och heterosexuella män kan komma att suddas ut (Martins m.fl., 2007).
Könsskillnader och Åldersskillnader rörande kroppsuppfattning
Att det funnits skillnader mellan könen ifråga om kroppsuppfattning historiskt sett har framgått tydligt i tidigare avsnitt. Men hur ser då skillnaderna ut idag? Svaret beror nog på vilken forskare man frågar och vad man frågar om. Om man tittar på självobjektifieringstendenser finns det anledning att tro att kvinnor i klart större utsträckning har problem med sin kroppsuppfattning (Fredrickson m.fl., 1998; Martins m.fl., 2007). Det är också belagt att kvinnor i större utsträckning än män oroar sig för att vara överviktiga (Smolak & Levine, 2001). Detta faktum ger sannolikt en förklaring till snedfördelningen av anorexi- och bulimifall mellan kvinnor och män (Smolak & Levine, 2001; Smolak, 2004). En förklaring har ansetts ligga i att kvinnor tenderar att betrakta sig själva som överviktiga när de egentligen inte är det, medan män upplever detta när det faktiskt är befogat utifrån (högt) BMI (McCreary, 2002). Sannolikt är detta en återspegling av samhällets större fokusering på kvinnors utseende än männens (Fredrickson & Roberts, 1997).
Emellertid finns en annan aspekt av könsskillnaderna som Cafri m.fl. (2005) menar presenterar en bild som slår en del gamla föreställningar på skam. Pojkar utvecklar med tiden
ett stort behov av att bygga muskler, något som inte i närheten framträder på samma sätt hos flickor (Corson & Andersen, 2002; Cafri m.fl., 2005). Under tonårsperioden blir detta behov lika stort eller större än viktminskning bland pojkar (Corson & Andersen, 2002; Cafri m.fl, 2005; Muth & Cash, 1997).
Vissa forskare anser att om man slår ihop gruppen med pojkar som lider för att de upplever sig överviktiga med dem som lider för att deras muskler är för små, så blir den sammanlagda frekvensen fullt jämförbar med antalet tjejer som lider av kroppsmissnöje (Cafri m.fl, 2005; Kostanski, Fisher & Gullone, 2004). Emellertid finns det en viktig åldersaspekt att framhäva i detta sammanhang, då det påståendet förmodligen inte går lika bra att applicera på barn yngre än 11 år (Cafri m.fl, 2005). Detta faktum målar upp en intressant bild, eftersom unga pojkar inte förväntas leva upp till det manliga muskelidealet medan unga tjejer i motsats förmedlas bilden (genom media, kamrater och föräldrar) att de bör leva upp till det kvinnliga smalhetsidealet (Smolak, 2004).
En förklaring till skillnader i kroppsuppfattning mellan könen har ansetts kunna vara självvärdering (Räty, Larsson, Söderfeldt & Larsson, 2005). Självvärdering har beskrivits som ett mått på hur väl individen lyckas (framgång) i förhållande till de krav och mål (ambition) som hon satt upp för sig själv (Ouvinen-Birgerstam, 1984). Eftersom tonåren är en tid då stora förändringar inträffar både mentalt och fysiskt har man ansett det vara en speciellt känslig ålder ur ett kroppsuppfattningsperspektiv (Smolak, 2004). En tonårings självvärdering är således påverkad av hur väl hon eller han lyckas leva upp till de utseendeideal som finns. En dimension av självvärderingen brukar betecknas fysisk självbild, och åsyftar framför allt individens kroppsuppfattning (Ouvinen-Birgerstam, 1984). Eftersom kvinnoidealet av biologiska och sociokulturella orsaker är svårt att uppnå ökar risken för unga tjejer att inte leva upp till sina införlivade krav, med följden av försämrad självvärdering och fysisk självbild. Räty m.fl. (2005) fann att tjejerna i deras studie hade sämre självvärdering än killar, framför allt i relation till psykologiskt välbefinnande och fysiska faktorer. Liknande resultat framkom av Bacchini & Magliulos undersökning (2003), som fann att pojkar har högre självvärdering än flickor i fråga om psykologiskt själv, sexuellt själv och psykopatologi.
Att det sker stora förändringar i kroppsuppfattning hos kvinnor och män under uppväxten och tonåren är väl dokumenterat, men hur ser utvecklingen ut i vuxenlivet? När man talar om självobjektifiering, kroppsmedvetenhet och kroppsskam finns det anledning att tro att kvinnor med åldern blir mer bekväma i sina kroppar (Fredrickson & Roberts, 1997). I en undersökning bland aktiva kvinnor på ett gym framkom att de äldre kvinnorna hade lättare att fokusera enbart på träningen och var inte lika självmedvetna som de yngre kvinnorna
(Greenleaf, 2005). Detta medförde att de äldre kvinnorna rapporterade lägre självobjektifiering och kroppsskam än de yngre kvinnorna. Fredrickson & Roberts (1997) föreslog i sin objektifikationsteori att kvinnor med åren får möjlighet att kliva ut ur bedömandets sken och att de därmed kan utveckla en mer behaglig relation till sina kroppar.
Inga studier med fokus på självobjektifiering hos äldre män har genomförts, så det är svårt att beskriven en utveckling hos männen i denna fråga. Men det har hävdats att män med åren flyttar fokus från muskelbyggande till viktminskning, i takt med att fysiken förändras och bryts ner (McCabe & Ricciardelli, 2004). Det finns anledning att misstänka att den övergripande tendensen angående kroppsuppfattning mellan åldrande män och kvinnor är att kvinnor i större utsträckning bryr sig om sitt utseende än män. Emellertid behövs det mer forskning angående de äldre männens kroppsuppfattning (McCabe & Ricciardelli, 2004).
Kroppsuppfattning och Anknytning
Inom social inlärningsteori har man ofta påtalat att föräldrar är viktiga för barnens kroppsuppfattningsutveckling, som förebilder genom modellinlärning och genom hur de talar med barnen om kroppslig utveckling (Kearney-Cooke, 2002; Levinson, Powell & Steelman, 1986). Vissa teoretiker har dessutom hävdat att föräldrar har tydliga föreställningar och förhoppningar om kön och utseende redan innan födseln, vilket man menade skulle ligga till grund för barnets mottagande (Fisher, Fisher & Stark, 1980). När barnet väl fötts menade Fisher m.fl. (1980) att graden av kongruens mellan förväntningar och faktisk verklighet kan ligga till grund för kärleksfullheten i mottagandet. Det barn som motsvarat förväntningarna skulle otvunget mötas av värme och kärlek, med följden av en trygg grund för utvecklingen av upplevelsen av personligt värde och i slutändan en trygg kroppsuppfattning (Fisher m.fl., 1980).
