When I die, I want to be recycled - a study of the view of the funeral industry on the handling of metals in cremation

När
jag
dör
vill
jag
bli
källsorterad


En


studie


av


begravningsbranschens


syn


på


metallhantering
vid
kremationer


When
I
die,
I
want
to
be
recycled


A
 study
 of
 the
 view
 of
 the
 funderal
 industry
 on
 the


handling
of
metals
in
cremation


Handledare:
Gunilla
Hughes
Wulkan


Sammanfattning

Kremering är idag det vanligaste jordfästningssättet i Sverige, de allra flesta som avlider kremeras och gravsätts i urna. Frågan om hur de metaller som finns i kroppen men inte får plats i urnan hanteras har hittills inte väckt så stor uppmärksamhet, speciellt inte ur miljösynpunkt. Dock handlar det om åtskilliga ton metall som varje år grävs ner på kyrkogårdar runt om i landet. Denna metall påverkar dels miljön negativt, dels kommer det att ta upp mer och mer plats på kyrkogårdarna i framtiden, och att gräva ner metaller i marken är inte ett miljöoptimerat sätt att hantera dessa. Det finns dock andra saker än bara miljön att ta hänsyn till i denna fråga. Etiska ställningstaganden om vad som är riktigt att göra med t.ex. inopererade kroppsdelar efter döden spelar stor roll för hur hanteringen ser ut idag. Detta kan kopplas till relationen till döden i allmänhet och hur människor förhåller sig till sin egen dödlighet. Svårigheterna i denna fråga ligger i denna spänning, mellan en spänd relation till döden som begrepp och den miljöhänsyn som genomsyrar fler och fler av samhällets delar. I denna studie har fyra personer som arbetar inom begravningsbranschen intervjuats och ett antal teman har diskuterats för att försöka komma underfund med varför hanteringen inte är miljöoptimerad idag och försöka ge ett antal möjliga förklaringar till var svårigheterna i det här problemet ligger. Slutsatserna av undersökningen kan sammanfattas med att tre olika problemområden identifierats: det svåra samtalet om döden, fokus på en antropocentrisk etik i både samhället i stort och i branschen samt attityder och hur dessa kan förändras. Dessa tre är alla sammankopplade när det kommer till denna fråga och alla är en del av början på en lösning av detta problem.

Nyckelord: Metallhantering, kremering, miljöoptimering, etik och miljö, begravningsbranschen

Abstract

Today, cremation is the most common burial method in Sweden, the vast majority of the deceased are buried using this method. The question of how the metal parts from bodies that will not fit in the urn are handled has not attracted much attention, especially not from an environmental standpoint. However, several tons of metal are buried in cemetaries easch year. This metal will take up more and more space as the use of spare parts in our bodies increases. Apart from this, to bury the metals in the soil is not an environment optimized way to handle them. However, there are several other factors to consider when discussing this issue. Ethical decisions about what is right to do with implanted body parts after death plays a major role in how the issue is delat with today. This can also be linked to the relationship with death in general and how people relate to their own mortality. The difficulty of this question lies in this tension, between a tense relationship with the concept of death and the environment that permeates more and more of society. In this study, four people working in the funeral industry has been interviewed and a number of themes have been discussed to try to figure out why the management of this matter is not environmentally optimized today. I try to give a number of possible explanations as to where the difficulties lie in this problem. The conclusions of the study can be summarized by the three problem areas identified: fear of death, the focusi on an anthropocentric ethics in both the wider community and the industry as well as environmental concerns and attitudes. These three are all connected when it comes to this issue and they are all a part of the beginning of a solution of this problem.

Keywords: Metal management, cremation, environmental optimization, ethics and environment, funeral business

Förord

De frågor som berörs i denna uppsats är inte en del i debatten och engagemanget kring olika miljöfrågor i vårt samhälle. Hanteringen av metaller vid kremationer är dock ett problem som växer och som borde börja diskuteras på allvar för att vi ska kunna göra något åt problemet. Jag tror starkt på att med upplysning och diskussion kommer denna fråga kunna lösas så att hanteringen sker på ett mer miljövänligt sätt, det gäller att människor vågar diskutera frågor som rör livet och döden och hur vi faktiskt kan påverkar miljön runt omkring oss och för framtida människor även efter att vi själva inte längre finns. Som en vän till mig sa när vi diskuterade detta ämne och hur få det är som vet vad som egentligen händer vid en kremering, och som jag tagit fasta på i rubriken till denna studie: ”När jag dör vill jag bli källsorterad”. Jag vill passa på att tacka mina vänner och klasskamrater för att de diskuterat och kommit med synpunkter i denna ovanliga fråga under det gångna halvåret. Jag vill också tacka min handledare Gunilla Hughes Wulkan för kloka synpunkter och viktiga diskussioner som gjort arbetet till vad det är.

Framförallt vill jag rikta ett stort tack till mina informanter som delat med sig av sin kunskap och därmed möjliggjort uppsatsen!

Innehållsförteckning

1.
 Inledning...1


1.1.
 Syfte och frågeställningar...2


1.2.
 Avgränsningar ...2


1.3.
 Begrepp...3


1.5 Disposition...3


2. Bakgrund ...5


2.1. Kremeringens moderna historia ...5


2.2. Lagstiftning...6


2.3. Begravningskedjan ...7


3. Metod, material och genomförande...9


3.1. Samtalsintervju som metod ...10


3.2. Intervjupersoner och urval...11


3.3. Intervjuguide...12


3.4. Genomförande och bearbetning av material...13


4. Tre byggstenar ...15


4.1. Det svåra samtalet om döden...15


4.2. Den antropocentriska utgångspunkten ...16


4.3. Attityder, beståndsdelar och förändring ...18


5. Med fokus på döden – fyra yrkesperspektiv...21


5.1. Döden – svårt ämne ...21


5.2. Antropocentrisk etik ...22


5.3. Spårbundenhet och trögheter i systemet...23


5.4. Att förändra attityder – är det möjligt?...24


6. Diskussion ...26


1. Inledning

Kremering är idag det vanligaste jordfästningssättet i Sverige, runt 80 % kremeras årligen, vilket innebar att det under 2009 genomfördes ca 70.000 genomfördes (Svanborg & Samuelsson, 2010). Detta medför att metall tas om hand och grävs ner eller förvaras på kyrkogårdar, eftersom det inte finns några egentliga riktlinjer som tillåter en annan hantering. Begravningslagen i sin nuvarande form är utformad så att t.ex. återvinning av metalldelar inte tillåts (SKKF, 2010). I denna studie vill jag undersöka den miljöproblematik som uppstår i samband med hantering av metaller vid kremationer. I många delar av samhället ses metaller som något som bör hanteras med varsamhet (Naturvårdsverket, 2011). Spridningen av metaller i naturen är något man försöker komma bort från genom att reglera hanteringen av metaller inom olika områden genom regelverk för användning och återvinning av metaller. Inom begravningsbranschen finns dock inga regler för metallhantering, annat än som del av människokroppen. Detta medför att 22 ton metall som inte får plats i urnor varje år deponeras på kyrkogårdar runt om i Sverige (SKKF, 2010).

Metaller som deponeras har inverkan på omgivande mark och vatten (Naturvårdsverket, 2002). Den ackumulerade mängden metall växer hela tiden, speciellt i stadsmiljö. Deponering av ovan nämnda metalldelar kan knappast ha en positiv inverkan på omgivande miljö. I svensk lag regleras hanteringen av större metalldelar genom följande paragraf:

Sådana delar av stoftet som inte har förbränts vid kremeringen skall tillföras askurnan. Om detta inte kan ske, skall innehavaren av krematoriet låta förstöra delarna eller gravsätta dem inom en allmän begravningsplats (Begravningslag 1990:1144, 5 kap. 6§).

Om den avlidne har inopererade metalldelar (t.ex. höft- eller knäleder) kan det alltså finnas delar kvar efter kremering vilka inte är möjliga att gravsätta i urna (SKKF, 2010). Dessa delar deponeras då istället i marken. Det är denna deponering som innebär ett miljöproblem, både för kyrkogårdsförvaltningar runt om i landet, och för synen på vilka frågor som är miljöfrågor för samhället i stort. I samhället i övrigt är metaller något som man arbetar med att hantera och det diskuteras olika lösningar kring denna problematik. Frågan om hantering av metaller i samband med kremationer diskuteras inte på samma sätt och på samma villkor som i resten av samhället. Jag undrar därför hur detta kommer sig, vad är det som gör att det verkar vara svårt

att föra en diskussion och komma fram till en alternativ hantering i Sverige? Vilka faktorer är det som spelar in när denna fråga faktiskt diskuteras? Ämnet och beröringspunkterna är inte helt nya, i t.ex. Danmark och Finland återvinns dessa metaller (Nilsson, 2009; Håkansson, 2011), så det finns förutsättningar för att arbeta fram nya attityder i frågan.

