• No results found

Internet som politiskt verktyg

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Internet som politiskt verktyg"

Copied!
45
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Internet som politiskt verktyg

– En kvalitativ studie av Internetanvändning bland sociala rörelser

Tobias Lilja Examensarbete

Medie- och kommunikationsvetenskap Konst, kultur och kommunikation Malmö högskola

(2)

2

Abstract

Titel: Internet som politiskt verktyg – en kvalitativ studie av Internetanvändning bland sociala rörelser

Författare: Tobias Lilja

Kontakt: E-post: tobiaslilja@telia.com

Avdelning: Medie- och kommunikationsvetenskap, K3, Malmö högskola

Syfte: Att undersöka hur Internet fungerar som politiskt verktyg bland sociala rörelser.

Frågeställning: Hur fungerar Internet som politiskt verktyg i praktiken? På vilka sätt förändras förutsättningarna för politisk kamp med ökade möjligheter till oberoende medieproduktion och global distribution?

Metod: Ett tvärvetenskapligt förhållningssätt grundat i ett medie- och

kommunikationsvetenskapligt perspektiv. Det empiriska underlaget består av kvalitativa intervjuer via e-post med representanter från den svenska miljörörelsen samt organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter i Tibet.

Resultat: Sociala rörelser arbetar i digitala nätverk där autonomi, decentralisation och flexibilitet är nyckelord – precis samma organisationslogik som globaliserade företag arbetar under. Detta möjliggör en oberoende sfär för information och kommunikation som i sin tur leder till ett symbiotiskt förhållande med etablerade mediekanaler. Vi går därmed ifrån att vara ”konsumenter” till att bli ”användare” – en radikalt förändrad maktrelation mellan producent och mottagare. Detta paradigmskifte resulterar i en enorm mängd publicerad information och det är svårt att skapa uppmärksamhet. När det gäller kampanjarbete används Internet därför som en kanal bland andra, mer traditionella kanaler. De globala kommunikationsmöjligheterna fungerar å andra sidan som ett socialt bindemedel, och Internets decentraliserade struktur möjliggör en sidsteppning av censur. Internet kan därmed fungera som en tillflyktsort, en frizon för utsatta grupper.

Handledare: Tommy Lindholm

Nyckelord: Internet, nätverk, web 2.0, sociala rörelser, politisk aktivism, Tibet, miljörörelsen

(3)

3

Innehållsförteckning

1. Inledning...4

Att kapa en fackla ... 4

Syfte och frågeställningar ... 5

Avgränsning ... 5

Internet som verktyg ... 6

Sociala rörelser med politisk inriktning – en definition ... 7

2. Tidigare forskning ...9

Cultural studies ... 9

Informationssamhälle?... 10

Mot en ökad liberalisering ... 11

Med innovation som vapen ... 13

Ett nytt sorts motstånd ... 14

Zapatiströrelsen och den ”digitala revolutionen”... 16

Etablerade och oberoende medier i symbios ... 17

Go 2EDSA, Wear blck ... 18

Taktik och strategi enligt Certeau ... 19

3. Metod ...22

Kvalitativ metod i en digital kontext... 22

Övriga förutsättningar ... 23

4. Material ...24

5. Analys...25

Hierarkier eller nätverk?... 25

Lobbyism och konflikter ... 26

Ovärderlig tillgång eller oberäkneligt komplement?... 28

Censuren vs nätverken ... 31

6. Sammanfattning och slutsatser...32

Slutreflektion ... 35

Referenser ... 37

Appendix ...39

Bananas – bakgrund och syfte ... 39

Koncepten ... 39

Politisk retorik... 40

Radio på Internet? ... 41

Bananarbetarens dröm ... 41

Gestaltningens värde ... 42

EXIT: länkar till grafiskt material ... 44

(4)

4

1. Inledning

Att kapa en fackla

Med skakig kamera filmas en andfådd och uppenbart stressad kvinna som rabblar upp ett politiskt tal med en fackla i handen. Hon befinner sig inne bland ruinerna av det antika Olympia, de olympiska spelens födelseplats. Enligt filmens förtext har hon brutit sig in på området för att genomföra tändningsceremonin av ”the Tibetan Freedom Torch” – den tibetanska frihetsrörelsens egen OS-fackla. Filmklippet är publicerat på Youtube och ingår i det alternativa fackeltåg som ska följa den officiella OS-elden i dess resa runt jorden (Youtube, 2008a).

Två veckor senare äger den officiella invigningen rum med pompa och ståt. Trots stora säkerhetspådrag lyckas en grupp Tibet-aktivister genomföra en kupp mitt under ett av talen. En svart flagga med OS-ringarna gestaltade av handbojor hinner precis vecklas ut bakom den olympiska kommitténs kinesiska representant innan aktivisten brottas ner av säkerhetsvakter. Bildproducenten på den grekiska TV-kanalen som filmar ceremonin drabbas av panik och växlar till harmoniska kameraåkningar över de historiska ruinerna i närheten. Senare under dagen när BBC rapporterar om fackeltändningen är det knappast elden som står i fokus – aktivisterna har stulit showen. Bilderna från den grekiska TV-kanalen visas och BBC-kommentatorn ironiserar subtilt över bildväxlingen mitt under den pågående aktionen (Youtube, 2008b).

Men manifestationen slutar inte där, den tibetanska facklan följer den officiella OS-elden hack i häl och demonstrationer genomförs i varje stad där facklan gör uppehåll. På Internet sker en omfattande nyhetsrapportering av oberoende kanaler och hemmagjorda videos publiceras sida vid sida med satiriska modifikationer av symboler och logotyper förknippade med OS. Den tibetanska frihetsrörelsen lyckas nästla sig in i medieuppbådet kring OS och får mycket utrymme i etablerad massmedia1.

Resultatet är en politisk kamp där ett globalt nätverk av Tibet-aktivister och exiltibetaner mobiliserats för att fortlöpande kapa medieuppvaktningen kring OS. Det handlar om taktik och politisk retorik, att utnyttja alla tillgängliga medel för att försöka vända motståndarens styrka till sin egen fördel. Det väntade medieuppbådet kring OS är ett givet tillfälle att synas och höras.

Den här uppsatsen kommer inte att handla om Tibet. Den kommer heller inte handla om att välja sida. En del kommer att handla om vad som händer när oberoende producenter börjar publicera material utanför den etablerade mediesfären, men mest av allt kommer den här uppsatsen att handla om metoder och tillvägagångssätt. Hur organisationer samarbetar i nätverk och hur Internet används som ett verktyg i politisk kamp.

(5)

5 Syfte och frågeställningar

Idag behövs en tryckpress för att duplicera en text lika lite som det behövs en journalistutbildning för att få tillgång till ett distributionsnätverk. När gemene man har möjlighet att bli producent med ett globalt distributionsnät under fötterna handlar det inte längre bara om konsumtionsmönster, lika intressant blir det att titta på produktionsmönster.

De möjligheter som Internet innebär för användarskapat innehåll, global distribution och nätverkande ger begreppet ”aktiv mediekonsumtion” en ny dimension. En aktiv läsning av en medietext behöver inte stanna vid en aktiv tolkning, utan möjligheterna att faktiskt producera och distribuera eget material har förändrats drastiskt under de senaste 10 åren. Jag vill undersöka vad detta har inneburit för politisk verksamhet i rummen utanför och runtomkring partipolitiken, det vill säga inom så kallade sociala rörelser.

Istället för att försöka svara på ett antal frågor, kommer teori- och analysdelen att kretsa kring olika teman. Först kommer jag att göra en kortfattad tillbakablick där jag försöker reda ut begreppet

”informationssamhälle”, detta för att placera Internet som

kommunikationsmedium i en historisk kontext. Därefter kommer jag att titta närmre på Internets inre struktur, hur ideal som decentralisation och öppenhet formar samarbete och kommunikation mellan sociala rörelser. Internet erbjuder i teorin möjligheter till nätverkande och oberoende medieproduktion/distribution, men hur utnyttjas dessa möjligheter? Jag kommer att titta på metoder och retoriska taktiker, det vill säga hur Internet används som ett politiskt verktyg i praktiken. Här blir det även relevant att undersöka relationen mellan oberoende medieproducenter och etablerade medier samt kopplingen mellan sociala rörelser och den partipolitiska sfären.

Slutligen kommer jag att diskutera kopplingarna mellan Internet och det fysiska rummet. På vilka sätt förändras förutsättningarna för att lösa lokala, politiska problem då kampen även har en digital dimension på Internet? Här kommer jag även att titta på sociala aspekter; vad betyder Internet för samhörighet över nationsgränser?

