Den uppklädda människan : en diskussion kring den gropkeramiska klädesstilen

Den uppklädda människan

- En diskussion kring den gropkeramiska klädesstilen -

Kandidatuppsats i arkeologi Högskolan på Gotland VT 2010

Författare: Nikola Orascanin Handledare: Paul Wallin

2 Title:

The dressed human – A discussion regarding the Pitted Ware clothing Titel:

Den uppklädda Människan – En diskussion kring den gropkeramiska klädesstilen Författare:

Nikola Orascanin, Department of Archaeology and osteology, Gotland University Abstract

This thesis discusses the dress code during the Pitted Ware culture on the Swedish island of Gotland. Eight Pitted Ware grave-fields have been analyzed; only 74 skeletons have been identified with some sort of ornament that could have been attached to clothes. The grave-fields are rich in finds and in people nearly every age group is present. The analysis has shown that there are clear differences between the genders. The female always has some sort of seal tooth ornament around her waist and thighs. The man has sometimes tusks from wild boar and tubular bones as an ornament on his clothes. The children have all of the ornaments that the parents have but in smaller numbers. There are also other finds that appear on all of the individuals, but the tusks, seal tooth and tubular bones are the ones that appear on nearly every individual. The North American Indians clothing has been used as a reference to help understand the clothing of the Pitted Ware. So far all of the finds that have been found on the skeletons have shown great diversity in the Pitted Ware clothing.

Keywords: Middle Neolithic, Pitted – ware culture, clothes, seal tooth, tusks, tubular bones, Gotland

Tack

Jag vill tacka min handledare Paul Wallin som har styrt mig i rätt riktning med stöd och idéer. Vidare vill jag tacka min vän Simon Lundgren som har orkat lyssna på allt prat om den gropkeramiska klädesstilen

Framsidan: Grav 4 från Irelokalen, med benrör och tarsben av ejder har markerats med svart det övriga vita är skalrör av Dentalium (Janzon, G 1974 sid, 73). Fynden runt kraniet har tolkats som en huvudbonad.

3 Innehållsförteckning

1. Inledning 5

1.1 Introduktion 5

1.2 Syfte & frågeställning 5

1.3 Material & avgränsning 5

1.3.1 Material 5 2. Källkritik 6 3. Metod 7 4. Tidigare forskning 8 4.1 Stenålder på Gotland 8 5. Områdesbeskrivning 10 5.1 Västerbjers, Gothem 10 5.2 Västerbys, Hall 11 5.3 Visby 12 5.4 Ire, Hangvar 12 5.5 Hemmor, När 12 5.6 Gullrum, Näs 13 5.7 Fridtorp, Västerhejde 13 5.8 Ajvide, Eksta 14

6. Klädedräktens arkeologi & etnografi 15

6.1 Västerbys 16 6.2 Ire 16 6.2.1 Pärlor 17 6.2.2 Rörben 18 6.2.3 Föremål av svinben 19 6.3 Gullrum 19 6.4 Hemmor 19 6.5 Fridtorp 20 6.6 Visby 21 6.6.1 Tandpärlor 21 6.6.2 Föremål av svin 22 6.6.3 Föremål av ben 22 6.7 Västerbjers 23 6.7.1 Tandpärlor 23 6.7.2 Föremål av svin 24 6.7.3 Rörben 24 6.8 Ajvide 25 6.8.1 Sältänder 25 6.8.2 Föremål av svin 26

6.8.3 Bärnstenspärlor och rörbenspärlor 27

6.8.4 Rörben av fågel 28

4

8. Slutsatser och resultat 31

9. Sammanfattning 36 10. Referenser 37 10.1.1 Litteratur 37 10.1.2 Internetadresser 38 10.1.3 Bildförteckning 38 Bilaga 1 39 Bilaga 2 42 Bilaga 3 50 Bilaga 4 51

5

1 Inledning

1.1 Introduktion

I följande studie har jag valt att undersöka genus- och åldersvariationer utifrån en undersökning av 8 mellanneolitiska gravfält på Gotland. Jag utgår ifrån en diskussion kring gropkeramikernas kläder. En undersökning har gjorts på alla skelett som har tydliga klädesaccessoarer på sig. Bilder över skeletten som passar in i uppsatsens frågeställningar har sammanställts för att kunna visa hur accessoarerna kan ha suttit. En etnografisk studie ska göras med hjälp av de Nord-amerikanska indianerna för att kunna tolka hur den gropkeramiska människans kläder och dess accessoarer kan ha sett ut samt vart de kan ha suttit.

1.2 Syfte och Frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att underlätta diskussionen kring den gropkeramiska klädesdesignen och att visa hur de olika könens kläder kan variera mellan åldrarna.

Frågeställningarna är således:

 Kan man med hjälp av fyndens placering tyda prydnader för kläder?

 Vilka skillnader finns det mellan man, kvinna och barn, samt spelar ålder en viktig roll i hur mycket accessoarer man får med sig i graven?

1.3 Material och avgränsning

Uppsatsen är avgränsad till 8 mellanneolitiska gravfält på Gotland. Dessa platser är Västerbjers, Hemmor, Gullrum, Ire, Fridtorp, Ajvide, Visby och Västerbys. Det är bara dessa gravfält som kommer analyseras, och alla gravfält befinner sig på Gotland. Visserligen hade det varit bra ifall det fanns gravfält från fastlandet för att kunna visa skillnader i klädesstilen mellan de Gotländska och de på fastlandet. Men tyvärr är faktamaterialet allt för litet och fragmentariskt för meningsfulla jämförelser.

1.3.1 Material

Jag har valt att använda mig av litteratur som berör de studerade gravfälten. Mårten Stenberger grävde på Västerbjers under flera säsonger, han sammanställde sina fynd i sin bok

6

”Das Grabfeld von Västerbjers auf Gotland”. Denna bok är på tyska, mina kunskaper i det tyska språket är inte tillräckligt stora för att kunna förstå hela boken. Därför har jag valt att också använda mig av Gunborg Janzons bok ”Gotlands mellanneolitiska gravar” från 1974. Där har hon gått igenom 6 av de 8 gravfälten som jag ska använda mig av. Stig Englund har skrivit boken ”Stenåldersboplatsen vid Fridtorp” från 1982, boken innehåller en beskrivning av varje grav och fynden som förekommer. Göran Burenhults (ed) ”Remote Sensing”, Vol. II 2002 har använts för att beskriva skeletten från Ajvide. Dessa böcker ska användas för att kunna få en uppfattning om alla skelett samt gravfälten. Den etnografiska studien kommer behandla litteratur och två utställningar från Smithsonian National Museum of the American Indian. Utställningarna heter Beauty surrounds us & Identity by Design. En av böckerna som ska användas till den etnografiska studien heter Encyclopedia of the American Indian costume. Båda utställningarna och boken innehåller bilder och detaljerade beskrivningar på den traditionella klädesdesignen som indianerna i Amerika skapade.

2 Källkritik

Man måste också påpeka att det finns mycket som kan ha gått fel i analysen av alla skelett samt alla fynd. I Gunborg Janzons studie från 1974, finns en beskrivning av gravarna som har hittats i Visby, Ire, Västerbys, Gullrum och Hemmor. Janzon har delat upp skeletten i olika zoner, fynden som finns i dessa zoner har tolkats till att vara på skelettet. Men det finns skelett där zonbeskrivningen är lite vag och då har jag antingen tolkat fynden till att vara på skelettet eller inte. Mårten Stenbergers studie (1943), är också en bok som kan ha misstolkats, boken är skriven på tyska och i den finns hela Västerbjers gravfält beskrivet. Min tyska är inte på den nivån att jag kan förstå hela boken, även om jag har studerat tyska i tre år. Däremot har Roger Edenmos Mönster i det gropkeramiska gravskicket från 1989, använts för att förtydliga tolkningen av Mårten Stenbergers bok. Men jag upptäckte snabbt att det finns fel i Edenmos tolkning av fynden från Västerbjers, han kan också ha tolkat Stenbergers bok fel. Till skeletten från Ajvide har Remote sensing vol 2 från 2002 och Ajvide och den moderna arkeologin från 1997 av Göran Burenhult, använts för att beskriva gravfältet och gravarna där. Även i dessa två böcker har det uppkommit fel, båda böckerna tar upp samma område men en del gravar har fått mera fynd i en bok och mindre fynd i den andra boken. Det är sådana här små misstag som har uppkommit bland beskrivningen av skelett, det har konstant gjorts en personlig tolkning, där jag får vara skiljedomare och bestämma vad som kan ses som ett fynd på ett skelett och vad som troligen inte hör till skelettet.

