Ny svensk prosa

This is an electronic version of a book published by and with permission from

Svenska institutet Citation for the published paper:

Ingrid Elam

Ny svensk prosa Svenska institutet 2005 URL:http://hdl.handle.net/2043/6671

NY SVENSK PROSA

®)

I

Rubriken avslöjar ett dilemma: det finns ingen klatschig

formulering som skulle kunna sammanfatta dagens svenska prosa.

Sådana slagord fångar bara en tendens och en sanning i taget,

som när "Fräuleinwunder" härom året fick beteckna en

framgångs-rik generation tyska kvinnliga författare. Eller när engelskspråkig

prosa karaktäriserades av att "the Empire writes back" - imperiets

utkanter tog revansch i skrift. Även en hastig blick på dagens

svenska scen uppfattar flera olika grupperingar och tendenser:

brett episka romaner, minimalistisk kortprosa, realism och poetiskt

fantasteri.

En åttiotalsikon

Det litterära 198o-taleti Sverige började ett år för tidigt, då Stig Larsson gav ut kortromanenAutisterna.Den bröt mot de flesta berättarkonventioner, den saknade början, mitt och slut, huvudpersonen var märkligt personlighetslös, och för-bindelserna med den igenkännbara verkligheten tycktes avskurna. Den realistiska romanen var död, den fragmentaris-ka texten född.

e tio författare som här kommer att presenteras i när-bild exemplifierar olika riktningar i nyare svensk prosa. De hör alla hemma i den generation författare som debutera-de undebutera-der 1980- och 90-talen (även om en av debutera-dem gav ut sin första bok redan 1978). Åren runt 1980 är en viktig vattendela-re i svensk prosa. Den politiskt inspivattendela-rerade roman som växt fram under 50-talet, och som gärna utforskade individens plats i historien och den moderna utvecklingen, ifrågasattes då aven yngre grupp "80-talister" som avvisade tanken på en sammanhängande världsbild och språkets förmåga att be-skriva den. I stället ville de rikta uppmärksamheten mot de egna uttrycksmedlen och litteraturens beroende av annan lit-teratur. Brottet med föregångarna var inte absolut, teman och skrivsätt levde kvar, men det var tydligt och yttrade sig ofta som en lekfulloskuldsförlust. Peter Kihlgård, Magnus Florin och Lars Jakobson är var och en på sitt sätt exempel på ett sådant medvetet förhållande till traditionen.

Om brytningen med det nyss förflutnas litteratursyn är tyd-lig, finns å andra sidan även en påfallande tematisk kontinuitet i svensk prosa. Berättelser utspelar sig gärna utanför storstä-derna, i glesbygd, bland barn och annat småfolk. Och berätta-rens metod är oftast registrerande mer än konstruerande. Med öppna ögon och öron tar hon - för detta slags berättare är numera oftast en kvinna - in världen och "ger röst" åt dess gestalter. Den psykologiska - och sociologiska - realismen dominerar trots allt fortfarande svensk prosa; här represente-ras den av författare som Inger Edelfeldt och Mirja Unge. Men formerna förändras; den våg av kortprosa som vällt över Europa under de senaste åren har nått även Sverige och då framför allt de yngsta författarna. 90-talsförfattarnas

för-kärlek för det lilla formatet har delvis att göra med en misstro mot den stora episka berättelsen som sådan, men kan också ses som ett estetiskt uttryck för en modern livskänsla, där upplevelsen av osäkerhet, sammanhangs- och historielöshet är central. När Magnus Florin gör själva civilisationsproces-sen, samhällsbyggandet, till sitt ämne, behandlar han det på ett alldeles eget vis. Inte i stora episka berättelser runt ett antal representativa öden, utan som små kammarspel, eller

tableaux vivants,

korta stycken som skärskådar världen ur en oväntad synvinkel.

Bland de många skickliga novellister som debuterat under 1990-talet intar Cecilia Davidsson en uppmärksammad plats. Genrebeteckningen "kortprosa" är kanske inte lika tänjbar som "roman", men den kan rymma så olika texter som Davidssons vardagsskildringar, Torbjörn Elenskys experiment med varse-blivningen och Magnus Florins detaljrika miniatyrvärldar.

Florins och Elenskys författarskap uttrycker inte bara kär-leken till det korta formatet, utan även ett växande intresse för skönlitteraturens släktskap med vetenskapen i en tid när det centrala subjektet, den individuella livskurvan, tappar mark i romanen. I stället för berättelser om öden som pockar på känslomässig inlevelse skrivs pseudovetenskapliga fiktioner för känsliga hjärnor. Även Lars Jakobson och Lotta Lotass skriver på gränsen mellan fiktion och fakta.

Två av de författare som här valts ut faller utanför alla tren-der, Ellen Mattson, som förvaltar den klassiska, "välgjorda" psykologiska romanen, och Christine Falkeniand med sina

Dokumentaristerna

1967 publicerade Per Olof Sundman dokumentärromanen

Ingenjör Andrees luftfärd. Han blandar i den dokument och fiktion och intar en prövande berättarhållning som ifrågasätter även de egna utgångspunkterna. Den nya dokumentarismen var därmed ett faktum. Året därpå kom POEnquists (fotot ovan)Legionärerna,i vilken en prövande men subjektiv berät-tare ur arkiven gräver fram den episod i svensk efterkrigs-historia då en grupp baltiska flyktingar utlämnades till Sovjet 1946. Per Gunnar Evander är en tredje av de

dokumentär-Prisvä rdskönlitteratur

Augustpriset instiftades 1989 av Svenska Förläggareförening-en. Det är uppkallat efter August Strindberg (1849-1912), jäm-sides med Selma Lagerlöf (1858-1940) gigantisk portalfigur på gränsen mellan 1800-talets realism och 1900-talets moder-nism.

De tio senaste årens priser har gått till:

1993Händelser vid vattenav Kerstin Ekman (Bonniers) 1994Syndenav Björn Ranelid (Bonnier Alba)

1995Hummelhonungav Torgny Lindgren (Norstedts) 1996Sorgegondolenav Tomas Tranströmer (Bonniers) 1997Aprilhäxanav Majgull Axelsson (Raben Prisma)

Som alla subjektiva urval utesluter detta många andra, jämbördiga namn. Framför allt bortser urvalet från två viktiga aspekter av den dagsaktuella litteraturen i Sverige: den äldre generationen författare, som debuterade runt1960och som fortfarande har ett anmärkningsvärt starkt grepp om läsarna och om kritiken, och de allra yngsta, som kanske bara har en bok bakom sig och bland vilka finns en stor grupp författare med utländsk bakgrund.

Sverige har under de senaste trettio åren omvandlats från ett mycket homogent samhälle till ett land där en femtedel av invånarna är födda utomlands eller har minst en förälder med annat modersmål än svenska. Denna nya mångfald har hittills inte speglats litterärt i någon större utsträckning. Enstaka

för-1998Berömda män som varitiSunneav Göran Tunström (Bonniers)

1999Livläkarens besökav Per Olov Enquist (Norstedts) 2000Populärmusik från Vittulaav Mikael Niemi (Norstedts) 2001 Underdogav Torbjörn Flygt (Norstedts)

2002Den vidunderliga kärlekens historiaav Carl-Johan Vallgren (Bonniers)

fattare med utländsk bakgrund har visserligen alltid funnits men de har kommit som vuxna eller nästan vuxna efter andra världskriget, Ungernrevolten, eller på flykt undan antisemitism i Polen och diktaturer i Latinamerika. Under de allra senaste åren har emellertid något hänt: andragenerationssvenskarna tar plats. Dessa unga författare som nu debuterar är födda i Sverige och har vuxit uppi ett invandringssamhälle. Deras berättelser utspelar sig gärna bland olika subkultureri en heterogen värld som närmast liknar en anhopning klan- eller stamkulturer. De blandar olika språk och låter ibland språket självt bli huvudperson i lägesbeskrivningar från en splittrad tid utan utopier.