Avgränsning

Jag kommer att rikta min uppmärksamhet mot politiska grupper, närmare bestämt mot sociala rörelser med politisk inriktning. Med hjälp av kvalitativa intervjuer har jag undersökt två separata rörelser, dels organisationer som arbetar med människorättsfrågor i Tibet och dels svenska

miljöorganisationer. Vad har dessa rörelser gemensamt? Inte speciellt mycket, förutom att båda är nätverksbaserade, sociala rörelser med politisk inriktning – och mycket aktiva på Internet. Dessa rörelser får exemplifiera organisationer som samarbetar på global nivå bortom partipolitiken, det vill säga utan målet att nå representation i nationella regeringar och riksdagar. Jag vill understryka att jag inte är intresserad av att jämföra dessa två rörelser.

(6)

6

Att valet föll på Tibetrörelsen2 har en anledning: det är enklare att se hur

politiska organisationer arbetar i en debatt som pågår i realtid eftersom publicerat material, debatter och artiklar på Internet på många sätt är ”färskvara”. Konflikten mellan Kina och Tibet har under våren 2008 varit högst aktuell på grund av OS i Kina. Att det andra valet föll på den svenska miljörörelsen hade, bortsett från dess likheter med Tibetrörelsen när det gäller organisation och Internetanvändning, praktiska anledningar. Det var lätt att etablera kontakt med dem.

Tibetrörelsens ”kapning” av OS-facklan i det inledande exemplet visade inte bara hur Internet användes som en del av en politisk aktion, det visade även hur olika medier samverkade. Fenomenet går ibland under

betäckningen konvergens, ett begrepp som jag inte kommer att gå in på. Dock kommer jag att diskutera relationen mellan oberoende och etablerade medier.

Jag väljer även bort möjligheten att skildra den ”digitala klyftans” sociala implikationer. Ämnet förtjänar ordentligt med utrymme, men tiden och platsen räcker inte till i denna kontext.

Internet som verktyg

Jag väljer att definiera Internet som ett ”verktyg”. De teoretiker som jag kommer att presentera står för olika uppfattningar när det gäller Internets funktion – är Internet ett politiskt verktyg eller är det Internet som

definierar kampen och möjligheterna? Diskussionen handlar om teknologisk determinism och bland de teoretiker som jag kommer att presentera finner man skilda uppfattningar. Manuel Castells menar att teknologi kan lägga grunden för sociala förändringar, något som inte gör honom till determinist, men hans fokus skiljer sig från exempelvis Michel de Certeau som har ett perspektiv inifrån och betraktar vardagen som en flora av protester och motstånd. På samma linje finner vi Stuart Hall som i sin receptionsforskning definierar publiken som ytterst aktiv vid texttolkning. Certeau hann aldrig uppleva Internet och Castells skriver mer explicit om historiska förlopp än de andra författare som jag kommer att ta upp, men klart är att det råder olika uppfattningar (på ett filosofiskt plan) om huruvida Internet ligger i användarnas händer eller inte. Jag kommer inte att gå på djupet i hur individen kan betraktas i förhållande till maktstrukturer, men med hjälp av Certeau och Rheingold kommer jag att diskutera förskjutningar från mediekonsumtion till medieanvändning, vilket går i linje med att betrakta individen som ”aktiv”. Därmed blir det logiskt att även betrakta Internet som ett användarnas medium – och följaktligen ett verktyg.

Dock rymmer Castells nätverksanalys (som jag kommer att använda) ett element av determinism. Enligt detta perspektiv är Internets

nätverksstruktur den form som sociala rörelser verkar i, något som klingar illa med ståndpunkten att mediet ligger i användarnas händer då teknologin ur detta perspektiv definierar gränser och möjligheter. Å andra sidan menar Castells att de ideologiska förändringar som medborgarrättsrörelsen började kämpa för i mitten på 1900-talet påverkade den process som formade

2 Det är viktigt att poängtera att Tibetrörelsen inte är en homogen rörelse, det råder

(7)

7

Internets inneboende ideal (öppenhet, decentralisation osv.) vilket komplicerar bilden. Mer om detta senare.

Hursomhelst så riskerar man att hamna i interna motsägelser när man blandar teoretiker från olika discipliner, även om man bara plockar småbitar ur större teoretiska ramverk. Jag kan endast bemöta detta genom att försöka medvetandegöra och problematisera dessa motsägelser.

Sociala rörelser med politisk inriktning – en definition Ovan begränsade jag studien till den aktivism som sker i rummen utanför och runtomkring den traditionella partipolitiken, det vill säga bortom den representativa demokratin. Begreppet ”NGO” (non-governmental organization) används ibland för att beskriva organisationer som inte är knutna till en statsmakt. Nationalencyklopedin (2008) ger följande definition:

I allmän betydelse benämning på alla organisationer som inte är statliga, såsom olika enskilda organisationer, aktionsgrupper, opinionsgrupper, frivilligorganisationer eller fackliga organisationer. I internationella sammanhang används ofta benämningen NGO för icke-statliga nationella eller internationella, icke-kommersiella organisationer som sanktionerats som rådgivare och officiella remissorgan till FN. Därmed har

organisationerna rätt att sända delegater till internationella FN-konferenser. För att fördjupa definitionen måste man vända sig till studier inom sociologi där begreppet ”social rörelse” är ett centralt begrepp. Magnus Ring (2007) ägnar en avhandling åt begreppsbildningen och ger en historisk överblick. Begreppet uppkom i mitten av 1800-talet och användes av bland andra Marx som definierade proletariatets handlande som en social rörelse i sin teori om samhällelig omvandling (Ring, 2007: 137). Därefter utvecklades begreppet på olika sätt inom olika sociologiska skolor i USA och Europa. Ring talar om ett ”försiktigt paradigmskifte” under andra halvan av 1960-talet när John Stuart Mill och utilitarismen började influera synen på individen som en ”rationell och kalkylerande varelse”, vilket skilde sig från den tidigare definitionen av sociala rörelser som irrationella och tillfälliga aktörer i förändringsprocesser (Ring, 2007: 139).

De livliga proteströrelserna under slutet av 1960-talet påverkade teoribildningen ytterligare. I Europa talade man om ”nya sociala rörelser” vilket gav upphov till två mer eller mindre konkurrerande perspektiv: det amerikanska ”resursmobiliseringsperspektivet” och det europeiska ”identitetsorienterade perspektivet”.

Resursmobiliseringsperspektivet fokuserar på de strategiska dilemman som konfronterar rörelsen som organisation, framförallt i förhållande till olika former av resurser. Att uppfatta rörelser som ”irrationella” utifrån sådana utgångspunkter framstår som ytterst främmande. Likaledes är det svårt att inom ramen för [resursmobiliseringsperspektivet] tänka sig att rörelser ”spontant” växer fram som reaktioner på samhälleliga förhållanden. Istället kan rörelserna ses som om de själva lyfter fram och definierar

problematiska samhällsförhållanden och så att säga sätter dem på dagordningen (Hans Joas diskuterad i Ring, 2007: 144).

(8)

8

Precis som namnet antyder handlar detta perspektiv om hur grupper med gemensamma intressen mobiliserar resurser för att uppnå sina mål. Kritiken mot perspektivet handlar ofta om den förväntade rationaliteten och

målfokuseringen, vilket påminner om värderingar inom entreprenörskap. Därmed missar man element i sociala rörelser som handlar om

gemensamma värderingar och identitetsskapande, detta eftersom det inte enbart är spänningar och konflikter i samhället som ger upphov till sociala rörelser (Ring, 2007: 148).

Det är bland annat här som det identitetsorienterade perspektivet bryter in genom att istället fokusera på identitetsskapande processer och kollektiva känslor som ”tillhörighet”, alltså frågor som även behandlar rörelsen inre liv och spänningar. Kritiken mot detta perspektiv handlar å andra sidan ofta om att den är alltför relativistisk i sin tolkning av vad som definierar en social rörelse. ”Man kan exempelvis fråga sig hur de nya sociala rörelserna skiljer sig från allmänna kulturella reaktioner, exempelvis mot-, eller subkulturer” (Ring, 2007: 152).

Samtida vidareutvecklingar handlar enligt Ring i stora drag om så kallad ”framing”, som är en sorts vidareutveckling av

resursmobiliseringsperspektivet, samt att analysera rörelser som nätverk. I detta perspektiv beskriver man sociala rörelser som segmenterade och fragmentariska i sin inre struktur samt hur autonomi och decentralisation kännetecknar dess organisation (Ring, 2007: 154). I kapitel 2 kommer jag att vända mig till Castells, Juris och Himanen för att göra en sådan analys. Detta eftersom jag finner nätverksanalysen användbar när det gäller att undersöka hur Internets nätverksstruktur formar sociala rörelsers uppbyggnad, maktstruktur och inre/yttre kommunikation.