1.1. Syfte och frågeställningar

Det övergripande syftet med min studie är att ta reda på vilka faktorer som spelar roll när frågan om metallhantering diskuteras, både för allmänheten och aktörer i begravningskedjan. Vidare vill jag undersöka varför det är svårt att prata om denna fråga just i detta sammanhang när det diskuteras och arbetas med på många andra håll i samhället. För att göra detta har jag valt att i en sådan här inledande undersökning diskutera hur olika aktörer i begravningskedjan tänker kring denna fråga och vilka argument som dyker upp när den tas upp till diskussion. Jag vill också ta reda på vilken relation dessa aktörer uppfattar att människor i allmänhet har till döden som en del av livet för att kunna få en förståelse för vilka bakomliggande orsaker som kan finnas till att en förändring verkar trög att få till stånd. För att se hur detta bidrar till miljöproblematik vill jag också använda mig av ämnesrelevant litteratur för att kunna identifiera teman som kan användas för att utforma min analys.

För att kunna uppfylla mina syften använder jag mig av tre frågeställningar för att konkretisera de olika delarna i mitt syfte. Dessa är:

• Varför är det svårt att diskutera frågor som relaterar till döden? • Hur ser olika aktörer på förhållandet mellan miljö och människa? • Hur skapas attityder och finns det möjlighet att förändra dessa? 1.2. Avgränsningar

De metaller som diskuteras i denna uppsats är framförallt inopererade kroppsdelar såsom höft- eller knäleder som inte får plats i en vanlig urna. Metaller som finns i t.ex. tänder eller ringar som skickats med den avlidne hör således inte till den kategori som är för stora för en urna och behandlas därför inte heller här. Inte heller eventuella metallhandtag på kistor tas upp specifikt eftersom dessa oftast skruvas av innan kremering.

1.3. Begrepp

I studien kommer jag att använda mig av ett antal begrepp som är speciellt relevanta för att kunna besvara mina frågeställningar på ett fullgott sätt, men som också kan vara lite ambivalenta i sin betydelse, därför kommer jag här nedan att definiera dessa nyckelbegrepp.

• Metalldelar: som tidigare beskrivits definieras metalldelar i den här uppsatsen som de delar som är för stora för att få plats i en urna, och som finns i kroppen. Exempel på dessa är inopererade metallplattor eller höftledskulor.

• Miljöoptimering: Om optimering innebär att kunna hitta den bästa lösningen på ett problem utifrån vissa givna förutsättningar innebär miljöoptimering att miljöhänsyn är den avgörande faktorn för denna optimering. Miljöhänsyn kan dock betyda ett antal olika saker beroende på vilken kontext begreppet används, i detta fall menas att metaller skulle kunna återanvändas men att det finns olika hinder för att detta mer miljövänliga sätt för hantering ska ske.

• Deponering: I det här fallet menas att de metalldelar som inte kan tillföras urnan grävs ner i marken på kyrkogården för att förvaras där under en obestämbar tidsperiod. 1.5 Disposition

I detta första kapitel har jag introducerat ämnet för min uppsats, gett en kort beskrivning av de problem jag ser som viktigast att ta itu med samt presenterat syftet och frågeställningarna som jag kommer att arbeta efter. I kapitel två kommer jag att ge en genomgång av bakgrunden till ämnet, dels av hur hanteringen av döda och synen på döden förändrats under de senaste två hundra åren och hur relationen till döden ser ut i Sverige idag. I detta kapitel diskuteras även kremering som begravningsform och dess historik samt vilka miljöproblem detta har gett och ger upphov till.

I kapitel tre tas metod, urval och genomförande upp. Här diskuteras varför jag valt den semistrukturerade samtalsintervjun som metod för uppsatsen och hur dessa planerats och genomförts. I detta kapitel diskuteras också hur urvalet och analysen av materialet, både det empiriska och det teoretiska gått till. I det fjärde kapitlet struktureras det teoretiska materialet i tre kategorier som fungerar som angriper problemet från tre olika vinklar men genom vilka, i samband med det empiriska materialet, mina frågeställningar kan besvaras. I kapitel fem

presenteras resultaten av studien utifrån det teoretiska och empiriska materialet, strukturerat utifrån de teman som framkommit i intervjuer. I det sjätte kapitlet diskuteras sedan dessa resultat och sammanfattas.

2. Bakgrund

I detta kapitel kommer jag att ta upp bakgrunden till mitt ämne och ge en introduktion till de frågeställningar som är centrala för mitt arbete. I den första delen beskrivs kremeringens historia i Sverige och vilka argument det fanns att införa kremering i slutet av 1800-talet. I den andra delen görs en genomgång av läget i Sverige idag med fokus på lagstiftning. Begravningslagen och miljölagen går emot varann i den hr frågan och jag vill här ge en överblick av vad denna krock består i och hur diskussionen kring en eventuell ändring av lagen har sett ut. I sista delen av detta kapitel utvecklar jag begreppet ”begravningskedja” och förklarar varför jag valt att använda denna som utgångspunkt för min studie.

2.1. Kremeringens moderna historia

I Sverige finns 66 krematorier i bruk idag och 82 % av alla kremationer genomförs i krematorier som har rökgasrening (Naturvårdsverket, 2010). Kremering har under de senaste åren blivit det största begravningsskicket i Sverige efter att ha varit mer populärt i vissa perioder tidigare. Sveriges första moderna krematorium byggdes 1887 i Stockholm. Initiativtagare till detta bygge var Svenska Likbränningsföreningen. Dock blev inte denna nya teknik mer allmänt accepterad förrän på 1930-talet (Åhrén Snickare, 2002:193-195).

De första förespråkarna för kremering anförde till största delen två olika argument ett hygienargument och ett estetiskt argument (Ekström, 2007:10). Det hygieniska argumentet var viktigt, både på ett konkret och ett symboliskt plan, dels skulle det vara mer hygieniskt att bränna lik istället för att begrava dem, och därmed bidra till en hälsosammare miljö och det framstod också som ett bra alternativ för bättre folkhälsa. Tankar om en symbolisk renhet fanns också, att kroppen renades av eld och att detta efterlämnade ett rent material, askan (Åhrén Snickare, 2002:194-199). Det estetiska argumentet genomsyrades också av en retorik som framställde jordbegravningen som smutsig och motbjudande medan kremering framställdes som ren och vacker. En förändring av vår syn på döden skulle det nya gravskicket också komma att bidra med, speciellt under den första delen av 1900-talet då kremering var en ny företeelse. Åhrén Snickare (2002) menar att människors känslor påverkades negativt av tankar på begravning i jord, det framkallade skräck och dysterhet och hade också givit upphov till vidskepelser, medan det vid den här tiden ansågs att man genom kremering skulle kunna påverka människors relation till döden i en positiv riktning. Att kunna skapa en ljusare och sundare relation till döden var en viktig möjlighet till förändring (Ibid.,

2002:198-203).

Svenska Likbränningsföreningen som arbetade politiskt med att få till stånd en lagändring som gjorde kremering möjlig. Föreningen var en del av en större rörelse i Europa vid denna tiden som dels grundade sig i en form av idealism och romanticism men som till största delen anförde de sanitära problem som kyrkogårdarna medförde som anledning till att kremering borde tillåtas (Ekström, 2007:19ff; Enström, 1964:22ff). 1888, efter mycket debatterande mellan olika remissinstanser, tillät regeringen kremering, dock med förbehållen att regeringen skulle besluta i varje enskilt fall, att det skulle finnas bevis på den dödes vilja att kremeras och att kremeringen skulle föregås av en obligatorisk obduktion (Ekström, 2007:28f).