Den äldre generationen berättare, med namn som Per Olov Enquist, Kerstin Ekman, Torgny Lindgren och Sara Lidman, är desto mer upptagen av utopier, framför allt de havererade, och fortsätter att skriva tjocka romaner på temat moderniseringen av Sverige. En av de mest uppmärksamma-de böckerna år 2001 var just Enquists Lewis resa, en doku-mentärroman om väckelserörelsens roll i svenskt 19oo-tal.

Omvandlingen av Sverige från fattigt bondeiand till post-industriell nation har länge varit och är alltjämt ett centralt tema i svensk prosa, även bland de yngre författarna. Lars Jakobson är den främste i en grupp författare som uppenbart inspirerats av 60-talisternas dokumentärroman. Liksom de senare misstror de förra dokumentens sanningsvärde och sina egna utgångspunkter, men de går ofta längre än före-gångarna i djärv blandning av fiktion och fakta. Hos Lars

De nya debutanterna

Bland2001års debutanter hade flera av de mest uppmärksammade utländsk bakgrund. Maria Zennström, med rötter i Ryssland, prisbelönades för sin Katarinas sovjetis-ka upplevelser, liksom katalanska Caterina Pascual

Söderbaum för sinSonettenomandningen.Alejandro Leiva WengersTill vår äraär ett modernistiskt språkexperiment som för in kreolspråket "rinkebysvenska" i svensk litteratur, så som Sara Lidman en gång gjorde västerbottniskan till ett konst-språk. Mats Kolmisoppis (fotot ovan)Jag menar nuhandlar titeln till trots inte om en ung man med lätt maskerade själv-biografiska drag som skriver på en roman. För några år sedan hade det varit den typiska debuten, men nu skriver de yngsta författarna inte om sig själva, utan om andra och ibland om

Kanske kan man också beskriva skillnaden mellan 50-talets och Bo-talets författarei ideologiska termer. Det är då inte så enkelt som att de äldre var vänsterradikala medan de yngre har rört sig åt höger, snarare handlar det om ideernas plats i lit-teraturen. Medan den äldre generationen granskade samtidens ideer i historiens spegel är den yngre generationen mer

upp-Bästsäljarna

Två fenomen har upplevt en hausse det senaste decenniet: pocketboken och kriminalromanen. Nya bokhandlare som enbart säljer pocketböcker dyker upp i varje kvarter och månad efter månad toppar samma namn listan över de mest sålda pocketböckerna: deckarförfattare somHenning Mankell, Liza Marklund och Håkan Nesser. Någon gång kan en outsider tränga sig in. Så lågMikael Niemi (fotot ovan) mer än ett år på listan över de tio mest sålda med en uppväxtskildring från den nordligaste delen av Sverige, exotisk även med inhemska mått mätt.

tagen av individuella livshåIlningar och litteraturens möjligheter att belysa dem. Det gäller Peter Kihlgård, som har en stark tilltro till litteraturens förmåga att konstruera världar och gestal-ter så att de uppfattas som autentiska och ändå kan betyda något helt annat än vad det första intrycket ger.

Intresset för ideer lever alltså vidare. Bland de yngsta för-fattarna märks ett växande intresse för det som sker strax utanför fokus, i storstädernas utkanter och förorter. Det hand-lar inte bara om en viss miljö utan lika mycket om frågeställ-ningar: där de äldre författarna var upptagna av individens möjligheter i förhållande till majoritetens makt tycks de yngre intressera sig mer för minoriteter utan mål. Överhuvud har politiken under de senaste decennierna ofta fått vika för det psykiska systemets mysterier. Lars Noren utsätter hela sam-hället för psykoanalys i sina dramer, medan en författare som Christine Falkeniand lodar själens djup hos enskilda männi-skor som hon placerari en romantisk litterär miljö utanför tid och rum.

Vad handlar då samtidslitteraturen om? Sverige är som sagt alltjämt barndoms- och uppväxtskildringarnas förlovade land. I en svensk roman är det nästan alltid någon som växer upp, byter klass, lämnar sitt ursprung och på väg ut genom dörren iakttar en hel samhällsomvandling. Två av de tre senaste årens vinnare av det största litterära pris som är reserverat för svenska författare, Augustpriset, har gått till yngre författares ganska traditionella uppväxtskildringar, i konkurrens med exempelvis Enquists ovan nämnda Lewis resa.

Alla barndomsskildringar utformas dock inte som utveck-lingsromaner om en enskilds individs - oftast pojkes -

upp-växt, även om den genren fortfarande är stark. Inger Edelfeldt har i stället fått en stor publik med sina psykologiska porträtt av unga kvinnor som längtar efter frihet men hämmas av vuxenblivandets krav. Även Edelfeldt lyckas bäst i det mindre formatet där hennes förmåga att lyssna av olika tonfall och ordval kommer till sin rätt. Edelfeldt följer inte några långa utvecklings- och livslinjer, hennes tid är nu, hennes litterära värld är helt samtida, inte minst i sin ytlighet. Den är full av tidstypiska detaljer från en tonårsvärld därMTVoch vecko-tidningar sätter agendan.

Detta slags exakta, lite slitna eller skitiga realism finns hos många yngre prosaister, liksom det man kan kalla "utsnitts-karaktären". Läsaren kommer rakt in i ett livsöde och lämnar det lika hastigt. Livet kan inte förklaras och har varken början eller slut. Barndomen blir då, snarare än ett steg i utveckling-en, ett laddat existentiellt tillstånd. Den bland de yngre förfat-tarna som gestaltar detta tillstånd på ett stilistiskt nyskapan-de vis är Mirja Unge.

Samhällsomvandlingen, själen och barndomen förblir cen-trala i svensk prosa. Finns det då inga andra teman? Jo, inte minst under det senaste decenniet har själva sanningssökan-det, avslöjandet av nationella och andra myter, hamnat i fokus. Även om en Lars Jakobson också skriver om samhälle och barndom är han framför allt på jakt efter själva möjlig-heten att nå fram till sanningen om dem. I den jakten mobili-serar han vetenskapens och science fictions uttrycksmedel, medan en Torbjörn Elensky leker med filosofiska teorier och

Proletärlitteratur

Under 1930-talet framträdde i Sverige en grupp författare som saknade traditionell skolning. De var autodidakter ur arbetar-klassen och kom ofta ur ytterligt små förhållanden. De förnyade romanen. genom att förena ny social erfarenhet med. estetisk modernism. De viktigaste namnen i denna grupp ärEyvind Johnson(1900-1976),Harry Martinson(1904-1978),Ivar Lo· Johansson(1901-1990) ochMoa Martinson(1890-1964).

Nobeldynamit

Bland det fåtal svenskar som fått Nobels litteraturpris intar Eyvind JohnsonochHarry Martinson(fotot ovan) en särskild plats. När de delade priset 1974 var de sedan länge ledande inom den generation som inledde sin författarbana som auto-didakter ocharbetarskildrare och avslutade den som lärda kos-mopoliter. Johnsons tidiga självbiografiska skildringar av pojken

Cecili

Davidsson

Sedan Cecilia Davidsson debuterade 1994 har Sverige upplevt

en veritabel högkonjunktur för novellen. Framför allt bland yngre

författare har den blivit den helt dominerande genren.