Om vi återvänder till begreppet NGO så är det fortfarande väldigt brett, även om man nu kan hävda att en NGO är en form av social rörelse. Juris (2004) går runt problemet genom att i sin studie av den så kallade

antiglobaliseringsrörelsen helt enkelt addera några ord till begreppet. Titeln på studien lyder: ”Networked social movements: global movements for social justice”. Juris ordval kan problematiseras då ”social rättvisa” (social justice) knappast kan förknippas exklusivt med antiglobaliseringsrörelsen.

I denna uppsats är det lämpligt att välja en mer neutral benämning på den avgränsade gruppen eftersom mitt intervjuunderlag består av två separata rörelser: organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter i Tibet samt svenska miljöorganisationer. En passande beskrivning (som dock fortfarande är för bred) är ”sociala rörelser med politisk inriktning”. För att förenkla kommer jag i fortsättningen att skriva ”organisation” eller kort och gott ”grupp” – och syftar då på min avgränsade grupp.

(9)

9

2. Tidigare forskning

Cultural studies

Den brittiska cultural studies-forskningen har ända sedan 1970-talet ägnat sig åt kulturstudier där olika former av motstånd har varit ett genomgående tema, mycket på grund av rötterna i Marxism. Med hjälp av deltagande observation och andra metoder hämtade från socialantropologin har de studerat populärkulturella fenomen och subkulturer såsom punkrörelsen för att närmare förstå hur olika grupper förhåller sig till medieutbudet

(Gripsrud, 2002: 84).

1973 publicerade cultural studies-forskaren Stuart Hall sitt inflytelserika verk Encoding and Decoding in Television Discourse. Han menade utifrån ett semiotiskt perspektiv att mottagarens tolkning av en text inte nödvändigtvis behöver samstämma med det som sändaren avser. Snarare så uppstår en mängd olika tolkningsmöjligheter när mottagaren tar del av en text beroende på bakgrund och förutsättningar, detta eftersom även sändaren ”kodar” texten med sina sociala och kulturella uppfattningar. Hall delade in tolkningsmöjligheterna i tre kategorier. ”Föredragen läsning” (preferred reading) innebär en samstämmighet med sändarens avsikt och åsikt. ”Förhandlad läsning” (negotiated reading) innebär en friare och bredare tolkningsvidd där mottagaren visserligen kan sätta sig in i budskapet, men förhandlar fram en egen tolkning i mötet med texten. Den sista kategorin är ”oppositionell läsning” (oppositional reading) där mottagaren inte alls är överens med sändaren och avfärdar budskapet. Charlotte Brunsdon och David Morley byggde några år senare vidare på Halls teorier i sin receptionsanalys av det brittiska nyhetsprogrammet Nationwide där de upptäckte att grupper med olika social bakgrund förhöll sig på olika sätt till programmet. ”Personer som var engagerade i fackföreningar var exempelvis kritiska till uttalanden från ”experter”, som i programmet var tänkta att fungera som oproblematiska auktoriteter” (Gripsrud, 2002: 84-85).

Vad händer om vi snabbspolar tiden tre decennier? Vi finner en stor och avgörande skillnad i medielandskapet, nämligen Internets intåg och dess möjligheter till interaktivitet och användarskapat innehåll. Ett aktivt mottagande kan omvandlas till ett aktivt skapande och en oppositionell läsning kan på samma vis omvandlas till en oppositionell röst. Precis som den brittiska cultural studies-forskningen visar så har olika publiker alltid förhållit sig aktivt till medieutbudet (och skapat eget material – se på punkrörelsens fanzines) och människor har i alla tider försökt göra sina röster hörda för att genomdriva politiska förändringar, men jag menar att Internet som global distributionskanal ändrar spelreglerna – framförallt i kombination med billiga produktionsmedel i form av digitala text-, bild-, ljud- och filmredigeringsprogram.

Framtidsvisionären Howard Rheingold (2003) sammanfattar

förändringarna för publiken på ett kärnfullt sätt i förhållande till tidigare forskning:

I started using the word “disinfotainment” about ten years ago to describe the combination of increasingly spectacular media with the ownership and

(10)

10

reshaping of journalism by entertainment interests. Who would deny that there is some degree of truth to this most cynical viewpoint, given the growing consolidation of mass media ownership[?] /…/ Yet many-to-many media confer a power on consumers that mass media never did: the power to create, publish, broadcast, and debate their own point of view. Newspaper, radio, and television audiences were consumers, but Internet audiences were “users” with powers of their own. The most important question about this new wrinkle in power/knowledge is whether it sets the stage for counter-power that would surprise Adorno, Horkheimer, and Baudrillard, or whether it is yet another simulacrum, a simulation of counter-power that really doesn’t change who has all the chips (Rheingold, 2003: 197).

Citatet är fyllt av referenser till inflytelserika filosofer inom medieforskning och sociologi. Termen ”disinfotainment” har kopplingar till Frankfurtskolan och politisk ekonomi, där Adorno och Horkheimer såg kulturindustrin som ett vapen för psykologisk manipulation i vilken all autentisk kultur likformas och äts upp av ekonomiska intressen. Men övergången från begreppet ”konsument” (consumer) till ”användare” (user) innebär enligt Rheingold ett paradigmskifte inom medieanvändning på grund av det radikala skiftet i maktförhållandet mellan producent och konsument. Han är dock inte säker på huruvida det faktiskt sker en maktförskjutning eller om förändringen endast är skenbar. Citatet har i skrivande stund fem år på nacken, och jag tror och hoppas att maktförskjutningen till publikens fördel är långt ifrån skenbar – något som jag även vill argumentera för i denna uppsats. Informationssamhälle?

Begreppet ”informationssamhälle” används flitigt av både journalister och forskare, men vad innebär begreppet och vad är karaktäristiskt för ett informationssamhälle? Manuel Castells (2004) menar att det råder

begreppsförvirring eftersom information och kunskap har varit nödvändiga element i alla samhällen. Vad som dock är tydligt är hur 2000-talet skiljer sig från industrialismen, alltså samhället som växte fram ur den industriella revolutionen. ”Informationssamhälle” är en något klumpig översättning av vad Castell på engelska kallar ”informationalism”, ett teknologiskt paradigm som löper sida vid sida med den sociala samhällsstruktur som han kallar nätverkssamhället (the network society). Informationssamhället bygger vidare på den teknologiska grund som lades under industrialismen; energi i form av elektricitet är fortfarande nödvändigt för att driva alla

samhällsfunktioner, precis som elektriciteten var nödvändig för att den industriella revolutionen skulle ta fart (Castells, 2004: 8). Men vad är det nya? Castells formulerar följande destillerade definition:

What is specific to our world is the extension and augmentation of the body and mind of human subjects in networks of interaction powered by microelectronics-based, software-operated, communication technologies. These technologies are increasingly diffused throughout the entire realm of human activity by growing miniaturization. /…/ It is on this basis that a new social structure is expanding as the foundation of our society: the network society (Castells, 2004: 7).

(11)

11

Det nya som nu sker är alltså en explosionsartad utveckling inom

kommunikationsteknologier, en utveckling som innebär betydande sociala förändringar som kommer leda till ett samhälle baserat på nätverk och nätverkande.

Castells påpekar dock att nätverkande knappast är något unikt för vare sig mänskligheten eller 2000-talets samhälle, han citerar Fritjof Capra som menar att ”nätverkande är gemensamt för allt liv, överallt där vi ser liv ser vi också nätverk” (Castells, 2004: 4 – min översättning). Såväl myrsamhällen som medeltida handelsnätverk bygger alltså på nätverkande, men enligt Castells finns det ändå avgörande skillnader som gör att vi kan definiera just vår tid som ett nätverkssamhälle. Givetvis är det här dags att ta upp

Internet, ett nätverk som revolutionerat mänsklig kommunikation. Det som är unikt med detta nätverk är dess snabbhet och flexibilitet:

The added value of the Internet over other communication media is its capacity to recombine in chosen time information products and information processes to generate a new output, which is immediately processed in the Net, in an endless process of production, communication, and feedback in real time or chosen time. This is crucial because

recombination is the source of innovation, and innovation is at the root of economic productivity, cultural creativity and political power-making (Castells, 2004: 11).

Poängen är att idéer och kunskap från flera olika källor kan kombineras i realtid, vilket inte varit möjligt tidigare. Kopplingen mellan kreativitet, innovation och ekonomi som Castells är inne på kommer jag att utveckla senare med hjälp av Pekka Himanen.