2.2. Lagstiftning

De två lagar som har inflytande i denna fråga är dels Begravningslagen (1990:1144) och miljöbalken (1990:808). Miljöbalken är tydlig med att naturen har ett skyddsvärde (MB 1 kap. 1§) och då hänsynsreglerna och hushållningsbestämmelserna (2 och 3 kap.) innehåller föreskrifter om att skydda människors hälsa och motverka skador på miljön. Även kretsloppsprincipen och principen om hushållning med råvaror finns inskrivna i lagstiftningen (2 kap. 5§). Det finns alltså många punkter i miljölagstifningen som är relevanta för krematorieverksamheten, och denna är också tillstååndspliktig enligt bilagan till förordningen (1998:899).

Även om frågan om hanteringen av metallrester diskuterats i Sverige de senaste åren med bl.a. en motion i riksdagen som resultat (Rådhström och Andersson, 2009) och flera artiklar och inslag i tidningar och tv (Svt, 2009; Dagens Nyheter, 2009) har denna debatt inte fått något större genomslag och individer har inte i någon större utsträckning engagerat sig för att påverka hanteringen av metaller.

I motionen som lades fram 2009 tas denna fråga upp dels som en miljöfråga. Här argumenteras för att Sveriges roll som föregångare i miljöfrågor som anledning att börja titta på en mer hållbar lösning av hanteringen av metaller, men också ett argument om att ifall metaller skulle ses som en så viktig del av människokroppen att de inte kan återanvändas borde det inte vara förenligt med god etik och pietet att istället gräva ner dessa metaller i omärkta gravar. Förutom detta tas även argumentet om att det i nuläget inte tas hänsyn till de som faktiskt vill att eventuelle metalldelar ska tas om hand efter deras kremering, men en oro

för möjliga framtida gravplundringar tas också upp i motionen (Rådhström och Andersson, 2009). Konstitutionsutskottet föreslår i sitt betänkande till riksdagen att denna motion ska avslås med hänvisning till att begravningar måste kunna ske på ett sätt som upplevs som värdigt, och av hänsyn till pieteten bör inte miljömässiga avvägningar göras i sådan utsträckning att det påverkar det nuvarande regelsystemet (Konstitutionsutskottet, 2009). När denna motion togs upp till omröstning i riksdagen avslogs den med acklamation (Riksdagen, 2009), vilket skulle kunna tolkas som att frågan inte fått tillräckligt stor uppmärksamhet än och därmed finns ingen möjlighet till förändring.

Den paragraf i begravningslagen som till största delen styr hanteringen av dessa metaller är 5 kap. 6§. Denna paragraf lyder: ”Sådana delar av stoftet som inte har förbränts vid kremeringen skall tillföras askurnan. Om detta inte kan ske, skall innehavaren av krematoriet låta förstöra delarna eller gravsätta dem inom en allmän begravningsplats” (Begravningslag 1990:1144). Begreppet som t.ex. SKKF (2010) diskuterar i detta sammanhang är att dessa delar ska förstöras. Man menar att det kan råda en oklarhet om huruvida detta innebär att dessa metalldelar permanent ska tas ur kretsloppet eller om det finns möjlighet att förstöra dem i sin nuvarande form men att återvinna dessa delar. SKKF (2010) tar upp förarbetet till den lag (SFS199:306) som gjorde att denna paragraf ändrades. I betänkandet från konstitutionsutskottet diskuteras ett antal argument för varför lagen bör se ut som den nu gör. Dels handlar det om att det funnits problem med tillgrepp av ädelmetaller, att dessa helt enkelt stulits och betingat ett högt värde på svarta marknaden. Därför skrivs det i betänkandet att det bör regleras hur dessa metaller ska hanteras så att möjlighet till tillgrepp ges. Även respekten för den avlidne och pieteten anförs som argument för att lagtexten ska se ut som den nu gör (Konstitutionsutskottet, 1998). Men det finns även förslag från någon remissinstans att man borde låta krematoriemyndigheten ta hand om dessa metaller, men någon utveckling av detta resonemang finns inte, dock tolkar jag det som att det finns en vilja från vissa håll att förändra denna hantering.

2.3. Begravningskedjan

De aktörer jag valt att intervju är alla en del av det jag benämner som begravningskedjan. Denna kedja består av olika yrkesgrupper som på något sätt är en del av den avlidnes sista resa. De yrkesgrupper som jag sedan valt att intervjua har dels varit de som visat sig vara intresserade av att delta i min undersökning och delvis på grund av att de jag helst velat

intervjua är de som även har kontakt med anhöriga.

När jag kommit fram till vem jag ska intervjua har jag utgått från en tidsaxel över vad som sker efter att någon avlidit (Fonus, 2011). Utifrån denna har jag identifierat de aktörer som är en del av kedjan och sedan valt ut några av aktörerna som befinner sig i olika delar av begravningskedjan. De aktörer som jag identifierat är läkare, obduktionstekniker (arbetar på bårhus), krematorieassistent, präst, begravningsentreprenör, kyrkogårdsarbetare. Av dessa har jag valt att intervjua tre stycken, nämligen en samordningsansvarig på ett krematorium, en präst och en kundrådgivare på ett fonuskontor. Dessa yrkesgrupper har specifika arbetsuppgifter som består av att på olika sätt ”administrera” döden, hantera de avlidnas kroppar och se till så att de anhöriga får de bästa möjligheterna att ta avsked. Även om alla arbetar mot samma mål finns det en uppdelning i arbetsuppgifterna som baserar sig dels på vad som är praktiskt möjligt (att krematorieassistenten har hand om den avlidnes kropp eller att prästen är den som är med och utformar gudstjänsten medan en begravningsentreprenör har en sorts samordnande och rådgivande roll), men också på hur det faktiskt kan vara svårt att diskutera vissa frågor om man har för mycket kunskap. Detta kan exemplifieras med att den präst jag intervjuat inte hade reflekterat över denna fråga eller visste hur metallerna hanteras. Jag tänker personligen att det kanske skulle vara svårt att besvara anhörigas frågor och inte nämna detta faktum, som kanske kan vara upprörande, därför är det lättare att inte veta något om det.

Förutom dessa tre yrkesgrupper har jag dessutom valt att intervjua någon med ett yrke som inte direkt har kontakt med de avlidna eller anhöriga utan snarare en annan infallsvinkel. Detta valde jag eftersom min uppsats utgår både från de mellanmänskliga situationerna som de som kommer i direkt kontakt med avlidna och deras anhöriga, men även från lagstiftning och hur frågan hanteras på en högre nivå i samhället. Därför har jag även valt att intervjua kanslichefen på Sveriges Kyrkogårds- och Krematorieförbund (SKKF). Med dessa fyra intervjupersoner från olika områden i begravningskedjan blir synsätten på dessa frågor mer blandade och deras olika perspektiv ger olika svar på frågor, men gör det också möjligt att hitta gemensamma nämnare.

3. Metod, material och genomförande

Vid planeringen av denna studie har jag använt mig av de grundläggande frågor som Kvale (1997) beskriver som viktiga för att kunna tematisera undersökningen och sätta in den i ett sammanhang. De frågor som Kvale (1997) tar upp är vad, varför och hur (Kvale, 1997:91ff). Dessa frågor används för att få en överblick över undersökningen, och inleds med att besvara frågorna vad och varför, dvs. vad det är som ska undersökas och vilket syfte har undersökningen. När detta klargjorts kan ”hur-frågan” tas upp och intervjuerna planeras på bästa sätt efter vad det är man vill uppnå.

Efter att ha tydliggjort vad mitt forskningsproblem egentligen består av samt vilka aspekter av detta som jag tror är mest intressanta att titta på, för att kunna formulera ett övergripande syfte och för att kunna svara på de frågor jag ställt upp i inledningen av denna text har jag valt att använda mig dels av samtalsintervjun som redskap för att kunna använda mig av erfarenheter från människor med olika positioner i det jag valt att kalla för ”begravningskedjan” (dvs. den kedja av yrkespersoner som en avliden passerar på vägen mot den ”sista vilan”) och dels en litteraturstudie för att koppla ihop betydelsefulla resonemang från dessa intervjuer med teorier för att kunna förklara varför dessa resonemang spelar roll för metallhanteringens miljöpåverkan. Det finns alltså en ömsesidig koppling mellan de teorier jag valt att använda mig av och de teman som finns i de intervjuer jag genomfört. En kombination av det material som studerats har lett till ett fokus på tre olika teman i vilka jag tror att svaren på mina frågeställningar kan finnas. Därmed har både det teoretiska materialet och intervjuerna tematiserats och arbetet har sedan utgått ifrån dessa tre teman; det svåra samtalet om döden, den antropocentriska utgångspunkten för vårt sätt att hantera kroppar och döden i vårt samhälle samt attityder, deras beståndsdelar och hur de kan förändas.

