Akademin för hälsa, vård och välfärd
”FÖRÄLDRARNAS ANSVAR ELLER
BARNETS BÄSTA?”
En kvalitativ studie om socialsekreterares erfarenheter av att beakta ett
barnperspektiv i utredningar av barnfamiljer som ansökt om långsiktigt
boende.
MIKAELA ELF SÖDERQVIST
MALIN MAARANEN
Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå
Högskolepoäng: 15 hp
Program: Socionomprogrammet
Kursnamn: Examensarbete inom socialt arbete
Handledare: Kitty Lassinantti Seminariedatum: 2021- 01- 15 Betygsdatum: 2021- 01 -25
SAMMANFATTNING
FÖRÄLDRARNAS ANSVAR ELLER BARNETS BÄSTA? Författare: Mikaela Elf Söderqvist & Malin Maaranen Mälardalens högskola
Akademin för hälsa, vård och välfärd Socionomprogrammet
Examensarbete inom socialt arbete, 15 högskolepoäng Hösttermin 2020
Med denna studie vill vi belysa socialsekreterares möjlighet att beakta ett barnperspektiv i utredningar av barnfamiljer som ansökt om långsiktigt boende från socialtjänsten. Studien är av kvalitativ karaktär där information har inhämtats genom semistrukturerade intervjuer med fem socialsekreterare på en bostadssocial enhet inom socialtjänsten. Resultatet har kontrasterats mot tidigare forskning och har analyserats med hjälp av Lipskys begrepp gräsrotsbyråkrat (street-level bureaucrats). I resultatet framkom det att socialsekreterarna upplevde att handlingsutrymmet har förändrats under det senaste året på så sätt att de upplevde sig ha mindre utrymme att fatta självständiga beslut. Resultatet påvisade också att socialsekreterarna upplevde att deras möjlighet att beakta ett barnperspektiv var begränsad och att detta hängde samman med att enhetens riktlinjer förändrats. Det visade sig att socialsekreterarna till viss del har delade meningar kring frågan om barnperspektivet och det går att uttyda att det är en komplex och utmanande fråga att göra barn delaktiga i
utredningar om långsiktigt boende.
Nyckelord: Riktlinjer, boende, delaktighet, barnperspektivet, handlingsutrymme och föräldraansvar
ABSTRACT
PARENTS RESPONSIBILITY OR CHILDREN´S BEST? Authors: Mikaela Elf Söderqvist & Malin Maaranen Mälardalen university
School of Health, Care and Social Welfare The Social Work Program
Thesis in Social Work, 15 credits Autumn term 2020
We have in this study examined if social workers in social services experience that they have opportunities to consider a child perspective, in investigations for long term housing. The purpose of this study is also to investigate the social workers experience and interpretation of their discretion connected to the units guidelines. The study has a qualitative approach where the information was gathered by semi-structured interviews with five social workers. The result have been compered with previous research and have been analysed by using Lipsky´s theory of street-level bureaucrats. The result showed that the social workers experienced that their discretion has been reduced during the last year and that was connected to new
guidelines. Results also showed that the social workers expirience that their opportunities to consider a child perspective was limited due to these new guidelines. The social workers have different opinions about the child perspective and the study shows it's a complex and
challenging question to make children involved in investigations for long term housing. Keywords: Guidelines, housing, participation, child perspective, discretion, parental responsibility
INNEHÅLL
1 INTRODUKTION ... 1
1.1 Syfte och frågeställning ... 1
1.2 Centrala begrepp ... 1
1.2.1 Handlingsutrymme ... 2
1.2.2 Barnperspektivet ... 2
1.3 Bakgrund ... 2
1.3.1 Barns rättigheter och Barnkonventionen ... 3
2 KUNSKAPSÖVERSIKT ... 3
2.1 Barnperspektivet och barnets bästa ... 4
2.1.1 Hemlöshet ur ett barnperspektiv ... 5
2.2 Handlingsutrymme och dilemman ... 6
3 TEORETISKA PERSPEKTIV OCH BEGREPP ... 7
3.1 Handlingsutrymme ... 7
3.2 Begreppet gräsrotsbyråkrat ... 7
4 METOD OCH MATERIAL ... 8
4.1 Forskningsdesign ... 8
4.2 Urval ... 9
4.3 Datainsamling ... 10
4.4 Analysmetod ... 10
4.5 Tillförlitlighet ... 11
4.6 Etiska forskningsprinciper och överväganden ... 12
5 RESULTAT ... 13
5.1 Förändrade riktlinjer ... 13
5.2 Handlingsutrymme och dilemman för socialsekreterare ... 15
5.3 Barnperspektivet ... 17
5.3.2 Möjligheter och begränsningar att beakta barnperspektivet ... 19
5.4 Föräldraansvaret ... 21
5.5 Analys kopplat till tidigare forskning och teoretiska begrepp ... 22
5.5.1 Analys av förändrade riktlinjer, handlingsutrymme och dilemman ... 22
5.5.2 Analys av barnperspektivet ... 25
5.5.3 Analys av föräldraansvaret ... 26
6 DISKUSSION ... 28
6.1 Resultatdiskussion ... 28
6.2 Metod- och etikdiskussion ... 30
7 SLUTSATSER ... 32
REFERENSLISTA ... 34
BILAGA A; MISSIVBREV BILAGA B; INTERVJUGUIDE
1 INTRODUKTION
I denna studie har vi undersökt hur socialsekreterarna på en bostadssocial enhet beaktar ett barnperspektiv i utredningar om långsiktigt boende samt hur de upplever sitt
handlingsutrymme, med hänsyn till ett barnperspektiv. Socialt arbete innefattar arbete med människor och ska sträva efter att motverka ojämlikhet, sociala problem och orättvisor i samhället (Dunk-West, 2016). Sociala problem kan upplevas som svårdefinierade och för att definiera ett socialt problem måste det omfattas av fler personer och inte enbart vara ett personligt problem. Det kan beskrivas som en avvikelse från den gemensamma sociala normen och som ett beteende som uppfattas som icke önskvärt. Dessa icke önskvärda
beteenden kan handla om både levnadsförhållanden och värderingar (Meeuwisse och Swärd, 2013). Hemlöshet är ett socialt problem som är viktigt att uppmärksamma och enligt
Andersson och Swärd (2007) kan det vara svårt att synliggöra barnfamiljer som lever i ovissa boendeförhållanden. Hemlöshet bland barnfamiljer började öka på 2000-talet och ökar fortfarande enligt Rädda Barnen (2017). I Sverige är det cirka 33 000 personer som lever i någon situation av hemlöshet, varav 24 000 är barn (Socialstyrelsen, 2017). Den ökade bostadsbristen är idag ett faktum där den politiska debatten ofta utelämnar barnperspektivet i boendefrågor. Därför vill vi undersöka hur socialsekreterare som arbetar med boendefrågor upplever sina möjligheter att beakta ett barnperspektiv i utredningar.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är att undersöka hur barnperspektivet beaktas i utredningar av barnfamiljer som ansökt om långsiktigt boende och vad det innebär för socialsekreterarnas handlingsutrymme med hänsyn till barnperspektivet.
- Vilka erfarenheter har socialsekreterarna vad det gäller att beakta ett barnperspektiv i utredningar av barnfamiljer som ansökt om långsiktigt boende?
- Hur upplever socialsekreterarna sitt handlingsutrymme i utredningar av barnfamiljer som ansökt om långsiktigt boende, med hänsyn till ett barnperspektiv?
1.2 Centrala begrepp
I detta avsnitt definieras och förklaras några centrala begrepp som används löpande i studien.
1.2.1 Handlingsutrymme
Som socialarbetare har du ett visst handlingsutrymme att förhålla dig till inom
organisationen, där du både måste handla åt organisationens vägnar men också se till klientens bästa. Utrymme till att fatta egna beslut finns det inte alltid möjlighet till utan det finns rutiner, lagar, regler och överenskommelser att förhålla sig till vid beslut. Begreppet handlingsutrymme kommer att definieras mer ingående i teoriavsnittet.
1.2.2 Barnperspektivet
Barnperspektivet är ett centralt begrepp som genomgående kommer användas i studien. Begreppet är svårt att definiera och kan betyda olika saker beroende på vem som tolkar begreppet. Barnperspektivet kan förklaras som de vuxnas syn på barnet och att vuxna ger uttryck för vad de tror är bäst för barnet. Barnets perspektiv kan däremot innebära vad som visar sig för barnet själv och barnets egna åsikter. När vi använder begreppet syftar vi till hur socialsekreterarna tar hänsyn till barnen och om de väger in barns åsikter i bedömningar. Detta begrepp kommer definieras mer ingående i avsnittet tidigare forskning.