Men hur kan man då definiera ett ”nätverk” inom den sociala struktur som Castells kallar för nätverkssamhälle? Ett nätverk kan kortfattat definieras som en mängd sammankopplade noder (knytpunkter). Ett nätverk har inget centrum, endast noder med varierande betydelse för nätverkets mål. Det är nätverket som bildar en enhet, och när separata noder inte längre behövs, byts de ut. På så sätt är nätverket i ständig förändring (Castells, 2004: 3). Ett nätverkssamhälle är alltså en social struktur som sammankopplas enligt detta schema, medan

informationssamhället syftar till det teknologiska paradigm som gör ett sådant samhälle möjligt.

Mot en ökad liberalisering

Är det möjligt att peka på specifika historiska orsaker som ledde fram till informationssamhället/nätverkssamhället? Manuel Castells har själv skrivit hyllmeter i ämnet och gör en kort sammanfattning i inledningen till The

Network Society: A Cross-cultural Perspective (2004).

Till att börja med slår han fast att historiska skeenden är komplexa; ibland slumpdrivna och ibland resultat av sociala konflikter. Han pekar ändå på tre separata skeenden som historiskt sett är tätt sammanlänkade:

industrialismens kris under 1970-talet, utvecklingen inom

kommunikationsteknologi samt framväxten av sociala frihetsrörelser under andra halvan av 1900-talet (Castells, 2004: 15).

(12)

12

Under perioden efter andra världskriget skedde en ekonomisk tillväxt som var tätt sammankopplad med nationalstaternas interna ekonomi. Sociala skyddsnät var en integrerad del av företagslivet. En nedgång i produktion ledde dock till försämrad tillväxt och färre investeringar, vilket i kombination med ökade banklån ledde till inflation. I början av 1970-talet höjdes plötslig priset på olja och en omfattande ekonomisk kris var ett faktum (Castells, 2004: 15). Detta inledde en global debatt om kapitalismens framtid, och de sociala skyddsnäten började tunnas ut genom att företag pressade ner löner, förmåner och anställningsskydd. Samtidigt försökte företag expandera över nationsgränser, satsa på forskning och ny teknologi – allt för att förbättra effektiviteten. Dessa strömningar var även

understödda av regeringsbeslut, Castells nämner duon Thatcher/Reagan i England respektive USA som viktiga ideologiska krafter. Deras uppdrag var att ”rekapitalisera kapitalismen” (to recapitalize capitalism) vilket ledde till en internationell våg av liberalisering, avreglering och privatisering. Resultatet blev en globaliserad marknad (Castells, 2004: 16).

Men denna omstrukturering var knappast möjlig utan en teknologi som möjliggjorde effektiv kommunikation och koordination mellan aktörer. Det är här som utvecklingen av kommunikationsteknologi kommer in. Kalla kriget påskyndade den tekniska utvecklingen i USA avsevärt, speciellt inom kommunikationsområdet. Militären fick tillgång till stora ekonomiska resurser för att utveckla mindre och mer effektiv teknologi. Denna utveckling var inte en direkt följd av kapitalismens kris, utan snarare en separat process där militären sponsrade universitetens verksamhet. Castells är dock noga med att påpeka att Internet inte skapades för militära ändamål, utan var ett resultat av forskningsexperiment som skulle underlätta

kommunikation och samarbete forskare emellan. Hursomhelst så spelade utvecklingen av mikroprocessorn, persondatorn och Internet en stor roll i den sociala och ekonomiska utvecklingen (Castells, 2004: 20).

Den tredje aspekten som Castells nämner handlar om kulturella förändringar. Han låter 60- och 70-talens sociala rörelser symbolisera en protest mot rådande värderingar och ideal. Den feministiska rörelsen började växa under denna tid, parallellt med freds- och miljörörelsen. Det huvudsakliga ämnet på agendan handlade om personlig frihet och frigörelse. Man kämpade mot kärnfamiljen och patriarkatet såväl som mot kyrkan och marknadens makt. Man kämpade för en kulturell mångfald, för minoriteters rätt i samhället och för ekologisk solidaritet (till skillnad från marknadens ideal om materiell tillväxt och ökad konsumtion). Castells menar inte att dessa rörelser hade speciellt mycket att göra med hur kapitalismen omformades efter oljekrisen i början av 1970-talet, men idéerna om personlig frihet (som ofta frodades på universiteten) påverkade de innovatörer som drev utvecklingen inom kommunikationsteknologi:

The university tradition of sharing discovery and communicating with peers was relied upon, in the hope of seeing invention improved by the collective work of the network, in sharp contrast to the world of corporations and government bureaucracies that had made secrecy and intellectual property rights the source of their power and wealth. /…/ [So] the shape and content of technology was culturally influenced by the social movements of the time. Not that the inventors were social activists, /…/ but they

(13)

13 breathed the same air of individual freedom (Castells, 2004: 21 – med referenser till Steve Levy).

Så när de globala företagen expanderade över nationalstaternas gränser i början av 1980-talet var det med hjälp av teknologier utvecklade enligt proteströrelsens ideal. Industrialismens löpande band-princip byttes ut mot nätverksbaserat företagande, vilket visade sig vara oerhört effektivt i kombination med de avregleringar som följde liberalismen (Castells, 2004: 21).

Med innovation som vapen

I massmedias rapportering från demonstrationerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001 talades det ofta om den så kallade

antiglobaliseringsrörelsen. I sin kontext är det är ett något olyckligt ordval då demonstranter från hela Europa hade rest långväga för att samlas i Göteborg. Den globalisering som demonstranterna syftade på handlade givetvis om nyliberalism och multinationella företag. En modern, global kapitalism med konsekvenser för människor över hela världen.

Med inspiration från Castells kallar Pekka Himanen (2004) denna typ av världsomspännande marknadsekonomi för ”informationskapitalism” (informational capitalism). Med hjälp av informationsteknik (Internet) organiserar sig företag i globala nätverk där ”informationsprodukter”, exempelvis marknadsföring och varumärkesbildning, blir av allt mer central betydelse. Ett företag kan vara uppdelat i små, autonoma delar spridda över hela världen som samarbetar tillfälligt i olika projekt. Till och med

konkurrerande företag kan ibland samarbeta för att få ut så mycket som möjligt av en marknad. Även arbetsmarknaden förändras då det traditionella heltidsjobbet byts ut mot egenföretagande, tillfälliga jobb, deltidsjobb eller olika typer av projektanställningar.

Precis som tidigare former av kapitalism är en ständig strävan efter vinst inbyggd i informationskapitalismen, men Himanen menar att det finns ett annat viktigt begrepp i dagens globala ekonomi: innovation. Originell innovation är företagens bästa vapen i konkurrensen dem emellan (2004: 421-422).

En möjlig kärna till dessa förändringar finner Himanen när han jämför Max Webers tankar från tidigt 1900-tal kring arbetsmoral och sina egna studier av nutida hackers3. Weber menade att det var en protestantisk

arbetsmoral och pliktkänsla som formade kulturen kring kapitalismen där tid alltid är pengar och där maximerad vinst är målet. Himanen håller inte med Weber om att det finns ett samband mellan just den protestantiska religionen och kapitalismens framväxt, men han håller med om att inrutningen av tiden och synen på arbetet som en plikt utgör kärnan i den arbetsmoral som formade synen på arbete under hela 1900-talet (2004: 420).

Men under 1980-talet hände något. Internet skapades av ett gäng entusiastiska programmerare, ”hackers”, som trodde på idén om fri

3 Himanen är medveten om att begreppet ”hacker” kan tolkas som synonym för

”datorbrottsling”, men han använder istället begreppet för att definiera en typ av kreativt skapande format under premisserna passion, samarbete och öppenhet. Det behöver inte ens handla om IT-verksamhet (2004: 424).

(14)

14

information och som levde efter andra principer än den klassiska

arbetsmoral som Weber beskrev. Dessa hackers struntade fullständigt i det övriga samhällets dygnsrytm utan anpassade arbetet efter sina egna kreativa cykler och formade nätverk där kreativitet och öppenhet var nyckelord:

In their work, hackers realize their creativity and constantly develop themselves. Hackers play with new ideas and are enthusiastic about this work. And this creativity takes place together with other hackers, either virtually or physically: hacker creativity is based upon an open and shared development of ideas. It is about belonging to a group whose members have the same creative passion, give recognition to each other’s

contributions, and develop ideas further together (Himanen, 2004: 424). Detta sätt att arbeta och utveckla idéer frambringade en ny typ av arbetsmoral, nämligen vad Himanen vill kalla ”the hacker ethic”, alltså informationssamhällets motsvarighet till industrisamhällets (eller snarare Webers) ”the protestant ethic”. Denna nya typ av arbetsmoral formade de dator- och IT-företag som startades under 1980-talet av unga, passionerade hackers. Poängen var betoningen på kreativ innovation, och i förlängningen: kreativ innovation som källa till ekonomisk tillväxt (2004: 424).

