A
TT
FÅ
VARA
MED
Föräldrars berättelser om barn som spelar roller
derby
M
INAD
ADASHZADEHExamensarbete i socialt arbete Malmö universitet
A
TT
FÅ
VARA
MED
Föräldrars berättelser om barn som spelar roller
derby
MINA DADASHZADEH
Dadashzadeh, M. “Att få vara med”. Föräldrars berättelser om barn som spelar roller derby. Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö
universitet: Fakulteten för Hälsa och Samhälle, Institutionen för Socialt Arbete, 2019.
Den här studien undersöker föräldrars upplevelser av barns medverkan i sporten roller derby med fokus på inkludering, och hur det kan skilja sig från andra sporter. Studien är baserad på kvalitativa intervjuer med fem föräldrar som har barn som är aktiva i en roller derby förening i Malmö, Sverige. Studien finner att dessa föräldrars upplevelser av sporten roller derby är att alla barn är välkomna oavsett sexuell preferens eller utseende. Studien visar också att föräldrarna
upplever att roller derby är olikt andra sporter när det kommer till inkludering och hur personer utanför heteronormen blir behandlade. Föräldrarna uppmärksammar vikten av att barnen får se personer som öppet visar att de befinner sig utanför heteronormen och att det kan hjälpa barnen att vara mindre fördomsfulla gentemot olikheter men också att känna sig tryggare i med sina egna avvikelser.
Nyckelord: barn, heteronorm, avvikelse, roller derby, sport, kön, genus, sexualitet, inkludering.
A
LLOWED
TO
TAKE
PART
THE STORIES OF PARENTS OF CHILDREN THAT
PARTICIPATE IN ROLLER DERBYMina Dadashzadeh
Dadashzadeh, M. “Allowed to take part”. The stories of parents of children that participate in roller derby. Degree project in social work 15 högskolepoäng. Malmö university: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2019.
This study examines parents experiences of children´s participation in the sport of roller derby when it comes to treating everyone equally, and how it differs from other sports. The study is based on 5 interviews with parents that have children active in a roller derby league in Malmö, Sweden. The study finds that these parents experience that all children are welcome in the sport of roller derby, no matter how you look or what your sexual preference is. The study also shows that the parents experience that roller derby is different to other sports, in the ways of treating everyone equally and members outside of the heteronorm. The parents acknowledges the importance of children to see people who openly show that they are outside of the heteronorm and that this can help the children to both be less prejudice against differences and to feel safer in their own abnormality.
Key words: children, heteronorm, abnormal, roller derby, sport, gender, sexuality,
Innehållsförteckning
Inledning 4
Syfte och frågeställningar 5
Bakgrund och Historik 5
Begreppsdefinition 6 Heteronorm 6 Genus/kön 6 Könstillhörighet 6 Inkludering 6 Forskningsöversikt 6
Tidigare forskning om HBTQ-unga 7
Tidigare forskning om roller derby 8
Tidigare forskning om unga & idrott 9
Tidigare forskning om HBTQ & idrott 9
Teori 11
Socialkonstruktivism i enkla drag 11
Socialkonstruktivism som ett kritiskt perspektiv 12
Det konstruerade könet 13
Metod 14 Val av metod 14 Urval av respondenter 15 Tillvägagångssätt 16 Begränsningar 16 Forskningsetiska överväganden 17
Resultat och analys 18
Inledning 18
Att få se något annat 18
Att få vara med 21
Andra sporter 24
Förebilder inom sporten 26
Sammanfattning och diskussion 28
Referenslista 32
Källor 32
Litteratur 32
Inledning
“Idrott ska vara något för alla oavsett. Det finns så många ställen som
transpersoner blir diskriminerade på, inte blir bemötta på rätt sätt och där det förväntas att man ska förklara sig och det är nästan så att vi måste hålla i någon slags utbildning i hur Julle känner det. Att det förväntas av skola,
socialförvaltning, vårdcentral, tandläkare, allt att vi ska behöva stå och förklara varför Julle har en jämn siffra i sitt personnummer men ser ut som en kille.”
Citatet kommer från en artikel i expressen (2018) som har den talande rubriken “Julle, 9, utslängd från laget – hade ‘fel kön’”. Det är Julles mamma som förklarar hur hennes son, som har det juridiska könet flicka, i olika sammanhang blir diskriminerad för sin avvikande könstillhörighet, och nu även utslängd från sitt fotbollslag på grund av samma anledning. I en annan artikel säger
fotbollstjärnan Nilla Fisher “Att vara en kvinna som spelar fotboll, och en
homosexuell kvinna, provocerar fram mycket hat” (SVT, 2018), och beskriver
hela sin fotbollskarriär som en kamp. Julle och Nilla verkar bara vara droppar i havet när det kommer till diskrimineringen av de personer som inom
idrottsvärlden inte ingår i heteronormen. Samtidigt en del av en hoppfull våg av allt fler människor som vågar stå emot och komma ut i offentligheten med sin sexualitet.
Att få ha rätten till sin egen sexualitet, fri från fördomar och diskriminering, är enligt Folkhälsomyndigheten (2018) grundläggande för individens hälsa och välbefinnande. På sin hemsida skriver Folkhälsomyndigheten att alla har rätten att “fritt få definiera sin egen sexualitet, inklusive sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck”. Även i Riksidrottsförbundet (FOU rapport 2013:1) står det att “inom idrotten accepteras ingen form av diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsuttryck/könsidentitet”. Samtidigt står det i samma rapport, där HBTQ-ungdomar som håller på med idrott har intervjuats, att “de flesta av informanterna inte är öppna med sin sexualitet inom sin idrott. Att ständigt dölja vem man är och leva med en rädsla för omgivningens reaktioner är nedbrytande och har lett till att flera slutat idrotta.” Vidare beskriver rapporten hur
HBTQ-personer är osynliggjorda inom idrotten och då de kommer på tal är jargongen nedlåtande, att det sker trakasserier från såväl tränare som lagkamrater, att situationen i skolan ofta ser likadan ut och att det finns få öppna
HBTQ-personer inom idrotten som kan fungera som förebilder. Rapporten
beskriver transpersoners situation där de inte får byta om var de vill, inte får träna i rätt grupp på grund av könsuppdelning och hur de på så sätt utestängs från idrotten. Detta menar författarna av rapporten skapar en känsla av att det inte är okej att gå utanför heteronormen inom idrotten, och därför väljer många
ungdomar att inte komma ut med sin sexualitet.
Ovan nämnda rapport beskriver också ett fåtal homosexuella ungdomar som ser idrotten som en fri plats och en plats där de känner att de kan uttrycka sin sexualitet öppet och hitta andra med liknande preferenser. Vidare beskrivs att “flera informanter har sökt sig till idrottsföreningar för hbtq-personer för att kunna idrotta på en plats där de känner sig välkomna och inkluderade.” Vilka är dessa
idrottsföreningar och vad gör de som får den grupp, som i övrigt är utsatt inom idrotten, att känna sig välkomna och inkluderade? Och kan övriga föreningar lära sig något av dessa?
Syfte och frågeställningar
Syftet med den här studien är att undersöka föräldrars upplevelser och funderingar kring sporten roller derby och vad den har för betydelse för deras barn när det handlar om att känna sig delaktig, trygg och inkluderad oavsett sexuell läggning och genus. Syftet är också att undersöka om och i så fall hur föräldrarna tycker att roller derby skiljer sig gällande inkludering från andra sportsammanhang som de själva har erfarenhet av.
Frågeställningar:
● Upplever föräldrarna att roller derby är en inkluderande sport för barn, gällande sexuell läggning och genus, och i så fall på vilka sätt?
● Upplever föräldrarna någon skillnad mellan roller derby och andra idrottssammanhang, gällande inkludering?