1.3 Bakgrund
Att ha tillgång till en bostad kan för det stora flertalet anses vara självklart, men för många ser situationen inte ut så. Att få ha en plats att känna sig trygg på och kunna ha tak över huvudet kan anses som ett mänskligt behov, men alla människor har inte det behovet
tillgodosett. I Sverige är hemlöshet ett socialt problem som ökar och drabbar många personer från olika samhällsklasser. Hemlöshet kan speglas på olika sätt och därmed finnas i olika former. Vid Socialstyrelsens (2017) kartläggning av hemlöshet i Sverige framkom det att cirka 33 000 personer lever i hemlöshet. Resultatet ger inte en heltäckande bild över hur
hemlösheten i Sverige ser ut och det betyder att det kan finnas ett mörkertal som inte skildras i kartläggningen. Andersson och Swärd (2007) belyser att barnfamiljer utan boende ofta hamnar i en gråzon som inte diskuteras i samhället och att det saknas kunskap om hur många personer som inte har något att kalla ett hem.
Utifrån artikel 25 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har alla människor rätt till hälsa och välbefinnande och rätten till en bostad (Svenska FN förbundet, 2008). En bostad kan ses som ett grundläggande behov och kan medföra trygghet och bidra till en skälig tillvaro. Enligt socialstyrelsen (2010) bör barn alltid ha tillgång till en bostad, men trots det så ser situationen inte ut så i Sverige. I en kartläggning som genomfördes av socialstyrelsen (2017) rapporterades det att minst 24 000 barn, under 18 år, hade föräldrar som levde i någon situation av hemlöshet. Det framkommer även i samma kartläggning att ungefär 1500 föräldrar som bor med minst ett av sina barn, befinner sig i en akut hemlöshet, vilket innebär att föräldern vistas på akutboende, härbärge, jourboende eller på gatan. Enligt Rädda Barnen (2017) är hemlöshet en påfrestande situation för hela familjen, inte minst för barnen. Att inte ha ett tryggt eller stabilt boende kan påverka barnets hälsa och välbefinnande.
1.3.1 Barns rättigheter och Barnkonventionen
I denna studie används barnkonventionens definition av ett barn: “I denna konvention avses med barn varje människa under 18 års ålder, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet.” (UNICEF Sverige, 2018) Från och med 1 januari 2020 blev
barnkonventionen svensk lag och det innebär att staten, myndigheter och andra aktörer som arbetar med barn har ansvar och skyldighet att följa barnkonventionen. Det innebär att exempelvis socialtjänsten ska tillämpa lagen i bedömningar som rör eller kan påverka barnet (Barnombudsmannen, u.a).
Barnkonventionen består av 54 artiklar och artikel 2, 3, 6 och 12 är konventionens
grundprinciper. Dessa grundprinciper innebär: Artikel 2. Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras. Artikel 3. Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Artikel 6. Barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Artikel 12. Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad. (UNICEF Sverige, 2018) Barnkonventionen syftar till att varje barn oavsett bakgrund ska ha rätt till liv, utveckling och social trygghet. Lagen ger stöd i att staten ska använda och bistå vårdnadshavare eller andra ansvariga för barnet med lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet får de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling. Sådana åtgärder innefattar enligt UNICEF Sverige främst mat, kläder och bostad.
2 KUNSKAPSÖVERSIKT
I detta avsnitt presenteras tidigare forskning och för att underlätta är den utvalda forskningen med relevans till vår studie uppdelad i olika avsnitt. För att hitta artiklar använde vi dessa databaser: Primo, ProQuest och Social Services Abstracts. Sökord vi använde var: Children's rights, social work, child welfare services, social services, child perspective, decision making in children, social workers attitudes, barnperspektiv, homeless families, delaktighet, socialsekreterare, street-level bureaucracy, dilemma och
handlingsutrymme. Genom dessa sökord fick vi ett stort urval av vetenskapliga artiklar, där vi läste abstract för att sålla ut de mest relevanta artiklarna för vår studie. Det resulterade då i att vi fick ett begränsat urval av artiklar som vi läste mer djupgående och därefter valdes nio av dessa artiklar ut som ansågs vara av relevans för studien. Artiklarna är både
internationella och nationella då forskning inom studiens område är begränsat i Sverige. De internationella artiklarna anser vi relevanta även i svensk kontext då de belyser svårigheter med att beakta ett barnperspektiv i utredningar. Vi valde att hålla oss till artiklar som inte var äldre än 10 år, med undantag från en artikel, denna begränsning gjordes för att forskningen ska vara relativt ny och att det ska stämma överens med den verkliga praktiken så gott det går.
2.1 Barnperspektivet och barnets bästa
Barnperspektivet är ett begrepp som diskuteras och används mycket inom socialtjänsten och även inom forskning. Socialsekreterare som kommer i kontakt med barn eller genomför en utredning som berör barn, ska ta hänsyn till och beakta barnperspektivet. Socialstyrelsen (2012) beskriver att vad som är barnets bästa inte alltid är helt enkelt att definiera och det är ett begrepp som får olika innebörd beroende på hur personen uppfattar barnets behov. Barnens bästa belyses genom Bergnehr (2019) som beskriver att barnperspektivet och barns perspektiv diskuteras flitigt och det finns olika tolkningar kring hur begreppen ska förstås och tillämpas i praktiken. Barns perspektiv kan förklaras genom att det är vad barnet själv ser, barnets egna berättelser och erfarenheter, som barnet själv ger uttryck för. Barns perspektiv kan enbart nås genom barnen själva och vuxna bör sträva efter att ha förståelse för barns perspektiv. För att få en ökad förståelse ska vuxna lyssna och låta barnen själv komma till tals och berätta om egna erfarenheter, tankar och känslor. Detta bör gälla i alla verksamheter och organisationer som arbetar med eller kommer i kontakt med barn. Det framkommer dock enligt Rädda barnen (2017) att barn inte blir lyssnade till i någon större utsträckning när det gäller bostadsfrågor och att det finns en avsaknad av barns perspektiv i bostadsfrågor.
Archard och Skivenes (2009) har gjort en studie där två fall jämförs, ett i Norge och ett i England för att undersöka hur barnets bästa har beaktats. Att främja barnets bästa och låta barnen uttrycka sina åsikter är enligt Archard och Skivenes två åtaganden som bör tillämpas i alla verksamheter och organisationer som arbetar med barn. Trots att detta finns med i Barnkonventionen, menar Archard och Skivenes, att problem kan uppstå i dess
implementering i verksamheterna. Archard och Skivenes menar att vuxna kan göra det som de tror är bäst för barnet, oavsett om barnet själv kan ha uttryckt en annan åsikt kring frågan, vilket kan anses problematiskt då barns åsikter inte synliggörs. Studien belyser svårigheten att beakta barnets bästa och att det är viktigt att fundera över vem och i vilken kontext som bedömningarna görs.
van Bijleveld, Dedding och Bunders-Aelen (2015) har genomfört en litteraturöversikt som syftar till att belysa både barns och socialsekreterares perspektiv kring vad som kan hindra eller möjliggöra barns delaktighet inom socialtjänsten. Studien understryker vikten av att barn ska vara delaktiga i sina utredningar medan socialsekreterare och ärendehandläggare finner situationer när det är enligt deras åsikt opassande för barn att delta. Dessa
invändningar beror mestadels på tanken av att barn behöver vuxnas skydd och en
okunnighet finns hos de professionella kring vad deltagande för barnet kan innebära. van Bijleveld m.fl. menar att socialsekreterare bör istället stärka barnens delaktighet och få en förståelse kring att de är kunniga sociala aktörer. McCafferty (2017) beskriver att artikel 12 och 13 i FN:s konvention om barns rättigheter fastställer att barn och unga har rätt att delta i beslutsfattande som har en inverkan på deras liv. I en litteraturstudie från USA gjord av McCafferty belyses även där att socialsekreterare kan uppleva svårigheter i att implementera barns röster i beslutsfattande. Att involvera barnet i beslutsprocessen kan vara komplext och det framkommer att det finns en avsaknad av kunskap hos socialsekreterare om barns rättigheter och vad barnets bästa innebär, vilket kan bidra till att barn inte blir lika delaktiga.
I artikel 12 i Barnkonventionen benämns det som att barnet har rätt att uttrycka sin åsikt utifrån sin ålder och mognad. McCafferty belyser att det inte finns några kriterier eller riktlinjer att följa vid bedömning av barnets ålder och mognad, vilket innebär ytterligare problematik vid implementering av artikel 12 i beslutsprocesser. van Bijleveld m.fl. beskriver att flera studier har belyst att barns delaktighet kan leda till att barnet får en bättre
självkänsla när den får känna sig delaktig i beslut som gäller dennes liv. van Bijleveld m.fl. påvisar i sina resultat att tankesättet att göra barn delaktiga finns bland socialsekreterare men att det kan vara svårt att omvandla till praktiken. Varför det kan vara svårt att
implementera beskrivs genom en bristande gemensam förståelse till vad barns delaktighet betecknas av. van Bijleveld m.fl. menar att socialsekreterare tolkar begreppet delaktighet på olika sätt. En tolkning av vad delaktighet kan innebära är att barnet själv ges möjlighet till att berätta och uttrycka sina åsikter. En annan tolkning kan vara att det räcker att ge nödvändig information till barnet för att barnet ska anses vara delaktig i beslutsprocessen. Ytterligare en tolkning kan vara att det räcker att “se” barnet för att barnet ska anses vara delaktig.
van Bijleveld m.fl. (2015) menar att barnen ska ges möjlighet att vara delaktiga i ärenden som rör denne själv är något som kan ses som en rättighet, då det handlar om barnets liv och då bör de ha rätt att uttrycka sina åsikter. van Bijleveld m.fl. belyser även att barnet kan bidra med viktig information till ärendet, som möjligtvis skulle saknas om enbart den vuxnes perspektiv lyssnades till. Detta är något som ofta görs i utredningar och Bergnehr (2019) beskriver att barnens åsikter ofta belyses genom en vuxen.