Himanen menar att denna kultur och ekonomi centrerad kring

innovation har blivit kännetecknet för vår tid. ”The hacker ethic” gäller inte längre bara ett gäng nördar i en källare, det är snarare en arbetsmoral som fått en dominerande ställning i världsekonomin. Himanen nämner även Richard Florida som för ett liknande resonemang kring en ny, dominerande klass som han kallar ”den kreativa klassen” (the creative class) (Himanen, 2004: 425).

På vilket sätt är Himanens tankar relevanta för denna uppsats? Jag tolkar hans koncept kring informationssamhällets arbetsmoral som ett intressant historiskt perspektiv som kan förklara ett och annat kring hur Internets inbyggda nätverkslogik kunde tillämpas inom företagsvärlden. Hur ideal som kreativitet, öppenhet, decentralisation och fri spridning av information kunde anpassas till kapitalismens kompromisslösa krav på vinst. Det är också här som det blir intressant att vända blicken mot rörelser som motarbetar informationskapitalism och en global marknad. De utnyttjar nämligen samma medel; Internet och dess möjligheter för globalt nätverkande.

Ett nytt sorts motstånd

Jeffrey Juris (2004) är intresserad av hur motståndsrörelser, eller ”rörelser för global rättvisa” som han vill kalla dem, samarbetar i globala och digitala nätverk. Hans exempel rör mestadels amerikanska rörelser som var aktiva under demonstrationerna mot WTO i Seattle 1999, men några rörelser som även var aktiva under EU-toppmötet i Göteborg är ATTAC, Reclaim The Streets, Ya Basta och AntiFascistisk Aktion (AFA) – bara för att ge några exempel på vilken typ av rörelser som Juris menar. Detta är förstås rörelser vars mål och metoder skiljer sig åt, men där den gemensamma nämnaren är motståndet mot en fri, global marknad och dess konsekvenser.

Vid en närmare titt på dessa motståndsrörelser blir det snabbt uppenbart att de ironiskt nog formar sig i samma typ av organisationsmönster som de

(15)

15

globala företagen. Det handlar om digitaliserade, decentraliserade nätverk där flexibilitet och autonomi är nyckelord. Enligt Juris är detta ingen slump och spårar denna organisationsform till den inneboende logik som finns i alla nätverksstrukturer. Med inspiration från Frederic Jameson och Aihwa Ong introducerar han begreppet ”cultural logic of networking”, alltså den diskursiva logik som följer med nätverkandet som praktik – ett system som formar både informationskapitalismens aktörer samt dess motståndare.

Han listar fyra kännetecken som närmare definierar denna logik. För det första handlar det om horisontella kopplingar mellan vilt skilda autonoma element, för det andra att information sprids fritt mellan dessa element, för det tredje att koordinationen elementen emellan sker genom en

decentraliserad, konsensusinriktad form av beslutsfattande, vilket i sin tur har nära kopplingar till det fjärde kännetecknet som definierar nätverket i sin helhet som självstyrande. Som exempel nämner han den så kallade open source-kulturen med det fria operativsystemet LINUX och det

användargenererade uppslagsverket Wikipedia i spetsen (2004: 342). Juris är dock noggrann med att påpeka att denna nätverkslogik är ett kulturellt ideal som existerar i dynamisk spänning med andra, konkurrerande ideal. Han hänvisar till Andrew Barry som pekar på de gap och sprickor som kan uppstå, exempelvis när det gäller tillång till teknologi och

informationsflöden, och nämner även den konkurrens aktivister emellan som kan leda till maktkamper och utestängning inom nätverken (2004: 342, 352, 358). Med inspiration från Giddens och Beck menar han dock att detta hör till nätverkandets reflexiva karaktär, i detta fall med rörelser för global rättvisa som exempel:

Social movements are complex cultural fields shot through with internal differentiation and contestation. Struggles within and among different movement networks largely shape the way specific networks are produced, how they develop, and how they relate to each other within broader social movement fields. Cultural struggles surrounding ideology

(anti-globalization versus anti-capitalism), strategies (summit hopping versus sustained organizing), tactics (violence versus non-violence), as well as organizational form and decision-making (structure versus non-structure, consensus versus voting) – what I call the cultural politics of networking – have become enduring features of the global justice landscape

(Juris, 2004: 352).

Det pågår alltså tvister inom och emellan nätverken kring vad som borde förändras och hur en politisk kamp borde föras och organiseras. Juris kallar det ”the cultural politics of networking”, det vill säga en maktkamp mellan olika nätverkslogiker där idealexemplet (med autonoma element som når konsensus) ingår i en komplex väv av andra typer av nätverk. Dessa skillnader och konflikter skapar en viktig dynamik som ständigt avgör hur nätverken formas och omformas.

Men vad är skillnaden mellan traditionell partipolitik och dessa

nätverksbaserade, globala rörelser? Juris ritar upp en dikotomi. Traditionella partier strävar efter att värva nya medlemmar och har tydliga hierarkier. De har en klar agenda och målet är att ta sig in i det etablerade politiska rummet – hjärtat i den representativa demokratin. Nätverksbaserad, politisk kamp följer en helt annan logik. Vilt skilda rörelser kan tillfälligt enas under

(16)

16

gemensamma paroller och samtidigt behålla sina särdrag och autonomi. Istället för att värva nya medlemmar är målet att skapa en horisontell bredd mellan olika aktörer och därigenom skapa flexibla och decentraliserade nätverk – ”umbrella spaces” som Juris kallar dem (2004: 351). Det är även här som begreppet ”unity through diversity” kommer in, det vill säga när mindre, autonoma enheter samarbetar i olika konstellationer i olika sammanhang (2004: 347). Protesterna i samband med USA:s invasion av Irak är ett exempel, då en bred front av olika nätverk och organisationer gick under samma paroll i demonstrationer över hela världen.

Det finns all anledning att tolka Juris dikotomi med en nypa salt; givetvis arbetar även traditionella partier i nätverk av olika slag och deltar i

demonstrationer under gemensamma paroller med andra partier. Det intressanta är hur medvetet yngre motståndsrörelser formar sina

organisationer. I sina empiriska studier intervjuade Juris aktivister runt om i Europa, en del såg nätverken för social förändring som nödvändiga

lobbyister sida vid sida med traditionella partier – men att de inte kunde ersätta dem. Andra, mer radikala aktivister menade att nätverkande som praktik innebär någonting större och viktigare är bara en teknologi eller organisationsform – det innebär en integration av nya idéer och modeller för hur politik kan föras, och i slutändan hur ett samhälle kan styras (2004: 357).

Zapatiströrelsen och den ”digitala revolutionen” Om man börjar leta efter rörelser som utnyttjar Internet enligt det nätverksideal som Juris beskriver, är Zapatisterna ett tidigt exempel. 1998 skrev ekonomiforskaren och marxisten Harry Cleaver en artikel som handlar om Zapatisternas politiska kamp i Chiapas, Mexiko. Texter som härstammar från andra halvan av 1990-talet ses ofta som daterade när man tittar på Internetanvändning, men de kan också ge perspektiv som är användbara just för att de är grundläggande och inte hoppar över vad som kan ses som självklart med dagens blick.

Artikeln4 fokuserar på hur Zapatisterna använder Internet för att sprida

information samt koordinera aktivister inom och utanför Mexikos gränser. Internets decentraliserade nätverksstruktur passar Zapatiströrelsens anarkistiska ideal utmärkt, speciellt när det gällde att skapa ett alternativt nyhetsflöde under det väpnade upproret 1994. Cleaver (som stöder Zapatisternas kamp) menar att etablerad mexikansk och amerikansk massmedia spred propaganda och att Zapatisterna blev utsatta för en sorts medieblockad. Lösningen blev att göra massvis med utskick till

nyhetsgrupper, humanitära organisationer och andra stödgrupper, vilket ledde till en stor spridning via spontana vidarebefordringar och

översättningar till andra språk. Denna information kunde därmed erbjuda ett mer nyanserat (läs pro-zapatistiskt) perspektiv kring om vad som hände i Chiapas (Cleaver, 1998).

Cleaver framhåller två fördelar med Internet som nyhetsmedium. Dels att allt material som publiceras fortsätter att vara tillgängligt tills någon plockar ner det (till skillnad från dagstidningar som lagras på klumpig

(17)

17

mikrofilm5), och dels att mediets interaktiva natur uppmuntrar till livlig och

snabb debatt kring det publicerade materialet. Dessa aspekter i kombination med Internets flexibla (och för staten okontrollerbara) struktur gör att politiska grupper inte behöver vara isolerade från omvärlden, utan kan kommunicera och samarbeta med andra grupper var de än befinner sig (Cleaver, 1998).