Efter tre böcker framstår Cecilia Davidsson som en av de bästa novellisternaiSverige, och en av de minst trendiga. Det finns visserligen även hos henne spår av den less-is-more-estetik som importerats från Ernest Hemingways och Raymond Carvers kontinent och som gärna filtreras via norr-mannen Kjell Askiidsen. Också hos Cecilia Davidsson domi-nerar en nedskruvad realism som döljer det mesta under ytan, men hennes stil känns inte som ett obearbetat lån, hen-nes berättelser är förankrade ien välbekant, inhemsk vardag. Med lugn och skarp blick iakttar Davidsson det svenska samhället, där demokratisering och jämlikhetssträvan har gått så långt att skillnader nästan inte syns. Berättelsen "Kerstin Skytt" i debutboken ger en konkret bild av detta tillstånd. Titelns Kerstin är alkoholiserad och tillbringar det mesta av sin tid med likasinnade på torget i förorten, när hon inte går och städar hos berättarjaget. Mellan de båda finns en vän-skaplig närhet, de pratar och spelar kort, men det är bara berättaren som har valmöjligheter och utvägar. När denna

Cecilia Davidsson föddes 1963 i Småland och är bosatti Stockholm. 1994 vann hon det svenska Katapultpriset för bästa debut det året.

En av dessa nätter(noveller). Bonniers 1994. Utan pengar, utan bikini(noveller). Bonniers 1998. Vänta på vind(noveller). Bonniers2002.

flyttar från förorten bryts kontakten och när hon kom mer på ett enstaka återbesök vill Kerstin inte ens känna igen henne. Längtan efter gemenskap är både för stark och för svag. Besvikelsen avtäcker muren mellan världarna och misstron tar över.

I sina två följande böcker har Cecilia Davidsson fortsatt att odla samma miljöer och teman. Hennes berättelser, som verk-ligen är just berättelser och inte beskrivningar, små drameri stället för stilövningar, utspelar sig allai en till synes oansen-lig vardag, på landet eller i förorten. Hennes favoritplatser är badbryggan, trappuppgången, köket, balkongen. Men något lurar under den trygga ytan, en oro eller till och med ett hot. Hennes människor fantiserar om katastrofer och lider av kon-taktlöshet, de tiger mer än de talar, fast de skulle vilja sam-tala. Tystnaderna är så täta att de går att ta på, främlings-skapet förstärks av att nära anhöriga oftast omtalas operson-ligt, som "mamman", "pappan", "flickan". Ensamhet är en funk-tion av ojämlikhet. IDavidssons "ursituafunk-tion" är två människor tillsammans, men de är osäkra på varandra. Bara den ena har möjlighet att ge sig av och får därmed ett slags negativ makt över situationen.

Att Cecilia Davidsson redan från första början hade ett säkert grepp om sina uttrycksmedel utesluter inte stilistisk utveckling. Hennes noveller har för varje bok blivit stramare,

stilen mer slipad,' samtidigt som man i hennes senaste bok kan ana att det kortkorta formatet blivit för trångt.

Den längsta berättelsen i

Vänta

på

vind

rymmer en hel roman om en samhällsomvandling som drar med sig klass-skillnader och landsbygdsavfolkning. Allt ses genom en liten flickas ögon, eller anas rättare sagt dunkelt utifrån de vuxnas tystnader och lösryckta ord. Egentligen händer inte så myck-et, en sommargästpojke kommer till byn, flickans bröder tra-kasserar henne, men hon berättar inget för föräldrarna, som å sin sida talar om andra bybor i antydningar och gåtor. Flugor-na surrar, hagen står grön och sjön håller badtem peratu r, men bakom idyllen hotar våldet. Ett äldre par blir överfallet och plötsligt börjar mamman packa allt bohag.

Den spänning Cecilia Davidsson laddar vardagen med föds ur hennes sätt att berätta: hon förklarar ingenting och hon börjar och slutar sina historier med en säker känsla för tajmning. När läsaren kommer in i dem är de redan långt gångna och punkten sätts medan allt ännu är ovisst. För-loppet, de små stegen som leder vidare, är viktigt, men orsaker och utgångar lämnas därhän. Med en endast lätt för-höjning av ordföljd eller ordval stegras oron, katastrofen kan inträffa, vi vet inte säkert, men vi kan aldrig stå likgiltiga inför möjligheten.

I

I

I

Vardagsskildringen har en stark ställning i svensk litteratur. Ända

sedan proletärlitteraturens genombrott på 1930-talet har författare gärna

skildrat vardagen och de ofta obemärkta människor som befolkar

Läsarna har känt sig hemma idetta slags psykologiska och sociala realism, kritiken har uppskattat dess förmåga att "ge röst" åt en specifik men ändå igenkännbar erfarenhet. I början av förra seklet rörde sig författaren gärna i en social miljö stadd i förvandling: jordbruksbygd, fabrik eller storstad. I dag handlar det oftare om ett inre, psykiskt landskap.

Bland de författare som utforskar den modernaste var-dagen och dess invånare är Inger Edelfeldt en av de mest

Inger Edelfeldt är född 1956 i Stockholm där hon också är bosatt. Hon är sedan många år författare på heltid.

Hustru.Lindfors Förlag 1978.

Kärlekens kirurgi.AWE/Gebers 1980.

I fiskens mage(noveller). AWE/Gebers 1984.

Breven till Nattens drottning.AWE/Gebers 1985.

Kamalas bok.AWE/Gebers 1986.

Den täta elden.AWE/Gebers 1987.

Rit(noveller). AWE/Gebers 1991.

Den förunderliga kameleonten(noveller). Norstedts 1995.

Betraktandet av hundar.Norstedts 1997.

Det hemliga namnet. Norstedts 1999.

Riktig kärlek(noveller). Norstedts 2001.

Dessutom har Inger Edelfeldt gett ut en diktsamling, skrivit och illustrerat böcker för barn och ungdom samt gett ut serie-album.

produktiva och lästa. Hon har skrivit ett tjugotal böcker sedan den tidiga debuten 1978, hälften av dem för barn och ung-dom. Genombrottet kom imitten av 198o-talet med romanen Kamalas bok, men det är framför allt med sina noveller hon har övertygat såväl läsare som kritiker.

Det är nästan alltid den unga flickan som står i centrum i

Edelfeldts tidigare böcker, Den täta elden och novellsamling-en Rit till exempel. Flickan som håller på att bli vuxnovellsamling-en mnovellsamling-en inte vet hur, som längtar efter kärlek och famlar efter gemen-skap men blir rädd och genast drar tillbaka den hand hon sträckt ut. Edelfeldts personer hämmas av krav och sociala mönster när de slits mellan frihet och anpassning. De har också en rad tidstypiska drag. Sålunda var Edelfeldt tidigt ute med att skildra hetsätande och självsvältande unga kvinnor som är besatta av kläder, frisyrer och sitt eget utseende, när de inte fyller sina rum med trygghetsskapande ting såsom kylskåpsmagneter, mjuka kuddar och speglar.

Med åren har persongalleriet utökats med äldre kvinnor och även män, men Edelfeldt gestaltar alltjämt vardagen som minerad ochibehov av ett skyddande kamouflage. Hon kry-per in i sina figurers medvetande och lyssnar där efter biljud. Hon väljer de slitna orden när hon ser världen med de diktade gestalternas blick eller låter dem tala själva. Deras språk tycks samplat ur teve-såpor, veckotidningar, tunnelbanedialoger och mobilsamtal. Upprepningar och utfyllnadsord hopar sig; kanske, liksom och faktiskt är lika vanliga som i talspråket. När Edelfeldt är som bäst, som i novellsamlingen Den förunderliga kameleonten, lyckas hon fånga en ensam männi-ska på glid mellan dröm och besvikelse i ett spänningsladdat

nu. Men tekniken är riskabel. Den balanserar på gränsen till det banala och förlorar sin trovärdighet så fort den går

över

gränsen.