Bakgrund och Historik
Även om termen roller derby har funnits sen 1920-talet så var det inte förrän år 2000 som sporten började spelas på det moderna sätt det spelas på idag. Det hela började då i Texas och spred sig sedan snabbt världen över. År 2010 fanns redan över 450 roller derby ligor världen över. (WFTDA 2019)
WFTDA, som står för Womens Flat Track Roller Derby Association, startade år 2004 och bestod då av ett flertal roller derby ligor som var och en ägdes och drevs av roller derby spelare. Nu är WFTDA det internationellt styrande organet för över 470 roller derby föreningar runt om i världen. De anordnar bland annat stora tävlingarna inom sporten såsom världsmästerskapen där deras rankingsystem styr vilka som får tävla. Ett flertal föreningar från Sverige, däribland Göteborg, Stockholm, Malmö, Norrköping, är fullvärdiga medlemmar i WFTDA, men som samtidigt går under det svenska skridskoförbundet. Malmö har ett lag som i WFTDA´s ranking är rankad topp 10 i världen (WFTDA 2019). Så småningom öppnades sporten upp för barn och ungdomar och blev en verksamhet som tog raketfart i Sverige.
Organisationen WFTDA gör stor sak av att tydliggöra att inkludering bör vara en viktig faktor om en roller derby förening vill eller är ansluten till organisationen.
“The WFTDA recognizes that identifying as transgender, intersex, and/or gender expansive is not in any way related to an individual’s eligibility for participating as a volunteer or employee. An individual who identifies as a trans woman, intersex woman, and/or gender expansive may skate with a WFTDA charter team if women’s flat track roller derby is the version and composition of roller derby with which they most closely identify.” (WFTDA 2019)
Med den sistnämnda meningen menar WFTDA att det är individen själv som avgör hur den identifierar sig och avgör själv om “kvinnosporten” roller derby är den som passar personen bäst. Om ja, så är det fritt fram att spela. Detta går då att
jämföras med FIFA (2011) som är WFTDA´s motsvarighet till fotboll, som tvärtemot WFTDA gjort stor sak av att det ska spela stor roll vilken
könstillhörighet en person har; “It is a major responsibility of member
associations and team physicians to ensure correct gender of their players” (FIFA 2011). FIFA´s signaler om vikten av att ha rätt könstillhörighet träffar inte bara de föreningar och lag som spelar på högsta nivå, utan även de yngre fotbollsspelarna som exempelvis Julle (Expressen 2018).
Begreppsdefinition
Här nedan förklarar jag vilken definition jag använt mig av för de begrepp som är av stor vikt när det kommer till att kunna förstå min text. De tre första
begreppsdefinitioner har jag tagit från Nationella Sekretariatet för Genusforskning (2018), och det sista från Riksidrottsförbundets HBT-policy (2013).
Heteronorm
Heteronormativitet är den eller de normer som förutsätter att alla människor är heterosexuella; att vara en man eller kvinna som är varandras motsatser och vill ha varandra, tydligt ingå i den könsroll som en är tilldelat och där allt annat utanför heteronormen blir en avvikelse. (Genus 2018)
Genus/kön
Begreppet genus används för att skilja det socialt och kulturellt konstruerade könet, från det som vi kallar det biologiska könet. Samtidigt är det biologiska könet också konstruerat, eftersom det skulle finnas fler biologiska kön om inte heteronormen tvingat in människor i kategorierna man eller kvinna. Det är därför svårt att skilja på genus och kön. (Genus 2018)
Könstillhörighet/könsidentitet
Man bör skilja på genus och könstillhörighet, då könstillhörighet står för den biologiska uppdelningen mellan man och kvinna. Exempel på hur det går att skilja på är att använda ord som femininitet och maskulinitet då det handlar om genus (eftersom dessa vara socialt och kulturellt konstruerade). (Genus 2018)
Inkludering
I Riksidrottsförbundet policy står det att “Inom idrotten har alla rätt att vara med, uppleva glädje och gemenskap, ingen ska behöva känna sig kränkt, trakasserad och/eller diskriminerad” och att det “accepteras ingen form av diskriminering p g a sexuell läggning eller könsuttryck/könsidentitet.” Det är den definition jag valt då jag använder begreppet inkludering. (RF 2013)
Forskningsöversikt
I det här avsnittet tar jag upp tidigare forskning som gjorts inom det område jag valt och som är relevant för min analys av mitt empiriska material. Det jag kommer ta upp är tidigare forskning som handlar om HBTQ-unga, roller derby, unga & idrott och HBTQ & idrott.
Tidigare forskning om HBTQ-unga
Det finns mängder av forskning om HBTQ-unga. Jag har valt att rikta in mig specifikt på forskning som handlar om människors fördomar och attityder
gentemot dem och vad som påverkar dessa samt faktorer i livet som utgör ett slags skydd för HBTQ-unga.
I studien Intergroup contact, attitudes toward homosexuality, and the role of
acceptance of gender non-conformity in young adolescents från år 2012 tar Kate
L. Collier, Henny M.W. Bos och Theo G.M. Sandfort upp hur kontakten med homosexuella personer påverkar ungas attityder mot dem. Den grundar sig, liksom andra, på att HBTQ-ungdomar befinner sig i en riskgrupp gällande mental hälsa, droger, sex etc. jämfört med jämnåriga heterosexuella ungdomar.
Forskarnas syfte med studien är att få fram en större kunskap om vilka fördomar som finns samt hur de konstrueras bland ungdomar, eftersom de menar att liknande studier redan gjorts på vuxna. Collier, Bos och Sandforts (2012) studie visar bland annat att ungdomar som känner homosexuellt öppna personer utanför skolan har en mer positiv inställning och attityd gentemot homosexuella.
En annan studie med namn A developmentally informed adaptation of minority
stress for sexual minority adolescents från 2017 är också gjord på homosexuella
ungdomar där de flesta går på gymnasiet. Forskarna Jeremy T. Goldbach och Jeremy J. Gibbs (2017) tar hjälp av teorin minority stress, som syftar på att en minoritetsgrupp är en stressfaktor i sig, för att forska kring de faktorer som påverkar hur HBTQ-ungdomar hanterar stressfyllda och känslomässigt krävande situationer. Deras forskning utgår från en rad annan tidigare forskning som pekar på att unga homosexuella mår sämre än deras heterosexuella jämnåriga.
Författarna menar också att det krävs olika forskning för HBTQ-ungdomar och HBTQ-vuxna, då de ofta befinner sig i helt olika sociala kontexter. Ungdomarna upplever mer stress på grund av den höga risken för mobbning av både lärare och elever i skolan, att de bor hemma och är ekonomiskt beroende av sina familjer och av den låga åldern som hindrar dem från att både göra sig fri från skolan och sina familjer, och som i sin tur kan öka risken för sämre mental hälsa.
Goldbach och Gibbs (2017) finner att betydelsefulla faktorer som stöttande lärare och föräldrar, att tillhöra en HBTQ-grupp har en meningsfullt skyddande effekt på de homosexuella ungdomar när det kommer till att hantera stressfyllda och
känslomässigt krävande situationer som har med deras sexuella läggning att göra. Författarna menar att den sociala kontexten spelar stor roll i hanterandet av stressen för dessa ungdomar och ungdomarna berättar själva hur vissa delar av sina liv fungerar som skyddande för deras andra mer krävande och stressfyllda delar av livet.
Artikeln Gender and sexuality I: Genderqueer geographies? från 2015 av Lynda Johnston tar upp problemet med att ställen som “borde” vara inkluderande för till exempel transpersoner eller queerpersoner istället kan vara exkluderande att röra sig inom. Hon tar bland annat upp en statlig nivå, där transpersoner inte inkluderas i policys och lagar då exempelvis en transkvinna riskerar att hamna på ett manligt fängelse eller vid migration eller immigration där alla antas tillhöra sitt “naturliga” kön. Johnston (2015) tar också upp sport där det är tydliga binära gränser mellan könen och där problem uppstår om en atlet inte passar in i den specifika
Tidigare forskning om roller derby
Roller derby är en relativt ny sport men trots det finns det en överraskande mängd forskning om sporten och de som utövar den. Det mesta handlar om feminism, kvinnlig empowerment och kroppsideal. Den forskning jag valt ut handlar mer om hur homofobin inom sportvärlden hanteras av roller derby-utövarna.
