Naturvårdsverket
Tel: 010-698 10 00, fax: 010-698 16 00 E-post: registrator@naturvardsverket.se Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm
Internet: www.naturvardsverket.se ISBN 978-91-620-8810-1
© Naturvårdsverket 2018 Tryck: Arkitektkopia AB, Bromma 2018
Omslagsfoto: Erik Hellberg Meschaks Övre vänster, raggbock. Nedre vänster, båttrafik. Höger, vy över strand.
Förord
Denna skötselplan för Gotska Sandöns nationalpark har tagits fram av Naturvårdsverket i nära samarbete med Länsstyrelsen i Gotlands län och ersätter tidigare skötselplan från 1990. Några av utgångspunkterna vid fram-tagandet av skötselplanen har varit den nya kunskap som framkommit om Gotska Sandöns natur, att Gotska Sandön och dess omgivande havsområde pekats ut som ett Natura 2000-område samt nya målsättningar för besökare i Sveriges nationalparker.
De största förändringarna av skötseln av Gotska Sandöns nationalpark är att branden som ekologisk process återinförs genom kontrollerade naturvårds-bränningar och att de kustnära dynerna hålls öppna och att invasiva växtarter bekämpas. Skötselplanen innebär också åtgärder för att på ett bättre sätt kunna erbjuda besökare berikande upplevelser i ett av Sveriges mest sevärda och väl-bevarade naturområden. Detta görs bl.a. genom utveckling av ledsystem och nya platser att övernatta på.
Enligt nationalparksförordningen ska nationalparker vårdas och förvaltas i enlighet med de syften för vilka de har bildats. Nationalparkens syfte och föreskrifter är styrande för förvaltningen. Skötselplanen anger närmare hur nationalparken ska vårdas och förvaltas. Skötselplanen är förvaltningens verktyg för att lyckas med sitt uppdrag att förvalta ett av Sveriges finaste naturområden, en av Sveriges nationalparker.
Naturvårdsverket, 17 maj 2018 Claes Svedlindh
Innehåll
FÖRORD 3
A BESKRIVNINGSDEL 11
A1 Översikt 11
A1.1 Administrativa data 11
A1.2 Översiktskartor 12
A1.3 Markslag och naturtyper 13
A1.4 Ingående naturtyper och arter i Natura 2000 14
A2 Grund för beslutet 14
A2.1 Bildandet av Gotska Sandöns nationalpark 14
A2.2 Syftet med Gotska Sandöns nationalpark 15
A3 Naturförhållanden 15
A3.1 Riksintresse för friluftsliv och naturvård 15
A3.2 Klimat 15
A3.3 Kvartärgeologi 16
A3.4 Naturtyper 16
A3.4.1 Sandbankar (1110) 16
A3.4.2 Sandstränder vid Östersjön (1640) 17
A3.4.3 Fördyner (2110) 17
A3.4.4 Vita och grå dyner (2120 och 2130) 18
A3.4.5 Dynvåtmarker (2190) 19
A3.4.6 Trädklädda dyner (2180) 20
A3.4.7 Slåtterängar i låglandet (6510) 22
A3.4.8 Lövängar (6530) 23
A3.5 Växt- och djurliv 23
A3.5.1 Skalbaggar 24 A3.5.2 Steklar 25 A3.5.3 Tvåvingar 25 A3.5.4 Nätvingar 25 A3.5.5 Fjärilar 25 A3.5.6 Däggdjur 26 A3.5.7 Fåglar 26 A3.5.8 Kärlväxter 26
A3.5.9 Lavar och svampar 27
A3.6 Naturupplevelser i Gotska Sandöns nationalpark 28
A3.6.1 Vidsträckta stränder och dynerna vid havet 28
A3.6.2 Tallskogens ständiga sus 29
A3.6.3 Vedlevande insekter 29
A3.6.4 Sandlevande insekter 29
A3.6.5 Den blommande ön 29
A3.6.6 Fåglarna på ön 30
A3.6.7 Sälar 30
A4 Gotska Sandöns kulturhistoria 31
A4.1 Riksintresse kulturmiljövård 31
A4.2 Nyttjande av Gotska Sandön 31
A4.3 Biologiskt kulturarv 33
A4.4 Statliga byggnadsminnen 34
A4.4.1 Fyren 34
A4.4.2 Fyrbyn 35
A4.4.3 Bourgströms jaktstuga vid Sankt Annae 35
A4.4.4 Tomtebo/Österbo vid Säludden 36
A4.4.5 Gottbergs lada vid Kapellänget 36
A4.4.6 Visthusbod vid gamla gården, ”Gottbergs fängelse” 37
A4.4.7 Östra skogshuggarbaracken vid gamla gården 37
A4.4.8 Kabelbod på öns västra sida 37
A4.5 Övrig kulturhistoriskt värdefull bebyggelse 37
A4.5.1 Bagarstugan vid Tärnudden 37
A4.5.2 Manskapsbaracken vid Tärnudden 38
A4.5.3 Hörlins stuga vid Hamnudden 38
A4.5.4 Nymans vid Sankt Annae 38
A4.5.5 Kapellet i Kapellänget 39
A4.5.6 Området vid Gamla gården 39
A4.5.7 Rälsboden söder om Gamla gården 39
A4.5.8 Kyrkogården och Söderlunds mausoleum 40
A4.5.9 Bourgströms mausoleum 40
A4.5.10 Kyrkuddens och Hamnuddens fyrar 40
A4.5.11 Diverse förråd, verkstäder och byggnader för förvaltningen 40
A4.6 Fornlämningar och kulturhistoriska lämningar m.m. 40
A4.6.1 Vrak och förlisningar runt en ö 41
A4.6.2 Namnbruk på en ö 41
A4.6.3 Att färdas på en ö 41
A5 Besökare, tillgänglighet och anordningar 42
A5.1 Gotska Sandön som besöksmål 42
A5.2 Tillgänglighet 42
A5.3 Befintliga anordningar för besökare 43
A5.3.1 Vägskyltning 43
A5.3.2 Entréer 43
A5.3.3 Skyltar 43
A5.3.4 Ledsystem 43
A5.3.5 Rastplatser, utsiktsplatser, gömsle 44
A5.3.6 Boende, toaletter, färskvatten, sopor 44
A5.3.7 Eldning 44
A5.3.8 Tryckt information, hemsida 44
A5.3.9 Organiserat nyttjande 45
A6 Övriga intressenter 45
A6.1 Riksintresse för sjöfarten 45
B PLANDEL 46
B1 Zonindelning 46
B1.1 Principer 46
B1.2 Zoner på Gotska Sandön 46
B1.2.1 Zon I – stillhetszon 46
B1.2.2 Zon II – lågaktivitetszon 47
B1.2.3 Zon III – högaktivitetszon 49
B2 Disposition och skötsel 50
B2.1 Skötsel av naturtyper och indelning i skötselområden 50
B2.1.1 Skötselområde 1: Sandbankar 50
B2.1.2 Skötselområde 2: Stränder 51
B2.1.3 Skötselområde 3: Grå och vita dyner (öppna dyner) 51
B2.1.4 Skötselområde 4: Dynvåtmark 53
B2.1.5 Skötselområde 5: Tallskogen (trädklädda dyner och gråa dyner) 53
B2.1.6 Skötselområde 6: Lövskogsområden 55
B2.1.7 Skötselområde 7: Ängs- och gräsmarker 55
B2.1.8 Skötselområde 8: Säludden 57
B2.1.9 Skötselområde 9: Trädgårdar och växtlighet kring fyrbyn och
kulturhistoriskt intressanta byggnader 57
B2.1.10 Skötselområde 10: Miljöer runt kulturhistoriskt intressanta
byggnader 58
B2.1.11 Sköstelområde 11: Fornlämningar och kulturhistoriska lämningar 59 B2.1.12 Skötsel av mark inom funktionsytor (exklusive tidigare nämnda
skötselområden) 61
B2.2 Begränsningar i allmänhetens tillträde 61
B2.3 Skydd av växt- och djurarter 61
B2.3.1 Växt- och djurskyddsområden 61
B2.3.2 Rödlistade arter och åtgärdsprogram för hotade arter 61 B2.3.3 Invasiva eller för landet eller regionen främmande arter 62
B2.4 Brand 64
B2.5 Storm, insektsangrepp, torka och andra storskaliga händelser 65
B2.6 Införsel av material och utrustning m.m. 65
B2.7 Framförande av motorfordon 66
B2.8 Oljeutsläpp 66
B3 Besökare, tillgänglighet och anordningar 66
B3.1 Övergripande mål, arbetssätt och principer 66
B3.1.1 Målsättningar för Sveriges nationalparker 66
B3.1.2 Övergripande mål för Gotska Sandöns nationalpark 67
B3.2 Tillgänglighet 68 B3.2.1 Mål och riktlinjer/aktiviteter 69 B3.3 Entréer/Informationsplatser 69 B3.3.1 Nynäshamn/Fårösund 69 B3.3.2 Stränder 69 B3.3.3 Lägerplatsen 69
B3.4 Nationalparksmarkör och gränsmarkörer 70
B3.5 Leder och besöksplatser 70
B3.5.1 Mål och riktlinjer/aktiviteter 71 B3.6 Cykling 72 B3.7 Boende 72 B3.7.1 Fyrbyn 72 B3.7.2 Lägerplatsen 72 B3.7.3 Nymans 73 B3.7.4 Tärnudden 74 B3.7.5 Källahamn 75
B3.7.6 Boende på övriga delar på Gotska sandön 75
B3.8 Övriga anordningar 75
B3.9 Eld 75
B3.10 Båtankring 75
B3.11 Fiske 76
B4 Naturvägledning och skyltning 76
B4.1 Mål 76
B4.2 Informationsskyltar 77
B4.3 Foldrar och vägledningar 77
B4.4 Hemsida 78
B5 Turism och organiserad verksamhet 78
B6 Förvaltning 79
B6.1 Förvaltning av nationalparken 79
B6.2 Adaptiv förvaltning 79
B6.3 Fastighetsförvaltning 80
B6.3.1 Nödvändiga byggnader för förvaltningen 80
B6.3.2 Byggnader för besökare 81
B6.3.3 Övriga byggnader 81
B7 Uppföljning och utvärdering 81
B7.1 Uppföljning och utvärdering i nationalparken 81
B7.1.1 Uppföljning av naturtyper och arter 81
B7.1.2 Uppföljning av besökare 82