Fisher m.fl. (1980) beskrev även situationen när förväntningarna inte infriats och samma värme och kärlek inte har kunnat erbjudas. Denna besvikelse hos föräldrarna beskrevs kunna leda till ständigt missnöje över barnets person, vilket tar sig uttryck genom kritiska synpunkter över beteende och utseende hos barnet. Något som inte borgar för en utveckling av upplevt egenvärde och stabil kroppsuppfattning (Fisher m.fl., 1980; MacGregor, Abel, Bryt, Laver & Weissman, 1953; Schwartz, Phares, Tantleff-Dunn, & Thompson, 1999).
En tidig aspekt av anknytningens relation till kroppsuppfattning har även ansetts vara föräldrarnas förhållande till barnet avseende fysisk kontakt och respekt för barnets gränser. Föräldrarnas sätt att ta i barnet avseende mjukt eller hårt har ansetts spela roll för skapandet av ”barriärer”. Ett barn som känner värme och mjuk närkontakt tidigt har större möjligheter
att ”ge av sig själv” i vuxenlivet än ett barn som tagits i hårt och okänsligt regelbundet (Kearney Cooke, 2002).
Utifrån ovanstående studier kan man förmoda att föräldrarna spelar en mycket viktig roll i barnens utvecklande av en trygg kroppsupplevelse. John Bowlbys avsåg med sin anknytningsteori att betona vikten av den tidiga relationen med en förälder eller en viktig ställföreträdare, för utvecklande av en grundläggande personlig trygghet (Bowlby, 1969). Anknytningsteorin har på senare år rönt ett allt större intresse inom kroppsuppfattningsforskningen (Cash & Fleming, 2002).
Bowlby hävdade (1969) att den i spädbarnsåldern tidiga anknytningen till viktiga närstående människor påverkar vilket förhållande man som vuxen kommer att ha till andra människor. Vid en fungerande och varm anknytning ansågs spädbarnet utveckla en tillit till omvärlden. För att det ska vara möjligt att skapa en trygg och fungerande anknytning med tillhörande tillit, ansåg Bowlby (1969) att stora som små behov hos barnet behöver tillfredsställas. Om barnet exempelvis kan lita på att bli uppskattat, tröstat eller att få mat vid behov, så ökar givetvis möjligheten till att skapa tillit i relationen. En viktig faktor i denna utveckling ansågs vara med vilken kontinuitet behoven blev tillfredsställda, då en oregelbunden tillfredsställelse kunde skapa osäkerhet hos barnet. Vid en fungerande anknytning beskrevs denna tillit fungera som så att barnet till slut kunde börja utforska sin omvärld på egen hand, med vetskapen om att närstående individer skyddar en och att en trygg bas finns i grunden (Bowlby, 1969; Bowlby, 1973; Bowlby, 1979; Ainsworth, 1985). Vid ovanstående utveckling ökar möjligheterna för det växande barnet att erhålla en stabil emotionell grund, vilket skapar en självkänsla och motståndskraft för psykiska påfrestningar i framtiden. Den trygga anknytningen i barndomen ansågs alltså till stor del påverka huruvida individen kommer reagera positivt på nära relationer i vuxenlivet (Bowlby, 1969; Bowlby, 1973; Bowlby, 1979; Ainsworth, 1985).
I de exempel där barnet inte upplevt att de grundläggande behoven (mat, tröst, närhet och tillit osv.) blivit tillfredsställda, så kan en grundläggande otrygghet skapas (Bowlby, 1969; Bowlby, 1973; Bowlby, 1979; Ainsworth, 1985). Detta påverkar barnets tidiga utforskning av världen och när den trygga basen saknas så försvåras skapandet av pålitliga relationer till andra individer, något som består även i vuxenlivet. En otrygg anknytning som ovan beskriven har hävdats kunna innebära större risk för utvecklande av en negativ självbild och i värsta fall framtida psykiska åkommor (Bowlby, 1969; Bowlby, 1973; Bowlby, 1979; Ainsworth, 1985), som exempelvis ätstörningar (Sharpe m.fl., 1998, Broberg, Hjalmers & Nevonen, 2001; Orzolek-Kronner, 2004). Man har funnit samband mellan osäker
anknytningsstil, låg självkänsla, och överdriven upplevelse av att vara bortstött från sina medmänniskor. Dylika upplevelser bidrar givetvis till att individen blir mer beroende av att tydligt accepteras av andra och därmed mer känslig för sociala normer och ideal (Sharpe m.fl., 1998). Individen blir således mer mottaglig för budskap om idealutseenden och med förminskad motståndskraft ökar givetvis risken för utvecklande av kompensatoriska beteenden, som till exempel överdriven träning och ätstörningar.
Forskningen kring anknytning utgår främst från de två grundläggande anknytningsstilarna ”trygg” och ”otrygg” (Bartholomew & Horowitz, 1991). Som nämnt tidigare påverkas de sociala förhållandena som vuxen av de upplevelser av relationer som man har haft i barndomen (Bowlby, 1969; Bowlby, 1973) Bowlby ansåg att barnet internaliserar upplevelserna av tidiga relationer med sina närmaste omhändertagare. Detta beskrevs genom två olika sätt att integrera relationsupplevelserna i tanken; först genom barnets upplevelser av andra människor och sedan genom självupplevelsen (Bowlby, 1973). Dessa två arbetsmodeller kan delas upp i antingen en positiv eller en negativ upplevelse (Bowlby, 1973; Bartholomew & Horowitz, 1991).
Bartholomew & Horowitz (1991) har i sin modell formulerat fyra stycken beskrivningar av självupplevelse och upplevelse av andra i relationer, som Bowlby (1969) och Ainsworth (1985) lade grunden för. Dessa beskrevs som trygg kontra fixerad och avvisande kontra rädd (Bartholomew & Horowitz, 1991). Den trygga individen beskrevs som bekväm med sociala relationer och närhet, medan den fixerade inte upplever sig tillräckligt uppskattad och därmed söker ständig bekräftelse. Den avvisande beskrevs klara sig utan nära känslomässiga relationer och betonades fokusera på sitt eget oberoende. Den rädda framställdes som orolig för att bli sårad och beskrevs uppleva det svårt att lita på andra människor. Barhtolomew & Horowitz (1991) använde dessa olika beskrivningar av förhållningssätt mot sig själv och mot andra, genom att skapa ett självrapporteringsinstrument. Detta instrument används för att identifiera olika anknytningsstilar och har använts bl.a. inom kroppsuppfattningsforskningen (Sharpe m.fl., 1998, Broberg m.fl., 2001; Orzolek-Kronner, 2004).
