Linköpings universitet | Tema Teknik och social förändring Kandidatuppsats, 15 hp | Samhällsplanerarprogrammet Vårterminen 2020 | ISRN: LIU-TEMA/SAP-G--2020/012-SE
Samverkan och ansvar för social
hållbarhet
Allmännyttiga bostadsbolags roll i
socioekonomiskt svagare områden
Elin Hessling och Jessica Pengel
Handledare, Maria Eidenskog Examinator, Anna Storm
Sammanfattning
På flera håll i Sverige görs insatser för att vända den negativa utvecklingen i socioekonomiskt svagare områden för att öka den sociala jämlikheten. Syftet med detta arbete var att analysera olika aktörers möjligheter och utmaningar med att skapa social hållbarhet i dessa områden. Vi har undersökt hur olika aktörer arbetar med att skapa social hållbarhet, utmaningar med detta, hur samverkan används samt allmännyttiga bostadsbolagens roll. Vi utgick från de teoretiska begreppen samverkan, socialt kapital och medborgarinflytande när vi analyserade Stångåstadens och andra aktörers arbete i socioekonomiskt svagare områden. Genom kvalitativa intervjuer fann vi att mycket av arbetet med social hållbarhet är personbundet. Begreppet social hållbarhet behöver definieras och ansvaret fördelas inom samverkansgrupper. Slutsatserna är att samverkan är avgörande för social hållbarhet och till stor del avhängt på personerna som driver utvecklingen.
Nyckelord: social hållbarhet, samverkan, socialt kapital, allmännyttan, Linköping
Abstract
Across Sweden efforts are being made to reverse the negative development in socioeconomically weaker areas with the aim of increasing social equality. The purpose of this essay was to analyse actors’ possibilities and challenges in creating social sustainability in these neighbourhoods. We examined actors' methods to increase social sustainability and the challenges they face. How cooperation is utilised and what role municipality owned housing companies have has also been examined. We used the concepts ‘cooperation’, ‘social capital’ and ‘citizen participation’ to analyse how Stångåstaden and other actors work in socioeconomically weaker areas. By conducting qualitative interviews we found that much of the work with social sustainability is individually based. The concept of social sustainability must be defined and responsibilities shared within cooperating groups. In conclusion, cooperation is central to social sustainability and largely dependent on the people who drive development forward.
Förord
Våren 2020 har varit händelserik i och med COVID-19. Världen har ställts inför nya utmaningar och effekterna av pandemin kommer troligtvis bli stora. Vi räds att de som kommer påverkas mest är de som redan är sårbara. Därför är arbetet med social hållbarhet ännu viktigare nu.
Vi vill tacka Stångåstaden och speciellt Mia, Magda och Malin för all hjälp vi fått med v år uppsats. Ni har gett oss värdefull kunskap i hur mycket arbete Stångåstaden lägger ner för att skapa social hållbarhet i Linköpings stadsdelar. Vi vill även tacka vår handledare Maria Eidenskog på Linköpings universitet för all hjälp och stöd genom processen. Slutligen vill vi tacka alla våra respondenter som gett oss den information vi behövt för att skriva detta arbete. Ni är alla viktiga personer i skapandet av social hållbarhet och ert engagemang är inspirerande.
Återigen, tack alla som har varit ett stort stöd för oss!
Elin Hessling och Jessica Pengel Linköping, april 2020
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 7
1.1 Syfte och frågeställningar... 8
1.2 Avgränsningar ... 8 1.3 Bakgrund ... 8 2. Teori... 11 2.1 Teoretiska begrepp ... 11 2.1.1 Social hållbarhet ... 11 2.1.2 Samverkan ... 11 2.1.3 Socialt kapital ... 12 2.1.4 Medborgarinflytande ... 13 2.2 Tidigare forskning ... 14
2.2.1 Från social exklusion till ökad livskvalitet ... 14
2.2.2 Socialt kapital och grannskap ... 14
2.2.3 Kommunikation och samverkan... 15
3. Metod ... 17 3.1 Urval ... 17 3.2 Författning av intervjuguide ... 19 3.3 Genomförande ... 19 3.4 Tematisk analys ... 20 3.5 Etiska överväganden ... 20 3.6 Metoddiskussion... 21 3.7 Källkritik ... 22 4. Resultat ... 23 4.1 Personbundet ... 23
4.2 Ansvarsuppdelning och roller ... 24
4.3 De globala målen och definitioner av social hållbarhet ... 25
4.4 Relationsskapande och kommunikation med invånare ... 25
4.5 Strukturella förutsättningar för social hållbarhet ... 27
5. Analys & diskussion ... 29
5.1 Social hållbarhet ... 29
5.2 Samverkan ... 29
5.3 Socialt kapital ... 31
5.4 Medborgarinflytande ... 31
6. Slutsatser ... 33 Referenser ... 35 Bilaga ... 39
1. Inledning
Mellan åren 1965 och 1974 byggdes över en miljon bostäder i Sverige i det som brukar kallas miljonprogrammet. Under detta decennium byggdes lägenheter, småhus och villor runt om i landet på ett effektiviserat och standardiserat sätt tack vare förmånliga statliga lån. Trots att en tredjedel av det som byggdes var småhus är det bostadsområden med höghus i storstädernas förorter som kommit att bli signumet för denna period (Urban, 2018). Redan mot slutet av 60-talet började en kritik mot byggsättet växa fram. De sterila miljöerna och storskaligheten ansågs inte attraktiv. 1971 hade det byggts så många flerbostadshus att bostadsköerna hade byggts bort. I stället stod lägenheter tomma på flera håll i landet och de som flyttade in i områdena var de som hade det svårast att komma in på bostadsmarknaden. Detta ledde till att de svagaste i samhället samlades i dessa områden och en ny social och ekonomisk segregation skapades (Allmännyttan, 2020).
I Linköping finns flera områden som byggdes under miljonprogrammet. Bland annat byggdes det många flerbostadshus i Ekholmen, Ryd, Berga och Skäggetorp (Linköpings kommun, 2010). Vissa av dessa områden har, likt många andra miljonprogramsområden, blivit delvis eller helt segregerade från den övriga staden och fått negativa rykten. AB Stångåstaden benämner vissa av sina områden som socioekonomiskt svagare (AB Stångåstaden, 2019a) och det begreppet kommer även att användas i denna uppsats. Utvecklingen i Skäggetorp har lett till att det sedan 2015 är ett av polisens 22 särskilt utsatta områden (Nationella operativa avdelningen [NOA], 2019). Tidigare insatser har inte haft önskad effekt och nya arbetssätt har behövts. För att vända utvecklingen i utsatta områden anses långsiktiga insatser och samverkan mellan flera olika samhällsaktörer var de viktigaste aspekterna (NOA, 2015).
För att säkerställa en hållbar utveckling etablerades Agenda 2030 av FN år 2015. I Agenda 2030 beskrivs 17 globala mål som ska bidra till en hållbar utveckling världen över (Regeringskansliet, 2015a). Dessa mål vilar på de tre benen av hållbarhet: ekonomisk, ekologisk och social. Ett konkret exempel på hur social hållbarhet har tolkats och framställts i en global kontext kan ses i de globala målen. Samtliga mål kräver åtgärder av såväl social, ekonomisk och ekologisk natur och det är svårt att uppnå något mål utan att de tre aspekterna samverkar. Däremot kan vissa av målen ha tydligare fokus på en av aspekterna. De mål som tydligast kan kopplas till social hållbarhet är bland annat Mål 1 - Ingen fattigdom, Mål 3 - Hälsa och välbefinnande, Mål 5 - Jämställdhet, Mål 10 - Minskad ojämlikhet och Mål 11 - Hållbara städer (Regeringskansliet, 2015a). För att exemplifiera har mål 5 en tydlig koppling till att bryta normer som skapar ojämlikhet mellan könen, skapa möjligheter för tjejer och kvinnor att delta i samhället på samma villkor som män (Regeringskansliet, 2015b).
Utifrån detta kommer vi i denna uppsats behandla arbetssätt för att vända utvecklingen och skapa socialt hållbara stadsdelar. Vårt fokus kommer ligga på AB Stångåstadens (hädanefter refererat till endast Stångåstaden) arbete i Skäggetorp och Berga och företagets samverkan med kommunen och andra aktörer. Vi kommer även undersöka den kommunala planeringens möjlighet och begränsningar att skapa social hållbarhet.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med arbetet är att analysera olika aktörers möjligheter och utmaningar med att skapa social hållbarhet i socioekonomiskt svagare områden. Stångåstadens strategier och metoder ska studeras för att sedan jämföras med aktörer inom Linköpings kommun och andra allmännyttiga bostadsbolag. Detta för att förstå hur deras arbetssätt och strategier liknar eller skiljer sig från varandra. Vi ämnar även att undersöka hur samverkan bedrivs i arbetet med att skapa social hållbarhet i socioekonomiskt svagare områden.