2.1.1 Hemlöshet ur ett barnperspektiv
Familjer som lever i hemlöshet kan stå inför många utmaningar och barn kan drabbas extra hårt av att leva under sådana förhållanden. Paquette och Bassuk (2009) har gjort en
litteraturöversikt i USA för att fastställa vilka egenskaper och utmaningar barnfamiljer som lever i en hemlös situation kan uppleva. Det framkommer att barn i hemlöshet kan påverkas negativt kopplat till deras utveckling och hälsa. Paquette och Bassuk beskriver att föräldrar har i uppgift att skydda sina barn och tillgodose kärlek och trygghet till barnet. Hemlöshet kan påverka föräldrarnas förmåga att kunna uppfylla dessa krav och det i sig kan påverka barnets hälsa och utveckling. (Paquette & Bassuk, 2009) Paquette och Bassuk belyser att föräldrar i hemlöshet ofta är i behov av stöd och hjälp och att de ofta har andra svårigheter exempelvis arbetslöshet, ekonomiska problem eller psykiska problem. Det beskrivs att föräldrar ofta lever under stress då de ska försöka tillgodose barnets behov och samtidigt söka bostad, då det ofta är ett krav från socialtjänsten.
Tilbury, Walsh och Osmond (2016) har genomfört en litteraturstudie om hur barns behov identifieras och bemöts av socialtjänstens i ärenden som rör “vuxnas problem”, men som ändå berör barnen. Artikeln är från Australien och bygger på studier från olika länder och det bör finnas i åtanke, men den känns ändå lämplig att använda, då den belyser och fokuserar på hur barn kan påverkas av hemlöshet. I artikeln definieras hemlöshet som ett
“vuxenproblem” och att det kan finnas olika faktorer till att familjen hamnat i situationen. Precis som Paquette och Bassuk (2009) lyfter även Tilbury m.fl upp att hemlöshet kan orsaka skada för barnet, både på lång och kort sikt. Det beskrivs att barn har känt en saknad av att
prata med någon om sin svåra situation trots att hemlösheten har haft en negativ effekt för barnet. Tilbury m.fl. anser att det är viktigt att barns behov och upplevelser av hemlöshet bör beaktas i bostadsfrågor trots att det är en fråga som från början är ett “vuxenproblem”. Detta påstående stärks då det framkommit ur en rapport av Rädda barnen (2017) som belyser att barns röster inom både bostadspolitiken och bostadsfrågor uppmärksammas för lite, trots att det framkommer att barn även drabbas av hemlöshetens konsekvenser.
2.2 Handlingsutrymme och dilemman
I en enkätstudie av Wörlén (2010) är syftet att undersöka vad tjänstemän och politiker uppfattar som betydelsefulla faktorer för beslutsfattande och hur de upplever sitt eget handlingsutrymme. Vid diskussioner kring handlingsutrymme nämns ofta begreppet gräsrotsbyråkrat. I artikeln beskrivs gräsrotsbyråkrat utifrån att tjänstemännen har ett visst handlingsutrymme, vilket då kan medföra att de har rätt att bestämma vem som kan
erbjudas hjälp och i vilken utsträckning. Resultatet beskrivs som paradoxalt i och med att artikeln också belyser att handlingsfriheten inte är oändlig utan är begränsad av bland annat lagar och regler som tjänstemännen måste förhålla sig till. Wörlén benämner att det finns en rad olika betydelsefulla faktorer inom ramen för handlingsutrymme vid beslut. Dessa
faktorer är: interna regler och riktlinjer, lagstiftning, direktiv från chef ochledning, brukarnas synpunkter, politikernas uttalade mål, sparsmål, din egen professionella uppfattning och din personliga uppfattning. Dessa olika faktorer skriver Wörlén kan bidra till att skapa
svårigheter och komplexa dilemman kopplat till beslutsprocesser.
I en intervjustudie med 23 socialarbetare av Marttila, Johansson,Whitehead och Boström (2012) beskrivs det att socialsekreterarna i Sverige har ett relativt stort handlingsutrymme, men som är styrt av regler och lagar som har fattats på politisk nivå. Hjörne, Juhila och van Nijnatten (2010) har genomfört en litteraturöversikt där de beskriver att gräsrotsbyråkrater levererar tjänster till samhället och möter medborgare i personliga möten, ansikte mot ansikte. Hjörne m.fl. menar att i arbete med människor uppstår det ofta dilemman, som både kan vara personliga men också vara kopplade till organisationens regler och ramverk. Hjörne m.fl. menar att gräsrotsbyråkrater ställs inför olika dilemman i utförandet av att ge stöd och hjälp. Marttila m.fl. beskriver att ett problem som socialsekreterare ofta upplever i arbetet är att hantera den dubbla rollen som medkommer. Den dubbla rollen innebär att agera i en maktposition gentemot klienten och samtidigt inkludera stöd och hjälp. Socialsekreteraren har lagar och regler att förhåll sig till och dessa stämmer ofta inte överens med klienternas egna förväntningar och förhoppningar. Hjörne m.fl. belyser också dilemmat mellan lyhördhet och standardisering. Det innebär balansen mellan ett klientcentrerat arbetssätt, som tar hänsyn till klientens egna önskemål och att behandla alla klienter likadant utifrån organisationens regler och resurser. Det kan förklaras såsom att socialsekreterare har dubbla roller, dels att ta hänsyn till klientens preferenser och dels att ta hänsyn och följa
organisationens riktlinjer. Det är i sådana situationer dilemman kopplat till förhållandet mellan klient och organisation kan uppstå. De socialsekreterare som har mindre erfarenhet av yrket, enligt Marttila m.fl. upplever ofta att den dubbla rollen är svårare att hantera. De
upplever även att de ibland behöver gå emot sina egna värderingar och principer, för att det är organisationens regler och riktlinjer som styr arbetet.
3 TEORETISKA PERSPEKTIV OCH BEGREPP
3.1 Handlingsutrymme
Handlingsutrymme är ett komplext begrepp som kan tolkas olika av olika handläggare. Det går att förklaras som det utrymme som finns kvar att förhålla sig till efter att ha beaktat organisationens riktlinjer och regler. Svensson, Johansson och Laanemets (2008) beskriver handlingsutrymme som den möjlighet som finns för socialsekreteraren att välja och agera utifrån det utrymme som finns mellan verksamhetens regler och riktlinjer. Svensson m.fl. beskriver innebörden av detta ’mellan’ på följande sätt: ”Det är alltså inte reglerna eller avsaknaden av regler som är handlingsutrymmet, det är möjligheten att agera mellan regler” (2008, s. 24-25). Det betyder enligt Svensson m.fl. att trots att det finns strikta regler att följa så har den enskilde socialsekreteraren ändå ofta en möjlighet att tolka och vara flexibel i enskilda ärenden och ges alltså utrymme till en viss frihet i bedömningar. Svensson m.fl. nämner också att regler och lagar kopplat till socialt arbete sällan är precisa och kvarlämnar ofta plats för socialsekreterarna att göra egna tolkningar. De diskuterar också begreppet byråkratiidealet som handlar om en strävan efter att socialsekreterarnas tolkning av lagar, regler och riktlinjer inte ska skilja sig åt för mycket. Det för att mottagaren ska veta vad denne kan bli erbjuden och vilka rättigheter hen har. Det kan upplevas motsägelsefullt då bedömningar i praktiken ofta skiljer sig åt beroende på vem som tolkar och sedan gör
bedömningen. I och med att byråkratiidealet är svårt att leva upp till och att socialsekreterare möter utmaningar i arbetet kan det bidra till att dilemman skapas. Dessa dilemman kan skapas för att socialsekreteraren måste förhålla sig till både regler och rutiner men också se till de mänskliga behoven. Utöver organisationens regler och riktlinjer finns det andra faktorer som spelar in på handlingsutrymmet och dessa förklarar Svensson m.fl. är rutiner, professionella tolkningar, traditioner och samspelet mellan klient och socialarbetare. Dessa faktorer kan också göra det svårt för socialsekreteraren att se till alla aspekter i arbetet och gör att klientens egen önskan inte enbart kan tas hänsyn till. Svensson m.fl. belyser att handlingsutrymme är kopplat till Michael Lipskys begrepp street-level bureaucrats.