För att beskriva målet med min studie vill jag också skilja på studier som strävar efter generaliserbarhet och replikeringsmöjligheter och de, vilka den här undersökningen tillhör, som snarare fokuserar på det situations- och kontextbundna och finner svar genom en icke-positivistisk syn på vetenskapen där varje situation är unik och kan, i sig själv, bidra med kunskap (Esaiasson et al., 2009:34; Kvale, 1997:209f). När det kommer till validitet, alltså studiens berättigande och korrekthet, kan detta vara en svårighet när det kommer till min studie då den uppehåller sig dels på en teoretisk och dels på en operationell nivå (Esaiasson et al., 2009:64f), dvs. kombinationen av teoristudier och intervjuer gör det svårare att veta om

jag dels mäter det jag vill mäta genom intervjuerna, och dels om jag tolkat svaren som getts i intervjuerna korrekt.

3.1. Samtalsintervju som metod

Målet med en kvalitativ undersökning är inte att ta reda på frekvenser av vissa fenomen, utan snarare handlar det om att ta reda på hur ett fenomen uppfattas av människor med mer eller mindre bestämd relation till fenomenet (Esaiasson et al., 2009:283ff). I denna uppsats vill jag få grepp om hur ett antal individer med professionell koppling till ett fenomen som är så allmängiltigt som döden uppfattar allmänhetens, och sin egen, relation till en specifik fråga (i detta fall om metallhantering vid kremationer) och hur dessa förhåller sig till etiken som del i deras arbete. Min undersökning är därför utformad som en respondentundersökning (Esaiasson et al., 2009:258ff) med målet att få ett grepp om intervjupersonernas ”livsvärld” (Kvale, 1997:34) och kunna förstå den mening som olika teman i intervjun har för dessa personer och även visa på komplexiteten i dessa frågor genom att visa på uttalanden som kan tyda på att det finns olika åsikter i frågan (Kvale, 1997:34-37). Fokus för en samtalsintervju, menar Kvale (1997) är den intersubjektiva interaktionen, dvs. att samtalet varken är objektiv eller subjektiv utan speglar en relation mellan intervjupersonen och intervjuaren och hur detta blir till en del av en större diskurs genom intervjun (Ibid., 1997:66) och det har varit ett mål för intervjuerna jag genomfört att just få en karaktär av samtal mer än att intervjun ska likna en klassisk utfrågning. Samtalet mellan intervjuare och intervjuperson kan dock aldrig bli helt symmetrisk i maktaspekten, då den som intervjuar alltid har möjligheten att sätta agendan och föra intervjun till de platser som planerats i förväg (Ibid., 1997:118f). Jag har försökt hålla intervjuerna öppen och möjliggöra för intervjupersonerna att få diskutera de frågor som de ansett viktiga inom ramarna för min frågeställning.

Jag har använt mig av en intervjuguide som diskuteras senare i detta kapitel och har använt mig av begreppet semistrukturerad intervju (Bryman, 2002:300ff) vilket innebär att man har ett antal i förväg bestämda frågor men lämnar möjligheter för att utveckla och ställa nya frågor som kommer fram under intervjuns gång samt för intervjupersonen att i viss grad själv styra vad som tas upp i intervjun utifrån vissa givna ramar. Målet för intervjuerna var också att de skulle ha en explorativ karaktär (Kvale, 1997:94). Detta innebär att intervjuerna inte haft som mål att pröva några specifika hypoteser utan snarare kännetecknas av ett öppet intervjusätt och möjligheten att ta upp de frågor som intervjupersonerna upplever som viktiga.

Målet med intervjuerna har också varit att ge en första inblick i dessa yrkespersoners förhållande till frågan, då denna inte diskuterats i tidigare forskning.

3.2. Intervjupersoner och urval

Vid studiens inledning och planeringen av intervjuerna lades stort fokus på intervjupersonernas centralitet för ämnet, vilket innebär att jag har valt ut personer som har kunskap om de frågor jag vill ha svar på och som är primärkällor i den mån att de berättar om sådant de själva varit med om (Esaiasson, 2007:319). Urvalet av intervjupersonerna gjordes genom att upprätta en typ av kedja bestående av de olika yrkeskategorier som finns inom branschen och som eventuellt kan besitta kunskap i denna fråga. Av dessa kategorier genomfördes tre intervjuer genom en träff. Den sista intervjun genomfördes till största del via mail men också med en viss telefonkontakt. När intervjupersoner kontaktades fick de information om vad syften med studien var samt att intervjuerna skulle komma att bandas om det inte fanns önskemål om att inte göra detta och att deras svar skulle användas i analysen av de problem jag tagit upp. Alla intervjupersoner var alltså införstådda med syftet för intervjun och att den skulle komma att användas för min studie. Intervjupersonerna har alltså gett sitt samtycke till att medverka i studien (Kvale, 1997:107f). Eftersom mitt syfte och upplägget av studien har ändrats något under studiens gång har jag fått tänka på att det ursprungliga syftet kanske ser likadant ut som det gjorde för några månader sedan. Detta skulle kunna tänkas hå påverkan på intervjupersonerna och det sätt på vilket deras intervjuer används i studien, men eftersom jag inte upplever att materialet är särskilt känsligt eller tar upp några speciellt kritiska synpunkter har jag upplevt en stor frihet i hanteringen av materialet. Intervjupersonerna kommer också att ta del av den slutgiltiga uppsatsen och har haft möjlighet att kontakta mig efter intervjuerna för eventuella klargöranden eller andra frågor. De intervjupersoner jag valt att intervjua och deras arbetsroll beskrivs i korthet nedan. Ove Christersson – Kundrådgivare, representant, Fonus Malmö

Denna yrkesgrupp möter anhöriga i sitt arbete och har med döden att göra varenda dag. Hur upplever denna yrkesgrupp att människors relation till döden ser ut och finns det skillnader som de kan märka i t.ex. hur de själva hanterar döden och hur andra gör detsamma.

Maud Rosenschöld, Komminister S:t Pauli församling, Malmö

Detta är också en yrkesgrupp som möter anhöriga, men som också möter människor i andra tider i livet och kan ha diskussioner om liv och död på ett annat sätt än i just anslutning till någons död. Prästen har ju såklart en speciell utgångspunkt och det skulle vara intressant att intervjua olika kyrkors representanter, men jag har valt att fokusera på svenska kyrkan då Sverige idag till största delen (om inte religiöst så kulturellt sett) är ett kristet land.

Tord Karlsson – Samordningsansvarig, Krematoriet Limhamn

Också de som arbetar på krematoriet är en yrkesgrupp som har mycket kontakt med anhöriga men som också har en teknisk kunskap om hur kremeringar och metallhanteringen går till. Eva Årbrandt Johansson – Kanslichef, Sveriges Kyrkogårds- och Krematorierförbund (SKKF)

Denna person har en lite annorlunda position, med andra infallsvinklar på frågorna. Ett mer påverkansinriktat arbete som är övergripande och därmed kan ge en bild av hur de som arbetar i branschen ser på frågan och hur den diskuteras i samarbetet mellan olika organisationer inom samma bransch.

3.3. Intervjuguide

Innan intervjuerna genomfördes sammanställdes en intervjuguide, dels för att strukturera upp intervjun och ge ett visst mått av ordning till frågorna och dels för att hjälpa mig att komma ihåg de områden jag ansett vara de viktigaste och de som kan leda till svar på mina frågeställningar. Kvale (1997) diskuterar en liknande form, dvs. halvstrukturerade intervjuer där ämnen beskrivs men där de specifika frågorna är lite lösare (Ibid., 1997:121).