Utifrån detta syfte har följande frågeställningar formulerats:
- På vilka sätt arbetar de olika aktörerna för att skapa social hållbarhet? - Vilka utmaningar finns i detta arbete?
- Hur används samverkan i detta arbete?
- På vilket sätt tar de allmännyttiga bostadsbolagen ansvar i skapandet av social hållbarhet?
1.2 Avgränsningar
Stångåstaden är ett kommunägt bostadsbolag som äger och förvaltar bostäder i hela Linköping kommun. I tre bostadsområden har speciella satsningar gjorts för att öka trygghet, trivsel och boendeinflytande. Uppsatsen kommer att fokusera på två av dessa områden - Berga och Skäggetorp. Tyvärr kunde vi inte inkludera Ryd i sådan stor utsträckning som vi hade önskat på grund av tidsbrist. Det finns flera olika fastighetsägare i områdena men dessa kommer endast behandlas som aktörer att samverka med. När vi talar om boenden syftar vi främst på de som är hyresgäster hos Stångåstaden.
Då vi talar om Linköpings kommun i detta arbete syftar vi på delar av kommunen vi varit i kontakt med. Det är stadsdelssamordnarna i de olika områdena samt en planerare på Plan- och byggkontoret. Det finns givetvis flera olika förvaltningar inom kommunen som arbetar med social hållbarhet tillsammans med Stångåstaden men dessa är inte huvudfokuset för detta arbete.
I och med dessa begränsningar kan vi inte dra några generella slutsatser kring utvecklingen av social hållbarhet generellt. De slutsatser som dras i detta arbete har baserats på den kontext vi skrivit i och den information vi samlat in.
1.3 Bakgrund
I och med Brundtlandrapporten 1987 (World Commission on Environment and Development [WCED], 1987) etablerades hållbarhet som ett tydligt fokus för framtida utveckling. Genom att uppnå en balans av ekologiska, ekonomiska och sociala värden ska ett hållbart samhälle skapas. Den ekonomiska och ekologiska hållbarheten har prioriterats och den sociala hållbarheten har ansetts vara svår att realisera. Begreppet social hållbarhet anses vara svårt att greppa och definiera. Det kan anses vara öppet för tolkning och därmed svårare att analysera och inkorporera i projekt (Boström, 2012). Däremot är en viktig aspekt i realiseringen av social hållbarhet är samarbete och samverkan mellan aktörer. I Brundtlandrapporten beskrivs hur hela samhället behöver arbeta tillsammans för att inte äventyra möjligheterna för kommande generationer (WCED, 1987). Även Agenda 2030 genomsyras av vikten av samarbete. Agenda 2030-delegationen (SOU 2019:13) skriver att:
Agendan betonar även vikten av att alla bidrar till genomförandet inom ramen för sina verksamheter. Partnerskap och samverkan mellan samhällets olika aktörer är en förutsättning för att vi ska kunna genomföra agendan och nå målen
- SOU 2019:13. s. 4
En viktig aspekt för att uppnå en väl fungerande samverkan är kommunikation. Det är idag lagstadgat att kommunicera med intressenter i den kommunala planprocessen i exempelvis form av samråd eller medborgardialoger (SFS 2010:900). Att involvera medborgare i planeringsarbete är även en fråga om att involvera dem i demokrati och delaktighet. På så sätt är det även kopplat till social hållbarhet (Fredriksson, 2012). Samverkan är även viktigt mellan olika aktörer och just brist på samverkan kan bidra till problem i områdesutveckling (Boverket, 2010). En god samverkan kan till exempel vara att ha frekventa avstämningar mellan kommunen och allmännyttiga bostadsbolag, i detta fall Linköpings kommun och Stångåstaden. Som beskrivet ovan kan begreppet social hållbarhet vara svårt att definiera. Linköpings kommun har i sin hållbarhetsrapport definierat hur de ser på begreppet och hur det ska användas inom kommunen och dess organisation, där Stångåstaden ingår. I hållbarhetsrapporten för 2018 beskriver de att:
Ett socialt hållbart Linköping innebär ett jämställt och jämlikt samhälle där människor lever ett gott liv med god hälsa, utan orättfärdiga skillnader, är delaktiga i samhällsutvecklingen och som känner tillit till varandra och till samhällets olika delar.
- Linköpings kommun, 2019 s. 8
Då detta arbete kommer fokusera på två bostadsområden i Linköpings kommun är deras definition viktig för hur arbetet bedrivs inom kommunen.
Linköpings kommun (2019) beskriver i sin hållbarhetsrapport hur kommunen ligger bra till gällande social hållbarhet i jämförelse med andra kommuner och landet i stort. Däremot finns stora skillnader mellan de olika stadsdelarna inom kommunen. Till exempel är arbetslösheten i kommunen i genomsnitt 4,6% medan den i Skäggetorp är 17% och i Berga är 8,5 % (Linköpings kommun, 2019 s.100). Det är även i dessa stadsdelar som flest invånare tar emot bidrag. I kommunen är genomsnittet 3,5% av invånarna medan det i Skäggetorp är 18,7% och i Berga 10,8% av de boende som under året tagit emot bidrag (ibid, s.108). Valdeltagandet i dessa stadsdelar är också betydligt lägre än i övriga kommunen. I Skäggetorp låg valdeltagandet 2018 på 67,6% och i Berga 78,1%. Kommunen hade i genomsnitt 86,6% (ibid, s.126). Stångåstaden har, genom sina ägardirektiv från kommunen, fått en tydligare roll som samhällsaktör och mer fokus läggs på att vara en del i att utveckla Linköping som stad. Företaget har sedan 2015 inlett satsningar i Skäggetorp, Ryd och Berga för att öka trivsel, trygghet och boendeinflytande genom olika stadsdelsutvecklingsprojekt (AB Stångåstaden, 2019b). Enligt Boverket (2010) har de allmännyttiga bostadsbolagen utvecklat processen för boendeinflytande under de senaste åren och Boverket anser att det är de allmännyttiga bostadsbolagen som har insett att vad som fungerar, eller inte fungerar, i specifika bostadsområden.
2. Teori
I detta kapitel presenteras det teoretiska ramverk som behövs för att kunna analysera vårt resultat. I det första avsnittet presenteras teoretiska begrepp och i det andra avsnittet presenteras forskning som ger detta arbete sin kontext.
2.1 Teoretiska begrepp
I detta avsnitt presenteras fyra centrala begrepp som används genomgående i uppsatsen.
2.1.1 Social hållbarhet
Social hållbarhet är ett begrepp som används på flera olika sätt och definieras olika beroende på vilket perspektiv det studeras utifrån. Dempsey et al (2011) beskriver hur det saknas konsensus för hur begreppet ska tolkas utifrån ett planeringsperspektiv. De menar dock att begreppet inte är konstant och att det kommer att utvecklas och ändra innebörd med tiden, även på samma plats. De presenterar tre centrala begrepp som kan användas för att bearbeta begreppet. Dessa är jämlik tillgång i samhället, ett hållbart lokalsamhälle och social rättvisa. Dessa tre begrepp delas sedan upp i fysiska och icke-fysiska aspekter, vilka anses vara en del i att skapa social hållbarhet. De fysiska aspekterna rör bland annat urbanitet, hållbar urban design och tillgänglighet. Icke-fysiska aspekter kan till exempel vara hälsa, delaktighet, säkerhet och sammanhållning.
Boström (2012) menar även han att då begreppet social hållbarhet är ospecificerat bidrar det till att det kan tolkas på olika sätt beroende på tid och plats. Det kan både vara en styrka och en svaghet. Styrkan finns i att det kan bidra till att aktörer måste kommunicera för att erhålla en gemensam tolkning av begreppet. Att begreppet är odefinierat kan även vara en svaghet i och med att aktörer konstant måste diskutera vad det är de menar med begreppet. För att social hållbarhet ska främjas behöver begreppet ges innebörder och tolkas på olika sätt beroende på specifika rådande tider och platser. Utan ett aktivt engagemang från aktörer bidrar det till att begreppet social hållbarhet endast blir ett tomt begrepp.
I vår uppsats utgår vi från Dempseys et al (2011) tre centrala begrepp, jämlik tillgång i samhället, ett hållbart lokalsamhälle och social rättvisa, för att definiera social hållbarhet. Vi undersöker även hur olika aktörer definierar begreppet och hur de arbetar för att uppnå det i de olika stadsdelarna. Linköpings kommuns definition på social hållbarhet kommer att användas för att jämföras med respondenternas svar.