3.2 Begreppet gräsrotsbyråkrat
Lipskys begrepp street-level bureaucrats kan översättas till svenska som: gräsrotsbyråkrater, frontlinjebyråkrat eller gatubyråkrat. Vi kommer fortsättningsvis att använda begreppet gräsrotsbyråkrat i studien då vi refererar till Lipskys begrepp. Lipsky (2010) beskriver att
offentligt anställda tjänstemän, såsom poliser, lärare och socialarbetare, kan förklaras som gräsrotsbyråkrater eftersom de möter individer ansikte mot ansikte och tillhandahåller tjänster till medborgarna. Gräsrotsbyråkrater har ett handlingsutrymme som är begränsat av politiska och organisatoriska regler och riktlinjer. Gräsrotsbyråkratens position kan förklaras vara mycket komplex, då bedömningen både ska ta hänsyn till klientens individuella
önskemål och behov och samtidigt följa organisationens ofta tydliga riktlinjer och regler kring bedömningar. Dilemma som uppstår kan handla om att den professionella både ska agera som medmänniska men under strikta förhållanden som kantas av organisationens regler.
Lipsky (2010) diskuterar begreppet “discretion”, som på svenska skulle kunna översättas till handlingsutrymme. Byråkrater på gatunivå har enligt Lipsky ett relativt stort
handlingsutrymme att tolka och bedöma de insatser som organisationen har att erbjuda till klienterna. Lipsky beskriver att många av de dilemman och problem som kan uppkomma i samband med byråkraters arbete skulle kunna elimineras om handlingsutrymmet begränsas eller försvann. Dock beskrivs det vidare att det nästintill skulle vara omöjligt då
gräsrotsbyråkratens arbete karaktäriseras av att ha en viss handlingsfrihet. Lipsky menar vidare att det är svårt att utarbeta en specifik “handlingsplan” eller modell som går att använda i alla klientmöten. Gräsrotsbyråkrater arbetar med individer som är unika och har egna behov, vilket gör att alla individer inte kan behandlas på samma sätt.
Handlingsutrymmet är något som skapas genom att den professionella har en möjlighet att tolka och tillämpa organisationens lagar och regler utifrån varje klient och dennes behov.
4 METOD OCH MATERIAL
4.1 Forskningsdesign
I denna studie har en kvalitativ forskningsdesign använts då syftet är att undersöka hur socialsekreterare på en bostadssocial enhet beaktar barnperspektivet i utredningar om långsiktigt boende och hur socialsekreterarna upplever sitt handlingsutrymme. Kvalitativa undersökningar enligt Larsson (2005) ger beskrivande data och fokuserar på individers erfarenheter, egna berättelser och upplevelser. Vi har därför valt att använda en kvalitativ metod i detta arbete. I en kvalitativ studie beskriver Larsson att undersökaren strävar att uppnå kunskap utifrån individens egna upplevelser. Detta ger forskaren ett visst utrymme för tolkning och Bryman (2011) beskriver att det finns olika tolkningsperspektiv och
hermeneutik är ett sådant tolkningsperspektiv.
Hermeneutik är en form av tolkning som innebär att skapa förståelse, det kan dels vara i bild och text och dels för det mänskliga beteendet och individens handling. Ett viktigt begrepp inom hermeneutiken som används för att beskriva tolkningen är den hermeneutiska cirkeln.
Larsson (2005) beskriver att förståelse för det fenomen som undersöks bildas genom en process mellan tidigare förförståelse och den nya tolkningen. Detta i sin tur leder till ny kunskap och förståelse för fenomenet. Vi kommer i detta arbete utgå från ett hermeneutiskt tolkningsperspektiv för att få en förståelse för hur socialsekreterarna beaktar ett
barnperspektiv. Inför detta arbete hade vi en viss förförståelse och kunskap kring forskningsområdet, dels genom att en av författarna har haft sin verksamhetsförlagda utbildning på enheten och dels genom den tidigare forskningen som har valts till studien. Den tidigare förförståelsen bestod mestadels av en förståelse av verksamhetens
arbetsuppgifter samt en viss förförståelse om att det kan finnas en viss svårighet i att beakta ett barnperspektiv i utredningar om boende. Genom förförståelsen, tidigare forskning och intervjupersonernas upplevelser samt erfarenheter har vi fått en större kännedom om hur socialsekreterarna beaktar ett barnperspektiv.
4.2 Urval
I studien har vi begränsat oss till att intervjua socialsekreterare från enbart en bostadssocial enhet i en mellanstor svensk kommun. Ett inklusionskriterium för att medverka i studien var att socialsekreteraren skulle arbeta i utredningsteamet på enheten och utreda ärenden om långsiktigt boende. De som arbetade på enhetens mottagning arbetar med andra frågor. Då de inte ansågs uppfylla inklusionskriteriet då de inte utreder långsiktigt boende valde vi att inte intervjua dem.
En av författarna till studien har genomfört sin verksamhetsförlagda utbildning på denna bostadssociala enhet och genom detta väcktes intresse för att studera hur ett barnperspektiv beaktas i utredningar av bostad. Utifrån förståelsen som en av oss hade så är enheten relativt ny när det kommer till bostadssociala frågor och därför har vi valt att begränsa studien till endast denna enhet, då det kan anses vara intressant att få en förståelse för hur de beaktar ett barnperspektiv. Mycket har hänt efter att uppsatsförfattaren gjorde den verksamhetsförlagda praktiken, då barnkonventionen lagstadgades 1 januari 2020. Då lagen är relativt ny kan det ha kommit nya riktlinjer som enheten måste följa och därmed såg vi det som intressant att undersöka socialsekreterares upplevelser av att beakta ett barnperspektiv i utredningar om långsiktigt boende. Vidare problematisering kring detta kommer att tas upp i
metoddiskussionen.
För att hitta respondenter till studien har vi valt att använda oss av ett målinriktat- och ett snöbollsurval. Ett målinriktat urval enligt Bryman (2011) innebär att lämpliga personer väljs ut på ett strategiskt sätt och personerna ska vara relevanta för studiens syfte. I och med att studien riktar sig mot att intervjua socialsekreterare på en specifik enhet som arbetar på utredningsteamet, valde vi att använda oss av ett målinriktat urval. Kontakt togs via mail med en socialsekreterare från enheten som fick information om studiens syfte och
frågeställningar. Socialsekreteraren tog kontakt med närmsta chef för att få godkännande att delta i studien. När godkännandet av chefen hade inhämtats, genomfördes ett snöbollsurval där personen i fråga skickade vidare information till flera socialsekreterare för att hitta fler intervjupersoner. Enligt Bryman innebär ett snöbollsurval att en person eller en mindre
grupp kontaktas som sedan används för att hitta fler respondenter. Det resulterade i att vi kom i kontakt med fem respondenter som ville ställa upp och genomföra en intervju.
4.3 Datainsamling
I en kvalitativ metod kan datainsamling genomföras på olika sätt och Larsson (2005) beskriver att ett sätt är öppna intervjuer där respondenten får svara på frågor utifrån sina egna tankar, känslor och erfarenheter. I denna studie har semistrukturerade intervjuer genomförts med fem respondenter. Fyra intervjuer genomfördes digitalt via Zoom och den femte var en telefonintervju och skälet till detta var för att respondenterna själva valt det. En av författarna genomförde intervjun och den andra författaren observerade under
intervjutillfället. Innan intervjuernas gång var intervjuaren noga med att tala om studiens syfte och berätta om de forskningsetiska principerna och på vilket sätt dessa skulle beaktas. Samtycke till att spela in intervjuerna inhämtades av respondenterna och de fick information om att ljudinspelningarna kommer att raderas efter transkribering. Intervjuerna varade i cirka 30 minuter.
Det finns olika sätt att göra kvalitativa intervjuer på och vi valde att använda oss av
semistrukturerade intervjuer. I semistrukturerade intervjuer används en intervjuguide som är grunden till de öppna intervjufrågorna. Att genomföra en sådan typ av intervju innebär att förhålla sig till specifika teman och frågeställningar där intervjupersonen får relativt stort utrymme att skildra sitt svar. (Bryman, 2011) Intervjuerna började med några korta bakgrundsfrågor och fortsatte därefter med öppna frågor kopplat till studiens syfte. Intervjuguiden var strukturerad genom två olika teman: barnperspektiv och
handlingsutrymme. Varje tema hade ett antal underfrågor där socialsekreteraren fick möjlighet att berätta utifrån sina erfarenheter, tankar och upplevelser (se bilaga B).