Rayanne Streeters studie Roller derby as a site of resistance är en
en kvalitativ undersökning som handlar om hur kvinnor inom sporten roller derby gör motstånd mot sexism och homofobi. Streeter (2016) menar att roller derby precis som andra sporter med kvinnliga utövare får hantera sexism och homofobi, men menar samtidigt att det finns en skillnad i att inom roller derby gör kvinnorna motstånd på ett sätt som inte sker av kvinnorna inom andra sporter. Streeter (2016) pekar på flera ställen i sin rapport om att det är just det här som är skillnaden mellan roller derby och resultat av forskning som gjorts om andra sporter, där kvinnorna inte utmanar, utbildar eller försvarar sig mot den stigma med sexism och homofobiska fördomar som finns kring kvinnliga atleter i mansdominerade sporter. Kvinnorna utmanar aktivt de sätt som omgivningen ser på vem som kan och vem som inte kan vara en atlet: “By participating in these different stragegies, skaters create space for transgression of gender and allows skaters to expand what it means to be a female athlete” (Streeter 2016).
I sport ingår kontroll av vad som är manligt och kvinnligt, och män får till exempel lära sig att vara självsäkra, obehindrade, visa aggression och styrka, medan kvinnor ska kontrollera sig och sina kroppar, vilket är motsatsen till vad män uppmanas till. Kontaktsport har därför ansetts vara något som tillhör
männens arena och de kvinnor som utövar de sporterna anses vara ett hot mot det manliga. Atletiska kvinnor som utövar mansdominerade sporter lider av ett stigma där det sägs att de saknar femininitet och är alla lesbiska. Streeter (2016) tar upp mängder av exempel ur forskning som handlar just om synen på atletiska kvinnor som manliga, lesbiska etc, och även hur just kvinnor döms utifrån sitt utseende snarare än sin sportsliga förmåga. På grund av den sexism och homofobi som råder inom särskilt mansdominerad sport som kontaktsport, så har kvinnor varit tvungna att möta det på något sätt och det har skapat ännu fler homofobiska och sexistiska fördomar än tvärtom. Kvinnor har känt behovet att aktivt separera sig själva från “de andra”, de atletiska kvinnor som anses vara homosexuella, och på så sätt skapat ett vi och ett dom. Det gör de genom att visa upp ett “tydligt”
feminint yttre för att deras sexuella läggning inte ska misstas men också genom att visa upp sig med manliga partners för att inte dra misstankar till sig om att vara lesbiska.
Roller derby skiljer sig från andra sporter som det forskats om, på det sättet att det inte är en del av en “manssport” (det var inte män som började utöva sporten, det var kvinnor) och den är ägd och driven av kvinnor som själva spelar eller spelat. Streeter (2016) menar att det kan vara så att på grund av att det är en kontaktsport som från början utövats av kvinnor som skapat sporten och i kombination med det aggressiva och våldsamma sättet att utöva sporten, så har det skapat ett helt nytt och speciellt forskningsområde. “This could change women´s relationsships to sport in that female athletes in other contact sports could see the unique nature of roller derby and model their sport after it, identifying and adopting the innovative strategies that skaters use.” säger Streeter angående resultatet av sin forskning.
Streeter uppmanar även till mer forskning om just barn och juniorer inom sporten roller derby.
Tidigare forskning om unga & idrott
För att förstå varför roller derby kan skilja sig mot andra sporter så måste vi även kolla i forskning som handlar om andra sporter. Enligt den forskning jag gått igenom (men inte nödvändigtvis tagit med i min studie) så är sportvärlden för unga ofta en plats för fostran, reproduktion av normer och att “bli en man”. Jesper Funberg har skrivit en boken Kom igen, gubbar! om pojkar som spelar fotboll och maskuliniteter, om fotbollens sätt att fostra pojkarna, om värden och normer, om manlig identitet och hur relationen mellan pojkfotbollen och resten av samhället är.
I stort sett all idrott har skapats av män för män (Fundberg 2003). Inom
pojkfotbollen är värdet i relationen mellan far och son högt och fotbollen ses som ett sätt att fostra pojken till man. Fundberg menar att maskulinitetsnormer inom pojkfotboll är att alltid göra sitt bästa, uppträda korrekt, sköta sig, tåla saker etc; ett disciplinerat ideal. Detta förstärks med hjälp av att ta avstånd från motsatsen, nämligen det odisciplinerade som inte sköter sig eller tål saker. Den som låter sina känslor styra istället för att kontrollera sig själva blir kallad för “kärringen” eller “invandraren”. Om någon blir fysiskt intim med någon annan, även om de bara är vänner, så blir de kallade för “bögen”. Fundberg (2003) menar att den här sortens disciplinering och fostran reproducerar heteronormativitet inom laget.
Fundberg (2003) menar att pojkfotbollen är en miljö för reproduktion av binära normer och normalitet där mannen är överordnad kvinnan, där svensken är överordnad invandrare och där heterosexuella är överordnade homosexuella. Istället för att utmana den hierarkiska, binära ordningen så menar Fundberg (2003) att den snarare förstärks i hans studie.
Fundberg tar också upp tränarnas roll i det hela, och hur de manliga tränarna använder “omklädningsrumsnacket” som plattform för att fostra pojkarna in i rätt normer. Jargongen, skämten och det kroppsliga skapar en gemenskap i det som annars inte är lika tillåtet i världen utanför lagets gemenskap. Tränarna inom pojkfotbollen ses som fadersfigurer som pojkarna lyssnar till.
Tidigare forskning om HBTQ & idrott
Det mesta som kom upp i mina sökningar gällande ämnet HBTQ och idrott och som är relevanta för min studie handlar om studier gjorda på kvinnor som spelar fotboll eller annan generell sport. Jag valde att rikta in mig specifikt på kvinnor eftersom det är den könstillhörigheten som de flesta som spelar roller derby identifierar sig med.
Antologin Gender and sport: a reader från 2002 har ett kapitel skriven av Pat Griffin som heter Changing the game: Homophobia, sexism and lesbians in sport. I kapitlet tar Griffin (2002) upp liknande problem som jag funnit i tidigare
forskning om lagsport såsom fotboll. Griffin (2002) skriver bland annat att det finns sex olika sätt som visar på homofobi inom kvinnoidrotten, och dessa är tystnad, förnekelse, ursäkter, förespråka en heterosexuell image, attack mot
lesbiska och förkärlek till manliga coacher. Författaren menar att man måste gräva djupare i de här strategierna som används mot homosexuella kvinnor för att belysa
de fördomar som finns mot lesbiska atleter och hur stigmat av lesbiska atleter marginaliserar kvinnoidrotten. Griffin (2002) tar upp en rad olika strategier för hur man kan konfrontera homofobi inom sporten, bland annat genom policys, utbildning och ökad synlighet av lesbiska. Griffin (2002) skriver att den sistnämnda strategin, ökad synlighet, är den absolut effektivaste för att minska fördomar och öka acceptans.
I en lite äldre studie Sexual stories as resistance narratives in womens sports:
reconceptualizing identity performance från 2002 av Joah G. Iannotta och Mary
Jo Kane menar de två forskarna att tränarna har en roll i vilket klimat som skapas i laget. Iannotta och Kane (2002) menar att om tränarna “kommer ut” som
homosexuella och fortsätter att vara ute och öppna med sin sexuella läggning så normaliseras olikheter och därmed undermineras heteronormen. De behöver inte komma ut verbalt; de intervjuade tränarna hade med deras partners öppet, involverade partnern i lagaktiviteter, och såg till att det var tydligt för alla i laget att tränaren lever i ett lesbiskt förhållande och det är inget konstigt med det. Oavsett vad tränaren har för sexuella läggning eller om den väljer att visa det eller inte, så måste den adressera att det finns olikheter i laget och jobba för att skapa en tolerans och acceptans gentemot det. Att inte prata om det alls är till nackdel för de som inte följer heteronormen.Tystnaden kring sexualitet vidmakthåller lesbiska som förtryckta, eftersom det sänder ut signaler om att man inte får prata om det. Intervjuobjekten beskriver att tränarna måste jobba med att ha en
respektfull miljö och acceptans till alla olikheter och inte bara gällande olika sexualiteter, utan att rent allmänt vara mindre fördomsfull mot andra människor. Författarna menar att när tränarna exempelvis engagerar lagmedlemmarna att diskutera och förväntar sig att alla behandlar varandra respektfullt så blir resultatet att normen i laget blir inkluderande; det sker en radikal normalisering.