2.1.2 Samverkan
Samverkan är ett begrepp som används brett och inom vitt skilda discipliner. Ek, Isaksson & Eriksson (2017, s.61) har definierat samverkan som “... en form av samarbete där olika
professioner ur olika organisationer/verksamheter arbetar gemensamt”. Aktörerna behåller
dock sitt ansvarsområde samtidigt som de inom gruppen ska komplettera varandra. Aktörerna ska även ta ansvar för olika aspekter inom samverkansgruppen. Boklund (1995) definierar samverkan som att alla aktörer ska tillföra något till samverkansgruppen, vilket styrks av följande citat:
till en uppgift som man gemensamt har att genomföra. Samverkan tänks därmed vara mer än additiv. Den blir komplementär genom att grupperna tillför
varandra något, som gör att uppgifterna kan lösas mer optimalt, än om varje yrkesgrupp separat adderar sin kompetens.
- Boklund, 1995 s.47
För att samverkan ska kunna fungera behövs flertalet kompetenser och ansvarsområden arbeta tillsammans. När parterna inser att de kan finnas fördelar med att samarbeta med varandra kommer det att påverka möjligheterna till en väl fungerande samverkan (Thomson & Perry, 2006).
Samverkan är en komplex och omfattande interaktion. För att uppnå en väl fungerande samverkan behöver de olika aktörerna samarbeta mot gemensamma mål och förstå vilka nyttor de kan få av varandra. De åstadkommer mer om de samverkar än om de hade agerat själva eftersom de kan bistå varandra med hjälp att nå de gemensamma målen. För att nå dessa gemensamma mål krävs förståelse för varandras drivkrafter samt att det måste finnas en tillit mellan aktörerna (Thomson & Perry, 2006). Samverkansprocesser kan vara röriga och dynamiska processer men där oväntade resultat kan erhållas eftersom aktörerna ofta kommer med olika perspektiv och/eller synsätt. God samverkan kan leda till förbättringar medan arbetet kan försämras om inte samverkan mellan parterna fungerar. Att enbart samverka för att uppnå personlig vinning kan bidra till att det misslyckas. Därför kräver samverkan mycket av båda parterna för att det ska ge nytta till processen/projektet (Thomson & Perry, 2006). Van Hemelrijck (2013) menar på att en systematisk förändring endast kan uppnås när samverkan är stark och det finns ett långsiktigt perspektiv hos alla involverade aktörer.
Ek, Isaksson & Eriksson (2017) lyfter att en utmaning med samverkan är att den riskerar att bli alltför personbunden. Det bidrar till att en väl fungerande samverkan kan förstöras på grund interna eller externa förändringar. Förutsättningarna för en väl fungerande samverkan bundet till makt och hierarki i gruppen. Olika maktstrukturer kan bidra till att samverkansaktörerna inte har samma mandat att fatta beslut, vilket kan skapa en obalans inom grupper. Makten över vissa frågor är enligt Cars & Thune Hedström (2006) beroende av vem det är som tar initiativ till att den lyfts. Beroende på vilken aktör som tar initiativ kring frågan har denna ett övertag inom diskussionen. Det finns framförallt två fördelar med att ta initiativ enligt Cars och Thune Hedström (2006). Den första fördelen är att initiativtagaren kan vara mer påläst kring ämnet än mottagaren eftersom initiativtagaren redan funderat kring vissa frågor som är relevanta för diskussionen. Den andra fördelen är att initiativtagaren har en större möjlighet att ställa mer strategiska frågor för att driva diskussionen framåt. För att skapa en väl fungerande samverkan krävs det enligt Ek, Isaksson & Eriksson (2017) att alla i gruppens åsikter är lika mycket värda.
I denna uppsats kommer samverkan vara en av utgångspunkterna för vår analys kring hur social hållbarhet skapas i de olika stadsdelarna. Vi syftar till att undersöka hur samverkan mellan aktörer ser ut och vilka utmaningar som finns med detta.
2.1.3 Socialt kapital
Socialt kapital är “sociala nätverk och de tillhörande normer om reciprocitet” (Putnam, 2000 s.21, vår översättning). Socialt kapital kan användas på olika sätt i olika gemenskaper och kan skapa både positiva och negativa sammanhang. Putnam beskriver hur socialt kapital kan formas som både inkluderande (vår översättning av ‘bridging’) och exkluderande (vår översättning av ‘bonding’). Inkluderande socialt kapital kan vara rörelser som försöker samla många olika
personer för att skapa förändring. Putnam använder den amerikanska medborgarrättsrörelsen som exempel på inkluderande socialt kapital. Exkluderande socialt kapital kan vara nätverk som har stark intern lojalitet och därmed exkluderar andra från att närma sig sammanhanget. Det är sällan nätverk är enbart exkluderande eller inkluderande och de båda formerna av socialt kapital kan bidra med positiva effekter för samhället i stort.
Sampson & Graif (2009) delar in socialt kapital inom bostadsområden i fyra dimensioner: nätverk, organisering, normer samt kollektiv förmåga. Nätverk innebär de kontakter boende har med vänner, släkt och andra personer i sitt område. Denna aspekt är viktig för informationsspridning men har försvagats då människors sociala nätverk inte längre är lika lokalt anknutna. Organisering syftar på hur boende och organisationer tillsammans verkar för att skapa makt över sitt område. Normer är de aspekter som blivit normaliserade och tolereras i ett grannskap. Det skulle exempelvis kunna vara misstro mot polis eller rättsväsendet. Den kollektiva förmågan är beroende av de tre tidigare dimensionerna och bygger på sammanhållning i bostadsområdet. Den kollektiva förmågan påverkar hur villiga boende är att upprätthålla ordning och göra saker för gruppens bästa baserat på förtroendet de har för varandra. Detta påverkar risken för otrygghet och kriminalitet i grannskapet.
I detta arbete kommer vi undersöka hur socialt kapital kan åstadkommas och användas för att stärka boendes inflytande och makt i skapandet av social hållbarhet.
2.1.4 Medborgarinflytande
Enligt Arnstein (1969) går det att dela upp medborgarinflytande i åtta steg, se figur 1. Det första steget är manipulation och det åttonde steget är citizen control. Arnstein (1969) menar att medborgarkontroll är det steg som strävas mot. De åtta stegen är sedan indelade i tre kategorier:
degrees of citizen power, degrees of tokenism samt non-participation. Stegen manipulation och therapy beskriver former för deltagande där invånarnas åsikter inte är det viktigaste målet.
Maktinnehavarna använder istället medborgardeltagandet för att manipulera eller utbilda deltagarna. Steget informing innebär att makthavare informerar medborgare om sina rättigheter, skyldigheter och val men medborgarna saknar makt att påverka dessa. Vanliga former av
consultation kan vara enkäter eller medborgarmöten. Placation är då medborgare får delta i
planering och komma med förslag men makthavarna tar sig rätten att bestämma om deras förslag är genomförbara och rätt. Exempelvis kan minoritetsgrupper inkluderas i bestämmandegrupper där makthavarna fortfarande har majoritet och därmed lätt kan fatta beslut utan att ta hänsyn till medborgarnas åsikter.
Den sista kategorin innefattar ett ökande deltagande och beslutsfattande hos medborgarna. Det innebär att medborgarna kan skapa ett partnerskap och/eller förhandla med makthavarna. I steget partnership förhandlar medborgarna och makthavarna om hur de ska fördela makten mellan parterna. Oftast har denna makt fördelats genom medborgare som kräver den och har den organisatoriska makten att kräva den från makthavarna. Delegation innebär att makten delvis har delegerats till medborgarna. Det kan innebära att de är i majoritet i bestämmandegrupper eller har getts makt av makthavare att ta egna beslut. Det sista steget på stegen är citizen control. Det innebär att medborgarna och dess organisationer har kontroll över och kan skapa egna policys och driva utveckling samt kontrollen över finansieringen av detta (Arnstein, 1969).
Under 1980- och 90-talen utvecklades teorierna kring medborgarinflytande, i linje med den nyliberala politiken, till att benämnas som governance eller nätverksstyrning. Fokus låg då på
att decentralisera makten från stat till privata aktörer. Även nätverksstyrning som begrepp har utvecklats och flera ser det idag som en plattform där stat, privat- och civilsamhälle kan mötas, samarbeta kring, och fatta beslut. Invånarna har fått allt mer utrymme inom nätverksstyrning och detta anses var nyckeln till dess framgång (Bouzguenda, Alalouch & Fava, 2019). Ridder & Pahl-Wostl beskriver hur medborgardeltagande idag blivit norm: “det är inte längre en fråga
om att skapa delaktighet utan snarare hur” (Ridder & Pahl-Wostl, 2005 s.190, vår
översättning).