4.4 Analysmetod
Det finns olika sätt att genomföra en kvalitativ analys och Larsson (2005) beskriver att en sådan analys kan vara svår att genomföra då det inte finns några specifika riktlinjer eller principer att följa. För att analysera resultatet från intervjuerna har vi använt en tematisk analys där vi tagit fram kodord och centrala teman. Enligt Bryman (2011) innebär en tematisk analys att ta fram teman som är utmärkande för alla intervjuer. Det finns två olika tillvägagångssätt för att ta fram teman och Bryman beskriver att det kan vara genom
Framework som bygger på en matrisbaserad metod för att ta fram subteman och teman. Det andra tillvägagångssättet handlar om att forskaren letar efter utvalda kategorier som
exempelvis återkommande teman och likheter eller skillnader mellan intervjuerna, detta sätt är framtaget av Ryan och Bernard (citerad i Bryman, 2011). För att ta fram teman så valde vi Ryan och Bernards tillvägagångssätt för att vi var intresserade av att finna likheter och skillnader mellan intervjupersonernas svar.
Bryman (2011) menar på att ett första steg i en analys är kodning för att få fram kodord ur det insamlade data och därav få ut teman och mönster. Ett första steg i kodningsprocessen är att gå igenom den transkriberade texten av intervjuerna, utan att kommentera data. Nästa steg är att läsa materialet ytterligare en gång, men då göra noteringar och ta fram relevanta kodord ur texten. Utifrån kodning av samtliga intervjuer togs kodord fram och dessa var: riktlinjer, team, barn, familj, utredning, delegation, chefen, kriterier, specifika svårigheter, bedömning, delaktighet, bostad, godtyckligt, barnkonventionen, hinder, handlingsutrymme, komplext, barnets bästa, barnets behov och bostadsmarknad. När kodorden är framtagna är nästa steg i analysen att ta fram mer övergripande mönster och teman och dessa tre teman är: förändrade riktlinjer, handlingsutrymme och dilemman för socialsekreterare,
barnperspektivet och föräldraansvaret.
4.5 Tillförlitlighet
I kvalitativa studier diskuteras inte reliabilitet och validitet på samma sätt som i kvantitativ metod. Larsson (2005) beskriver att reliabiliteten och validiteten i en kvalitativ studie kan vara svår att diskutera då en kvalitativ studie vill beskriva ett fenomen snarare än att mäta det. Bryman (2011) beskriver att tillförlitlighet är ett begrepp som brukar ersätta reliabilitet och validitet i kvalitativa studier. Tillförlitlighet består av fyra olika underrubriker:
trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka och konfirmera.
För att säkerhetsställa trovärdighet i ett forskningsresultat menar Bryman (2011) att det görs genom att följa de regler som finns inom ramen av forskning. Det handlar bland annat om att följa de forskningsetiska principerna som finns inom forskning och vi har i enlighet med dessa principer skickat ut ett missivbrev (se bilaga A) till intervjupersonerna där de har fått information kring studien. Utöver det för att få en större trovärdighet så ska en återkoppling till de respondenter som deltagit i forskningen ske för att säkerhetsställa att deras verklighet stämmer överens med det som forskaren redogjort för.
I en kvalitativ metod är det svårt att generalisera ett resultat, eftersom en sådan
undersökning ofta är liten och enbart innehåller resultat från några få personers erfarenheter och upplevelser. I en kvalitativ metod kan istället begreppet överförbarhet användas. Bryman (2011) diskuterar överförbarhet som ett begrepp där fokus ligger i djupgående beskrivningar där resultat kan användas och överföras till liknande kontexter och miljöer. Detta har vi beaktat i studien genom att vi strävat efter att ge en ingående och en så korrekt bild av den insamlade empirin som möjligt för att resultatet ska kunna användas i andra liknande sammanhang.
Pålitlighet i en studie handlar om att följa alla steg av forskningsprocessen för att uppnå tillförlitliga och pålitliga resultat. Detta beskriver Bryman (2011) kan uppnås via transparens som innebär att forskaren följer forskningsprocessens alla steg och att forskaren på ett utförligt sätt ska beskriva tillvägagångssättet i varje steg. Forskningsprocessens steg är problemformulering, urvalsprocessen, insamling av data, teorier, tidigare forskning,
diskussion och slutsatser. För att förhålla oss till detta så har vi så gott det går försökt att följa alla steg och vi har på ett ingående sätt försökt beskriva tillvägagångssättet i varje fas genom
studiens gång. Enligt Bryman (2011) är det viktigt att förhålla sig objektivt i forskning, men beskriver att det däremot kan vara svårt att förhålla sig helt objektivt. Under studiens gång har det varit av vikt att beakta denna aspekt och därmed försöka koppla bort egna
värderingar som skulle kunna påverka utfallet av studien. Detta har tagits hänsyn genom att bland annat den författare som inte genomfört sin verksamhetsförlagda utbildning på enheten har hållit i intervjuerna och att den andra författaren var observant. Vi är medvetna om riskerna kring att välja en verksamhet som är bekant, men hänsyn till detta har tagits på olika sätt, dels genom det vi tidigare nämnt om intervjusituationen och dels genom att problematisera för- och nackdelar med att ha en viss förförståelse.
4.6 Etiska forskningsprinciper och överväganden
Etik och etiska frågeställningar aktualiseras i samhällsvetenskapliga undersökningar och det finns vissa etiska krav som forskare behöver förhålla sig till. Bryman (2011) beskriver att det finns fyra huvudkrav som behöver följas när en undersökning genomförs inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Dessa krav kallas: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet handlar om att du som forskare ska tala om undersökningens syfte för de respondenter som ska delta i
undersökningen. Respondenterna ska även få information gällande frivilligheten och att de därmed kan avbryta sin medverkan närsomhelst, de har själva rätten att bestämma över sitt deltagande och samtycke ska alltid inhämtas innan påbörjad medverkan. Under studiens gång har vi tagit hänsyn till de etiska aspekterna genom att bland annat skicka ut ett
missivbrev där vi förklarat de etiska principerna (se bilaga A), där vi betonar deras frivillighet och att deras medverkan kan avbrytas när som helst under studiens gång. Samtycke har inhämtats av intervjupersonerna både skriftligt via mail och muntligt via zoom eller telefon. Konfidentialitetskravet är en fråga i relation till offentlighet och sekretess, där alla uppgifter som inhämtas i en undersökning måste behandlas med konfidentialitet (Kvale & Brinkmann, 2014). Detta har beaktats dels genom att vi inte har nämnt namnet på kommunen där
studien är genomförd och dels genom att intervjupersonerna under resultatpresentationen fått beteckning intervjuperson 1–5. Detta för att det inte ska gå att härleda vem personen är eller på vilken arbetsplats hen arbetar på. Nyttjandekravet innebär att all insamlad data kring enskilda personer måste nyttjas endast för forskningsändamål. Det betyder att den insamlade data inte får lånas ut eller användas för kommersiellt bruk och inte användas till något annat syfte som är icke-vetenskapligt (Bryman, 2011). Vi har tagit hänsyn till detta genom att vi raderat ljudinspelningarna efter transkribering och att vi inte har lämnat ut material till någon utomstående och att data endast har använts till forskningsändamål.
Vi har gjort överväganden för att förhålla oss etiskt korrekt under processens gång. En viktig aspekt enligt Berg Wikander (2005) är att skapa en bra atmosfär under intervjun där
respondenten känner sig trygg och inte upplever oro över att medverka. Detta beaktade vi genom att respondenterna själva fick bestämma hur de ville genomföra intervjun för att de skulle känna sig trygga under tillfället. I och med den rådande situationen i Sverige och i världen med Covid-19 pandemin känner vi att det var ännu viktigare för respondenterna att
själva välja intervjuform, där de fick välja mellan att ha ett verkligt möte, digitalt eller över telefon. Eftersom att en av författarna tidigare har haft sin verksamhetsförlagda utbildning på enheten och är bekant med respondenterna valde vi att låta den andra författaren som inte är bekant med personerna att genomföra intervjuerna och den andra var observatör. Innan intervjuerna fick respondenterna frågan kring om de ansåg att det var okej att båda författarna var med, detta för att respondenterna inte skulle känna sig obekväma med situationen eller att undvika att svara på vissa frågor.
5 RESULTAT
I det här avsnittet kommer resultatet från intervjuerna att redovisas. Utifrån intervjuerna framkommer det att enheten består av tre olika team, mottagning, flyktingteamet och utredningsteamet. Då vi enbart har intervjuat socialsekreterare från utredningsteamet kommer en förklaring på teamets arbete att förklaras nedan. Socialsekreterarna har tre huvuduppgifter: uppföljningar, förebyggande arbete och utredningar om långsiktigt boende. Uppföljning innebär att socialsekreterarna var tredje månad följer upp de ärenden där personer har blivit beviljad bostad av enheten. Det förebyggande arbetet handlar om att motverka avhysningar och den sista huvuduppgiften handlar om att utreda rätten till boende eller inte.
