Den tillräckligt bra föräldern, professionellas bedömningar av föräldraförmågan

Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet

DEN TILLRÄCKLIGT BRA

FÖRÄLDERN

PROFESSIONELLAS BEDÖMNINGAR AV

FÖRÄLDRAFÖRMÅGAN

IZABELLA JOHANSSON

MALIN KRISTENSSON

THE GOOD ENOUGH PARENT

PROFESSIONALS’ ASSESSMENTS OF

PARENTAL ABILITY

IZABELLA JOHANSSON

MALIN KRISTENSSON

Johansson, I & Kristensson, M. The good enough parent- professionals’ assessments of parental ability. Bachelor’s degree project in social work, 15

högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, 2019.

Abstract: The purpose of this study is to examine what professional social workers within the field of children and families experience the concept “good enough parent”, and how they make assessments on parental ability based on this. The term good enough is often used among social workers within the field of child protection as a form of scale in the assessment of the parental ability. The term functions as a reference to the fact that a parent does not have to achieve

perfection in his or hers parenting, but being good enough is just enough to take care of a child in a favourable way. The professional social worker then must determine if the parent manage to live up to the measurement of good enough or not. The empirical material of this study is based on six qualitative,

semi-structured interviews with professional social workers. Through our collected empirical material, it appears that a good enough parent should have the ability to mentalize and to enable the child to develop a secure attachment. Other than that, good enough parenting skills cannot be described based on a completed template or a checklist that the parent must fulfill in order to be considered good enough, but the meaning of a good enough parent must rather be set in relation to what the specific child needs, and how the parent is able to meet these needs. It is thus the child's need that places the bar for good enough.

Keywords: attachment, children's needs, good enough, mentalization, parental ability

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Begreppet Good Enough ... 5

Utredning och bedömning av föräldraförmågan ... 6

Problematik med diffusa och vaga begrepp ... 8

Föräldraskap som social konstruktion ... 10

Sammanfattning ... 10 Teori ... 12 Anknytningsteori ... 12 Menraliseringsteori ... 14 Metod ... 17 Urval ... 17 Datainsamling ... 17 Dataanalys ... 18 Forskningetik ... 18 Informationskrav ... 19 Samtyckeskrav ... 19 Konfidentialiteskrav ... 19 Nyttjandekrav ... 19 Arbetsfördelning ... 19

Resultat och analys ... 21

Barnets behov och good enough ... 21

Barnets ålder och utveckling ... 22

Barn med särskilda behov ... 24

Bedömning av barnets behov och föräldrarnas förmåga ... 25

Känslomässig tillgänglighet ... 27

Anknytning ... 28

Förmågan att mentalisera ... 30

Olika uppfattningar av good enough ... 32

Orsaker till olika uppfattningar av good enough ... 35

Skillnader mellan mamma och pappa ... 36

Kompensationer för bristande föräldraförmåga ... 39

Slutdiskussion ... 42

Referenslista ... 44

Bilagor Bilaga 1 - Intervjuguide ... 46

1. INLEDNING

Socialt arbete med barn och deras familjer innebär bland annat att utreda och bedöma barnets behov, samt om föräldrarna har förmågan att tillgodose dessa behov. Om den professionella bedömer att föräldraförmågan inte är tillräckligt bra, och att föräldern därmed brister i att tillgodose barnets behov, finns insatser i form av behandling för att stärka föräldraförmågan. Om en förälder inte förmår tillgodose barnet en trygg tillvaro har samhället alltså ett ansvar att utan dröjsmål agera för barnets bästa (Kröner 2005). Enligt den svenska lagstiftningen LVU (Lag 1990:52 med särskilda bestämmelser om vård av unga) kan barnet separeras från sina föräldrar och placeras i ett annat hem om barnet anses fara illa. Som socialarbetare inom området barn och familj måste man ibland alltså ta ställning till om en förälder anses ha tillräckligt bra förmåga att kunna ta hand om och tillgodose sitt barns behov, eller om föräldraförmågan är så pass bristande att barnet, för sin egen trygghet, behöver bo någon annanstans. Det finns olika verktyg och strategier för hur den professionella ska utreda och bedöma

föräldraförmågan. Inom socialt arbete med barn och familjer i Sverige används BBIC (barns behov i centrum), vilket är en mall som används för att kartlägga barnets behov och hur dessa tillgodoses. BBIC har sin utgångspunkt i FN:s barnkonvention och socialtjänstlagen, och fungerar som en evidensbaserad

struktur för utredning och behandling inom den sociala barn- och ungdomsvården. En del av BBIC handlar om just föräldraförmåga, och vad i en förälders beteende som kan anses fungera som antingen ett skydd eller en risk för barnet

(Socialstyrelsen 2018).

Begreppet good enough används ofta inom utredning och behandling av familjer, som då fungerar som en form av måttstock i bedömning av föräldraförmågan. Good enough innebär, kortfattat, att föräldern inte behöver uppnå perfektion i sitt föräldraskap utan kan ha vissa brister och göra vissa misstag men ändå anses vara en tillräckligt bra förälder för sitt barn. Förälderns förmåga ska inte bedömas utifrån perfektion, utan att vara good enough är tillräckligt för att på ett bra sätt kunna ta hand om sitt barn (Choate & Engstrom 2014). Socialt arbete med barn och familjer innebär alltså att den professionella bland annat ska utreda och bedöma om förälderns förmåga anses kunna nå upp till måttet good enough, och att föräldern på så sätt kan vara en tillräckligt bra förälder åt sitt barn.

Konceptet om den tillräckligt bra föräldern kontra den perfekta föräldern är inte något som enbart existerar i den professionella världen utan finns även i alla föräldrars vardagliga liv. Vi präglas ständigt av pågående diskussioner i olika forum om hur en bra förälder ska vara, vilket många gånger skapar en press på föräldrar att upprätthålla bilden av att vara den perfekta föräldern. Grandelius (1999) menar att frågor som rör uppfostran och barns utveckling många gånger ses som frågor för experter och att många föräldrar upplever det genant att inte veta allt om förhållandet till sitt barn. Vidare menar han att samhället har skapat en vilsenhet som bidrar till föräldrars förvirring och känsla av misslyckande. Föräldrar känner sig ibland otillräckliga och osäkra på om de ger sitt barn

tillräckligt, och anklagar ofta sig själva för att inte vara just perfekta. En förälder behöver inte vara perfekt för att vara tillräcklig för sitt barn, utan måste resonera sig fram till vad som rimligtvis kan krävas av en förälder (Grandelius 1999). Föräldrarollen kommer med ett stort ansvar, och dessutom många gånger med en press att leva upp till och möta samhälleliga och kulturella förväntningar på att vara perfekt i sin roll. Bilden av den perfekta föräldern tycks vara ouppnåelig då

ingen förälder ständigt kan förväntas vara perfekt och inte göra misstag. Att vara good enough som förälder kan anses vara perfekt nog (Sporek 2014). Men vad innebär det egentligen att vara en good enough förälder?

1.1 Problemformulering

Begreppet good enough används inom socialt arbete med barn och familjer, med syftet att den professionella ska utreda och bedöma om förälderns förmåga anses kunna nå upp till det här måttet av just tillräckligt bra. Vad anser professionella utredare och behandlare inom området barn och familj att det innebär att vara just en good enough förälder, och hur gör de bedömningar om föräldraförmågan baserat på detta?

1.2 Syfte

Syftet med studien är att studera hur professionella inom utredning och

behandling av familjer upplever att det innebär att vara en good enough förälder, samt hur de gör bedömningar om föräldraförmågan baserat på detta.

1.3 Frågeställningar

· Vad upplever professionella att det innebär att vara en good enough förälder?

· Hur gör professionella bedömningen om föräldraförmågan är tillräckligt bra eller bristande?

2. KUNSKAPSLÄGET

I det här kapitlet kommer vi presentera forskning och kunskap som är relevant för de frågeställningar vi vill besvara i den här studien. Vi kommer här närmare beskriva var begreppet good enough kommer ifrån och dess ursprungliga innebörd. Vi kommer även beskriva en del av de riktlinjer som finns när föräldraförmågan ska bedömas av en professionell, samt den kunskap och

juridiska utgångspunkter som används för att avgöra om ett barn far illa. För att ta fram den litteratur vi refererar till i detta kapitel har vi använt oss av Malmö universitets databaser där vi använt oss av sökfraser så som “good enough parenting”, “bedömning föräldraförmåga” samt “barnavårdsutredningar”.

Sökningarna resulterade i artiklar samt tips på relevant litteratur inom det område vi vill undersöka.

2.1 Begreppet Good Enough

Begreppet good enough myntades av den engelska barnläkaren Donald W.