I denna uppsats kommer begreppet medborgarinflytande användas för att diskutera i vilken grad och på vilket sätt invånarna involveras i att skapa social hållbarhet i sina bostadsområden.
2.2 Tidigare forskning
I detta avsnitt lyfts relevant forskning inom området för denna uppsats. Den forskning som presenteras ska beskriva den kontext inom vilken vi utför denna studie.
2.2.1 Från social exklusion till ökad livskvalitet
Social exkludering innebär att individer kan vara mer eller mindre inkluderade i samhället. Det kan vara en strukturell, institutionell eller aktörsdriven utstötningsprocess som återfinns inom den sociala hierarkin i samhället (Urban, 2018). Enligt Castles et al. (2002) har de individer eller grupper som är socialt exkluderade en större sannolikhet att hamna i bostadsområden med stora problem. Områdena brukar primärt karaktäriseras av sämre social service, sociala problem och kriminalitet. Dessa faktorer bidrar till att den sociala exkluderingen av dessa individer eller grupper förvärras.
Något som kan vända social marginalisering är egenmakt (vår översättning av ‘empowerment’). Det beskrivs som en process som leder till att grupper får mer makt över sin egen situation och kan påverka deras omgivning (Christens, 2012). Maton (2008) utvecklar begreppet och beskriver hur det även inkluderar gruppens möjlighet att ta del av resurser och rättigheter. En förhöjning av socialt kapital ökar gruppers möjligheter att uppnå sina livsmål.
Colantonio & Dixon (2010) definierar regeneration som de aktiviteter som görs för att motverka ekonomiska, sociala och fysiska nedgångar som marknaden inte löser själv utan behöver hjälp av makthavare. Målen med regenerationen blir att skapa långsiktig förändring genom att bryta fattigdom och skapa attraktivitet, jämlikhet och delaktighet. Sedan 1990-talet har arbetet med regeneration fokuserat på begreppen gemensamhet (vår översättning av ‘community’) och grannskap. För att skapa hållbara gemensamheter fokuseras bland annat på att skapa tillit, bilda nätverk och främja medborgarinflytande. Detta innebär att statens roll förändras till en möjliggörande partner i det samhälleliga nätverket och att lokala platser blir där hållbarhetsarbetet kan ske. De tidigare hårdare värdena kring ekonomi och anställning har mjukats upp med frågor gällande livskvalitet och socialt kapital.
2.2.2 Socialt kapital och grannskap
Den kollektiva förmågan är en viktig del av socialt kapital och det finns flera aspekter som påverkar ett grannskaps möjlighet att skapa kollektiv förmåga (Gerell, 2014). Instabila boendeförhållanden leder till stor boendeomsättning vilket försvårar för boende att skapa nätverk och behålla relationer, något som i sin tur kan leda till ökat våld. På samma sätt kan ett
heterogent grannskap leda till utmaningar då grupper inom grannskapet har svårt att kommunicera med varandra baserat på kulturella skillnader och tillitsproblem (Sampson & Graif, 2009). Gerell (2014) beskriver också att:
Bostadsområden och kvarter med stora andelar låginkomsttagare tenderar att ha lägre sammanhållning, svagare sociala nätverk, sämre socialt stöd mellan grannar och en lägre kollektiv förmåga
- Gerell, 2014. s. 105
För att skapa områden med starkt socialt kapital och öka den kollektiva förmågan menar Gerell (2014) att den största skillnaden kan skapas på en mindre skala. Han menar att arbetet med att skapa sammanhållning bör utgå från att skapa gemenskap för grannar som bor i samma gårdar eller trappuppgångar. Det är också viktigt att hitta nyckelpersoner, så kallade noder, i området som kan agera som en brygga mellan gårdar, olika sociala kretsar och organisationer. Dessa noder kan vara personer som är aktiva i föreningar eller personal från bostadsägare och är viktiga för att skapa gemenskap.
Interaktioner, observationer och tid är tre parametrar som spelar en stor roll i hur förtroende mellan aktörer byggs upp (Mayer, Davis & Schoorman, 1995). Rothstein och Uslaner (2005) menar på att social tillit är byggd på två typer av jämlikhet, ekonomisk jämlikhet och jämlik tillgång till möjligheter. De anser att genom en framtidstro kommer social tillit att byggas. För att detta ska kunna ske krävs det en ekonomiskt jämlikhet. Om alla i samhället har liknande tillgång till exempelvis arbetsmöjligheter kommer det att skapa en större social tillit.
2.2.3 Kommunikation och samverkan
En central aspekt inom en väl fungerande samverkan är förmågan att kommunicera. Utan en väl fungerande kommunikation kommer det inte att gå att skapa ett gemensamt engagemang i processen. Genom att kommunicera med andra parter kan nya perspektiv erhållas. På samma sätt som kommunikation är en väsentlig del i en samverkansprocess är även att dela kunskap mellan varandra lika viktigt. Att dela med sig av sin kunskap kommer underlätta för potentiella framtida konflikter (Cars & Thune Hedström, 2006).
Enligt Križnik (2018) kan social hållbarhet främjas genom att involvera medborgare i olika typer av medborgardialoger. Makthavarna kan genom ett aktivt medborgardeltagande bland annat erhålla nya perspektiv från medborgarna. Genom att öka medborgardeltagandet kan det även leda till att förutsättningarna för planeringen blir bättre och att det i sin tur uppmuntrar medborgare att engagera sig mer. Ifall medborgarna får vara involverade i planeringsprocessen kan det även leda till att de använder de offentliga miljöerna på ett annat sätt då de känner en starkare koppling till platsen.
Innes & Booher (2004) beskriver hur de lagstadgade samverkansformerna i USA förlorat sitt syfte. De menar att de inte längre tillhandahåller invånare en reell möjlighet att påverka eller känna sig lyssnade på. De offentliga utfrågningar, gransknings- och kommentartilllfällena har antagit en form som inte längre går ut på att lyssna på invånarna och ge dem möjlighet att påverka. Istället har det blivit tillfällen där invånare måste ha starka åsikter och argumentera för att bli hörda. Innes och Booher (2004) menar att dessa tillfällen avskräcker invånare från att delta och planerare att arrangera vilket har bidragit till att de numera främst genomförs för att det är lag.
Samverkansdialoger är enligt Innes & Booher (2003) en kommunikationsform som kräver mycket av de som är involverade, bland annat krävs både skicklighet och träning för att kunna föra en bra dialog. Det är en form där många aktörer inom olika nivåer av kunskap och makt ska samverka inom komplexa och ibland kontroversiella frågor. Dessa egenskaper krävs för att kunna motsätta sig normerna inom diskussionen och även de normer som finns i samhället. Conrad et al. (2011) anser att hur återkoppling sker efter ett medborgarmöte har en stor förbättringsmöjlighet. Sker återkopplingen på ett bra sätt efter ett möte kommer det att bidra till att deltagandet blir mer effektivt. De menar även att genom att erbjuda olika former av medborgardeltagande kommer effektiviteten att öka. Helst ska möten hållas på platser där medborgarna känner sig så bekväma som möjligt för att underlätta för medborgarna.
Sättet hur kommunikation sker har genom åren förändrats. Det beror främst på grund av att det skett förändringar i samhället och behovet av effektiv kommunikation har ökat (Servaes, 2013a). För att skapa sociala förändringar enligt Servaes (2013b) behöver kommunikation inkorporeras i utvecklingsplaner och projekt som arbetar med att främja social hållbarhet. En bra kommunikationskanal för att uppnå en social förändring är bland annat sociala medier. Däremot är det inte tillräckligt att använda sig av dessa kanaler. Även personlig kommunikation och traditionella medier är väsentliga och viktiga kanaler att använda sig av för att främja en social förändring (ibid.).
3. Metod
Detta kapitel inleds med en kort diskussion om de vetenskapliga utgångspunkter och ansatser som detta arbete baseras på. I detta kapitel presenteras även tillvägagångssättet för de kvalitativa intervjuerna samt analysmetod och etiska överväganden. Slutligen presenteras källkritiken på den forskning som ligger till grund för arbetet.
Denna uppsats är en kvalitativ studie med en induktiv ansats. Kvalitativ forskning ämnar till att utforska betydelser, subjektivitet och djupvaliditet baserat på insikten/antagandet/tanken att samhället består av, och konstrueras genom, relationer och handlingar. Detta kan även ses inom hermeneutiken som fokuserar på att tolka, registrera innebörder och skapa förståelse. Den induktiva ansatsen innebär att uppsatsen syftar till att undersöka samband och upptäcka förklaringar med utgångspunkt i det empiriska materialet. Detta till skillnad från en deduktiv ansats som utgår från det teoretiska ramverket (David & Sutton, 2016).
