Vem får ta plats?
- En genusanalys av
två utomhusgym i Pildammsparken
Who is allowed to occupy
space?
-
A gender analysis of two outdoor gyms in
Pildammsparken
Gresa Veselaj och Julia Ohlgren
Stadsbyggnad, stadsutveckling och planering Huvudområde: Byggd miljö
Kandidatuppsats 20 Hp
Vårterminen 2018
Handledare: Per-Markku Ristilammi Examinator: Malin Mc Glinn
2
Förord
Vi vill rikta ett tack till landskapsarkitekten Malin Croner för inspirerande och peppande samtal kring genus och offentliga rum. Vi vill även tacka landskapsarkitekten Anna Krook, som varit med och utformat utomhusgymmen, för inspirerande och utförlig information kring arbete med utomhusgym. Båda två har bidragit till intressanta diskussioner och tankar om hur vi kan arbeta med frågor kring genus, fysisk utformning och stadsplanering - något som vi kommer ta vidare med oss som kunskap i vår framtida yrkesroll.
Vi är även tacksamma för alla intressanta människor som vi har fått träffa och intervjua under arbetets gång.
Slutligen vill vi rikta ett stort tack till vår handledare Per-Markku Ristilammi för skarp och värdefull feedback under uppsatsskrivandet!
Julia Ohlgren & Gresa Veselaj 2018
3
Abstract
In previous contexts, outdoor gyms have been described as gender neutral as they are being used equally by men and women (Malmö 2014). This can be problematic since the term “gender neutral” often lead to that men’s and women’s different experiences get overlooked within urban planning (Larsson & Jalakas, 2014, s. 51f).
Within this essay, we will use three theoretical inputs - territorialisation, gender and security to examine outdoor gyms in the park Pildammsparken in Malmö, from a gender perspective. We have looked at people’s movements at the gyms and how people use them through observations. We have gained knowledge about how people perceive the gyms through interviews. The observations and the interviews took place within two weeks in April during different times of the day, to comprehend if the gyms were used differently at different times.
The difference in how men and women use and perceive the outdoor gyms can be seen through our interviews, in which women state that they feel insecure during daytime due to being stared at and feeling scared when it’s dark outside. Women therefore don’t equally partake at outdoor gyms, because their freedom of movement are limited. The young, physically fit, male body is therefore the body that take place at outdoor gyms. Finally, we argue that societal structures and norms has such an effect on public spaces, that men and women cannot with equal rights take part of the city.
4
Sammanfattning
Utomhusgym har i tidigare sammanhang beskrivits som könsneutrala då de anses användas lika mycket av män som kvinnor (Malmö stad, 2014). Det är problematiskt eftersom ordet könsneutral ofta leder till att kvinnors och mäns olika erfarenheter förbises inom fysisk planering (Larsson & Jalakas, 2014, s. 51f).
I denna uppsats har vi, med hjälp av de tre teoretiska ingångarna territorialisering, genus och
trygghet, undersökt utomhusgymmen i Pildammsparken i Malmö ur ett genusperspektiv. Vi
har med hjälp av observationer sett hur människor rör sig på gymmen och använder sig av dem. Vi har med hjälp av intervjuer tagit del av människors uppfattning om gymmen.
Observationerna och intervjuerna gjordes under två veckor i april, under olika tider på dygnet för att ta reda på om användningen av utomhusgymmen skiljde sig åt beroende på tidpunkt.
Den skillnad som vi sett mellan mäns och kvinnors användning och upplevelser framgår genom våra intervjuer. Kvinnor upplever generellt otrygghet på dagtid då de blir betraktade av andra, samt att kvinnorna beskriver att de är mörkrädda under kvällstid. Kvinnor använder sig därför inte lika stor utsträckning av utomhusgymmen, eftersom deras rörelsefrihet är begränsad. Den kropp som tar plats på utomhusgymmen är den unga, vältränade, manliga kroppen. Avslutningsvis menar vi att samhällsstrukturer och normer får en sådan inverkan på offentliga rum, att män och kvinnor inte kan ta del av staden på lika villkor.
5
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. Introduktion
7 1.1 Inledning 7 1.2 Problemformulering 8 1.3 Syfte 8 1.4 Frågeställning 9 1.5 Disposition 9 1.6 Metod 9 1.6.1 Avgränsningar 9 1.6.2 Litteraturgenomgång 10 1.6.3 Fallstudie 11 1.6.4 Observationer 13 1.6.5 Intervjuer 14 1.6.6 Mentala kartor 15 1.7 Bakgrund 151.7.1 Kvinnor i det offentliga rummet 15 1.7.2 Kvinnans roll i planeringssammanhang 16 1.7.3 Gymkulturen, kroppar och samhället 17
2. Teoretiska ingångar
182.1 Genusperspektiv 18
2.1.1 Genus, kön, jämlikhet och jämställdhet 18 2.1.2 Kroppar – fysiska rum och fysisk aktivitet 18
2.1.3 Normer och maktordningar 19
2.2 Territorialisering av offentliga platser 20
2.3 Upplevd otrygghet i offentliga rum 21
3. Analys
243.1 Kroppar, kön och genus 24
3.1.1 Variation av kroppar på utomhusgym? 24 3.1.2 Överordningar, underordningar och separata rum 26 3.1.3 Delslutsats: ”Tjejplatser” som andrum 28
3.2 Kroppar och territorialisering 29
6
3.2.2 Genderiserade hemterritorier 30
3.2.3 Innanförskapet och utanförskapet 32
3.2.4 Delslutsats: Vem tar plats? 34
3.3 Kroppar och otrygghet 35
3.3.1 Otrygga blickar - men tillsammans är vi trygga? 35 3.3.2 Dålig belysning och rädsla för mörker 37
3.3.3 Rörelsefrihet på lika villkor 39
3.3.4 Delslutsats: Planeringsåtgärder – problemlösande eller reproducerande? 40
4. Avslutande diskussion
414.1 Sammanfattning av resultat 41
4.2 Planeringsåtgärder och vidare reflektioner 42
4.3 Forskningsförslag 43
5. Litteraturhänvisning
44 5.1 Tryckta källor 44 5.2 Digitala dokument 46 5.3 Vetenskapliga artiklar 476. Bilagor
48 6.1 Bilder 48Bilaga 1 – Schema över observationer och intervju 49
Bilaga 2 – Saras mentala karta 50
Bilaga 3 – Eriks mentala karta 51
Bilaga 4 – Johans mentala karta 52
7
1.Introduktion
1.1 Inledning
Vi befinner oss i Pildammsparken i Malmö en sen eftermiddag i mitten av april. Solen skiner och det är många människor ute i rörelse. Vi rör oss in från norra ingången av parken mot ett av utomhusgymmen, som är beläget vid det gamla vattentornet precis intill den stora
dammen. Längs vägen så ser vi flera som powerwalkar, någon går ensam och någon annan är i sällskap med en vän eller partner. Vi ser små barn tillsammans med sina föräldrar och nära och kära. Vi ser en pappa som går ensam och skjuter en barnvagn framför sig samtidigt som han sakta promenerar längs motionsslingan. Ett äldre par går långsamt förbi oss och stannar till vid vattnet för att titta på svanarna. När vi väl är framme vid utomhusgymmet upplever vi ett skifte. Från att ha sett en variation av människor i olika åldrar, kön och kroppsstorlekar, ser vi en betydligt mer homogen grupp människor som uppehåller sig på gymmet. De flesta tränar och rör sig vant mellan de olika träningsredskapen och vissa har tagit en vilopaus. Gemensamt för dessa tränande människor är att alla vid tillfället är män.
Denna uppsats handlar om utomhusgym och hur de används. Vi har uppmärksammat en ojämn könsfördelning på gymmen, där vi sett betydligt fler män än kvinnor. Vi har ställt oss frågan varför fördelningen ser ut som den gör just på utomhusgymmen. Inom det som kan kallas gymkulturen finns det tydliga normer kring hur mäns och kvinnors kroppar bör se ut, vilket kan leda till att könsnormer reproduceras (Andreasson & Johansson, 2015, s. 76). Gymkulturen väcker därmed frågor rörande genus, kropp och kön.
Normer kring kroppars utseende finns ute i samhället och i det offentliga rummet. Samhällets normer kan inverka på ett sådant sätt att de kontrollerar hur, var och när kroppen ska röra sig i staden. När normer samverkar på en specifik plats som utomhusgym skapas ytterligare underliggande regler och normer om vilka som får ta plats. Vi vill därför undersöka vilka kroppar som blir inkluderade och därmed får ta plats på offentliga utomhusgym, där alla i teorin är välkomna.