I romanen

Betraktandet av hundar

skildras berättaren Ragnar genom hans egen rapport till sin psykiater. Han fram-står där som en känslostörd människa som längtar efter kär-lek men stöter bort alla med förakt. I bakgrunden finns tidiga förluster, en frånvarande far,

svart

pedagogik och andra pro-blem som kan tyckas hopplockade från de psykoanalytiska teoriernas överskottslager. Edelfeldts metod riskerar här att reducera människan till en litterär och populärvetenskaplig schablon.

Även

i hennes senaste bok, novellsamlingen

Riktig kärlek,

finns berättelser som förminskar gestalterna i stället för att göra dem synliga i all deras komplikation. När vardagsspråket flyttas in i litteraturen blir det ännu plattare än det är i verklig-heten, personliga tonfall och gester försvinner, man känner igen sig samtidigt som det individuella och unika går förlorat och en oäkta klang smyger sig in.

Men novellsamlingen rymmer också stycken där Edelfeldt lyckas med sitt uppdrag: att sätta det triviala i spel utan att själv bli banal och att avslöja språkets oförmåga att fånga den rätta känslan utan att den egna stilen blir torftig. Edel-feldt är då en författare som fångar samtiden med mikrofon och hittar äktheten bortom alla stereotyper och myter med hjälp

av

typiska röster och bilder.

~

I

r

_J

r

Torbjörn Elensky framstår kanske som den tydligaste representanten för en yngre författargeneration

som söker sig tillbaka till de ögonblick i historien då litteraturen har odlat ett nära släktskap med filosofin

- då skönlitteraturen har ifrågasatt sina egna uttrycksmedel, ställt frågor om gränsen mellan illusion och

verklighet och experimenterat med perspektiv och varseblivning.

Framför allt handlar det om de femtio åren från 17oo-talets skräckromantiker till den senromantiskeE T AHoffman och om den gren av 19oo-talsmodernismen som, oftasti med-veten efterföljd till Romantiken, ägnat sig åt absurdism och allvarsamma fiktionslekar. Kafka, Beckett, Borges, Cortazar är de namn som brukar nämnas i sammanhanget.

Hos Elensky är spåren dessutom gärna tydligt utplacerade lockbeten för fåfänga läsare. I Elenskys debutroman, med den dubbeltydiga titeln På stället, är det framför allt den franska "nya romanen" som gör sig påmind. Huvudpersonen Roland Passer befinner sig verkligen på en bestämd plats,i sin fåtölj, och trots att tiden går och går kommer han inte ur fläcken, han förblir på stället. Från den utsiktspunkten be-skrivs vardagliga företeelser ytterligt noggrant. För telefon-svararens form redogörs omständligt medan meddelandet, att Passer för andra gången missat sin tandläkartid, rymmer en djupare betydelse än man först anar.

Språkets makt över verklighetsuppfattningen betonas genom att stilen hela tiden varieras, från en närmast latinsk syntax med ett övermått av presensparticip till en samlags-skildring över två sidor som upprepar de två små orden "ut in, ut in". Däremellan skarpsynta psykologiska iakttagelser och filosofiska utläggningar om ondskans och godhetens väsen.

Elensky är lekfull, mycket underhållande och ofta tänkvärd. Hur djupt hans tanke når är dock tills vidare oklart.

Även nästa bok, berättelsesamiingen Myrstack, leker med tids- och rumsuppfattningar. Elensky gäckar medvetet läsa-rens eventuella behov av att förstå och känna igen sig. Den igenkännbara verkligheten överlåter han åt politiken, rekla-men och journalistiken, som framgår aven debattartikel han publicerade i början av år 2002.

I hans egen litterära värld kan en krocketplan tippa upp och ner så att klubbor och klot faller mot villaväggen utan att spelet för den skull måste avbrytas. Det är bara att gå vidare och trotsa alla begränsningar.

En bit in i Torbjörn Elenskys tredje bok, romanen Döda

vink/ar, beskrivs en oljemålning i en kyrka i Rom. Det går inte att förstå vad målningen vill framställa, betydelseplanen för-skjuter varandra rent fysiskt, och det är omöjligt att skilja huvud- från bipersoner eftersom perspektivet är omkastat. Flyktpunkten ligger inte i tavlan utan mellan tavlan och betraktaren.

Denna tavla är som Elenskys roman, där dessutom språket är svårt att tidsfästa och själva tiden är omöjlig att fixera. Vad

händer egentligen och när? Och vem har ordet? En medel-ålders svensk kvinna berättar om en framtida resa till Rom en bra bit in i detta sekel. De stilistiska variationerna i hennes berättelse förändrar bilden av henne själv. Hon är ena stun-den osympatisk och nästa rörande. Snart övergår hon till att rikta sig direkt till sin tyske make, som är med på resan och som berättar sin del av historien för hustrun. I Rom är de bjudna till en prinsessa vars palats med tjänare snarare hör hemma i ett skräckromantiskt förflutet. Men, som det heter i bokens motto av Apollinaire: "Rien n 'est mort que ce qui n'existe pas encore" - ingenting är dött utom det som ännu inte finns till.

Maken försvinner, kidnappad, hustrun blir kvar i palatset. Båda glider in i en verklighet som liknar en dröm. Hon upp-söker - eller hemsöks av - Roms homoerotiska skymnings-land. I mötet mellan henne och en manlig prostituerad får Elenskys berättelse plötsligt ett djup och ett allvar som tidiga-re dolts bakom all påhittighet och förtjusning i själva uttrycks-medlen. Under ett par sidor blir läsaren helt absorberad och fängslad av ett människoöde som kanske inte är igenkänn-bart, men fullt gripbart.

h

l4!

I

II

I

I

ni

Christine Falkeniands romanvärld är som ett främmande land i svensk

prosa. Hennes personer lever isolerade från omvärlden i ett förflutet som

ligger utanför historien. De tycks inte formade av sociala omständigheter,

de är i stället instängda i sina själar.

Om Falkeniands hittills fem romaner inte liknar något annat, påminner de i gengäld om varandra som syskon. De utspelar sig i ett stort herrgårdsliknande hus på landet eller vid kusten. Tiden är en annan, före bilismen och televisionen, och det faller ett dovt sjukrumsljus över sidorna. Huvud-personen, som oftast själv har ordet, har tidigti livet tillfogats ett sår. Rakel i Min skugga har i barndomen ramlat ner från ett träd och blivit halt, Ernst i Själens begär har fallandesjuka, det namnlösa berättarjageti Skärvor aven sönderslagen spe-gelhar smittats av sin mors obotliga sjukdom. Siri i den senaste romanen Öde var helt liten när hon blev moderlös.

Det verkligt dödliga såret, det som även huvudpersonen i Släggan och städetlider av, är brist på kärlek. De synliga sym-tomen - ärren, hältan, svimningarna - är ytliga tecken på en djupare skada, en tidig emotionell undernäring. Som barn har de sträckt sig efter föräldrarna, men fått likgiltighet eller rent-av förakt till svar. Som vuxna är de livsfarliga, utrustade med

Christine Falkeniand är född1967och bosatti Bohuslän. Hon är numera författare på heltid.

Släggan och städet.Gedins1996.

Skärvor aven sönderslagen spegel.Gedins1997. Min skugga.w&w1998.

Själens begär.w & w 2000.

en särskild blick för andras ömma punkter söker de sig svart-sjukt till de oskyldiga värnlösa och hugger för att döda. Deras främsta vapen ärsexu~liteten, ett sadomasochistiskt begär träder hos dem i kärlekens ställe och vet inga gränser. Rakel åtrår svartsjukt sin oskuldsfulla styvdotter, Ernst torterar sin kusin Cora sexuellt, den namnlösa sjuka närmar sig med avsikt att förföra varje manskropp som kommerihennes väg. Och runt dem alla står en kvävande doft av kön och ångest-svett.