7

3 Metod

Följande metoder kommer användas i denna uppsats:  Litteraturstudier/Komparativa analyser  Etnografiska jämförelser

I denna uppsats ska jag använda mig av publicerade källor för att göra analyser och komparativa studier. Uppsatsen kommer behandla fyra böcker som beskriver gravfälten och alla gravar. Den äldsta boken är Mårten Stenbergers från 1943, i denna bok beskriver Stenberger hur utgrävningen gick till samt vilka fynd som hittades i Västerbjers. Den andra boken är från 1974 av Gunborg Janzon, i denna bok går Janzon igenom flera gravfält från mellanneolitikum. Boken är en sammanställning av tidigare forskning på mellanneolitiska gravfält. Den tredje boken är från 1981, den är skriven av Stig Englund och heter ”Stenåldersboplatsen vid Fridtorp”. Denna bok är också en sammanställning av fynd samt en beskrivning av gravfältet och gravarna där. Göran Burenhults bok är från 2002 och beskriver Ajvidegravfältet.

Det vore önskvärt att gå igenom gravarna och fynden själv för att få en enhetlig bedömning. Men detta kan inte göras inom ramen för en kandidatuppsats. Jag måste därför utgå ifrån det publicerade materialet. Med de problem detta kan medföra.

Uppsatsen kommer behandla klädesaccessoarer under gropkeramisk tid på Gotland. Bilder på skeletten från de olika gravfälten kommer sammanställas, varje bild kommer visa ett skelett antingen i hockerställning eller i utsträckt ryggläge. Dessa bilder kommer visa de fynd som har hittats på skelettet. Det är dessa fynd som ska användas för att beskriva hur den gropkeramiska klädesstilen kan ha sett ut. Det är bara de fynd som låg på skelettet som kommer räknas in som klädesaccessoarer, fynden som ligger utanför skelettet kommer inte att visas på bild, det kommer inte heller visas några yxor som kan legat på skelettet. I min analys har jag också valt att använda mig av en etnografisk studie som stöd i mina tolkningar. Den etnografiska studien kommer behandla de Nord amerikanska indianstammarnas klädesaccessoarer. Anledningen till detta val är att det än idag finns indianer som lever på det traditionella sättet. Eftersom indianerna valde att applicera djurben på sina kläder så har jag kommit fram till att det är en bra idé att använda sig av publicerat material som beskriver

8

valet i användandet av specifika djurben samt hur dessa applikationer på kläderna tolkas inom det sociala livet.

4 Tidigare forskning

4.1 Stenålder på Gotland

Forskningen kring Gotlands stenålder har intresserat arkeologer sedan sekelskiftet. Under 1900-talet kom det ut flera avhandlingar och böcker som berörde stenåldern på Gotland och de olika boplatserna/gravplatserna. 1914 gav Nils Lithberg ut sin avhandling ”Gotlands Stenålder”. Avhandlingen innehåller ett sammanställande av alla lösa fynd, en beskrivning av gravskicket och en beskrivning av de olika boplatserna som forskare hade upptäckt på Gotland. Denna avhandling var en av dem första där stenåldern på Gotland uppmärksammades.

Sex år efter publicerandet av Lithbergs verk, börjar Nihlén utföra undersökningar på stenåldersboplatser på Gotland. Nihléns avhandling gavs ut 1927 och heter ”Gotlands stenåldersboplatser”, här finns en utförlig dokumentation av de undersökta områdena. I avhandlingen går Nihlén igenom ett antal olika platser på Gotland som härstammar från stenåldern. Fem av dessa platser är Ire i Hangvar socken (sn), Fridtorp i Västerhejde sn, Gullrum i Näs sn, Ajvide i Eksta sn och Hemmor i När sn. Till varje plats finns det en utförlig fyndlista och beskrivning på området. I beskrivningen av Ire boplatsen diskuterar Nihlén att Ireån under stenåldern varit segelbar och att man kunde segla från insjöområdet i öns inre ned till boplatsen (Nihlén 1927, s. 79-80).

Stenberger, Dahr och Munthe publicerar ”Das Grabfeld von Västerbjers auf Gotland” (1943). Deras bok beskriver Västerbjers lokalen och alla gravar samt fynd som har hittats på området. Det diskuteras också kulturförbindelser och näringsbetingelser. Utifrån de fynd som hittades under utgrävningarna kom Stenberger fram till att Västerbjers också är en boplats. Stenberger bygger sin teori på stolphålen som grävdes fram samt den stora mängden keramik som hittades i kulturlagren. Malmer (1962) har diskuterat att Västerbjers gravfält kan delas in i två faser en yngre och en äldre, den yngre delen befinner sig på den södra delen av gravfältet och den norra ska representera den äldre, det är den södra delen av gravfältet som ska kunna knytas an till stridsyxekulturen. Västerbjers gravfältet kan delas upp i två grupper den södra och den norra. ”Malmer anser sig kunna påvisa en större fattigdom i de södra gravarna, vilket

9

skulle vara en parallell till det förenklade gravskicket under stridsyxekulturens senare del” (Malmer 1962, 1975: I Edenmo, R. 1988, s. 18). Edenmo (1989) diskuterar Malmers påstående, en förklaring kan vara att gravfältet har expanderat vilket har lett till att olika gravseder finns representerade inom den gropkeramiska kulturen, han anser dock att de rika och de fattiga gravarna måste behandlas som samtida (Edenmo, R. 1989, s. 25-26). Definieringen av rik och fattig grav enligt Malmer är att stridsyxekulturens gravar hade mindre fynd än vad de gropkeramiska gravarna har därför anser Malmer att det finns två olika kulturyttringar representerade på Västerbjers.

1974 öppnas dörrarna igen för intresset kring den gotländska stenåldern. Janzons avhandling ”Gotlands mellanneolitiska gravar” kommer ut. Janzon går igenom sex olika mellanneolitiska gravfält. Fem av dem tas upp i denna uppsats. Janzons avhandling är full av diverse listor som berör fynd, storlek på gravar, orientering och gravens konstruktion. Det har hittats spår av stenkonstruktioner i gravar där sten låg på eller under kroppen, det har också hittats vildsvinsklövar i närheten av skelettet dessa har tolkats som att skelettet ligger insvept (Hallin-Lawergren, G. 1996, s. 210). Janzon (1974) har också dokumenterat flera gravar med någon form av konstruktion i dvs. stenplattor som fanns omkring skelettet, trädplankor som ha följt med i graven eller också något som skulle kunna tyda på att den begravde låg insvept i något. Hon har också gått igenom grävrapporter från ATA och använt dessa mot litteraturen som finns skriven om de sex olika mellanneolitiska platserna.

Ajvidegravfältet har varit en plats av intresse för arkeologer sedan 1980-talet, flera utgrävningar har ägt rum på området och Högskolan på Gotland har sedan långt tillbaka haft utgrävningskurser på platsen med arkeologistudenter från HGO. Som vanligt när det kommer till en gropkeramisk boplats så försöker arkeologerna avgränsa boplatser och belysa den gropkeramiska människan. Förutom att Nihlén besökte Ajvide och gav en beskrivning samt en uppskattad storlek av området, så gjorde Inger Österholm flera undersökningar på platsen. ”Målsättningen var utgångsvis att få ett underlag för tolkningen av strandboplatsernas fosfatkartor och att kontrollera huruvida boplatsfolket kontinuerligt följt den vikande stranden utåt vid landhöjningen och mer eller mindre alltid bott vid strandkanten” (Österholm, I. 1989 S. 85). På senare tid så har målet med undersökningarna på Ajvide ändrats för att besvara nya frågor.

10

I Visby har flera undersökningar ägt rum. Man började undersöka Visby 1909, det var grävningar med spade som lade grunden för de stora undersökningarna på 1960-talet. De forskare som har grävt i Visby är Wennersten, Stenberger, Fardelin, Nihlén och Lithberg. I Gunborg Janzons (1974) finns en tydlig tabell över Visby gravarna. Janzon har bara räknat 33 gravar i sin undersökning, det finns flera gravar från Visby men beskrivningen av dessa gravar är inte fullständig och skeletten som fanns i gravarna är fragmenterade och förstörda av grävmaskiner (Janzon, G 1974, s, 3-6). Forskningen kring Visbys stenålder har inte specialiserat sig på klädesornamenten, forskare har mest varit intresserade av keramiken och storleken på området.