8
1.2 Problemformulering
Malmö stad (2014) beskriver utomhusgym som en plats som erbjuder funktionell friskvård för alla. Enligt Magnus Gustlin, som arbetar på serviceförvaltningen, är genusperspektivet viktigt vid utformningen av utomhusgym (ibid). Han menar att utomhusgym, till skillnad från andra idrottsanläggningar i Malmö, är ”könsneutrala” då de används lika mycket av kvinnor som män. Det framgår inte vad Gustlin baserar påståendet på och vi ställer oss kritiska till huruvida utomhusgymmen kan beskrivas som könsneutrala.
Fysisk planering beskrivs ofta som könsneutral (Larsson & Jalakas, 2014, s. 51f). Detta kan tolkas som något positivt - att alla människor behandlas lika oavsett kön. Det finns dock en fara i att beskriva rum som könsneutrala, eftersom det nästan alltid blir ett annat ord för könsblindhet. Det innebär att vi blundar för att män och kvinnor har olika erfarenheter och på vissa sätt fortfarande lever olika liv. En konsekvens blir att kvinnors erfarenheter ofta
negligeras och mannen förblir normen - ojämlika maktförhållanden tar sig därmed uttryck i rummet (Molina, 2007, s. 8). Beskrivningar av platser som könsneutrala kan leda till att ojämställda strukturer reproduceras och bibehålls, eftersom de då inte ifrågasätts och därmed är svåra att göra något åt. Planeringen i sig skapar dock inte asymmetriska genusrelationer men dessa kan återspeglas och befästas i rummet (Forsberg, 2005, s. 33).
1.3 Syfte
Med anledning av den ojämna könsfördelning som vi sett på utomhusgymmen har vi
intresserat oss för att undersöka hur vi, utifrån ett genusperspektiv, kan studera offentliga rum. Syftet är att undersöka och få en ökad förståelse för hur utomhusgym, ett offentligt rum, används och upplevs av olika individer och grupper. Vi vill därför undersöka hur sociala strukturer kan inverka på människors användning av det offentliga rummet.
För att studera aktiviteter och kroppar använder vi oss av begreppet territorialisering (se
begreppsförklaring 2.2 Territorialisering av offentliga platser, s. 21), för att problematisera
kring olika kroppars användning och i anspråkstagande av utomhusgymmen. Upplevelser av
trygghet påverkar även hur och var vi rör oss samt möjligheten att göra anspråk på dessa
offentliga rum. Genom att använda oss av kropp som analytiskt begrepp, vill vi belysa hur fler kategorier och funktioner än kön påverkar vår uppfattning av platser och hur vi använder
9
dessa. På så sätt hoppas vi kunna analysera platsuppfattningar och användningar av utomhusgym ur ett genusperspektiv samt reflektera kring andra över-och underordningar.
1.4 Frågeställningar
Vår huvudfråga lyder:
• Vilka kroppar tar plats på utomhusgym och på vilka villkor? Underfrågor till denna är:
• Hur använder sig olika kroppar av offentliga rum till följd av kroppsliga erfarenheter
och begränsningar?
• På vilket sätt kan utomhusgym territorialiseras och hur inverkar detta på andra
individers och gruppers vilja att ta plats?
• Hur kan otrygghet påverka användningen av utomhusgym?
1.5 Disposition
Vår uppsats är uppdelad i fyra delar med tillhörande underrubriker, där vi i del 1 presenterar vår inledning, frågeställning och de metoder vi har använt oss av för att besvara vår
frågeställning. Del 2 består av en litteraturframställning, där vi presenterar våra teoretiska ingångar vilka är: genus, territorialisering, och trygghet. I del 3 presenterar vi det empiriska materialet, intervjuer och observationer som vi sedan analyserar med hjälp av våra teoretiska ingångar. Avslutningsvis presenterar vi en slutreflektion i del 4, där vi sammanfattar vår analys och redovisar våra slutliga tankar samt för en vidare diskussion kring
forskningsförslag. Sist i uppsatsen finns bifogade källor och bilagor.
1.6 Metod
1.6.1 Avgränsningar
I vår uppsats kommer vi kategorisera ’män’ och ’kvinnor’ för att kunna diskutera och visa på de över- och underordningar som råder i samhället - trots att det finns en problematik med könskodningar och därmed också en problematik med generaliseringar. Det är i vissa sammanhang viktigt att betrakta kvinnor som ett kollektiv, för att kunna visa på det förtryck som kvinnor utsätts för och som är strukturellt, systematiskt och institutionellt (Young, 2000,
10
s. 223). Vi kommer därför att använda begreppen ‘kvinna’ och ‘man’, både när vi hänvisar till våra intervjupersoner och de människor som vi observerar på utomhusgymmen.
Som generiskt pronomen har vi i denna uppsats valt att skriva en istället för man, eftersom vi anser att det är ett mer inkluderande språk.
I samband med invigningen av gymmen, startade Malmö Stad ett samarbete med organisationen Träna i Parken. Enligt Anna Krook, landskapsarkitekt och ansvarig för
utformningen av utomhusgymmen, var syftet att få människor intresserade av gymträning och att främja olika gruppers användning av gymmen (personlig kommunikation, 16 mars 2018). Efter två år upphörde samarbetet, men Träna i parken finns kvar. Vi tycker att Malmö stads arbete med utomhusgymmen är intressant, men vi har valt att inte fokusera, kritisera eller analysera projektet och samarbetet. Vårt intresse har varit att studera människors användning av utomhusgymmen sett ur ett genusperspektiv.
1.6.2 Litteraturgenomgång
För att studera användningen av utomhusgymmen har vi valt ut tre teorier, genus,
territorialisering och trygghet, som vi finner relevanta för vårt ämne. För respektive teori har
vi sedan valt ut olika begrepp som vi tolkat utifrån de teoretiska ingångarna, eftersom som vi anser att dessa är intressanta i relation till vår empiri.
En av våra teoretiska ingångar är genus. Vi har främst använt oss av Tora Friberg, Carina Listerborn och Birgitta Andersson som skriver om kvinnans plats i offentliga rum, samt Anita Larsson och Anne Jalakas som skriver om jämställd planering. Genusbegreppet är ständigt återkommande under uppsatsens gång och genomsyrar därmed vår användning av samtliga teoretiska ingångar.
Vi har sedan tittat på platsanvändning utifrån territorialisering. Vi har utgått från Mattias Kärrholms definition av begreppet och även tittat på Marvin B. Scott och Stanford M. Lymans definition av hemterritorier. Vi har använt oss av begreppen innanförskap och utanförskap, som Mikael Stigendal använder för att förklara områdessegregation. Dessa begreppen har vi delvis gjort en egen tolkning på. Vi har även utgått från Sara Ahmeds
11
diskussion kring maktstrukturer, vilket vi har tolkat utifrån genus för att koppla an till vår studie.
Slutligen har vi trygghet som teoretisk ingång där vi utgått från Birgitta Andersson, Carina Listerborn, Gunnel Forsberg. Vi har även använts oss av begreppet social trygghet. Mikael Stigendals användning av begreppet diskuteras främst utifrån bostadssegregation, även detta begrepp har vi tolkat utefter vårt empiriska material.
1.6.3 Fallstudie
Inom stadsplaneringen har det riktats kritik för att fokus främst ligger på siffror och målgrupper såsom cyklister, bilister, fotgängare m.m. och att livsbetingelser, känslor och behov inte tas i lika stor beaktning (Molina, 2007, s. 8). För att presentera ett annat typ av fokus gällande det offentliga rummet, har vi valt ett kvalitativt tillvägagångssätt i vår studie. Vi har gjort en fallstudie på de två gymmen i Pildammsparken för att kunna besvara våra frågeställningar. Med hjälp av observationer har vi studerat aktiviteter och rörelsemönster och genom intervjuer har vi fått hör berättelser om individers upplevelser.
De två gymmen är belägna nära varandra men skiljer sig åt i karaktär. Det ena ligger precis vid det gamla vattentornet, vid parkens stora damm, och är en relativt liten yta som öppnar upp sig mot de förbipasserande. Detta utomhusgym kommer vi att referera till som Tornet. Det andra är beläget längre in i parken, mer undangömd och inger således en mer ”privat” känsla, då den omges av buskar och träd som påminner om en skog. Detta utomhusgym kommer vi att referera till som Skogen. Till viss del har vi även observerat det som skett runt omkring i parken, även om fokus varit på utegymmen. Vi har valt att avgränsa oss till
Pildammsparken och gatorna Roskildevägen, Carl Gustavs väg, Pildammsvägen och John Ericssons väg.