Winnicott redan under 50-talet, där han beskriver att en förälder inte behöver vara perfekt, utan enbart tillräckligt bra (Winnicott 1983). Winnicott menade att en förälder och dennes förmåga att ta hand om sitt barn inte ska bedömas med perfektionism som bas, eftersom det är omöjligt att nå upp till måttet “perfekt förälder”. Att vara good enough är tillräckligt för att på ett bra sätt ta hand om och uppfostra sitt barn (Choate & Engstrom 2014).

Winnicotts (1983) beskrivning av en tillräckligt bra förälder utgår främst från moderskapet, där den nyblivna moderns kärlek till sitt barn är tillräckligt för att barnet ska utvecklas. Han menar att för att barn ska utvecklas till friska och självständiga individer krävs det att barnet får en bra start i livet, och denna goda start försäkras genom bandet mellan barnet och modern. Vidare menar han att det inte behöver vara särskilt svårt och att man som moder inte behöver vara särskilt intelligent för att hjälpa sitt barn att utvecklas gynnsamt, utan allt som krävs är att älska sitt barn och vara tillgiven sitt barn. Barn utvecklas personligt och

känslomässigt, och denna utveckling kan alltså bara äga rum under vissa

förhållanden mellan barnet och modern. Winnicott menar att dessa förhållanden inte behöver vara perfekta, utan enbart just good enough för att barnet ska

utvecklas väl. Han beskriver vidare att mammor inte behöver vara experter på att ta hand om sina barn, utan enbart “normalt bra” på det. Modern bör alltså inte sträva efter perfektion i sitt föräldraskap, och bör heller inte bli upprörd över misstag hon gör i sin roll som förälder, då en förälder aldrig kan vara perfekt. Misstagen ska istället ses som en lärdom om att göra annorlunda nästa gång (Winnicott 1983). En good enough förälder kan göra misstag, så länge föräldern sedan kan reparera effekterna av misstaget och gå vidare från det (Choate & Engstrom 2014).

Winnicott (1983) menar vidare att det inte finns någon kortfattad sammanfattning av vad ett barns behov är eller hur en förälder ska tillgodose dessa behov, därför kan man heller inte förvänta sig en detaljerad enighet när detta ska beskrivas. Det finns däremot en allmänt accepterad uppfattning om vad ett föräldraskap är, och denna uppfattningen innefattar inga perfekta föräldrar, utan föräldrar som bara älskar och är tillgivna sina barn. Att som förälder lära känna sitt barn som person menar Winnicott är något av det viktigaste en förälder bör göra för sitt barn för att utveckla en god kontakt. Anledningen är att du som förälder ska lära känna barnet både när det är belåtet och missnöjt, för att på så sätt lära dig om barnet mår bra

eller behöver hjälp. Om du som förälder inte vet vad barnet behöver eller vad barnet sänder ut för signaler, kan du heller inte hjälpa barnet när det behövs. En moder lär sig väldigt snabbt att anpassa sitt eget beteende utifrån sitt barns behov. Det är just på grund av sin kärlek till sitt barn som hon kan bli expert på att anpassa sig efter sitt barns behov, vilket gör att modern själv är den som bäst vet vad hon ska göra för att hjälpa sitt barn. Sammanfattningsvis menar alltså Winnicott att det är en förälders kärlek och tillgivenhet till sitt barn, snarare än någon medveten kunskap, som gör föräldern till just good enough (Winnicott 1983).

Föräldrarollen innebär ett stort ansvar, och många gånger kämpar föräldrar med att leva upp till sociala och kulturella förväntningar på denna rollen (Spoerk 2014). Många föräldrar känner en press att leva upp till bilden av den perfekta föräldern. En perfekt förälder kan ses som en social konstruktion som samhället har skapat, vilket skapar förvirring hos föräldern då det är ett ouppnåeligt krav. En förälder kan inte vara perfekt, utan måste resonera sig fram till vad som är rimligt att kräva i rollen som förälder, tillåta sig själv att göra misstag och istället sträva efter att vara tillräckligt bra (Grandelius 1999). Tillräckligt bra, eller good enough, ska däremot inte ses som ett sätt att bortförklara eller acceptera allvarliga brister i ett föräldraskap som är skadligt för barnet, utan istället som en förståelse för att en förälder som inte är perfekt inte behöver vara detsamma som bristande

föräldraförmåga (Taylor m.fl. 2009). Konceptet good enough introducerades först i socialt arbete i England under 80-talet, då i arbetet av Adcock och White (1985) för “the British Agencies for Adoption and Fostering”. Där framgår bland annat att professionella inom socialt arbete som rör adoption, fosterfamiljer och vårdnad ska utreda och bedöma vart gränsen går för när föräldraskapet är oacceptabelt (Adcock & White 1985).

2.2 Utredning och bedömning av föräldraförmågan

Social arbete med barn och deras föräldrar innebär bland annat att den professionella ska utreda och bedöma föräldrarnas förmåga samt om barnens behov tillgodoses. Olika forskare har under en lång tid försökt utveckla

mätverktyg och bedömningsmodeller för att underlätta för den professionella att identifiera olika aspekter av ett “bra” och “dåligt” föräldraskap, med syftet att kunna fastställa vad just ett “good enough” föräldraskap innebär. Föräldrar är sällan perfekta i sina roller, därför behövs verktyg för att fastställa hur en tillräckligt bra förälder bör vara (Taylor m.fl. 2009). Bland forskare och

professionella inom ämnet finns en generell uppfattning om att ett tillräckligt bra föräldraskap ska, förutom den grundläggande fysiska omsorg som alla barn behöver, även innefatta aspekter så som tydlig och konsekvent gränssättning, förutsägbarhet, ovillkorlig kärlek samt att kunna sätta barnets behov framför sina egna. Detta är känslomässiga behov som barn har, och som dessutom måste tillgodoses över en lång tidsaspekt (Hoghughi & Speight 1998). Trots att det finns en generell, gemensam uppfattning av en good enough förälder, tyder forskning hitintills samtidigt på att förmågan att definiera en tillräckligt bra förälder i mer exakta termer är en komplicerad uppgift, som skapar utrymme för vaga och tvetydiga beskrivningar (Taylor m.fl. 2009).

Att observera och utreda föräldrars beteende och besluta om föräldraförmågan är tillräckligt bra eller inte är alltså en central del i socialt arbete med barn, men det verkar råda en viss osäkerhet kring hur den professionella kommer fram till slutsatsen att föräldraförmågan är just good enough eller inte. Studier visar att professionella många gånger utgår från det aktuella fallet när det ska bedömas om förälderns förmåga är tillräckligt bra eller inte. En bedömning om förälderns

förmåga är good enough beslutas då inom det givna fallets ramar och kontext (Kedell 2011). Studier har även gjorts som visar att den professionellas

bedömning riskerar att bli för subjektiv och baseras för mycket på den enskilde professionellas värderingar och personliga åsikter i brist på tydliga mätverktyg för att fastställa en förälders förmåga att vara just good enough (Taylor m.fl 2009). Det argumenteras ofta för ett ökat användande av evidensbaserade metoder inom yrket för att skapa struktur över bedömningar gällande föräldraförmågan

(Woodcock 2003). En stor del av forskning och undersökningar inom ämnet fokuserar nu därför på att utveckla konkreta verktyg för att utvärdera ett föräldraskap, där mycket fokus ligger på att bedöma risker i föräldraförmågan (Taylor m.fl. 2009). Inom socialt arbete med barn och unga i Sverige används bedömningsmetoden BBIC (barns behov i centrum), som beskriver vilka behov barn har samt vilka risker och skydd det går att observera i en förälders beteende. Målet med bedömningsmallen är att skapa en nationellt enhetlig struktur för arbete inom den sociala barn-och ungdomsvården. BBIC har sin utgångspunkt i FN:s barnkonvention samt den svenska socialtjänstlagen (SoL) och syftar till att bland annat stärka barnets delaktighet och inflytande, samt skapa struktur och systematik i arbetet med handläggning, insatser och uppföljning som rör barn och unga (Socialstyrelsen 2018).