Falkeniands personer är medvetna om sina lyten och deras orsaker. De iakttar sig själva och omgivningen med en kylig, (psyko)analytisk blick. De vet att de är destruktiva men kan inte annat. Författaren riskerar med andra ord att bli illustrativ och pedagogisk, läsaren att märka avsikten och bli besviken. Att Christine Falkeniands romaner ändå inte tråkar ut med sin övertydlighet, utan tvärtom fängslar och förbryllar, beror på att hon sätter in det psykoanalytiska skolboksexemplet i ett helt motstridigt sammanhang. Hennes språk är inte analyti-kerns utan den religiösa grubblarens, hennes plats är inte det funktionalistiska mottagningsrummet utan den gotiska kam-maren.

Christine Falkeniands första tre böcker var diktsamlingar

genomsyrade av religiös och romantisk symbolik, sårmystik och offertematik. Hennes prosa är inte bara mer poetisk än de flesta av dagens unga prosaisters, hon vågar också driva den till gränsen för det patetiska och överspänt romantiska. Miljöerna påminner om skräckromantikens isolerade slott med sina mörka trädgårdar, sina korridorer, fönstersmygar och flackande ljus i ödsliga matsalar. Också Min skugga, där miljön tycks mer realistisk, utspelar sig i ett skräckromantiskt landskap, om än i svensk vadmalsversion, nämligen det vind-pinade och kargt grå Bohuslän.

Inte bara miljön utan även den religiösa tematiken har sina rötter i sent 17oo-tal, då Satan började uppfattas som Guds fallna ängel, värd mer sympati och eftertanke än hans tjänare Adam. För Falkeniands romangestalter är synden den enda vägen till en Gud (eller en förälder) som vänt bort sitt ansikte. De lever på skapelsens skuggsida där vägen till frälsning går via förtappelsen, brottet är nådens förutsättning, och sexuali-teten är kärlekens negation.

Det faktum att vi bara hör den förtappades röst och vackra välavvägda meningar, medan Gud tiger, gör läsningen till något mer än en bekräftelse av det redan bekanta. Med Christine Falkeniand tvingas man leta sig ner i själens mörka skikt.

I

Magnus Florins gestalter är samlare. De plockar ihop, namnger och

ordnar för att bidra till civilisationsprocessen. Hos Magnus Florin börjar

världen när den får namn och systematisk struktur. Ändå är hans böcker

små skapelser, korta stycken sammanfogade till tunna volymer.

Men det som till en början kan se ut som övningar i frag-mentestetik och trendkänslig minimalism, visar sig efterhand rymma en hel värld, noggrant uppbyggd av många korrekta detaljer.

I kortromanen Trädgården, Magnus Florins genombrott i en bredare litterär offentlighet, sätter självaste Carl von Linne världen i ett periodiskt system. Berättelsen börjar med kröni-kans torra konstaterande: "detta hände". Mycket i det som föl-jer är också autentiskt, namnen på växter och på alla Linne-lärjungar och deras skiftande öden till exempel. Men det dilemma Florin gestaltar är allmängiltigt. Linne har systemati-serat naturen, nu vill han stanna tiden och förvalta sitt system. Men historien har sin gång, "det händer" saker hela tiden, inte minst i den trädgård där Linne går och gnabbas med

Träd-Magnus Florin är född 1955 i Uppsala och bosatt i Stockholm sedan slutet av 1970-talet. Under 80-talet ingick han tillsam-mans med Horace Engdahl, numera Svenska Akademiens ständ ige sekreterare, och författaren Stig Larsson i redaktio-nen för litteratur- och konsttidskriften Kris. Florin har sedan länge sysslat med teater, bland annat som dramaturg på Dramaten, och är nu chef för Radioteatern.

Berättelsens gång. Bonniers 1989.

Tror du på denna historia?Bonniers 1992

Trädgården.Bonniers 1995.

Syskonen.Bon niers 1998.

Cirkulation.Bonniers 2001.

Trädgårdenhar även framförts som opera, med musik av Jonas Forssell (se sid. 21).

Linne

Carl von Linne1707-1778, svensk naturforskare och för-fattare till en rad arbeteni sys-tematisk botanik, varav

Systema Naturaefick världs-rykte redan under Linnes livs-tid.

gårdsmästaren, den praktiska motpolen till systembyggaren Linne. Ordning behövs, men det finns en gräns, och varje ord-ning föder ett behov av förändring.

Att systembyggandet också skapar behov av lagar och föder maktbegär är huvudtemat i

Syskonen,

där en namnlös berättare letar efter sina bröder och systrar i apotekets välordnade miniatyrsamhälle. Att ordna och namnge är inte bara att skapa civilisation utan också att utöva våld. Berättaren ser sina syskon som undersåtar och apoteket med alla dess inventarier som en uppsättning stelnade regler. Men syskonen smiter undan, ger sig av på utflykter och berättarens ordning vacklar.

Magnus Florin har en omisskännlig egen stil. Den som läst hans tidigare böcker känner omedelbart igen sig i hans senaste,

Cirkulation.

Vi befinner oss återigen i den lilla värl-den, där människor är små och trötta. Denna värld är inte "hemmet" eller "privatsfären" utan en modell av "den stora världen", samhället, civilisationen, om än i mycket liten skala. Florin närmar sig de stora sanningarna via de minsta

detaljer-na och varje sådan detalj är obegriplig tills den har fått ett namn och ordnats. Hans egenart består inte minst i att be-trakta det vanliga och välbekanta ur en ovanlig och låg vinkel.

"Det var ett trägolv. Hur kan ett trägolv sträcka sig ända till banken?" Med den meningen inleds

Cirkulation,

som utspelar sig just på en bank. Den visar också hur nära Florins prosa står dramatiken. Hans berättelse om banken utspelar sig på det brädgolv som utgör världen. Berättarjaget har bl ivit hem-löst sedan huset han bott i sålts för att täcka skulder. Det enda han har kvar är farfaderns frack och iden ligger adres-sen till banken. Alltså går han dit, "liten och trött iregnet". Tankarna går till den Beckett som låter sina trötta åldringar vanka i luggslitna finkläder på scengolvet. Även Florins humor kan påminna om Beckett, den föds alltid i ögonblickets möten och absurda sammanträffanden. "En situation är alltid komisk" står det redan i debutboken och alla hans böcker präglas av en mycket torr humor.

Men det finns hos Florin ett barnperspektiv som vi inte ser hos Beckett. Huvudpersonen i

Cirkulation

ställer oavbrutet barnsliga frågor: "Vad är pengar, var kommer de ifrån, hur vet man vad de är värda?"

Cirkulation

liknar därigenom närmast en expressionistisk pjäs flla Strindbergs sena dramer, där oskuldsfulla frågor och påståenden får självklarheter att fram-stå i ett nytt ljus. Pengar luktar inte heller hos Florin, men när han betraktar deras vanlighet ur sin egensinniga vinkel fram-står det kapitalistiska systemet plötsligt som en konstruktion. Likt det periodiska systemet skulle det kunna skiftas ut mot ett annat och bättre.

All skönlitteratur är självbiografisk och endast i den meningen

dokumentär. Det paradoxala påståendet avslutar Lars Jakobsons

senaste roman, men det kastar också ljus över hela

författar-skapet, som brukar kallas just dokumentärt.

Lars Jakobson bygger sina böcker på historiska dokument och pseudodokument. De är fulla av igenkännbara fakta och citat, men också av fingerade fakta och citat ur skrifter som inte finns. Platser är noggrant beskrivna, även om de ligger på planeten Mars. Allt är exakt på ett gåtfullt vis.