12
Figur 1: Utomhusgymmens lokalisering i Pildammsparken
I vår studie har ett av målen varit att se om det går att urskilja något mönster i fråga om vilka användarna är, samt om det skiljer sig åt under dygnet. För att kunna göra det har vi varit ute under olika tider och olika dagar. Vi gjorde en pilotstudie den 10 mars, (se bilaga 1) mitt på dagen, för att testa vår observationsmetod och se vad vi kunde få ut av den. Det framgick därmed att träning på utomhusgymmen är väderberoende eftersom det inte var så många ute. Vi inväntade därför varmare väder och sedan kunde vi börja observera och intervjua
människor allt eftersom det blev mer rörelse i parken. För att göra det tydligt hur och när vi utfört observationer samt intervjuer har vi gjort ett schema så att det ska vara enkelt att se (se
bilaga 2).
Nästintill alla dagar har börjat med observationer vid utegymmet Tornet för att sedan gå vidare till utegymmet Skogen. Intervjuer har sedan gjorts på båda gymmen. (se bilaga 2). Namnen på våra intervjupersoner är fingerade och tagna från en lista över Sveriges vanligaste namn. Vi är medvetna om att dessa namn inte är representativa för många i Sverige men vi
13
valde denna lista för att vi inte ville lägga någon vikt vid namnen i sig, utan istället framhäva vad de vi intervjuade berättade för oss.
1.6.4 Observationer
I vardagslivet är observationer ett av våra främsta verktyg för att samla information om omvärlden, vilket vi ofta gör slumpmässigt (Patel & Davidson, 2003, s. 87). I vetenskapligt syfte görs observationer framförallt vid insamling av information som berör beteenden och skeenden i naturliga situationer (ibid, s. 91). Till en början försökte vi använda oss av ett observationsschema, men märkte snabbt att det fungerade bättre att anteckna fritt, då det var svårt att göra kategorier i förhand som vi kunde placera individer och beteenden i. Vi har valt att lägga fokus vid att studera vad folk gör, hur de gör det och vem som gör det.
Viktigt att tänka på vid observationer är att det är en metod där forskarens perception riskerar att bli influerad av personliga faktorer (Denscombe, 2009, s.272f). Vi tror dock att vi, genom att anteckna fritt, haft en mer öppen syn vid våra observationstillfällen än om vi använt oss av ett observationsschema och bockat av individer och händelser in i färdiga kategorier. I
slutändan använde vi oss därför av ostrukturerade observationer. Observationerna var också en lämplig metod för att ta reda på mer om hur användningen av utomhusgym ser ut och varför det ser ut som det gör. Ostrukturerade observationer används ofta i utforskande syfte, med avsikt att hämta så mycket information som möjligt kring ett problemområde (Patel & Davidson, 2003, s. 94-97). Genom våra observationer fick vi uppfattning kring hur individer och grupper interagerade på utomhusgymmen, men framförallt tittade vi på vilka som var där, hur länge och hur fördelningen mellan könen såg ut.
Under våra observationer har vi tittat på beteenden och händelser som vi sett på och runt omkring utomhusgymmen. Beteenden utgörs inte enbart av fysiska handlingar, men även av verbala yttranden, relationer mellan individer, känslouttryck och dylikt (Patel & Davidson, 2003, s. 87f). Det är dock av vikt att notera att allt inte går att observera, vilket är anledningen till att vi även använt oss av intervjuer. En annan nackdel med observationer är att det är svårt att avgöra hur vanligt förekommande vissa beteenden är (ibid), eftersom observationerna sker vid specifika tillfällen. Vi kan inte med säkerhet säga att något förhåller sig på ett visst sätt, snarare att det kan vara en indikation på hur något ligger till.
14
Fördelen med observationer är att metoden inte är beroende av individens villighet att lämna information (ibid). Det finns de som inte har tid, ork eller intresse att vara med i en studie, eller så kanske det finns en rädsla av att inte kunna motsvara vad som “krävs” för att kunna delta i en studie. Detta är något vi fick erfara när vi försökte intervjua en del personer. Vid några av fallen sa personerna att de inte pratade så bra svenska och var därför rädda för att inte ge tillräckliga svar. Andra ansåg att de inte tränade tillräckligt eller att de inte hade tillräcklig kunskap om utegymmen för att delta i en intervju. Vid dessa fallen förklarade vi att vi var intresserade av allas erfarenheter och åsikter och att alla intervjupersoner var av intresse för vår undersökning. De allra flesta var då villiga att ställa upp.
1.6.5 Intervjuer
För att komplettera observationerna har vi använt oss av semistrukturerade intervjuer. Vi valde slumpmässigt ut folk som var i rörelse på och intill utegymmen och ställde samma frågor till alla, men följde också upp med vissa specifika frågor efter vad de intervjuade svarade. Dessa frågor löd:
Vad tycker du om utomhusgymmet? Hur upplever du stämningen här? Hur ofta är du här och tränar?
Finns det något du undviker och varför?
Vid de semistrukturerade intervjuerna var vi inställda på att vara flexibla när det kom till ordningsföljden av frågor och även till att låta den vi intervjuade utveckla sina idéer och tala så utförligt som den ville, vilket är något som Denscombe (2009, s. 234) påtalar vikten av. Under alla intervjutillfällen har vi använt oss av ljudinspelning för att kunna transkribera intervjuerna och göra citaten rättvisa. Intervjuerna har varit runt fem till sex minuter och alla vi intervjuade var villiga att bli inspelade. Vi gjorde även mindre anteckningar före och efter intervjuerna för att beskriva platsen, stämningen och atmosfären.
Det finns tidigare undersökningar som visar på att den som blir intervjuad svarar olika
beroende på hur den uppfattar den person som ställer frågorna (Denscombe, 2009, s.244f). Vi kan dock inte ändra på våra personliga kännetecken utan bara vara lyhörda och avslappnade för att främja en god atmosfär. Vissa frågor kan få den intervjuade att känna sig obekväm eller
15
generad vilket ställer dem i försvarsställning, något som både kan leda till att den intervjuade svarar på frågor på ett sådan sätt som den tror att forskaren vill eller att forskaren skräddarsyr frågorna specifikt till den intervjuade för att undvika besvärlig stämning (ibid). I båda fallen blir kvaliteten på intervjusvaren lidande.
1.6.6 Mentala kartor
Till de kortare, semistrukturerade intervjuerna var vår ursprungliga tanke att komplettera intervjuerna med mentala kartor. Den mentala kartan kan fungera som en metafor för våra upplevelser av platsen (Holloway & Hubbard, 2001, s. 51). Vi blev intresserade av den mentala kartan som metod för att den bidrar med visuellt material, som speglar
intervjupersoners upplevelser och tankar kring en plats (se bilagor 2,3 och 4).
När vi väl börjat göra intervjuer kom vi dock på oss själva med att allt mer sällan ta fram kartorna, eftersom vi inte ville ta upp för mycket av de intervjuades tid. För att göra det så enkelt som möjligt för intervjupersonerna skrev vi ut planritningar på utehusgymmen och kartor på Pildammsparken som de skulle rita på. Bland de svarande verkade kartan dock skapa förvirring kring vad som förväntades av dem. En anledning kan vara att det inte är en metod som så många är bekanta med, till skillnad från intervjuer. Därtill är planritningar också något branschspecifika för arkitekter och planerare, även om det lätt går att urskilja de olika redskapen på kartan.
Vi anser att det inte var problematiskt att frångå den mentala kartan som metod, eftersom den inte var bärande för vår studie. En nackdel är dock att vi inte fick ett visuellt material att analysera. Vi anser att vi ändå fick tillräckliga svar vid våra intervjuer för att få en uppfattning rörande intervjupersonernas åsikter av utomhusgymmen och Pildammsparken. Sammanlagt intervjuade vi tio personer, varav sex män och fyra kvinnor. Åldern varierade mellan 20- och 50 årsåldern, majoriteten av de intervjuade var dock runt 30 år.