När det kommer till forskning kring kläderna under den gropkeramiska tiden så finns det inte mycket att gå efter. Forskare som Göran Burenhult, Gunborg Janzon och Mårten Stenberger har tolkat genomborrade sältänder över låren som klädesaccessoarer men de har inte gått in djupare i diskussionerna kring kläderna. Det är i en D-uppsats av Therese Lindström från 1996/2004 som klädesdesignen kring den gropkeramiska människan kommer upp till ytan. Lindströms forskning handlar om hur vi förmedlar kunskapen kring den gropkeramiska människan till allmänheten och vilka fel vi gör i våra analyser. Lindström (1996/2004) anser att Burenhults tolkningar kring den gropkeramiska

klädesdesignen är feltolkad och att de inte sprang runt i små bikinis, de hade inte heller bara en kjol av skinn utan de hade antagligen också något som täckte deras bröst (Lindström, T. 1996).

5 Områdesbeskrivningar av gotländska GRK

gravfält

För att få en inblick i de olika gravfälten och var de är placerade på Gotland ska en summerande genomgång utföras av de olika områdena.

5.1 Västerbjers, Gothem

Västerbjers ligger på östra Gotland i Gothem socken. Landskapet består av små höjdskillnader, terrängen är öppen och markanvändningen består av jordbruk och

Bild 1. En översiktsbild av

gravfältet/boplatsen i Västerbjers, ur Janzon (Janzon, G 1974, sid. 336). Gravarna är markerade med kryss och streck, härdar är markerade med punkter.

11

betande kreatur. Gravfältet är omringad av åkermark, tillsammans med olika typer av byggnader och en landsväg som löper förbi (Sundberg, M 2008, sid. 16). Gothemsån rinner förbi Västerbjers och fortsätter sedan ut i Östersjön. Marken består av flera olika jordarter. Strandgrus spolades upp under Littorinahavet och löper i SV till NÖ riktning igenom gravfältet (Sundberg, M 2008, sid. 16). Geologiskt ligger Västerbjers gravfält på isälvsgrus. Marken längs Gothemsån består av kalkgyttja och kalksten förekommer söder och öster om gravfältet.

Man tror att boplatsen var kustbunden under stenåldern, idag kan man se spår av myrmark, vilket vittnar om att havsnivån måste ha varit flera decimeter över marken. Enligt kartan som visar havsnivån, gravar och eldningslager (Janzon 1974, sid. 335), så kan havsnivån bedömas till 16-12 m.ö.h. 1886 blev Västerbjers känt, man upptäckte en grav under en grusgrävning på en åker. Sedan dröjde det ända fram till 1932 innan man skulle gräva på platsen igen. Och under 1940-talet grävde M. Stenberger på platsen. Västerbjers gravfält innehåller 50 gravar och ett antal härdar som undersöktes av M. Stenberger 1943. När Stenberg undersökte Västerbjers så numrerades inte gravar och härdar för sig, utan de ingick i samma lista. Gravarna 91-94 har grävts ut vid ett senare tillfälle. I G Janzon bok (1974) finns en beskrivning av alla gravar samt metoden som användes när man grävde ut. En fosfat undersökning gjordes 2008 för att försöka avgränsa hela Västerbjers området. Fosfatproven gjordes av M Sundberg och en yta på 200 000

kvm har karterats. Ytan med höga fosfatvärden i Västerbjers har en omfattning på 70 000 kvm (Sundberg, M 2008, sid. 21).

5.2 Västerbys, Hall

Enligt Grävrapporten (ATA rapport dnr 1112/54) var platsen där graven hittades åkermark och enligt ortsbefolkningen uppodlades denna mark

runt sekelskiftet. Dessförinnan var platsen bevuxen av lövskog med bland annat stora askar. Delar av denna skog fanns kvar vid undersökningens utförande. 1948 gjorde man en

Bild 2. Fosfatkarta över Västerbjers

(Sundberg, M 2008, Sid, 20)

Bild 3. Bilden visar en karta över Västerbys,

12

höstplöjning av åkern det var då som graven hittades (Janzon 1974, sid. 8). Bara en dubbelgrav har hittats på Västerbyslokalen.

5.3 Visby

Stenålderslokalen i Visby har beräknats omfatta 11000 m2, gravarna har hittats på 2 meters djup under medeltida lager (Nihlén, 1927 s, 108-109). Utgrävningar på stenåldersplatsen i Visby har endast kunnat göras när man gräver nytt kloaksystem, lägger ut el eller drar vattenledningar. En stor majoritet av alla gravar som har hittats har antingen fragmenterade skelett eller så är skeletten förstörda av utgrävarna. Visby lokalen ligger vid kusten precis som de andra gropkeramiska boplatserna. I denna studie har 33 gravar analyserats.

5.4 Ire, Hangvar

Platsen kännetecknas av att marken sluttar i västlig riktning. I samma riktning når Ireån platsen, i öst begränsas den av ett klintparti med talrika grottor, dessa grottor göms idag av sanddynor, tidigare har samma område använts till åkerbruk (Janzon 1974, sid. 262). Lokalen Ire innehåller tio gravar och 14 skelett, alla är undersökta men hela platsen är inte undersökt.

5.5 Hemmor, När

Gravfältet består av tre gravar, ingen vet ifall dessa gravar var anläggningar för en eller flera personer. Då man 1902 hämtade jord på platsen resulterade det i att gravar förstördes på något sätt. Gravfältet kännetecknas också av att den vetter mot norr och är belägen på sluttningen av Burgen, en ås med V-Ö sträckning som i närheten av lokalen når en höjd av 24 m.ö.h. (Janzon 1974, sid. 257).

Bild 4. Planritning över Ire

lokalen (Janzon, G 1974, sid. 263) Bild 5. Planritning över Hemmor, När. Gravarna är markerade med nummer (Janzon, G 1974, sid),

13 5.6 Gullrum, Näs

Hans Hansson ledde undersökningarna på Gullrum, Näs sn, dessa undersökningar pågick från 1892-1893. Tre gravar hittades på området. Hansson uppger att 1000 m2 undersöktes på området (Janzon 1974, sid. 2). Lokalen har ursprungligen legat på västra stranden av en förhållandevis bred havsvik (Janzon 1974, sid. 252). ”Strandområdet har varit en sydsluttning, där markplanet långsamt sänkt sig från 17 m till omkring 10 eller 9 m” (Nihlén 1927, s. 97; fig.77). Det undersökta området ligger N och S om sockengränsen mellan havdhem och Näs och V om landsvägen.

Inger Österholm gjorde en fosfatkarta över lokalen 1983. 5.7 Fridtorp i Västerhejde

Gravfältet ligger i NO-SV-lig riktning. Det var Johan Fardelin som först uppmärksammade platsen, han gjorde en avvägning och kom fram till att

platsen befinner sig mellan 14,5-20,7 m.ö.h. Hela området ligger i en skyddad vik och man tror att boplatsområdet gick ännu längre in i landet. Boplatsen skyddas av höga klintar, den mest kända är Högklint som är en känd utsiktsplats. Denna klint ger bra skydd mot västvindarna (Englund S 1982:1, sid. 13). Än idag gäller Fardelins utmätning av området men man är lite osäker hur området begränsas i NO. 1975 började man gräva fram ett dike för att kunna leda fram vatten och avlopp. Denna grävning gjordes utan att en antikvarisk myndighet var inblandad. När myndigheten blev inblandad valde de att gräva på båda sidorna av diket längs en sträcka på 50 m. Jorden

Bild 7. Fosfatkarta över

Näs och Havdhem sn. (Österholm I, 1989. Sid 49

Bild 6. Planritning över

Gullrum, Näs. Gravarna är markerade med nummer (Janzon, G 1974, sid, 253).

Bild 8. Planritning över Fridtorp

med den undersökta ytan. (Englund S, 1982:1. Sid. 14).

14

bestod mest av klappersten och grus. På denna plats hittade man först gravar från järnåldern. När dessa gravar hade undersökts och

plockats bort så grävde man djupare och hittade 10 st stenåldersgravar, på området finns det 11 skelett grav 16 är en dubbelgrav.

5.8 Ajvide i Eksta

I Inger Österholms avhandling ”Bosättningsmönstret på gotland” (1989) finns det en tydlig beskrivning av Ajvide området. Idag så består området av betes- och åkermark, jorden kan beskrivas som mylla blandad med kalk stenar. Under stenåldern låg Ajvide boplatsen på en udde som lutade mot väster. Enligt Österholm (1989) så låg det en kalkstensbarriär på havsbottnen som bröt vågorna och skapade lugna vatten så att folket kunde bo i närheten av stranden. Väster om boplatsen finner man sankmark med kärrvegetation (Österholm, I. 1989, s.85). Sedan 80-talet har arkeologer på Gotland haft ett intresse för Ajvide och flera utgrävningar har utförts av seminariegrävning, där både elever och lärare har medverkat. Utgrävningsrapporter och forskning har

utförts och elever har skrivit C och D uppsatser. Kartan till höger visar Ajvideområdet med alla utgrävda gravar samt den utgrävda svarta ytan. Den svarta ytan tror man ska indikera platsen där Ajvide befolkningen har slaktat säl. Och eventuellt också utgjort en rituell plats (Österholm i Burenhult 2002). På Ajvide har man påträffat 85 gravar bara 62 gravar har använts i denna studie.