I Menageri finns en novell om Lee Harvey Oswald, mannen som kanske sköt Kennedy och sedan själv blev skjuten. Men hos Jakobson stupar denne Oswald först1968,i Vietnam. I romanen Pumpan "granskar" Jakobson det helt autentiska fallet Hiss versus Chambers. Alger Hiss anklagades av Chambers för att vara sovjetavlönad kommunistisk infiltratör. Rättegången inleder McCarthy-eran i USA och Nixons karriär, ett avgörande skede således. Men Jakobson närmar sig tiden, inte via Hiss som dömdes, utan via den mytomane, komplexfyllde Chambers, som vann rättegången men därmed också förlorade rättigheterna till den sanna berättelsen om sitt eget liv.

Lars Jakobsonär född1959. Han har arbetat som bibliotekarie i flera år men är nu författare på heltid, bosatt i Stockholm.

Vinterkvarteret.Bonniers1985.

Vetten.Bonniers1986.

Menageri(noveller). Bonniers1989.

Jakobson är både vad gäller metod och politiska tyngd-punkter arvtagare till 196o-talets dokumentarister - Enquist, Sundman och Evander (se sid. 3) - men hans anspråk är, om möjligt, större. Även 6o-talets författare blandade fiktion och fakta, prövade gränsen mellan konst och verklighet och slog fast att ett objektivt förhållningssätt är omöjligt. Jakobson går ett steg längre, han för den fiktiva berättelsen över den gräns där fakta gör halt och ifrågasätter deras förmåga att avslöja verkligheten: skönlitteraturen kommer närmare sanningen än de tidsbundna dokumenten gör.

Att Lars Jakobson hör hemma i en annan generation än 6o-talets dokumentarister, att han är uppvuxen med månland-ningar snarare än med Stalingrad, med science fictionlittera-tur snarare än med Nick Carter, visar sig inte minst i hans två senaste böcker, Kanalbyggarnas barn och I den röda damens slott.

Den förra tar sig an ett stort ämne - livet som mysterium, dess uppkomst och utslocknande. Romanen utspelar sig vid förra sekelskiftet och utgår från ett autentiskt fall, beskrivet på 1950-talet av psykologen Poul Bjerre. Den unga barnlösa fru Karin hör knackningar i väggarna, det visar sig att hon har kontakt med en utdöende civilisation på Mars. Romanen blandar science fiction med känslig äktenskapsskildring, vetenskaplig prosa med poesi, apokalyptiska visioner med vardagsrealism till en gripande och mångstämmig reflektion över tillvarons mening(slöshet). Berättaren tror förstås inte på marsmänniskor, men han är lojal med sina romangestalters tidsbundna föreställningsvärld där kanaler på Mars och ande-skådande är en realitet, precis som Big bang och genomet anses förklara vår egen tids värld.

Även nästa roman,Iden röda damens slott, utspelar sig del-vis på Mars, där framtiden redan är förfluten. De överlevande kanalbyggarbarn som Karin hade kontakt med är döda sedan länge. Men Mars är bara en viktig lokalitet i berättelsen, en annan är de "maskin-öar" Sovjetunionen placerade längs USA:S kust under Kubakrisen, en tredje är berättarens barndomshem i ett litet samhälle på den svenska landsbygden. Återigen flä-tas alltså många olikartade verkligheter samman. Alla beskrivs exakt och detaljerat; somliga av dem är fiktiva medan andra, framför allt den mest litterära, där en man röjer upp efter sin döde far, framstår som självbiografiska och därmed alltså, enligt berättaren själv, dokumentära.

I den röda damens slott är Lars Jakobsons egenartade och

egensinniga bidrag till en genre som är mycket vanlig i de senaste hundra årens svenska litteratur: den självbiografiska romanen. Hos Jakobson försöker berättaren nå fram till sin egen sanna historia genom att berätta flera olika historier om andra drömda och verkliga människor.

Jakobsons stilkonst, hans lyhördhet för olika tonfall, per-sonliga såväl som professionella, kommer till sin fulla rätt.

Men just som man är beredd att acceptera fiktionen som den enda möjliga sanningen komplicerar Jakobson sin egen berättelse genom att föra in Benjamin Wilkomirski i den. Wilkomirski blev härom året berömd för en skildring av sina egna, länge förträngda, minnen från en barndom i

nazisternas utrotningsläger. Det visade sig vid en närmare granskning att hans minnen var helt påhittade, alltså fiktiva. Men kan de ändå ha varit sanna?

iii

I

I

,

Peter Kihlgård slog igenom med sin tredje bok, om "koncipieringen aven gädda".

Vad var det egentligen? En handbok i fritidsfiske eller en filosofisk essä, allegori eller

skämt? Det var lite av allt detta och framför allt en allvarsam lek på lekfullt allvar.

Det Kihlgård inte vet om gäddan är inte värt att veta och så fort läsaren glider bort i rent symboliska tolkningar erinras hon om gäddans konkreta existens och att ordet måste bli kött för att verkligen betyda något. Men visst var gäddan också en metafor, den som ger sig i kast med den tvingas fundera över både kärlek och litteratur.

Flera år senare gjorde Peter Kihlgård något liknande med begreppet "fader". I Anvisningar till en far skärskådas en högst verklig men nyss avliden far ur olika synvinklar, han utsätts för tolkning och får regianvisningar, han uppfostras av det barn som förr eller senare alltid blir mannens fader. I novellsam-lingen Serenader är det kärleken som granskas när Kihlgård söker efter känslornas natur i deras fysiska uttryck.

Peter Kihlgård är en anspråksfull författare. Han skriver små böcker om stora frågor, han kretsar kring de grundläg-gande relationer litteraturen alltid har sysslat med: förhållan-det mellan föräldrar och barn, man och kvinna, ordning och

Peter Kihlgård är född1954 och bosatt i Stockholm. Han är författare på heltid.

Manschettvisa. Prisma1982.

Ta rygg. Prisma1985.

Koncipieringen aven gädda. Prisma1988.

Fadder Tireisias vår. Bonnier Alba1988.

kaos, frihet och beroende. Men Kihlgård skriver inte in sig i någon skola eller tradition, han bygger sin egen värld, på ytan så självklar att den uppfattas som omedelbart och enkelt sann. Först efter ett tag visar sig ett mångskiktat djup under den underhållande berättelsens yta - allt kan vara och betyda något annat än det ser ut att göra.

I Strandmannen reser en konstnär från strand till strand och gör sandkopior av berömda kroppsstudier som Botticellis

Venus födelse. Hans blotta närvaro provocerar fram olyckor med svåra fysiska skador till följd, ibland med dödlig utgång. Strandmannen berättar om sitt arbete, om olyckorna och om sina minnen med samma maniska kraft. Hans åhörare är i tur och ordning hans mor, före detta fru, syster och dotter. Mot hans totala narcissism står kvinnornas skepsis, som härrör ur deras erfarenheter av mannen. Hans skulpturer försöker gestalta denna erfarenhet på ett annat plan och skapa ord-ning i ett liv där kärleken alltid gått förlorad. Så lyckas Kihl-gård göra denna till synes enkla och underhållande strand-raggarhistoria till en roman om minne och erfarenhet, konst och liv, utan att han för ett ögonblick tappar taget om själva berättelsen.

Peter Kihlgårds hittills största projekt är en planerad kvar-tett med den blinde siaren Tireisias som gemensam

nämna-re. Det har hittills blivit två böcker, Fadder Tireisias vår och Ou har inte rätt att inte älska mig. I den första står förhållandet mellan Tireisias och hans dotter Manto i centrum. Hans osor-terade och okontrollerade visioner materialiseras varje mor-gon som intorkad smuts på hans kropp. Dottern städar och tvättar och ristar in sin klagan på ett antal skeppsbord -bokens kapitel. Utan dottern skulle siaren inte kunna servera sina mäktiga uppdragsgivare nya fantasifulla profetior varje kväll.