1.7 Bakgrund
1.7.1 Kvinnor i det offentliga rummet
Den tidiga kvinnorörelsen kring förra sekelskiftet strävade efter att nå ut till offentligheten, eftersom varken det offentliga rummet eller den politiska arenan var tillgänglig för kvinnor (Forsberg, 2005, s.11). När det moderna samhället växte fram fanns det en könsideologisk
16
uppdelning genom vilken kvinnor hänvisades till privata rum och män till offentliga rum. Vid de tillfällen som kvinnor tog sig ut ur den privata sfären, förpassades de till halvoffentliga miljöer såsom varuhus där de kunde umgås med andra kvinnor (ibid). Flanörerna i staden skulle inte vara kvinnor om de inte ville riskera att bli betraktade som prostituerade. Än idag blir kvinnor ifrågasatta när det kommer till deras rörelsemönster under kvällstid. Idag riktas dock viss kritik mot denna historiska beskrivning av kvinnors tillvaro eftersom
arbetarkvinnorna hade mer rörelsefrihet än borgarkvinnorna. Arbetarklassens kvinnor som var tvungna att arbeta för att kunna försörja sig, blev också tvungna till att bryta mot normerna som försökte begränsa deras rörelsefrihet (ibid).
Vi tycker att det är viktigt att uppmärksamma historien om kvinnans rörelsefrihet och ha den i åtanke när vi senare diskuterar kring det vi har observerat och fått berättat för oss angående kvinnors benägenhet att röra sig fritt i det offentliga rummet. Även om rörelsefriheten har ökat så finns det idag företeelser i det offentliga rummet som gör att rörelsen ändå blir begränsad, något som vi kommer att ta upp i vår analys.
1.7.2 Kvinnans roll i planeringssammanhang
Även om arbetarklassens kvinnor hade större rörelsefrihet än borgarklassens så har kvinnors möjlighet att delta i det offentliga livet länge varit begränsad (Forsberg, 2005, s, 11f). Kvinnor fick generellt inte studera på de tekniska högskolorna, som arkitektutbildningarna var en del av, och kvinnor kunde därmed inte vara med och påverka hur den fysiska utformningen och miljön skulle se ut. Under efterkrigstiden började kvinnor få mer inflytande över hur
offentliga rum konstruerades. Inflytandet berörde dock frågor som ansågs vara en del av det kvinnliga ansvaret såsom boende och närmiljö, och konkurrerade därmed inte med mannens position i samhället. Under 70-talet kritiserade kvinnliga debattörer samhällsutvecklingen och bostadsområdenas utformning, som präglades av funktionalismen och manliga ideal, där normen var att mannen tog bilen till jobbet och kvinnan stod för reproduktion. Kritiken bestod i att kvinnors erfarenhet inte togs i beaktning. Kvinnor började därför organisera sig och 1979 skapades forskargruppen “Det nya vardagslivet” som behandlade kvinnors och mäns olika erfarenheter i vardagslivet (ibid).
I och med att inflytandet över fysisk planering är allt mer jämställd mellan könen, ges den fysiska planeringen ett mer vidgat av perspektiv (Larsson & Jalakas, 2014, s.14). Genom ett
17
genusperspektiv efterfrågas och planeras fler platser som riktar sig till fler målgrupper än bara män (Knoxborn, 2018, 2 januari). Exempel på detta är separata rum som ska främja tjejers och kvinnors användning av det offentliga rummet, vilket vi återkomma till i vår analys.
1.7.3 Gymkulturen, kroppar och samhället
Under början av 1990-talet pågick det en diskussion kring fördelar och nackdelar med gymträning och den kroppsfixering som skapades i de miljöerna (Andreasson & Johansson, 2015, s.17). Idag ser det annorlunda ut och gymkulturen kopplas allt mer ihop med en aktiv och hälsosam livsstil (ibid, s.10). De förändringar som sker inom gymkulturen är en
återspegling av samhällsutvecklingen och därmed har synen på kroppar och identitet
förändras (ibid, s. 16). Gymkulturen kan därför ses som ett slags mikrokosmos som reflekterar vårt samhälle, men som ibland även är en egen drivkraft för utvecklingen av samhället.
Gymkulturen har länge varit manligt präglad men detta har över tid förändrats och idag har den vältränade kroppen kommit att bli ett ideal för både män och kvinnor (Andreasson & Johansson, 2015, s. 85). Ideal kring hur en kropp bör se ut har dock varierat genom olika epoker (Andreasson & Johansson, 2015, s.11). Genom dessa epoker har den gemensamma nämnaren varit just bilden av vad som är ”rätt” respektive ”fel” typ av kropp. Inom
gymkulturen har den starka kroppen länge varit en norm. Gymträningen har dock gått från att vara en typ av undergroundkultur som utövades i källarlokalen (Andreasson & Johansson, 2015, s.10) till att bli en allt mer utbredd kultur. Idag kan vi se hur fitness- och gymträning tar plats i staden i och att utomhusgym är ett vanligt förekommande element. Det finns dock fortfarande normer kring vilka kropp som passar ”bäst” in på dessa platser. Detta kommer vi att knyta an till i vår analys.
18
2. Teoretiska ingångar
2.1 Genusperspektiv
2.1.1 Genus, kön, jämlikhet och jämställdhet
Sedan 1960-talet har det feministiska teoribyggandet skiljt på (biologiskt) kön och (socialt) genus, vilket i hårda drag innebär att kön är kropp och genus är de sociala normer som formar vårt könsbundna beteende (Listerborn, 2000, s. 27). Idag är gränserna mellan begreppen allt mer utsuddade (ibid). Med hjälp av begreppet genus förtydligas att, vad som anses vara kvinnligt och manligt, är skapat av det samhälle vi lever i (Larsson & Jalakas, 2014, s. 49f). Kön beskriver kategorier, medan genusperspektivet är ett analysredskap som används för att förstå hur ojämställdhet tar sig uttryck och cementeras genom över- och underordningar av kön (Ibid, s. 52). Vi kommer därmed att referera till begreppet kön för att ur ett
genusperspektiv belysa skillnader mellan kön i det offentliga rummet.
Inom stadsplaneringen är det viktigt att skapa platser i staden som kan användas på ett
jämställt och jämlikt sätt av människor. Jämlikhet och jämställdhet som begrepp blandas dock ofta ihop, då båda begreppen berör människors lika värde (Larsson & Jalakas, 2014, s. 29). Skillnaden är att jämlikhet innefattar alla individer, medan jämställdhet fokuserar på jämlikhet mellan kvinnor och män. Det går inte att nå jämlikhet utan att det är jämställt (Almén, 2014, s. 2) eftersom kön är en av diskrimineringsgrunderna, där det måste finnas lika rättigheter och möjligheter för att jämlikhet ska kunna råda. Jämställdhet är därmed en viktig
jämlikhetsfråga.
2.1.2 Kroppar – fysiska rum och fysisk aktivitet
Det finns en relation mellan kropp och fysiska rum som är viktig att studera då alla sociala företeelser som sker, sker i en rumslig kontext (Listerborn, 2007, s. 8f). Platser och fysiska rum är skapade av människan och därmed påverkar vi och påverkas av det rum vi befinner oss i. Kroppar kan beskrivas i relation till frågor om fysiska rum, men också i relation till
sexualitet, åldrande, identitet, sexualisering, skönhet, säkerhet, våld, styrka, hälsa och idrott. Ett ökat antal människor är engagerade i att förbättra sin hälsa, sin fysiska form och sin kroppsliga gestaltning som uttryck för sin identitet (Chris Shilling 1993:1 i Listerborn 2007, s.7).
19
Kroppen kan i samband med idrottsutövning antingen vara medel eller mål för fysisk aktivitet eller fysiska resultat och ibland både och på samma gång (Fundberg, 2003, s. 29fff). Sättet att använda sig av och uttrycka sig med sin kropp är ett uttryck av det omgivande samhället och vice versa - samhället finns inristat i våra kroppar. Kroppen formas därmed av normer i samhället men formar också hur normer i samhället skapas - samtidigt som den påverkar så påverkas den. Den tränande, hårda, “kvinnliga” kroppen skulle exempelvis inte vara tänkbar eller utförbar i ett samhälle som inte är jämställt, där kvinnor inte har kontroll över sina egna kroppar och liv (Johansson, 1999, s.269). Samtidigt som den hårda kvinnliga kroppen därmed kan symbolisera uppluckringar av de könsstereotypa strukturerna och kropparna, så
sexualiseras den. Det offentliga rummet brukar beskrivas som tillgängligt för alla där människor inte ska behöva förklara sin närvaro (Kärrholm, 2009, s.177), men människor påverkas ändå av den särskiljande synen som finns på olika kroppar.