Figur: BBIC-triangeln (Socialstyrelsen 2018)

BBIC-triangeln är en modell inom bedömningsmetoden som syftar till att utreda vilka behov ett barn har samt hur dessa tillgodoses, där en del handlar om just föräldraförmågan. Föräldraförmågan delas här in i fyra olika områden, där det sedan beskrivs olika skydd och risker i förälderns förmåga kopplat till de olika områdena Det första området handlar om grundläggande omsorg. Att föräldrarna klarar av att ge barnet en grundläggande omsorg samt anpassa omsorgen till barnets behov under uppväxten är viktigt för barnet. Under detta område ingår även delområdena vardagsrutiner och ansvar. När man bedömer föräldraförmågan är det därför viktigt att titta på hur föräldrarna fungerar i vardagen tillsammans med sitt barn, samt hur de förmår möta barnets behov över tid. I bedömningen tittar man här bland annat på hur föräldern tillgodoser barnets behov av mat och

sömn, förälderns förmåga att upprätthålla fungerande vardagsrutiner samt om föräldern tar känslomässigt och praktiskt ansvar för sitt barn och på så sätt sätter barnets behov framför sina egna (Socialstyrelsen 2018).

Utöver den grundläggande omsorgen behöver barnet stimulans och vägledning. Här tittar man på huruvida föräldern engagerar sig i barnet och ger barnet respons och bekräftelse, samt hur föräldern förmår uppfostra sitt barn och ge barnet vägledning. En annan viktig del av föräldraförmåga handlar om känslomässig tillgänglighet. Värme och lyhördhet gentemot barnet är viktiga föräldraförmågor för att barnet ska utveckla en trygg anknytning. Föräldrar bör kunna ge sitt barn känslomässigt stöd, tillskriva sitt barn positiva förmågor samt kunna tona in barnets känsloläge. Det sista området i BBIC-triangeln gällande föräldraförmåga handlar om säkerhet. Föräldrars förmåga att skydda sitt barn från att utsättas från olika typer av våld, övergrepp och utnyttjande är viktigt för att barnet ska

utvecklas gynnsamt (Socialstyrelsen 2018).

Föräldraförmågan delas alltså in i grundläggande omsorg, stimulans och

vägledning, känslomässig tillgänglighet samt säkerhet. De fyra områden är i sin tur uppdelade i mindre delområden som den professionella ska fokusera på när föräldraförmågan och barnets tillvaro bedöms. Delområdena beskriver vad barnet behöver och hur föräldrar ska göra för att tillgodose behov och därmed hjälpa barnet att utvecklas gynnsamt. Att ha en förälder som kan ge grundläggande omsorg, stimulans och vägledning, känslomässig tillgänglighet och säkerhet är alltså skyddsfaktorer för barnet. Om föräldern istället brister inom något av dessa områden anses det istället som riskfaktorer som kan påverka barnets utveckling negativt (Socialstyrelsen 2018). I Sverige finns alltså en vedertagen arbetsmetod för att utreda och bedöma en förälders förmåga att tillgodose sina barns behov. Hur en förälder bör bete sig för att det ska anses som skyddsfaktorer för barnet finns beskrivet i BBIC.

2.3 Problematik med diffusa och vaga begrepp

Sverige har, utifrån vad som beskrivits ovan, en bedömningsmetod och även lagstiftning för den professionella att följa i arbetet med att utreda och bedöma föräldraförmågan. Definitioner och innebörden av vissa begrepp i både BBIC och lagstiftning kan däremot vara diffusa, vilket gör att det fortfarande skapas

utrymme för vaghet och tvetydighet i riktlinjer som finns till för att skapa struktur och systematik i arbetet med barn och deras föräldrar. I riktlinjer och lagar som rör socialt arbete med barn och familjer förekommer ofta uttryck som “barn som far illa” och “barn i riskzonen” som en referensram för barn i behov av någon form av stöd. Detta kan tolkas som relativt breda målgrupper, och riktlinjerna och lagarna ger sällan en närmare, detaljerad beskrivning av vilka just dessa barn är eller vilket stöd de behöver (Brigid 1999). Enligt socialtjänstlagens femte kapitel står det att samhället har ett särskilt ansvar för barn som far illa och barn som riskerar att utvecklas missgynnsamt. Vad avses egentligen med begreppen “barn som far illa” och “missgynnsam utveckling”? Det finns ingen tydlig vetenskaplig grund som definierar målgruppen “barn som far illa”, och lagstiftning inom området preciserar inte heller vad exakt som anses skada barn eller vad en missgynnsam utveckling är. Professionella måste trots detta göra bedömningen och besluta om en förälder är tillräckligt bra eller om den brister i sitt föräldraskap (Sundell & Egelund 2000).

Svensk lagstiftning som avser att skydda barn som far illa finns till för att skydda barn vars hälsa och utveckling riskerar att skadas på grund av att föräldrarna brister i sin omsorg. Kännetecknande för svensk lagstiftning är att den ger relativt

diffusa formuleringar som öppnar upp för olika tolkningar. För socialarbetare som arbetar med utredning och behandling av föräldrar och familjer innebär detta att lagstiftningen inte ger tillräckligt tydliga formuleringar kring vilka faktorer som är viktiga att uppmärksamma hos föräldern och barnet. Definitioner i

sociallagstiftningen är vaga och allmänna, likaså är många av de begrepp som används i BBIC. Exempelvis står det i socialtjänstlagen, kapitel 5, 1§, 1 punkten att “socialnämnden ska verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden”. Vad “trygga och goda förhållanden” sedan innebär definieras inte. Eftersom lagstiftningen är vag ger den heller ingen entydig vägledning i hur föräldraförmågan och barnets tillvaro ska bedömas, och därmed blir den enskilde socialarbetarens riskbedömning av avgörande betydelse för en

barnavårdsutredning (Sundell & Egelund 2000).

En vag lagstiftning och diffusa begrepp kan alltså innebära problem. Bristen på definition av barn som far illa medför att socialarbetare måste använda kulturellt baserade värderingsgrunder när denne avgör vad som är skadligt för barnet. Att till viss del vara subjektiv i sin bedömning av föräldraförmågan kan därför ses som en oundviklig del i arbetets process (Choate & Engstrom 2014). Det kan därmed bli problematiskt att säga vart gränsen går där föräldraförmågan upplevs som acceptabel och tillräckligt bra, och när den istället är oacceptabel och bristande, vilket är den professionellas huvudsakliga uppgift i processen att bedöma en förälders förmåga (Adcock & White 1985). På den ena sidan finns den perfekta föräldern, där det inte finns några tvivel om att barnet mår bra, och på den andra sidan finns den motsatta extremen; föräldrar som vanvårdar sina barn, förgriper sig på dem etcetera. Här finns istället inga tvivel om att barnet far illa. Mellan dessa två extremer finns en stor gråzon, där det råder stor osäkerhet kring om barnet ska definieras som ett barn som far illa eller inte. Det råder också stor variation i enskilda socialarbetares uppfattningar och tolkningar av vad ett barn som far illa är (Sundell & Egelund 2000). Nedan illustreras problemet med den stora gråzonen och socialarbetares olika tolkningar i bild, där socialarbetare A och socialarbetare B utreder samma barn och dennes föräldrar, men ändå kommer fram till olika bedömningar av vart föräldraförmågan ligger:

Figur: Gråzon (Sundell & Egelund 2000)

Även Choate och Engstrom (2014) beskriver det problematiska med att

bedömningen av en förälders förmåga och barnets välbefinnande kan påverkas av den enskilde socialarbetarens uppfattning. Författarna fokuserar främst på

används som en slags referensram inom utredning och behandling av föräldrar och familjer. En förälder behöver inte vara perfekt för att barnet inte ska fara illa, men bör besitta just good enough föräldrakompetens och förmåga. Vad good enough innebär är diffust, och innebörden av begreppet ligger därför många gånger i den enskilde socialarbetarens uppfattning av vad en tillräckligt bra förälder är, vilket skulle kunna innebära att bedömningen av föräldrar och deras förmåga att ta hand om sina barn kan variera från professionell till professionell. Trots det frekventa arbetet med barn och deras föräldrar och den mängd forskning som finns inom området är konceptet föräldraförmåga, och särskilt tillräckligt bra föräldraförmåga, svårt att definiera (Choate & Engstrom 2014).

Sammanfattningsvis är det alltså fler faktorer än just juridiska och

utbildningsmässiga som utgör grunden för hur en socialarbetare bedömer föräldraförmågan och vilket beslut som tas i en barnavårdsutredning (Sundell & Egelund 2000).

2.4 Föräldraskap som social konstruktion

Det finns alltså en brist på enighet i definitionen av vad som exempelvis är riskfaktorer i ett föräldraskap, vad som anses som skadligt för barnet kontra vad som är fungerande för barnet. Definitionen av en good enough förälder tycks alltså vara något som kan variera. Dessa definitioner kan dessutom variera mellan kulturer, olika länder och olika samhällen. Vissa kulturer eller länder skulle acceptera vissa faktorer i ett föräldraskap, som någon annanstans skulle bedömas som skadligt och som en riskfaktor för barnet (Choate & Engstrom 2014).