Intervjuguiden utformades efter ett antal teman där frågorna delades in efter vilken ingång till ämnet de hade. Frågorna i intervjuguiden kan relateras till ämnet för intervjun antingen tematiskt eller dynamiskt (Ibid., 1997:121ff). Om en fråga relateras tematiskt har den betydelse för undersökningen och vilka svar som studien kommer fram till och mer eller mindre strukturerade frågor ger olika typer av svar, medan en dynamisk relation mellan fråga och intervju betyder att dessa frågor bidrar till att föra intervjun framåt och stimulera ett dynamiskt samtal. Jag har försökt att behålla båda dessa perspektiv i frågeställningarna så att

de svar som intervjupersonerna ger både blir avslappnade och personliga men också kan bidra med någon information om de specifika frågor som jag är intresserad av. I och med att intervjupersonerna har olika yrken och olika perspektiv på de frågor jag velat ha svar på har frågorna ställts i lite olika ordning, på olika sätt och dessutom har vissa frågor kanske varit mer intressanta att ta upp med vissa yrkeskategorier, därför har den grundläggande intervjuguiden omformats lite beroende på vem den intervjuade har varit.

3.4. Genomförande och bearbetning av material

De intervjuer jag genomfört har varit mellan en och en och en halv timme långa och de har genomförts på olika dagar inom en tvåveckorsperiod, dels av praktiska skäl men också för att jag velat ha möjlighet att reflektera efter varje intervju och fundera över vad som kunnat förbättrats eller göras på annat sätt vid nästa tillfälle, både med tanke på intervjupersonernas olika bakgrund och att jag själv lärt mig mer och mer vid varje intervju. I intervjusituationen har jag försökt hålla fast vid tanken om att intervjun ska vara ett mellanmänskligt samtal mellan intervjuaren och intervjupersonen samt att försöka rama in intervjun genom att ge en bakgrund till ämnet i intervjuns inledning för att intervjupersonen ska känna sig trygg och ha en insikt i var ämnet rör sig.

Att jag har intervjuat människor med olika yrken och olika ingång till ämnet det rör sig om har gett en känsla av nystart vid varje intervju, och som jag beskrivit tidigare har intervjuerna sett olika ut beroende på vem som blivit intervjuad. Detta kan ses so både positivt och negativt, flera olika perspektiv på mina frågor har kommit fram och diskussioner har kunnat utvecklas med utgångspunkt i intervjupersonernas egen intressesfär. Samtidigt skulle det ha varit intressant att intervju personer ur samma yrkeskategori eller med mer liknande arbetsuppgifter kunde kanske ett något större mått av generalisering varit möjlig.

Kvale (1997) tar också upp ledande frågor som en parameter att ta med i beräkningarna, både före, under och efter intervjun (Kvale, 1997:145f). Ledande frågor har förekommit i intervjuerna, dock har jag försökt att inte från början ha med ledande frågor utan det är snarare då jag fått utveckla frågor eller konkretisera mer allmänna frågeställningar som kanske inte uppfattats av intervjupersonen på det sätt som var menat. Jag har alltså, i enlighet med Kvale (1997) försökt hålla mig till tanken att om det ska finnas ledande frågor så ska det finnas en poäng med vart de ska leda och om de kan bidra till ny kunskap (Ibid., 1997:146).

När det gäller utskriften av intervjuerna har jag valt att göra en transkribering som inte är ordagrann utan jag har försökt fånga teman i intervjuerna och inom dessa hitta citat eller uttryck som illustrerar det jag vill belysa. Ett inte så bundet sätt att transkribera intervjuerna lämpar sig mer för min studie då jag velat få fram intervjupersonernas syn på de teman som varit fokus för intervjuerna och som kopplas till den teoretiska delen av min studie.

4. Tre byggstenar

Vilka förklaringar kan det då finnas till att metallen hanteras som den gör och att frågan verkar vara ett svårt samtalsämne? I de kommande kapitlen kommer jag att ta upp tre teoretiska approacher som kan sammankopplas med resultaten från mina intervjuer för att ge svar på mina forskningsfrågor. De tre olika områden som lyfts fram speglar de svar jag fått i intervjuerna och ger en kompletterande och strukturerad bild av den breda problematik som metallhanteringen är en del av.

4.1. Det svåra samtalet om döden

Döden har funnits lika länge som människan och eftersom det är en beståndsdel i allas våra liv har det alltid funnits en relation till döden, om än på olika sätt i olika tider. (Qvarnström, 1993). Även om sättet vi förhåller oss till döden på men samtidigt sätter vår egen tid en speciell prägel på vår attityd till döden (Kastenbaum och Aisenberg, 1976:187). Qvarnström (1993) påpekar att en av de största orsakerna till att döden blivit mer och mer viktig är individualiseringen i samhället. Individer har gått från att vara en del av en grupp där döden sågs som ett naturligt led i gruppens fortlevnad, till fokus på individen där döden och döendet blir endast en personlig angelägenhet (Qvarnström, 1993:23ff). Kastenbaum och Eisenberg (1976) uttrycker på ett liknande sätt att det sociala systemet inte har lika stort inflytande på individer idag, att människan inte i lika hög grad är en social komponent som har som syfte att uppfylla förväntningar inom ramen för gruppen (Kastenbaum och Eisenberg, 1976:186). Människors förhållande till döden har alltså förändrats, men de flesta är idag överens om att döden är något som är svårt att prata om. Genom en förändrad relation till döden, som resulterar i att människor förtränger den egna döden samtidigt som det uppstår nya ritualer och seder kring döden och begravningar skapades grunden till de attityder som vi kan hitta i vårt samhälle idag (Qvarnström, 1993:21). Kastenbaum och Eisenberg (1976) diskuterar ett antal anledningar till att denna förändring kommit till stånd. Dels, menar de, handlar det om en ökad livslängd, döden utgör inte längre ett hot redan från födseln för de allra flesta och kan därför på ett lättare sätt undertryckas. Det beror också på att döden idag är avskiljd från samhället, den sker inte i vardagslivet utan sköts av experter på platser som inte är tillgängliga för alla. Utvecklingen av teknologi inom flera olika områden har också fått oss att förvänta oss en förmåga hos mänskligheten att kunna kontrollera eller omformulera allt som ses som problem, så även döden. Individualismen tas också här upp som en anledning, att vi numer

inte lever inom sociala kontrollsystem som har förmågan att styra och forma hur vi beter oss och därmed också vad vi inte har möjlighet att göra leder till en större osäkerhet och mer tvivel i allmänhet. Döden lösrycks då ut sitt sammanhang och blir någonting som inte går att relatera till en grupp eller en viss miljö (Kastenbaum och Eisenberg, 1976:206-209).

Bauman (1992) diskuterar teorier om hur människan i det moderna och postmoderna samhället förhåller sig till sin egen dödlighet och hur döden finns med i alla sociala och kulturella aspekter av våra liv. Döden är en framträdande del i våra liv och samhället i stort är uppbyggt på ett sätt som underlättar bortträngningen av dödligheten (Bauman, 1992). Människans största drift är att komma på olika förevändningar för att kunna glömma bort och undertrycka den och för detta skapas olika samhälleliga institutioner (Ibid., 1992:29). ”Vi lever som om vi inte skulle dö och samhällen är anordningar som låter människor leva med svagheter som annars skulle göra livet omöjligt” (Ibid., 1992:30-31). För att hantera den ambivalens som döden utgör finns det, menar Bauman, två olika strategier som vi tillämpar. Den ena är, som även Kastenbaum och Eisenberg (1976) påpekat att rumsligt skilja mellan levande och döda, med kyrkogårdar som specifika platser där de uteslutna befinner sig och där de hanteras av yrkesmänniskor med speciella kompetenser och kan försvinna inte bara från syn utan också från medvetande. Den andra strategin är att ”förneka dödens verklighet” (Bauman, 1976:39). Genom dessa olika strategier

4.2. Den antropocentriska utgångspunkten

Miljöetik är ett relativt nytt fenomen som studeras och diskuteras alltmer sedan 60-talet (Page, 2005:27ff). Etiska värderingar spelar i allt större grad in när det kommer till miljöfrågor kan bl.a. vara att det inte går att fatta policybeslut baserat enbart på vetenskaplig fakta, utan all insamlad information måste även värderas och på något sätt hierarkiseras utifrån vad vi anser vara betydelsefullt. För att på något sätt strukturera upp miljöetiken kan man utgå från fyra olika approacher eller grundsyner inom miljöetiken. Dessa fyra är zoocentrism, biocentrism, ekocentrism och antropocentrism (Ibid., 2005:31ff. De försöker alla svara på hur långt miljöhänsyn bör sträcka sig och vilka grupper som ska inkluderas i allmänna normer om etikens miljömässiga spelrum. I stora drag innebär dessa fyra en åtskillnad i vilka varelser och företeelser som bör räknas med när etiska bedömningar görs. Med en antropocentrisk syn ligger fokus på människans välbefinnande och att endast det som har värde för människan har ett grundläggande värde. Zoocentrism, bioecntrism och ekocentrisk vill istället vidga ramarna

för vilka varelser som kan ha ett eget värde och därmed rättigheter till att omfatta annat levande i olika utsträckning, från att omfatta även andra djur till t.ex. hela ekosystem (Ibid., 2005:44).