I nästa bok har det antika paret blivit bakgrundsfigureri en modern berättelse om kärleken mellan en lärarinna och hen-nes elev. Den på ytan paradoxala titeln - Ou har inte rätt att inte älska mig - avslöjar att den grundläggande problemati-ken berör något mer än förhållandet mellan en äldre kvinna och hennes unge älskare och elev. Vem kan nämligen ställa ett oavvisligt krav på att bli älskad? Inte äkta makar på varandra, inte en förälder på sitt barn, endast ett barn på sin förälder. Och det är inte så enkelt som att pojken Johannes egentligen söker en mor medan lärarinnan söker en son. Det skulle vara en filmintrig. Men Kihlgård skriver inte filmmanus, utan mångskiktad litteratur. Hans senaste roman kan läsas som en spännande och rak berättelse om en omöjlig kärlek. Meni grund och botten handlar det om föräldramaktens roll i våra liv - en än svårare ekvation.

Första meningen i Lotta Lotass debutroman öppnar dörren till en värld

som tycks märkvärdigt välbekant för en svensk läsare: "Hemma sägs

det att Frälsaren på sin väg norrut kom förbi Fäktar Lars hygge:'

Vad är detta om inte svensk glesbygd för hundra år sedan, skogsensamhet och religiositet, folkhem och ett dialektalt konstspråk som utvecklats av författare som Sara Lidman och Torgny Lindgren (se sid.

32)?

Men redan efter ett par sidor visar det sig att Lotta Lotass har ett annat ärende än att bidra till den klassiska svenska folklivsskildringen på politisk-filosofisk grund.

Debutromanen Kallkällan handlar om dem som dras till "ställen där himlen är oskymd", om dem som längtar efter isvidder och ödetrakter, tillvarons yttersta rand. Gruvbyn är bara en av berättelsens orter, de andra är mentalsjukhuset, månens yta och polarlandskapet, alla trakter där kylan härskar sträng. Den som vågar sig dit har något oerhört att rapportera och Lotass bygger sin berättelse av olika vittnesfragment, fik-tiva och autentiska. Där är polarfararens (Scott) sista brev hem, astronautens funderingar, dårens drömmar, emigrantens och de hemmavarandes längtan.

Lotta Lotassföddes i Dalarna1964 och är bosatt i Göteborg. Hennes första bok, som kom ut2000,fick Borås Tidnings nyinstiftade stora pris för bästa debut.

Kallkällan. Bonniers 2000. Aerodynamiska tal. Bonniers200t

Lotass vet att allt redan är skrivet och hon plockar ihop -samplar är den moderna termen - det hon behöver och slipar det till perfektion. Det finns egentligen ingen principiell skill-nad mellan en författare och de vetenskapsmän, de må vara fyrbyggare eller polarfarare, som fascinerar Lotass. För dem alla gäller att sträva mot gränsen för mänsklig förmåga, de förenas av närheten till metafysiken och längtan efter något hinsides.

Med sin andra bok, Aerodynamiska tal, bekräftar Lotta Lotass att hon är en i ordets bästa mening besatt författare. Hennes intresse för polarfarare och flygare går utanpå det mesta och överträffas bara av hennes fascination inför det egna instrumentet: språket. Boken består av korta stycken som berättar om olika flygturer från 1903,då bröderna Wright flög det första motordrivna planet, till 1947då ljudvallen sprängdes.

Textbitarna har dokumentär karaktär, verkar ibland direkt klippta ur logg- och dagböcker, vilket gör att Lotass kan pla-ceras in i en tradition där gränsen mellan fakta och fiktion, konst och vetenskap prövas och ifrågasätts. Men det bestå-ende intrycket av boken är inte i första hand överdådet av tekniska detaljer, alla klino- och hygrometrar, vingstag, höjder och vindriktningar. Huvudsaken är i stället den språkliga vari-ationsrikedomen. Här skildras i stort sett samma förlopp på många olika sätt, från det nyktert beskrivande, över det dra-matiska och tragiska, till det svindlande poetiska.

Det handlar inte om stilövningar för stilens egen skull, det gäller istället att med språkets hjälp försöka fånga det out-sägliga, trots att det är omöjligt. Förhållandet mellan språket och verkligheten är lika laddat som det mellan maskinen, vars "prestationsförmåga under vissa givna förhållanden kan

Bortom civilisationen

Sara Lidman,född 1923, anknyter i sitt tidiga författarskap till proletärförfattarnas självbiografiska romaner och återvände i början av 198o-talet till den by i Västerbotten där hon är född och uppvuxen. I en stor romanserie kalladJernbaneeposet,

skildrar hon moderniseringen av Norrland som en kolonisering och vad det innebar för de gamla livsmönstren.

Torgny Lindgren,född 1938, fick sitt genombrott 1982 med romanen Ormens väg på hälleberget,en mörk historia om ett antal människor i en västerbottnisk by på 18oo-talet.

föregripas med exakthet", och människan, som "är bortom alla förutsägelser".

I sin tredje bok, Band II. Från Gabbro till Löväng, återvänder Lotta Lotass till debutbokens karga och kalla glesbygd där granen växer sig hög och timret rullar nerför forsen. Det är en trakt befolkad av nästan bara män, någon gång en sörjande mor eller en lekande syster. Men mest handlar det alltså om män, ensamma och annorlunda, utsatta på gränsen till för-ståndsförlust. Här längtar man bort, men blir vid sin läst, och den som ändå åker till Amerika kommer snart tillbaka stukad.

Även humor finns i obygden, men denna bok vill något mer än att berätta roliga historier. Den företar en expedition in i språket och utforskar ordens makt. Flera av männen i denna trakt har kommit till vägs ände, de letar efter utvägar i tid-ningsklipp om lukrativ skogsavverkning i Brasilien eller annonser om priset på torkad ormbunke. De griper efter orden som den drunknande efter halmstrån och tar dem bok-stavligt.

Bra litteratur skapar ett spänt lyssnande efter betydelse och bland de svenska författare som framträtt på senare år är Lotta Lotass den som kräver bäst gehör.

Ellen Mattson

Ellen Mattson är kanske den enda av de yngre svenska författarna som förvaltar

det som brukar kallas den "välgjorda" romanen. Hennes berättelser intresserar sig

för vardagens relationer och psykologiska nyanser, hennes gestalter är noggrant

tecknade med humor och inlevelse. I recensioner får hon gärna epitetet "lågmäld".

Så är det heller intede stora erotiska passionerna Ellen Mattson helst skriver om, utan de många små sorgerna. Redan i debutboken Nattvandring presenteras den person-konstellation som är den hittills vanligaste i författarskapet: syskonskaran som plötsligt förlorar fotfästet. Föräldrarnas död rubbar den sköra jämvikten, det blir uppenbart hur olika syskon är sinsemellan och hur låsta i sina respektive roller.

Även i Vägen härifrån är det en förälders död som tvingar till insikter och omvärderingar, men denna gång är det ett av syskonen som har ordet och därmed makten över berättel-sen. Den vrider och vänder på personligheter och livshållning-ar, blandar djuplodande samtal med små utflykter i verklig-heten där det ibland burleska händelseförloppet medvetet bryter av mot den psykologiska sensibiliteten.

I Resenärerna möter vi ytterligare syskon som binds sam-man av faderns död och det förfallna gamla hus de då över-tar. De vill gå vidare i livet, de längtar efter förändring, men förlamas av sorg och obeslutsamhet.

Ellen Mattsonföddes på västkusten1962 som dotter till en känd barnboksförfattare. Hon är sedan många år bosatt nära Uddevalla, har arbetat som bibliotekarie och är vid sidan av det skönlitterära författarskapet verksam som litteraturkritiker.

Nattvandring.Bonniers1992.