Exempelvis anses barnaga vara fel i Sverige idag, både normativt och juridiskt, men så sent som fram till 1979 var barnaga tillåtet i Sverige, och är fortfarande tillåtet i ett flertal länder världen över (Sundell & Egelund 2000).

Det sker alltså kontinuerligt både kulturella och politiska omdefinitioner av vad barn som far illa och bristande föräldraförmåga innebär (Sundell & Egelund 2000). Kunskap och vägledning kring hur kulturbaserade fenomen ska involveras i bedömningen av föräldraförmågan och om barnet far illa är dessutom bristande (Maitra 2005). Hur en förälder förväntas bete sig beror på faktorer som kultur, värderingar och sociala strukturer. Ett föräldraskap kan ses som en social konstruktion. Föräldraskapet blir då en slags psykologisk anordning människan utvecklat för att ta hand om barn. Innebörden av föräldraskap skapas i komplexa, kulturstyrda processer, och är alltså ett socialt och kulturbetingat fenomen. Hur man bör agera som förälder kan därför uppfattas olika beroende på kultur, värderingar och sociala kontexter (Körner 2005).

Att föräldrars beteende kan skilja sig åt beroende på kulturell bakgrund är viktigt att ha i åtanke vid utredning och bedömning av föräldraförmåga. Det finns en risk att missförstå vissa egenskaper i föräldraskapet som en brist i föräldraförmågan, när det istället snarare handlar om kulturella olikheter och olika syner på

barnuppfostran. Att en förälder inte beter sig på så sätt som är normativt för föräldrar i den rådande kulturen behöver inte innebära att det är en risk för barnet, därför är det viktigt att alltid ha kulturella skillnader och sina egna kulturella fördomar i beaktande när det handlar om att bedöma föräldrar från andra kulturer än ens egen (Mairta 2005).

2.5 Sammanfattning

Begreppet good enough myntades alltså redan under 50-talet, med innebörden att en förälders förmåga inte ska bedömas med perfektion som bas då ingen förälder kan nå upp till måttet perfekt förälder, utan behöver enbart vara just good enough. Begreppet introducerades i socialt arbete med barn och familjer under 80-talet,

med syftet att professionella ska ha en måttstock för när föräldraförmågan blir oacceptabel. Forskare har länge försökt utveckla olika mätningsinstrument och bedömningsmodeller för att underlätta för den professionella att identifiera olika aspekter av bra och bristande föräldraförmåga. I Sverige grundar sig utredning och bedömning av föräldraförmågan och barnets behov på BBIC där olika risk- och skyddsfaktorer finns definierade. Professionella inom området i Sverige har både lagar och vedertagna bedömningsmetoder att förhålla sig till och utgå ifrån när det gäller att utreda barns behov och föräldrarnas förmåga. Formuleringar och begrepp som finns i lagstiftningen och bedömningsmetoden uppfattas däremot många gånger som diffusa och vaga, vilket öppnar upp för tolkningar och tvetydighet. På grund av detta kan det därför ses som oundvikligt att den professionella till viss del är subjektiv i arbetets process att bedöma

föräldraförmågan. Uppfattningar av vad en tillräckligt bra föräldraförmåga är dessutom något som varierar mellan olika kulturer och över tid. Innebörden av ett föräldraskap och good enough föräldraförmåga kan alltså ses som något som är konstruerat i komplexa sociala och kulturbetingade processer.

3. TEORI

I följande avsnitt kommer vi beskriva de teoretiska utgångspunkter vi kommer använda oss av i vår studie. Våra teoretiska utgångspunkter kommer ge en djupare förståelse för det datamaterial vi samlat in och analyserat. De teorier vi kommer använda oss av är anknytningsteori och mentaliseringsteori. Vi kommer nedan beskriva vad dessa teorier innebär samt hur de kommer bidra till en djupare förståelse av syftet och resultatet med vår studie.

3.1 Anknytningsteori

Anknytningsteorin är en teori som förklarar varför och hur barn upprättar starka känslomässiga band till sina föräldrar. Alla barn utvecklar någon form av

anknytningsrelation till sina primära omsorgstagare. En god anknytningsrelation kommer gynna barnet i dess utveckling, medan olika former av bristande

anknytningsrelationer kommer vara negativt för barnets mående. Det är beroende på hur föräldern förmår finnas där för sitt barn, ta hand om sitt barn och bete sig tillsammans med sitt barn som avgör kvaliteten på hur anknytningsrelationen kommer se ut (Broberg m.fl. 2006). Med detta i åtanke anser vi att

anknytningsteorin är relevant i koppling till ämnet föräldraförmåga.

Grundaren av anknytningsteorin, John Bowlby, menar att varje människa har ett behov av att skapa starka känslomässiga band till en annan människa. Bowlby menade att anknytningssystemet ursprungliga syfte var att skydda spädbarn från fysiska faror. Teorin har sedan utvecklats till att innefatta mer än bara det fysiska skyddet. Barnets anknytningssystem aktiveras när barnet känner sig rädd eller osäkert. Syftet med anknytningssystemet är att barnet ska känna trygghet. Barnets anknytnigsbeteende ska aktivera omsorsgsystemet hos den vuxna

anknytningspersonen, som ska trösta och skydda barnet, vilket i sin tur stärker anknytningssystemet hos barnet ytterligare (Bowlby 1969).

Ett barn föds ofärdig och hjälplös och är därmed helt beroende av andra

människor för att överleva. Ingen föds med förmågan att kunna reglera sina egna känslor, vilket gör att barnet är beroende av en vuxen anknytningsperson som kan hjälpa barnet med känsloregleringen. För att barnet ska ha större chans att

överleva och utvecklas väl föds det med ett beteendemönster och ett

anknytningssystem med två syften. Dessa är att se till att barnet håller sig nära föräldern samt att aktivera det medfödda omvårdnadssystemet som föräldern har. Detta kan ske på olika sätt, exempelvis charmar barnet föräldern genom att le. Barnet kan även väcka förälderns medlidande genom att gråta eller skrika, samt att barnet kan klänga sig fast vid, krypa eller gå till föräldern. Dessa medfödda anknytningsbeteende som barnet har utlöses när barnet känner en känsla av obehag eller rädsla (Bowlby 1969). Barnet lär sig då att när anknytningspersonen är närvarande kommer barnet få hjälp att reglera sina känslor av obehag och rädsla, och lär sig därmed också att söka sig till sin anknytningsperson när dessa känslor uppstår (Bowlby 1973). När anknytningssystemet aktiveras slår det ut alla andra beteendemönster vilket innebär att förälderns närhet blir viktigare än allting annat (Wallroth 2010).

Barnet kan ha olika personer kring sig, den person som spenderar mest tid med barnet under barnets första månader kallas för den primära anknytningspersonen. Sedan skapar de flesta barn ytterligare några anknytningsrelationer. För att barnet

ska känna sig tryggt och utvecklas väl så räcker det inte att anknytningspersonen endast är fysiskt närvarande, utan anknytningspersonen måste även vara mentalt närvarande och läsa av barnet samt svara på barnets signaler (Wallroth 2010). Den anknytning som barnet utvecklar till sina anknytningspersoner har en stor

betydelse för barnet livet igenom (Broberg m.fl. 2006). Om den primära anknytningspersonen finns där för barnet både fysiskt och mentalt utvecklar barnet en så kallad trygg anknytning till den personen (Wallroth 2010). Det innebär att barnet då kommer att kunna använda denna personen som en “trygg bas” som barnet kan återvända till ifall barnet upplever rädsla eller fara och

anknytningsbeetendet slås ut (Broberg m.fl. 2006; Wallroth 2010). Efter hand som barnet utvecklas lär sig barnet reglera sina känslor, antingen på egen hand eller med hjälp av andra (Wallroth 2010).

Om barnets primära anknytningsperson inte är närvarande vare sig fysiskt eller mentalt kommer barnet istället att utveckla en så kallad otrygg anknytning till den personen. Då en otrygg anknytningsrelation är skadligt för barnet kan det antas att något i förälders förmåga inte har varit tillräckligt bra utan istället bristande, vilket gör anknytningsteorin relevant i frågan om en good enough förälder. Det finns tre olika typer av otrygg anknytning. Den första kallas undvikande anknytning och innebär att barnet har en fysisk och känslomässig distans till

anknytningspersonen. Barnet har lärt sig att dämpa sitt anknytningsbeteende och därmed dölja sina känslor. Detta eftersom när barnet har visat sina känslomässiga behov har anknytningspersonen ständigt avvisat barnet. Barnet anpassar då sitt beteende till anknytningspersonen för att inte utlösa ett avvisande och hoppas då kunna få den närhet som barnet vill och behöver ha (Wallroth 2010).