B7.2 Tillämpning av EU:s art- och habitatdirektiv samt fågeldirektiv 82
B7.3 Forskning och miljöövervakning 82
KÄLLFÖRTECKNING 83
BILAGA 1. GOTSKA SANDÖNS NATIONALPARK 87
BILAGA 2. UTBREDNING AV NATURTYPER ENLIGT NATURA 2000 89
BILAGA 3. RÖDLISTADE ARTER I GOTSKA SANDÖNS NATIONALPARK 91
BILAGA 4. KARTA ÖVER GOTSKA SANDÖN FRÅN 1772 AV LANTMÄTARE
MAGNUS ISRAEL LALLERIUS 96
BILAGA 5. BYGGNADER OCH ANLÄGGNINGAR PÅ GOTSKA SANDÖN 97
BILAGA 6. FORNLÄMNINGAR PÅ ELLER INVID GOTSKA SANDÖN
ENLIGT RAÄ 107 BILAGA 7. VANDRINGSLEDER 113 BILAGA 8. ZONERING 115 BILAGA 9. SKÖTSELOMRÅDEN 117 BILAGA 10. CYKELLEDER 119 BILAGA 11. TÄLTPLATSER 121
A Beskrivningsdel
A1 Översikt
A1.1 Administrativa data
Nationalparkens namn Gotska Sandöns nationalpark Objektsnummer 00-01-009
Beslutsdatum 1910-12-30 del av ön, SFS 195/1910, 368 ha, 1963-06-28 hela ön SFS 419/1963, 1988-11-10 vattenområdet runt ön 133/1988
Län Gotland Kommun Gotland
Fastighet Gotska Sandön 1:1
Fastighetsägare Naturvårdsverket
Övriga fastighetsägare Gotska Sandön 1:2 ingår inte i nationalparken. Fastigheten ägs av Fårö pastorat. Den utgörs av kyrkogården norr om Hamnudden, ett område på cirka 20×24 meter
Läge 38 km norr om Fårö och 85 km sydost om
Landsort
Areal 4 464 hektar varav 3 676 hektar land och
788 hektar vatten Naturgeografisk region 14, Öland och Gotland
Natura 2000-område Gotska Sandön–Salvorev (SE0340097)
A1.2 Översiktskartor
Figur 2. Nationalparkens område markerat med svart raster (se även bilaga 1).
A1.3 Markslag och naturtyper
Nationalparkens totala areal är 4 464 hektar, varav 3 676 hektar utgör land och 788 hektar vatten. Huvuddelen av landarealen består av tallskog.
Tabell 1. Naturtyper i nationalparken. Arealuppgifter från KNAS1.
Naturtyp Areal (hektar)
Tallskog 2 977,2
Barrblandskog 23,7
Granskog 1,4
Lövblandad barrskog 8,6
Triviallövskog 1,9
Triviallövskog med ädellövinslag 0,3
Ädellövskog 0,3
Övriga skogsimpediment 472,7
Substratmark 180,6
Övrig öppen mark 4,3
Exploaterad mark 5,5
Hav 787,7
Total areal 4 464,0
1 Naturvårdsverket 2004. Kartering av skyddade områden. Kontinuerlig naturtypskartering. Rapport 5391.
A1.4 Ingående naturtyper och arter i Natura 2000
Tabell 2. Naturtyper i nationalparken som ingår i art- och habitatdirektivet (se karta bilaga 2).
Naturtyper Kod Areal (hektar)
Sandbankar 1110 852,21
Sandstränder vid Östersjön 1640 58,2
Fördyner 2110 8,4 Vita dyner 2120 48,1 Grå dyner 2130 534,5 Trädklädda dyner 2180 2 957,0 Dynvåtmarker 2190 0,1 Slåtterängar i låglandet 6510 2,0 Lövängar 6530 3,6 Total areal 4 464,1
1 Sandbankar ska vara permanent täckta av vatten varför arealsiffran bör korrespondera med den för ”Hav” i tabell 1. Skillnaderna i areal kan troligen förklaras av skillnader i vattenstånd och/eller noggrannheten i de olika karteringarna.
Tabell 3. Arter i nationalparken som ingår i art- och habitatdirektivet. Anmälda arter Vetenskapligt namn Kod
Gråsäl Halichoerus grypus 1364
Smal skuggbagge Boros schneideri 1920
A2 Grund för beslutet
A2.1 Bildandet av Gotska Sandöns nationalpark
Grundtanken med de svenska nationalparkerna är att bevara delar av vårt nationella naturarv. Sveriges nationalparker är en bärande del av landets skyddade natur. Nationalparkerna har betydelse både som skyddade natur-landskap med höga naturvärden och besöksmål för den naturintresserade allmänheten. De är också turistattraktioner på internationell nivå.
Bildandet av nationalparker i Sverige föregicks av en folklig opinion samt bildandet av Naturskyddsföreningen (SNF) den 16 maj 1909. Två veckor senare beslutades att Sverige som första land i Europa skulle inrätta national-parker. Den 25 juni samma år antog riksdagen en naturskyddslag som lagfäste nationalparksformen.
Gotska Sandöns nationalpark bildades redan 1909, men då endast ett mindre område i nordvästra delen. Samtidigt bildades också åtta andra national-parker, främst i norra Sverige. Albert Engström lyfte frågan efter sitt första besök 1921, om att hela ön borde bli nationalpark. Vetenskaps akademien tog upp förslaget 1926, men fick avslag. Entomologer (bl.a. Anton Jansson) förde frågan vidare, då Gotska Sandöns insekter framstod som synnerligen intressanta. Hans Hansson tog upp frågan igen 1946 och 1963 blev hela Gotska Sandön nationalpark (med undantag för kyrkogården). 1988 kom också omgivande vatten att omfattas av skyddet.
A2.2 Syftet med Gotska Sandöns nationalpark
Enligt § 1 nationalparksförordningen (1987:938) anges att syftet är att bevara Gotska Sandön i dess naturliga tillstånd.
Syftet uppnås genom att:
• inte tillåta exploaterande verksamheter,
• djurlivet skyddas från jakt, fiske och störningar,
• förvalta områdets naturvärden genom varsam och ändamålsenlig skötsel för att långsiktigt bevara det rika växt- och djurlivet,
• lämpliga åtgärder genomförs för att utveckla tillgängligheten för besökare, samtidigt som vissa områden lämnas fria från anläggningar och anordningar för att där bibehålla upplevelsen av orördhet, natur och stillhet.
A3 Naturförhållanden
A3.1 Riksintresse för friluftsliv och naturvård
Gotska Sandön är av riksintresse för naturvård enligt beslut av verket 2000-02-07 (NRO09001) och friluftsliv enligt beslut av Naturvårds-verket 2014-06-24 (FI05) enligt 3 kap. 6 § miljöbalken. Den sammanfattade värdetexten för friluftsliv lyder:
”Sandön har främst stora natur-, kultur- och skönhetsvärden. Attraktivt för friluftslivet främst på grund av sitt isolerade läge, sin orördhet och sin fas-cinerande natur. Här finns också fina sandstränder för bad.”
Den sammanfattade värdetexten för naturvård lyder:
”Gotska Sandön är en egenartad, isolerad ö med dyner och delvis förtorkad tallskog. Entomologiskt intressant område med bland annat ytterst särpräglad insektsfauna. Enda lokalen i Norden för ett tiotal insektsarter. Intressant flora med bland annat timjansnyltrot, luddvedel, näbbtrampört, martorn och rödsyssla. Geologiskt intressant.”
A3.2 Klimat
Klimatet på Sandön skiljer sig från klimatet på det svenska fastlandet på flera punkter. Våren kommer betydligt senare, sommaren kan vara het och torr, hösten är lång och mild men kan vara blåsig, vintern är vanligtvis mildare och isen lägger sig sällan runt hela ön. Det omkringliggande havet har en utjämnande effekt på temperaturen (vilket även gäller Gotland generellt) som varierar mindre än på fastlandet. Nederbördsmängden är en av de lägsta i Sverige. Nedanstående uppgifter är tagna från SMHI:s sammanställningar för gällande standard normalperiod, dvs. 1961–1990.
• Årsmedelnederbörden är ca 500 mm. • Årsmedeltemperaturen är 6,6 grader.
• Den högsta uppmätta medelvinden är 32 m/s, från 1 november 1969. Detta är också den högsta för länet Gotland.
• Den varmaste tropiska natten (medeltemperatur > 20 grader) är 23,6 grader från 4 augusti 2014.
• Den första höstfrosten inträffar normalt i början av november och den sista vårfrosten i april/maj.
• Vegetationsperioden är ca 190 dagar (genomsnittligt antal dygn med medeltemperatur över +5 grader).
Klimatförändringar kommer att bli en allt mer påtaglig del av tillvaron i världen och i Sverige. Uppvärmningen på Gotland beräknas bli 3–5 grader till slutet av seklet. Den största uppvärmningen väntas ske under sommaren vilket kan komma att medföra att vegetationsperioden ökar med 2–4 månader. Samtidigt förväntas årsmedelnederbörden att öka med 20–30 % vid seklets slut.