Att bli tillskriven en identitet som kvinna eller man är ofta format av kroppslig praxis (Andersson, 2005, s. 74). Pojkar anses vara starka samtidigt som de ska bygga muskler och träna sin kropp för att bli ännu mer starka, vilket kan ses som ett sätt att sluta cirkeln av manliga attribut där aktivitet och styrka stärks. Den kvinnliga kroppen betecknas å andra sidan generellt som svag och har inte samma krav på sig att träna sig till fysisk styrka. Även denna process kan beskrivas som en cirkel som skapar och återskapar bilden av den kvinnliga kroppen som svagare. Kvinnlighet och manlighet skapas därmed med kroppen som
utgångspunkt för att passa in i rådande samhälleliga kontexter. Färger, redskap, kläder, sysslor och platser knyts mer eller mindre ihop med respektive kön. Denna könskodning kan i en del fall göra sig tydlig och i andra fall gå obemärkt förbi. När skillnaden mellan pojkar och flickor befästs genom könsroller tvingas vi in i självuppfyllande processer, där vi blir vårt kön inom de normer som tillskrivits oss (Adichie, 2015, s. 42).
2.1.3 Normer och maktordningar
Kroppen är rumslig, vilket betyder att vi med våra kroppar skapar en värld omkring oss med hjälp av inlärda scheman och rutiner. Saker och ting blir normala om vi gör dem om och om igen (Adichie, 2015, s. 21). Hur vi uttrycker kön beror på förkroppsligade normer, som formar oss till följd av förväntningar kring hur vi ska agera på normativa sätt (Butler, 2015, s. 29– 34). Att uttrycka sitt kön innebär att bli antingen det ena eller det andra könet i sin strikt
20
binära form. Att agera sitt kön på “rätt sätt” kan därför, enligt Butler (ibid), kopplas till hur vi kan ta plats i det offentliga rummet.
I en stadsplaneringskontext är det intressant att studera hur rum och sociala konstruktioner hänger samman. Rätten till rummet varierar utifrån kroppsliga olikheter (Hall 2000 i
Listerborn, 2007, s.9), eftersom maktstrukturer är formade kring kön, etnicitet, klass, sexuell läggning och funktionalitet m.m. För att förstå rätten till rummet och kunna studera
maktordningar i det offentliga rummet är det också av värde att synliggöra att det finns priviligierade identitetskategorier såsom män, vithet, heterosexualitet eller övre medelklass (Boverket, 2017, s. 42). Genom en medvetenhet kring hur olika maktordningar tar sig uttryck i tid och rum kan vi lyfta olika erfarenheter. Var vi befinner oss i dessa maktordningar
påverkar hur vi uppfattar platser och hur vi använder oss av dem. Platser kan exempelvis användas på ett sådant sätt att de tas i anspråk genom maktutövning, något som kan ske både medvetet och omedvetet (Kärrholm, 2012 s 15).
2.2 Territorialisering av offentliga platser
Skillnaden mellan det offentliga och det privata brukar beskrivas som rumsligheter som antingen är kollektiva eller individuella (Hertzberger, 2005, s. 12). Mer konkret kan offentligt innebära ett område som är tillgängligt för alla alltid, med ett kollektivt ansvar för underhåll. Det privata å andra sidan är ett område där tillgängligheten avgörs av en mindre grupp eller en ensam person som har ansvar. Detta är dock en förenkling av det samspel som faktiskt råder mellan det offentliga och det privata, snarare än att se på det offentliga och det privata ur ett dualistiskt synsätt bör rum tolkas relativt. Rum kan ha olika kvaliteter och olika grader av tillgänglighet och ansvar (ibid).
Vanligt förekommande i ett offentligt rum är att många olika individer och grupper möts (Lofland 1998; Hajer & Reijndorp 2001 i Kärrholm, 2009, s. 177). Dessa möten leder inte nödvändigtvis till att alla ingår i samma gemenskap, utan möjliggör snarare att samhällets olikheter synliggörs. Det offentliga rummet präglas av olika funktioner och gruppers möjlighet att tillfälligt verka i det, vilket kan leda till territoriella konflikter, möten och gemenskaper (ibid).
21
Territorialisering är ett begrepp som berör hur urbana platser avgränsas, kontrolleras, designas och tillskrivs mening (Kärrholm, 2012, s. 2). Territorialisering kan enligt Kärrholm (2012, s. 15) ske både medvetet och undermedvetet - att förstå skillnaden mellan olika former av territorialisering är av vikt för att förstå hur en plats på olika sätt kan tas i anspråk. Hur en plats territorialiseras kan skilja sig åt under olika tider vare sig det rör sig om tiden på dygnet eller tiden på året och är därmed under ständig förändring. På många platser i staden sker därför flera lager av territorialisering över tid. Territorialisering kan vidare betraktas som att ett offentligt rum eller publik plats delas upp, över tid eller i mindre rum, och innefatta många olika användare (Kärrholm, 2012, s. 19). Den differentierade, varierande territorialiseringen kan innebära en högre grad av tillgänglighet. Även Forsberg (2005, s. 20f) beskriver hur ett rum kan användas på olika sätt under dygnets timmar. Forsberg poängterar dock att vad som kan tolkas som ett kvinnligt präglat rum under dagen kan bli ett påtagligt manligt kodat rum under kvällen eller natten. När på dygnet vi betraktar ett rum leder till olika tolkningar av hur rummet används.
Territorier kan delas in i fyra olika kategorier utifrån deras frihetsgrader; offentliga territorier, hemterritorier, interaktionsterritorier och kroppsterritorier (Lyman & Scott, 1967, s. 237f). Hemterritorier är offentliga platser som en individ eller grupp approprierat, det vill säga tagit i anspråk, och därmed upplever samhörighet och gemenskap. Gränser runt ett hemterritorium kan upprättas genom olika handlingsmönster, språk, utseende eller andra mer otydliga
normer. Gränsen mellan hemterritorier och offentliga territorier kan ofta vara diffus och många gånger kan en plats vara ett offentligt territorier och ett hemterritorier på samma gång, beroende på hur olika användare uppfattar platsen. Dessa territorier utvecklas ofta genom ett övertagande av en plats, där platsen får en ny mening eller betydelse (ibid, s.239f).
Territorialisering kan också betraktas som en indikation på social ojämlikhet (Holloway & Hubbard, 2001, s. 97) i och med att vissa individer och grupper utövar sådan makt över ett territorium, att det leder till exkludering av andra människor (Kärrholm, 2012 s 15). Genom att studera hur människor använder sig av utomhusgymmen vid upprepade tillfällen eller många timmar av dygnet, kan vi utläsa mönster i hur gymmen approprieras.
2.3 Upplevd otrygghet i offentliga rum
Trygghet har kommit att bli synonymt med fysisk trygghet, men lika viktig är social och ekonomisk trygghet (Stigendal, 2007, s.172). En social trygghet kan formas ur privata- och
22
sociala nätverk såsom familj, utbildning eller föreningsliv för att utveckla och befästa
gemenskap. Om en inte känner tillhörighet och gemenskap kan social otrygghet uppstå (ibid, s. 148).
Idag är trygghet en del av diskursen och debatten kring den attraktiva staden, den tillgängliga staden, den hållbara staden och den jämställda staden - något som visar på att trygghet är ett mångfacetterat begrepp (Forssell, Listerborn & Andersson, 2010, s. 21). Trygghet och tillgänglighet är aspekter som kan främja fysisk aktivitet i staden, men det finns samtidigt olika rumsliga strukturer som i sin tur skapar hinder och möjligheter (Book, 2007, s. 7f). Det finns flera nivåer av rumsliga strukturer; de övergripande strukturerna i staden, närområdets utformning och detaljutformning av exempelvis lekplatser, parker och utomhusgym. Dessa olika nivåer av strukturer inverkar på individens fysiska aktivitet, därför bör
planeringsåtgärder förstås som en del av en övergripande rumslig struktur (ibid). Olika nivåer av rumslighet interagerar med varandra och påverkar den sammantagna upplevelsen av att befinna sig på och ta sig till en plats. Upplevelsen av en plats är därför mångdimensionell. Oftast är det dock inte den fysiska miljön i sig som skapar en känsla av otrygghet, utan maktstrukturer (Andersson, 2005, s. 82).