5.1 Förändrade riktlinjer
Resultatet från intervjuerna visar att socialsekreterarna har riktlinjer att förhålla sig till i utredningar och att kriterier måste vara uppfyllda för att klienterna ska beviljas bostad. Intervjuperson 1 beskriver att ett kriterium de tittar på är om den enskilde eller familjen är helt bostadslös och om de har varit det under en längre period. Hen beskriver att
bostadssociala enheten är sista utvägen och att personen ska ha gjort allt den själv kan för att lösa sin situation innan denne kan bli beviljad hjälp. Det innebär att klienten ska visa att hen på egen hand söker så mycket lägenheter hen kan, har skrivit in sig hos alla hyresvärdar i kommunen. Slutligen uppmanas klienterna att vidga sina vyer och söka bostad även i andra kommuner. Intervjuperson 3 nämner att det är andra kriterier som också behöver vara uppfyllda och det är att personen ska ha skulder, tillhöra en utsatt grupp, vara i behov av stöd och uppföljning av socialtjänsten i ett kommande boende samt ha specifika svårigheter. Intervjuperson 3 nämner att det är höga kriterier att uppfylla och att personen måste befinna sig i en utsatt situation för att bli beviljad hjälp av enheten. Det räcker inte att enbart uppfylla ett av kriterierna utan personen måste uppfylla alla kriterierna för att bli beviljad bostad. Intervjuperson 2 uppger att riktlinjerna blivit hårdare vilket innebär att bostäder inte beviljas i samma utsträckning som tidigare:
Vi har ju våra politikers riktlinjer som vi måste följa och de har blivit liksom skärpta... du måste uppfylla vissa kriterier... du måste stå helt utan bostad, ha stora specifika svårigheter att skaffa egen bostad, du ska ha skulder, det finns flera olika saker som man måste uppfylla. Och det har inte varit så exakt tidigare, det har inte varit så specifikt som det är nu, det är det sista året som det har blivit mycket hårdare eller vad man ska säga (Intervjuperson 2).
Vi tolkar citatet att de nya riktlinjerna påverkat i vilken utsträckning socialsekreterarna kan bevilja klienterna boende. Intervjuperson 4 berättar att de tidigare kunde bevilja barnfamiljer boende endast utifrån ett barnperspektiv, vilket de inte kan göra längre. Att ett barn kan ha mått dåligt av att exempelvis bo på vandrarhem och behöva åka buss i flera timmar för att ta sig till sin skola kunde tidigare utgöra skäl för att bevilja familjen en bostad. Idag ser det annorlunda ut då föräldrarna måste uppfylla de tidigare nämnda kriterierna för att familjen ska bli beviljad bostad. Denna förändring menar intervjuperson 4 har lett till att möjligheten att beakta barnperspektivet försämrats, det kan inte ta hänsyn till det på samma sätt.
Intervjuperson 2 förklarar att barnperspektivet idag inte utgör en grund i bedömningen och menar: “Det är ju liksom borta nu, det vägs inte in överhuvudtaget liksom.” Det framkommer i intervjuerna att de nya riktlinjerna har blivit hårdare och att barnperspektivet inte finns med på samma sätt i de nya riktlinjerna.
En röd tråd som vi ser i intervjuerna är att det finns delade åsikter gällande de nya riktlinjerna och det beskrivs som både bra och dåligt att det skett en förändring.
Intervjuperson 1 beskriver att det är bra att riktlinjerna har förändrats för att det har blivit tydligare om vilka som faktiskt ska få hjälp och inte. Tidigare kunde det ha varit lite
godtyckligt och känslor kunde påverka bedömningarna. Hen tror dock att det nu finns en risk att de missar familjer som tidigare fått hjälp utifrån ett barnperspektiv och funderar kring vart dessa familjer nu tagit vägen. Utifrån vår tolkning går det att uttyda att intervjuperson 3 anser att riktlinjerna har blivit bra med tanke på att hen anser att enheten tidigare var lite för generösa och beviljade bostad till de flesta som hade barn. Idag anser hen att det är mer tydligt vem som ska få hjälp, men nämner dock att riktlinjerna idag kan vara lite för hårda men att det är en trygghet med tydliga riktlinjer:
Jag tycker det är bra att de har blivit tydligare, tidigare kunde det vara att…ja men då fattade vi beslut själva, inte chefen som fattade beslut, det kunde ju vara väldigt godtyckligt, beroende på vilken handläggare som utredde, så på det viset tycker jag att det är bättre, vi har en bättre samsyn idag. Sen tycker jag ju liksom att det kanske har blivit för hårt, men som handläggare känner man sig tryggare när man har tydliga riktlinjer på vad som gäller (Intervjuperson 3). Intervjuperson 3 framför att riktlinjerna har bidragit till att teamet har en bättre samsyn och det innebär att socialsekreterarna måste ha en gemensam mening i ett ärende innan förslag på beslut lämnas till enhetschefen. Intervjuperson 2 uttrycker att hen också anser att de förändrade riktlinjerna på ett vis har blivit tydligare, då hen upplever att de tidigare riktlinjerna kunde vara otydliga och att barnfamiljer kunde bli beviljad bostad på felaktiga grunder. Hen uttrycker att det trots allt är ett eget ansvar och att socialtjänsten inte kan hjälpa alla personer som står utan boende. Utöver det säger intervjuperson 2 att de nya riktlinjerna nu istället går helt åt andra hållet och överhuvudtaget inte tar hänsyn till
riktlinjerna och syftar till att det kan vara svårt att bedöma vad kriteriet specifika svårigheter faktiskt innebär:
Riktlinjerna har ju blivit mer tydliga än vad det var innan, innan var det liksom väldigt luddigt, sen kan jag tycka att det fortfarande fattas, till exempel specifika svårigheter, vad innebär det liksom, det är ganska luddigt formulerat och vi diskuterar hela tiden i gruppen, vad tänker vi att det är och vad det kan betyda och hur mycket ska olika saker vägas in när vi gör
bedömningar. Så jag tycker fortfarande att det är svårt, jag tycker inte att vi riktigt är framme där jag kanske tycker att vi borde vara, jag tycker att vi behöver diskutera mer för att få ett gemensamt synsätt (Intervjuperson 2).
Det går att uttyda av citatet att det inte finns någon tydlig definition på riktlinjerna och på vad de innebär och att hen anser att teamet skulle behöva ha en gemensam bild kring hur barnperspektivet ska tolkas. Intervjuperson 5 anser också att det är lite tudelat med de nya riktlinjerna och anser att barn kan hamna mitt emellan på ett sätt och glömmas bort. Hen anser att det känns otydligt hur de ska arbeta med barnperspektivet och hur de ska beakta det i utredningar samt förklarar att de inte har fått några tydliga riktlinjer på hur det ska beaktas.Gemensamt för intervjupersonerna är att de anser att riktlinjerna har blivit hårdare och att det inneburit ökade begränsningar för att beakta ett barnperspektiv.
5.2 Handlingsutrymme och dilemman för socialsekreterare
En stor del av intervjuerna bestod av frågor kring socialsekreterarnas handlingsutrymme, och deras upplevelser kring det kommer att behandlas i detta avsnitt.Intervjuperson 3 berättar att tidigare hade socialsekreterarna delegation på att fatta bifalls- och avslagsbeslut, men att de idag enbart kan fatta avslagsbeslut för att det endast är enhetschefen som har delegation på bifallsbeslut. Anledningen till att delegationen förändrades var för att kommunen hade ett budgetunderskott och då beslutade politikerna att delegationen skulle försvinna för flera handläggare inom kommunen:
…. men det vart ju så när det framkom att kommunen hade ett jätte budgetunderskott då ville politikerna ha mer insyn i vad vi gjorde, det handlade inte bara om oss…..de hade ju liksom ingen kolla på vart fan tar alla pengar vägen, vi går ju minus som bara den… då drog de in delegationen för många handläggare på olika enheter (Intervjuperson 3).
Utifrån citatet går det att tolka att en anledning till att delegationen ändrades handlade om ekonomiska skäl. Ökad kontroll av socialsekreterare genom indragen delegation på
bifallsbeslut beskrivs ha sin grund i att kommunen behöver spara in på insatser och resurser. I och med det menar intervjuperson 1 att dennes handlingsutrymme är begränsat och att hen inte kan göra det som hen själv vill för att hen måste förhålla sig till riktlinjerna och för att delegationen inte längre ligger på socialsekreterarna. Vidare beskriver intervjuperson 1 att en enskild socialsekreterare tidigare kunde bevilja bostad, trots att alla i teamet inte höll med om beslutet. Det kunde vara så att teamet hade olika åsikter kring en viss bedömning men i slutändan var det ändå socialsekreterarens egen bedömning som avgjorde. Idag räcker inte det då teamet behöver ha en samsyn. Intervjuperson 4 förklarar att samsynen i teamet är något som påverkar den enskildes handlingsutrymme, då dem i teamet kan ha delade åsikter
kring bedömningar av ärenden och förslag på beslut. En annan faktor som intervjuperson 4 tar upp som en begränsning i dennes handlingsutrymme är att det är chefen som tar beslut. Detta för att hen kan behöva gå emot det den själv anser är rätt och då mer eller mindre bli tvingad till att skriva ett beslut som hen kanske inte håller med om eftersom hen gjort en annan bedömning:
Det kan ju faktiskt vara så.. som det här exemplet som jag sa… om jag tycker att en klient ska få hjälp men jag får inte till den samsynen i teamet och enhetschefen tycker inte heller som mig, då ska jag ju stå för ett avslags beslut på pappret som jag egentligen inte står för. Jag blir mer eller mindre tvingad till det eftersom det är chefen som fattar det slutgiltiga beslutet det är ju inte jag... (Intervjuperson 4).