Det största problemet enligt Cleaver är att alla inte är uppkopplade. Elektricitet och telefonledningar saknas i många delar av världen –

Zapatistledaren själv måste skicka data med kurir till närmaste uppkoppling och samma data måste sedan skrivas ut på papper för att människor på den mexikanska landsbygden ska kunna läsa den (åtminstone under andra halvan av 1990-talet).

En av Cleavers slutsatser är att Internet inte förändrar lokala politiska problem såsom svält och fattigdom, men däremot accelereras sökandet efter möjliga lösningar då politiska grupper kan kommunicera och samarbeta mer effektivt.

Etablerade och oberoende medier i symbios

Om vi hoppar fram ett decennium, närmare bestämt till våren 2007, när demonstrationerna var som livligast kring Ungdomshuset i Köpenhamn, publicerade Sydsvenskan en kulturkrönika signerad Rachel Chukri. Hon hade följt händelserna via Internet från San Francisco och var märkbart förvånad över aktivisternas effektiva rapportering:

Flera sajter följde vad som hände, timme för timme. Christiania-tv sände direkt från gatorna och på en Myspace-sida rapporterades om soppkök och informationsplatser som satts upp i stan. Aktivisterna kunde få rapporter direkt i mobilen, genom en särskild waptjänst. Ungdomshuset har till och med återuppstått i virtuell form i Second life (Chukri, 2007).

Hon jämför sedan aktivisternas rapportering med dansk television, där den förmedlade stämningen var betydligt lugnare. Chukris slutsats blir att aktivisterna överdramatiserar i sin rapportering och att det hela liknar en ”estetisk revolution”:

Det är som en actionfilm – från poliserna som surrades ner från helikopter på Ungdomshusets tak till mobiliseringstrummorna på nätet. Den

upphetsade tonen liknar traditionell krigsrapportering, givetvis med den alltid medföljande propagandan. Aktivistrapporteringen är också ett slags nyhetsnarcissism: genom att ständigt sätta sig själva i fokus blir kampen till något större och mer dramatiskt än vad den egentligen är (Chukri, 2007). Trots att Chukri är kritisk till aktivisternas ”narcissistiska”

nyhetsrapportering, rymmer krönikan flera intressanta betraktelser. Dels att aktivisternas egna, oberoende nyhetsrapportering går igenom flera olika kanaler (SMS, Internet och TV), men också hur den statliga danska

televisionen väljer en annan bild. Min tolkning av aktivisternas rapportering

5 Idag finns dock de flesta dagstidningar på nätet och många artiklar sparas i databaser

(18)

18

är snarare att de känner att etablerad massmedia inte uppmärksammar dem på det sätt som de vill, och att de därför måste producera eget

mediematerial.

Om vi återvänder till Jeffrey Juris och hans beskrivning av sociala rörelser, är en av hans poänger att de gärna uttrycker sig ”informellt”. Många demonstrationer liknar rena karnevaler då dansande demonstranter trängs bland plakat och uppblåsbara jättedockor. Ya Basta-rörelsen, eller Vita overallerna som de ibland kallas, klär sig ofta i hemmagjorda rustningar gjorda av kuddar för att stå upp emot kravallpolisens strikta linjer i aktioner av civil olydnad. Humor och lekfullhet är inte bara taktiska vapen i stundens hetta, här finns också en aspekt som handlar om att synas och höras. Händelserika, dramatiska bilder gör sig bra i TV vilket gör att demonstrationerna även fungerar som en kraftfull symbolisk kommunikation, anpassad till TV-mediet (jfr Juris, 2004: 345).

Från en demonstration till en annan. Under Göteborgskravallerna 2001 förmedlade IMC (Indymedia Center) en alternativ bild av de skott som skadade en 19-årig aktivist. De beskyllde kvällspressen för att stå på polisen sida. I en krönika från 2003 intervjuas Stefan Bergmark i Sydsvenska Dagbladet, en av grundarna bakom svenska IMC. Han menar att deras bild av skotten var unik, och därmed nödvändig för att nyansera rapporteringen. Demonstranternas ögonvittnesskildringar skilde sig dramatiskt från polisens pressutskick, vilket gjorde att även de etablerade medierna till slut plockade upp berättelserna och gjorde nyheter av dem (Mildner, 2003). Därmed skapades en sorts rundgång mellan de oberoende medieproducenterna på Internet och de professionella journalisterna.

Henry Jenkins (2006) för ett liknande resonemang och vänder sig emot tanken att olika medier lever i isolation. Han använder debatten kring George W Bushs påstådda smitning från sin militärtjänst under

Vietnamkriget som exempel. CBS 60 Minutes sade sig kunna bevisa att Bush hade utnyttjat sin familjs inflytande, något som konservativa bloggare vände sig emot. CBS avfärdade först dessa bloggare som glada amatörer utan tillång till professionella källgranskningsverktyg, men blev senare tvungna att be om ursäkt då storyn visade sig vara falsk. Jenkins poäng är att etablerade och oberoende mediekanaler spelar på samma plan och lånar från varandra vilket skapar en ömsesidig påverkan. Han citerar Joe Trippi:

The new outlets aren’t displacing the old ones; they’re transforming them. Slowly but noticeably, the old media are becoming faster, more transparent, more interactive – not because they want to be, but because they have to be (Jenkins, 2006: 213).

Go 2EDSA, Wear blck

Chukri nämnde i förbifarten hur de danska aktivisterna använde SMS-tjänster för att koordinera sig under demonstrationen. I Smart Mobs: The

Next Social Revolution (2003) beskriver Howard Rheingold hur mobilens SMS-funktion innebar första steget mot en social revolution. Ovanstående rebus-liknande rubrik är i själva verket en uppmaning. Det är innehållet i ett SMS som vidarebefordrades mellan hundratusentals invånare i Manilla den 20 januari 2001, dagen då president Joseph Ostrada avsattes under massiva demonstrationer. Miljontals demonstranter hade samlats på Epifanio de los

(19)

19

Santas Avenue (förkortas EDSA), de flesta var klädda i svart (Rheingold 2003: 157).

Rheingold räknar upp andra, liknande exempel på hur bärbar kommunikationsutrustning har används under demonstrationer och protester. Han kallar fenomenet för ”smart mobs”. Människor kan samlas på ett ögonblick, varje person är en ”nod” i det nätverk som utgörs av alla användare tillsammans. Han citerar historieforskaren Vicente Rafael som menar att SMS-kulturen i grunden är ett subversivt fenomen. En

teknologisk infrastruktur som är lika mycket ett instrument för social förändring:

The power of the crowd thus comes across in its capacity to overwhelm the physical constraints of urban planning in the same way that it tends to blur social distinctions by provoking a sense of estrangement. Its authority rests on its ability to promote restlessness and movement, thereby undermining the pressure from state technocrats, church authorities and corporate interests to regulate and contain such movements. In this sense, the crowd is a sort of medium if by that word one means the means for gathering and transforming elements, objects, people and things. As a medium, the crowd is also the site for generation of expectations and the circulation of

messages (Rafael citerad i Rheingold, 2003: 160).

Rafael syftar visserligen på Filipinerna och den roll som SMS-teknologin spelade under protesterna där, men poängen är att en samling människor med tillgång till effektiv, mobil kommunikation innebär en smärre revolution för en urban miljö samt för fysiska, tidsmässiga och kulturella avstånd.

I det teoretiska ramverket bakom begreppet smart mobs hänvisar Rheingold bland annat till det svärmbeteende (”swarm intelligence”) som vi kan se hos insekter, fåglar och fiskar, men även till gruppsykologiska faktorer där beteendet hos en individ i en grupp kan påverka resten av gruppen:

A minority of extremists can choose to act first, and if the conditions are right, their actions can trigger actions by others who needed to see somebody make the first move before acting themselves – at which the bandwagon-jumpers follow the early adopters who followed the first actors (Glance och Huberman diskuterad i Rheingold, 2003: 174).

I analysen kommer jag att återkoppla till dessa idéer, då i samband med sociala och gruppsykologiska konsekvenser av global kommunikation mellan politiska grupper, närmare bestämt hur grupper inspirerar varandra. Taktik och strategi enligt Certeau

Om vi återvänder till frågan om huruvida publiken kan ses som användare istället för konsumenter med tanke på de möjligheter som finns till

oberoende medieproduktion och distribution, är det möjligt att vända sig till annan litteratur än den som tittar direkt på fenomenet. Jag har försökt ge exempel på sociala rörelser med politisk inriktning som använder Internet för att skapa egna mediekanaler, men behöver fortfarande ett perspektiv

(20)

20

som definierar individen som ”aktiv” i förhållande till mer diffusa maktstrukturer där en mängd parter konkurrerar om utrymme.