Bild 9. Planritning över det utgrävda området i

Fridtorp. Gravarna är markerade och numrerade (Englund S, 1982:1 Sid. 15).

Bild 10. Kartan visar alla utgrävda

gravar (med blått) på Ajvide samt den svarta ytan. (Burenhult, G, 2002, sid 41)

15

6 Klädedräktens arkeologi och etnografi

Av de 8 olika gravfälten på Gotland har endast 74 skelett kunnat visa en trolig ornamentik på kläder. Sammanlagt finns det 172 gravar från de 8 lokalerna. För att kunna urskilja dessa 74 skelett har jag endast undersökt vilka skelett som har fynd av ornament på sig. De skelett som inte påvisar spår av att ha haft något slags ornamentik på sig är heller inte medräknade i denna analys. Nedanför kommer en förklaring av vart dessa 74 skelett kommer ifrån och var de fynd som påvisar en tydlig ornamentik har legat på skelettet samt en tolkning av hur kläderna kan ha sett ut för varje boplats/gravfält. En etnografisk tolkning av hur kläderna kan ha sett ut har också gjorts.

Vi kan nog utgå ifrån att de Gotländska invånarna inte sprang runt halvnakna hela året. Det är sannolikt att de haft kläder av skinn som täckte mer av kroppen vid olika årstider. Under sommaren räcker kanske vid vissa tillfällen en vanlig skört som täcker bara en del av kroppen. I utställningen ”Beauty surrounds us” av Smithsonian National Museum of the American Indian, diskuteras klädesdesignen och vad den betyder för människorna. Utställningen börjar med att man får veta att kvinnor, män och barn som kommer från samma stam bär likadana kläder. Med dessa kläder kommunicerar man med andra människor. Varje stam har en specifik design på sina kläder och med denna design så kan man se vilken stam man tillhör. Både män, kvinnor och barn bär likadana kläder fast i olika storlek.

Nord amerikanska California indianerna hade mindre kläder då det var varmt ute, men när det var kyligt så bar de skörtar som täckte de nedre regionerna, kvinnorna bar dubbla uppsättningar som täckte både fram och bak (Paterek, J 1994, s, 247). Gotland under stenåldern måste ha varit kallare än Californien. Alla indianers kläder var dock inte likadana, kläderna var olika för alla stammar, och alla var inte halvnakna. Indianerna hade allt ifrån klänningar, byxor, skor, jackor, tröjor och väskor, dessa kläder användes under olika årstider. Stenåldersmänniskan kanske hade en heldräkt som inte var tillverkad i tyg utan skinn (Arwidsson 1973). Dessa dräkter kan ha blivit bemålade med ockra för att skapa finare kläder (Larsson 1988). Både Arwidsson (1973) och Janzon (1974) anser att stenåldersmänniskan hade kunskapen om hur man syr och broderar enligt ett par mönster på Ire keramiken. Ifall de kunde sy och brodera så kunde de applicera mera ornament på sina kläder. På Jettböleboplatsen från Jomala socken på Åland har man hittat flera lerfigurer som föreställer män och kvinnor. Figurerna har streckornamentik på sig vilket har tolkats till vara

16

markeringar för klädedräkten. Streckornamentiken kan också ses som spår efter broderingar eller sydda kläder, de vittnar också om östliga kontakter.

Fyndens fördelning över zonerna samt kön och ålder finns att se i bilaga 1.

Schematiska bilder av skelett med klädesornament från de olika stenålderslokalerna finns att se i bilaga 2.

Bilder över Nord amerikanska indianers kläder finns att se i bilaga 3.

De fynd som har använts för att pryda skeletten i bilaga 2 finns att se i bilaga 4. 6.1 Västerbys

Från Västerbysgravfältet finns två skelett; en man och en kvinna, graven där skeletten låg är betecknad som en dubbelgrav. Båda har fått med sig svinbetar som ligger runtom halsen, mannen fick 4 st. och kvinnan fick 7 st. Svinbetar som ligger kring halsen eller bröstkorgen har tolkats som prydnader (Janzon, G. 1974, S 89). Dessa skelett hade inga fler gravgåvor. Svinbetarna är genomborrade vid ändarna de har säkert legat runt halsen och kan därför räknas som ett smycke av något slag.

Det finns inget mer från dessa två skelett som kan tyda på klädesornamentik. Det förekommer fler skelett från de andra gravfälten som också har svinbetar runt halsen men också kring armar, axlar och bröstkorgen. Svinbetar kan också ha varit fastsatta på någon typ av klädesdräkt.

6.2 Ire

Ire gravfältet består av 10 gravar varav 2 är trippelgravar. Det är 10 skelett som visar tecken på att individerna kan ha haft accessoarer på sig. De fynd som finns har hittats på kraniet, bröstet, bäckenet, lårbenen och underbenen. Det finns inga fynd vid fötterna eller under fötterna ej heller fynd som satt ovanför kraniet och som då skulle kunna tolkas som en större huvudbonad. Av dessa 10 skelett så är 6 män, 2 kvinnor och 2 barn.

17 6.2.1 Pärlor

Den första kvinnan i grav 3 är 20-30 år gammal hon har flera fynd på sig och alla är positionerade på överkroppen. Hon har en bärnstenspärla på högra axeln och en tandpärla på högra bröstet. Hon har också två underkäkshälfter från svin vid den vänstra axeln, dessa kan ha fungerat som ett ornament på axeln. Bärnstenspärlan och tand pärlan kan ha suttit fast i ett smycke av något slag eller så har de blivit fästade på klädedräkten (Janzon 1974, s 100). Bärnstenspärlan är sällsynt, att denna unga kvinna har haft en kan betyda att hon hade viss status i sitt samhälle. Bärnstenspärlan är en importvara, den unga kvinnan har säkert fått denna pärla som en gåva och visar relationer till fastlandet. Barnet i grav 7B hittades i en trippelgrav, barnet hade fått med sig ett smycke med en stenpärla och en bärnstenspärla på, båda hängde runt halsen.

6.2.2 Rörben

Det förekommer rörben i grav 6B från Ire, det är ett litet barn som har fått med sig flera rörben på bröstkorgen, enligt Janzon (1974) ska dessa rörben ha suttit på bröstkorgen men eftersom skelettet ligger i hockersidoläge så har benen ramlat ner på sidan efter att kläderna hade förmultnat (Janzon, G, 1974, s 69). Enligt Lindström (1996) så förekommer rörbenen i både mans och kvinnogravar, det är dock större fyndkoncentrationer i mansgravar än i kvinnogravar, därför kan rörben i första hand ses som en klädesdekoration för mannen (Lindström, T 1996, s, 13). Om vi utgår ifrån att rörbenen sattes på kläderna för att de ska ge ljud ifrån sig så kan detta barn ha dansat vid olika ceremonier. I utställningen Beauty surrounds us så finns det en förklaring till varför barn och de äldre har likadana kläder. Barnen uppmuntras från tidig ålder att följa med de äldre på möten, jakt och olika ceremonier, anledningen till denna uppmuntring är att barnen ska lära sig sin kultur så att de kan föra vidare den till nästa generation. Barnet i grav 6B är 12-13 år gammal och visst skulle man kunna tänka sig att det dansade vid ceremonier. Men skulle rörbenen kunna ge ljud ifrån sig om de satt fast i båda ändarna? Flera rörben som finns på kroppen hos andra skelett är genomborrade i båda ändarna, kanske satt rörbenen fast i båda ändarna. Förutom rörbenen på bröstet så hade barnet rörben och skalben runt bäckenregionen, kanske har dessa rörben givit ljud och de övre rörbenen satt fast? (se bilaga 3 fig.1 för en bild över dräkten).