Om det är ett inkluderande klimat istället för ett exkluderande, så måste även den som har något emot coachens sexuella läggning visa tolerans för denna för att passa in - för det är normen! Något som kan leda till att individer som känner så måste reflektera över och kanske till och med ändra sin uppfattning om
homosexuella. Iannotta och Kane (2002) menar att ändra på normerna inom den egna gruppen är ett mycket effektivt sätt att ändra på spelarnas uppförande. Christine Mennesson and Jean-Paul Clément är forskarna bakom studien
Homosociability and homosexuality - the case of soccer played by women från
2003 där de forskar om liknande ämne som i studien av Iannotta och Kane. Mennesson och Clément (2003) har intervjuat 18 kvinnliga fotbollsspelare som är homosexuella samt observerat laget under två säsonger, för att undersöka attityder till homosexualitet. Resultatet av Mennesson och Cléments (2003) studie visar på att fotbollsklubbarna arbetar aktivt med att försöka “rensa ut” de som inte passar in i heteronormen och managers som uttrycker sig öppet homofobiskt. Författarna menar att det beror på att homosexuella spelare underminerar de manliga
tränarnas auktoritet, då det är genom förförelse som de manliga tränarna vinner mark hos de kvinnliga spelarna. När de inte kan det, så hotas deras position och när männens position hotas, då kan läget vara farligt för de homosexuella spelarna i sportvärlden.
I studien visar Mennesson och Clément (2003) hur olika subgrupper bildas inom laget; homo och hetero. Det visar sig när spelarna ska ut och festa, då homosarna går på vissa typer av klubbar och de som är hetero går på “vanliga” klubbar och när laget är på resande fot så tilldelas de rum och plats på bussen enligt vilket grupps de tillhör. Studien visar också att de flesta av spelarna i lagen, oavsett vilken grupp de tillhör, respekterar olika sexualiteter i det egna laget, och de som inte gör det kan inte uttrycka det öppet eftersom de är minoritet. När vissa av spelarna först började i laget så hade de negativa fördomar mot homosexuella, medan efter de varit med ett tag i det sammanhanget där det var öppet och okej så ändrade de helt uppfattning.
Normerna är bakvända vilket skapar en positiv självuppfattning för den
homosexuella gruppen och upplevelsen av homosexualitet som positiv. Sociala relationer inom laget där samma historer berättas med gemensam glädje, skapar tolerans och legitimerar homosexualitet bland spelarna. Till skillnad från världen utanför, så är homosexualitet accepterat inom lagen och författarna menar att det i sig kan göra att fler tar steget att förstärka eller förändra sina sexualiteter på en trygg plats.
Teori
I det här kapitlet presenteras i korta drag den teoretiska inriktning som jag valt för min studie. För att tolka och analysera de intervjuade föräldrarnas berättelser om barns inkludering och/eller exkludering har jag valt att använda mig av begrepp inom socialkonstruktivismen. Forskaren och författaren Soren Barlebo
Wennerberg utkom år 2010 med den andra upplagan av sin bok
Socialkonstruktivism : positioner, problem och perspektiv, och är litteratur som jag delvis använder mig av i min teoribeskrivning och senare i min analys. För att bredda teorin och komma närmare ursprunget så har jag även valt att använda mig av begrepp från sociologiprofessorerna Peter L. Berger och Thomas
Luckmann (1998), och utgår då ifrån deras gemensamma bok Kunskapssociologi -
Hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. För att sedan smalna av
den socialkonstruktivistiska teorin så den går mer i riktning mot specifik mitt område, har jag använt mig av författaren Judith Butlers bok Genus ogjort -
kropp, begär och möjlig existens (2006) och Könet brinner (2005).
Socialkonstruktivism i enkla drag
Wennerberg (2010) menar att socialkonstruktivism delvis innebär en princip av att inte ta det omedelbara och givna som självklart; bakom allt som ter sig självklart finns en verklig verklighet. Det kan finnas och finns oftast andra alternativa verkligheter än den som är min verklighet, och det som är naturligt för mig är inte naturligt för någon annan. Även Berger och Luckmann (1998) skriver att
“kunskapssociologin sysslar med analysen av den sociala konstruktionen av verkligheten” och försöker därmed ta avstånd från filosofin kring det begreppet “verkligheten” och istället rikta fokus mot själva analysen och ifrågasättandet, istället för att förklara vad “verkligheten” består av.
Wennerberg (2010) tar upp exempel på fenomen som kan vara socialt
konstruerade. Ett exempel är människors uttryck för sorg och hur olika dessa uttryck kan se ut beroende på vilket samhället, kultur eller sammanhang en människa befinner sig i. För den ena personen kan det vara helt självklart att tårar är ett uttryck för sorg; någon som gråter är ledsen. Medan i andra kulturer kan det vara så att ett uttryck för sorg är att skrika, utan att några som helst tårar syns till. Kan vi då säga att det är naturligt för en person att gråta när hen är ledsen? Eller är det något som är socialt konstruerat av oss människor? Wennerberg (2010) menar att sociala handlingar inte ska uppfattas som naturliga utan ses som något som kan skilja sig åt beroende på var eller vem man är, och det går i linje med vad socialkonstruktivism innebär.
Wennerberg (2010) menar att språket också är en viktig komponent, eftersom den bidrar stort med vad vi tror oss veta om omvärlden. “Språket är socialt konstruerat och därför blir också vår uppfattning av och vår kunskap om verkligheten socialt konstruerat” (Wennerberg 2010:12). Språket konstruerar vår verklighet och om vi vet hur något definieras med ord och begrepp, så finns det. Wennerberg (2010) tar upp ett exempel om en stol. Genom att vi “vet” vad en stol är så vet vi att det är en stol när vi ser en stol; stol är redan ett begrepp vi förstår. Om vi inte förstår
begreppet stol (om vi inte har ett ord för det) så skulle vi inte se stolen, utan vi skulle bara sett ett objekt, och ofta ett objekt som inte passar in. “För att man skall kunna förstå vardagslivets verklighet, måste man alltså förstå språket” (Berger & Luckmann 1998). Även Berger och Luckmann (1998) tar upp språket som ett redskap för att objektifiera och förutse vilken mening vardagliga saker har för en själv och för omgivningen, för att på så sätt skapa ordning och reda. På samma sätt kan det användas tvärtom; att någon som inte ingår i ens språk blir udda och avvikande.
Wennerberg (2010) tar upp en rad olika sätt man kan se på och använda sig av socialkonstruktivism. Den beskrivning som passar min studie bäst och som jag valt att använda mig mest av i min analys kallar han för socialkonstruktivism 1, eller socialkonstruktivism som ett kritiskt perspektiv.
Socialkonstruktivism som ett kritiskt perspektiv
Är trafikregler något naturligt eller är det något vi själva har skapat, det vill säga som vi har själva har konstruerat? Wennerberg (2010) tar själv upp exemplet med högertrafik. I Sverige är reglerna att fordon kör på höger sida av vägen, medan i ett annat land inte långt härifrån så kör fordon på vänster sida. De flesta skulle nog hålla med om att just den trafikregeln inte ter sig “naturligt”, utan att det är något som är bestämt av oss; något som vi konstruerat. Skulle vi däremot applicera samma princip på något annat, något som många upplever är “naturligt”, så blir det inte lika okomplicerat.
Wennerberg (2010) menar att vi inte ska ta för givet att det vi själva upplever som naturligt och som sunt förnuft är detsamma som att det är “det rätta” eller det “naturliga”. Det som är naturligt för mig kan vara mycket onaturligt för någon annan, och vice versa. Den som har på sig kritiska socialkonstruktivistiska glasögon avslöjar det som ytligt sett ser ut att vara naturligt eller som ett resultat av en naturlig utveckling, genom att skrapa bort ytan på det “självklara” för att upptäcka vilken verklighet som döljer sig bakom. Wennerberg (2010) menar att det är en grundläggande princip av det kritiska socialkonstruktivistiska
perspektivet är att inte acceptera ytan. Wennerberg (2010: 62) beskriver det kritiska förhållningssättet såhär: “att inte acceptera sociala företeelsers
‘naturlighet’, att de inte alltid varit sådana, att de inte kan vara annorlunda och att de inte skulle vara av människan skapade storheter”.