Vi tolkar detta uttalande som att det blir ett dilemma för socialsekreteraren då intervjuperson 4 upplever att hen måste gå emot sin egen bedömning. Det framkommer att intervjupersonen anser att delegationen ska ligga på socialsekreterarna själva och inte på chefen då hen
upplever att de fråntagits ansvaret att kunna stå för sina egna utredningar och beslut. Hen menar dock att en positiv konsekvens av att endast chefen har delegationen kan göra att rättssäkerheten kan öka. Intervjuperson 2 anser också att delegationen ska ligga på
socialsekreterarna och önskar att de skulle få det tillbaka, hen tror att det hade varit bättre så. Det framkommer att intervjuperson 2 upplever att handlingsutrymmet har minskat i och med att riktlinjerna har ändrats samt att chefen tar det slutgiltiga beslutet:
Det kommer ärenden där jag känner att jag… ja men de kanske inte uppfyller alla kriterier men att min sammanlagda bedömning är att vi ändå skulle behöva bevilja dem och då.. det känns inte liksom rätt att ge ett avslagsbeslut och man undrar vad som händer de här människorna om man ger de avslag. Och då känns det inte bra, så att ja… det är framförallt för att chefen har delegation liksom, så då minskar ju mitt handlingsutrymme.. ja det gör det ju och det känns jätte frustrerande ibland när man ser… när man tänker att den här personen verkligen behöver hjälp men jag kan inte göra så mycket… (Intervjuperson 2).
Utifrån citatet ges ett intryck av att intervjuperson 2 upplever att det känns frustrerande att inte kunna hjälpa en person eller barnfamilj som inte uppfyller samtliga kriterier, men där den sammanlagda bedömningen trots allt är att det finns svårigheter och ett stödbehov. Vidare berättar intervjuperson 2 att hen kan stöta på dilemman i sitt arbete kopplat till barnperspektivet och förklarar att det har hänt ett antal gånger. Hen beskriver att hen ibland har fått fatta beslut som inte alls känns bra utifrån barnets bästa och barnets behov och det för att riktlinjerna har blivit skärpts.
Intervjuperson 1 beskriver att det är ganska strikt för att ett beslut ska gå igenom, men upplever att det inte är något problem att få igenom sin bedömning om utredningen följer riktlinjerna och håller en hög kvalité. Vidare nämner intervjuperson 1 att hen aldrig haft ett ärende där hen har behövt gå emot chefen eller argumenterat för att få igenom ett beslut. Intervjuperson 1 anser att det är klokt att enhetschefen har delegation på att fatta beslut istället för att en enskild socialsekreterare ska vara den som fattar beslutet i sista hand. Hen beskriver att det blir mer rättssäkert om en person är beslutsfattare och anser att det
fungerar bra som det är. Intervjuperson 5 nämner att hen inte arbetet som socialsekreterare särskilt länge men anser att det är okej att chefen har delegation när det kommer till att bevilja boende, hen anser dock att de borde få tillbaka delegation som gäller uppföljningar.
Intervjuperson 3 upplever att det finns situationer som är tuffa där hen kan känna för
barnfamiljer som får avslag om långsiktigt boende. Hen poängterar att som socialsekreterare har de inte mandat att göra något i slutändan utan enbart ge förslag på beslut eftersom chefen gör den slutgiltiga bedömningen. Vidare beskriver intervjupersonen att chefen inte kommer bevilja beslutet om utredningen inte följer riktlinjerna och kriterierna eftersom att det är striktare nu och alla kriterier behöver vara uppfyllda. Intervjuperson 3 önskar att socialsekreterarna ska få tillbaka sin delegation och upplever att det känns tråkigt att inte få vara den som fattar beslut. Trots att intervjuperson 3 kan känna med barnfamiljerna så gör vi en tolkning utifrån intervjun att hen anser att det är bra att riktlinjerna blivit striktare då ansvaret enligt hen inte ligger på enheten att lösa bostadssituationen. Vi tolkar också att intervjuperson 3 anser att handlingsutrymmet inte är så begränsat som andra på enheten kan uppleva, där hen anser att det finns utrymme till att genomföra beslut utifrån individuella behovsbedömningar. Intervjuperson 3 anser att det alltid finns lite utrymme för att göra individuella bedömningar och intervjuperson 2 förklarar att det alltid finns möjlighet att boka in ett möte med chefen och motivera vad som gör att hen vill ge ett bifallsbeslut. Hen förklarar dock att det är ganska strikt och att det kan vara svårt att få gehör för individuella bedömningar. Intervjuperson 4 anser att det inte finns lika stort utrymme för individuella bedömningar på grund av riktlinjerna och att de numera måste ha samsyn i alla beslut. Intervjuperson 4 anser att individuella bedömningar är viktigt i socialtjänsten och anser att det borde finnas mer utrymme till att ta beslut utifrån individens behov. Att chefen har delegation menar intervjuperson 4 bidrar till att individuella bedömningar inte kan göras på samma sätt och att arbetet blir mer styrt: “Återigen med individuella bedömningar i
socialtjänsten tycker jag är jätteviktigt och de går ju förlorade när vi inte har delegation att fatta egna beslut”. Vi tolkar utifrån citatet att intervjuperson 4 känner att individuella bedömningar inte alls kan göras, vilket är intressant att fånga upp eftersom de råder delad mening kring frågan.
Sammanfattningsvis visar resultatet på att socialsekreterarna upplever ett begränsat
handlingsutrymme för att kunna beakta barnperspektivet. Utifrån vår tolkning kan detta dels bero på att delegationen inte längre ligger hos den enskilda socialsekreteraren och dels de förändrade riktlinjerna som bidrar till ett minskat handlingsutrymme.
5.3 Barnperspektivet
Under samtliga intervjuer fick socialsekreterarna svara på en fråga som handlade om vad barnperspektivet betyder för dem själva. Vi fick varierande svar och det är tydligt att barnperspektivet har olika betydelse för de intervjuade socialsekreterarna.
När intervjuperson 3 fick frågan nämner hen riktlinjerna som enheten arbetar utifrån och påpekar hur de har förändrats. Intervjuperson 3 framförde därmed egentligen inte vad barnperspektivet betyder för hen själv, utan gick mer in på vad riktlinjerna innebär kopplat till ett barnperspektiv. Intervjuperson 3 nämner ändå att barn aldrig får bo på gatan och att enheten kan bevilja något som kallas för akut logi. Akut logi beskrivs som ett vandrarhems
liknande boende där personer kan bo tillfälligt. Intervjuperson 3 framför att det kan finnas åsikter kring detta utifrån ett barnperspektiv:
...jag menar visst kan man ha åsikter om det, men å andra sidan, vi är ingen bostadsmarknad, vi är ingen hyresvärd i den bemärkelsen utan det ligger ju på den öppna bostadsmarknaden, så visst det är kluvet… det är ingen bra miljö för barnen att bo under så lång tid på vandrarhems liknande ställen (Intervjuperson 3).
Det beskrivs att det kan upplevas kluvet men intervjuperson 3 poängterar att enheten inte är en bostadsmarknad eller hyresvärd i den bemärkelsen, utan att det ligger på föräldern själv att finna en bostad på den öppna bostadsmarknaden. Vi tolkar det som att intervjuperson 3 anser att vandrarhemsliknande boendemiljöer inte är bra för barn att bo i under en längre tid, men att hen samtidigt anser att det i första hand är förälderns ansvar att skapa en bra tillvaro för sitt barn.
Intervjuperson 2 och 4 anser båda att frågan om barnperspektivet är viktigt men att det kan vara svårt att ta hänsyn till i deras arbete. Intervjuperson 2 svarar att det är viktigt med barn och barnperspektivet och att hen tidigare har arbetat på barn- och ungdomskontor, så hen anser personligen att barnen alltid ska lyssnas till. Intervjuperson 2 nämner att ett
barnperspektiv för hen innebär att ta hänsyn till barnen och göra dem delaktiga i
utredningar: “Men för mig personligen betyder det att man lyssnar på barnen och vad de har att säga och väger in det i olika utredningar och bedömningar i arbetet”. Utifrån det citatet tolkar vi det som att ett barnperspektiv väger tungt för intervjuperson 2, där hen vill
involvera barnen i utredningarna. Intervjuperson 4 förklarar att ett barnperspektiv enligt hen innebär att se till barnets bästa och barnets behov och inte enbart utreda föräldrarnas
förmåga. Det framkommer att intervjuperson 4 anser att det är viktigt att ta mer hänsyn till barnen i utredningar och hen förklarar vidare att barnperspektivet beaktades mer innan de nya riktlinjerna trädde i kraft. Även intervjuperson 1 förklarar att barnperspektivet enligt hen handlar om att väga in det som anses bäst för barnet.