Den andra typen av otrygg anknytning kallas för ambivalent anknytning. Den innebär att barnet konstant är upptagen av anknytningspersonen och förstärker anknytningsbeteendet så mycket det går. Detta eftersom barnet har lärt sig att anknytningspersonen är oförutsägbar och mer upptagen av sina egna behov än barnets. Barnet anpassar sig då genom att växla mellan att vara klängig och högljutt avståndstagande i en förhoppning om att anknytningspersonen ska bli medvetande om sitt barns existens (Wallroth 2010).

Den sista och allvarligaste formen av otrygg anknytning kallas för desorganiserad anknytning. Den typen av anknytning förekommer ofta när barnet antingen har blivit vanvårdat eller utsatt för någon typ av övergrepp av anknytningspersonen, vilket i sin tur leder till att barnet blir rädd för anknytningspersonen. Den

desorganiserade anknytningen kan även förekomma ifall anknytningspersonen ständigt gör feltolkningar av barnets signaler och reagerar med ilska eller rädsla när barnet exempelvis skriker eller gråter. Det som då händer när barnets anknytningssystem aktiveras är att barnet slits mellan en impuls att fly från anknytningspersonen och en impuls att söka skydd hos den (Wallroth 2010). Faktorer i förälderns beteende som kan bidra till att barnet utvecklar någon utav de otrygga typerna av anknytningsrelationer kan alltså vara oförutsägbarhet, att prioritera sina egna behov framför barnets och att ständigt feltolka de signaler barnet sänder ut. Om dessa typer av beteenden finns hos en förälder, kan vi anta att denne inte når upp till måttet good enough.

Anknytningsbeteendet är något som vi har med oss hela livet även om det inte aktiveras lika lätt hos vuxna som hos barn, vilket är en av anledningarna till att bedömning av föräldraskap och föräldraförmåga bör innefatta

anknytningsteorin. Som barn skapar vi så kallade inre arbetsmodeller över hur samvaron med andra människor brukar se ut samt hur vi ska bete oss för att få närhet. De inre arbetsmodeller som skapas ger alltså individen en bild av hur relationer med andra människor bör se ut. De inre arbetsmodellerna finns i vårt icke-medvetna; de styr oss utan att vi är medvetna om det. Eftersom de inre arbetsmodellerna består av omedvetna processer är de därför även svåra att förändra (Bowlby 1973). I de inre arbetsmodellerna grundläggs även barnets egen framtida föräldraroll. Det finns därför ofta ett samband mellan förälderns inre arbetsmodeller och dess egna upplevelser av avknytning från sin barndom till hur anknytningen till dess barn blir (Killén 2008). Det går därför att konstatera att det anknytningsmönster som skapas under de första månaderna i livet troligtvis följer människan genom resten av livet. För att ett barn ska må bra och utvecklas gynnsamt krävs alltså att en trygg anknytningsrelation utvecklas, vilket ställer vissa krav på föräldraförmågan. Som beskrivit ovan innebär en stor del av anknytningsteorin lyhördhet. För att utveckla en trygg anknytningsstil behöver föräldern därför ha förmågan att kunna uppfatta och tolka barnets

anknytnigssignaler och svara på dessa på ett adekvat sätt (Killén 2008). Med hjälp av anknytningsteorin kan vi konstatera att en central del av

föräldraförmågan innebär att ha ett omsorgssystem och inre arbetsmodeller som gör att barnet kan utveckla en trygg anknytningsstil. I familjer där barn istället utvecklat en otrygg anknytning kan det antas att något i föräldraförmågan har brustit, vilket lett till att barnet inte kunnat skapa en trygg anknytning.

3.2 Mentaliseringstori

Mentalisering är både ett psykologiskt begrepp och en teori som framtagits av bland annat den engelska psykiatrikern Peter Fonagy. Fonagy beskriver mentalisering som “holding mind in mind”, det vill säga att ha medvetandet i medvetandet. Mentalisering handlar om att försöka förstå vad andra människor känner och tänker. Mentaliseringsteorin handlar alltså om att försöka förstå andra, men även sig själv, utifrån mentala tillstånd som tankar, känslor, impulser och önskningar (Allison & Fonagy 2012). Alla människor uppfattar verkligheten på olika sätt eftersom alla har olika erfarenheter, kunskaper och intressen. För att kunna föreställa sig hur en annan människa tänker, känner och varför hen gör som hen gör behöver man kliva ut ur sig själv och ställa sig i den andra personens skor. När man mentaliserar kring en annan människa så använder man sig av sina egna erfarenheter och referenser, vilket kan ge en förståelse för hur den andra personen uppfattar verkligheten. Mentaliseringsförmågan har en avgörande betydelse för välbefinnandet, och även för hur relationer fungerar (Wallroth 2010).

Fonagy menar att det finns ett starkt samband mellan förmågan att mentalisera och utvecklingen av en trygg anknytningsrelation. Mentalisering och trygg anknytning hänger alltså ihop och är i viss mån även beroende av varandra (Allison & Fonagy 2012). Barnets mentaliseringsförmåga är en av de kompetenser som utvecklas i samspel med barnets anknytningspersoner, framförallt den primära anknytningspersonen. Ju tryggare relationerna är, desto bättre utvecklas kompetenserna. Det som främst skapar den trygga anknytningen är anknytningspersonens förmåga att mentalisera kring barnet (Wallroth 2010). Barn till föräldrar med god mentaliseringsförmåga har oftast visat sig få en trygg anknytning, medan barn till föräldrar med en sämre mentaliseringsförmåga oftare får en typ av otrygg anknytning. Detta visar tydligt på hur betydelsefull

anknytningspersonens mentaliseringsförmåga är för hur barnet själv ska lära sig mentalisera men även utvecklas så bra som möjligt inom andra områden

(Wallroth 2010). Liksom anknytning är mentalisering alltså relevant i koppling till föräldraförmåga. Föräldern måste ha förmågan att mentalisera kring sitt barn för att kunna förstå sitt barns känslor och behov, och på så sätt kunna skapa en trygg anknytningsrelation.

Projektiv identifikation, som är en form av kommunikation mellan individer, är en del av såväl mentaliseringsteorin som anknytningsteorin. Projektiv identifikation sker när en individ (sändaren) sänder iväg (projicerar) emotioner

(känslor/föreställningar) som en annan individ (mottagaren) uppfattar och reagerar på. Mottagaren av emotionen sänder sedan tillbaka reaktionen som ett

svarsmeddelande till sändaren. Kommunikationen kan ske på olika sätt samtidigt, via tal, tecken och kroppsspråk, samt att den kan ske medvetet eller omedvetet. Projektiv identifikation är känsligt för störningar som kan uppstå ifall någon feltolkar eller negligerar ett meddelande. Projektiv identifikation är vårt första språk, vilket innebär att det är ett språk som spädbarn använder sig av genom att sända iväg emotionsfyllda budskap, exempelvis genom att gråta, jollra, med en blick eller med tystnad. Mottagaren noterar budskapet, några tolkas bara och några medför en åtgärd. Oavsett så får barnet tillbaka någon form av reaktion från mottagaren som barnet i sin tur tolkar och reagerar på. Barnet projicerar alltså sitt meddelande som mottagaren uppfattar, tolkar och reagerar på så att barnet får sin önskan tillgodosedd. Det som också händer är att barnet får en bekräftelse på att barnet blir sett och förstått utefter mottagarens agerande (Körner 2005).

Om mottagaren feltolkar eller negligerar de behov som ligger bakom barnets ivägsända budskap kan detta skapa problem. Då får barnet en svarsreaktion av mottagaren som skapar känslan av att inte vara sedd och respekterad, vilket leder till att en frustration skapas. Mottagaren kan göra vissa missar i

kommunikationen, men om det blir allt mer systematiskt att mottagaren feltolkar eller negligerar barnets utsända signaler, blir barnet kvar med känslorna inom sig istället. Om barnets ivägsända känslor inte tas emot av mottagaren skapas en känsla av osäkerhet och frustration hos barnet eftersom barnet känner sig osedd och missförstådd. Barnet blir heller inte stöttad i att skapa en relevant bild av verkligheten eller att lära sig hantera sina känslor, vilket leder till en försvårad utveckling för barnet. Föräldern kan alltså bekräfta eller avvisa de emotioner som barnet sänder ut, vilket leder till att barnet antingen får sina känslor härbärgerade eller ignorerade. Att kunna ta emot och härbärgera barnets emotionella budskap är oerhört viktigt, då det handlar om att svara på barnets anknytningssignaler och hjälpa barnet att utveckla en trygg anknytning (Körner 2005).