Mannen i grav 4 har fått rörben och tarsben över hela ansiktet. Att fynd ligger på ansiktet kan tyda på att det rör sig om en huvudbonad i detta fall en bonad som eventuellt även täckte

18

ansiktet. Vad denna huvudbonad kan ha använts till går att spekulera om men man skulle åtminstone kunna hänvisa denna huvudbonad till någon ceremoni, jakt eller krig. Om den användes inom olika ritualer så kanske mannen i grav 4 har varit en schaman av något slag eller en rituell ledare. Enligt utställningen Beauty surrunds us används masker inom rituella delar av samhällets liv. De som har maskerna på sig spelar upp en historia om människornas upplevelser med det övernaturliga eller att man berättar folkets historia och masken representerar en viktig personlig figur för samhället. Den andra kvinnan i grav 6A har bara rörben som klädesornament. Rörbenen ligger under hennes knän och man kan dra slutsatsen att de har suttit fast på en sorts klänning. Rörben kan ha två olika funktioner den första är att det är ett vanligt ornament på kläder (Lindström, T 1996, s 13). Den andra tolkningen av rörben är att de kan ha använts som lockpipor och visselpipor (Janzon, 1974, s 74). Man får tänka att ifall man går runt med rörben som hänger nedanför en klänning kanske dessa även rasslar då man går. Att ha rörben på sig och sedan gå och jaga skulle inte fungera, man skulle konstant förvarna djuret. Vi kan anta att rörben var ett ornament på en klänning. Och eftersom dem skulle göra ljud så fort man gick eller sprang en bit så kan man anta att kvinnan i grav 6A kan ha haft en klänning som användes vid olika dansceremonier. I utställningen Beauty surrunds us finns en bild på en vacker klänning som har flera pärlor och snäckor på sig. Den klänningen är tolkad som en dansklänning. När kvinnan rör sig så slår snäckorna mot varandra och skapar ljud, kanske har kvinnan i grav 6 dansat i sin klänning och givit ifrån sig ett rasslande med sina rörben. Dessa rörben utgörs inte bara av ben, från djur stenåldersmänniskan använde också dentalium snäckor som ornament. (se bilaga 3 fig.1) I grav 6C finns en man med en benplatta som har legat på låret, benplattan förekommer på två skelett till. Kvinnorna i grav 24 och 62 i Västerbjers har benplattor på bröstet och midjan. Vad denna benplatta kan ha haft för funktion är nog väldigt svårt att tolka. Den kan ha fungerat som ett skydd på benet, den kan också ha varit på midjan först men lagts senare på låret efter det att personen dött. Ifall den låg på midjan så kan den ses som en dekoration på ett bälte. Stenberger (1943) diskuterar benplattorna och vad de kan ha haft för syfte, både han och Malmer (2002) anser att plattorna har suttit fast på bälten, Thorvildsen och Glob anser att plattorna har fungerat som ändstycken till pärluppsättningar men det finns inga tydliga bevis för att plattorna skulle ha fungerat som ändstycken (Janzon, G 1974, s, 63-64), men med tanke på benplattornas position i Ire graven samt att plattorna är gjorda av tjockare ben och har hål

19

på varje ändsida så kan man tolka plattorna till att vara bältesbeslag (Malmer, 2002, s, 84). Detta indikerar också att bälten varit en del av GRK dräkten.

6.2.3 Föremål av Svinben

Männen på Ire gravfältet har fått med sig flera fynd som låg på deras skelett. Från trippelgraven, grav 7 finns två män som ligger i hockerställning. Skelett A hade fått med sig ett fragment av kronhjortshorn som låg vid midjan, detta kan ha varit ett ornament på ett bälte eller så kan det ha varit ett verktyg. Skelett C har ett vildsvinsklöv på ena axeln, den kan ha fungerat som ett ornament. Mannen i grav 2 har en svinbete på vänster bröstkorgssida, grav 2 är det enda skelettet som har en svinbete på sig. Fynden som har hittats på skeletten visar att det förekommit ornamentik på kläder. Eftersom det finns hos både kvinnor och män bara och alla är i olika åldrar så går det att se ett mönster i hur mycket som appliceras på kläder i olika grupper. Men det är för tidigt i arbetet att börja tolka mönster ännu.

6.3 Gullrum

Gravfältet i Gullrum består av 3 gravar, dessa gravar är alla enmansgravar. Det är bara ett skelett som möjligtvis skulle kunna visa spår efter någon slags ornamentik på kläder. I närheten av skelettet hittades flera genomborrade sältänder. Dessa låg inte på skelettet, Hansson har beskrivit graven utifrån tandpärlorna som hittades i närheten, men det framgår inte exakt vart de hittades (Janzon, G 1974, s, 256). Men efter en genomgång av de övriga gravfälten så kan man tyda åtminstone vart dessa genomborrade sältänder skulle ha suttit. De är vanligen placerade över knäna, den kan också ha suttit runt huvudet, bältet, på bröstkorgen, över lårbenen och på armarna. Detta skelett har heller inte kunnat åldersbestämmas eller könsbestämmas.

6.4 Hemmor

Hemmorgravfältet består av 3 gravar. Precis som Gullrum så är det bara enmansgravar och en av individerna har inte kunnat könsbestämmas. Grav 1 innehöll en man. Detta skelett är uppskattat till adult-matur. Han har bara fynd ovanför kraniet. Det är en liten samling av hundben. Dessa ben kan eventuellt tolks som ornament till en huvudbonad. Den andra graven innehåller en tonåring i 14-15 års ålder. Det enda fyndet här är en svinbete som finns vid kraniet, inte på kraniet. Detta skelett ligger i hockerställning och är vänt med ansiktet åt vänster. Båda skelettens fynd tolkas som en huvudbonad, enligt Janzon (1974) så kan

20

ornament som finns på kläder falla ifall skelettet ligger i hockerställning (Janzon, G, 1974, s 69). Grav 1 däremot har fynd ovanför kraniet och han ligger i utsträckt ryggläge, detta kan man tyda på två sätt antingen har han haft en stor huvudbonad där hundbenen ingick som prydnad, eller så är hundbenen bara en samling och de har inget med kläderna att göra. Enligt Paterek (1994) använde flera indianer horn från bison oxen för att pryda sina huvudbonader. En del använde också hela kraniet från olika djur, dessa huvudbonader skulle visa att man är en stor jägare som har lyckats döda dessa djur, men samtidigt visar man stor vördnad för djuret genom att bära det på huvudet (Paterek, J 1994, s, 86).

6.5 Fridtorp

Gravfältet i Fridtorp består av 10 gravar bara 6 av dessa har kunnat ge klara tecken på klädesaccessoarer. 5 av dessa skelett har väldigt många fynd på sig och alla vittnar om en praktfull dress. Det sjätte skelettet, skelett 16B har bara ett litet ben vid vänster axel. Englund (1982) har tolkat detta ben som en fästesanordning för något ben eller prydnad som kan ha hängts fast på bröstet (Englund, S, 1982, s 39), benet skulle också kunna vara ett smycke. I grav 4 ligger en man, hans enda fynd är lite rörben över pannbenet, dessa tolkas som en huvudbonad. I grav fyras fall så kanske huvudbonaden inte täckte hela kraniet, det kan ha varit ett pannband. Grav 15 innehåller det första skelettet med tandpärlor som går över lårbenen, detta skelett har också en benspets vid bäckenet och svinbetar runt halsen. De nordamerikanska kvinnorna brukade tugga skinnet tills dem fick det önskade mönstret (Identity by Design 2008). Benspetsen och andra små prylar förekommer i många gravar, benspetsen har tolkats till vara ett verktyg som används vid skinnarbeten (Malmer, 1975, s 67), (Sjöberg, 1993, s 30). Grav 22 innehåller ett skelett som också har svinbetar runt halsen och ben ovanför kraniet, fynden i dessa områden tolkas som smycken och huvudbonader. Tandpärlor som ligger i stora band över skelett på olika områden har tolkats av Janzon (1974), Malmer (2002), Stenberger (1946), Burenhult (1999) och flera andra forskare till att vara prydnader för olika kläder. Den vanligaste tolkningen är att de har funnits på klänningar, tröjor, mössor och armar, men de skulle också ha kunnat vara på jackor. Ifall stenåldersmänniskan inte är halvnaken hela året runt så måste de ha tjockare kläder vintertid och en jacka som är gjord av skinn skulle kunna ha tandpärlor på sig. Paterek (1994) diskuterar de nordamerikanska indianernas kläder flera av de olika stammarna som fanns och än idag finns i USA, hade olika kläder vid olika årstider, och de som bodde i de kallaste

21

områden skapade jackor av djurskinn och dessa pryddes med pärlor och fjädrar av olika slag (Paterek, J 1994) (se bilaga 3 fig. 5). Svinbetar förekommer i både mans och kvinnogravar det är bara i Fridtorp som tandpärlor över lårbenen förekommer hos en man, ingen annan grav från Fridtorp har tandpärlor.