Få studier har hittills testat samband mellan självobjektifiering och anknytningsstil (Derhy-Snijders, 2007). Däremot testade Broberg m.fl. (2001) sambandet mellan anknytningsstil och interpersonliga problem samt ätstörningar i en grupp med 460 stycken kvinnor i åldrarna 18-24 med eller utan ätstörningar. I undersökningen användes Bartholomew & Horowitz anknytningstest (1991) samt ”The eating disorders inventory-2” (Garner, 1991) och resultaten bekräftade sambandet mellan anknytningsstil och interpersonliga problem samt ätstörningar. Dessutom indikerade resultaten att graden av
allvarlighet i ätstörningarna hade ett samband med trygghet i anknytningen (Broberg m.fl., 2001).
Eftersom det finns anledning att tro att anknytning kan spela en viktig roll ifråga om kroppsuppfattning (Sharpe m.fl. 1998; Cash & Fleming, 2002), så är det angeläget att undersöka detta eventuella samband. Ytterst få studier har alltså undersökt sambandet mellan självobjektifiering och anknytning (Derhy-Snijders, 2007), vilket denna undersökning ämnar göra.
Undersökningens syfte var att studera självobjektifiering på flickor och pojkar från gymnasiet och på män och kvinnor från högskolan, samt om det finns ett samband mellan självobjektifiering och anknytningsstil utifrån följande hypoteser: 1. Självobjektifiering varierar med kön på så sätt att kvinnor har högre självobjektifiering än män. 2. Självobjektifiering varierar med ålder så att deltagare i ålderskategorin yngre vuxna har högre självobjektifiering än deltagare i ålderskategorin äldre vuxna. 3. Det finns samband mellan anknytning och självobjektifiering.
Metod
Deltagare
Studien omfattade 165 elever 18-40 år (M =20, 9 och Mdn =18). Av dessa var 95 kvinnor (M =21,5 och median =18) och 70 män (M =20,4 och Mdn =18). Deltagarna återfanns inom två skolor lokaliserade i två medelstora städer i södra Sverige. Elever från en gymnasieskola ingick i studien (48 kvinnor och 49 män alla 18 år gamla), samt studenter från motsvarande humanistisk fakultet på en medelstor högskola (42 kvinnor och 26 män i åldrarna 19-40, M =25, 4 och Mdn =23). Urvalet skedde genom så kallat klusterurval, där studerande tonåringar och vuxna i Sverige utgjorde sample och de lokala utbildningarna klustren.
Procedur
Skolchef och Studierektorer (gymnasiet) respektive lärare (högskolan) vid de två skolorna som deltog i undersökningen kontaktades via telefon och mail. I samråd med kontaktpersoner beslutades om genomförande. Två skolor (med sammanlagt sju grupper/klasser) av sex tillfrågade godtog förfrågan om möte för överlämnande och insamlande av enkäter. I de första samtalen med kontaktpersonerna fördes etiska diskussioner rörande de olika frågorna i enkäten. Kontaktpersonerna skickades ett följebrev (Se Bilaga 1) som förklarade undersökningens syfte och presenterade vem som stod bakom undersökningen. Innan undersökningen godkändes förklarades för de ansvariga kontaktpersonerna varför genomförandet var angeläget, samt betonade vikten av undersökningens sekretess och deltagarnas personliga integritet. Det förklarades för kontaktpersonerna att de ifyllda enkäterna ej kommer att spridas.
Gymnasieskolans studierektorer och kuratorer behandlade undersökningen och enkäten på ett möte om elevhälsan. Där framkom att frågorna som undersökningen behandlade ansågs angelägna för skolan och att undersökningen fick deras godkännande. Det bestämdes i samråd med en kurator på skolan gymnasieskolan att varje klass skulle erhålla debriefing. Denna debriefing skulle kuratorn genomföra, med instruktioner och förklaringar av syftet (för undersökningen) som undersökningsledaren delgivit densamme. Detta alternativa sätt att låta eleverna bli informerade om syftet med undersökningen uppstod ur det faktum att klasserna hade mycket redovisningar.
Vid insamlandet av data framgick att alla deltagare informerats om att en enkätutdelning skulle ske, vilket innebar att de inte var helt oförberedda när de blev tillfrågade om att delta i undersökningen. Efter en tillräcklig presentation av syftet med besöket kunde utdelandet av
enkäter inledas. Varje deltagare informerades om sin anonymitet och rättighet att avstå ifyllandet av enkäten. Dessutom förklarades att deltagarna under ifyllandet av enkäten vid behov av hjälp skulle räcka upp handen för att de skulle kunna få hjälp individuellt. Eftersom undersökningsledaren administrerade enkäten i alla klasser medförde detta att samma instruktioner kunde delges alla deltagarna. Enkäten förklarades handla om hur tonåringar respektive vuxna ser på sig själva och om relationer. Deltagarna informerades muntligen om hur enkäten skulle fyllas i. Det externa bortfallet uppgick till sex deltagare och det interna bortfallet uppgick till tre deltagare. Det interna bortfallet fördelades mellan de demografiska frågorna och anknytningsfrågorna, vilket innebär att bortfallet var obefintligt på självobjektifieringsfrågorna.
Instrument
I undersökningen ingick två instrument. Det första var Bartholomew & Horowitz, 1991 ”The Relationship Questionnaire” (TRQ) som utformats för att undersöka anknytningsstil hos tonåringar och vuxna (Bartholomew & Horowitz, 1991). Instrumentet utformades ursprungligen av Hazan & Shaver (1987), men i denna undersökning användes alltså Bartholomew & Horowitz (1991) modifierade instrument. Deras instrument modifierades för att på ett bättre sätt kunna appliceras på tonåringar och unga vuxna (Bartholomew & Horowitz, 1991). Modellen är ofta använd och har goda psykometriska värden (utifrån reliabilitets- och validitetsutvärdering) och har alltså visat sig vara ett fungerande sätt att granska anknytning (Bartholomew & Horowitz, 1991).
Testet består av fyra påståenden som gäller anknytningsstilarna; trygg, avvisande, fixerad eller otrygg. Testpersonen svarade på hur väl det enskilda påståendet passar in på dem själva. Ett påstående kunde exempelvis se ut som följer: Jag är tillfreds utan känslomässiga relationer. Det är väldigt viktigt för mig att känna mig oberoende. Svarsalternativen bestod av en skala med sju punkter mellan polerna ”stämmer inte alls” och ”stämmer mycket bra”. I föreliggande undersökning användes endast denna skala till att ge deltagarna beslutsunderlag för vilken anknytningsstil de ansåg passade bäst in på dem som personer. Deltagarna svarade också på en fråga som gäller vilket av de fyra påståendena som de anser passar bäst in på deras personlighet. Denna fråga användes för att skapa de anknytningskategorier som används som oberoende variabel i de statistiska analyserna.