Förälderns mentaliseringsförmåga samt hur den projektiva identifikationen ser ut mellan barnet och föräldern är alltså av vikt för att utveckla en trygg anknytning. Utifrån mentaliseringsteorin blir det tydligt att för att barnet ska må bra och kunna utveckla en trygg anknytning, bör föräldern ha en god mentaliseringsförmåga och därmed en god förmåga att uppfatta och svara på barnets signaler på ett adekvat sätt. Mentaliseringsteorin och kommunikation i form av projektiv identifikation visar på vikten av att en förälder har förmågan att kunna sätta sig i hur barnet känner sig och svara på barnets känsloförmedlingar, vilket gör att det är en relevant teori i frågan av vad en förälder behöver göra för att anses vara good enough. Barn har behov av en viss grundläggande fysisk omsorg. När dessa fysiska behov är tillgodosedda behövs egentligen bara en sak till; föräldrar med

förmågan att läsa av sitt barns signaler, så att föräldern på så sätt kan reagera adekvat på barnets anknytningssignaler. Förälderns omsorg behöver alltså matcha barnets behov av att bli psykiskt hållen, vilket kräver att föräldern kan mentalisera kring barnets känslor, behov och tankar (Körner 2005).

4. METOD

I detta kapitel beskrivs studiens genomförande. Inledningsvis beskrivs urvalet av informanter, och därefter hur intervjuer genomförts. Sedan framgår hur insamlad data analyserats, och avslutningsvis studiens forskningsetiska överväganden och hur arbetsfördelningen gjorts.

4.1 Urval

I denna studie har vi använt oss av ett målstyrt urval (Bryman 2008). Det innebär att de informanter vi intervjuat har yrken som är relevanta för vårt valda ämne och med en direkt koppling till de forskningsfrågor vi vill besvara. Studien syftar till att ta reda på vad professionella inom utredning och behandling upplever att good enough föräldraförmåga är samt hur professionella gör bedömningen om

föräldraförmågan är just tillräckligt bra eller bristande. För att få svar på dessa frågor önskade vi samla empiri från professionella inom området socialt arbete med barn och familjer, där fokus ligger på just föräldraförmåga. Vi anser att det urval vi använt oss av är den population som besitter mest kunskap om det ämne vi vill fördjupa oss i då denna populations yrke är just att utreda och bedöma hur en förälders förmåga ser ut.

Vi önskade intervjua informanter med olika arbetsuppgifter för att få en bredare empiri med olika perspektiv. Våra informanter har yrken såsom familjeutredare, familjebehandlare samt socialsekreterare inom området barn och familj med fokus på att utreda och bedöma föräldraförmåga. Vi sökte kontaktuppgifter till

socialtjänstens enheter för barn och familj, samt ett antal institutioner som arbetar med både utredning och behandling av familjer. Vi sökte främst efter

yrkesverksamma inom vårt geografiska läge, men även i närliggande kommuner samt närliggande landskap. Organisationerna kontaktades via mail med förfrågan att delta i en intervju.

Hur omfattande urvalet bör vara, vilket i detta fall innebär hur många som bör intervjuas, relateras till frågan om så kallad “mättnad” på den insamlade empirin. Den totala kvalitén på den empiri vi får fram genom våra intervjuer avgör alltså hur stort urvalet bör vara (Aspers 2011). Vi önskade genomföra 6–8 intervjuer, då vi tänkte att det antalet skulle medföra mättnad på vår insamlade empiri. Vi skickade ut en förfrågan till fler eventuella informanter än vad vi behövde till vår studie då vi räknade med ett bortfall. Totalt skickades 14 förfrågningar ut, varav 8 tackade nej till deltagande på grund av tidsbrist. Vi har alltså genomfört 6

intervjuer med yrkesverksamma. Antalet informanter vi använt oss av i denna studie är relativt få vilket innebär att de svar vi får inte behöver gälla för yrkesgruppen i helhet. Däremot har vi informanter med något skilda

arbetsuppgifter, från olika verksamheter i olika geografiska lägen, vilket innebär att vårt resultat ändå har en viss bredd med olika perspektiv.

4.2 Datainsamling

För att uppnå vårt syfte och besvara våra frågeställningar har vi använt oss utav kvalitativa metoder, då de anses fungera bäst för att undersöka människors erfarenheter, tankar och åsikter (Aspers 2011). Med kvalitativ metod närmar vi oss som forskare ett visst fenomen, i detta fall professionellas upplevelser av vad good enough föräldraförmåga är, som vi ifrågasätter för att försöka förstå det bättre.

Det empiriska materialet är insamlat genom semistrukturerade intervjuer. Denna form av datainsamling innebär att vi som forskare har ett antal förutbestämda frågor och teman som vi utgår ifrån, men frågorna är relativt öppna och öppnar upp för flera olika svarsalternativ samt ger oss möjlighet att följa upp de svar våra informanter ger oss. Detta skapar utrymme för en dialog mellan oss som forskare och intervjuperson, vilket bidrar till att vi lättare kan få svar på vad informanten har för erfarenheter och tankar kring just det vi vill undersöka (Aspers 2011). Vi har använt oss av en intervjuguide (bilaga 1) med de frågor vi ville utgå ifrån. Frågorna är relativt generella och öppna, vilket gör att intervjun kan röra sig i olika riktningar beroende på vad informanten svarar. I den semistrukturerade intervjun är intresset riktat mot informantens egna uppfattningar och synvinklar, då informanten själv får möjlighet att lyfta det som hen tycker är relevant kopplat till våra frågor (Bryman 2008). Trots att den semistrukturerade intervjun är relativt öppen finns ändå risken att forskaren styr intervjun för mycket utifrån vilka svar denne vill ha baserat på de teorier och förkunskap hen utgår ifrån, vilket kan leda till att informanten inte ges så mycket utrymme för att lyfta andra

perspektiv. Forskaren kan alltså med sin närvaro och sitt sätt att ställa frågor påverka vilka svar som framkommer i intervjuerna (Aspers 2011). För att undvika att vi som forskare styr intervjun för mycket har vi under intervjuernas gång börjat med att ställa en av våra förutbestämda frågor. Vi har sedan varit lyhörda på och ställt följdfrågor på vad intervjupersonen svarat. När vi sedan känt att

intervjupersonen har berättat färdigt har vi kunnat ställa ytterligare en av våra förutbestämda frågor. Detta sätt har skapat ett utrymme för intervjupersonen att dra intervjun åt det håll som intervjupersonen har velat och vi har varit öppna och lyhörda för detta, samtidigt som vi har kunnat ställa förutbestämda frågor för att kunna hålla oss till vårt syfte och få våra frågeställningar besvarade.

4.3 Dataanalys

I resultatdelen av vår studie har vi gjort en tematisk innehållsanalys av de intervjuer vi genomfört. Efter att empirin samlats in i form av intervjuer har materialet transkriberats, vilket innebär att överföra det från tal till skrift för att ge oss en bättre förutsättning att bearbeta och analysera den insamlade datan

(Johansson 2005). Vi har sedan tematiskt analyserat det transkriberade materialet, där vi sökt efter återkommande teman i det våra informanter berättat. Detta har sedan delats in i teman och underteman kopplade till våra teoretiska

utgångspunkter (Bryman 2008). Det transkriberade materialet har lästs igenom i sin helhet ett flertal gånger. I det skriftliga materialet har vi sedan markerat olika teman och ämnen som informanterna lyft och som antingen återkommer i

samtliga intervjuer eller som sticker ut, och som dessutom kan kopplas till våra teoretiska utgångspunkter. De markerade styckena i vårt transkriberade material har sedan resulterat i rubriker och underrubriker i resultat- och analysdelen som står för de teman och underteman vår dataanalys resulterade i. Materialet har alltså analyserats i olika delar där vi valt ut de delar och teman vi ansett vara relevanta för att uppfylla studiens syfte. Det resultat som presenteras är alltså en sammanfattning av kärnan och de återkommande teman som framkommer i våra intervjuer (Johansson 2005).

4.4 Forskningsetik

En del av forskningsetiken handlar om hur personer som medverkar i forskningen i form av informanter bör behandlas. Informanter ska skyddas från eventuella skador och kränkningar, vilket medför ett antal krav som vi som forskare måste uppfylla när vi använder oss av intervjupersoner för att samla empiri

(Vetenskapsrådet 2017). Nedan följer en beskrivning av vad dessa krav innebär, samt hur de uppfylls i den här studien.