Som författare kan vi inte bortse från att våra förkunskaper och fördomar kan påverka hur detta arbete genomförs och dess resultat. För att öka pålitligheten av studien är det enligt Bryman (2008) viktigt att motivera sina val och genomförande. Därför har vi valt att med transparens och tydlighet redogöra för hur vi gick tillväga för att erhålla och bearbeta vår empiri.
Vi valde att genomföra semistrukturerade intervjuer för att få en djupare kunskap (David & Sutton, 2016) i hur de olika aktörerna arbetar för att uppnå socialt hållbara stadsdelar. Intervjuer har även använts för att kunna jämföra hur litteraturen framställer samverkan och arbete med social hållbarhet gentemot hur de olika aktörerna arbetar med det i praktiken. Vi utförde även en tematisk analys på materialet som framkom under intervjuerna för att kunna presentera det i resultatet.
3.1 Urval
Vi har använt oss av ett målinriktat urval till att välja ut de respondenter vi ville inkludera i våra intervjuer. Det innebär att intervjupersonerna väljs ut för att de har kunskap eller på annat sätt är relevanta för området som ska undersökas (Bryman, 2008). I detta arbete önskade vi därmed intervjua personer som hade kunskap om hur Stångåstaden och Linköpings kommun arbetar med social hållbarhet i de avgränsade bostadsområdena samt andra allmännyttiga bostadsföretag. Det var svårt att avgöra hur många respondenter vi ville ha med i studien. Enligt Bryman (2008) är det teoretiska övervägandena som avgör hur många respondenter som inkluderas. Beroende på omfattningen och antal jämförelser som ska göras behövs fler eller färre respondenter och därmed antal intervjuer hållas. Vi intervjuade fyra personer från Stångåstaden, fyra från Linköpings kommun och tre representanter från andra allmännyttiga bostadsbolag. Vissa av respondenterna har samma titel men ansvarar för olika geografiska områden i Linköping. I tabell 1 återfinns en sammanställning av alla intervjupersoner och hur de fortsättningsvis kommer att benämnas i uppsatsen.
Vi valde att kontakta personer på både översikts- och detaljplaneavdelningen på Linköpings kommun då de arbetar med social hållbarhet på olika nivåer och de på olika sätt påverkar utvecklingen av stadsdelarna. I första hand kontaktade vi de ansvariga för varje avdelning då de troddes ha en övergripande kunskap om metoder och strategier. Däremot ansåg de på kommunen att det skulle räcka ifall vi intervjuade en tjänsteman, nämligen planarkitekten som
vi intervjuade. Vi intervjuade även chefen för nyproduktion på Stångåstaden för att få ett perspektiv på hur Stångåstaden arbetar med bland annat detaljplanering.
Vi kontaktade åtta allmännyttiga bostadsbolag, efter tips från Stångåstaden, för att få information kring deras arbetssätt och tre av dessa ställde upp på intervju. De vi intervjuade arbetade med bosociala frågor på ÖrebroBostäder AB [ÖBO], MKB Fastighets AB [MKB] och Botkyrkabyggen. I resultatet benämns de med namnet på den organisation som de tillhör.
Tabell 1. Sammanställning av intervjupersoner
Tjänst Organisation Typ av
kontakt
Benämning
Stadsdelsutvecklare Skäggetorp
Stångåstaden Telefonintervju UtvS
Stadsdelsutvecklare Berga
Stångåstaden Intervju UtvB
Chef nyproduktion Stångåstaden Intervju Chef för nyproduktion
Kvalitets- och hållbarhetschef
Stångåstaden Mailkontakt Kvalitets- och hållbarhetschef Stadsdelssamordnare Skäggetorp Linköpings kommun Telefonintervju SamS Stadsdelssamordnare Berga Linköpings kommun Intervju SamB
Stadsdelssamordnare Ryd Linköpings kommun
Mailkontakt SamR
Planarkitekt Linköpings
kommun
Intervju Planerare/planarkitekt
Utvecklingschef ÖBO Telefonintervju ÖBO
Chef sociala projekt MKB Telefonintervju MKB
Bosocial strateg Botkyrkabyggen Telefonintervju Botkyrkabyggen
3.2 Författning av intervjuguide
Vi arbetade utifrån en semistrukturerad intervju. Genom denna friare typ av intervju går det att vara mer flexibel i hur vi ställer frågor och därmed även hur vi ställer följdfrågor (Bryman, 2008). Frågorna behöver inte under intervjutillfället komma i den ordningen som de är skrivna i intervjuguiden men fördelaktigen borde de göra det. Semistrukturerade intervjuer är även mer flexibla i och med att respondenternas uppfattningar och tolkningar av frågorna kan studeras (Bryman, 2008). Inom semistrukturerade intervjuer behöver frågorna vara författade på ett begripligt språk som är väl anpassat till respondenterna. I vårt fall intervjuade vi respondenter som alla har erfarenhet att samverka med andra samt är väl insatta i arbetet med att främja social hållbarhet.
När vi skrev intervjuguiden var vi noga med att inte ställa ledande frågor. Vi delade upp frågorna i två olika teman och ställde frågor utifrån dessa. Dessa teman var ‘social hållbarhet’ och ‘samverkan’. Även fast intervjun inte behövde vara strukturerad såg vi till att frågorna till varje respondent var liknande eftersom syftet med intervjuerna var att jämföra respondenternas svar. Om inte samma sorts frågor, inom de valda temana, ställdes till respondenterna skulle vi inte kunna använda svaren till en jämförelse (Bryman, 2008). Efter första intervjun bearbetade vi intervjuguiden för att förtydliga frågor och reflektera över hur den kunde förbättras inför kommande intervjuer. Vi använde oss av samma intervjuguide i alla intervjuer, men med modifikationer för att stämma bättre överens med respondentens tjänsteroll.
3.3 Genomförande
Totalt sett genomfördes det elva intervjuer varav fyra var personligen och fem per telefonintervjuer samt två mailkonversationer. Vi spelade in sex utav intervjuerna på en diktafon tillgodosedd av Linköpings universitet. De tre andra intervjuerna spelades inte in då vi inte hade fått tillgång till diktafonen när tillfället för intervjun ägde rum. De ljudfiler som framkom från intervjuerna sparades, i enlighet med samtyckesdokumentet, på Linköpings universitets OneDrive. Till de intervjuer som inte spelades in tog vi så noggranna anteckningar som vi kunde. Även till de intervjuer som spelades in antecknade vi mycket för att se till att vi fick med oss all information som gavs och för att säkerhetsställa att vi hade material ifall diktafonen inte skulle fungera.
En utmaning med de intervjuer som inte spelades in var att vi inte kunde återskapa exakta meningar utan var tvungna att förlita oss på våra anteckningar. Det resulterade i att färre citat från dessa intervjuer användes då vi inte kunde återge ordagrant vad de sagt. När vi intervjuade på telefon fick vi inte respondenternas ansiktsuttryck eller andra känslouttryck som kan ha påverkar hur vi tolkade vad de sade. Detta kan ha kommit att påverka resultatet, eftersom vi kan ha tolkat in svaren på ett annat sätt än vad respondenten ursprungligen menat.
När vi skulle intervjua de andra allmännyttiga bostadsbolagen valde vi att utgå från intervjuguiden som vi redan författat. Vi tog dock bort vissa frågor som inte ansågs vara relevanta att ställa. Till exempel ställdes inte frågan om hur de definierade social hållbar het, utan vi valde att fokusera på deras metoder för att främja social hållbarhet. Vi ville få ut vilka metoder som användes, om de fungerade bra och varför de använde sig av dessa. Det var även intressant att ställa frågor angående deras syn på samverkan eftersom det är en relevant och viktig del av uppsatsen.
Under intervjuerna delade vi upp ansvaren mellan oss. Till en början ansvarade vi för varsitt tema och den som då inte ställde frågor förde anteckningar. Däremot insåg vi att det lätt blev stolpigt under intervjun vilket resulterade i att vi ändrade ansvarsfördelningen. Under de sista intervjuerna delade vi inte upp temana mellan oss, utan båda inflikade och ställde frågor löpande under intervjun.
Efter intervjuerna som spelades in transkriberade vi materialet i enlighet med Braun & Clarkes (2006) arbetsmetod. Vi transkriberade inte ordagrant utan transkriberade mest för att få en helhetsbild över materialet. När vi ville använda oss av citat i resultatet gick vi istället tillbaka till inspelningarna och lyssnade igenom den delen för att kunna återge korrekta citat. De intervjuer som inte spelades in, utan endast togs anteckningar på, renskrevs så snart som intervjun var färdig. Detta för att ha vad respondenten sagt relativt färskt i minnet.