Enligt BRÅ:s nationella trygghetsundersökningar (i Forssell et.al, 2010, s.19) redovisas att kön är den största faktor vid upplevd otrygghet, eftersom kvinnor i större utsträckning än män upplever otrygghet vid vistelser utomhus under kvällstid. Otrygghet påverkar därmed
kvinnors liv i större omfattning än vad det påverkar mäns (Bondi & Domosh 1998, Listerborn 2002 i Forssell et.al, 2010, s. 22). Om en kvinna blir utsatt för någon form av våld riskerar hon dessutom att själv bli beskylld, för att hon inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att undvika farliga rum (Forsberg, 2005, s 22). Skuldbeläggandet av kvinnor hör ihop med
avsaknaden av utkrävande för vad som är acceptabelt manligt beteende (Adichie, 2015, s. 40), vilket kan leda till att kvinnor själva tar på sig ansvaret för att minimera risker och undvika rum som tolkas som farliga (Andersson, 2005, s.77f). Trygghet påverkar våra rörelsemönster i sådan utsträckning att vi inte kan nyttja staden till fullo och trygghet blir därför är en
23
Tidpunkten på dygnet, om det är mörkt eller ljust ute, spelar ibland roll för upplevelsen och därmed rörelsefriheten i rummet men inte alltid (Andersson, 2005, s.78f). Vissa rum upplevs som otrygga oavsett om det är ljust eller mörkt ute, men främst om rummen är obefolkade. Många kvinnor upplever dock dubbel utsatthet i offentliga rum på grund av andra
maktordningar som samverkar med genus, såsom funktionsnedsättningar, etnisk bakgrund eller sexuell läggning. På grund av fysisk och upplevd otrygghet, maktordningar och normer i samhället och olika kroppars erfarenheter av offentliga rum tycker vi att det är problematiskt att beskriva ett offentligt rum som utomhusgymmen som könsneutrala.
24
3. Analys
3.1 Kroppar, kön och genus
3.1.1 Variation av kroppar på utomhusgym?
Tisdagen den 10 april är vi på väg mot utomhusgymmet Skogen. Klockan är 9.30 på
morgonen och det känns kallt men solen tränger igenom de stora bokträden som ännu inte fått några blad. Sikten mellan träden är därför bättre just nu än när det börjar bli varmt och alla träd och buskar slagit ut. Genom buskaget ser vi en kvinna som med barnvagn befinner sig på gymmet. Vi träffar Sara, 34 år, som håller sin nyfödda bebis i armarna samtidigt som hon berättar om vilka redskap på gymmet hon brukar använda sig av. Hon nämner att hon inte når upp till ett av redskapen (se bilaga 2) och inte heller besitter styrka för att kunna använda sig av redskapet så som det är tänkt:
“Den här är ju lite högt upp kanske och sen är jag kanske inte tillräckligt stark att dra mig upp.” - Sara, 34 år
Det Sara ger uttryck för kan antingen tolkas som en könsskillnad, då män exempelvis är fysiskt starkare än kvinnor generellt (Larsson & Jalakas, 2014, s. 49). Det går också att tolka
Saras påstående som en genusskillnad, där kvinnor betraktar sig själva som fysiskt svaga
(Young, 2000, s. 261). En hel del av skillnaderna mellan hur män och kvinnor löser uppgifter som kräver muskelkraft har mindre att göra med muskelstyrkan än med hur de använder kroppen för att ta itu med uppgiften. Ofta utgår kvinnor från att de inte är kapabla till att lyfta och bära tunga saker eller knuffa, dra eller pressa med den kraft som krävs (ibid). Det kan vara en kombination av internaliserad svaghet och den fysiska utformningen av
träningsredskapen, som leder till att vissa kroppar inte kan använda sig av redskap på samma sätt som andra.
Den 19 april är en solig och varm torsdagseftermiddag. Klockan är rund 17.30 och det är vår i luften. Längs med Baltiska vägen sitter många olika sällskap, både på den stora gräsmattan men också på Tallriken där stora sällskap grillar, leker lekar och njuter av solen. När vi närmar oss Skogen ser vi femton män som tränar. En av dem är Sven, 27 år, som berättar att han är på utomhusgymmen i sällskap av ett gäng på 3–4 personer. Han tillhör ett team som kallar sig Bar Stars och de brukar träna tillsammans. De utövar en träningsform där de
25
använder sig av stänger och av sin egen kroppsvikt för att träna. Till skillnad från Sara verkar
Sven har god tro till att “alla” kan träna kroppsviktsträning och han berättar även att “alla
möjliga” är med i teamet:
“Från 64 år (pekar på en man bakom oss), ungdomar, 16-20-30 år...alla möjliga, tjejer, killar, alla bakgrunder - brottare, vanliga gymmänniskor, olika gymnaster...allt möjligt. Alla olika tränare, yoga...så det är väldigt blandat.” - Sven, 27 år
Även om han säger att “alla möjliga” är med i teamet, beskriver han samtidigt personer som är utövare av andra typer av sporter, vilket vi tolkar som främst erfarna träningspersoner. Sven beskriver att de vill gärna lära ut samtidigt som de tränar själva. Personer som är väldigt erfarna inom gymkulturen och vill hjälpa och tipsa andra om träning tror vi å ena sidan uppfattas som något positivt av andra. Å andra sidan tror vi att det kan upplevas som något avskräckande när Sven med träningsteam tränar på en hög nivå.
När vi går från Tornet till Skogen söndagen den 22 april vid 17.30, har buskarna fått blad, vilket gör att gymmet i skogen inte är synligt på avstånd som för cirka två veckor sedan. Det är fyra personer på utomhusgymmet totalt, varav två män och två kvinnor. En av männen leker med sin son, de andra tränar individuellt med musik i öronen. På andra sidan motionsslingan och mittemot gymmet finns en yta som är fri från buskar och träd men som inte är en anlagd träningsyta. Det är vid den ytan som vi träffar Lena, en kvinna i 25 årsåldern, som står och pustar ut och stretchar. Hon berättar att hon är på utomhusgymmen ungefär en gång i månaden under sommarhalvåret, vanligtvis tränar hon inomhusgym men beskriver hur hon upplever att inställningen till träning oftast är densamma på både inomhusgym och utomhus:
“Jag tycker inte om att vara på det här ställena där det ska vara så himla elit och alla ska vara bättre än alla andra. Man mer jämför sig med alla andra snarare än att vara där bara för att röra på sig och träna liksom.” - Lena, 25
årsåldern
Onsdagen den 18 april är det strålande sol vid 15.30 på eftermiddagen. Det är 21 grader varmt och svag bris av ljumma vindar. När vi anländer är det cirka tio personer som tränar vid
26
Tornet men nya personer kommer och går väldigt frekvent. Det är dock övervägande fler män och antalet kvinnor varierar från 2 till 3 personer. Vi börjar prata med Karl, en man i 25 årsåldern, som precis har tränat med sin kompis Anders. Karl beskriver att han brukar promenera runt Pildammsparken och att han precis kommit tillbaka till träningen. Han berättar också att han brukar göra situps, armhävningar och dylikt hemma. Han brukar inte befinna sig på utomhusgymmen men hans erfarenhet, när han går förbi, är att det är blandat med människor:
“Det är en stor del av folk som är vana vid att träna, vältränade människor, men det är också blandat med jag som nybörjare liksom. Det tror jag är bra att det är så öppet.” -Karl, 25 årsåldern
Efter alla våra observationer kunde vi konstatera att majoritet av kropparna som vi såg var vältränade eller smala och passade därmed in i samhällets bild av “idealkroppar”. Den hårda,
vältränade kroppen finns som ett ideal inom gymkulturen för både män och kvinnor (Johansson, 1999, s. 268ff). Vi såg flest unga, vältränade, manliga kroppar på
utomhusgymmen medan kvinnliga, äldre och tjocka kroppar sällan var på gymmen. Det var inte heller vanligt förekommande med normbrytande utseende i form av att inte ha på sig träningskläder från dyra varumärken. Därför är det intressant att Karl ändå upplever stämningen på gymmet som öppen och att han anser att det var både vältränade och icke vältränade människor som befinner sig på platsen, vilket kan beror på att han inte skiljer sig från normen. Normen som råder på utomhusgymmen definierar vi enligt tre kategorier vilka är: en ung kropp, en vältränad kropp och en manlig kropp. Det blir sammantaget en egen kategori, den unga, vältränade, manliga kroppen, som en bör tillhöra för att inte sticka ut och bryta mot normen på utomhusgymmen i Pildammsparken.
3.1.2 Överordningar, underordningar och separata rum
Pildammsparken är ett rekreationsområde som används flitigt av både män och kvinnor, unga som gamla, människor av olika etniciteter och med olika klädstilar. Det finns dagar då det blåser hårda, kalla vindar och andra dagar då det inte är ett moln på himlen och solen värmer. Oavsett väder har vi observerat hur vissa är ute och springer eller hur någon annan sitter på en parkbänk och matar änder. Samtidigt, på utomhusgymmen i parken, är variationen av
27
gjort sig tydliga. Där ser vi generellt sett fler män än kvinnor, vilket till viss del kan bero på att gymkulturen länge varit mansdominerad.