Här tar Wennerberg (2010) även upp begreppet kön. “Man menar att de stora skillnaderna mellan könen inte uteslutande ska uppfattas som grundade på något naturligt, kroppsligt eller fysiologiskt, utan att det är sociala faktorer som gör att de kroppsliga skillnader som faktiskt finns får stor betydelse” (Wennerberg 2010:63). Wennerberg (2010) menar att även våra sexuella uttryck är ett resultat av en social konstruktion, och inte något som ligger i våra gener. Sexualiteten, precis som med mycket annat “naturligt”, är hos oss människor föränderlig och beroende av vilka konstruktioner vi lever efter och att det är en faktor som skiljer oss från djuren. Det är en del av den sociala ordningen som vi kan tycka är så “naturlig” men som vid demaskering kan förstås som något vi människor själva konstruerat för att “hålla ordning”.
Wennerberg (2010) tar också upp några problem med det kritiska
socialkonstruktivistiska perspektivet. Ett av dessa menar han är problemet med det naturliga bakom det “naturliga”, verkligheten bakom “verkligheten”. Hur vet vi att det vi finner när vi skrapat på ytan och “tagit oss bakom det” är naturligt och verkligt? Hur vet vi att inte även det är något som någon eller vi själva har konstruerat? Det socialkonstruktivistiska perspektivet gör det omöjligt för något att vara naturligt, men har heller ingenting att komma med istället, vilket kan lämna en med en “undflyende social värld” (Wennerberg 2010: 67).
Det konstruerade könet
Socialkonstruktivismen blir än mer riktat mot specifikt genus, kön och sexualitet med Butlers (2006) teorier om hur dessa är socialt konstruerade av språket; genom att upprepa och uttala specifika handlingar och ord så görs kön och sexualitet. I sina teorier använder Butler sig av begrepp som genus och heteronormativitet, som finns förklarat i det inledande kapitlet.
Butler (2006) menar att de sätt som vi känner våra kroppar och vilket kön vi har inte kommer från en naturlig process, utan att det konstruerats av ett
tvåkönssystem som tvingar oss se på man och kvinna som motsatser till varandra. “Kroppar är inte begripliga i sig utan kulturen skapar begripliga kroppar genom den heterosexuella matris som kräver en genusordning med två tydligt
identifierbara kön/genus: ett kvinnligt/feminint och ett manligt/maskulint. Dessa två kön definieras som varandras motsatser och är hierarkiskt definierade genom en obligatorisk heterosexualitet” (Butler, Lindeqvist & Rosenerg 2005:10). Butler (2005) förklarar heteronormativitet med hur det i samhällets instutitioner,
strukturer, relationer och handlingar antas att alla är heterosexuella och allt som hamnar utanför stämplas som avvikande. När människor faller utanför den “omedelbara begriplighet” att alla är heterosexuella, så blir resultatet en exkludering som leder till omfattande diskriminering av exempelvis homosexuella, transpersoner och andra med genusvariationer. (Butler & Lindeqvist 2006) Å ena sidan så är normer något som vi behöver för att kunna leva, men det är samtidigt något som kränker och utesluter oss. Butler förklarar nedan den andra sidan av normers betydelse.
Å andra sidan står normativitet för en normaliseringsprocess, sätten som vissa normer, idéer och ideal bestämmer över kroppsligt liv, och som skapar tvångsmässiga kriterier för normala ‘män’ och ‘kvinnor’. Och i denna andra betydelse ser vi att det är normer som styr ‘begripligt liv’, ‘riktiga män’ och ‘riktiga kvinnor’. Och när vi trotsar dessa normer, är det oklart om vi fortfarande lever, eller borde leva, om våra liv är värdefulla, eller om de kan komma att bli det, om våra genus är riktiga, eller om de någonsin kan bli betraktade som det. (Butler & Lindeqvist 2006:205)
Butler (2006) menar att det är genom normaliseringsprocessen som kriterierna för vad som är typiskt manligt och kvinnligt skapas. Det blir det normala att tillhöra det ena eller det andra, och i och med det så blir det det enda begripliga också. När någon kliver utanför vad som anses vara typiskt manligt eller kvinnligt så blir de avvikare. På ett annat ställe beskriver Butler (2006) denna avvikelse som “att märka att man i grund och botten är obegriplig (att kulturens och språkets lagar finner en vara en omöjlighet)” (s.216) Även Butler (2006) talar mycket för språkets betydelse i konstruktionen av kön. Med språket menar hon dock mycket mer än det som sägs med det talande ordet, utan även det som sägs med våra kroppsliga handlingar har betydelse. Här använder hon sig av begreppet
performativitet, då hon menar att genus är performativt. Performativt är ett ord
som från början förklarar vad något gör än vad det har för betydelse och bygger på att språket har en inverkan på känslor, identiteter och hur saker förhåller sig (Genus 2018). Butler (2006) använder performativt som en teori att beskriva hur kön blir till genom sätt som vi använder språk och kroppsliga handlingar. När något upprepas och tillkännages tillräckligt många gånger i vardagen, såsom vad som är manligt och vad som är kvinnligt, så skapas, reproduceras och upprätthålls könen som social fakta.
Metod
I det här kapitlet ska redogörs för vilken metod som legat till grund för studien. I kapitlet beskrivs tillvägagångssätt, hur urvalet av informanter för intervjuerna skett, studiens tillförlitlighet och de etiska överväganden som gjorts.
Val av metod
Studiens metod utgår ifrån ett fenomenologiskt perspektiv, vilket enligt Kvale och Brinkmann (2009) innebär att forskaren vill förstå det fenomen hen studerar utifrån personer som själva upplever eller upplevt fenomenet och deras synvinkel. Detta innebär också att forskaren själv måste försöka sätta sin egna förförståelse och tolkningar åt sidan så mycket som det går. Även om det självklart inte går att vara absolu objektiv, så har jag försökt reflektera över min egen förförståelse för ämnet under studiens gång, för att i den mån det går inte låta resultat styras av mig.
Det fenomenologiska förhållningssättet i mitt val av kvalitativa intervjuer passar mitt syfte och mina frågeställningar bäst. Jag vill ta reda på föräldrarnas egna upplevelser av den sociala miljön som de och deras barn befinner sig i, och det kan jag göra genom att prata med dem och ha en dialog med dem om deras tankar
och upplevelser kring det fenomen jag studerar (Thomsson, 2010). För att kunna ställa öppna frågor och komma närmare in på föräldrarnas verklighet så valde jag en mer öppen intervjuform med uppskrivna teman och ett flertal stödfrågor, men ingen strikt intervjumall, utan en så kallad temabaserad intervjuform. När någon berättar något för mig i en intervju så startar en resurskrävande process där jag ska bearbeta det som sägs och komma med följdfrågor. Dessa följdfrågor anser jag inte möjliga för mig att komma på i förhand, då jag inte vet vad föräldrarna
kommer svara på de frågor jag ställer. Med en öppen intervjuform kan jag välja att fördjupa mig i något som föräldrarna säger genom att ställa följdfrågor för att få ytterligare förståelse om ett fenomen. Temabaserade intervjuer ger mer frihet men med viss styrning. På så sätt kan jag be föräldrarna att utveckla sina svar,
samtidigt som jag håller mig innanför ramarna av mitt tema. (Thomsson 2010) Andra fördelar med temabaserad intervju är att föräldern jag intervjuar kan känna trygghet i att veta vad intervjun ska handla om och det kan hjälpa både mig och föräldern att hålla fokus på ämnet. På så sätt ser också föräldern att jag inte har några utarbetade frågor, utan det förväntas av den att prata kring ämnet fritt, fast med stöd av mig. (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015; Thomsson 2010)
Jag har valt att spela in intervjuerna för att transkribera dessa i efterhand, istället för att bara sitta och anteckna under intervjuerna. Med hjälp av ljudinspelning får jag hela berättelsen med föräldrarnas egna ord. Även om jag senare gör tolkningar av det som sägs i ljudinspelningen, så blir det på det här sättet mer av föräldern och mindre av mig själv, än om jag exempelvis bara antecknar. Däremot
antecknar jag också vid sidan av ljudinspelningen under intervjuerna för att kunna skriva ner tankar, funderingar och tolkningar som dyker upp just där och då och som inte går att få med i inspelningen.