A3.3 Kvartärgeologi
Gotska Sandöns översta lager består till allra största delen av flygsand. Under flygsanden finns morän (direkt avsatt av isen) och även isälvsmaterial (trans-porterat av vatten). Sand är en speciell jordart som låter sig transporteras och därmed också sorteras av både strömmande vatten och vind på ett speciellt sätt. Gotska Sandön har bildats under den senaste inlandsisens avsmältnings-skede. Smältvattenmassorna från inlandsisen förde med sig en stor del av det material isen brutit loss. Genom att olika kornstorleksfraktioner transporte-rades olika effektivt med vattnet sortetransporte-rades materialet. Smältvattnet har alltså bidragit till att de osorterade jordmassor som isen brutit loss, förflyttats långa sträckor, sorterats och därefter avsatts.
Sandön steg upp ur havet (Littorinahavet) för cirka 7 000 år sedan och är under kontinuerlig förändring. Omedelbart började vinden påverka de mäktiga sandavlagringarna. Grövre material kan vinden inte flytta annat än i begränsad omfattning. Mycket små partiklar har dock en tydlig tendens att hålla samman vid varandra och låter sig inte påverkas av vinden på samma sätt som just sand. Den sand som bygger upp sandområdena har alltså sorterats och transporterats ganska långt med vatten medan vinden korttransporterat och ytterligare finsorterat sanden.
A3.4 Naturtyper
Naturtyperna på Gotska Sandön beskrivs väl genom kvalificeringen av naturen enligt naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG). Siffrorna inom parentes anger respektive habitatkod enligt bilaga 1 till direktivet. För utbred-ning av dessa naturtyper, se karta i bilaga 2.
A3.4.1 SANDBANKAR (1110)
Naturtypen utgörs av sandbankar som permanent täcks av havsvatten men det innebär inte att de är statiska i läge och form. De ligger vanligtvis på relativt grunt vatten men kan nå ett maximalt djup på 30 meter, varpå grundare delar
Bankarna består i huvudsak av sandiga sediment men andra kornstorlekar kan också förekomma, t.ex. ler, grus, sten och block. Bottnarna runt Sandön saknar till stor del vegetation på grund av sandkornens ständiga förflyttning men mer stabila element kan vara täckta av sjögräs och/eller makroalger. Ett varierat bottensubstrat erbjuder livsmiljöer för både mjuk- och hårdbotten-levande organismer. Vattnet runt Gotska Sandön är viktiga miljöer för flera fiskarter, främst piggvar (Scophthalmus maximus) och skrubbskädda (Platichthys flesus). För att utvärdera de långsiktiga biologiska effekterna och fiskets påverkan på ekosystemen har ett fiskefritt område inrättats runt ön (mars 2006). Fredningsområdets gräns sträcker sig fyra sjömil utanför Gotska Sandöns strandlinje och innefattar en yta på 36 000 hektar. A3.4.2 SANDSTRÄNDER VID ÖSTERSJÖN (1640)
Sandstränder förekommer längs i stort sett hela Sandöns kust, undantaget stranden vid Högaland och Hamnudden som består av klappersten. Stränderna omformas ständigt av vågor och vind. Den förhärskande vindriktningen är från sydväst vilket leder till en mer eller mindre kontinuerlig sandtransport åt norr och öster. Detta får till följd att stränderna på syd och sydvästra sidan utsätts för erosion samtidigt som en påbyggnad av stränderna eller i havet utanför, sker på motsatta sidan. Släke (driftvallar med tång) samt snäck- och musselskal förekommer men inte i någon större omfattning. Trots det finns en rik fauna av sandlevande insekts- och spindelarter, vilka framför allt lever av alger, detritus som nedbrytare eller rovdjur. Många av dessa är mycket små och kryper omkring mellan de lösa sandkornen i den fuktiga sanden (t.ex. kortvingen Bledius baudii). De är därför känsliga för kraftig och åter-kommande komprimering av sanden. Flera av arterna gynnas av döda djur som spolas i land.
Den viktigaste och mest hänsynskrävande växten är näbbtrampört (Polygonum oxyspermum). Näbbtrampörten är ettårig och kan byta växtplats mellan år. Det är alltså omöjligt att förutse precis var kommande plantor kommer dyka upp. På strändernas övre delar växer också marviol (Cakile maritima) och strandmålla (Atriplex littoralis).
A3.4.3 FÖRDYNER (2110)
Naturtypen fördyner förekommer runt hela öns kust, mellan de öppna sand-stränderna och de vita dynerna inåt land. Fördyner är det första stadiet i sanddynssuccessionen. Fördynerna utgörs av sandanhopningar som upp-kommer då sand, med vindens hjälp, transporteras upp på stranden och vidare upp mot uppstickande vegetation, tidigare dyn eller liknande begräns-ningar där sanden avsätts. Denna transport sker kontinuerligt vid relativt låga vindhastigheter av fin torr sand. Vid storm uppkommer normalt hål i partier av fördynen så att passager för sanddriften öppnas mot de efterföljande dynmiljöerna. Vid etablering av vresros i fördynen kan sanden bindas så hårt att hela sanddynamiken hindras med följd att även de grå och vita dynerna växer igen med skog. Fördynerna kan under vissa mer extrema väder- och klimatförhållanden även påverkas av vattenrörelser (högt vattenstånd).
A3.4.4 VITA OCH GRÅ DYNER (2120 OCH 2130)
De grå och vita dynerna beskrivs samlat här då det finns en naturlig dynamik dem emellan samt en gemensam historik och hotbild.
Vita dyner har fått sitt namn av att den öppna ljusa sanden dominerar. Dynerna förekommer längs hela kusten, undantaget Högaland, och är det följande stadiet efter fördyner. Dynamiken består av aktiv sandrörelse som skapar både abrasion och ackumulation. Vegetationen domineras av det sandbindande gräset sandrör (Ammophila arenaria). När sandröret över-sandas stimuleras tillväxten och sandröret växer högre. Vinden deponerar ytterligare sand som binds av gräset som då växer till ytterligare på höjden och så vidare. Dynerna kan vara flera meter höga med en brant lutning mot sjösidan och en flackare läsida inåt land. Andra arter som trivs i denna miljö är strandråg (Leymus arenarius), strandvial (Lathyrus japonicus), sandstarr (Carex arenaria) och martorn (Eryngium maritimum). Närmare strandlinjen hittas mer salttåliga arter såsom saltarv (Honckenya peploides), sodaört (Salsola kali), marviol och strandmålla. På platser där släke ansamlats och överlagrats kan mjölkört (Epilobium angustifolium) och andra närings-gynnade växter dyka upp.
De vita dynerna övergår längre upp mot land i grå dyner. Sand ackumu-leras fortfarande, men de grå dynerna är mer stabila och ingen vandring sker. De grå dynernas färg kommer av att den låga vegetationen är utrustad med små hår, vaxade blad eller liknande anpassningar som skyddar mot det starka ljuset och uttorkning. Vegetationen är ofta mosaikartad och dynerna kan vara bevuxna med mer eller mindre perenn vegetation och rikligt förekommande moss- och lavmattor, men kan också vara glest bevuxna med ettåriga arter. Vanliga arter är borsttåtel (Corynephorus canescens), sandstarr, renlavar och mossor samt inslag av enstaka tuvor med sandrör. Även backtimjan (Thymus serpyllum) och inslag av andra örter som kan erbjuda nektar och pollen förekommer. Vissa delar är också helt vegetationsfria med blottad sand som skapats genom slitage eller stormar. Vinden får tag i sandkornen och sandgropar vidgas. Den blottade sandgropen ackumulerar värme och ger vindskydd. Dessa strukturer är mycket viktiga för sandlevande gaddsteklar, spindlar och myrlejonsländor m.fl. som gräver ut bohålor, fångstgropar eller jagar. Nektar och pollen kan insekterna hämta från den låga hedvegetationen intill. Groparna växer så småningom igen och ersätts av andra blottor. Vissa av insekterna som letar föda i de grå dynerna, har sina bohål i nästa dynmiljö i de intilliggande gamla träden och torrakorna.
Mellan de grå dynerna och randdynen inåt land finns flacka klapperstens-fält, så kallade burgar. De förekommer längs öns stränder men är bäst utbildade på Sandöns norra del. Under senaste decennierna har en kraftig igenväxning med tall skett. Numer är burgarna relativt artfattiga och främst bevuxna med skorplavar och andra lavar, samt med mossor och borsttåtel på de sandiga delarna. På 1960 och 70-talet gjordes intressanta iakttagelser i form av så kallade ”fönsteralger”. Dessa alger består främst av blågröna alger som växer strax under markytan på kvartsstenar och andra ljusgenomsläppliga stenar.
Algerna är beroende av att stenarna ständigt slipas av vind och sand för att kunna fungera som fönster. Fönsteralger har i Sverige bara rapporterats från Gotska Sandön. Företeelsen är annars rapporterad från arida och semi-arida områden (öken eller ökenartade områden) i världen.
Från medeltiden, med en kraftig utökning av antalet individer från senare delen av 1700-talet, fram till slutet på 1800-talet, har får hållits på Gotska Sandön. Betet påverkade dynernas dynamik och utbredning. Under de perioder då betet var mest omfattande, var påverkan stor framför allt under vinter-halvåret då betesbegärlig vegetation främst fanns i randdynernas växtlighet. Mot slutet av 1800-talet var dynvandringen omfattande och sanden hotade bl.a. Fyrbyn. På grund av detta genomfördes ett omfattande arbete med sand-bekämpning genom insatser med planteringar av sandgräs och tall (främst bergtall) och anläggande av sandhinder. Antalet vilda får begränsades vid 1800-talets slut. Kring 1925 hade planteringsåtgärderna gett resultat och arbetet ebbade ut.
Under de senaste decennierna har tallen expanderat kraftigt in på de grå och även de vita dynerna och på burgarna. Tallens expansion bedöms främst bero på det upphörda betet och därmed stabiliserade dyner. Men även avsaknaden av brandstörning kan vara en påverkande faktor. En ytterligare faktor är ett ökat kvävenedfall vilket skapar bättre förutsättningar för tallen att etablera sig. På senare år har också vresros etablerat sig på Gotska Sandön. Vid inven-teringen genomförd 2017 uppskattades utbredningen vara 13 000 m2. Den
växer främst längs Norra Sidan och österut till Franska bukten. Vresrosen klassas som en främmande och invasiv art och hotar naturvärdena i sand-dynerna genom att den tränger ut naturlig vegetation samt binder sanden och hindrar därmed dynens naturliga dynamik.
Det är svårt att avgöra vilken omfattning och dynamik dynområdena på Gotska Sandön har i ett naturligt tillstånd. Det finns ett stort behov av kunskap på detta område. Men ett naturligt tillstånd bedöms dock utifrån nuvarande kunskap omfatta aktiv dynbildning genom naturlig abrasion och ackumulation i en betydligt större omfattning än idag. Den pågående igenväxningen hotar därmed både förekomsten av ett naturligt fungerande ekosystem och dess flora och fauna. Flera insekter hotas till sin existens, förmodligen är det därför den baltiska sandstilettflugan (Acrosathe baltica) inte har återfunnits på många år. A3.4.5 DYNVÅTMARKER (2190)
Dynvåtmarker är fuktiga eller vattenfyllda fördjupningar i sanddynssystem vid kusten, vilka vanligtvis har uppkommit till följd av vindens erosion av sanden ner till grundvattennivå. Sandöns grunt liggande grundvatten medför en högre kalkhalt. På Bredsandsudde fanns det tidigare två dynvåtmarker, Yttre och Inre Dynkärret. Yttre Dynkärret hade en annan och mer artrik karaktär men försvann delvis ut i havets vågor 1997. Det kan dock fortfarande anas då viss dynvegetationen finns kvar i form av östersjötåg (Juncus balticus), kärrknipprot (Epipactis palustris), jolster (Salix pentandra) och fibblor.
Örtvegetationen i Inre Dynkärret är rik med bl.a. majviva (Primula farinosa), kattfot (Antennaria dioica), spindelblomster (Listera cordata), purpur- och kärrknipprot (Epipactis atrorubens och E. palustris); arter som indikerar en viss kalkpåverkan i den annars så sura sandmiljön. Den täta yngre tallskogen som omger kärret medför att det där blir torrare. Träden växer också lång-samt in i kärret. Dynkärret och dess vegetation hotas dessutom av den mycket invasiva hårnervmossan (Campylopus introflexus) som upptäcktes på Sandön 2014. Främst i kärrets norra del är mossan rikligt förekommande, däribland fertila exemplar med kapslar, se vidare under B2.3 ”Skydd av växt- och djur-arter”. Strax intill Inre Dynkärret finns ett grävt vattenhål (brya). Då sötvatten är en bristvara ger vattenhålet möjlighet för fåglar och andra djur att enklare komma åt vatten.
Det finns ytterligare dynsänkor med våtmarksberoende växtlighet; vid Kyrkudden och vid Tärnudden. Den förstnämnda har nästan försvunnit och vid Tärnudden hotas dynvåtmarken av yngre tallar som invaderar området. Tallarna tar upp överskottsvattnet och de minskar också vindens påverkan i dynsänkorna. Kraftiga vindar kan blåsa bort sanden och ”gröpa” ur svackorna så att grundvattnet kommer närmare ytan. I dynkärret vid Tärnudden växer bl.a. fräken- och starrarter (Equisetum sp. och Carex sp.), fjällgröe (Poa alpina), majviva, östersjötåg och orkidéer.
A3.4.6 TRÄDKLÄDDA DYNER (2180)
Trädklädda dyner är den naturtyp som täcker den i särklass största delen av Gotska Sandön. Skogen växer på sanddyner som bildats sedan istiden och vegetationen karakteriseras av det geologiska underlaget och av det torra klimatet och består främst av gles tallskog med markvegetation med ljung (Calluna vulgaris), mjölon (Arctostaphylos uva-ursi), lingon (Vaccinium vitis-idaea), ren- och bägarlavar (Cladonia sp.), samt vägg-, kvast- och husmossa (Pleurozium schreberi, Dicranum scoparium och Hylocomium splendens). Död ved i form av stående träd, högstubbar och lågor förekommer relativt rikligt och utgör livsmiljöer för vedlevande organismer. Blottad sand förekommer i delar av området, främst på och längs Höga Åsen, samt kring Arnagrop och som långa stråk längs Slyngdynerna i söder. I ett tjugotal områden förekommer även mindre lövskogspartier, där grundvattnet tränger fram. På sydsidan av Höga Åsen ligger bl.a. Snabbkjusan, Grandalen och Sälbo lövskog. Andra lövområden är Vulcans kulle och flera partier innanför Högaland. I dessa områden är markskiktet betydligt frodigare och artrikare än i omgivande tallskog. Markfloran utgörs av bl.a. blåsippa (Hepatica nobilis), myska (Galium odoratum), hässlebrodd (Milium effusum), skogskovall (Melampyrum pratense), örnbräken (Pteridium aquilinum), ekorrbär (Maianthemum bifolium), mjölon, skogsviol (Viola riviniana), sårläka (Sanicula europaea), vispstarr (Carex digitata), kruståtel (Deschampsia flexuosa), stenbär (Rubus saxatilis), linnéa (Linnaea borealis) och backvicker (Vicia cassubica). Bland orkidéer kan nämnas vanlig och grönvit nattviol (Platanthera bifolia och P. chlorantha), nästrot (Neottia nidus-avis), vit- och röd skogslilja (Cephalanthera longifolia och
C. rubra). Lavfloran är också relativt artrik. På de trädklädda dynerna finns också två större lövskogsområden som avviker tydligare i karaktär och historik. Lövskogsområdena beskrivs separat nedan.
Skogen har spår av tidigare skogsbränder i form av brandljud och för-kolnade torrakor. Noggranna undersökningar visar på att Sandöns tallskogar har brunnit vid minst 30 tillfällen sedan 1487. Ibland har bränder skett med mycket täta intervall, med bara ett eller ett par års mellanrum (1523 och 1525, respektive 1599–1600–1601). De senaste stora bränderna inträffade 1880 och 1917. Branden är således en del av Gotska Sandöns historia och en grund läggande ekologisk process i ekosystemet. Bekämpning av bränder under de senaste seklerna har kraftigt minskat brandens påverkan. Under senaste åren har två bränder uppkommit genom blixtnedslag, 2006 och 2015. Båda släcktes snabbt och fick liten areell omfattning. Flera av bränderna under historien har säkerligen varit anlagda av människan, troligen för att förbättra framför allt fårbetet. Men, även utan människan skulle branden ha haft en betydande roll i Gotska Sandöns ekosystem då förutsättningarna för brand (torrt bränsle och blixtantändningar) funnits genom historien. Branden är därför att betrakta som en naturlig process på Gotska Sandön och dess närvaro är en del av ett naturligt tillstånd.
Stormar har också påverkat dynamiken i skogen på Gotska Sandön. Den senaste större stormen inträffade 1951. En relativt omfattande betesdrift med får bedrevs på ön under 1700- och 1800-talet (se beskrivning av fårbetet i avsnitt A3.4.4). Under denna period är det troligt att skogen var öppnare och att det fanns mer blottad sand.
Skogen på Gotska Sandön har avverkats i omgångar sedan 1800-talet: 1826–1859, 1893–1895, 1922–1925, 1937–1938 och 1939–1941. Vid varje omgång avverkades ca 20 000–30 000 kubikmeter virke. Utöver detta togs mindre mängder ut till bl.a. ved och byggnader. Idag är spåren av avverkningar tydliga då skogen på många håll är jämnårig och enskiktad. I dessa områden finns dock ofta enstaka äldre träd som har överlevt skogsavverkningarna. Den mest påtagliga påverkan av skogsbruk finns på öns södra sida. De mest natur-skogsliknande områdena finns längs Höga Åsen och i den gamla nationalparken.
Död ved i form av högstubbar samt stående och liggande lågor förekommer rikligt på sina håll. De har dels uppkommit genom intern dynamik, dels efter storskaliga störningar som brand, stormar eller vid sanddrift. Kombinationen av kontinuitet av gamla och döda träd i ljusa och varma miljöer, samt från-varo av stora populationer av generalister har gett Sandön en unik vedlevande insektsfauna (se vidare i A3.5.1). Olika delar av skogen på ön har skilda eko-logiska förutsättningar beroende på miljö och typ av substrat. Tallinsekter som lever i nyligen död ved återfinns i täta självgallrande bestånd med döda och döende träd som angripits av blånadssvamp. Stora långhorningar behöver däremot grövre, hård död ved, och andra småkryp behöver de vedkomposter med svamp som bildas där långhorningarna har levt.
Skogen har under de senaste århundradena lidit brist på de naturliga störningarna av brand och sanddrift, vilket resulterat i en förtätning av den tidigare luckiga och glesa skogen. Inventering av skogarna på Gotska
Sandön från 1859, 1890 och 1934 visar på genomsnittliga virkesförråd på ca 80 kubik meter per hektar, vilket är mycket lågt. Idag skattas volymen till ungefär det dubbla. Tjocka humus- och mosslager samt lavar och mossor och till slut träd har expanderat ut över sandblot tor och de grå dynerna. Just över-gången mellan skog och dyner är en viktig miljö för många arter, där gamla grova träd, stående och liggande döda träd med gott om ljus är avgörande. Till exempel lever både reliktbock och svart praktbagge i solbelysta äldre träd med tjock bark i just dessa miljöer. Dessa skalbaggar är i sin tur nyckel-arter för andra hålträdslevande nyckel-arter som använder gamla larvgångar som holkar. Ett fint exempel finns vid stigen på Norra sidan där stranden över-går i gles gammal skog som ger plats för blommande örter på marken. Här finner insektslarver sin föda i varm, lämplig ved med de rätta svamparna och de adulta skalbaggarna finner bohålor, pollen och nektar bland örterna. Lövskogsområden är viktiga områden för många lavarter och de äldre asparna i de mer naturskogsartade delarna hyser en intressant insektsfauna.
Många av öns sällsynta och unika insektsarter har en trängd tillvaro idag på grund av tätare skogar och på längre sikt hotas deras möjligheter att fort-leva på grund av brist på lämpliga substrat. De är helt beroende av att delar av ön brinner och brandens påverkan på träden. Det är också viktigt att områden med tätare föryngring av tall får successivt självgallras och utvecklas efter brand.
Två större lövområden, Stora och Lilla Idemoren, belägna på nordvästra delen av ön utgör ingen egen naturtyp utan ingår i trädklädda dyner. Sins-emellan skiljer sig de två Idemorarna mycket åt. Stora Idemoren som ligger nära Kapellänget uppvisar spår av tidigare ängsbruk, då dessa två områden förr var en sammanhållande ängsenhet. I Stora Idemoren breder nu idegranen ut sig rejält med stor negativ påverkan på lövträden, hasseln, samt lav- och markfloran. Lilla Idemoren-Vassestensmoren är ett blandskogsparti på den västligaste delen av Höga Åsen. Skogen är relativt öppen och markfloran är betydligt rikare än i omgivande tallskog. Lilla Idemoren har brukats mindre intensivt historiskt. Här är inte heller igenväxningen av idegran lika långt gången.
Spritt över ön finns mindre lövområden. Vid Högaland/Vinbukten (längs Nymans bilväg) växer rikligt med lövträd insprängda i den annars så domi-nerande tallskogen. Bland annat finns här en stor ek som i princip är helt översandad, där enbart den övre delen sticker upp ur sanden. Eken är en besöksplats och kallas just Eken. Alldeles norr om finns lövområdet Braustens ängar. Strax nordost om Tärnuddens fyr ligger Tärnuddens lövskog. Då fyren var i bruk användes området som trädgård/åker. Här finns fortfarande några exemplar kvar av de jordgubbar som planterades för drygt 100 år sedan. A3.4.7 SLÅTTERÄNGAR I LÅGLANDET (6510)
Gamla gården ligger i sydvästra delen av Gotska Sandön. Området utgjorde centrum för öns fasta bosättning från 1700-talets mitt med boningshus, handelsbod, äng och åkrar. Det forna åker- och ängsbruket återspeglas
i floran. Blomsterrika slåttermarker har en mycket stor betydelse för många organismer knutna till odlingslandskapet, inte minst slåttergynnade kärlväxter och många insekter som t.ex. fjärilar och vildbin. Men Gotska Sandöns isole-rade läge har dock medfört att många av dessa arter saknas. Idag hävdas gräs-markerna med slåtter och fagning vid behov. Strax söder om, i närheten av Hamnudden, finns Tersords ängar som tidigare brukades som åker.
Alldeles i anslutning till Bourgströms mausoleum i söder finns en gräsmark som under flera år har skötts som hävdad äng. Vid Hamnudden i sydvästra hörnet av Sandön finns en öppen torräng. Här växer den sällsynta luddvedeln (Oxytropis pilosa). Platsen används som reservlandningsplats för helikopter. Slutligen finns Enelyckan strax söder om Säludden. Området har tidigare använts bland annat för slåtter och odling. Fortfarande finns en förhållandevis rik flora tillsammans med en rad kulturväxter.
A3.4.8 LÖVÄNGAR (6530)
Kapellänget ligger alldeles söder om Fyrbyn/Lägerplatsen. Området var under 1700–1800-talet betydligt större då det tillsammans med Stora Idemoren utgjorde en sammanhängande hävdad yta. Under första halvan av 1900-talet användes Kapellänget som plantskola för växter som skulle binda sanddynerna. Därefter växte änget igen men röjdes i slutet av 1980-talet. Numer bedrivs traditionell ängsskötsel med fagning, slåtter och röjning. Området präglas av glest stående äldre ekar med en mycket rik och skyddsvärd lavflora, samt hassel, en och idegran. I fältskiktet växer bl.a. vitsippa (Anemone nemorosa), fältsippa (Pulsatilla pratensis), gulmåra (Galium verum), ängskovall (Melampyrum pratense), teveronika (Veronica chamaedrys), axveronika (Veronica spicata), äkta johannesört (Hypericum perforatum), smörblommor (Ranunculus sp.) och vårbrodd (Anthoxanthum odoratum). Centralt i änget finns en liten gjuten damm. Dammen utgör en av de få platser med sötvatten på ön, den är därför välbesökt av öns fåglar. I det omkringliggande området runt änget finns flera större ekar som vittnar om en tidigare betydligt öppnare miljö.
A3.5 Växt- och djurliv
Gotska Sandöns flora och fauna präglas både av dess naturgivna förutsättningar, men också dess isolerade läge i Östersjön.
Nedan ges en kortfattad beskrivning av öns växt- och djurliv, samt infor-mation om de viktigaste naturvårdsarterna. En fullständig förteckning över rödlistade arter funna på ön återfinns i bilaga 3.
Inom parentes anges ArtDatabankens rödlistekategori 2015: CR – Critically Endangered, Akut hotad
EN – Endangered, Starkt hotad VU – Vulnerable, Sårbar
A3.5.1 SKALBAGGAR
Gotska Sandöns skalbaggsfauna är unik. Flera arter har här sin enda svenska förekomst. Skälet till detta är inte helt klarlagt. Förmodligen rör det sig om flera faktorer i samverkan. En förklaring är att de är så kallade reliktarter, dvs. de har överlevt på ön sedan värmeperioderna efter istiden, tack vare Sandöns gynnsamma klimat. En annan förklaring kan vara att deras relikt-artade förekomst snarare återspeglar en, i jämförelse med fastlandet, lägre intensitet i skogsutnyttjandet, samtidigt som de frekventa bränderna och eventuellt betet har hållit skogen öppen och givit en stor mängd lämpliga substrat. Det kan också vara så att de för Sandön sex unika arterna tidigare har funnits i södra Sverige men har utrotats för mer än 150 år sedan. Vidare kan det förklaras genom att Gotska Sandön saknar många vanliga arter, däribland konkurrerande arter eller viktiga predatorer. De för Sandön unika arterna är Temnoscheila caerulea (EN), tallbarkbrunbagge (Rushia pareyssi, VU), strandblombagge (Nacerdes carniolica, VU) tidigare Xanthochroa carniolica, finns även på Fårö), slät barkbock (Asemum tenuicorne, EN), Plegaderus sanatus var. Gobanzi (EN), och Medon dilutus (VU).
Smal skuggbagge (Boros schneideri, EN) är känd från flera områden i Sverige men sentida fynd är bara gjorda från Gotska Sandön, samt efter branden i Västmanland (2015) och i Örebro län (2017). Larven är helt beroende av nyligen döda träd (främst tall) som infekterats av olika svampar. Den gynnas av självgallring och naturliga störningar såsom skogsbränder.
En annan skalbaggsart som gynnas av skogsbränder är raggbock (Tragosoma depsarium, VU) som här har sin största population i landet. Bränderna gynnar raggbocken på flera sätt; dels blir skogen glesare, befintlig ved svärtas och blir mer solexponerad, dels utgör brandpräglade, senvuxna branddödade tallar lämplig och långlivad hård ved när de fallit till marken. Raggbock och andra stora långhorningar skapar ”vedkomposter” efter sig, som är gynnsamma för andra småkryp som exempelvis gnagmjölbagge (Menephilus cylindricus, VU).
Smedbock (Ergates faber, NT), landets största barrskogsskalbagge (3–6 cm), är tidigare funnen i Skåne och Blekinge samt på Gotland. Senare fynd är endast gjorda på Gotland (inklusive Gotska Sandön). Larvutvecklingen sker i döda tallar, stående såväl som liggande.
Avlång barkborre (Orthotomicus longicollis, VU) var tidigare känd från flera landskap men de senaste 100 åren har dess förekomstområde minskat drastiskt. Numer är artens enda svenska förekomst på Gotska Sandön. Larv-utvecklingen sker under den tjocka barken nedtill på nyligen döda liggande eller stående grova tallstammar, i träd som redan är angripna av andra bark-borrar eller tallvivel. Larven är rovlevande.
En annan art som drastiskt minskat är plattkäkbagge (Prostomis mandi-bularis, EN). Förutom på Gotska Sandön har sentida fynd endast gjorts från två andra platser i Sverige. Plattkäkbaggen kräver brunrötad, starkt ned-bruten ved av ek eller tall. Den kan missgynnas av brand.
Dynfrölöpare (Harpalus neglectus, NT) lever i torra, öppna flygsandfält med sparsam vegetation. Den trivs bäst nära havet, såväl i låga dyner med gles vegetation, samt i de yttre dynerna med sandrör och strandråg. Den miss-gynnas av igenväxning av sanddynerna. Eftersom arten är knuten till tidiga successionsstadier har bland annat skogsbrand varit en viktig faktor för att skapa nödvändiga habitat.
A3.5.2 STEKLAR
Den sandlevande rödpannade vägstekeln (Agenioideus ciliatus, EN) finns bara på Gotland (Fårö, Stånga och Gotska Sandön). Det finns misstankar om att populationerna minskar. Denna minskning torde bero på att sanddynerna växer igen. Igenväxning med tall och tätvuxna gräs är sålunda ett stort hot mot arten.
A3.5.3 TVÅVINGAR
Dynöronblomflugan (Pelecocera lusitanica, VU), tidigare kallad dyndvärg-blomfluga, förekommer sällsynt på några områden i södra Sverige. På Gotska Sandön förekommer den, åtminstone vissa år, talrikt. Den förekommer främst i gräns området mellan sanddyner bevuxna med sandrör och de grå dynerna bevuxna med ungtallar, men även i öppna sandpartier. Flugan tros behöva lagom störda sandområden för sin utveckling.
A3.5.4 NÄTVINGAR
Fläckig myrlejonslända (Euroleon nostras, VU) är endast känd från två lokaler på Öland, fyra på Gotland inklusive Gotska Sandön, samt från två lokaler i Skåne. Den lever på gammal dynsand som är bunden av rötter och växter samt i skyddande lägen under tallrötter.
A3.5.5 FJÄRILAR
Tallsvampmal (Agnathosia sandoeensis, EN) har sin enda förekomst i Sverige på Gotska Sandön. I resten av världen har den endast en känd lokal i Lettland. Larven lever i murken kullfallen tallved, ved som på undersidan ska vara angripen av den gulvita citrontickan (Antrodia xantha). Den fullbildade fjärilen flyger i mitten av juli till någon vecka in i augusti. Arten lär gynnas av störningar såsom vindfällen.
En av Sandöns mest exklusiva fjärilsarter är grå strimmätare (Horisme aemulata, EN). I Sverige har den bara ytterligare en känd livskraftig population: på Hejnum hällar på Gotland. På Sandön är den relativt utbredd i lämpliga miljöer. Larven lever säkerligen på ranunkelväxter och då främst på fältsippa. Fjärilen hotas av igenväxning och igenplanteringar av öppna torrängar, som då minskar mängden fältsippor. De historiska åtgärderna med att stoppa sand-flykten genom plantering av strandråg, tall och bergtall medförde säkerligen försämrade livsvillkor.
A3.5.6 DÄGGDJUR
Däggdjursfaunan på Gotska Sandön är artfattig. Av landlevande däggdjur finns endast populationer av skogshare och fladdermöss representerade. Det finns uppgifter om att skogsharen introducerades till ön på 1840-talet. Ute på Sandön beter sig skogsharen lite annorlunda genom att den gräver hålor att bo i, vilket inte sker på andra delar av landet. Det kan också finnas vissa morfologiska skillnader, vilket på sikt kan leda till att skogsharen på Gotska Sandön utvecklas till en egen underart/ras.
Fladdermusfaunan är synnerligen artfattig. Med säkerhet är det endast nordisk fladdermus som är stationär, däremot kan flera arter besöka Sandön under flyttning.
I vattnet runt ön är gråsäl vanligt förekommande, framför allt på nordöstra sidan. Där kan de ses vid Säludden alldeles intill stranden. Detta område är avsatt som sälskyddsområde med tillträdesförbud året runt (se vidare i B2.3.1). A3.5.7 FÅGLAR
Gotska Sandöns isolerade läge, i kombination med brist på sötvatten, har också medfört en artfattig fågelfauna. Ön är dock en viktig rastplats för sträckande och rastande arter under vår och höst.
I tallskogen är grå flugsnappare, svartmes och bofink de klart vanligaste arterna. Större och mindre korsnäbb är karaktärsarter för ön, där de ses och hörs i stora flockar till och från vattenhålet i Kapellänget. Bland de mer ovanliga arterna kan lundsångare och sommargylling höras (och ses) under våren/försommaren. Längs stränderna och i sanddynerna, främst på Bredsandsudde men även vid Franska bukten, finns kolonier av silltrut och fisktärna. Bland övriga häckande arter kan nämnas havstrut, ejder, strand-skata, större strandpipare och småskrake. Bland rovfåglarna häckar lärkfalk, sparvhök och duvhök regelbundet samt sporadiska häckningar av havsörn och kungsörn.
A3.5.8 KÄRLVÄXTER
Den sällsynta luddvedeln (Oxytropis pilosa, EN) växer på kalkrika öppna torrängar, örtrika timjanhedar och liknande torra platser. I Sverige har den två helt skilda utbredningsområden; ett i Östergötland och ett på Gotland främst utefter västra kusten samt på Gotska Sandön. Här finns den i ett område från Hamnudden till Gamla gården. Luddvedeln är känslig för igenväxning. Det är därför av stor vikt att områden där luddvedel växer hålls fria från sly och buskar.
Näbbtrampörten (Polygonum oxyspermum, EN) har sin världsutbredning begränsad till kuststräckor vid Skagerack, Kattegatt och Östersjön. Den finns numer endast på en lokal i Bohuslän, en på Öland och på ett drygt tjugotal lokaler på Gotland. Näbbtrampörten växer nära vattenlinjen på sand- och grusstränder. Ett alltför hårt slitage från mänskliga aktiviteter kan drabba arten negativt. Dock torde inte vandrares tramp utgöra någon större risk. Näbbtrampörten är mycket oförutsägbar i sin utbredning på Sandön. Vid
inventeringen 2017 hittades 69 plantor på helt nya växtplatser, däremot hittades inga exemplar på tidigare kända växtplatser.
Martorn (Eryngium maritimum, EN) har sin största svenska population på Gotska Sandön. Huvuddelen av dessa finns i dynsystemet från Kyrkudden ner till Vinbukten. Öppen sand i vita dyner anses gynna arten. Däremot miss-gynnas martorn av, den på senare år, etablerade vresrosen. Vresros binder sanden och tränger effektivt undan all naturlig vegetation.
A3.5.9 LAVAR OCH SVAMPAR
Grå skärelav (Dendrographa decolorans) som ofta växer tätt tillsammans med gammelekslav (Lecanographa amylacea, VU) utgör två karaktärsarter i Kapellänget. Dessa två är utmärkta signalarter som vittnar om kontinuitet av gammal solbelyst ek, hög luftfuktighet och ett stabilt lokalklimat.
Den mycket sällsynta daggklotterlaven (Lecanographa lyncea, CR) är i Sverige bara känd från ytterligare en lokal på södra Öland (på tre träd). På dessa två platser växer daggklotterlaven på grova ekar i halvöppet landskap och brynmiljöer. Enligt ArtDatabanken lär ett av de tre träden på Öland dö inom kort, vilket medför att Sandöns lilla population i Kapellänget blir allt-mer värdefull.
Blå halmlav (Lecanora sublivescens, VU) växer på Sandön främst på grova ekar i lövängar. Flera av Kapellängets ekar hyser blå halmlav. I Sverige har den en sydostlig utbredning.
Matt pricklav (Pachnolepia pruinata, NT) är en sällsynt lav men är relativt vanlig i Kapellänget där den växer på flera gamla ekar med grov och hård bark. Stora och fina exemplar finns i ängets nordvästra hörn. I Sverige finns den även i Skåne, Blekinge och på Öland.
Gul dropplav (Cliostomum corrugatum, NT) är en karaktärsart för eklandskap. På Gotland och på Sandön är den inte lika vanlig som i de fina ekmiljöerna på fastlandet. På några av ekarna norr om kapellet i Kapellänget växer den dock rikligt.
Vid basen på flera hasslar i bl.a. Stora Idemoren och söder om Kapellänget växer liten havstulpanlav (Thelotrema suecicum, NT). Förutom på Gotska Sandön är arten bara känd från ytterligare sju lokaler i Sverige.
Lunglav (Lobaria pulmonaria, NT) är en verklig karaktärsart i Kapellänget och i omgivande lövområden. Den är en signalart och vittnar om höga natur-värden och stabilt klimat med hög luftfuktighet. Såsom många andra lavarter är den svårspridd och finns därför bara i lövmiljöer med lång kontinuitet.
En mycket bra signalart för skyddsvärda lövmiljöer med hög luftfuktighet är ädelkronlaven (Gyalecta carneola, VU). Den är dock främst en västlig art men är även känd från bl.a. Öland och Gotland. På Kapellängets ekar växer den alltid på trädets skuggsida, samt gärna i kanten av änget mot den tätare skogen. Den finns även på några av Höga Åsens ekar.
Vid inventeringar 2005 och 2006 hittades gropig skägglav (Usnea barbata, VU) och ringlav (Evernia divaricata, VU) i norra delen av Kapellänget. Dessa påträffades på grenar som fallit från högt belägna trädkronor. Vid samma
inventering hittades även strigula (Strigula jamesii, EN) som då var första fyndet för Gotland. Tidigare har den endast påträffats på två lokaler i Bohuslän och tre på mellersta Öland. Den har numer påträffats på flera träd på Gotska Sandön.
Dynstinksvamp (Phallus hadriani, VU) finns sällsynt i Skåne, Halland, Öland, Gotland (Fårö och Gotska Sandön) och i Stockholmstrakten. Den växer i sanddyner nära havet tillsammans med t.ex. sandrör och strandråg. Den hotas av ett för starkt slitage som innebär att dynvegetationen förstörs. Samtidigt torde svampen gynnas av att delar av markytan hålls sandig, öppen och porös och inte växer igen med tall eller ett för tätt grästäcke.
En annan sällsynt svamp i sanddynerna på Sandön är dynspröding (Psathyrella ammophila, NT). Den finns dessutom på några få lokaler i Skåne och södra Halland. Svampen är helt knuten till sanddyner, där den brukar växa i anslutning till bestånd av sandrör. Troligen lever den bl.a. av att bryta ned gräsets döda rötter. Dynspröding hotas av igenväxning eller av att värd-växten sandrör decimeras i antal och utbredning.
A3.6 Naturupplevelser i Gotska Sandöns nationalpark
Gotska Sandöns nationalpark erbjuder unika upplevelser i ett av Sveriges mest sevärda naturområden. Ett besök på Gotska Sandön ger både möjlighet att uppleva ursprunglig natur där naturens krafter format stränder, dyner och skogar, spännande växt- och djurarter samt upplevelser av ett rikt biologiskt kulturarv i öns ängen. Nationalparken är förhållandevis liten till storlek och geografi vilket gör det möjligt för besökare att uppleva och ta del av näst intill alla naturvärden vid ett och samma besök. I nedanstående stycken beskrivs upplevelserna av landskap, naturtyper och arter närmare.
A3.6.1 VIDSTRÄCKTA STRÄNDER OCH DYNERNA VID HAVET Gotska Sandön är Östersjöns mest ensliga ö och omgiven av öppet hav. Långa vidsträckta sandstränder finns runt öns västra, norra och östra sida. På södra sidan är däremot flera av stränderna steniga, så även på vissa av uddarna. Stränderna är oexploaterade och havshorisonterna är obrutna. Upplevelsen av stränderna och havet förstärks av att naturligt ljus och ljud får råda. Vid Högaland reser sig ön ur havet och visar upp lager av geo-logiskt material som berättar om Gotska Sandöns geologiska historia. Gotska Sandöns sex uddar: Bredsandsudde, Hamnudden, Tärnudden, Kyrkudden, Säludden och Stora Beckrevet och stränderna som sammanbinder dessa, visar det märkliga dynlandskapet och ger en bild av hur föränderlig ön är. Östersjön bearbetar, formar och omformar ständigt öns yttersta gränser. Samspelet mellan hav, vind, sand, land och vegetation tydliggörs i dynekosystemen. De öppna och aktiva dynerna upplevs på vandring längs kusten. Förståelsen av dynernas omfattning upplevs bäst på vandring genom öns skogar som växer på dyner som stabiliserats. Mäktigheten i sanddynerna är påtaglig på vandring längs Höga Åsen.
A3.6.2 TALLSKOGENS STÄNDIGA SUS
Vid en vandring på Gotska Sandön blir det tydligt hur närvarande och mäktig tallskogen är. Som ljudupplevelse möter besökaren det milda suset i tallkronorna under en stilla sommardag eller som ett starkt dån när stormvinden rister i kronorna. Stammarna skiftar i färg från silvrigt grått till rött och gyllene för-stärkt av solens strålar som silar in genom krontaket. På den sandiga marken varierar grundfärgerna av sandblottor, mossor, lavar och ljung, förstärkta av blommor, lilatonad ljung eller knallröda lingon beroende på årstid. Tallarna uppvisar stor variation i ålder och det finns riktiga åldringar bland träden på runt 500 år. Flera av både döda och levande tallar bär på ärr och spår från tidigare händelser: brandljud från skogsbränder för upp till 400 år sedan, stämplingar från planerade avverkningar, gnag- och kläckhål från insekter, hack och nästen av fåglar. Det myllrande livet i döende eller död ved är påtagligt. Längs Höga Åsen kan besökaren uppleva stor variation bland tallarna och också få ett fågelperspektiv över öns vidsträckta, blågröna tallskog.
A3.6.3 VEDLEVANDE INSEKTER
Gotska Sandön hör till en av Nordeuropas absolut främsta lokaler för säll-synta insekter knutna till tall såsom strandblombagge, blå mörkbagge, slät barkbock, tallbarkbrunbagge, raggbock och hårig blombock. Den unika insektsfaunan uppmärksammades tidigt. Entomologer (insektsexperter) lyfte frågan om att öns natur behövde skyddas och deltog i bildandet av national-parken. På död stående ved (torrakor) och på död liggande ved (lågor) runt om på ön påträffas kläckhål efter de vedlevande skalbaggarna. Storleken på kläckhålen, från några millimeter till ett par centimeter, ger besökarna en finger-visning om hur stora de färdiga skalbaggarna faktiskt är. Den som har tur och är uppmärksam kan få höra reliktbocken spela från en solbelyst gammal tall. Att se, och kanske t.o.m. höra skalbaggarna i verkligheten och få förstå-else för varför de finns kvar just på Gotska Sandön är en unik upplevförstå-else. A3.6.4 SANDLEVANDE INSEKTER
I de öppna sandmarkerna kryllar det av liv trots att miljöerna är torra, varma och utsatta för sol och vind. Insekter och växter är väl anpassade till det extrema klimatet. Myrlejonen är myrlejonsländornas larver och deras fångst-gropar finns i öppen sand. På Gotska Sandön finns både den mindre myr-lejonsländan och den sällsynta fläckiga myrmyr-lejonsländan. I sandmiljöerna finns många arter av gaddsteklar t.ex. grävsteklar. Steklarna gräver sina larvkammare i sanden och jagar i omgivningarna. En del insekter jagar nattetid som t.ex. kramplöparen och sandvargspindeln.
A3.6.5 DEN BLOMMANDE ÖN
Gotska Sandöns flora väcker uppmärksamhet hos många besökare. Flera arter är spektakulära och växternas anpassningar till den speciella miljön väcker förundran. Flera orkidéer är med sin skönhet och frodighet i den annars karga miljön sevärda. Bland dessa kan nämnas röd skogslilja, som
är vacker att se vid Högaland och Sankt Annae, och vit skogslilja, som växer nära flyttblocket Elefanten vid Kapellänget och vid Bourgströms mausoleum. Hybriden röd och vit skogslilja kan ses vid Högaland. Mer undanskymt och utan samma färgprakt, men med samma skönhet, växer knäroten och spindel-blomster inne i skogen. Den blålila, nästan självlysande martornen finns på flera ställen runt ön. Vid Tärnudden och vid Franska bukten växer martornen rikligt och lättillgängligt för besökarna att få se den. Den lilla rara majvivan växer i Inre Dynkärret där även bl.a. kattfot och spindelblomster påträffas. Vid Hamnudden finns torrängar där den sällsynta luddvedeln växer. Här kan också den märkliga timjansnyltroten ses tillsammans med ett tiotal orkidéer. A3.6.6 FÅGLARNA PÅ ÖN
Gotska Sandön är en viktig rastplats för flyttande fåglar under vår och höst. Vid Bredsandsudde finns goda möjligheter för besökare att skåda sträckande fågel. Kolonier av silltrut och fisktärna finns vid Bredsand och vid Franska bukten, där fisktärnorna bryskt påminner besökarna var gränsen går till fåglarnas häckningsplatser. På ön häckar även havstrut, ejder, strandskata, större strand-pipare och småskrake. Under de torra sommarmånaderna söker småfåglarna vatten i dammen i Kapellänget, vid pumpen i Fyrbyn och vid pumpen vid Nymans och tålmodigt stilla väntande kan ge resultat. Större och mindre korsnäbb, grå flugsnappare, svartmes och bofink kommer fram med liv och rörelse och dricker vatten. Under våren/försommaren kan sommargylling och lundsångare ses och höras. Rovfåglarna lärkfalk, sparvhök, duvhök och ibland havsörn och mer sällan kungsörn häckar på ön. Fåglarna är ständigt närvarande vid vandring på ön och bidrar till små och stora naturupplevelser. A3.6.7 SÄLAR
I vattnet runt Gotska Sandön trivs gråsälar. Sälar är vattenlevande däggdjur. Människan har sedan stenåldern jagat säl, så också på Gotska Sandön. Vid Säludden låg fåröbornas bas för säljakt från medeltid fram till 1700-talets mitt. Numera är hela udden sälskyddsområde året runt. Ibland kan hund ra-tals sälar ses på stenarna och i vattnet utanför Säludden. Stilla kvällar hörs sälarnas råmanden långt. Säludden är en av öns mest besökta platser. Det är en upplevelse att iaktta sälarna i deras naturliga miljö.
A3.6.8 DE HISTORISKA KULTURMARKERNA
Ett besök på Gotska Sandön ger möjlighet för besökaren att uppleva traditio-nellt brukade miljöer med dess intressanta flora vid Kapellänget och Gamla gården. Miljöerna är rogivande med öppna ängen, hasselbuskar och knotiga gamla träd. Ett besök ger också en bild av hur livet kunde se ut under äldre tider på Gotska Sandön och vad detta betytt för öns utseende idag. Ekar och hasselbuskar i Kapellänget hyser dessutom en rik och sällsynt lavflora.
A4 Gotska Sandöns kulturhistoria
A4.1 Riksintresse kulturmiljövård
Gotska Sandön är utpekad som riksintresse för kulturmiljövård enligt beslut RAÄ 1997-08-18 (I 49, Fårö socken) och den sammanfattande värdetexten lyder: ”Gotska Sandön är med sitt läge, sin specifika miljö och historia, präglad av havet och dess villkor, av största natur- och kulturhistoriska värde. Ett mycket pedagogiskt, om dock ej så lättillgängligt område, där kontinuiteten från tidigaste forntid in i nutid lätt kan avläsas i landskapet.”
A4.2 Nyttjande av Gotska Sandön
Gotska Sandön har brukats av människor under mycket lång tid. Nyttjande-graden har växlat mellan perioder av extensivt brukande och perioder av intensivt brukande. Den äldsta perioden av extensivt nyttjande inleddes under yngre stenålder (800–1500 f. Kr.) och pågick fram till järnåldern/ vikingatiden (400–1050 e. Kr.). Människorna kom till Gotska Sandön framför allt för sälens skull. Fynden från stenåldern och bronsåldern är sex stycken (bl.a. flintdolkar). Förmodligen bodde säljägarna på ön endast under jaktsäsongen. Från järn-åldern finns framför allt gravanläggningar (stensättningar) bevarade.
Under tidig medeltid nyttjades ön mer intensivt. Det finns mäktiga boplats-lämningar både vid Säludden och vid Varvet. Stora mängder sälben har hittats i kulturlagren, så säljakten var viktig. Fyndmaterialet är mycket rikt. Det verkar som om både kvinnor och män vistades på ön. Att det finns samtida begravningsplatser tyder på längre sammanhållna säsonger. Kanske kom de första fåren hit under denna period. Från 1500–1600-talet är fårbetet etable-rat. Öns brandhistorik visar att under 1500- och 1600-talet brann ön ofta. Bränderna kan ha varit en åtgärd för att skapa ett smakligare bete av ljungen.
Under perioden 1361–1645 hörde Gotska Sandön och Gotland till Danmark. I och med freden i Brömsebro, övergick Gotland i svensk ägo. Fåröborna har troligen nyttjat Gotska Sandön väldigt länge, deras fiske-läge vid Säludden och Källahamn har använts åtminstone från medeltiden. Kanske kom stenålderns första säljägare från Fårö. Först under 1600-talet kan dock skriftliga källor bekräfta att det var fåröbor som brukade och arrenderade Gotska Sandön. Östra och västra Fårö hade brukningsrätten vartannat år. Fåröborna, danskar fram till 1645, var stundom i konflikt med svenskar från Roslagen och ester från Ösel rörande rätten till säljakt. Utöver säljakt, höll fåröborna får på ön. Totala antalet får kunde uppgå till ca 200 stycken. Skogen tillhörde Kronan från slutet av 1600-talet och fick inte röras.
Mellan 1758 och 1781 pågick diverse förhandlingar mellan staten, privata intressen och fåröborna om rätten att bl.a. arrendera, köpa, bruka, betala skatt och bekosta lantmäterikostnader för Gotska Sandön. Ön skattlades 1772 av lantmätare Magnus Israel Lallerius och den äldsta kartan med textbeskriv ning är från denna tid (se karta i bilaga 4). År 1783 auktionerades öns arrende till slut ut. Så småningom såldes Gotska Sandön och köptes inte tillbaka av staten förrän 1859. Mellan åren 1783 och 1859 var Gotska Sandön privat-ägd. Marken kom att nyttjas mer intensivt i vinstdrivande syfte. ”Nybygget”
(dagens Gamla gården) etablerades. Fåröbornas boendecentrum vid Säludden övergavs, även om platsen framgent användes för säljakt. Markytor togs i anspråk till åker, ängsmark och betesmark. Antalet får var år 1785 150–200 stycken och hade år 1791 utökats till 300–400 stycken. Skogen nyttjades bl.a. som virke till uppförandet av Nybygget samt att en tjärugn anlades. Den förste ägaren Magnus Benedictius förde även in renar till ön. År 1791 lär antalet renar ha varit 40 stycken. Ända fram till 1828 fanns en renko kvar.
Från 1801 till 1828, med ett avbrott 1816–1818, bodde Petter Gottberg med sin familj på Sandön. Han var först arrendator, därefter anställd fårskötare på ön. Det går ett otal sägner och historier om honom. Allt är förmodligen inte sant, men att han plundrat och sålt lasten från ett förlist fartyg råder det inget tvivel om. Han erkände dessa brott och han blev även dömd. Familjen bestod av döttrarna Sophia och Gustava från ett tidigare äktenskap samt frun Maria Pehrsdotter Ahlbom med barnen Johanna, Hedvig och Jan Peter. Gottberg och hans hustru och barn är de som har bott längst tid på ön innan fyrstationens tillkomst.
Efter Gottbergs tid arrenderades Gotska Sandön först av ”Karlskronaborna” (1828–1840), därefter av ”Västerviksborna” (1840–1849) samt slutligen av ”Stockholmarna” och av ”Paterssen” (1849–1859). Under perioden 1828–1840 påbörjades skogsavverkningar och troligen även skeppsbyggeriet. År 1842 var vädersågarna vid Hamnudden och Säludden i bruk. Skeppsbyggeriet var i full gång vid Varvet mellan Gamla gården och havet. Periodvis bodde upp mot 100 personer på ön. Fårnäringen intensifierades. En veterinär, Julius Bourgström, anställdes för att bygga upp fårbesättningen. Han blev sedan kvar som fyrmästare från 1859. Fårbesättningens storlek varierade något men från 1850-talet fanns ca 400 djur och från år 1891 finns en uppgift om 400 till 600 får. På 1880-talet inhägnades ca 400 hektar till betesmark för de förvildade fåren på öns sydvästra sida. Syftet med inhägnaden var att begränsa fårbetet i dynmiljöerna. Bete förbjöds på resterande ön, men de för-vildade fårens antal låg alltjämt 1890 på ca 50 stycken. Först år 1893 sköts den siste förvildade baggen. Rester av hägnaden finns bevarade i skogen.
Fyrstationens tid varade från 1859–1970. Staten köpte Gotska Sandön genom förvärv av mark 1859 och 1861, så ön blev ånyo i statens ägo. År 1859 uppfördes två fyrar vid Bredsand: den norra fyren och den södra fyren, som placerades ovanpå den nuvarande jordkällaren i Fyrbyn. De stod i enslinje och varnade för de förrädiska Kopparstenarna två mil norr om Sandön. Men fyrarnas ljus syntes inte från söder. År 1883 byggdes därför fyren vid Tärnudden. På grund av det ständiga hotet från de vandrande sanddynerna, avvecklades fyrplatsen redan 1913. Den ersattes av fyrarna vid Hamnudden och Kyrkudden.
Julius Bourgström blev som sagt öns första fyrmästare år 1859 med hustrun Matilda. Han efterträddes av sonen Karl Bourgström med hustrun Hulda år 1892. Därefter följde Oskar Ekman 1926–1941 med hustrun Jenny Elina Fredrika, Ivar Karlsson 1941–1947 med hustrun Anna Gustava, Gunnar Hörlin 1947–1968 med hustrun Fanny och slutligen Hans Hörlin 1968–1969 med
hustrun Kerstin. Förutom skötsel av fyren, skötte fyrpersonalen väderrappor-teringen och bistod vid sjöräddningar. Både kvinnor och män hjälpte till att inkvartera, utspisa, ta hand om skador och dela ut torra kläder i samband med att båtflyktingar kom från öster under andra världskriget t.ex. anlände 863 flyktingar i september och oktober 1944. En lotsbarnskola fanns på ön mellan 1898–1963. Tre av lärarinnorna var kvar i flera år: Alma Dörring (1898–1925), Karin Jansson (1933–1939) och Gunhild Carlsson (1946–1960). Den 1 januari 1970 automatiserades fyren och Domänverket fick ansvaret för bemanningen av ön. Öns bofasta familjer flyttade och fyrpersonalen blev till-synsmän för nationalparken. Den 1 januari 1984 övertog Naturvårdsverket personalansvaret. År 2004 övertog sedan Länsstyrelsen i Gotlands län för-valtningen och personalansvaret för tillsynsmännen från Naturvårdsverket.
Skogsavverkningarna fortgick under fyrstationens tid. Mellan 1893–1896 avverkades 50 000 träd för att bekosta flygsandsplanteringarna. Skogs huggarna kom framför allt från Norrland och fick själva bygga sina bostäder söder om Säludden. Skogsarbetarnas tillvaro på ön var svår och det var ont om mat. Området där deras baracker uppfördes, kallas alltjämt för Norrlän ningarna. Utöver skogsavverkning lade skogsarbetarna öns första järnväg. År 1894 kom räls ut för att för att underlätta virkestransporterna. Skogs avverkningarna pågick i omgångar fram till 1940-talet. En markant ökning av avverknings-volymen skedde mellan 1922–1924 då runt 60 000 träd avverkades. Det är under denna period som Östra och Västra skogshuggarbarackerna vid Gamla gården uppfördes, rälsboden byggdes och järnvägsspåren utökades fram till 1930-talet. Som mest har det funnits sex kilometer räls i bruk samtidigt på Gotska Sandön. Rälsen byggdes och revs efter behov så totalt lades det ett tiotal kilometer räls. Under 1940-talet avvecklades rälsen.
A4.3 Biologiskt kulturarv
Definition från RAÄs hemsida: ”Det biologiska kulturarvet utgörs av eko-system, naturtyper och arter som uppstått, utvecklats eller gynnats genom människans nyttjande av landskapet och vars långsiktiga fortlevnad och utveckling förutsätter eller påverkas positivt av brukande och skötsel.”
Prioriterade delar av öns biologiska kulturarv kan göras utifrån riks-intresset för kulturmiljövård och beskrivningen av det statliga byggnads-minnet på Gotska Sandön enligt följande:
• Slåtter- och ängsområden kring kulturbyggnader eller på annan plats. • Kulturväxter med anknytning till trädgård och odling kring fyrplatserna
vid norra fyren och Tärnudden.
• Kulturväxter kring övrig bebyggelse t.ex. Bourgströms, Nymans, Hörlins, Gamla gården, mausoleerna samt kyrkogården.
• Tallar med ristningar och inskriptioner på Höga Revarn (Culture Modified Trees, CMT, Tallarna är registrerade i RAÄ:s fornminnesregister RAÄ Fårö 323:1 och 325:1–6).