I The practice of everyday life (1984) presenterar Michel de Certeau ett teoretiskt ramverk för hur man kan analysera vardagliga handlingar såsom att prata, läsa, shoppa och laga mat som handlingar av motstånd. Alla dessa sysslor präglas av ett ”system av regler”, vilka utövaren kämpar emot på olika sätt för att skapa en egen sfär inom systemet. Detta kan handla om språkbruk såväl som sätt att leva; en amerikan som flyttar till Frankrike anpassar sig till levnadsvillkoren där på sitt eget vis. Kopplat till tidigare forskning inom cultural studies skulle man kunna säga att detta är en form av socialantropologi blandat med receptionsanalys, semiotik, lingvistik och sociologi. Certeau är inte intresserad av texter eller textproducenter, utan snarare av läsaren – I en väldigt vid mening det vill säga. Människor ”konsumerar” massvis med böcker, tidningar och TV, men vad händer efteråt? Vad gör människor med det som ”absorberats” från denna till synes passiva konsumtion? Certeau argumenterar för att de skapar de sina egna tolkningar och sätt att handskas med situationen. De skapar sin egen plats för reaktion inom systemets ramar:

The child still scrawls and daubs on his schoolbooks; even if he is punished for this crime, he has made a space for himself and signs his existence as an author on it (Certeau, 1984: 31).

Detta är ett av många exempel på hur människor anpassar sig till olika sammanhang genom subtila former av motstånd. Certeau refererar ofta till modeller för språkuppbyggnad och språkbruk som en sorts metafor för detta ”motstånd inom systemet”. Han hänvisar till Gilbert Ryle som (inspirerad av Saussure) delar upp språk i ”system” (langue) och

”handlingar” (parole). Systemen är själva kapitalet, det material som finns till hands för att utföra språkliga handlingar. Språkanvändning handlar således om att vara kreativ inom vissa ramar, ramar som ständigt tänjs och utmanas i exempelvis vardagligt tal: ”the speech act is at the same time a use of language and an operation performed on it” (Certeau, 1984: 33). Nästa steg i Certeaus analys är att analysera maktdynamik, dock inte utifrån lingvistik utan via krigsmetaforer, inspirerad av bland annat militärteoretikern Clausewitzs verk On War. Han använder begreppen ”strategi” och ”taktik” för att beskriva två olika handlingsmönster utifrån två olika förutsättningar. Strategin tillhör den starke, den som besitter en plats, en bas varifrån ett planerat handlande kan utgå ifrån:

I call a strategy the calculation (or manipulation) of power relationships that becomes possible as soon as a subject with will and power /…/ can be isolated. It postulates a place that can be delimited as its own and serve as the base from which relations with exteriority composed of targets or threats /…/ can be managed (Certeau, 1984: 36).

Att ha en ”egen plats” innebär tre fördelar. För det första innebär det en ”seger över tiden”, en möjlighet att stanna upp och samla ihop erövrade resurser på en plats som är oberoende av yttre omständigheter. För det andra erbjuder platsen en överblick över omgivningen, en maktposition i sig (jfr Benthams Panopticon). Att ha överblick, att se långt, innebär också en

(21)

21

möjlighet att förutspå framtida händelser. För det tredje innebär det makten att definiera kunskap, det vill säga den kunskap som berättigar vissa

handlingar och ger rätten till platsen. ”Makt produceras inom och via kunskap” (Certeau, 1984: 36 – min översättning).

Taktiken tillhör följaktligen den svage, ”den andre”, den som besitter varken plats eller makt. Den svage kan aldrig samla sig, hålla sig på avstånd eller gömma sig. Konsekvensen blir att attacker kommer då och då, i form av överraskningsattacker mot svaga punkter i den starkes försvar. Därmed blir tiden den svages vapen:

Strategies pin their hopes on the resistance that the establishment of a place offers to the erosion of time; tactics on a clever utilization of time, of the opportunities it presents and also of the play that it introduces into the foundations of power. /…/ The two ways of acting can be distinguished according to whether they bet on place or on time (Certeau, 1984: 39). Den militära terminologin som Certeau använder här (bas, försvar, resurser, attack, hot, måltavlor osv.) kan måhända kännas mossig, men hans syfte är givetvis att använda begreppsparet stategi/taktik i sin fortsatta analys av vardagliga handlingar som motstånd. Mitt syfte med att diskutera Certeau är att hans definition av taktik och strategi går att överföra till en mängd andra områden för att studera maktspel. Margareta Melin-Higgins (2003) gör en feministisk appropriering där ”taktiker” beskriver de metoder som kvinnliga journalister använder sig av för att hantera en grabbig och mansdominerad arbetsplats medan ”strategierna” tillskrivs männens (patriarkatetets) metoder.

Ett annat exempel är Heradstveit och Bjørgo (1996), som genom semiotisk/retorisk analys bland annat undersöker hur maktaspekter och politiska intressen kan återspeglas i språkbruk och ordval. De menar att man kan urskilja en makthavare från en ”maktsökare” (mitt ordval) genom att leta efter mönster i användandet av bildspråk (troper). Ett politiskt tal där ordval och bildspråk går i upptrampade stigar är ett kännetecken på att det är en makthavare som talar, medan ett tal fyllt av utmanande bildspråk kännetecknar en maktsökare (1996: 105). Ett ”utmanande bildspråk” innebär en riklig användning av originella metaforer, gärna sådana som skakar om den etablerade begreppsvärlden lagom mycket. Heradstveit och Bjørgo refererar inte till Certeau, men gör en liknande uppdelning mellan strategi (makthavarens metod) och taktik (maktsökarens metod).

Är det möjligt att använda sig av begreppsparet taktik/strategi för att beskriva det politiska spel med drag och motdrag som sker kors och tvärs mellan sociala rörelser, politiska partier, journalister, lobbyister och företag? Kräver inte uppdelningen strategi/taktik en tydlig makthavare samt

maktsökare? Det enkla svaret blir att man kan använda begreppsparet, men att man anpassar maktanalysen efter kontexten, precis som Melin-Higgins och Heradstveit och Bjørgo gör i sina respektive analyser. Certeau påpekar att verkligheten aldrig är så enkel som militärteorin beskriver den, men detta maktspel är en naturlig del av alla samhällen, vilket även återspeglas på Internet.

Den tibetanska frihetsfacklan (som behandlas i inledningskapitlet) är ett exempel på hur ”den andre”, den utan mark (Tibetrörelsen), attackerar makthavaren (Kina/IOK). Deras plan var att ta OS-facklan på en pampig

(22)

22

färd runt jorden, men planen infiltrerades och facklan (maktsymbolen) kapades, om än tillfälligt. En solklar taktik i Certeaus bemärkelse. Fortsättning följer, då om makthavarens motåtgärd: hackers.

3. Metod

Hittills har jag presenterat ett antal teorier, perspektiv och betraktelser. Men hur kan jag undersöka om dessa teorier faktiskt säger någonting om hur det ser ut i verkligheten?

Inledningsvis skrev jag att denna studie föddes ur nyfikenhet. Steinar Kvale (1997: 11) menar att det finns ett vägval (åtminstone inom den kvalitativa intervjun) där forskaren aningen väljer att ”resa” eller att ”leta malm”. Malmletaren letar målinriktat efter spår som stöder en bestämd tes medan resenären är mer öppen för vad som kan dyka upp under

forskningens gång. En av dem som förmodligen skulle bekänna sig till den senare hållningen var Michel Foucault, som hävdade att vetenskaplig skrivande är en process där författaren förändras och utvecklas under arbetets gång: ”kunskap är det som förvandlar själva subjektiviteten hos den som vet” (Foucault citerad i Gripsrud, 2002: 192). För mig är

skrivprocessen ett sätt att utveckla resonemang. Idéer utvecklas under arbetets gång och skrivandet blir en sorts resa – för att återkoppla till Kvales metafor.

Jag har valt att göra en kvalitativ intervjustudie. Med den ämnar jag jämföra de teoretiska diskussioner som handlar om Internets möjligheter till medieproduktion/distribution och nätverkande med hur politiska

organisationer de facto använder dessa möjligheter. En viktig anledning till att göra kvalitativa intervjuer är att jag i dem kan fånga upp subjektiva röster som ger sin syn på möjligheter och begränsningar. Jag kan även gå bortom en praktisk diskussion för att även ställa mer abstrakta frågor om vad Internet betyder rent socialt för samhörighet över nationsgränser. Kvalitativ metod i en digital kontext

I min kvalitativa studie har jag genomfört intervjuer via e-post. Detta får radikala konsekvenser om man jämför med en traditionell

forskningsintervju – på både gott och ont. En nackdel är att intervjuer via e-post egentligen har mer gemensamt med enkätundersökningar än det samtal som intervjun ansikte mot ansikte innebär. Möjligheten att ställa följdfrågor är begränsad och det är näst intill omöjligt att etablera en personlig relation. Därmed går man miste om det ömsesidiga förtroende som byggs upp i samtalet ansikte mot ansikte som ofta är nödvändigt för att en diskussion ska fördjupas och bli mer personlig.