I min studie har jag framför allt fokuserat på den antropocentriska synen på miljö som motstående en sorts ekocentrisk syn på densamma. Med en antropocentrisk utgångspunkt är det i första hand människans intresse som räknas och de insatser som görs för miljön görs i första hand för att människan ska överleva och utvecklas (Page, 2005:33ff). Allt annat i världen har ett värde bara i förhållande till hur de kan bidra till människans välbefinnande, och därmed inte något egenvärde Ekocentrismen kan ses som en sorts kritik mot detta synsätt, enligt vilken t.ex. miljöåtgärder enbart är befogade om de kan bidra till människans välbefinnande (Jamieson, 2008:149ff). Ekocentrismen menar istället att hänsyn bör tas till helheten som vi är en del av och att ett nytt perspektiv måste infogas, från ett traditionellt individualistiskt paradigm till ett nytt sätt att se på människans förhållande till natur och ekosystem.

När det rör frågan om metallhantering vid kremationer kan detta diskuteras både utifrån etiska och miljömässiga ställningstaganden. Man kan se en tendens till att de etiska innehar en överordnat betydelse i frågan, grundad på vad som anses vara allmänhetens vilja och det mest hänsynsfulla alternativet (Civildepartementet, 1991). Jag vill mena att det sätt på vilket frågan om metallhantering diskuteras idag, som vi sett i t.ex. genomgången av lagstiftningen på området pekar på en antropocentrisk etik som används, mer eller mindre omedvetet. Argumenten för att inte ändra hanteringen handlar till största del om människans välbefinnande. Det finns, menar jag, något att vinna på att ta till sig en del av den ekocentriska tankegången och ha ekosystem och kanske framför allt framtida ekosystem i åtanke när man diskuterar dessa frågor. Det faktum att Sverige är ett, om än sekulariserat så i alla fall kulturellt, kristet land har också påverkat det antropocentriska tankesätt som är grunden till förhållandet till denna fråga (Ariansen, 1992:19ff). Även om det finns olika sätt att tolka kristna texter i förhållande till etik och människans rättigheter och ansvar finns det en grundtanke om att människan har en högre position än andra varelser och agerar som herrar över naturen lever kvar idag.

konstant eller samma för människor i olika tider eller på olika platser (Jamieson, 2008:5ff) och synen på jordens resiliens och vilken påverkan olika åtgärder har, både positiva och negtiva, skiljer sig också. Det är en av anledningarna till att det kan vara svårt att komma fram till hur frågor som denna ska hanteras och vilken påverkan som egentligen blir resultatet. Denna påverkan ska även vägas mot människans välbefinnande och vilka värden som är viktigast för människan. Eftersom vi fortfarande oftast pratar om antropocentriska värden när vi pratar om dem är det kanske en god idé att vidga etikens ramar något för att kunna få en mer holistisk bild av de etiska överväganden som görs och hur de påverkar hela vår jord (Fox, 2006:5ff).

4.3. Attityder, beståndsdelar och förändring

Anna-Lisa Lindén (1994) diskuterar människors samspel med miljön utifrån ett antal olika perspektiv som alla påverkar hur vi förhåller oss till miljön och på vilket sätt och i vilken takt vi har förmåga, både som individer och samhälle, att förändra handlingar och åsikter (Lindén, 1994). För att analysera detta har en teoretisk modell skapats, av vilken jag planerar att använda delar för att beskriva och klargöra problematiken med de olika elementen i min studie samt försöka peka på delar som kan förändras för att förbättra hanteringen av metaller. En del av Lindéns (1994) modell bygger på en uppdelning mellan tre olika analysnivåer för att kunna diskutera relationen mellan individ, samhälle och miljö (Lindén, 1994:12ff). Den första, mest övergripande analysnivån är den strukturella nivån. Det är på denna nivå som organisationer, myndigheter och staten agerar och dels försöker påverka levnadssätt, dvs. mer generella drag i hur man lever som kännetecknar befolkningen i ett visst geografiskt område, genom lagar, regler och information som ger incitament till vissa handlingar och handlingssätt. Den positionella nivån handlar istället om människors position i samhället och vilken klass och grupp de tillhör. Utifrån detta har olika grupper olika förutsättningar för att genomföra miljöhandlingar på grund av gemensamma värderingar och materiella förutsättningar. Även om denna nivå fortfarande existerar har spridningen inom t.ex. olika sociala skikt blivit större och lika mycket går därför inte att hänföra till gemensamma erfarenheter längre. Antalet faktorer som kännetecknar en individ är också fler i dagens samhälle, vilket bäddar för mer komplexa och inte lika homogena kategorier. Dock finns det fortfarande gemensamma erfarenheter och karakteristiska värderingar som kan ha betydelse för hur en religiös, etnisk, klass eller annan grupp ser på miljöhandlingar. Detta område

benämner Lindén som livsform. Den tredje nivån som nämns är den individuella nivån, där värden och värderingar påverkar individens val och handlingar. Det finns ett antal värden som kan påverka individens handlingar; etiska religiösa, estetiska eller materiella. Dessa olika typer av värden står i kombination för en helhet i individens värderingar som kopplas till handlingar i olika frågor. Samstämmighet mellan värderingar och handlingar kan anses vara ett ideal som bör försöka uppnås för individens livsstil.

Skillnaden mellan den ideala livsstilen och den förverkligade livsstilen uttrycks med begreppet social ohörsamhet (Ibid., 1994:16ff). Detta innebär att det som formuleras på den strukturella nivån och vidarebefordras till både den positionella och den individuella nivån inte alltid efterlevs. Detta kan dels vara på grund bristande kunskap eller information, men det kan också bero på orsaker som är kopplade till den positionella eller den strukturella nivån, som t.ex. normer och föreställningar som även påverkar individens värderingar. Diskrepansen mellan den ideala livsstilen som kommuniceras till individen uppifrån, och den förverkligade livsstilen som är den som individen faktiskt lever, kan beskrivas med begreppet social ohörsamhet. Detta kan bero på ett antal olika faktorer med grund i individens relation till och position i samhället (Ibid., 1994:18f).

Eftersom handlingar antas styras av attityder blir relationen mellan dessa två en del av forskningen (Ariansen, 1992:10-13). Vår attityd till naturen har förändrats genom historien, t.ex. på grund av förändrad teknologi, och denna attitydförändring kan granskas och analyseras. Dock kommer vi aldrig, enligt Ariansen (1992) att kunna göra en komplett analys av attityder och hur de leder till handlingar eftersom detta kräver distans till det som analyseras, det är t.ex. lättare att analysera det som hänt i andra tider eller på andra platser än det som sker i ens egen tid och närhet (Ibid., 1992:13). Uttrycket attityd kan ha varierande betydelser, beroende på vad som åsyftas. I detta fall ansluter jag mig till Ariansens definition som lyder ”uppsättning av internaliserade värden” (Ibid., 1992:14) då denna definition pekar på att värden inte behöver vara något som upprätthålls medvetet, utan det räcker med att en person med sina handlingar visar vilka värden de har (Ibid., 1992:14).

En motsättning som ofta förs på tal är den mellan individen och samhället. Individer ser sig ofta som en helhet som står mot samhället som helhet, men vi glömmer ofta bort att vi är en del av flera olika system i samhället som vi knyter olika värden till (Ariansen, 1992:60-63).