Ellen Mattson är upptagen av det människor har gemen-samt trots stora olikheter, det som binder dem samman fast de strävar åt olika håll. Även om hon i nästa roman, Poetens

liv,

lämnar syskonskaran, håller hon fast vid sitt tema, nu med hjälp aven skolklass. Två personer skiljer ut sig: berättaren Jan, en lite småtråkig och framgångsrik biografiförfattare, och hans dyrkade men självförbrännande klasskamrat Dorotea, död i förtid efter två fantastiska diktsamlingar.

I kontrasten mellan berättarens omständliga stil, andra klasskamraters repliker och Doroteas personlighet framträder Ellen Mattsons styrka som författare särskilt tydligt: hennes stilistiska säkerhet, musikaliteten och framför allt hennes för-måga att skapa gestalter med det slags lyster som den klas-siska romankonsten alltid ägnat mycken putsarmöda åt.

Även apotekaren Jakob Törn i Ellen Mattsons senaste bok, den historiska romanen

Snö,

har en sådan lyster. Han har upplevt två livsavgörande ögonblick. Han har som ung soldat i Karl XII:s arme sett en skymt av kungen just som en kula skrämde omkull hans egen häst så att hans ben krossades. Och han blir nästan tjugo år senare knivhuggen i armen av sin hustru när han meddelar henne att kungen har stupat.

Hustruns obegripliga handling tvingar honom hemifrån, ut i

vintermörkret och kylan i den lilla västkuststad där han bor. Han super, besöker vänner och får småningom hjälpa till med balsameringen av kungens lik, som skall transporteras till Stockholm. Efter ett antal dagar återvänder han hem. Hustruns handling får aldrig någon entydig förklaring, men det är heller inte romanens avsikt att förklara handlingar. Snarare vill den lyfta fram människors obegriplighet och lyck-as därigenom ringa in det som egentligen är viktiglyck-asti Jakob Törns liv: trofasthet och dagligt arbete. Jakob Törn älskar sin hustru men han förstår henne inte, förstår inte hennes oro och tystnader. Hon är intellektuell, har alltid en bok i handen, även när hon dukar bordet, och grubblar ständigt över männi-skans plats i tillvaron. Jakob Törn är stor och grov och stel-bent, somliga kallar honom dum, men han har en känslans begåvning för trofast vänskap som håller in i döden. Han för-står sammanhang som förnuftet inte ser och han vänder till sist tillbaka hem och återupptar sitt dagliga liv.

Även om denna romans förankring i ett autentiskt histo-riskt förflutet innebär något nytt i Ellen Mattsons författar-skap, är hon trogen sina ämnen och sin stil. Det är ingen invändning, tvärtom.

Il !II!!

I

J

n

Barndomsskildringen är en omhuldad genre i svensk litteratur. 1930-talets

proletärförfattare skärskådade samhällets nedre skikt och vägen ut ur förtrycket

med barnets blick.

Proletärförfattarnas romaner bildar fortfarande mönster för många

av

dagens uppväxtskildrare. Ett annat, mindre sociologiskt sätt att närma sig barnets värld finns i Birgitta Trotzigs (se sid. 38) romaner där barndomen blir en existens-form, full

av

meningsbärande symbolik.

Mirja Unges debutroman är en barndomsskildring

av

det senare slaget. Den utspelar sig visserligen i en realistisk och även från litteraturen välbekant miljö, en by i norra Sverige. Den rymmer en radav de motiv som dök upp i var och var-annan kvinnlig prosadebut under 19oo-talets allra sista år: mobbning, sexuella övergrepp, vanmakt. Men dess ärende är inte att skildra samhället så mycket som att återskapa barn-domens känslaav utsatthet, av att leva på randen till avgrun-den.

Mirja Unge förlägger perspektivet hos Minna som är till-räckligt gammal för att iaktta och uppfatta hoten i tillvaron, men inte stor nog för attvara offer. Det vi ser genom Minnas ögon är en far som måste behandlas som en osäkrad granat. Han tarvarje tillfälle i akt att ge sig på hustrun och plåga Minnas äldre syster när denna försöker få ha sin pubertet i fred. Vi ser en mor som viker undan med blicken,vi ser

Mirja Unge är född1973 och bosatt i Stockholm. För sin första bok fick hon Katapultpriset för bästa debut1998.

Det var ur munnarna orden kom. Anamma1998.

Att bli människa

Birgitta Trotzig, född1929, debute-rade på 1950-talet och förenar i sina romaner en religiös hållning med radikal prosamodernism och proletärförfattarens ämne: männi-skans utsatthet i flyttningen från land till stad, från barndom till vuxet liv.

mönstren i hemmet upprepas på skolgården där pojkarna tra-kasserar flickorna och fröken spelar med. Barndomen, fram-för allt flickans, är en minerad terräng där varje obetänkt ord kan framkalla en katastrof.

Det som gör Mirja Unges roman till en sensationell och med rätta prisbelönt debut är nu inte stoffet, utan stilen. Hon skapar ett eget barndomsspråk åt Minna, fullt av egna sam-mansättningar som fångar barnets närhet till tingen. Själva orden kan tjockna i munnen likt spagetti när den är svår att svälja, och det blir den ofta i Minnas brutala värld. Tystnaden blir därför hennes vapen, och läsaren dras med in i den tryck-ande stämningen men hålls samtidigt utanför Minnas inners-ta, ordlösa tankar.

Eftersom berättelsen börjar abrupt, på gårdsplanen en vinterdag, och slutar lika oförmedlat, ges heller inget tryggt grepp om hur allt började eller hur det skall gå. Även läsarens ti Ilvaro osäkras.

Mirja Unges andra roman,Järnnätter, vidgar det sociala synfältet och flyttar perspektivet närmare storstaden. Den katastrofstämning som präglar debutboken har lättats upp med ett stort mått torr humor. Huvudpersonen Bente är i

tonåren, hon bor på pendelavstånd från Stockholm men den by hon lever i ter sig mycket avlägsen i tid och rum. Här sti-ger man upp tidigt för att mjölka korna och på fritiden finns inte mycket annat att göra än att "meka" med bilar eller hång-la i baksätet på dem. Här växer fördomar och främlingsfient-lighet, leda och ensamhet.

Bente har fostrats till pojkflicka av sin styvfar. Modern är även i denna roman undflyende och knappt kontaktbar. Bentes tillvaro är beroende av att en lantlig normalitet upp-rätthålls och när hennes pojkvän sviker rasar den samman. Bente drar till staden, börjar umgås med killar på killars vis, super och ligger med vem som helst.

Även denna roman lever på sitt gehör, sin språkliga inten-sitet. Mirja Unge har lyssnat noga och återger repliker som är så sanna i sin torftighet att de kan låta konstruerade. Men hon gör något mer än att ge röst åt ett sociologiskt skikt, hon skapar ett språk som komplicerar sina bärare. Bente är inte bara ett offer för en kvinnoroll, hon är också en särpräglad individ av ett slag som sällan gestaltas i litteraturen. En kärv och stark kvinna som söker sig till männens värld av över-levnadsdrift bara för att ramla rakt i dess fallgropar.

Mirja Unge är en författare som de stora förlagen missade. I stället kom hon ut på ett litet förlag utanför huvudstaden, vil-ket rimmar väl med den utkantstematik hon odlar. Men hen-nes böcker har inte stannat i marginalen utan har blivit stora försäljningsframgångariflera pocketupplagor.

Några nyttiga adresser

Sveriges Författarförbund sff@forfattarforbundet.se www.forfattarforbundet.se Svenska Förläggareföreningen svf@forlagskansli.se www.forlagskansli.se Svenska Bokhandlareföreningen sbf@booksellers.se www.booksellers.se Kungliga Biblioteket kungl.biblioteket@kb.se www.kb.se Svenska Akademien sekretariat@svenskaakademien.se www.svenskaakademien.se Svenska PEN-klubben info@pensweden.org www.pensweden.org FOTO

Published with permission from