Det andra instrumentet som användes i undersökningen var Fredricksons m.fl., (1998) självobjektifieringsinstrument ”Trait self-objectification Questionnaire” (TSOQ) (se bilaga 2).
Självobjektifieringsinstrumentet utvecklades ursprungligen av Fredrickson m.fl. (1998) och har visat sig ur ett reliabilitets- och validitetsperspektiv presentera pålitliga resultat (Miner-Rubino m.fl., 2002).
Deltagarna fick läsa tio olika egenskaper om fysisk självuppfattning, där fem baserades på ett ytligt och objektifierande synsätt där skönhet eller sexuell dragningskraft ansågs viktigt för den fysiska självuppfattningen. Vidare fokuserade fem egenskaper på kroppslig kompetens, där fysisk kompetens ansågs viktigast, vilket exempelvis kunde vara kondition eller styrka (Fredrickson m.fl., 1998). Utformningen av den befintliga enkäten ändrades i vissa avseenden för att bli lättare att genomföra. I den ursprungliga enkäten fick deltagarna sätta en siffra framför de olika egenskaperna, för att värdera vilken vikt de ansåg att de olika egenskaperna hade för deras fysiska självuppfattning. I denna version av enkäten fick deltagarna istället placera de olika egenskaperna på en rankinglista utifrån vilken betydelse de ansåg att egenskaperna hade för deras fysiska självuppfattning. Dessa egenskaper placerade deltagarna in på en skala mellan viktigast (nio poäng) och minst viktigt (noll poäng). Den slutliga poängen var produkten av summan av de utseendebaserade egenskaperna minus summan av de kompetensbaserade egenskaperna exempelvis 21-24 = -3. Möjlig totalpoäng sträckte sig från -25 till +25. Ju högre poäng desto mer ansågs individen självobjektifiera och ju lägre poäng desto mindre ansågs individen självobjektifiera. Hög poäng betraktades vidare som hög varaktig självobjektifiering (Fredrickson och Harrisson, 2005). Innan undersökningen genomfördes en pilotstudie med 20 elever (studerande tonåringar och vuxna kvinnor och män). I denna pilotstudie testades enkäten med tillhörande instruktioner. Resultatet visade att instruktionerna fungerade väl för anknytningsfrågorna respektive självobjektifieringsfrågorna och de besvarades av alla deltagarna.
Den sammanställda enkät som användes vid undersökningen var lätt att fylla i för deltagarna och krävde bara papper och penna. Data analyserades med statistikprogrammet Statistical Package for the Social Sciences, SPSS. Statistisk metod var variansanalys (ANOVA). Skillnader mellan olika grupper mättes på olika nivåer med envägs-och tvåvägsANOVA. Oberoende variabler var kön, ålder och anknytning. Beroende variabel var självobjektifiering. Centrala tendenser uppmättes också genom funktionerna att jämföra medelvärden och genom medelvärdesfördelning.
Etik
Etiska överväganden gjordes under tiden för enkätutformningen. Frågornas ordning fastställdes för att kunna placera de mer känsliga frågorna i mitten eller början av enkäten. I de första samtalen med kontaktpersonerna fördes etiska diskussioner rörande de olika frågorna i enkäten. Försöksledaren bestämde i samråd med en kurator på skolan för de yngre deltagarna att varje klass skulle erhålla debriefing.
Resultat
Undersökningens syfte var att studera självobjektifiering på flickor och pojkar från gymnasiet och på män och kvinnor från högskolan, samt om det finns ett samband mellan självobjektifiering och anknytningsstil utifrån följande hypoteser: 1. Självobjektifiering varierar med kön på så sätt att kvinnor har högre självobjektifiering än män. 2. Självobjektifiering varierar med ålder så att deltagare i ålderskategorin yngre vuxna har högre självobjektifiering än deltagare i ålderskategorin äldre vuxna. 3. Det finns samband mellan anknytning och självobjektifiering. Signifikansnivån sattes till a = 0,05 för samtliga beräkningar.
För att utreda om det fanns samband mellan anknytning och självobjektifiering gjordes en envägsANOVA, med anknytning som oberoende variabel och självobjektifiering som beroende variabel. EnvägsANOVA användes då det var fler än två nivåer på oberoende variabel anknytning. Post Hoc test (Bonferroni) användes för att utreda var effekterna av envägsANOVA-analysen fanns. Post Hoc test (Bonferroni) användes som oplanerad jämförelse för information om signifikanta effekter. Bonferroni användes för att den är mer konservativ, vilket minskar risken för att resultaten är en effekt av slumpen. För att utreda skillnader beroende på kön och ålder i självobjektifiering gjordes en tvåvägsANOVA. Ålder delades upp i grupperna gymnasieelever och högskolelever. Utifrån kriterierna för ANOVA-användning framgick att en begränsning existerade i form av avsaknad av normalfördelning i undersökningens data. Detta till trots användes tvåvägsANOVA som statistiskt analys.
En tvåvägsANOVA med kön och ålder som oberoende variabler och självobjektifiering som beroende variabel, visade en signifikant huvudeffekt av kön (F(1, 164) = 18,385, p < 0,001),
samt en signifikant huvudeffekt av ålderskategori (F(1, 161) = 5,532, p < 0,05). Ingen
interaktionseffekt förekom mellan de två oberoende variablerna. Kvinnorna i undersökningen hade signifikant högre resultat på självobjektifiering än männen. De yngre vuxna deltagarna hade signifikant högre resultat på självobjektifiering än de äldre vuxna (se Tabell 1).
Tabell 1 Deskriptiv statistik för självobjektifiering inom kategorierna gymnasieelever, högskoleelever, kvinnor och män. Självobjektifiering Kön Ålderskategori N M SD Kvinnor Män Män-Kvinnor Tot. Män-Kvinnor Tot. Totalt Gymnasiet Högskolan Totalt Gymnasiet Högskolan Totalt Gymnasiet Högskolan Totalt 48 42 90 49 26 75 97 68 165 -3.82 -6.29 -5 -9.53 -14.74 -11.26 -6.63 -9.15 -7.68 10,32 11,79 11,06 9,86 7,56 9,44 10,45 11,24 10,82
Det fanns en signifikant effekt av upplevd anknytningsstil (F(3,162) = 6.036, p < 0.001). För att
närmare undersöka var de signifikanta effekterna på oberoende variabel anknytning låg genomfördes Bonferroni Post Hoc test. Bonferroni jämförelsen gav en överblick över hur självobjektifieringsmedelvärden fördelades på de olika anknytningsstilarna. Signifikanta skillnader i självobjektifieringsmedelvärde visade att de med upplevd anknytningsstil ”Trygg” hade lägre självobjektifieringsmedelvärde än de med anknytningsstil ”Fixerad” (p < 0.01), och samt de med anknytningsstil “Rädd” (p < 0.01)(se tabell 2).