Mannen i grav 28 har 3 st. svinklövar, den första ligger på hans axel, den kan säkert ha varit inbroderad på bröstet. De andra två sitter ihop som ett armband runtom vänster underarm. Här ser man att svinklövar hade flera olika användningsområden, om dessa svinklövar kan användas på olika sätt så måste också de andra fynden som finns på alla skelett kunna appliceras på olika sätt på kläderna.

Kvinnan i grav 26 är den första kvinnan (än så länge) i denna analys som visar tecken på en huvudbonad. Hon har flera fågelfotsleder på kraniet, hittills har allt som finns på kraniet eller strax ovanför kraniet tolkats som huvudbonader. Hon har också två stora rostklumpar över midjan, Englund (1982) har tolkat rostklumparna som prydnader på ett bälte, mannen i grav 28 har en rostklump över bröstet ingen av dessa är analyserade, men ifall Englunds tolkning är sann och dessa kan vara olika prydnader, så har vi tydliga bevis på att stenåldersmänniskan använde sig av metaller i naturlig form. Däremot har Janzon (1974) tolkat rostklumpar till att vara rödockra som användes för att färga kläder (Janzon, G 1974). Och Paterek (1994) har visat att Indianerna använde olika färger för att färga sina kläder samt att indianerna använde olika metaller för att pryda sina kläder (Peterek, J, 1994). En liten samling av fynd har hittats vid det vänstra bäckenet i grav 26, detta kan ha legat i en liten skinnpåse som har hängt vid bältet, ett liknande fynd finns i Ajvide, igelkottsflickan hade också en liten påse med fynd vid ena bäckenet.

6.6 Visby

Fram till 1974 hade 33 gravar grävts ut på Visby lokalen. Bara 13 av dessa 33 gravar visar tydliga tecken på olika accessoarer. De andra 20 gravarna var antingen fragmenterade eller så hade de blivit förstörda av grävmaskiner. Av de 13 gravar som innehåller skelett med klädesapplikationer är 8 män och 4 kvinnor samt en grav som inte går att könsbestämma. 6.6.1 Tandpärlor

Grav 30C, 2, 17 är könsbestämda till att vara män. Dessa män begravdes med flera rader av tandpärlor som gick över midjan och lårbenen. Det finns inga andra fynd på skeletten som kan

22

tolkas som klädesapplikationer. I de övriga gravfälten diskuterades det att männen som har accessoarer på sina kläder kanske inte ska ses som jägare. Dessa män kan ha haft andra uppgifter. Dräkten som finns i graven kan vara en högtidsdräkt, en tolkning är att män vanligtvis inte hade pärldekorationer på sina kläder, de skulle kunna störa under jakten (Lindmark, T, 1996, s, 13). Ifall alla, både män, kvinnor och barn hade fler uppgifter i samhället än vad vi normalt vill tro om det sociala livet under stenåldern, så kanske dessa applikationer på deras kläder kan vittna om de olika uppgifterna.

Grav 3 och 14 innehåller två kvinnor som också har tandpärlor, dessa pärlor går över midjan och lite över låren. Burenhult (1999) tolkar en av dessa gravars fynd som en bikini som bara täckte de nedre regionerna, dessa tandpärlor skulle enligt Burenhult ha varit en skört (Burenhult, 1999.s 327). Den sista graven med tandpärlor som går över midjan och lite över lårben är grav 26, denna grav har inte kunnat könsbestämmas.

6.6.2 Föremål av svin

Svinbetar förekommer i 5 gravar från Visby. Grav 6, 13, 16, 21 och 30C har svinbetar positionerade på olika delar av kroppen. Grav 6 innehåller en kvinna som har en svinbete vid vänster lårben, denna kan ha legat inbroderad på en klänning. Grav 13 är också en kvinna, men hennes svinbetar ligger på kraniet, de sträcker sig också lite över kraniet. Detta är ett klart tecken på en huvudbonad. Den gropkeramiska människan tycks ha klätt sina huvudbonader med olika föremål. Även de Nord Amerikanska indianerna klädde sina huvudbonader med olika ben, dessa ben symboliserar något för stammen eller människan som bär dem (Paterek, J, 1994, s, 86).

Grav 16 och 21 innehåller en man och en pojke. Pojken i grav 16 har en svintand som ligger på hans vänstra bröstkorgsida. Mannen i grav 21 har två svinbetar, en ligger på den vänstra bröstkorgsidan och den andra ligger på den högra, mannen har också fått en svintand som ligger ovanför den högra svinbeten. Den sista graven 30C har en svinbete placerat på sitt vänstra knä. Svinbetarna kan ha legat inbroderade på jackor, tröjor eller kanske någon form av ponchos.

6.6.3 Föremål av ben

Grav 27, 30A 30C och 33 är alla könsbestämda till män, dessa män har rörben och djurben placerade på olika delar av kroppen. Skelettet i grav 27 har ett par benrör på den vänstra

23

axeln. Skelettet i 30A har flera benrör över bröstkorgen, skelettet i grav 30C har bara djurben placerade på vänster bröstkorgssida och skelettet i grav 33 har benrör över kraniet och bröstet. Dessa skelett har benrör som kan ha fungerat som en applikation över en huvudbonad, tröja eller jacka. Benen skulle också kunna indikera en bröstplatta där benen är sammanlänkade via små läderremsor (se bilaga 3 fig 5). Ingen av dessa gravar i Visby har visat tecken på att rörben skulle finnas som en applikation över lårbenen, kanske använde inte den gropkeramiska människan från Visby rörben för att smycka ut sina klänningar, de var kanske bara intresserade av sältänder i det syftet. Den nordamerikanska indianen signalerar med sina kläder och accessoarer vilken stam han eller hon tillhör (Beauty surrounds us) och (Paterek 1994), kanske gjorde den gropkeramiska människan det också, genom att medvetet smycka ut sina kläder med bara vissa accessoarer.

6.7 Västerbjers

Gravfältet i Västerbjers består av över 50 gravar, majoriteten av dessa gravar grävdes upp under 1940-talet. Bara 17 gravar har tydliga spår på skeletten efter klädesapplikationer. 6.7.1 Tandpärlor

Grav 4, 11, 24, 62, 67:1, 79 och 80 innehåller varsitt skelett, dessa skelett är könsbestämda till kvinnor. Alla förutom grav 79 har något gemensamt. Över deras midja samt lårben finns en mängd med genomborrade sältänder. Dessa sältänder har tolkats till att vara tandpärlor. I de övriga gravfälten har vi sett att tandpärlor indikerar en prydnad på kläder. Nu har alla dessa kvinnor pärlor över nästan samma område. Vi kan anta att kvinnorna från Västerbjers prydde sina klänningar (dräkter) med dessa pärlor. Det betyder att kvinnorna på Västerbjers prydde sig med pärlor som skulle täcka midjeområdet, att pryda ändarna på en klänning finns inte på Västerbjers området. Det skulle också kunna vara så att dessa kvinnor inte gick runt i ”klänningar” de kanske bara hade en kortare variant som täckte de nedre regionerna. Det finns också en tredje tanke, dessa pärlor kanske inte är prydnader på klänningar eller små ”skinnbitar”, de kanske pryder jackor eller kanske till och med byxor. Det finns bara en grav vars skelett kan ha ett jackliknande klädesplagg på sig. Grav 62 innehåller en kvinna som har tandpärlor på två områden, den första raden av pärlor börjar vid vänster bäckenben den andra raden hänger över höger lårben. Dessa två rader är inte sammanlänkade de är delade. De kanske kan tyda på att denna person haft en jackliknande klädesplagg på sig. De skulle också kunna tyda på en klänning men att kvinnan själv valde att applicera dem på ett nytt sätt. Som

24

det har diskuterats i utställningen (Beauty Surrounds us) och Paterek (1994) så visar indianerna vilken stam de tillhör med valet av sina kläder och utsmyckningen. Det kan vara så att denna kvinna kommit från en ny stam, men att hon kanske blev ingift i Västerbjers stammen. Grav 79 har också fått tandpärlor men hos denna kvinna hittas inte pärlorna över låren de hittas på vänster sida av kraniet. De kan ha prytt en huvudbonad, men de kan också prytt kvinnans hår. Paterek (1994) och utställningarna ”Beauty surrounds us” samt ”Identity by design” tar upp hur de Nord Amerikanska indiankvinnorna prydde sina huvudbonader samt hår. Precis som männen så sätter de in fjädrar och ben, men de koncentrerar sig mest på pärlor av olika slag och kvinnorna har också fäst pärlor i sitt hår.