På grund av det obehag som människor kan känna inför att bli inspelade så är jag noga med att ge information om hur inspelningarna ska förvaras, att det är helt frivilligt att vara med på inspelningen och att föräldern när som helst kan välja att stänga av ljudinspelningen (Thomsson 2010).
Urval av respondenter
De föräldrar jag valt att intervjua har ett eller fler barn aktiva i en lokal roller derby förening. Det finns ingen annan roller derby förening med en
juniorverksamhet inom tiotals mil från Malmö, så därför var den som finns i Malmö ett självklart val. Föräldrarna jag valt att intervjua har barn som är aktiva i idrotten och flertalet har barn som befinner sig i den övre tonåren. Detta var ett medvetet val, eftersom de barnen oftast har varit aktiva inom idrotten en längre tid och det är större chans att deras föräldrar har sett sporten ur ett bredare perspektiv än bara inom barnens egen träningsgrupp. En annan fördel med äldre barn är att de oftare har hunnit testa andra idrotter och befunnit sig i fler sammanhang som kan komma till hjälp när jag ställer frågor till föräldrarnas om deras upplevelser av roller derby i relation till andra sporter. Valet av att intervjua föräldrar med äldre barn underlättades på grund av att det finns en särskild träningsgrupp i ligan för det åldersspannet. De föräldrar som tillfrågades var de som satt i träningslokalen under två olika tillfällen när deras barn hade träning. Fem av de fem tillfrågade föräldrarna tackade ja till intervju och vi bokade tider som låg främst under tider då deras barn skulle befinna sig i träningshallen.
Tillvägagångssätt
För att få tag på informanter till studien så gick jag till den träningshall där de äldre barnen tränar på torsdagar och söndagar. Där gick jag fram till fem olika föräldrar under tre olika tillfällen och frågade om de kunde tänka sig ställa upp på en intervju till min C-uppsats. Samtliga föräldrar som jag frågade svarade ja. Jag berättade kort om vad studien handlade om med extra betoning på att den är helt frivillig och föräldern kan när som helst dra sig ur, även efter intervjun. Tid och plats bestämdes med dem som inte kunde direkt eller om jag redan hade en intervju just den kvällen. Enligt Thomsson (2010) tär det på krafterna att ha flera intervjuer efter varandra och man kan bli ouppmärksam, så därför valde jag att endast ha 1-2 intervjuer per dag.
Samtliga intervjuer ägde rum i ett enskilt rum i samma hall som föräldrarnas barn tränar i, under barnens träningstid. Innan intervjun sattes igång så fick föräldrarna ta del av ett informationsbrev (se bilaga 2) och ställa frågor om de hade några. Samtliga föräldrar fick utförlig information om att intervjun spelas in och senare även transkriberas, men också att allt inspelat material raderas efter transkribering och all transkribering raderas efter att jag fått mitt sluytgiltiga betyg på uppsatsen. Många människor tycker att det känns obehagligt att bli inspelade och den oron bör tas på allvar (Thomsson 2010). Föräldrarna blev återigen upplysta om att de när som helst kunde välja att avsluta intervjun, utan att ange en anledning, alternativt stänga av ljudinspelningen och fortsätta intervjun utan den. De blev också informerade om hur materialet skulle förvaras samt att inga namn eller platser skulle kunna kopplas till dem.
Under hela intervjutiden med samtliga föräldrar hade både jag och föräldern tillgång till min intervjuguide, där teman och stödfrågor stod med. För mig var intervjuguiden ett stöd när jag behövde hitta tillbaka till ämnet eller försäkra mig om att jag inte missat något viktigt. Enligt Thomsson (2010) så hjälper det även föräldern att hålla fokus och känna trygghet i vad intervjun handlar om. Jag hade även ett anteckningsblock där jag antecknade saker som jag tänkte på i stunden men som inte kunde spelas in för senare analys. När en intervju var färdig så satt jag ofta kvar och tänkte igenom det jag hade fått höra och antecknade i mitt block. Det kunde exempelvis vara tankar kring sådant som var bra att ta med sig till nästa intervju. Varje intervju tog mellan 30-70 minuter. Den tiden avser inte bara
inspelningstiden utan också småpratet i början av intervjuerna samt tiden jag satt och reflekterade efter intervjuerna.
Efter samtliga intervjuer har jag transkriberat all intervjumaterial för att kunna läsa igenom det i omgångar. Efter tillräckligt många läsningar kunde jag se mönster och teman som jag senare plockat ut för att använda mig av i min analys av materialet. Detta kallas enligt Bryman (2018) för tematiskt innehållsanalys och det är dessa som har legat till grund för analysens olika delar.
När jag analyserat mitt resultat så har jag använt mig av så kallat induktiv metod, vilket innebär att jag först studerat ämnet och sedan hittat en lämplig teori att applicera på min studie (Kvale & Brinkmann 2014). De teorier jag valt för min studie har således bestämts efter att all empiri samlats in.
Begränsningar
En av de mest tydliga begränsningarna med studiens tillförlitlighet är det lilla antalet personer som intervjuats (5 personer) och att det utifrån mina resultat inte går att säga någonting om den större massan. Hade jag gjort fler intervjuer så hade resultatet kunnat anses mer representativt, men på grund av tidsbrist så kunde inte fler än 5 intervjuer genomföras för studien. På grund av mitt avgränsade
frågeområde behövdes däremot inte fler intervjuer för att besvara mina frågeställningar.
Det finns även geografiska begränsningar i min studie att ta hänsyn till. Alla de föräldrar som intervjuas har barn inom en lokal roller derby förening i Malmö, vilket är den enda med juniorverksamhet i staden, och därför måste det även ses som att resultaten av min studie endast kan säga något om just den förening som ligger till grund för min studie.
Föräldrarna valdes ut icke slumpmässigt, även kallat för bekvämlighetsurval. De föräldrar jag frågade var de som satt i träningshallen under tiden barnen hade träning under två tillfällen. Om det är tänkt att generalisera resultaten så är den här metoden inte användbar (Esaiasson 2017), men syftet med min studie är inte att resultatet ska bli representativt för en större population utan för att tillsammans med analysen ta fram ett underlag för att förstå ett fenomen som det senare kan studeras vidare på. Mitt resultat kan således endast säga något om hur de fem föräldrar jag intervjuat upplever sina barns idrottsupplevelser.
Forskningsetiska överväganden
Jag har en personliga relation till det ämne som jag valt att studera och det kan ha betydelse för den som läser studien eller för de resultat som jag får fram
(Thomsson, 2010). Eftersom jag är väl bekant med ämnet så färgas mina frågor, resultaten och senare även analysen av min egen personliga vinkling. Det här är och har dock varit en konstant reflektion genom hela studien och jag har i högsta möjliga mån försökt utesluta mig själv och min egen förförståelse om ämnet. Det är självklart omöjligt att vara absolut objektiv, särskilt när det gäller ett ämne som för mig är väl bekant, men genom att kritiskt reflektera över min egen roll så hoppas jag att min egen förförståelse har kunnat tonas ner åtminstone.
Jag har valt att prata med föräldrar och inte med barn. Att prata med barnen skulle kräva en etisk prövning och på grund av det känsliga teman så valde jag att prata med föräldrarna istället för omyndiga barn. För att så långt som möjligt garantera föräldrarna och barnens anonymitet så har jag ändrat alla namn och andra
specifika uppgifter som skulle kunna kopplas till barnet. Föräldrarnas namn har inte på något sätt antecknats eller dokumenterats när jag gjort intervjuerna. Efter intervjuerna har jag förvarat det inspelade materialet säkert på en dator som ingen annan än jag har tillgång till och Ljudfilerna raderas när uppsatsen är godkänd. Behandlingen av det inspelade materialet är en behandling av föräldrarnas personuppgifter enligt personuppgiftslagen som i det inspelade materialet kan knytas direkt till dem (Vetenskapsrådet 2017). Därför är det extra viktigt att dessa hanteras med stor aktsamhet. Jag har lovat föräldrarna att både de och deras barn ska förbli anonyma, genom att förvara ljudfilerna på säker plats och radera dem efter uppsatsen har fått sitt slutgiltiga betyg och att inte prata om materialet med obehöriga. Jag har inte antecknat föräldrarnas namn och valt att fingera barnens namn och platser som kan kopplas till dem. Vilka föräldrarna är har i min studie
ingen betydelse och enligt vetenskapsrådets God forskningssed (2017) så går det att utlova anonymitet då identiteten på den enskilda individen inte är intressant för studien. Vetenskapsrådet (2017) är dock tydliga med att anonymitet inte är
detsamma som sekretess.