3.4 Tematisk analys
För att koda och tematisera materialet utgick vi ifrån Braun och Clarkes (2006) tillvägagångssätt. Detta tillvägagångssätt är uppdelat i sex steg för att genomföra en tematisk analys på en intervju. De två först stegen handlar om att bekanta sig med materialet genom transkribering och kodning. Vi började med att transkribera varsin intervju för att sedan byta intervju mellan oss och transkribera dem igen. Vi använde även detta arbetssätt då vi kodade materialet. På det sättet skulle vi upptäcka om den andra missat något viktigt kodord, men också för att se på materialet med annat perspektiv. Detta gjorde även att vi blev väl insatta i allt vårt material. Efter att vi kodat allt material på detta sätt började vi tematiseringen av materialet, vilket enligt Braun & Clarke (2006) är steg tre. Vi tematiserade materialet genom att skriva upp alla kodord från varje intervju i en varsin tankekarta. Efter att vi klustrat ihop kodorden i respektive tankekarta letade vi efter gemensamma teman mellan alla intervjuer. Braun & Clarke (2006) benämner detta steg som nummer fyra i sin tematiseringsprocess. Vi gjorde detta på alla intervjuer exklusive de intervjuer från allmännyttiga bostadsbolag då de inte krävde samma djupgående bearbetning eftersom de endast skulle användas i jämförande syfte. Steg fem innebar att definiera och namnge de olika temana som framkommit. Dessa återfinns i resultatet.
3.5 Etiska överväganden
När intervjuer används som metod är det flertalet etiska aspekter som måste tas i hänsyn. Vetenskapsrådet (2002) skriver om informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och nyttjandekravet, vilka är fyra krav på etiska överväganden som måste göras inom bland annat humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Det innebär att respondenten får tillgång till information och syftet med studien. Respondenten ska även vara medveten om att hen kan när som helst avbryta sin medverkan i studien och att alla uppgifter som framkommer under intervjutillfället kommer att behandlas konfidentiellt. Uppgifterna som framkommer kommer även endast behandlas inom forskningsområdet och inget annat.
En avvägning i detta arbete berörde om intervjupersonerna skulle avidentifieras. Vi valde att inte inkludera intervjupersonernas namn då vi ville värna om respondenternas integritet ur ett långsiktigt perspektiv. Däremot kunde vi inte lova respondenterna anonymitet då information om deras tjänsteroll och geografiska plats inkluderas.
Då detta arbete behandlar strategier och metoder för såväl en kommun och kommunalt ägda bostadsbolag kan känsliga uppgifter framkomma. Det är till exempel av största vikt att inte
avslöja företagshemligheter eller annan information som på något sätt kan komma att skada Linköping kommun, Stångåstaden eller de andra allmännyttiga bostadsbolagen. Dessa uppgifter skulle kunna framkomma genom intervjuer eller analyser av olika dokument. För att undvika detta förde vi dialog med Stångåstaden om vilken information som fick redovisas och på vilket sätt. Alla intervjupersoner fick även möjlighet att läsa igenom arbetet innan det publicerats för att godkänna innehållet.
Vi skrev två olika samtyckesdokument, ett för ljudinspelningar och ett som inte innehöll information om ljudinspelning. Vi författade samtyckesdokumenten efter Linköpings universitets samtyckesmall. Dessa skickades till alla respondenter för godkännande.
3.6 Metoddiskussion
Intervjuerna gav oss mycket kunskap och insyn i intervjupersonernas tankar och resonemang. Vi upplevde att vi genom intervjuerna kunde ställa följdfrågor som gav djup till de svar vi fick och fick därmed ta del av resonemang som gav oss intressanta infallsvinklar och styrde vårt arbete framåt.
I vissa tillfällen kunde vi uppleva att intervjuerna kunde vara begränsande. Då vi pratade med stadsdelsutvecklarna utanför intervjuerna framkom en del information som kunde varit till nytta i detta arbete men som inte framkom under intervjuerna. Genom att använda intervju som metod kunde inte denna information och observationer inkluderas. Vi valde därför vid ett tillfälle att komplettera resultatet med information från Stångåstadens hemsida. Ytterligare en begränsning med intervjuer är hur frågor formuleras eller maktbalansen mellan intervjuaren och respondenten. Intervjuaren kan tolka in svar på frågor på fel sätt och därmed kanske inte fortsätta med att ställa följdfrågor som var planerat.
En svaghet med intervjuer som metod är dess sårbarhet kring personerna som deltar. Svaren som framkommer kan påverkas av förväntningar, känslor och relationen mellan intervjuaren och intervjupersonen. Detta innebär att varje intervju anpassas till den situation som uppstår och information som framkommer. Semistrukturerade intervjuer kommer inte följa exakt samma mönster i varje intervju eftersom intervjupersonen har en stort frihet att styra intervjun genom hens svar (Bryman, 2008). Det är då upp till intervjuaren att styra samtalet så att denne får önskad information.
Vid genomförandet av en tematisk analys är det viktigt att förstå dess begränsningar. En tematisk analys har en utgångspunkt i författarnas förkunskaper och bakgrund och detta kommer att påverka utfallet av analysen. Troligtvis hade andra teman valts om personer med andra bakgrunder studerade materialet.
Enligt Bryman (2008) ökar trovärdigheten av en studie ifall respondenterna får läsa igenom och godkänna materialet innan det publiceras. Genom att ge respondenterna denna möjlighet kan de verifiera att författarna uppfattat empirin på ett korrekt sätt. Eftersom vi skickade ut resultatet till våra respondenter styrker detta trovärdigheten kring vårt material. Vi ökade även pålitligheten i uppsatsen genom att vara transparenta och ha en tydlig redogörelse kring hur vi gick tillväga för att erhålla empiri samt hur vi behandlade det insamlade materialet. Detta är i enlighet med Brymans (2008) tillvägagångssätt för att upprätthålla pålitlighet till studien.
3.7 Källkritik
För att hitta relevant forskning till detta arbete användes Google Scholar, Scopus och Linköpings universitetsbiblioteks sökmotor. De sökord som användes var främst: planering, social hållbarhet, samverkan, medborgarinflytande, socialt kapital och stadsdelsutveckling. Dessa användes på såväl svenska som engelska och i olika kombinationer.
De källor vi använt från dessa sökningar har främst bestått av publicerade artiklar. Det innebär att artiklarna har granskats noga innan de publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Det medför att det som framkommer i dem anses pålitligt och sanningsenligt. Utöver publicerade artiklar har vi även använt oss av tidigare kurslitteratur från samhällsplaneringsprogrammet vid Linköpings universitet.
Förutom användningen av vetenskapliga artiklar har även vissa böcker och rapporter använts. Till bakgrunden användes en del information från Boverket. Då detta är den myndighet som har ansvar för samhällsplaneringen i Sverige besitter de mycket kunskap och erfarenhet kring hur planering görs i Sverige. Deras rapporter är informativa och sammanfattar det som sker inom den svenska planeringsdiskursen. Rapporterna är däremot inte vetenskapliga vilket innebär att de endast bör användas inom bakgrundsavsnittet.
Vi använde oss också av de funna källorna som underlag för att hitta ytterligare relevanta källor. Exempelvis hittades Gerell (2014) genom NOAs rapport om utsatta områden. Vi valde att inkludera denna källa, trots att den inte är peer-reviewed, då Gerell är universitetslektor på Malmö universitet och har skrivit flera artiklar om kriminalitet med särskilt fokus på utsatta områden. Övriga författare i boken är också forskare som är erfarna inom sina områden vilket ökade kredibiliteten av boken.
Putnam är en av de som etablerade teorin kring socialt kapital. Han är professor på Harvard och har mottagit flertalet utmärkelser för sin forskning. Hans bok “Bowling Alone: The Collapse
and Revival of American Community.” har enligt Google Scholar citerats över 65 000 gånger.
Vi anser därför att Putnam är en mycket trovärdig källa inom begreppet socialt kapital.
Artikeln “A ladder of citizen participation” skriven av Sherry Arnstein (1969) har sedan sin publicering citerats fler än 20 000 gånger enligt Google Scholar. Delaktighetstrappan används än idag för att utveckla nya modeller angående medborgardeltagande och anses därför fortsatt vara relevant för området.
Även fast Cars & Thune Hedströms kapitel Nya villkor för den kommunala planeringen inte är en peer-reviewed artikel anser vi att den är relevant att använda i vår uppsats då författarna är etablerade inom samhällsplanering i Sverige. Göran Cars har varit professor i samhällsplanering vid Kungliga tekniska högskolan [KTH] och kan därför anses sakkunnig inom området. Därför anser vi att denna källa är en trovärdig källa inom svensk samhällsplanering.