Den andra nackdelen har att göra med de grundläggande egenskaper som ligger i e-post som kommunikationsmedel. Om man transkriberar ett samtal som ägde rum ansikte mot ansikte under en fikapaus blir utskriften förmodligen lång och snårig, men om man däremot håller en liknande diskussion via e-post förändras och förkortas beskrivningar och

formuleringar (även om man visserligen får mer tid till att formulera sig). Kort uttryckt: det skrivna ordet innebär radikala förändringar för språket (jfr

(23)

23

Ong, 1991). En samtida parallell kan dras till det extremt bantade språkbruk som vuxit fram på bara några år inom SMS-kommunikation. Konsekvensen för mig som använder e-post som kommunikationskanal i en kvalitativ studie är att svar kan bli korta, fyllda av stavfel och därmed svårtolkade. Detta innebär en annan typ av tolkningsproblematik än den man i vanliga fall stöter på när man tolkar muntliga intervjuer. Om tolkning av

transkriberad text handlar om att reducera och hitta betydelser bland stakningar och harklingar (jfr Kvale, 1997), handlar tolkning av e-brev snarare om att försöka expandera och utveckla kryptiska formuleringar. Den största fördelen är givetvis att världen krymper. Jag når alla världens hörn (åtminstone de som har uppkoppling) inom några minuter med hjälp av e-post, och mottagaren kan svara när det passar (vilket i och för sig kan ta lång tid, plus att man lätt landar i spam-filter). Detta är en stor och avgörande fördel; denna studie hade inte varit möjlig att genomföra utan möjligheten till snabb, global kommunikation (och jag hade förmodligen studerat något annat).

Övriga förutsättningar

Ibland ritar man upp en dikotomi mellan kvalitativ och kvantitativ metod. Man menar då att kvalitativ metod används för att ”gå på djupet” medan kvantitativ metod möjliggör andra typer av slutsatser såsom möjligheter att föra statistik. Min intervjustudie är kvalitativ men har en ”kvantitativ karaktär” på flera sätt. Intervjuerna via e-post liknar på många sätt en enkätundersökning men har endast öppna svarsfält och är därför svåra att operationalisera på samma sätt som en strikt kvantitativ enkät. Jag har också betydligt färre respondenter än vad som krävs i en kvantitativ undersökning, och mitt urval av respondenter representerar inte alla sociala grupper. Kort uttryckt: mitt syfte är att genomföra en kvalitativ studie utan att göra intervjuer ansikte mot ansikte, som egentligen är att föredra. Detta eftersom jag är intresserad av kvalitativa svar men inte har möjlighet att träffa

intervjupersonerna.

När det gäller valet av intervjupersoner, har det dels handlat om ”bekvämlighet” och dels om att täcka ett spektrum av små till stora

organisationer. Men bekvämlighet menar jag vad Jan Trost (1997: 108) kallar ”bekvämlighetsurval” (convenience sample), alltså att man intervjuar

människor i sin närhet, eller som i mitt fall: de som har tid att svara. Jag har premierat heterogenitet i urvalet framför ett representativt urval (som är nödvändigt i kvantitativa studier), något som Trost (1997: 105) menar är att föredra i kvalitativa studier.

En positiv konsekvens när man använder e-post som

kommunikationsform är att alla intervjupersoner får näst intill samma frågor vilket gör att studien blir relativt stabil när det kommer till att jämföra svar (reliabilitet). Den negativa konsekvensen är som sagt kortare och mer ytliga svar än vid intervjuer ansikte mot ansikte.

En annan konsekvens av att välja en kvalitativ metod är att kraven på ”konstans”, vad Trost definierar som tillförlitligheten ur ett tidsperspektiv, blir betydligt lägre. Han betonar istället vikten av att skildra processer:

Med ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv förutsätter man att vi inte har några egenskaper utan det rör sig hela tiden om processer, om

(24)

24

förändringar. En del av dessa sker så pass långsamt att vi uppfattar dem som statiska eller stabila. Genom att vi människor inte är eller har utan vi gör eller handlar, vi är aktiva, så sker automatiskt förändringar (Trost, 1997: 100).

Förutom den epistemologiska aspekt som Trost är inne på här är det även viktigt att ha detta i åtanke på grund av ett annat skäl, nämligen den snabba utvecklingsprocess som sker på området för denna studie. Om fem år kommer Internetklimatet förmodligen att se helt annorlunda ut, därför är det poänglöst att eftersträva kvantitativa, beständiga mätningar i denna kontext.

4. Material

Jag har koncentrerat studien kring två separata rörelser: den svenska miljörörelsen samt organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter i Tibet. Denna uppdelning har två anledningar. Den senare kategorin är just nu väldigt aktiv i och med OS i Kina och därmed tacksam att studera. Kampanjer och publicerat material på Internet är på många sätt ”färskvara” och är det är lättare att skapa sig en överblick om man kan följa

utvecklingen i realtid. Den svenska miljörörelsen har givetvis andra mål och metoder, men arbetar under liknande förutsättningar när det gäller

kommunikation och organisation. En avgörande anledning bakom detta val är att det var lättare att etablera kontakt med den svenska miljörörelsen på grund av situationen i Tibet. Arbetet inom organisationerna går just nu på högvarv och det finns lite tid över för mina frågor. Det är alltså inte fråga om en jämförelse mellan dessa rörelser. Det är också viktigt att poängtera att varken Tibetrörelsen eller miljörörelsen är homogena rörelser, det råder stora meningsskiljaktigheter mellan olika grupper.

Jag har intervjuat representanter från två svenska miljöorganisationer samt representanter från tre organisationer som arbetar med

människorättsfrågor i Tibet, en baserad i Skandinavien, en i England samt en i USA. För att nå heterogenitet i urvalet har jag försökt täcka ett spektrum från mindre, oberoende organisationer till autonoma delar av större, internationella nätverk.

Alla organisationer fick svara på i stort sett samma frågor. Frågorna kretsade kring fyra teman: organisationens uppbyggnad, användandet av mediekanaler, utformningen av budskap samt kopplingen mellan Internet och det fysiska rummet. Frågorna om organisationens uppbyggnad handlade om beslutsprocesser, hierarkier och konfliktlösning samt hur samarbeten med andra organisationer gick till i praktiken. Här var jag även nyfiken på om intervjupersonerna kände en ”global gemenskap” med andra

organisationer tack vare Internet som kommunikationskanal. När det gällde användandet av mediekanaler frågade jag dels hur organisationen förhöll sig till etablerade mediekanaler såsom dagspress och TV, och dels hur deras egna informationskanaler såg ut och fungerade. I de frågor som handlade om budskapens utformning var jag intresserad av produktionsprocesser och inspirationskällor. Dessa frågor visade sig dock bli svåra att svara på då de krävdes specifika exempel, vissa presenterade

References

Related documents

Klicka på ”Lägg till person” och välj sedan in deltagare (via person eller grupp).. Klicka på knappen ”Lägg till” när du

Lägg sedan alla scener i ordnin g igen och lämna tillbaka dem till bibliotekarien.. Var det hon som

Vid användning av SDQ med individer med låg risk för beteendeproblem rekommenderas ibland att använda en alternativ indelning med tre delskalor: internaliserande problem (emotionella

Länsstyrelsen och övriga statliga myndigheter ska inom sina verksamhets- områden lämna de landsting som avses i denna lag det biträde som de behö- ver för regionalt tillväxtarbete

156 I relation till Flerspråksgruppens praktik skulle det då vara relevant att analysera inte bara att gruppen arbetar för att öka kunskap som jag gör i

Tes: Man bör införa en litterär kanon, en lista över böcker som ska utgöra obligatorisk läsning, i kursplanerna i svenska. Argument: Att inte ha del i det gemensamma

Av dessa hade 185 inlägg någon form av privat karaktär, alltså cirka 77 % (se diagram i bilaga). Meyrowitz pratar som sagt om att behålla en kontrollerad bild av våra politiker

Nollhypotesen är att resurser, motivation och tillgång till rekryterande nätverk inte påverkar sannolikheten för politiskt deltagande förkastas eftersom de