Det finns inte enbart föreställningar om hur vi ska vara som olika kön, men också inom ett kön. Hegemonisk maskulinitet är ett begrepp som beskriver idealtypen av manlighet som en norm, något som är svårt för män att leva upp till i praktiken (Nationella sekretariatet för genusforskning, u.å.). Den hegemoniska maskuliniteten inrymmer flera maskuliniteter som samverkar med bland annat andra diskrimineringsgrunder som klass och etnicitet. Den hegemoniska maskuliniteten ser därför inte alltid likadan ut, men präglas av den starka, hårda och självständige mannen som har tolkningsföreträde och som andra maskuliniteter ständigt förhåller sig till (Connell, 2008, s.100ff). Den hegemoniska maskuliniteten verkar inom ramarna för patriarkatets legitimitet och är därför överordnad kvinnors position i samhället. Andra grupper som ses som underordnade är exempelvis homosexuella och feminina män, och genom att dessa definieras som avvikare från normen, förstärks idealet för dem som eftersträvar det (Nationella sekretariatet för genusforskning, u.å.). Till följd av de över- och underordningar som finns, hur det påverkar oss i vardagen och hur vi agerar mot varandra finns det idag tjejavdelningar på inomhusgym - något som inte finns på utomhusgym.
Vid samtal med Lena diskuterar vi kring hur tjejavdelningar på utomhusgym skulle kunna se ut i praktiken. Hon berättar att det känns dubbelt - samtidigt som det är allmän plats som är öppet för alla, så hade hon önskat att det fanns något slags system. Hon resonerar kring olika exempel och nämner bland annat att kanske hade det kunnat finnas en vakt som ser till att individer och grupper inte ockuperar utegymmen under lång tid:
”...men det känns som att man jobbar lite mot problemet samtidigt som man försöker lösa det.” – Lena, 25 årsåldern
Hon säger att hon hade uppskattat om de separerade tjejdelar som finns på vissa inomhus även fanns på utomhusgymmen, samtidigt resonerar hon kring huruvida separata avdelningar utifrån kön ytterligare skulle förstärka de genusskillnader som finns.
Separata rum för till exempel kvinnor kan vara nödvändiga för att vissa ska slippa att känna sig exkluderade eller känna att de inte passar in. Människor med kroppar som inte tillhör den
28
normativa bilden av hur kroppar ser ut, kan uppleva en känsla av att vara malplacerad och på fel plats (Ahmed, 2011, s. 140). Att Lena som kvinna inte känner att hon passar in, inte får ta plats samt blir uttittad på utomhusgymmen är därmed tecken på att maktstrukturer, mellan bland annat män och kvinnor, påverkar upplevelsen av det offentliga rummet olika.
Sven säger att han upplever att det är väldigt mycket killar inom gymkulturen, både på
inomhusgymmen och på utomhusgymmen, men säger samtidigt att han inte tror att det blir bättre när det öppnas upp tjejavdelningar:
“Det är samma på alla utegym, alla utegym kommer alltid vara lite avskräckande” - Sven, 27 år
Eftersom Sven är en privilegierad person i sammanhanget och inte heller blir föremål för att känna sig obekväm i dessa rum, så ser han inte behovet av separata “tjejavdelningar” på gym. Det finns vissa kroppar som bemöts väl, inte är rädda för att sticka ut och inte heller behöver oroa sig för hur de kommer att bli behandlade i olika rum (Ahmed, 2006, s. 27). Det är de privilegierade kropparna som drar fördel av maktstrukturer och hegemoniska diskurser beroende på kontext och rum (ibid, s. 120). Även om Sven inte tycker sig se något behov av separata “tjejavdelningar” så efterfrågar Lena det.
3.1.3 Delslutsats: "Tjejplatser" som andrum
Det finns exempel på offentliga rum som skapats för att tjejers och kvinnors aktivitet ska främjas, utan att behöva tillskriva det som en “tjejplats”. Rosens röda matta i Rosengård är ett exempel på detta, där unga tjejer från området fick vara med och komma med förslag på vad de tyckte saknades och kunde därmed påverka utformningen av platsen (Malmö stad, 2011). Rosens röda matta är dock inte ett rum som utesluter andra grupper, utan handlar om att stärka tjejer och kvinnor att ta plats och skapa ett offentligt rum med en identitet där de kan känna sig hemma och trygga. Det kan var nödvändigt att stärka vissa grupper i offentliga rum, då normer och normativt beteende kan leda till att vissa grupper inte känner sig välkomna. Genom att skapa ett typ av andrum för att dela upplevelser med andra personer och inte behöva frukta att utsättas för exkludering, kan vara av stor vikt (Ambjörnsson, 2010, s. 66).
29
Å andra sidan kan tillskrivandet av mäns och kvinnors olika behov leda till att över- och underordningar reproduceras (Larsson & Jalakas, 2014, s.55). Resultatet blir än en gång ojämställdhet.
3.2 Kroppen och Territorialisering
3.2.1 Utomhusgymmen under dygnet
Genom våra intervjuer och observationer har vi sett och hört hur män befinner sig både på gymmen och i parken under stora delar av dygnets alla timmar. Kvinnor befinner sig framförallt är på gymmen mellan 9 och 17, tider då många människor är på jobbet. Vi har därmed sett en mer jämn könsfördelningen på dagen än vad vi kunnat se senare på kvällen. När det går från dag till kväll uppmärksammar vi ett skifte där utomhusgymmet som rum ändrar karaktär - både i antalet personer som tränar, men också i könsfördelningen. Under kvällen har vi uppmärksammat mer rörelse både i parken och på gymmen, gissningsvis på grund av att folk har slutat jobbet. På kvällen har det dock nästintill bara varit män och ett fåtal kvinnor som tränar:
“Jag tycker att det är för mycket folk, man får liksom slåss om tiden och som tjej är det inte jättekul att stå när det är 15 killar som slåss om utrustningen, så att vardagar tycker jag är bäst, mitt på dagen för då är det inga här. Men då jobbar man ju själv, så att det är därför det blir så sällan” - Lena, 25
årsåldern
Att förstå skillnaden mellan olika former av territorialisering (se 3.2 Kroppar och
terriorialisering, s.29) är av vikt för att förstå hur en plats kan användas på olika sätt av olika
personer under dygnets olika timmar. På många platser i staden sker därmed flera lager av territorialisering över tid (Kärrholm, 2012, s. 15-19). När det sker ett skifte över tid och ett rums användning ändrar karaktär, sker en differentierad territorialisering. Vi tror att den skillnad vi ser i användningen mellan män och kvinnor beror på bland annat begränsad rörlighet under kvällstid som påverkar män och kvinnor olika. En park som på dagen kan betraktas som en frizon för kvinnor kan på kvällen, när det är mörkt, betraktas som en riskzon (Forsberg, 2005, s. 21f). Vissa platser och tider anses vara olämpliga för kvinnor att befinna sig i. Det offentliga rummets tillgänglighet påverkas därför hur rummet omgenderiseras under
30
dygnet, det vill säga huruvida rum är mer eller mindre manligt eller kvinnligt präglade, det vill säga manligt eller kvinnligt kodade rum (Forsberg, 2005, s. 20f).