Det finns 3 barngravar ifrån Västerbjers som visar tecken på klädesapplikationer de har också tandpärlor över sig. Dessa barn är inte könsbestämda så det blir svårt att säga ifall de är pojkar eller flickor utifrån fynden. Men hittills har vi ett mönster på att huvudsakligen kvinnor har haft pärlor på sig, det kan vara så att alla kvinnor oavsett ålder bar pärlor.

6.7.2 Föremål av svin

Svinbetar förekommer i grav 3, 5, 22, 24, 43, 62, 65, 67:1, 66:2, och 79. Grav 65 innehåller en man, han har en svinbete på kraniet, denna kan vara spår efter en huvudbonad. Grav 66:2, 79 och 3 har svinbetar runt halsen dessa tolkas som vanliga smycken, svinbetar förekommer på alla gravfälten och de finns på alla olika delar av kroppen. Svinbetarna är det fynd som har använts mest för att pryda olika delar av kläderna. Kvinnan i grav 24 har en svinbete och en benplatta över vänstra bröstkorgen och kvinnan i grav 43 har en svinbete över högra bröstkorgen men saknar benplattan. Enligt Janzon (1974) är denna benplatta antingen ett ornament på ett bälte eller så kan den ha varit ändstycket till en pärluppsättning. Dessa tolkningar av benplattor kan vara riktiga, vi har redan sett att den gropkeramiska människan prydde sina kläder på olika sätt, de kan också ha hittat på olika sätt att använda olika ornament. Den här benplattan förekommer i en grav till på Västerbjers, i grav 62 hittas den på midjan hos en kvinna, den kan ha fungerat som ett bältesornament.

Flera av dessa gravfält har skelett som har blivit gravlagda med praktfulla hängsmycken, de består av två eller flera räfflade och genomborrade svinbetar som kan ha haft rörben och sältänder hängandes från svinbetarna (Burenhult 1999, s, 327-328). Smycken kan också haft en rasslande effekt under dans. Det är kvinnan i grav 22 som har det finaste ornamentet runt halsen. Den börjar med en varsin svinbete som går runt hela halsen, sedan hänger det flera

25

tandpärlor från svinbetarna och ifrån tandpärlorna hänger det benrör, hon har också en till svinbete på vänstra överarmen. Fynden i grav 22 har tolkats till att vara ett smycke som skulle kunna sträcka sig över halva bröstkorgen. Det finns flera exempel på smycken från de nord amerikanska indianerna där kvinnorna har lagt pärlor och rörben en efter en och skapat ett smycke, men de har inte använt några svinbetar. Enligt Paterek (1994) använde både män och kvinnor flera rader av rörben och pärlor för att skapa smycken i olika storlek (se bilaga 3 fig. 2 & 3). Mannen i grav 5 är i tonåren han har två svinbetar runtom sin hals nedanför dessa betar hänger ett par bärnstenspärlor. Detta är också ett tydligt exempel på hur smycken som pryder halsen kan ha sett ut. Både grav 5 och 22 är tolkade av mig utifrån Stenberger 1943 och Roger Edenmo1988.

6.7.3 Rörben

Grav 63 innehåller en man som har rörben över bröstet. Grav 66:2 innehåller också en man vars rörben är koncentrerade på höger knä. Det enda barnet som har rörben är i grav 40, även här förekommer dessa på bröstet. I grav 22, 24, 43 och 79 finns det rörben, dessa gravar tillhör kvinnor och deras rörben är spridda på bröstet och bäckenregionen.

6.8 Ajvide

Ajvide gravfältet består av 62 gravar, informationen till dessa gravar är hämtade ifrån Burenhult (2002) och (1999). Det är bara 23 gravar som har tydliga tecken på klädesapplikationer. Utav dessa 23 gravar är 8 kvinnor, 9 män och 6 barn.

6.8.1 Sältänder

Grav 1, 2, 5, 18, 35, 41, 47, 48, 52, 58 och 60 har sältänder på olika delar av kroppen. Grav 1, 5, 35 och 41 har sältänder som ligger över lårbenen, alla förutom grav 35 och 58 är könsbestämda till kvinnor, grav 35 är ett barn, könet på barnet har inte bestämts och grav 58 är en man. Grav 2 innehåller också en kvinna som har sältänder, hennes sältänder går över vänster lårben och slutar strax innan tänderna når det högra lårbenet. Precis som i Västerbjers så har endast kvinnor sältänder över lårbenen. Kvinnan i grav 48 har fått två sältänder, en av dem är placerad på vänstra lårbenet och den andra är placerad på vänstra underbenet. Barnen i dubbelgraven 52 har sältänder över pannbenet, och mannen i grav 58 har flera sältänder över hela kroppen.

26

Sältänderna vid lårbenen vittnar om en kantdekoration på klänningar eller små skörtar (Burenhult, G, 1997, s, 56), tänderna på pannan hos barnen kan vara huvudbonader, sältänderna kan ha suttit fast på ett skinnband som gick runt hela huvudet. Kvinnornas dräkter kan ha varit vanlig dag till dag dräkter. De kan också ha varit väldigt fina högtidsdräkter som användes vid olika ceremonier, det går också att argumentera att dessa dräkter är begravningskläder. Ifall de är begravningskläder så måste alla 74 skelett som har ornament på sig ses som begravningsdräkter. Mannen i grav 58 har sältänder över hela kroppen, det har tidigare visats att sältänder runt kraniet är tecken på huvudbonader, hos en del kvinnor kan de också ha varit fast i håret, denna man kan också ha haft sältänder i sitt hår. Mannens dräkt påminner om en Indiansk kvinnodräkt, i utställningen ”Beauty surrounds us”, ”Identity by Design” och Paterek (1994) finns en dräkt som har flera rader av älg tänder och glaspärlor på sig. Förutom att mannen inte har några glaspärlor på sig så kan man tänka sig att dräkterna nästan är identiska. För indianerna skulle denna dräkt representera status och rikedom inom stammen och bara kvinnorna bar dem (Beauty surrounds us) (se bilaga 3 fig. 3). Barnet i grav 47 har flera sältänder runt bäcken och bröstområdet, mannen i grav 18 har bara en sältand på höger lårben. I Ajvide förekommer stora koncentrationer av sältänder hos kvinnorna, med undantaget av mannen i grav 58. Grav 60 innehåller ett barn, barnets enda sältand ligger på vänster kraniesida, det ser ut som att sältanden kan ha fungerat som ett örhänge. Samma grav har också en gristand i mitten av pannan, denna kan tolkas som ett ornament på ett pannband. Mellan männen, kvinnorna och barnen ser man ett tydligt mönster på applicerandet av sältänder, bara kvinnorna har dem över lårbenen, hos männen och barnen förekommer de fritt över hela kroppen, men aldrig i rad över lårbenen.

6.8.2 Föremål av svin

Svinbetar har tolkats på de övriga gravfälten som smycken kring halsen, men svinbetar förekommer inte bara runt halsen på skeletten. De svinbetar som förekommer på andra ställen på kroppen har tolkats till att vara ornament på kläder, de kan ha legat inbroderade på kläderna eller hängt längst ner på klänningar eller jackor.

Grav 7, 19, 29, 35, 37, 57, 59 och 60 har svinbetar över skeletten. Grav 7 innehåller en man i 70 års ålder han har en svinbete runt halsen denna är tolkad till att vara ett smycke. Grav 19 är också en man, han är i 60 års ålder och hans svinbete ligger på vänster bröstkorg, den tolkas inte som ett smycke, den kan ha suttit på en jacka, poncho eller en tröja. Denna man har också

27

en svinkäke vid högra lårbenet på innersidan, svinkäken kan ha legat fast på en skinnskört eller en dress av något slag. Ifall det är en jacka, så måste jackan ha varit väldigt lång och haft svinkäken som ett ornament längst ner på kanten av jackan. Grav 37 innehåller också en man hans svinbete är placerad mellan vänstra bröstkorgen och axeln. Den kan antingen ha suttit fast på bröstkorgen eller så var den fastsatt på axeln, men rörde sig neråt mot brösten när skinnet vid axeln förmultnade. Mannen i grav 54 har en svinbete placerad på vänster armbåge. Ifall skelettet i grav 54 låg med utsträckta armar skulle kanske svinbeten visa en annan position, och kanske skulle den då kunna vittna om en långärmad tröja eller en jacka.

Tre barn med svinbetar över skeletten förekommer på Ajvide, Grav 29 innehåller ett barn på 4-5 år, svinbeten låg över högra underbenet. Barnet i grav 35 hade flera svinbetar samt rörbenspärlor omkring sig, inget av det låg på skelettet. Men efter en undersökning av de andra gravfälten så går det att åtminstone försöka sig på en tolkning av vart fynden skulle ha suttit på individen. Svinbetarna är placerade runt halsen samt bröstkorgen och rörbenspärlorna ligger över lårbenen, pärlorna kan ha suttit på bröstkorgen också. Grav 60 som också innehåller ett barn har flera svinbetar placerade över lårbenen, mellan lårbenen, över vänster armbåge, och vänster kraniehalva. Grav 60 har flera fynd på kraniet, dessa fynd borde ses som en huvudbonad. Det kan vara så att gristanden bara är en del av ett pannband och att svinbeten låg över kraniet. Den kan ha suttit fast med skinn som gick utifrån pannbandet. Betarna vid lårbenet får tolkas som kantdekoration på en kjol, betarna mellan lårbenen kan ha suttit på en poncho eller en jacka. Den sista svinbeten som ligger över vänster armbåge kan ha varit ett armband eller också ett ornament på en jacka eller poncho. Kvinnan i grav 59 har en svinbete på sig, svinbeten är placerad på toppen av kraniet, detta indikerar på en huvudbonad, hon har också en svinkäke samt en gristand placerad på höger underben. Det skulle kunna vara så att hon hade en lång kjol där dessa två fynd var ett ornament som prydde kjolen.

6.8.3 Bärnstenspärlor och rörbenspärlor

Bärnstenspärlor har endast hittats i grav 1 och 2. I grav 1 ligger de över bröstet på den unga kvinnan, de 4 pärlorna är spridda och sitter inte på samma ställe, de kan ha utgjort ett fint ornament på en tröja eller en del skinn som täckte hennes bröst. Samma unga kvinna har en ryggplatta på ryggen, denna platta kan ha suttit fast vid skinnet som täckte brösten. Det är inte dokumenterat vad plattan består av. Kvinnan i gav 2 har en pärla på vänster öra samt två pärlor på vardera sidan av bröstkorgen, denna kvinna har också en liten pung med

28

igelkottskäkar i mitten av bröstet samt en liten pung på höger bäckensida och en huvudbonad av igelkottstaggar. Burenhult (1999) har gjort en etnografisk tolkning av denna unga kvinna, han ger henne smycken, mössa och en kjol men hon får inget på bröstkorgen, det står skrivet i ”Ajvide och den moderna arkeologin” att den unga kvinnan har fått med sig bärnstenspärlor vid bröstkorgen, men dem har Burenhult inte räknat med när han gav henne kläder kanske är det så att dessa pärlor ska sitta på något som täckte kvinnans bröst. Förutom att dessa pärlor ses som gåvor så kan de också ha fungerat som värdeföremål vid äktenskaps och handelsutbyten (Burenhult, G, 1997, s, 72).

Rörbenspärlor förekommer i 4 gravar, grav 2, 24, 35 och 40. Grav 35 har redan blivit förklarad. Grav 2 som innehåller igelkottskvinnan har rörbenspärlor runt halsen och förmodligen utgjort ett smycke (Burenhult, G, 1997, s, 56). I grav 24 på en man i 70-80 års ålder förekommer två pärlor över bröstet och två pärlor över bäckenet. Och i grav 40 finns en pärla på bäckenet, dessa pärlor kan ha suttit på bälten eller tröjor men också på jackor.

6.8.4 Rörben av fågel

Rörben förekommer i två gravar, grav 52 som är en dubbelgrav och innehåller två barn samt grav 62 som innehåller en kvinna. Det sjuåriga barnet i dubbelgraven har rörben över magen, barnet som är beräknat till infant har rörben över vänster bröst samt vänster underarm. Och kvinnan i grav 62 har flera rörben runt vänster axel och överarm samt över kraniet. Hon har också en igelkottskäke samt en igelkottsryggrad på huvudet. Dessa tolkas som en huvud bonad med igelkotten i centrum.

7 Korrespondensanalys

För att analysera korrespondensen mellan olika individer och deras variation av olika klädesaccessoarer, har en korrespondensanalys gjorts. Det har tidigare påpekats att en specifik zon på individen kan ha mera fynd på sig än vad de andra zonerna har. Korrespondensanalysen visar att det finns tre olika kluster som är fördelade på männen, kvinnorna och barnen. Hos mannen förekommer mest fynd på bröstzonen, hos kvinnan på bäckenzonen och hos barnen på underbenszonen och bäckenzonen. De markörer som finns i mitten av diagrammet (bild 13) förekommer hos alla individer och de som ligger långt ifrån mitten förekommer inte på alla. De fynd som förekommer mest på varje individ är rörben,

29

svinbetar och tandpärlor. Fynd av bärnsten, sten, lera, och andra djurben är betecknade som variabeln övrigt.

Analysen visar också att det är fyra åldersgrupper som förekommer i klustren. Infans och matur ligger långt ifrån varandra och innehåller inte många likheter. Adult och juvenilis finns i närheten av kvinnorna, dessa två åldersgrupper hade liknande fynd på sina kläder.

Analysen av de olika gravarna har visat att det finns en skillnad i hur mycket fynd som finns hos en individ. Man kan hitta större koncentrationer av tandpärlor hos kvinnor, rörben och svinbetar förekommer hos männen och barnen får bära de fynd som männen och kvinnorna har men inte i lika stor koncentration. Korrespondensanalysen visar också att uppdelningen av fynden mellan individerna har att göra med vilket kön man tillhör. Varje kön har ett specifikt område på kroppen där en större koncentration av fynd har applicerats.

Bild 11 visar alla gravar som är fördelade i olika åldrar och bild 12 visar individernas ålder och de fynd som förekommer mest på en specifik zon på kroppen. En förklaring till bild 11 och bild 12 markörer finns att se i bilaga 1.

Bild 11. Visar alla gravar som är fördelade i olika åldrar.

Matur Adult

30

Bild 12. Visar individernas ålder och de fynd som förekommer mest på en specifik zon på kroppen.

31

8. Resultat och slutsatser

Mina frågeställningar inledningsvis var följande:

 Kan man med hjälp av fyndens placering tyda prydnader för kläder?

 Vilka skillnader finns det mellan man, kvinna och barn, samt spelar ålder en viktig roll i hur mycket accessoarer man får med sig i graven.

Analysdelen av uppsatsen visar att det finns flera skelett på de 8 gravfälten som har fynd som tolkas som klädesaccessoarer. Tillsammans är det 74 skelett som har haft olika accessoarer på sina kläder. Dessa 74 skelett består av kvinnor, män och barn, där alla åldrar är representerade. På gravfälten förekommer samma fynd i olika koncentrationer, dessa fynd är också applicerade på olika sätt. Svinbetar, bärnstenspärlor, stenpärlor, lerkulor, benrör och andra fynd från olika djur förekommer som accessoarer. Svinbetar och tandpärlor förekommer i större koncentrationer beroende på skelettets kön. En majoritet av alla tandpärlor påträffas i kvinnogravar. Tandpärlor som låg över lårbenen har tolkats som en kantdekoration över en klänning (dress) (Burenhult 1999), (Stenberger 1943). Svinbetar förekommer både hos kvinnan och mannen, båda könen har dem runt halsen och på huvudet, det är bara ett antal män som har dem utspridda på andra ställen på kroppen. Rörben från fågel förekommer hos ett antal skelett, en del har dem på bröstet, lårbenen, huvudet och armarna, men de riktigt stora koncentrationerna förekommer hos männen. Bärnsten är ett fynd som är väldigt sälsynt och den förekommer bara hos ett par individer. Andra typer av pärlor som är gjorda av sten, lera och tänder förekommer i spridda gravar. Efter att ha sammanställt alla fynd och skelett samt markerat ut fynden på skeletten så går det att se hur de gropkeramiska kläderna kan ha sätt ut. Fynden som finns på skeletten vittnar om eleganta kläder i olika storlek där det som vi kallar för fynd har spelat stor roll för de olika individerna, allt från placeringen till storleken av ornamenten spelade roll både som dekoration och individuell statusmarkör.

På sommaren kan man tänka sig lätta kläder gjorda av skinn. Deras kläder var ornerade med pärlor och ben från olika djur. Individens kön (och sannolik status) bestämmer applikationernas antal och i hur stor koncentration man har. Alla individer (av de som har accessoarer) oavsett ålder kan ha samma fynd. Rader av tandpärlor indikerar kvinna och ska man ha rader av rörben så var man man. Tydligen var stora koncentrationer av tandpärlor