Tabell 2 Deskriptiv statistik för deltagarnas självobjektifieringsmedelvärden utifrån anknytningsstilarna ”Trygg”, ”Avvisande”, ”Fixerad” och ”Rädd”
Anknytningsstil N SD M Trygg Avvisande Fixerad Rädd 86 31 32 16 9.88 10.66 11.97 10.86 -10.24** -7.40 -3.26** -0.53** Not. ** = P < 0.01.
Diskussion
Det primära syftet med undersökningen var att undersöka hur yngre vuxna och äldre vuxnas självobjektifiering ser ut, samt undersöka eventuella köns- och åldersskillnader med avseende på självobjektifiering. Ett ytterligare syfte var att utreda om det fanns något samband mellan självobjektifiering och anknytning.
De 165 deltagarna i undersökningen hade ett gemensamt medelvärde på självobjektifieringsfrågorna som var i riktning mot låg självobjektifiering. Det fanns stora signifikanta skillnader avseende självobjektifieringstestet mellan könen. I båda grupperna hade kvinnorna högre resultat på självobjektifieringsfrågorna. Dessa resultat av skillnader mellan könen styrker resultat i tidigare undersökningar på självobjektifiering (Fredrickson m.fl., 1998; Martins m.fl., 2007), och ger stöd åt Fredrickson & Roberts (1997) objektifikationsteori, där man anser att kvinnor betraktas på ett sexuellt objektifierande sätt. Eftersom skillnaderna mellan män och kvinnor i föreliggande undersökning var så stora, så styrker det även deras teori i det avseendet att den sexuella objektifieringen i högre grad leder till självobjektifiering hos kvinnor.
En plausibel förklaring till skillnader i kroppsuppfattning mellan könen har ansetts kunna vara självvärdering (Räty m.fl, 2005). Självvärdering har som tidigare påpekats beskrivits som ett mått på hur väl individen lyckas (framgång) i förhållande till de krav och mål (ambition) som hon satt upp för sig själv (Ouvinen-Birgerstam, 1984). Tonåren är omvittnat en tid då stora förändringar inträffar både mentalt och fysiskt, och man har ansett det vara en speciellt känslig ålder ur ett kroppsuppfattningsperspektiv (Smolak, 2004). En tonårings självvärdering är således påverkad av hur väl hon eller han lyckas leva upp till de utseendeideal som finns. Eftersom kvinnoidealet av biologiska och sociokulturella orsaker är svårt att uppnå ökar risken för unga tjejer att inte leva upp till sina införlivade krav, med följden av försämrad självvärdering och fysisk självbild (Räty m.fl., 2005; Smolak, 2004). Undersökningar har visat på att flickor har sämre självvärdering än killar, framför allt i relation till psykologiskt välbefinnande och fysiska faktorer (Räty m.fl., 2005; Bacchini & Magliulo, 2003). Upplevelsen från tonåren påverkar sedan kvinnorna genom livet, vilket kan vara en förklaring till skillnaderna mellan könen i självobjektifiering.
Inför undersökningen förutspåddes också att det skulle finnas skillnader i självobjektifiering mellan gymnasie- och högskoleeleverna. Slater & Tiggemann (2002) betonade att då tonåren innebär större fokus på självet, så kan risken för utvecklande av självobjektifiering anses större under den perioden. Som tidigare nämnts kan upplevelsen av att ha ett attraktivt yttre vara mer välfunnet eller av större psykologisk betydelse för en
tonårings självvärdering, medan upplevelsen av en uppnådd social position kan vara av större vikt för en äldre person. Detta i relation till att man anses mogna med åldern och bli mer trygg med sin kropp, förutspåddes innebära att de yngre deltagarna skulle uttrycka högre grad av självobjektifiering. Denna hypotes (3) styrktes. Även om både de yngre och äldre ålderskategorierna män hade låg självobjektifiering jämfört med kvinnogrupperna, så fanns det ändå tydliga skillnader mellan ålderskategorierna gymnasiestuderande män och högskolestuderande män. Eventuellt kan det vara ett utslag för det faktum att kommande generationer vuxna män utsatts och utsätts för tydligare krav rörande utseendeideal (Pope m.fl., 2000).
Det fanns skillnader mellan de olika kvinnliga ålderskategorierna gymnasiestuderande och högskolestuderande, men ingen signifikant interaktionseffekt mellan oberoende variabler kön och ålder på självobjektifiering. Emellertid stärks Fredrickson & Roberts (1997) hypotes att kvinnor med åren uppvisar lägre grad av självobjektifiering i föreliggande studie. För att sätta perspektiv på detta resultat kan man konstatera att de äldre kvinnorna i undersökningen uppvisade klart högre självobjektifiering än de yngre pojkarna. Eventuellt kan det vara så att de äldre kvinnor som fortfarande studerar oundvikligen rör sig i kretsar med yngre människor där objektifieringen är mer påtaglig. Detta kanske medför att de oftare hamnar i så kallade ”tillstånd” av självobjektifiering än jämnåriga ickestuderande kvinnor.
En brist i undersökningen med fokus på åldersskillnader är att de äldre studerande deltagarna i vissa fall var relativt unga. Detta gjorde att en del deltagare i de olika kategorierna låg ganska nära varandra i ålder, vilket påverkar reliabiliteten i resultaten. Detta påverkade eventuellt utfallet av självobjektifieringen mellan de yngre respektive äldre kvinnorna. Äldre studerande kvinnliga deltagare hade sannolikt haft mer erfarenhet av livet och därmed haft större möjlighet att kunna förstå värdet av hälsa framför ytlig utseendefixering. Dessutom ska man inte underskatta formell genusutbildning som äldre deltagare sannolikt hade hunnit längre med än vad de yngre gjort. Hur åldersrepresentationen påverkade resultaten av skillnader mellan männen är inte helt klart. Undersökningen hade dock behövt fler äldre män än vad som var fallet, även om låga standardavvikelser vittnade om jämna och stabila resultat. På grund av undersökningens begränsning i tid var det svårt att hitta en representativ grupp för de äldre. Förslagsvis hade snittåldern på de äldre deltagarna kunnat ligga mellan 30-45 istället för (M = 24,4).
Den för undersökningen första hypotesen att det finns ett samband mellan anknytningsstil och självobjektifiering styrktes till viss del. De deltagare som valde den ”trygga” anknytningsstilen som mest representativ för dem som personer hade signifikant lägre resultat
på självobjektifiering än de deltagare som valde anknytningsstilarna ”Fixerad” och ”Rädd”. Man har tidigare funnit samband mellan osäker anknytningsstil, låg självkänsla, och överdriven upplevelse av att vara bortstött från sina medmänniskor (Sharpe m.fl., 1998). Dessa upplevelser bidrar gemensamt till att individen blir mer beroende av att uppleva sig omtyckt och accepterad av andra. Något som i sin tur kan leda till att personen blir mer känslig för sociala normer och ideal. Med förminskad motståndskraft ökar givetvis risken för hög självobjektifiering, med i värsta fall ätstörningar som följd (Sharpe m.fl., 1998; Broberg m.fl., 2001; Orzolek-Kronner, 2004). Det bör dock poängteras att detta resultat behöver testas mer utförligt med en mer representativ grupp deltagare. Det behövs dessutom en större grupp deltagare med bättre fördelning på de olika anknytningsstilarna för att resultaten ska kunna betraktas som reliabla.
För att skapa ytterliggare förståelse för sambandet mellan anknytningsstil och självobjektifiering vore det lämpligt att genomföra intervjuer för att få veta vad deltagarna själva lägger i begreppen. Förslagsvis hade man kunnat välja ut de individer som har hög självobjektifiering och osäker anknytning för intervju. På så sätt hade man kunnat ställa mer specifika frågor som exempelvis hur personen upplever att sitt eget och andras utseende påverkar hur individens relationer ser ut. Frågor om självmedvetenhet, kroppsskam och känslor av otillräcklighet hade eventuellt kunnat nyansera bilden av sambandet mellan självobjektifiering och anknytning. Dessa möjligheter hade ökat validiteten i undersökningen. Det hade också varit värdefullt med ytterligare en beroende variabel i undersökningen som exempelvis kroppsskam, för att få veta mer om sambandet mellan självobjektifiering och anknytning. Var det en tillfällighet eller finns det samband med andra för kroppsuppfattningen viktiga variabler? Indikationen om ett samband mellan dessa variabler är dock löftesrikt.
Överhuvudtaget kunde själva enkäten ha fyllts med fler variabler och frågor, då den var relativt lätt att fylla i och inte tog särskilt lång tid att genomföra. Detta blir genomförbart med mer tid för själva undersökningen. Emellertid var eleverna på de två skolorna väldigt upptagna och därför kan det ändå ha varit klokt att fokusera all koncentration på endast självobjektifiering som beroende variabel. Det var trots allt kroppsuppfattning och självobjektifiering som skulle undersökas i första hand.
Trots att det inte i denna undersökning framgick att unga pojkar lider av självobjektifiering i någon större utsträckning, så finns det ändå anledning att tro att kommande generationer pojkar också kommer påverkas av ökad sexuell objektifiering. En mycket omfattande forskningsrapport av Frederick, Pepleau och Lever (2006) bekräftar förvisso att kvinnor i högre grad lider av sexuell objektifiering, men att en stor andel män
också gör det. Därför är det av fortsatt vikt att inkludera kön som oberoende variabel i undersökningar om självobjektifiering hos tonåringar.
Få undersökningar på självobjektifiering har inkluderat äldre urvalsgrupper än studenter (Tiggemann & Lynch, 2001; McKinley, 1998). Det vore överhuvudtaget av vikt att kunna undersöka skillnader mellan fler än två åldersgrupper, något som var en brist i denna undersökning. Eftersom den möjligheten saknades här tappar undersökningen i reliabilitet och generaliserbarhet. Specifikt vore det intressant att göra en jämförandestudie mellan studerande och ickestuderande äldre kvinnor med fokus på självobjektifieringstendenser.
Självobjektifiering har överhuvudtaget knappt undersökts i Sverige och det vore av värde att kunna jämföra resultaten med andra inhemska undersökningar. Resultaten i föreliggande undersökning ger information om att en utvidgad forskning på självobjektifiering i Sverige skulle vara värdefullt. Sambandet mellan specifikt självobjektifiering och anknytning har tidigare inte varit föremål för forskning mer än i enstaka studier (Derhy-Snijders, 2007). Denna undersökning visar löftesrika resultat som bör byggas vidare på i framtida forskning. Det är därför angeläget att i mer omfattande undersökningar utreda sambanden mellan självobjektifiering och anknytning.
Referenser
Ainsworth, M.DS. (1985). Patterns of infant-mother attachment. Bulletin of the New York academy of medicine, 61, 771-791.
Bacchini, D., & Magliulo, F. (2003). Self-Image and perceived Self-Efficacy During Adolescence. Journal of youth and Adolescence, 32, 337-350.
Baghurst, Hollander, Nardella., & Haff. (2005). Change in sociocultural ideal male physique: An examination of past and present action figures. Body Image, 3, 87-91.
Bartholomew, K., & Horowitz, L.M. (1991). Attachment styles among young adults: A test of a four-category model. Journal of Personality and Social Psychology, 61, 226-244. Bowlby, J. (1969/1997). Attachment and Loss. Vol 1: Attachment. London: Random House. Bowlby, J. (1973/1997). Attachment and Loss. Vol 2: Separation anxiety and anger London:
Random House.
Bowlby, J., (1979). The making and breaking of affectional bonds. British journal of psychiatry, 130, 421-431.
Broberg, A.G., Hjalmers., I & Nevonen, L. (2001). Eating disorders, attachment and
interpersonal difficulties: A comparison between 18- to 24- year old patients and normal controls. European eating disorders review, 9, 381-386.
Cafri, G., Thompson, J.K., Ricciardelli, L., McCabe, M., Smolak, L., & Yesalis, C. (2005). Pursuit of the muscular ideal: Physical and psychological consequences and putative risk factors. Clinical Psychology Review, 25, 215-239.
Cash, T.F., & Fleming. (2002). Body image and social relations. I T Cash & T Pruzinsky (Eds.), Body Image: A Handbook Of Theory, Research, and Clinical Practice. (pp.277-287). New York: The Guilford Press.
Corson, P., & Andersen, A. (2002). Body image issues among boys and men. I T Cash & T Pruzinsky (Eds.), Body Image: A Handbook Of Theory, Research, and Clinical Practice. (pp.192-199). New York: The Guilford Press.
Derhy-Snijders, C.R. (2007). Self-objectification and Attachment styles in Adult Women with subclinical eating disorders. Dissertation submitted to California Graduate Institute, Los Angeles, California, USA.
Dittmar., Lloyd., Dugan., Halliwell., Jacobs., & Cramer. (2000). The “Body Beautiful”: English Adolescents’ Images of Ideal Bodies. Sex Roles, 42, 887.
Fea, C.J., & Brannon, L.A. (2006). Self-objectification and compliment type: Effects on negative mood. Body Image, 3, 183-188.
Fisher, G., Fisher, J & Stark, R. (1980). The body image. In aestethic plastic surgery (pp. 1-32). Boston: Little Brown.
Fisher, S. (1990). The Evolution of Psychological Concepts about the Body. I T Cash & T Pruzinsky (Eds), Body Images: Development, Deviance and Change. (pp.3-18). New York: The Guilford Press.
Frederick, D.A., Peplau, L.A., & Lever, J. (2006). The swimsuit issue: Correlates of body image in a sample of 52,677 heterosexual adults. Body Image, 3, 413-419.
Fredrickson, B.L., & Roberts. T (1997). Objectification theory: Toward understanding women´s lived experience and mental health risk. Psychology of Women Quarterly, 21, 173-206.
Fredrickson, B.L., Roberts, T.A., Noll, S.M., Quinn, D.M., & Twenge, J.M. (1998). That swimsuit becomes you: Sex differences in self-objectification, restrained eating, and math performance. Journal of Personality and Social Psychology, 75, 269-284.
Fredrickson, B.L., & Harrisson, K. (2005). Throwing like a girl: Self-objectifiaction predicts adolescent girls motor performance. Journal of sport and social issues, 29, 79-101.
Garner, M.D. (1991). Eating Disorders Inventory-2 Manual. Psychological Assessment resources , Inc.: Odessa, FL.
Greenleaf, C. (2005). Self-objectification among physically active women. Sex Roles, 52, 51-63.
Hargeaves, D.A., & Tiggemann, M. (2004). Idealized media images and adolescents body image “comparing” boys and girls. Body Image, 1, 351-361.
Hazan, C., & Shaver, P. (1987). Conceptualizing romantic love as an attachment process. Journal of Personality and Social Psychology, 52, 511-524.
Kearney-Cooke, Ann. (2002). Familial influences on body image development. I T Cash & T Pruzinsky (Eds), Body Images: Development, Deviance and Change. (pp.99-108). New York: The Guilford Press.
Kostanski, M., Fisher, A., & Gullone, E. (2004). Current conceptualisation of body image dissatisfaction: have we got it wrong? Journal of Child Psychology and Psychiatry, 45, 1317-1325.
Leit, R.A., Pope Jr, H.G., & Gray, J.J. (2001). Cultural expectations on muscularity in men: The evolution of playgirl centrefolds. International Journal of Eating Disorders, 29, 90-93.
Levinson, R., Powell, B., & Steelman, L.C. (1986). Social location, significant others and body image among adolescents. Social Psychology Quarterly, 49, 330-337.
MacGregor, F.C., Abel, T.M., Bryt, A., Laver, E., & Weissman, S. (1953). Facial deformities and plastic surgery. Springfield, IL: Thomas.
Martins, Y., Tiggemann, M., & Kirkbride, A. (2007). Those speedos becomes them: The role of self-objectification in gay and heterosexuall men´s body image. Personality and social psychology bulletin, 33, 634-647.
McCabe, M., & Ricciardelli, L. (2004). Body image dissatisfaction among males across the lifespan: A review of past literature. Journal of Psychosomatic Research, 56, 675-685. McCreary, D. (2002). Gender and age differences in the relationship between body mass
index and perceived weight: Exploring the paradox. International Journal of Men´s Health, 1, 31-42.
McKinley, N.M. (1998). Gender differences in undergraduates body esteem: The mediating effect of objectified body consciousness and actual/ideal weight discrepancy. Sex Roles, 39, 113-123.
McKinley, N.M. (2002). Feminist perspectives and objectified body consciousness. I T Cash & T Pruzinsky (Eds.), Body Image: A Handbook Of Theory, Research, and Clinical Practice. (pp.55-65). New York: The Guilford Press.
Miner-Rubino, K., Twenge, J.M., & Fredrickson, B.L. (2002). Trait self-objectification in women: Affective and personality correlates. Journal of Research in Personality, 36, 147-172.
Morrison, M.A., Morrison, T.G., & Sager, C.L. (2004). Does body satisfaction differ between gay men and lesbian women and heterosexuall men and women? A meta-analytic review. Body Image, 1, 127-138.
Muehlenkamp, J.J., & Saris-Baglama, R.N. (2002). Self-objectification and its psychological outcomes for college women. Psychology of Women Quarterly, 26, 371-379.
Muth, J.L & Cash, T.F. (1997). What difference does gender make. Journal of Applied Social Psychology, 27, 1438-1452.
Noll, S.M., & Fredrickson, B.L. (1998). A mediational model linking self-objectification, body shame, and disordered eating. Psychology of Women Quarterly, 22, 623-636. Olivardia, R., Harrison G. Pope Jr., Borowiecki, J.J., & Cohane, G.H. (2004). Biceps and
Body image: The relationship between muscularity and self-esteem, depression, and eating disorder symptoms. Psychology of Men & Muscularity, 5, 112-120.
Olivardia, R. (2002). Body image and muscularity. I T Cash & T Pruzinsky (Eds.), Body Image: A Handbook Of Theory, Research, and Clinical Practice. (pp.210-218). New York: The Guilford Press.
Orzolek-Kronner, C. (2002). The effect of attachment theory in the development of eating disorders: Can symptoms be proximity-seeking? Child and Adolescent Social Work Journal, 19, 421-435.
Ouvinen-Birgerstam, P. (1984). Identitetsutveckling hos barn: en jämförelse mellan finska, jugoslaviska och svenska barn. Lund: Studentlitteratur.
Pope Jr, H.G., Phillips, K.A., & Olivardia, R. (2000). The Adonis Complex: How to Identify, Treat, and Prevent Body Obsession in Men and Boys. New York: Touchstone Books. Pope Jr, H.G., Olivardia. R., Borowiecki J.J., & Cohane. G.H. (2001). The Growing
Commercial Value of the Male Body: A Longitudinal Survey of Advertising in Women's Magazines. Psychotherapy and Psychosomatics, 70, 189-192.
Prichard, I., & Tiggemann, M. (2005). Objectification in fitness centers: self-objectification, body dissatisfaction, and disordered eating in aerobic instructors and aerobic participants. Sex Roles, 53, 19-29.
Rohlinger, D.A. (2002). Eroticizing men: Cultural influences on advertising and male objectification. Sex Roles, 46, 61-74.
Räty, L.K.A., Larsson, G., Söderfeldt, B.A., & Wilde Larsson, B.M. (2005). Psychosocial aspects of health in adolescence: the influence of gender and general self-concept. Journal of Adolescent Health, 36, 530.e21-530e28.
Schwartz, D.J., Phares, V., Tantleff-Dunn, S., & Thompson, J.K. (1999). Body image, psychological functioning, and parental feedback regarding physical appearance. International Journal of Eating Disorders, 25, 339-343.
Sharpe, T.M., Killen, J.D., Bryson, S.W., Shisslak, C.M., Estes, L.S Gray, N., Crago., M., & Taylor, C.B. (1998). Attachment Style and Weight Concerns in Preadolescent and Adolescent Girls. International Journey of Eating Disorders, 23, 39-44.
Slater, M., & Tiggemann, M. (2002). A test of objectification theory in adolescent girls. Sex Roles, 46, 343-349.
Smolak, L., & Levine, M. (2001). Body image in children. I J.K. Thompson & L. Smolak (Eds.), Body Image, eating disorders, and obesity in youth: Assessment, prevention and treatment (pp. 41-66). Washington, D.C.: American Psychological Association.
Smolak, L. (2004). Body image in children and adolescents: where do we go from here? Body Image, 1, 15-28.
Tiggemann, M., & Lynch, J.E. (2001). Body image across the lifespan in adult women: The role of self-objectification. Developmental Psychology, 37, 243-253.
Hej!
Mitt namn är Johan Olsson och jag studerar psykologi på Kalmar högskola. Just nu är jag i färd med att skriva en C-uppsats om ungdomars kroppsuppfattning och sociala fungerande. Kroppsuppfattning hos ungdomar är ett mycket angeläget spörsmål i dagens samhälle med tanke på att allt fler flickor, men även pojkar, far illa p.g.a. den press som orealistiska utseendeideal medför.
Tanken med C-uppsatsen är att genom en enkät försöka skapa en förståelse för hur flickor och pojkar över 18 år i Sverige upplever ovanstående frågor. Enkäten är uppdelad i olika
avdelningar beroende på variabeln av intresse. De olika aspekterna som är inkluderade i enkäten är: Frågor om kroppsuppfattning (mer specifikt självobjektifiering), Anknytningsstil (hur individen upplever sig själv i sociala samspel med andra) och socioekonomisk status (föräldrarnas utbildnings- och arbetssituation). Enkäten är baserad på tre olika instrument som är skapade och standardiserade av internationella forskare som har Body Image eller
kroppsuppfattning som forskningsområde. Enkäten ifråga är väl komprimerad och skulle inte ta mer än 10-15 minuter att genomföra.
Anonymitet är givetvis väldigt viktigt. Om vi inte genom våra instrument kunde garantera den enskilda individens integritet och anonymitet, så skulle vi inte tillåtas genomföra en
undersökning för våra handledare. Resultaten kommer således inte kunna spåras till vare sig individ eller skola.
Jag har förstått att det är mycket enkäter i omlopp just nu. Det är dock angeläget att skapa en bild över hur ungdomar i Sverige känner inför dessa viktiga aspekter av sina liv. Vid en eventuell möjlighet att genomföra denna enkätundersökning skulle jag personligen dela ut och samla in enkäterna. Jag skulle då inte bara kunna bistå med instruktioner och hjälp med diverse frågor, utan även ge en liten inblick i vilka möjligheter som finns inom
forskningsarbete och högskola/universitetsstudier.
Om du har några frågor kan du kontakta mig på följande telefonnummer: 073-9410643 Mail: jo22dw@student.hik.se
Hälsningar
Hej!
Denna enkät handlar om hur ungdomar och vuxna ser på sig själva och om relationer.
I enkätens första del finns de frågor som handlar om hur man upplever sig själv i relationer med andra. Du får läsa fyra olika beskrivningar av olika sätt att se på relationer. Du skall bedöma hur väl var och en av dessa beskrivningar stämmer överens med din egen syn på relationer. Du svarar med att sätta kryss på en sjugradig skala mellan stämmer inte alls och stämmer mycket bra. Dessutom skall du svara på vilken av dessa beskrivningar som Du upplever stämmer bäst in på Dig (sist på sidan).
Avslutningsvis finns det en uppgift där Du ska rangordna vad du värderar som viktigast respektiver minst viktigt för din fysiska självuppfattning.
Ditt deltagande är givetvis frivilligt och helt anonymt, ditt namn förekommer ingenstans. Det är viktigt att Du svarar på alla frågorna och inte hoppar över någon. Om du vill fråga om något när du fyller i så räck upp handen så hjälper jag dig enskilt.
För dig att fylla i:
Kön: Kvinna
□
Man□
Födelseår: …………..Tack för din medverkan Johan Olsson
Högskolan i Kalmar,
___________________________________________________________________________ Nedan finns 10 olika egenskaper (a-j). Ordna dessa egenskaper från den som är viktigast för din fysiska självuppfattning till den som är minst viktig. Du skall beskriva hur viktiga egenskaperna (a-j) är för dig oavsett hur Du anser att du är. T ex kan det vara väldigt viktigt för dig att ha en välbyggd/muskulös kropp oavsett om Du har det eller inte. Det viktigaste är alltså vad Du tycker spelar stor roll och mindre roll, oavsett hur Du tycker att du är. Läs först igenom egenskaperna (a-j), och skriv sedan varje egenskaps bokstav på rätt plats i nedanstående skala från den som är mest viktig till den som är minst viktig.
___________________________________________________________________________
a. koordination (tex. rörelsemönster/hur du rör dig) f. skönhet
b. hälsa g. energinivå (tex. ork)
c. vikt h. välbyggd/muskulös kropp
d. styrka i. i bra form (tex. kondition)
e. sexuell dragningskraft j. kroppsmått (tex. runt bröstkorg, midja, höfter)
Egenskapens bokstav: MEST VIKTIG………. ……… 2:A PLATS……… ……… 3:E PLATS………. ……… 4:E PLATS………. ……… 5:E PLATS………. ……… 6:E PLATS……….. ……… 7:E PLATS……….. ……… 8:E PLATS……….. ……… 9:E PLATS……….. ……… MINST VIKTIG…………. ………
Tack för din medverkan!