4. Resultat
I detta kapitel presenteras resultatet av vår tematiska analys. Kapitlet behandlar hur olika aktörer arbetar för att skapa social hållbarhet. Resultatet är uppdelat i fem avsnitt utifrån tematiseringen som gjordes. Dessa är: personbundet, ansvarsuppdelning och roller, de globala målen och definitioner av social hållbarhet, relationsskapande och kommunikation med invånare samt strukturella förutsättningar för social hållbarhet. Kapitlet har även kompletterats med information från Stångåstadens hemsida.
4.1 Personbundet
En faktor som är gemensam för de som är aktiva i Skäggetorp och Berga är deras engagemang för sitt arbete. UtvS beskrev hur hen har sitt drömjobb och SamS beskrev hur de aktörer som arbetar i området gör det av en anledning. Hen menar att “[j]obbar man i Skäggetorp vill man
jobba i Skäggetorp, man känner för området”. Enligt kvalitets- och hållbarhetschefen på
Stångåstaden finns det en modell för Stadsdelsutveckling som de använder sig av. Även om det finns en utarbetad modell att basera arbetet på menar hen att det personliga engagemanget är väsentligt för resultatet. Personerna som arbetar i dessa områden är alltså avgörande för hur arbetet bedrivs.
Att det är personbundet märks av när UtvB berättade om ett projekt som hamnat efter på grund av frånvaro av en drivande aktör. Hen styrkte att arbetet som de bedriver och aktörerna de samverkar med är beroende på vilka personer som arbetar med frågorna, vilket kan ses i följande citat:
“Men det är också avhängt på vilka personer som man samverkar med. Det bygger oftast på relationer till de här personerna som jobbar i de här organisationerna. Så det blir alltid avbrott ifall det är någon ny som kommer. Att det är ändå personbundet. Att vi har ett förtroende för varandra och tillit.”
- Stadsdelsutvecklare Berga (2020-03-26) Även SamR beskrev hur en stor utredning om social oro med forskningsbaserade metoder inte använts på grund av nya personer i organisationen: “Dock har tyvärr denna stora utredning
hamnat i glömska sedan vår förra säkerhetschef slutade sin tjänst. Mycket pengar på evidensbaserad forskning som gått till spillo totalt.”
Botkyrkabyggen menade att det är viktigt att ha rutiner inom organisationen för att undvika att det blir allt för personbundet:
Det är svårt med sociala, det är lätt att det hänger på en person och inte på organisationen. Men man måste förankra det i organisationen genom rutiner. Det är svårt när det faller på en person och den kanske flyttar eller byter jobb. Därför måste det finnas rutiner inom organisationen.
SamB tog upp exempel på initiativ som lagts ner på grund av drivande personer inte längre jobbar i området. Det kan påvisa ett visst behov av flexibilitet i sin yrkesroll för att se till helhetens bästa.
4.2 Ansvarsuppdelning och roller
Stångåstadens stadsdelsutvecklare anser att det är viktigt att dela upp ansvaret mellan aktörer. De arbetar med att förtydliga detta genom metoderna Scenarioplanering och Boendediamanten. Scenarioplaneringen syftar till att skapa gemensamma målbilder i början av projekt och görs tillsammans med boende och samverkansaktörer. Boendediamanten görs löpande, cirka en gång per år, där Stångåstaden skapar en gemensam nulägesbild med boende och aktörer. Där läggs fokus på att omvandla klagomål till åtgärder, lösningar och förbättringsförslag samt att dela upp ansvaret för dessa mellan alla aktörer. En aktör som tidigare kan ha stått utan ansvar är de boende. UtvB förklarade att mycket ansvar lätt läggs på Stångåstaden men att det oftast finns ett stort ansvar hos de boende att påverka sin egen situation. Stadsdelsutvecklarna beskrev hur boende tidigare fått mycket saker gratis utan krav på motprestation men att det har nu ändrats. Genom att inkorporera de boende i sina åtgärder och framtagandet av visioner tydliggörs de boendes roll och ansvar. Boende uppmuntras till att ta egna initiativ och själva bidra till stadsdelens utveckling. I Berga har såväl stadsdelsutvecklare som stadsdelssamordnare uppmuntrat och möjliggjort för föreningar eller aktiviteter som drivs av boende. Exempelvis har nattvandrande mammor fått utrymmen i kommunala lokaler och en fotbollsturnering genomfördes på ungdomars initiativ med stöttning av Stångåstaden. Mycket fokus läggs på att tydliggöra rättigheter och skyldigheter de boende har i sitt boende såväl som i samhället i stort. Stångåstaden ger boende ansvar genom att begära lösningar på problem, inte bara klagomål.
Hur de allmännyttiga bostadsbolagen ser på sin egen roll skiljer sig mellan de intervjuade bolagen. ÖBO poängterade att bostadsbolagen behöver reflektera kring vilken roll de vill ha gentemot sitt kärnuppdrag. Som exempel tog ÖBO upp att de inte skulle kunna driva en fritidsgård då de anser att det är kommunens ansvar. MKB, å andra sidan, räds inte att ta på sig ansvar för saker de anser saknas i områdena, även om det innebär att gå utanför sitt kärnuppdrag. Genom att bistå med läxhjälp försöker MKB få sina boenden att lyckas och inte hamna i bidragsberoende. De satsar mycket på att främja skolgången för barn och ungdomar då de vill att boenden ska klara av skolan. Genom samarbete med skolor försöker MKB vara närvarande i deras boendes skolgång och anordna undervisning om hur saker kring boendet fungerar, till exempel vattenbesparing.
Då de allmänna bostadsbolagen är stora beställare har de makt att skapa arbetstillfällen för sina boende genom upphandlingar och liknande. ÖBO beskrev att de “har en möjlighet att göra det
och då tänker vi att: kan vi, så ska vi”. ÖBO berättade att de var först i Sverige med att ställa
skall-krav på social hänsyn i en upphandling vid renoveringen av området Vivalla där entreprenörerna gav långtidsarbetslösa möjligheter till jobb. På samma sätt skapar Stångåstaden arbetstillfällen för sina boende genom praktik och sommarjobb och genom upphandlingar med entreprenörer (AB Stångåstaden, 2016). Alla entreprenörer som kontrakteras av MKB har ett krav på att de ska ta in exempelvis praktikanter, timvikarier eller sommarjobbare. De samarbetar även med Arbetsförmedlingen och säger att de vill verka som katalysatorer för deras boenden ut i arbetslivet.
4.3 De globala målen och definitioner av social hållbarhet
Genom att inte ha arbetat igenom definitioner på exempelvis ‘social hållbarhet’ kan det bidra till att olika parter strävar mot olika målbilder på vad som är socialt hållbart. UtvB nämnde att en begränsning till en välfungerande samverkan är att de olika aktörerna inte har samma definitioner på begrepp. När stadsdelsutvecklarna ställdes frågor kring definitioner på begreppet ‘social hållbarhet’ svarade de att de själva individuellt hade en klar bild över hur de definierade begreppet men att det kanske inte vara något de gått igenom tillsammans. UtvB antog att det fanns en definition men var osäker på om hen bara förutsätter att alla vet. UtvS sade att det skulle nog vara bra att sitta tillsammans och definiera begreppet. Enligt kvalitets- och hållbarhetschefen utgör Stångåstadens hållbarhetspolicy grunden för deras hållbarhetsarbete. För Stångåstaden innebär hållbarhet att ta ansvar och agera långsiktigt. Avseende social hållbarhet är ambitionen kortfattat att Stångåstadens kunder och medarbetare ska få bättre levnadsvillkor och ökad trygghet. Dessa ambitioner omvandlas till konkreta mål och aktiviteter i Stångåstadens affärsplan som årligen stäms av. Inom respektive stadsdelsutvecklingsområde sätts mål upp med kopplade aktiviteter vilka sedan följs upp regelbundet.
Även SamB menade att det är svårt att definiera begreppet social hållbarhet eftersom det innehåller många aspekter. Som SamS menade kan social hållbarhet innebära alltifrån att minska segregationen till att integrera barnen i samhället. När det handlar om begrepp och olika definitioner är det enligt SamB viktigt att ha en välfungerande dialog med alla parter om vad som menas med exempelvis jämlikhet, respekt och så vidare. Hen menar även att demokrati är ett begrepp som kan tolkas på olika sätt, speciellt i utsatta områden, vilket bidrar till att en dialog kring definitioner är viktigt för att skapa ett socialt hållbart samhälle.