3.2.2 Genderiserade hemterritorier
När vi går mot Skogen den 19 april vid 18.00 uppmärksammar vi, likt många andra dagar, att den mest vanligt förekommande kroppen på utomhusgymmet är den manliga kroppen. Vid motionsslingan runt skogen springer dock både män och kvinnor förbi, ensamma eller i sällskap. Vi börjar prata med Sven, som samtidigt som han står stadigt och brett med benen, pekar på redskap och gestikulerar med händerna. Han nämner flera gånger att han överlag tycker att det är blandat med folk och att han är positiv till att gymmen finns här idag. Det är fortfarande varmt i luften, trots att klockan passerat sex på eftermiddagen och att vi står i skuggan av träden. Vi kan höra hur musik spelas från en mobiltelefon och precis bakom Sven, gör en man ’pull-ups’ i bar överkropp. Han är vältränad och han känns obrydd om sin
omgivning när han gör sina övningar. Det är dock svårt att inte lägga märke till honom när alla andra runt omkring honom är fullt påklädda:
“Vissa blir avskräckta av att någon tar av sig tröjan och ibland när vi har musik sådär [...] Jag brukar säga till dom vi tränar med - "gör inte massa grymtande ljud, skrik inte och spela macho för vi är alla här och tränar”... Kör vi fyra stycken och alla står vid en ställning och så ser vi att nån står och tittar på så backar vi och låter alla träna.” - Sven, 27 år
Vidare säger Sven att han upplever att det går bra att samsas om både ytan och redskapen även när det är mycket folk då många anpassar sig. Han berättar dock att han träffat Malmö Stads ansvarige för utegymmen på bussen och att hon beskrivit det som att det finns en machokultur på gymmen:
“Vi träffade henne på bussen och hon sa att det är väldigt macho här och det är det inom gymträning, det är väldigt mycket killar som tränar [...] Det är många som är lite negativa till att vi tränar i grupp här. Det ser väldigt
31 läskigt ut när många tränar på hög nivå, men så är det ju på alla ställen.” -
Sven, 27 år
Sven berättar hur hans träningsgrupp brukar träffas vid 17–18-tiden, 5–6 gånger i veckan
beroende på väder och att de brukar stanna i upp till 3 timmar och träna och umgås. Vi tolkar det som att de många och långa timmarna som gruppen brukar ses och använda gymmen, kan påverka andras känsla av tillhörighet till platsen. Gruppen kan ge uttryck för att göra gymmet till sitt hemterritorium, vilket betyder att de approprierat en offentlig plats (Lyman & Scott, 1967, s. 137f), där upprättandet av ett hemterritorium bland annat sker genom
handlingsmönster.
Det finns otaliga definitioner och begrepp som kan hjälpa oss att förstå platser och
platsanvändning, en annan platsdefinition som vi kan betrakta utomhusgymmen utifrån är
reträttplats (Lieberg, 1992 i Bäckström, 2010, s.123). Reträttplatser kan liknas vid en upplevd
frizon, där det finns möjligheter att känna sig fri och självständig, vilket skulle kunna ses som en anledning till varför Sven och hans träningsgrupp uppehåller sig på utomhusgymmen i flera timmar.
Huruvida approprieringen av en plats uppfattas som en reträttplats eller en form av territorialisering skiljer sig åt. Vi har reflekterat över om denna skillnad, vid sidan av trygghetsaspekten, skulle kunna vara en förklaring till varför vi ser en genusskillnad av gymmens användning. Lena beskriver hur hon ofta upplever att det är för mycket folk på utomhusgymmen och att hon känner att hon som tjej får “slå sig fram” bland män, för att få använda träningsredskapen:
"Ibland står de ju bara här i timmavis och bara hänger och hänger vid en stolpe och alla kanske inte vågar fråga typ "Är du färdig?" Och så står dem ju bara och tittar [...]Om jag var med en kompis så hade jag nog vågat säga till men om jag är själv - tveksamt. Står det fem-sex stycken som ser lite kaxiga ut, så näe...det vill man ju inte och är rädd att få nått “slängt” tillbaka. Och det har man ju fått innan liksom...” – Lena, 25 årsåldern
32
Det Lena framhåller går att tolka som att hon upplever att utomhusgymmen territorialiseras. Territorier utvecklas ofta genom ett övertagande av en plats där platsen får en ny mening eller betydelse (Lyman & Scott, 1967, s.239f).
"Jag vet många tjejkompisar som aldrig skulle vara här av den anledningen att det är så mycket folk och att det mest är killar som är på de här
ställerna..." - Lena, 25 årsåldern
Även Lenas vänner upplever ett manligt övertag av gymmet, något som vi tolkar som att de upplever en territorialisering av platsen. Vissa individers och gruppers övertag av platser och utövande av makt kan leda till att andra människor exkluderas (Kärrholm, 2012 s 15).
Ianspråktagande av en plats behöver dock inte ske medvetet för att få en exkluderande effekt på andra människor.
3.2.3 Innanförskapet och utanförskapet
Gränsen mellan offentliga platser och hemterritorier är diffus - vad vissa betraktar och
använder som offentliga platser anser och använder andra som hemterritorier (Lyman & Scott, 1967, s.238f). Hur användningen av utomhusgymmen upplevs av andra, beror på om de är en del av innanförskapet eller utanförskapet. När platser får en exkluderade effekt kan känslan av att stå utanför ett sammanhang uppstå. Utan innanförskap finns det ingenting att vara utanför (Stigendal, 2007, s. 46f). Innanförskapet på gymmen i Pildammsparken har vi definierat som den unga, vältränade, manliga kroppen, eftersom det är denna kropp som varit mest vanligt förekommande under våra observationer.
Anders, en man i 25 årsåldern som vi tidigare nämnt är i sällskap med Karl, berättar att han
inte brukar träna just i Pildammsparken men att han upplever att stämningen på utomhusgymmen är lättsam:
33 “Folk är ganska avslappnade, folk är lediga, ingen stress. Till skillnad från
inomhusgymmet där man märker att folk har en tid att passa och så vill de ha ens maskin och undrar “när är du klar”? Det blir lite mer stressigt, här är lite mer avkopplande” -Anders, 25 årsåldern
Lena delar inte samma syn av utomhusgym och beskriver hur hon hellre tränar på
inomhusgym. Alla betalar för att vara på inomhusgym och därför känner hon att hon har mer ”rätt” till att ta plats där. Hon berättar att hon upplever det som att en måste vara först och störst för att få plats på utomhusgymmen:
”Jag bor rätt nära och är uppvuxen här men det är mer det här med att jag inte tycker att det är jättekul när det står en massa folk som är duktiga. Då drar jag mig hellre tillbaka, springer ett extra varv och ser om dem är borta. Det tycker jag faktiskt är rätt jobbigt...att man känner att man inte riktigt är på samma nivå som alla andra kanske.” – Lena, 25 årsåldern
Lena är uppvuxen i närheten av parken och är bekant med området, men upplever ändå att hon
inte passar på utomhusgymmen. När vi pratar med Sven, den 27-årige mannen som tränar med sin träningsgrupp, berättar att han är medveten om att människor inte alltid vågar delta i utomhusträning och han tycker att det är tråkigt att möta dem som inte vågar komma hit. Han trycker på att han tillsammans med sitt träningsteam nästan alltid försöker bjuda in:
“Man ser många försöka mer avancerade saker men sen är det många som gör mycket grundövningar, mycket stretching, tittar på den här skylten med olika övningar, men sen ser ju många oss träna som har gjort det ett tag och dom vill ju lära sig. Ofta så ser vi att nån kollar på oss och då bjuder vi gärna in dem och säger "Vill du lära dig nått?" - Sven, 27 år
34
Det finns en skillnad i hur Sven och Lena upplever stämningen på utomhusgymmen och hur de problematiserar möjligheten att våga ta plats. Vi anser att det blir tydligt i svaren vem som är i innanförskapet och vem som är i utanförskapet - utanförskapet förhåller sig och anpassar sig nästan alltid till innanförskapet (Stigendal 2007, s. 20). Även om Lena och Sara ingår i samma "kategori", kvinna, så har de olika upplevelser kring att ta plats:
“Det brukar vara ganska lätt att turas om egentligen att man ser att någon använder två stycken redskap och så gör man kanske varannan gång och så det är inte så farligt.” - Sara, 34 år
Vår analys av de individer som upplever stämningen på utomhusgymmen som okomplicerad samt att det är enkelt att samsas om redskapen och upplever därmed inga svårigheter i att använda sig av platsen. Vi tolkar det som att de personer som uttryckt att det känns svårt och jobbigt att ta plats eller samsas, upplever att någon annan approprierat utomhusgymmen.
3.2.4 Delslutsats: Vem tar plats?
Sammanfattningsvis kan vi säga att de skillnader vi har sett mellan olika individers och gruppers uppfattningar och erfarenheter blir en fråga om vem som tar plats på
utomhusgymmen. Ett offentligt rum är en allmän plats som vi anser att alla ska kunna ta del av på lika villkor, men där vi utläst hur vissa personer upplever otrygghet eller känslor av exkludering mer än andra. Känslan av att sticka ut istället för att smälta in såsom andra normativa kroppar gör, kan beskrivas som att dessa icke-normativa kroppar malplaceras (Ahmed, 2011, s. 139ff), vilket i sammanhanget innebär att inte tillhöra kategorin den unga, vältränade, manliga kroppen. Vi har också uppmärksammat hur män tar för sig mer av gymmet - både genom att de befinner sig på gymmet under fler timmar av dygnet än kvinnor och genom ett ledigt kroppsspråk och rörelsemönster när de befinner sig på platsen.
Utomhusgymmen kan därmed uppfattas som en manligt kodad plats (se 3.2.1