Resultat och analys
I det här kapitlet presenteras resultatet från samtliga intervjuer tillsammans med en analys av de delar ur intervjuerna som jag anser vara relevanta för studien. I inledningen presenterar jag kort hur jag gått tillväga i min analys samt förklarar några begrepp som kan vara nödvändiga att definiera innan läsning. Därefter följer fyra huvudområden som framkommit då jag gått igenom allt mitt intervjumaterial Dessa teman är:
- Att få se något annat - Att få vara med - Andra sporter
- Förebilder inom sporten
Under respektive huvudområde redogörs resultat mer ingående och med utgångspunkt i tidigare forskning och teori. Kapitlet avslutas med en kort sammanfattning av resultatet, analysen och vidare diskussion.
Inledning
I den här studien har fem föräldrar intervjuats, där alla har minst ett barn eller ungdom som är aktivt i en roller derby juniorverksamhet i Malmö. Flera av föräldrarna har två barn som är aktiva spelare. Åldersspannet på barnen och ungdomarna ligger mellan 10-17 år gamla. Fyra av de fem föräldrarna har barn som varit aktiva i mer än tre år. Föräldrarna brukar ofta sitta med i träningshallen då deras barn tränar roller derby. Min avsikt med den här studien är att undersöka och analysera om och i så fall på vilka sätt som föräldrar anser att roller derby är inkluderande, vad de tror att det gör för skillnad för barnen att vara aktiva i en miljö och sport som de anser vara inkluderande och hur det skiljer sig från andra sporter gällande inkludering. Min analys av det empiriska resultat jag fått fram består således av föräldrarnas egna upplevelser av deras och andra barns
upplevelser, och vidare mina egna tolkningar av det föräldrarna berättar för mig.
Jag använder mig av definitioner som HBTQ-barn och HBTQ-unga och ibland kombinerar jag dessa. Det beror framför allt på att olika forskning gjorts på olika grupper, där det ibland bara är barn, ibland bara ungdomar, och ibland båda två. Vid ett flertal tillfällen skriver jag om att få se något “annat”. Min definition av något annat är framför allt det som inte ingår i heteronormens ramar.
De föräldrar som jag intervjuat kallar jag för föräldrar. De vuxna och barn som föräldrarna pratar om har fått andra namn, ålder, boendeort etc. i mitt resultat, för anonymitetens skull.
Att få se något annat
Att få se något annat handlar om barn som får se något annat än det som ingår i heteronormen. En annan konstruerad verklighet än den konstruerade verklighet som oftare innebär exkludering än inkludering om man kliver utanför var som anses vara socialt accepterat. Tidigare forskning visar att det gör skillnad för barn och unga att komma i kontakt med eller se “något annat” än det som vanligtvis ingår i heteronormen, när det kommer till utvecklingen av fördomar mot bland annat homosexuella. Collier, Bos och Sandforts (2012) studie visar bland annat att ungdomar som känner homosexuellt öppna personer utanför skolan har en mer positiv inställning och attityd gentemot homosexuella personer. Även Griffin (2002) menar att det effektivaste sättet att öka tolerans och acceptans gentemot homosexuella är att öka de homosexuellas synlighet.
De föräldrar som jag intervjuat utrycker samma sak när frågan kommer upp ifall de tror att det är viktigt att deras barn får se något annat än det som ingår i heteronormen. En förälder tar här upp sin egen historia med trångsynthet och hur hon utvecklats i sina fördomar mot andra människor.
“Jag kan ju säga ärligt att jag har själv växt upp lite sådär smått homofobiskt rasistisk miljö, inte sådär jättesverigedemokratmiljö, men näst intill. Och när man växer upp i det så tänker man ju lite så själv för det är ju det man vet, och det var först när jag började gymnasiet som jag började tänka själv. Tess går på en friskola och där är dom flesta svenskar. Och jag tycker det är bra att hon även får den här sidan med blandat med folk som är öppna och fria och dom som rakar benen och dom som inte rakar benen, dom som sminkar sig och dom som inte sminkar sig, att hon får se att allting faktiskt är normalt. Det tycker jag är jätteviktigt.”
(Förälder 2)
I ovan citat beskriver förälder 2 att hon själv varit med om skiftet från fördomsfull och trångsynt till att “tänka själv” och tycker därför att det är viktigt att hennes barn också får se något annat, för att lära sig att det finns olika människor som gör på olika sätt. Samma förälder säger även vid ett tillfälle att “det är en sak i sig att
säga det, och en annan sak att se det. att uppleva att det är normalt. Det är lättare att tycka det är normalt när man får se det.” Föräldern menar att det spelar ingen
roll hur mycket hen som förälder till barnet säger till sitt barn att det är okej att se ut som man vill och vara som man vill, barnet måste ändå få se det för att det ska ingå i dennes verklighet. Det här går i linje med Wennerbergs (2010) “alternativa verklighet”, nämligen att få se en verklighet som för en själv inte från början framstår som naturlig och förstå att det inte bara finns en enda verklighet. Även Butlers (2006) begrepp performativitet kan förklara hur detta kan vara till nytta för förändring av normer. Butler (2006) menar att föreställningar om kön och sexualitet kommer från att det genom språket och kroppsliga uttryck gång på gång repeteras, tills det blivit social fakta. Har social fakta i form av heterosexualitet skapats på det sättet, så kan det även konstrueras till något annat än bara heteronomen. För att skapa den sortens förändring så krävs det upprepning och motstånd mot den begripliga “verklighet” som barnen annars känner till, för att lära känna en ny begriplig verklighet där fler variationer ingår.
Collier, Bos och Sandforts (2012) har gjort en studie i syfte av att få mer kunskap kring hur det bildas fördomar hos barn och unga som växer upp. Om studiens
resultat kan implementeras även på vuxna vet jag inte, men föräldrarna som jag intervjuade gick ofta tillbaka till sina egna erfarenheter i hur de lärt sig tänka utanför boxen och det var likt det som forskarna kommit fram till. Förälder 4 beskriver de olika familjekonstellationer hen får se i sitt yrkesliv och att det påverkar hens sätt att se på världen.
“Ju mer man ser någonting, desto mer så blir det ju liksom förhoppningsvis hos
dom flesta är okej i världsbilden. det ser man ju också om man tänker tillbaka hur jag, i mitt arbetsliv och såsom lärare och så, att man ser så mycket olika familjekonstellationer, att man liksom har den vanliga familjen med mamma, pappa, den vanliga familjen med två pappor, den där vanliga familjen med två mammor, den där vanliga familjen med faktiskt mamman som är ensamstående som valt att inseminera sig för att hon vill vara själv med sina barn. ju mer man… inte utsätts för, det är alldeles fel ordval, men ju mer man kommer i kontakt med olika konstellationer, desto mer vanligt blir det ju.”
(Förälder 4)
Föräldern menar att om en person “utsätts” för fler olikheter så kommer den personens verklighet att breddas och gränserna mellan vad som är normalt och konstigt kommer allt mer att suddas ut. Att få se olikheter och att det är något normalt är viktigt även inom den egna gruppen för att den ska fungera.
Mennesson och Clément (2003) menar att även de som har negativa fördomar mot homosexuella kan ändra uppfattning då de inser att de är en minoritet i att känna på det sättet. Även forskning av Iannotta och Kane (2002) visar att en öppenhet kring olikheter i det egna laget skapar tolerans och acceptans. Wennerberg (2010), Berger och Luckmann (1998) skulle kunna förklara det här med att den verklighet som personer tänker sig befinna sig i kan ruckas av att de få syn och känn på andras verkligheter. Eftersom verkligheten är socialt konstruerad, så kan den också konstrueras på ett annat sätt om tillräckligt många personer delar den gemensamma uppfattningen om att något är “normalt”.