Både stadsdelsutvecklarna och stadsdelsamordnarna arbetar med de globala målen men genom olika angreppssätt. UtvS menade att de globala målen kan användas för att synliggöra allt bra arbete de bedriver men att de inte synliggörs tydligt nog, både internt och externt. Hen berättade att de inte direkt arbetar utifrån ett globalt mål utan istället gör en massa saker och sedan applicerar de globala målen på det som redan gjorts. Målen fungerar även som stöd i arbetet genom att konstant påminna hen vad hen ska jobba för. UtvB berättade att hen arbetar med de globala målen indirekt men att hen är lite sämre på att koppla ihop arbetet de bedriver med något/några av målen. UtvS tyckte att det är viktigt att hyresgästerna ska se att Stångåstaden arbetar med de globala målen i sin verksamhet. När däremot samma fråga ställs om implementering av de globala målen till SamB svarade hen: “Absolut. Tar alltid hänsyn till dom
vid varje steg eller insats”. Detta indikerar att de globala målen används på ett aktivt sätt. SamS
beskrev att hen försöker att applicera de globala målen i alla arrangemang som hen bedriver och att det ska vara ett stort fokus kring lärandet av just de globala målen. Hen sade: “Tänker
på det hela tiden och många jobbar med det på olika håll”. Botkyrkabyggen berättade att alla
i verksamheten ska arbeta med de 17 globala målen på något sätt. Det innebär att alla ska ha ett arbete eller projekt som går in i något utav målen.
4.4 Relationsskapande och kommunikation med invånare
Både stadsdelssamordnarna och stadsdelsutvecklarna har en ständig dialog med invånarna i stadsdelarna för att involvera dem i olika processer och beslut. UtvS exemplifierar med ett problem där blommor rycktes upp ur krukor. Genom att involvera de som hade ryckt upp
blommorna i återplanteringen förstördes de inte igen. Det menar UtvS beror på att man känner “stolthet om man får vara med i ett sammanhang”. Genom att på olika sätt visa för de boende att de har makt och möjlighet att påverka syftar stadsdelsutvecklarna till att “lära” invånarna att de har samma rättigheter och skyldigheter i samhället i stort. Detta kan ses som ett sätt att stärka individerna och ge dem framtidstro och självförtroende. UtvB menade att mentaliteten kring problemlösning ska kunna tas med till bland annat långtidsarbetslösa där de ska förstå att det är de som har makten över sitt eget liv och situation. Flera av respondenterna menade också att det är viktigt att särskilja på vad de, i sin arbetsroll, tror att de boende önskar och vad de boende faktiskt vill. UtvS beskrev hur målet är att boenden “själva vill styra det de vill göra, inte att vi
bestämmer och de godkänner”.
Kommunikationssätten och användningen av olika kommunikationskanaler är relativt lika varandra, oavsett tjänsteroll. Det gäller enligt alla respondenter att anpassa kommunikationsformerna utefter vem det är som ska erhålla informationen. Planeraren berättade att de allra flesta har en åsikt om den fysiska miljön och när den förändras. Däremot kommer inte alla till tals, utan det är främst de som är vana och kan uttrycka sig som kommer med åsikter, eftersom de vet vem de ska vända sig till. Planeraren nämnde att: “Det är en
utmaning för oss att hitta alternativa vägar” när hen pratade om hur de når ut till medborgare
som inte syns och hörs så mycket i samhället. UtvB menade att kommunen skulle kunna bli bättre på att använda sig av Stångåstadens redan etablerade kontakter med boenden i områdena för att nå ut till de som vanligtvis kanske inte syns och hörs lika mycket.
Att använda sig av nyckelpersoner för att både förmedla men också erhålla information är viktigt för en god kommunikation med medborgare/boende. Såväl UtvB, SamB och planarkitekten beskrev vikten av att hitta nyckelpersoner i de områden de är aktiva inom. Dessa nyckelpersoner kan vara aktiva inom föreningar eller anses ha stort inflytande inom olika sociala grupper. SamB berättade att “Man måste fånga upp de här nyckelpersonerna som du
vet att de har ett inflytande i den här stora gruppen.” Planeraren beskrev även hen vikten av
att hitta nyckelpersoner i områden för att kunna nå ut till en större skara. Som exempel beskrev hen att “om man pratar med [X], som är en stark figur i somaliska gruppen så har man
möjlighet att träffa 30 somaliska ungdomar”. Detta görs även av stadsdelsutvecklarna och UtvB
beskrev hur relationen med barnen som var involverade i fotbollscupen gav en kontaktväg till deras föräldrar som nu hjälper hen att sprida information i området.
Att synas i stadsdelarna och visa upp sin närvaro är även ett viktigt kommunikationssätt enligt både stadsdelsutvecklarna och stadsdelssamordnarna. Att vara närvarande i området genom till exempel ronderingar bidrar till att det är enklare att nå ut till medborgarna/boende i området. UtvB berättade att språksvaga inte vill ringa in och felanmäla utan hellre berättar om problemen till stadsdelsutvecklarna och områdesansvariga under deras rondering i området. Ronderingarna bidrar även till att utvecklarna själva kan se hur läget är i områdena och därmed skapa en egen uppfattning kring det. UtvS poängterade vikten av att vara närvarande i området och hur det skapar förtroende gentemot boende samt möjliggör relationsskapande. SamS menade att man borde träffa människor i området varje dag för att medborgarna ska få sin röst hörd. Hen ansåg att man ska vara tillgänglig i området då det är ett bra sätt att nå ut till medborgarna. Detta gör SamS genom att sitta på Kontakt Linköpings kontor i Skäggetorp varje dag och sitter på “torget” i Skäggetorp centrum en gång i veckan. UtvS och UtvB berättade även att det är viktigt att översätta den viktigaste informationen till flera språk för att nå fler personer. Ett språk som lätt glöms bort men är viktigt att inkludera är bildspråket. De berättade att de använder sig av
bildspråk för att enklare kunna kommunicera information till boenden som upplever språkbarriärer.
4.5 Strukturella förutsättningar för social hållbarhet
Samtliga intervjupersoner poängterade att arbetet för att skapa socialt hållbara stadsdelar är ett långsiktigt arbete. De menade att det inte finns några snabba åtgärder för att lösa problemen och UtvS beskrev att “det kommer ta en generation” att ändra på strukturerna i dessa områden. Gällande den mer övergripande utvecklingen av social hållbarhet ifrågasätter SamS om utvecklingen kan göras med endast en plats i fokus. Hen menade att Skäggetorp inte kan lösa problemen själva utan det är Linköping som stad som är segregerad. Planarkitekten ansåg att de socioekonomiskt starkare områdena Hjulsbro och Vidingsjö är minst lika segregerade som exempelvis Skäggetorp. Hen menade att för att en balans i staden ska uppnås ska förändringar inte börja i de socioekonomiskt svagare områden utan i de starkare områdena, genom att bygga exempelvis billiga hyresrätter där. Insatser i stadsdelarna anses inte på egen hand kunna åtgärda de underliggande problemen som orsakat segregationen, utan det krävs en helhetsbild över Linköping som stad för att kunna främja social hållbarhet i de socioekonomiskt svagare områdena. Enligt planeraren är planeringen begränsad i hur mycket den kan främja social hållbarhet.
Det är lika bra att vi är ärliga och säger att vi som sitter på dom fysiska verktygen vi är begränsade, vi är begränsade, i vad vi kan åstadkomma. Men vi kan eftersträva att lägga fram en struktur som gynnar den utveckling vi vill uppnå. Men ingen garanti att vi uppnår den.
- Planarkitekt (2020-03-30) Samtidigt menade chefen för nyproduktion att kommunen och Stångåstaden ibland har olika visioner kring hur nybyggnation ska bedrivas. En faktor som skapar dessa spänningar är ekonomin. Hen beskrev hur kommunen har visioner om utvecklingar för stadsmässighet med parkeringar under jord och liknande. Det ansåg chefen för nyproduktion inte är hållbart utan beskriver hur underjordiska garage är “bland det dyraste man kan göra”. Hen påpekade också hur kommunen kan ställa krav på låga kostnader samtidigt som det ska finnas arkitektoniskt värde i det som byggs, något som kan vara ett svårt pussel att få ihop:
Man måste förstå att, ska man in och göra åtgärder i områden för att uppnå social hållbarhet så måste förutsättningarna för det finnas. Inte inbillar sig, från kommunens håll till exempel, att man kan göra något som inte är genomförbart. Man måste förstå att man kanske måste bygga på ett visst sätt för att det ska fungera.
- Chef för nyproduktion (2020-04-08) Hen beskrev hur Stångåstaden söker investeringsstöd och då ska leverera produkter till de som är ekonomiskt svagare vilket i sin tur kräver produkter med lägre kostnader. Som beskrivet i citatet krockar detta ibland med planerarnas visioner om utformning.