Detta leder till oklarheter när vi ska fatta beslut, då det är oklart vilka värden som vi bör värna mest. Tidsaspekten är också ett dilemma i samband med svårigheten att ta ställning till olika problem, eftersom framtiden är osäker är det lättare att låta bli att oroa sig för saker som kan hända då och istället fokusera på system som finns här och nu. Tidigare generationers traditioner och kultur som lett fram till beslut och handlingar påverkar de villkor som idag utgör hinder och möjligheter att skapa en länk mellan den hållbara utvecklingens tre delar och möjliggöra beslut och handlingar som tar hänsyn till miljön. Därför bör vi också idag ha tankar på framtida generationer när politiken utformas och verkställs(Lindén, 2004:22). Kunskapen om miljöpåverkan har förskjutits från en personlig kunskap genom praktisk erfarenhet till en total frikoppling mellan de handlingar vi genomför och vad som blir konsekvenserna av dessa. Lindén (2004) beskriver makt och inflytande som en viktig pelare i hållbar utveckling, samtidigt som ”traditioner och kulturell historia är viktiga bakomliggande faktorer för förståelsen av samhällen och de förändringsprocesser som samhället gått igenom” (Lindén, 2004:15). Det finns alltså utrymme för människor att påverka olika frågor som rör hållbar utveckling, frågan är vilka attityder människor har till döden och kremering som bör inkluderas i förståelsen av hur metallhanteringen ser ut idag samt hur denna kan förändras.

5. Med fokus på döden – fyra yrkesperspektiv

I detta kapitel tas de tre olika teman som presenterades i föregående kapitel upp i relation till de intervjuer jag genomfört och det som framkommit i dem. Här kommer de olika perspektiven från begravningskedjan att illustreras och tankar kring de olika spår som jag ser som viktiga att utvecklas i relation till metallhanteringen idag.

5.1. Döden – svårt ämne

När det gäller svårigheterna att prata om döden och därmed även frågor som rör begravningar, kremering m.m. så finns det ett stort tabu kring döden, en rädsla helt enkelt. Varför denna rädsla är så stark diskuteras i avsnitt 4.1, och även de som arbetar inom branschen märker av denna rädsla:

[…] det är märkligt det där, men det är ju rädslan för döden, det okända, vad händer, jag är själv odödlig, det finns ju. Och det översätter ju folk till sina barn […] Men barnens rädsla finns ju inte, för döden, från början, för de har inte blivit påverkade av omgivningen på det sättet än. Sen när man blir väldigt gammal, då har man liksom levt sitt liv och fogat sig efter att jag har inte evighetsliv utan det kommer att tryta nån gång, så där är inte rädslan så stor, men alla vill ju leva så länge de har möjlighet. Så rädslan är ett stort kapitel (Ove)

Som tidigare beskrivits framhålls att dagens samhälle är mer individualistiskt än tidigare och det innebär också att döden inte är en lika naturlig del av livet som det varit tidigare. Samtidigt påpekar de jag intervjuat att i ett lite kortare tidsperspektiv har attityderna i stort förändrats. Möjligheten finns idag, för den som vill, att diskutera dessa frågor och hitta information, och en större öppenhet i samhället i allmänhet har även gagnat frågor rörande döden och allt som här därtill.

Ja, det har ändrats, jag började 1980 och det har ändrats oerhört på den tiden jag jobbat, det är 30 år ju. Förändringen består av att samhället blivit öppnare, man vågar prata mer om det. Om jag säger, det jag jobbar med idag, att gå ut och informera, det hade aldrig gått på 80-talet fram till 85, 87 nånting, folk hade stått och bara ta inte in en sån här, vi vill inte höra nånting. Idag är det ett sug efter det, folk vill veta (Tord)

Att denna rädsla för döden är något djupt mänskligt behöver inte betyda att man inte kan försöka att förändra attityder eller skapa en dialog kring dessa frågor för att det finns något

annat man vill uppnå genom en sådan dialog. Institutionerna i samhället kan både förstärka denna rädsla och bidra till ett upprätthållande av normer och värderingar som inte leder framåt, men kan också medvetet bidra till en öppnare diskussion kring dessa frågor.

Folk är ju mer upplysta, men de är fortfarande rädda att tala om döden, De har för lite kunskap helt enkelt. När vi har våra samtal, när jag möter anhöriga så brukar jag tala en del om det också. Jag vill veta hur ni ser på det, vad ni tror om det och så vidare. Jag vet ingenting, säger de då, men så kommer vi in på ämnet och då visar det sig att de har tänkt väldigt mycket (Maud).

Att förneka döden och att den är verklig är alltså en viktig strategi för människans skapande av kultur och för hur vi förhåller oss till andra fenomen. Genom detta har vi byggt upp det samhälle som nu existerar och som vi måste använda på bästa sätt.

5.2. Antropocentrisk etik

Fokus på människan är en stor anledning till varför debatten kring frågan om metallhanteringen är att den genomsyras av en antropocentrisk etik, dvs. fokus på människan vid presentation av argument för hur hanteringen ska ske på bästa sätt. Relationen till naturen är komplex och det är oftast lättare att prata om antropocentriska värden än andra, då de kan vara mer svårdefinierade och svårare att komma överens om. Det är heller inte riktigt någon som tittat på dessa frågor och som egentligen kan uttala sig om vad ”allmänheten” har för åsikt i frågan, men de jag intervjuat ger alla liknande svar på frågan om vilken syn som finns på frågor som berör denna bransch:

Ja, det är en liten gråzon för den stora allmänheten, det finns där men jag vet inget om det. Det finns en byggnad men jag vågar inte gå in där på grund av det och det. Man har olika tankar om det här stället. Folk kommer in och säger ”oh, det kunde jag inte tänka mig att det såg ut så här”. Ugnarna ser inte ut som ugnar, liksom, hur har ni tänkt er att det skulle se ut? Vi hade folk från skatteverket på besök för en tid sen och de sa ”detta ser inte ut som ett krematorium” ”hur hade ni tänkt er att det skulle se ut?” ”Ja, lite grått, lite dystert”. Det har ju varit så en gång i tiden men vi har försökt lyfta upp det där och tvätta bort tabustämplar, vi har gjort allt möjligt för att få en annan syn från allmänheten. Det är lite svårt att nå fram men på det stora hela så de som kommer hit är ju väldigt nöjda med det vi berättar. Du har ju själv varit här på besök och fått samma information som alla andra. Det är ju egentligen världens naturligaste grej, från att vi föds så

vandrar vi framåt mot döden hela tiden, det är en del av livet, det är inget konstigt över huvud taget med hur det är. Utan den stora ovissheten är väl det som är problemet och ingen kan svara på det egentligen, varken kyrkan eller vi (Tord).

Att de flesta idag inte vet om hur hanteringen går till är en av anledningarna till att frågan inte kommit upp tidigare, dock är alla de jag intervjuat positiva till en förändring av både synen på branschen i allmänhet och hanteringen av metaller, och att detta kan ändras med utbildning och information.

Jag tror att allmänheten kan tycka att sådana metalldelar som den avlidne betalat dyrt för själv ska gå åter till de anhöriga. Men med information om vad som händer med metalldelarna vid en kremation och att överskott vid försäljning av metalldelar kan gå till något vettigt (allmänna arvsfonden, statskassan, välgörenhet etc.) tror jag att den övervägande delen av allmänheten inser att det är bättre att återvinna metallerna än att nuvarande hantering fortsätter (Eva).

5.3. Spårbundenhet och trögheter i systemet

Ett problem i hanteringen av denna fråga kan vara att det förvisso finns regelverk och riktlinjer för hur detta ska hanteras, men samtidigt är dessa lite lösa i kanterna och det finns kanske inte möjlighet att göra på samma sätt överallt (t.ex. när det gäller formuleringar i lagtexten som kan tolkas på lite olika sätt.) När hanteringen av metaller dessutom berör flera olika yrkesgrupper som på olika sätt och med olika infallsvinklar kommer i kontakt med frågan blir det givetvis ännu svårare:

Det är väldigt lokalt förankrat och individuellt hur man hanterar såna här frågor och det är precis som den uppfattningen du fått, att de jobbar med det och de jobbar med det och man har väl ungefär uppfattning om varandra men man går aldrig in i varandra […] Så att det är så styrt alltså, men det ä behöver ju inte vara vattentäta skott och det är det absolut inte, man får ju försöka vara trevlig och lyssna på kunden och så (Ove.

Här beskrivs en verklighet där arbetsuppgifterna i ”begravningskedjan” är uppdelade och där alla sköter sitt. Kontakten mellan olika yrkesgrupper existerar men arbetet med denna fråga är uppdelat och det finns kanske heller inte utrymme för en större diskussion då alla redan har sina arbetsuppgifter. Ett annat exempel på hur nya tankesätt tar tid att vänja sig vid är när Tord som arbetar på krematoriet i Limhamn diskuterar hur det fungerade när man införde

rökgasrening, en miljöåtgärd som krävde ändringar i både det fysiska arbetet och hur man tänkte kring detta.