4.4.1 Informationskrav

Informationskravet innebär att forskare måste informera om vilken verksamhet denne kommer ifrån, syftet med undersökningen samt hur undersökningen ska genomföras. Informanter ska informeras om att deltagandet är frivilligt och att det när som helst kan avbrytas. Forskare ska dessutom informera om hur och var resultatet kommer att publiceras. (Vetenskapsrådet 2017). I denna studie har vi skickat ut ett informationsbrev (bilaga 2) till de personer vi frågat om deltagande i undersökningen, där syftet med vår studie samt att deltagandet är frivilligt

framkommer.

4.4.2 Samtyckeskrav

Samtyckeskravet innebär att den som medverkar i en undersökning själv har rätten att bestämma om, hur länge och under vilka villkor denne vill medverka. Detta ska tydligt framföras till informanter (Vetenskapsrådet 2017). I den här studien har vi tydligt meddelat våra informanter om samtyckeskravet innan intervjun. Informanterna meddelades, både skriftligt och muntligt, att deras deltagande är frivilligt och att de när som helst, utan motivering, kan avbryta sitt deltagande. Innan genomförandet av intervjun fick informanten skriva under en samtyckesblankett.

4.4.3 Konfidentialitetskrav

Konfidentialitetskravet innebär att de som medverkar i en studie ska försäkras största möjliga anonymitet. Informanten och dess organisationstillhörighet ska alltså anonymiseras (Vetenskapsrådet 2017). I vår studie använder vi därför fingerade namn på våra informanter, och vi avslöjar heller inte informantens arbetsplats.

4.4.4 Nyttjandekrav

Nyttjandekravet innebär att de uppgifter som samlas in från informanter enbart får användas till den aktuella studien. Uppgifter som samlats in får alltså inte lämnas ut i andra sammanhang eller ingå i andra forskningsprojekt (Vetenskapsrådet 2017). Den empiri vi samlat in från våra informanter i den här studien har enbart använts till just det här examensarbetet. Informanterna har försäkrats om att den information de lämnar enbart kommer användas i denna studie, och att studien kan komma att publiceras.

4.5 Arbetsfördelning

Efter att gemensamt ha formulerat en inledning, problemformulering, ett syfte och frågeställningar delade vi upp skrivandet där vi haft huvudansvar för olika delar av kapitel. Vi har båda varit författare i samtliga kapitel i studien, men delat upp författandet av innehållet för underrubrikerna i varje kapitel. Vi har sökt litteratur och artiklar på olika håll och läst in oss på det vi ville använda oss av i de delar vi haft olika huvudansvar för. Vi har använt oss av webbaserade dokument som vi kan dela med varandra och skriva samtidigt i. Efteråt har vi läst igenom varandras

texter och sedan gått igenom dem tillsammans, och då tagit bort, ändrat eller lagt till. På så sätt har vi båda varit delaktiga i de avsnitt den andra har skrivit.

Intervjuerna har vi genomfört tillsammans, och sedan transkriberat hälften var av dem för att sedan tillsammans analysera materialet. Vidare har vi gemensamt tagit ut huvudteman och underteman från det analyserade materialet som vi sedan gemensamt har skrivit om i vår resultat -och analysdel.

5. RESULTAT OCH ANALYS

I följande kapitel kommer vi att redogöra och analysera det material vi samlat in genom våra intervjuer, med utgångspunkt får de teorier vi valt att använda samt den kunskap och forskning som presenteras i kapitlet “Kunskapsläget”. Vårt resultat är en sammanställning av det som framkommit i intervjuer med sex yrkesverksamma inom socialt arbete med barn och familjer; Diana Sandra, Eva, Viktoria, Elin och Amanda. Nedan visas en tabell över de teman som kommer presenteras i resultatet.

Huvudtema Underteman

Barnets behov och good enough Barnets ålder och utveckling Barn med särskilda behov

Bedömningen av barnets behov och föräldraförmågan

Känslomässig tillgänglighet Anknytning

Förmågan att mentalisera Olika uppfattningar av good enough Orsaker till olika uppfattningar

Skillnader på mamma och pappa Kompensationer för bristande

föräldraförmåga

5.1 Barnets behov och good enough

Utifrån våra intervjuer framkommer det att det är det specifika barnet och dennes behov som avgör hur föräldern måste vara och bete sig för att anses vara good enough för just det barnet. Våra informanter beskriver att det är barnet och dennes behov som avgör vad som är good enough. Våra informanter bekräftar det vi tidigare beskrivit i denna studie, att begreppet good enough är något som arbetas mycket med, men att innebörden av begreppet är diffust, och att det är svårt att på ett enkelt och kortfattat sätt beskriva vad good enough föräldraförmåga är.

Informanterna berättar att en förälders förmåga att vara good enough utgår från vad barnet behöver och hur föräldern kan tillgodose just detta barns behov. På frågan om vad good enough föräldraförmåga innebär svarar Sandra är det är svårt att säga exakt vad det är och att de först behöver titta på vad barnet behöver och om föräldern kan ge detta till barnet:

Good enough är ju ett begrepp som är ganska brett, det är ganska svårt att säga exakt vad det är. Vi försöker hela tiden rama in det och, ja men hitta liksom vad är good enough. Så vi tittar på varje barns behov helt enkelt.

Även Diana betonar att det är barnets behov som är det centrala och beskriver att det är det specifika barnets behov som lägger ribban för vart föräldraförmågan måste ligga för att anses vara good enough:

Det är ju just barnets behov som är det centrala, och det är det som ska vara vårt ständiga fokus [...] Så det är barnets behov som bestämmer vart föräldraförmågan måste ligga.

Även Elin betonar att det är barnets behov som är det centrala för vad en good enough föräldraförmåga är, och beskriver det såhär:

Det är helt och hållet beroende på vilket barn man har [...] först behöver man ta reda på vad som är barnets behov, inte förrän då kan man säga om föräldraskapet svarar upp till barnets behov eller inte.

Viktoria uttrycker att det inte finns någon specifik mall för en good enough förälder, utan att det kan variera utefter barnets behov. Hon menar att good enough är ett svårt begrepp att förklara, och att begreppet måste sättas i förhållande till vad barnet behöver:

Jag tror att det är svårt att sätta upp någon typ av mall eller en checklista för vad good enough är. Men ja, det är ändå vissa saker man måste klara av, att kunna se vad barnen behöver, måste kunna tänka sig in i vad barn behöver.

Utifrån det våra informanter berättar kan vi konstatera att det är barnets behov som avgör vad good enough är; det specifika barnet lägger ribban för vart förälderns förmåga måste ligga för att anses vara good enough. Begreppet good enough upplevs vara brett och svårt att exakt förklara vad det innebär. Taylor m.fl. (2009) beskriver att det tycks finnas en viss generell, gemensam uppfattning om vad en good enough förälder är, men att det är en komplicerad uppgift att i mer exakta termer definiera en good enough förälder. Detta framkommer även i det våra informanter berättar, då de upplever att begreppet är svårt att exakt definiera, men tycks ändå ha en hyfsat generell och gemensam uppfattning om vad det innebär. Som Viktoria berättar ovan finns det ingen checklista som föräldern måste bocka av för att anses vara good enough, utan förälderns förmåga måste sättas i förhållande till barnets behov. Utifrån det våra informanter berättar kan vi konstatera att det inte finns en entydig beskrivning eller mall för en good enough förälder, utan innebörden av good enough föräldraförmåga kan variera utefter vad det specifika barnet har för behov och hur föräldern förmår tillgodose just detta barns behov. Detta innebär att good enough måste sättas i förhållande till vilka behov det specifika barnet har och hur den specifika föräldern förmår tillgodose dessa behov, vilket är relaterbart till det Kedell (2011) skriver om att en

bedömning om en förälders förmåga når upp till måttet good enough eller inte många gånger måste beslutas inom det givna fallets ramar och kontext. Att utgå från barnets behov och låta det vara i fokus, som våra informanter berättar att de gör, rimmar väl med den mall som socialarbetare inom området förväntas följa, och vars namn är just “barns behov i centrum” (Socialstyrelsen 2018).

5.1.1 Barnets ålder och utveckling

Utifrån våra intervjuer har vi kunnat konstatera att det är barnets behov som lägger ribban för vart föräldraförmågan ska ligga för att anses vara good enough. Informanterna berättar dessutom att ribban för vart good enough föräldraförmåga ligger kan förändras i samband med barnets ålder och utveckling. Diana uttrycker det så här:

Barnets ålder kan spela roll för vad good enough är. Förälderns förmåga kan vara good enough när barnet är bebis men

kommer föräldern vara good enough när barnet blir äldre? Ribban höjs eftersom barnets behov ökar, behoven ökar med barnets ålder.