Intervjuperson 5 nämner att hen inte haft något ärende där en barnfamilj har ansökt om långsiktigt boende. Hen förklarar att det är svårt att svara på frågor kopplade till
barnperspektivet och det kan innebära att intervjupersonen inte har en tydlig bild av vad barnperspektivet betyder för hen själv. I resultatet skildras intervjuperson 5 svar inte lika mycket som övriga intervjupersoner och det beror på att hen inte har haft ärenden där ett barnperspektiv behöver vägas in.
5.3.1 Barns delaktighet i utredningar
Det framkommer utifrån samtliga intervjuer att socialsekreterarna upplever att barn inte är så delaktiga i utredningar om långsiktigt boende. Intervjuperson 1 uttalar sig om detta och hen menar att det kan skilja sig åt beroende på vilken socialsekreterare som utreder: Personligen tycker jag nog inte att barnen är så delaktiga och det beror ju lite på tror jag
beroende på vem man pratar med. För vissa handläggare har haft barnsamtal...annars så tycker jag inte att barnen är så delaktiga. Utan det är ju mest att man egentligen lyssnar på vad föräldern har att säga, kanske att man pratar med… om det finns en barnhandläggare med,
från barn och ungdomskontoret så kan man prata med den för den har förmodligen haft barnsamtal, så det finns ju andra sätt att få fram vad barnet tycker och vad barnet vill, men jag tror i våra utredningar brukar inte barnen vara så delaktiga (Intervjuperson 1).
Intervjuperson 1 menar på att det går att göra barnen delaktiga på andra sätt, genom att bland annat prata med föräldern eller med en barnhandläggare för att få fram barnets åsikt och vilja. Intervjuperson 2 beskriver att det är upp till varje socialsekreterare att avgöra om barnet ska vara delaktig eller inte. De gånger föräldern har haft med sitt barn till ett
utredningsbesök brukar intervjuperson 2 fråga barnet hur den upplever situationen och låta barnet själv berätta men hen brukar generellt sett inte kalla barn till besök. Intervjuperson 2 menar att barnets åsikt endast blir som ett komplement till utredningen: “Man kan ju lägga in lite mer om barnperspektivet och trycka lite på det också, som ett skäl liksom. Men att bara ha det som enda… det funkar inte...utan då måste det vara som ett komplement till resten av utredningen”. Det betyder att barns åsikt inte är avgörande för bedömningen och intervjuperson 2 beskriver att samtal med barn inte kommer kunna vara grunden för att bevilja bostad. Även intervjuperson 3 nämner att barnperspektivet inte kommer vara avgörande för beslutet: “Är det lite större barn kan vi prata med dem och fråga hur deras boendesituation ser ut eller hur de påverkas och vara med i vår utredning, men det gör ju inte liksom att vi fattar något annat beslut”. Utifrån det intervjuperson 3 säger tolkar vi som att det inte spelar så stor roll för beslutet ifall de pratat med barnet eller inte.
Intervjuperson 4 beskriver att de på enheten har diskuterat och lyft frågan om att göra barn mer delaktiga i utredningar men att det inte finns något konkret som säger att de måste lyssna till barnen. Intervjuperson 4 menar på att i vissa fall kanske det inte heller är bra för barnen att vara med på besöken för att föräldern och socialsekreteraren har svåra samtal kring vad som hänt och vad föräldern har varit med om. Vidare förklarar hen att det är bättre att ha enskilda samtal med barn då hen anser att de ska lyssna in barnet. Hen förklarar situationer där föräldern kan ta med sina barn för att visa socialsekreteraren att barnen mår dåligt. Intervjuperson 4 förklarar att det kan anses vara positivt för socialsekreteraren att se hur barnen egentligen mår men anser att det är fel av föräldrarna att de använder barnen på det sättet. För att ta reda på hur barnen mår brukar intervjuperson 4 ibland göra hembesök för att se barnets miljö och hur denne beter sig i hemmet. Det kan ibland vara så att föräldern sagt att det är katastrofalt men på hembesök anser socialsekreteraren att familjen faktiskt kan bo kvar och att det ibland inte är som föräldern beskrivit.
5.3.2 Möjligheter och begränsningar att beakta barnperspektivet
Utifrån att barnkonventionen infördes som lag i år var vi intresserade av att undersöka om, och i så fall hur enheten har implementerat detta i verksamheten. Utifrån intervjuerna framkommer det att det finns möjligheter och begränsningar i att beakta barnperspektivet och att verksamheten inte har implementerat barnkonventionen.
Samtliga intervjupersoner berättar att de fick gå på en endagsutbildning innan
barnkonventionen infördes som lag med syfte att få information om hur den nya lagen ska tillämpas och användas i verksamheten. Intervjuperson 5 anser att det är bra att
hjälp. Hen säger däremot att det inte har blivit någon förändring på enheten och att hen upplever att kommunen överlag inte har tillämpat lagen. Intervjuperson 3 nämner också att hen inte upplever någon förändring och förklarar: “Nej, jag tycker inte det, jag tycker inte att vi har skillnad… vi var jättespända på hur vi ska börja jobba utifrån den nya konventionen, men det har ju inte blivit att vi ska jobba annorlunda på något sätt…”. Det går att uttyda att socialsekreteraren hade förväntningar på att riktlinjerna vid enheten skulle påverkas, men hen anser inte att det har skett en sådan förändring.
Intervjuperson 2 nämner under intervjun att hen är en av dem som lyft frågan om barnperspektivet gång på gång och menar på att de lyft frågan länge, redan innan
barnkonventionen infördes som lag. Hen förklarar att de diskuterar barnperspektivet ofta men inte riktigt får klara besked i hur det ska beaktas och anser att detta är något som de skulle behöva prata mer om. Vidare trycker intervjuperson 2 på att de måste ta tag i detta och funderar på hur de ska tillämpa ett barnperspektiv utifrån barnkonventionen. Intervjuperson 4 nämner att hen också lyfter barnperspektivet väldigt ofta och upplever att det känns väldigt tråkigt att det inte har skett någon förändring. Intervjuperson 4 beskriver att hen upplevde endagsutbildningen som lovande men att det sedan kändes som att det glömts bort.
Det råder delade åsikter kring huruvida socialsekreterarena på enheten upplever möjligheten att beakta ett barnperspektiv. Intervjuperson 1 redogör för att det finns en rubrik i
utredningen som handlar om barnperspektivet och menar därmed att det finns möjlighet att beakta det. Hen beskriver att det alltid finns en möjlighet att prata med barnet och att den enskilde socialsekreteraren själv kan avgöra hur mycket i utredningen som ska skrivas utifrån ett barnperspektiv. Intervjuperson 3 upplever inte att enheten har ett barnperspektiv och lyfter ett ärende för att påvisa att riktlinjerna inte tar hänsyn till det. I ärendet var det en familj med sju barn som bodde i en lägenhet med ett rum. Intervjuperson 3 menar på att det är en självklarhet att det är trångt och att det inte är en bra hemmiljö. Familjen ansökte om att få en större lägenhet men fick avslag och de överklagade beslutet, men fick avslag även i rätten, där enhetens bedömning höll. Intervjuperson 3 ifrågasätter då hur ett barnperspektiv har beaktats i en sådan situation och hen menar på att det är riktlinjerna som styr.
Intervjuperson 3 anser att det är bra att riktlinjerna har blivit striktare och påpekar att enheten inte är någon bostadsförmedling och att det är föräldrarnas ansvar att se till att sina deras barn har ett hem. Hen uttrycker det som att en myndighetsperson inte kan tänka med hjärtat utan måste förhålla sig till verksamhetens riktlinjer.
Intervjuperson 2 beskriver att det är utredarens ansvar att prata med barnen och beskriver att socialsekreterarna har möjlighet att göra det men hen tror däremot att de flesta inte gör det. Hen förklarar att en orsak till varför de slutat göra det kan bero på att det egentligen inte spelar någon roll i slutändan eftersom chefen är den som tar beslut och hens upplevelse är att att barnperspektivet slutligen inte vägs in som avgörande. Hen berättar också att det skulle vara skönt med en dag, halvdag eller APT (Arbetsplatsträff) för att fördjupa sig i frågan kring barnperspektivet och barnkonventionen. Detta skulle kunna skapa en gemensam syn i hur de ska arbeta kring det och få en förståelse och tydlighet för vad det betyder för enheten.