[…]sen hade vi en inkörningsperiod i tänket, så nu tänker vi på det viset som de ville att vi skulle tänka redan då, och det fungerar bra. Allt är ju rutiner, en vanesak. Får man bara in rutiner så får man in vanan att göra på rätt sätt (Tord, krematoriet)

Det finns alltså möjlighet att förändra sättet att arbeta på, både när det gäller hur rutiner och regler utformas och på vilket sätt de implementeras och efterlevs.

5.4. Att förändra attityder – är det möjligt?

En förutsättning för förändrade handlingsmönster är förändrade attityder, och något så komplext som denna fråga, som både innehåller miljö- och etiska komponenter. I Lindéns (1994) modell diskuteras relationen mellan miljö, individ och samhälle utifrån tre olika utgångspunkter i vilka människor befinner sig i olika positioner, allt från den individuella nivån till den strukturella, där olika strategier för att påverka kan användas, och där möjligheten för olika delar i samhället att utöva inflytande över individens attityd. Begravningsbranschen har, enligt de jag intervjuat, också ett ansvar att påverka attityder och tankegångar genom utbildning och information:

Man ska vara väldigt naturlig i kontakten med anhöriga, man kommer alltid längst med att vara ärlig. Man får inte lov att gömma undan någon information om hur vi jobbar, utan det är öppenheten som styr. De anhöriga ska känna förtroende för oss för de vet ingenting om denna branschen, det är kanske första gången de är med om det här och då ska de känna det att det här är tryggt för oss, vi vågar lämna vår anhörig hör och dom tar hand om den på ett bra sätt. Av de anhöriga som jag mött här så har vi fått ros (Tord).

En bredare och mer öppen debatt samt information om vad frågan innebär kan vara en början på förändring som kan innebära en mer miljövänlig hantering av de metaller som idag grävs ner. Ett arbete på flera olika nivåer med attitydförändring och upplysning för allmänheten kan vara det som krävs för att frågan ska väckas och förändring ska ske.

Jag tror det är en påtryckning från allmänheten som skulle kunna förändra, att det är ett antal som lyfter upp frågan. För vi är väldigt statiskt bundna av hur det ser ut idag. Men om man går tillbaka till början eller mitten av

1900-talet så har det ju ändrat sig väldigt mycket fram till våra dagar. Och hur den förändringen kommit till stånd, det är ju att de som planerar våra kyrkogårdar och nytänkande inom begravningsbranschen har ju själva kommit med förändring. Det är ju inte så att det kommit från de som vill ha våra tjänster utan det är vi själva som kommit på at så här kan vi faktiskt göra. Sen har vi gått vidare och hört med andra, är detta etiskt riktigt att göra så här. Jag tror att det är vi själva i branschen med hjälp av de som vill ha vår hjälp som kan bli den spirande förändringen i samhället (Ove)

Tron på förändring är tydlig i de intervjuer jag gjort, men frågan om metallhantering har inte hög prioritet inom branschen än så länge och det krävs en medveten satsning för att förändra synen på metallhantering på de olika nivåerna i samhället.

6. Diskussion

Det tabu som finns kring döden idag spelar roll för hur frågan hanteras, allt som rör döden är svårt att prata om och över huvud taget tänka på. Det individualistiska samhälle som vi lever i innebär att döden är separerad från våra liv, både fysiskt genom kyrkogårdars och t.ex. krematorier placering och genom att fokus idag inte ligger på framtiden utan istället är starkt fokuserad på nuet. Det som är okänt och ligger i framtiden är svårt att relatera till, speciellt om det handlar om något som kommer hända efter att man själv är död. Eftersom ingen helst vill tänka på att man själv inte kommer finnas en dag är det också svårt att tänka på vad som ska hända med ens kropp när man väl är död. Att prata om så specifika saker som vad som ska hända med den metall som finns i ens egen kropp innebär att man måste tänka på att någon annan ska hantera detta och att man själv inte kommer ha någon kontroll alls. Trots detta visar de intervjuer jag gjort att det finns möjligheter till diskussion kring dessa frågor, då krävs initiativ både från allmänheten och samhällets sida. Eftersom många inte ens vet om att problematiken existerar är information det första steget för att få igång en diskussion i samhället och ge människor möjligheten att ha en åsikt. Begravningsbranschen spelar här en stor roll för att lyfta upp frågan bland de aktörer som har möjlighet att nå ut till allmänheten, men också att lyfta upp frågan och verkligen göra den till en prioritet att diskutera.

Som tidigare beskrivits finns det ett antal nivåer på vilka frågor om attityder och handlingar kan hanteras. På strukturell nivå kan förändring komma genom staten och myndigheter, genom informationsspridning och förändring av regelverk och beslut som låser frågan i gamla tankebanor. På positionell nivå är spridningen mellan olika grupper stor och möjligheten att genomföra miljövänliga handlingar beror på vilken eller vilka grupper i samhället man tillhör. Attityder är alltså komplexa och består av många olika komponenter. En av svårigheterna med att förändra attityder är att utgångspunkterna för olika grupper och individer är så olika att den eftersträvade attityden inte anammas av alla. Här kan det finnas en tanke med att rikta information till grupper som är mest mottagliga för miljöbudskap och mest benägna att sprida kunskap och begära förändring från en strukturell nivå. På den individuella nivån spelar värden och värderingar roll för individens livsstil, det är alltså värderingar som man bör försöka förändra för att få genomslag för en ny syn på metallhanteringen vid kremationer. Genom diskussion och informationsspridning på alla dessa nivåer finns det alltså möjlighet att påverka attityder och därmed också handlingar. Genom en förändring på den strukturella

nivån, dvs. en lagändring och en förändrad officiell hållning i denna fråga hade problemet med att metaller deponeras kunnat lösas relativt snabbt. En diskussion hade antagligen uppstått i och med en lagändring, men de jag intervjuat pekar på att allmänheten blir allt mer öppen och att klara riktlinjer är det som behövs för att en förändring ska kunna fungera. Som tidigare påpekats spelar etiken stor roll i denna fråga. Människans omedelbara intressen väger tungt även om man självklart även tar hänsyn till andra faktorer när beslut fattas. Med en etisk grundsyn som sätter människan först blir det alltid svårt att argumentera för en mer miljöinriktad lösning eftersom antropocentriska argument alltid väger tyngst. Om branschen tar upp denna fråga till diskussion i större utsträckning, också ute i landet, kan förhållningssättet förändras och så även hanteringen. En ändrad hantering skulle även kunna gynna branschen, förutom miljöoptimering och ett miljötänkande som kan sprida sig till andra sektorer har man mycket att vinna även ekonomiskt på en ny syn på denna fråga. Synen att människan skulle vara motstående samhället och inte en del av det behöver också förändras. Om man istället arbetar utifrån insikten att människan är en del i flera olika komplexa system som tillsammans bygger upp samhället och att det krävs ansträngning från människor för att samhället ska förändras kan man uppnå det man vill.

Även om hanteringen av metaller ser nästan likadan ut på olika ställen i landet involverar det så många yrkesgrupper och man har olika förutsättningar beroende på var i landet man befinner sig. Ett större samarbete mellan de olika yrkesgrupperna i begravningskedjan kanske kan vara en början på en förändring i denna fråga, att ha kunskap om vad som händer före och efter man själv tar vid och att kunna upplysa t.ex. efterlevande om detta kan leda till att kunskap sprids. Diskussioner mellan yrkesgrupper kan också generera nya sätt att tänka och nya infallsvinklar på problemet. Eftersom ”allmänheten” är ett begrepp som används mycket i denna text hade det varit intressant att se hur en större undersökning med generalisering för befolkningen skulle se ut, för att kunna få svar på vad allmänheten egentligen har för synpunkter i denna fråga och vilka medel som kan användas för att så många som möjligt ska vara med i den förändring som är möjlig och som krävs för att graden av miljöoptimering i branschen ska öka.

Mina slutsatser i korthet är att det finns ett antal teman som har betydelse för hur denna fråga hanteras, dessa är: Samtalet om döden, antropocentrisk utgångspunkt och attityder, dess