Man kan fråga sig om det spelar någon roll att barn får se olika sorters människor och komma i kontakt med homosexuella, transsexuella etc, i syfte av att
exempelvis få en tolerans och acceptans gentemot dem. En studie av Goldbach och Jeremy (2016) visar att HBTQ-ungdomar mår sämre än deras heterosexuella jämnåriga och att de befinner sig i en mer utsatt situation än HBTQ-vuxna. Den skillnaden har med ungdomar och vuxnas skilda sociala kontexter att göra, där ungdomar oftast går i skolan där risken för mobbning är hög, de är ekonomiskt beroende av sina familjer och deras låga ålder gör det näst intill omöjligt för dem att bryta sig fria. Att icke HBTQ-barn och ungdomar i tidig ålder lär sig “tänka själva”, som förälder 2 uttrycker det, och se bortom normer och förutfattade meningar hjälper HBTQ-unga som befinner sig i utsatta situationer som de själva inte har möjligheterna att ta sig ur. Det kan också hjälpa människor att antingen ta sig ur rollen eller aldrig hamna i rollen som avvikare av heteronormen, eftersom makten att utse ett avvikande beteende inte utnyttjas i de här fallen som jag tar upp inom roller derbyn. Resultatet av att inte bli stämplad som en avvikare kan då bli att ses som normal av både sina medmänniskor och av sig själv, och att få tillhöra en “begriplig verklighet”, som Butler (2013) skulle kunna beskriva det. Att tillhöra en HBTQ-grupp har en meningsfullt skyddande effekt på
livsviktigt att ha en social kontext där de känner sig trygga och accepterade, där de kan hämta kraft för att hantera andra stressfyllda situationer som har med deras sexuella läggning att göra. En sån grupp kan vara roller derby, där normerna är bakvända. När normer är bakvända så skapas en positiv självuppfattning hos dem som annars tillhör minoritet och gruppens upplevelser av minoriteten blir positiv (Mennesson & Clément 2013). En förälder beskriver hur viktigt det är för hens barn att ha en annan social kontext där den känner trygghet i sin sexualitet.
“Alltså det kostar ju att gå på högstadiet och vara öppet lesbisk idag i Malmö. vilket man kanske inte tänker på när man är vuxen och befinner sig i andra sammanhang där man så sällan behöver få så mycket spott och hat för det. Men då hade hon ju derby-världen att liksom hämta kraft ur.”
(Förälder 1)
Precis som forskningen säger så beskriver förälder 1 hur barnet i vanliga fall befinner sig i ett annat mer utsatt sammanhang än vuxna, men att hon hämtar kraft från sin “HBTQ-grupp” (roller derby) för att klara av det som är jobbigt i skolan. När homosexualitet är accepterat inom laget, som är den här personens
HBTQ-grupp, så kan det göra att personen förstärks i sin sexualitet (Mennesson och Clément 2013). Att befinna sig i ett annat sammanhang än den vardagliga verkligheten som barnet annars befinner sig i innebär här andra normer och ett annat språk för att objektifiera en ny verkligheten, där barnet själv också ingår. När språket används emot den heterosexuella ordningen tillräckligt länge och tillräckligt mycket så kan en förändring ske performativt för att inkludera fler personer i ordningen och verkligheten (Butler 2006).
Att få vara med
Det är inte alltid självklart att ett barn får se ut hur den vill utan att bli bedömd på grund av sitt utseende. Det är inte alltid självklart att alla få vara med, och även om det inte finns en uttalad exkludering så kan känslan av att inte riktigt vara inkluderad, ändå finnas där. Vi har redan konstaterat att det dessutom är värre för personer under 18, som ofta saknar den ekonomiska och juridiska kapaciteten att förändra sin vardag. Sport skulle kunna ses vara en plattform där ett barns
utseende inte har en betydelse, då prestationen snarare ligger i kroppens funktion. Forskning visar dock att just sport tillhör den kategorin där det minst lika viktigt att exempelvis se ut som stereotypen kvinna, enligt könsnormer av hur en kvinna ser ut, om man juridiskt sett är kvinna (Johnston 2015). Streeter (2016) tar upp problemen med kvinnor som aktivt måste visa upp ett feminint yttre för att inte misstas vara lesbiska, vilket skapat ett “vi” och “dom”, och att kvinnor som utövar traditionellt sett manliga sporter “saknar femininitet” och “är alla lesbiska”. Både Streeters (2016) och Johnstons (2015) forskning pekar mot att utseendet spelar stor roll, särskilt när det kommer till att visa upp ett utseende som stärker ens biologiska könstillhörighet och särskilt för sportande kvinnor. Föräldrarna som jag intervjuat menar dock, precis som Streeter (2016) gör, att roller derby skiljer skiljer sig från andra sporter.
“Jag poängterar att derby-världen är ett frirum där utseendekraven,
utseendenormerna är på ett annat sätt. Din kropp har en funktion, i första hand att göra nånting för att utöva sporten. Inte att bli betraktad, värderad, dömd för ditt utseende. Barn idag duschar inte efter idrotten, för du orkar inte bli bedömd i din kropp av andra.”
(Förälder 1)
Här beskriver en förälder 1 hur normerna för hur en ska se ut ser helt annorlunda ut i “derby-världen”. Hen menar att inom roller derby finns ingen stereotyp som alla måste rätta sig efter, eftersom alla ser ut och är så olika. Samtliga fem föräldrar som jag intervjuat poängterar och återkommer ofta till att olikheter ses som positivt inom roller derby, där en som är lång har sina fördelar och en som är kort har sina etc. Förälder 5 säger:
“det är bara en ren bonus, att man är så noga med att det ska vara okej att vara
annorlunda”
Hen menar att det inom den här sporten är extra viktigt och uttalat att alla ska få se ut och vara som de vill. Det gäller allt ifrån kroppstyp till sexuell läggning och könstillhörighet. Det här kan också förstås utifrån Wennerbergs (2010)
resonemang om språkets betydelse av vad som ingår i vår konstruerade verklighet. I ett annat sportsammanhang skulle ord som pekar mot att någon är homosexuell kunna ses som skällsord just för att homosexualitet inom så många
sportsammanhang ses som avvikande. Om tillräckligt många personer ger ordet en annan betydelse där det får en positiv bemärkelse (istället för att exempelvis vara ett skällsord) så kan även ordets innebörd förändras. Butlers teori om
performativitet skulle kunna förklara hur ord och handlingar med tillräckligt mycket repetition och bekräftelse kan skapa en annan innebörd. På samma sätt som språket tvingar in människor i kategorier som “man” och “kvinna”, så kan manifestationer mot dessa göra det motsatta. Då kan det skapas en annan
verklighet som förvisso även den kan anses konstruerad, men som åtminstone kan vara konstruerad för att inkludera istället för att exkludera. Den här sortens
öppenhet kring ord och handlingar som annars anses vara avvikande, som exempelvis homosexualitet, är en strategi som enligt Griffin (2002) är motsatsen till den tystnad som ofta används för att dölja olikheter, och som enligt Griffin (2010) förstärker homofobin inom idrotten. En annan förälder svarade såhär när jag frågade om hur hen tror att det påverkar barnet att befinna sig i en miljö där det är så uttalat att alla får se ut som de vill:
“Jag tror att det hjälper jättemycket, att man får se att alla kan va med, att inte alla behöver vara dom här supervältränade, slimmade, du behöver inte vara lång… alltså det gör ingenting om du är lång, det gör ingenting om du är kort. Eller om du är stor eller om du är liten, alltså, alla får vara med. Det tror jag hon älskar.. faktiskt. “
(Förälder 2)
Föräldern betonar hur viktigt det är för hens barn att inte bara stereotypen “sportiga kvinnor” syns till, utan att barnen får se och höra att alla är välkomna, oavsett hur man ser ut. Den föräldern återkommer ofta till just hur betydelsefullt det är för hens barns trygghet att få känna så. Föräldern berättar i en annan del av intervjun hur det i början var lite konstigt att de vuxna spelarna ibland bytte om mitt bland alla, oavsett kroppstyp och kroppsbehåring. När föräldern sett det tillräckligt många gånger så föreföll det sig helt normalt och föräldern började fundera på varför det inte skulle vara just helt normalt. Butlers (2013) teori om språkets betydelse över tid inkluderar inte bara ord som används, utan även kroppsliga handlingar. Dessa kroppsliga handlingar som över tid kan skapa andra