Diana berättar vidare om att bedömningen görs att föräldern är good enough när barnet exempelvis är 2 år gammalt, är det inte en garanti att föräldern kommer fortsätta vara good enough när barnet exempelvis är 5 år gammalt. För att föräldraförmågan ska fortsätta vara good enough behöver förälder anpassa sig efter de behov som kommer med barnets ålder. Diana uttrycker det så här:

Vad händer om 4 månader, eller om 2 år? Fixar föräldrarna det lika bra då? Just för att behoven ökar ju. Då kommer ju plötsligt en annan sorts stimulans in exempelvis, och andra rutiner. Så man får hela tiden tänka framåt lite, att barnets behov kommer förändras och föräldern måste hänga med i det.

Sandra håller med om att barnets ålder påverkar vart föräldraförmågan måste ligga för att anses vara good enough, och menar att föräldern måste vara flexibel och kunna anpassa sig och förändra sitt föräldrabeteende i takt med barnets ålder:

Barnet har ju olika behov i olika åldrar, de utvecklas ju hela tiden. Som förälder måste du kunna hänga med i det, och du måste också kunna tänka ut olika strategier och kunna anpassa dig utifrån situation och specifikt barn. Så förändringspotential är ju jätteviktigt som förälder.

Sandra berättar vidare att det i vissa fall kan vara så att förälderns förmåga

bedöms vara good enough just nu, men att det finns en tidsaspekt att tänka på och att det många gånger kan finnas en oro över att föräldraförmågan inte kommer vara good enough längre fram:

Det finns ju alltid en tidsaspekt att ta hänsyn till. Har du en förälder med till exempel en kognitiv nivå på 6 år så kanske du klarar av ett mindre barn, men när barnet växer om föräldern så går det ju inte längre. Så kan det ju vara.

Även Amanda håller med om att innebörden av vad good enough är har att göra med barnets ålder. När hon ska beskriva vad good enough innebär berättar hon följande:

Det varierar ju väldigt mycket på ålder också, mellan ungdomar och barn till exempel. Man ser ju att ju äldre barnet blir, så kan good enough innebära en helt annan sak än vad det gjorde innan.

Vi har konstaterat att förälderns förmåga att vara good enough utgår från vilka behov barnet har och hur föräldern tillgodoser just dessa behov. Våra informanter berättar att ett barns behov förändras i förhållande till barnets ålder, och därför behöver även förälderns förmåga att vara good enough sättas i förhållande till vilka behov barnet har i olika åldrar. Hoghughi och Speight (1998) menar att förmågan att tillgodose sitt barns behov måste innehålla en tidsaspekt, vilket även bekräftas av det våra informanter berättar. Som förälder måste du därför vara flexibel och kunna anpassa dig efter ditt barns utveckling, då ribban för var good enough föräldraförmåga ska ligga förändras i takt med att barnet bli äldre.

5.1.2 Barn med särskilda behov

Det är som tidigare konstaterat barnets specifika behov och hur dessa tillgodoses som avgör om föräldern är good enough eller inte. Ovan har vi redogjort för hur barnets ålder påverkar vilka behov som finns, som i sin tur påverkar vad föräldern måste göra för att anses vara good enough. Olika krav ställs alltså på olika

föräldrar beroende på vad just deras barn behöver. Viktoria berättar att det finns flera faktorer som kan påverka vilka krav en förälder måste leva upp till för att anses vara good enough:

Det kan spela roll om det finns några diagnoser kanske, barnet egna egenskaper, temperament [...] man behöver kika på varje barn för att komma fram till någon typ av mättnad i

föräldraförmågan där det blir tillräckligt bra.

Sandra berättar att hon i sitt arbete många gånger möter barn med olika diagnoser som gör att föräldrarna har vissa mått att nå upp till för att anses vara good enough, som andra föräldrar kanske inte har. Ett barn med en viss diagnos eller med vissa svårigheter har också särskilda behov, och ställer då också särskilda krav på sina föräldrar. Sandra berättar:

Vi har haft många barn som har haft kognitiva svårigheter till exempel, där ställs det ju vissa krav på föräldern som andra föräldrar inte har, och tvärtom. Sen har vi ju barn som är utåtagerande, som har trotssyndrom, adhd eller autism, och det ställer ju andra krav på föräldrar.

Även Amanda möter ofta barn med särskilda behov på grund av olika diagnoser, och berättar att föräldern måste kunna förhålla sig till barnets svårigheter och särskilda behov för att anses vara good enough. Hon menar vidare att om barnets särskilda behov ställer högre krav på dig som förälder måste du också kunna klara av de högre kraven för att anses vara good enough, och att ett barns svårigheter eller förutsättningar aldrig kan vara en ursäkt till att föräldern inte når upp till good enough:

Alla barn har olika förutsättningar. Många av de barnen vi möter har ju diagnoser och det är såklart en utmaning för föräldrarna, men det är såklart också något man måste förhålla sig till. Du kan ju inte som förälder använda ditt barns diagnos som ursäkt för att du inte klarar av det.

Eva håller med om att ett barn har en viss diagnos kan detta innebära att detta barn har vissa behov som ställer högre krav på föräldern, och att föräldern måste

förhålla sig till det. Eva menar att det kan bli tydligt i en syskonskara, där

exempelvis ett av barnet har en psykisk funktionsnedsättning. Hon menar att good enough då innebär olika för de olika barnen i syskonskaran, och att föräldern då också har olika krav på sig för de olika barnen. En förälder till flera barn kan alltså ha olika nivåer att nå upp till för varje enskilt barn för att anses vara good enough. Eva berättar:

Varje barn har sina individuella behov som ska tillgodoses. Det kan man se i en syskonskara också, det är inte samma. För detta

barnet kan detta innebära good enough, men för dess syskon innebär något annat good enough. Om det är ett barn med svår adhd då måste föräldern vara på där först, det ställer ju vissa andra krav. Det är individuella behov och det är barnets behov som gäller, det som ska styra.

Även Diana berättar att det är barnets behov som ska styra, och att ribban för vad good enough ligger kan höjas om ett barn har särskilda behov, och att det då krävs mer av föräldern för att anses vara just good enough:

Ett barn med till exempel adhd kan ju ställa mer krav på sina föräldrar än vad ett barn utan den diagnosen skulle göra, men föräldrarna måste ändå klara av det. Föräldern måste kunna anpassa sig efter vad just deras barn behöver. Så good enough kan ju vara en sak för en förälder utifrån just deras barn, men något annat för någon med ett barn med andra behov.

Elin bekräftar också att vissa barn kan ställa högre krav på sina föräldrar utifrån vilka behovs som finns. Hon berättar att man i bedömningar behöver titta på vad barn generellt har behov av i samband med vad det specifika barnet har behov av. Hon uttrycker att det finns en bas av behov som alla barn behöver, och sedan tillkommer individuella behov som föräldern behöver anpassa sig efter:

Föräldraskapet bedöms i förhållande till barnet. Det finns föräldrar som, om deras föräldraskap skulle bedömas i förhållande till ett annat barn kanske det skulle bedömas som bra föräldraförmåga, men utifrån att det här barnet har vissa sårbarheter så bedöms förmågan istället på gränsen eller under good enough, eller tvärtom.

Även här går det att konstatera att det är barnets behov som sätter gränsen för vad good enough är. Våra informanter uttrycker att ifall barnet har särskilda behov så är det dessa behov som sätter gränsen för var good enough föräldraförmåga ligger. Föräldern måste därmed anpassa sig efter barnets behov, vilket innebär att det kan sätta högre krav på föräldern att tillgodose barnets individuella behov. Återigen kan vi koppla detta till det Kedell (2011) skriver om att föräldraförmågan bedöms utifrån varje givet falls kontext. I BBIC-mallen konstateras att en förälder måste kunna prioritera sitt barns behov framför sina egna (Socialstyrelsen 2018), vilket även blir tydligt utifrån det våra informanter berättar. Vissa barn kan ha vissa särskilda behov, som innebär att vissa föräldrar har vissa krav på sig som andra föräldrar inte har. Föräldern måste ändå prioritera sitt barns behov och därmed leva upp till vissa högre krav för att anses vara good enough.

5.1.3 Bedömningen av barnets behov och föräldrarnas förmåga

Våra informanter uttrycker att BBIC är en viktigt grund att utgå ifrån när föräldraförmågan ska bedömas. Som vi tidigare beskrivit är BBIC en mall för bedömning som används inom socialt arbete med barn och unga i Sverige. Diana förklarar att BBIC är en viktig grund för att kartlägga barnets behov och bedöma föräldraförmågan, främst inom utredning. Vidare berättar hon att BBIC-mallen tillsammans med ett tydligt formulerat uppdrag från socialtjänsten som placerat familjen på institutionen underlättar personalens arbete när föräldraförmågan ska utredas: