Öppet lesbiska kvinnors upplevelser av lagidrott

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Idrottsvetenskap

Magisteruppsats

15 hp

Öppet lesbiska kvinnors

upplevelser av lagidrott

Out lesbian women’s experiences of teamsports

Anna Maria Hellborg

Självständigt arbete (15 hp) Handledare: Jesper Fundberg Idrottsvetenskap: Idrott i förändring, magisterprogram

Sammanfattning

Syftet med studien är att genom intervjuer med lesbiska kvinnor belysa deras förhållningssätt till att vara öppen med sin sexuella läggning inom idrotten. Ansatsen är att undersöka vad som påverkar lesbiska kvinnor att vara öppna och om idrotten är en särskilt accepterande miljö för lesbiska. Fem öppet lesbiska kvinnor, som antingen spelar eller har spelat fotboll eller

innebandy, har intervjuats. Som referenser används tidigare studier om homosexuella kvinnor och lesbisk existens, både inom och utanför idrotten. De teoretiska analysverktygen har varit Erving Goffmans resonemang kring stigma och hur stigmatiserade individer förhåller sig till sitt utanförskap. Men också Adrienne Rich, Monique Wittig och Judith Butlers idéer kring tvingande heterosexualitet och heteronormativitetsbegreppet som kom därur.

Intervjupersonerna är medvetna om att det finns fördomar om lesbiska. De har inte upplevt några personliga angrepp men har alla exempel på generella kränkningar som kan

förekomma. Trots detta upplever de trygghet och bekvämlighet inom idrotten när det finns flera lesbiska där. Inom lagidrotten är folk oftast vana vid lesbiska och det blir ingen stor uppståndelse kring individers sexuella läggning.

Abstract

The purpose of this essay is to examine lesbian women’s experience of being open with their sexual orientation in sport, through interviews with lesbian women. The aim is to investigate what it is that influence lesbian women to be out and if sports are a particular accepting environment for lesbians. Five open lesbian women, who either play or has played football or floorball, have been interviewed. References that have been used are previous studies about homosexual women and lesbian existence, both within and outside sports. The theoretical analysis tools have been Erving Goffmans’ reasoning about stigma and how stigmatised individuals handle their situation. But also Adrienne Rich, Monique Wittig and Judith Butlers’ ideas revolving compulsory heterosexuality and the heteronormativity concept that emerged from this. The informants are aware of the existence of prejudices about lesbians. They have never experienced any personal attacks but they all have examples of general insults that might occur. Despite this they experience security and comfort within sports when there are other lesbians present. Within team sports people are generally used to lesbian women and it causes no grand excitement around the women’s sexual orientation. Keywords: compulsory heterosexuality, homosexuality, lesbianism, stigma, sports

Innehållsförteckning

1. Inledning

5

1.1 Syfte och frågeställningar 6

1.2 Bakgrund 7

2. Tidigare Forskning

8

3. Metod

9

3.1 Informanterna 11

3.2 Urval och begränsningar 11

4. Teori

14

4.1 Begrepp 14

4.2 Grupper, Stigma och Att passera 15

4.3 Genus och Heteronormativitet 16

5. Empiri: Lesbiska kvinnors berättelser om idrott

18

5.1 Att vara öppen i sitt lag 19

5.2 Förebilder 22

5.3 Okunskapen 24

5.4 Homonegativism inom idrotten 26

5.5 De mer utsatta? 29

5.6 Idrotten som frizon 31

6. Diskussion

32

6.1 Vidare forskning 36

Referenser

37

1. Inledning

Fotbollsföreningen LdB FC Malmö använde för ett par år sedan (kanske fortfarande?) uttrycket ”snyggare fotboll” för att marknadsföra klubben. Vad de syftade på vet jag inte säkert. Men det låter som det rör sig om mycket mer än fotbollsspelet som ska vara snyggt, kanske till och med de som spelar fotboll. Att använda ordet ’snygg’ för att beskriva

fotbollsspel har jag aldrig stött på förut. Mot bakgrund av 1970- och 1980-talets rykten om att många fotbollsspelande kvinnor var lesbiska (Wegerup, 2005), samt att lesbiska kvinnor ofta antagits vara maskulina och oattraktiva, kan uttryck som ”snyggare fotboll” uppfattas som en markering mot dessa föreställningar. Uttrycket säger att vi inte är oattraktiva och därmed inte lesbiska. Trots att alla förhoppningsvis vet att alla lesbiska inte är maskulina och att alla heterosexuella kvinnor inte är feminina, är det med tanke på fotbollens historik, så man kan förstå ”snyggare fotboll”. Det handlar om att fotboll (och idrott?) för kvinnor förknippats med lesbiska och att det skulle vara något dåligt. En miljö med sådana attityder mot lesbisk

existens kan väl inte vara en särskilt lockande miljö att vara öppet lesbisk i, eller? Öppet homosexuella elitidrottare blir uppmärksammade i media, de får ofta ensamma representera alla homosexuella. De blir ’den homosexuella’ istället för ’idrottaren’. Kanske breddidrottande homosexuella väljer att inte prata om sin läggning och de problem som finns, av rädsla för att förknippas med homosexualitet istället för sin idrottsprestation. Samtidigt har individen naturligtvis rätt att behålla sitt privatliv för sig själv, vilket kan göra frågorna kring sexuell läggning svåra att hantera.

När jag berättade för en journalist på Skånska Dagbladet att jag funderade på att skriva min magisteruppsats om hbt och idrott sade hon att jag borde skriva om homofobin inom

herridrotten. När de flesta tänker på homofobi och idrott så är det den manliga idrotten som anses ha problemen. Jag har också lagt märke till en föreställning om att det är lättare för homosexuella kvinnor inom idrotten och att de kan vara öppna med sin läggning utan att någon bryr sig. Är det verkligen så, undrade jag. I en artikel i gaytidningen QX (Lodalen, 2006) intervjuades de lesbiska ishockeyspelarna Erika Holst och Ylva Lindberg och deras uttalanden sätter fokus på de problem som finns inom den kvinnliga idrotten. Ylva Lindberg säger att hon inte vill placeras i ett fack eller att ishockeyn ska förknippas med lesbiska kvinnor. Det innebär alltså att hon tar ansvar för hela sportens rykte och logiken blir att ju fler ishockeyspelare som kommer ut, desto värre är det för ishockeyns rykte. Erika Holst däremot har en annan inställning. Hon har aldrig stött på några problem och beskriver sig som

som något annorlunda och kanske att de problem som faktiskt finns ignoreras. Det blir inget strukturellt problem utan ett personligt problem. Det kan också handla om att inte vilja vara ett offer och istället ta kontroll över sin egen situation, även om det innebär att man blundar för problemen. Dessa exempel är till för att illustrera hur dessa frågor tystas, både om man upplever eller inte upplever problem. Så bara för att vi inte hör talas om homonegativism inom den kvinnliga idrotten, betyder inte nödvändigtvis att den inte finns där. Därför vill jag intervjua homosexuella kvinnor för att höra deras uppfattning om idrotten och om de upplever denna utsatthet eller inte och vilket bemötande de får inom idrotten.

Mitt engagemang för homo- och bisexuella handlar i grund och botten om en åsikt att alla ska ha rätt att tala om sig själva och uttrycka sin identitet utan att riskera andra människors dömanden. Att vissa människor ska ha åsikter om andra människors sexualitet tycker jag är förödmjukande. Det pratas om att visa tolerans för homosexuella, att tolerera, som kan betyda att man tillåter en företeelse eller ett beteende som egentligen är oönskat (NE, 2011). Att visa tolerans för andra människors olikheter handlar om makt. Några förbehåller sig rätten att avgöra om andra är tolererbara. Filosofen Michel Foucault (2002) skriver att genom att definiera sexualiteten som heterosexuell eller homosexuell har man utövat makt över dem som inte passar in i det som anses normalt. För att heterosexualiteten ska framstå som normal behövs en motpol som får stå för det onormala, i detta fall homosexualiteten. Bara

definitionerna, definierar ut de andra och man har lagt grunden till ett strukturellt förtryck.

1.1 Syfte och Frågeställningar

Syftet med studien är att genom intervjuer med lesbiska kvinnor belysa deras

förhållningssätt till att vara öppen inom idrotten. Ansatsen är att genom individens inställning till öppenhet, tystnad och fördomar öka kunskapen kring lesbiska kvinnors situation inom lagidrott. I studien diskuteras erfarenheter och upplevelser av lagidrott ur lesbiska kvinnors perspektiv.

Frågeställningarna lyder: Hur förhåller lesbiska kvinnor sig till öppenhet? Vilken betydelse har förebilder för öppenheten? Hur hanteras homosexualitet av omgivningen? Upplevs idrotten som en accepterande miljö i jämförelse med samhället utanför idrotten?

1.2 Bakgrund

Den förste januari 2009 uppdaterades diskrimineringslagen och denna innefattar

diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder sexuell läggning och ålder (SFS 2008:567). Detta kan ses som ett erkännande av att dessa sju kategoriserande principer kan vara grund för diskriminering i samhället. Lagen sträcker sig dock inte över

föreningsverksamheten även om alla ska ha rätt att vara medlem i föreningarna. Det går alltså inte att anmäla en ideell förening för diskriminering om man uteslutits ur sitt fotbollslag på grund av ålder. Om individen upplever en obehaglig stämning i omklädningsrummet efter att ha berättat om sin homosexualitet och därefter får utstå förolämpningar och ”skämt” så är alternativen; att ta upp det med ledarna eller styrelsen och hoppas på handling, härda ut eller sluta. De idrottsföreningar som är anslutna till Riksidrottsförbundet (RF) har regler att rätta sig efter och om dessa överträds kan RF utesluta föreningen. RF får pengar av staten att fördela på sina föreningar, så att vara med i RF innebär att man får ta del av statliga medel. Men det finns inga exempel på föreningar som uteslutits på grund av diskriminering av homosexuella.

RF har ett policydokument som heter ”Idrotten vill” (RF, 2009) och innehåller de förhållningssätt man vill förespråka inom idrotten. Där står att ”alla som vill oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt fysiska och psykiska förutsättningar, får vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet” (s.12). Under rubriken ”Idrott är bra… ”(s.14) tas de flesta av dessa kategorier upp igen och förklaras ytterligare. Jämställdheten poängteras och att idrott ska inkludera människor med olika funktionshinder. Underrubriken ”Respekt för alla” tar upp nationalitet, etniskt ursprung och religion. Ålder tas också upp när det handlar om vikten av barns möjligheter att få vara med och påverka. Det enda som inte tas upp igen från citatet på sidan 12 är sexuell läggning. Föreningsidrotten har ett rykte om sig att vara ”en av de sista homofobbastionerna” (Lodalen, QX, juni 2006, s.15) och kanske är det så för att man inte pratar om sexuell läggning eller vet hur man ska prata om det. RF har ändå ett policydokument mot diskriminering på grund av sexuell läggning, vilket dock gör tystnaden än mer märklig. Där står det att ingen ska behöva känna sig kränkt och diskriminerad eller känna obehag på grund av könstillhörighet eller sexuell läggning. Det står alltså ”känna” vilket indikerar att det är vad den utsatta individen känner och upplever som räknas.

2. Tidigare Forskning

Mitt urval av tidigare forskning inkluderar svenskt material som handlar om

homosexualitet och idrott, homonegativism och idrott samt lesbiskhet. Utländska studier har jag endast inkluderat lesbiskhet och idrott.

Ulrika Dahl sammanställde 2005 en rapport för HomO-ombudsmannen om forskning som rör homofobi och heteronormativitet, som publicerats i Sverige. Den visar att det

internationellt finns mycket forskning gjord kring homofobi inom idrotten men att det trots livliga debatter inte finns mycket gjort i Sverige. Det finns inte speciellt mycket skrivet om idrott och sexuell läggning överhuvudtaget i Sverige. Jesper Fundberg och Lars Lagergren (2010) har gjort en kartläggning av hur Göteborgs idrottsföreningar arbetar med målet om att alla ska få delta inom idrotten. Där framförde särskilt hbt-personer att exkludering sker genom osynliggörande av både hbt-personer och den diskrimineringen som förekommer mot denna grupp. Ett par studier berör homofobi, även om de inte handlat om homosexuella individer. Etnologen Jesper Fundbergs avhandling Kom igen gubbar! (2003) berör formandet av maskulinitet inom pojkfotbollen. Den vittnar om en homofobisk idrottsmiljö, där pojkarna i samförstånd med tränarna tar avstånd från det feminina, vilket inkluderar kvinnor och

homosexuella män. Idrottens kön (2007) av sociologen Jesper Andreassons handlar om hur ett manligt handbollslag och ett kvinnligt fotbollslag förhåller sig till frågor om genus, kropp och homosexualitet. Avhandlingen tar upp hur männen distanserar sig från bögen genom

homofobiska skämt och uttryck samt hur kvinnorna hanterar den verklighet som faktiskt existerar bakom myten om fotbollsflatan. Några av de han intervjuat är öppet lesbiska men det framstår inte som ett medvetet urval för att fokusera på lesbiska kvinnors situation i lagidrott. Annan litteratur är I skuggan av San Siro (2007) av Martin Bengtsson där han skriver om sina egna erfarenheter som ungdomsproffs. Denna handlar inte om homofobi men om reglerandet av individen och svårigheten i att få vara sig själv i den miljön.

Utomlands, främst USA, har Pat Griffin, idrottare och tränare, behandlat kvinnlig

homosexualitet i Strong women deep closets från 1998, där hon utifrån egna erfarenheter och intervjuer beskriver homofobin inom kvinnoidrotten. Griffin menar att trots att mycket förändrats till homosexuellas fördel finns det fortfarande en villkorlig tolerans för lesbiska idrottare. I utbyte för denna tolerans begärs osynlighet; att inte tala om sin sexuella läggning utanför lagets gränser. I artikeln ”Lesbians and locker rooms: the subjective experiences of lesbians in sport” av Caroline Fusco (1998) intervjuas lagidrottare från Nordamerika om deras erfarenheter som lesbiska idrottare. Fusco skriver att informanterna fått höra många

homofobiska uttalanden och skvaller. Rädslan för att inte längre få vara med inom idrotten hindrar vissa av dem från att vara öppna med sin läggning.

Svenska intervjustudier med homosexuella personer, som inte handlar om idrott, inkluderar etnologen Pia Lundahls Lesbisk identitet (1998), där hon gjort livshistoriska intervjuer med homo- och bisexuella kvinnor. Lundahls studie tar upp och diskuterar villkoren för homo- och bisexuella kvinnors identitetsskapande och de förutsättningar olika kvinnor haft. Historikern Svante Norrhems Den hotfulla kärleken (2001), om homosexuella i Västerbotten mellan 1950-1980. Han menar att det för fyrtio år sedan sällan förekom människor som öppet

definierade sig som homosexuella, vilket det gör idag. Men synlighet i mindre orter kan dock leda till isolering eftersom andra homosexuella blir rädda för att associeras med denna person. Queer- och genusforskaren Margareta Lindholms Dubbellivssituationer (2003), där hon intervjuat lesbiska kvinnor om situationer där individen väljer mellan att berätta om eller dölja sin sexuella läggning. Hon menar att heteronormativitetens uppluckring de senaste

decennierna har lett till större öppenhet men också förväntningar och krav på att

homosexuella ska vara öppna. Socialantropologen Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig från 2003 handlar om hur gymnasietjejer på olika sätt förhåller sig till föreställningen om hur den normala tjejen ska vara. Ambjörnsson menar att makt inte tar sig uttryck genom mobbning eller utfrysning utan genom föreställningar och mer subtila reproduceringar av det normala, vilket definierade ut det avvikande.

De studier som nämns ovan fokuserar på problemen som homosexuella möter. Förutom möjligtvis Lundahls intervjustudie, är resultaten till största delen dystra. Homonegativismen är märkbar och komplicerar tillvaron för homosexuella personer.

3. Metod

Den här studien grundar sig på intervjuer med kvinnor som, i alla fall i det närmaste, definierar sig som homosexuella. Med tanke på att jag strävade efter att undersöka hur

homosexuella kvinnor uppfattar idrotten blev intervjuer det naturliga valet. Jag har genomfört timmeslånga intervjuer med fem kvinnor.

Chris Gratton och Ian Jones (2010) skriver att intervjuer kräver mer resurser än många andra metoder i form av tid och resor vilket begränsar antalet informanter och riskerar att urvalet inte blir representativt. De menar också att platsen intervjun genomförs på är viktig. Det är en fördel om det är en plats där den som ska intervjuas känner sig bekväm. Jag har låtit

informanterna välja det ställe som de tyckte var passande, för att göra det så okomplicerat som möjligt för dem. Så vi har träffast på skolor och kaféer.

Intervjuerna var semistrukturerade, det har funnits nedskrivna frågor (se bilaga1) men också utrymme för att ställa följdfrågor och gå utanför frågornas begränsningar. Intervjuerna har dokumenterats genom anteckningar som renskrivits och skickats till den intervjuade för att kontrollera att jag uppfattat denne korrekt. Jag har i tidigare undersökningar erfarat att människor inte alltid menar vad de säger, särskilt om de inte vet vilka frågor de ska få, utan de prövar sina ord och kan i efterhand anse att det inte var riktigt så de menade. Därför ville jag att informanterna skulle få chansen att komma med förtydliganden. Nackdelen med att anteckna är bland annat att upprättandet av kontakt offras en aning då uppmärksamheten splittras mellan informant och antecknandet (Gratton & Jones, 2010). Men därför har jag sett till att prata mer allmänt i början och ställa frågor som kanske inte tillhör studien för att skapa en god kontakt, som förhoppningsvis bestod hela intervjun igenom.

Det är viktigt att också fundera på om svaren informanterna ger endast är giltiga i det ögonblicket eller om det är mer bestående svar (Gratton & Jones, 2010). Jag anser att när det gäller sexuell läggning så kan inställningen till sin omgivning och bemötandet individen får, bero på vart denna är i processen av sin öppenhet. Men inställning och åsikter kan alltid förändras beroende på de erfarenheter individen förvärvar. Därför får de intervjuades uttalanden förstås utifrån att de är öppna och att de flesta har varit det i flera år.

Fördelen med intervjuer är att deltagarna får prata om sina erfarenheter med egna ord och därmed ta upp det som är särskilt viktigt för dem. Det kan på så sätt komma fram oväntad information, som breddar forskarens förståelse för det undersökta ämnet (Gratton & Jones, 2010). I en intervjusituation är det dock viktigt att inte styra informantens svar eller påverka informanterna genom sina reaktioner på de svar som ges. Till exempel kan nickningar uppmuntra informanten att svara så som de tror intervjuaren vill och att det finns ett ”rätt” svar, som de vill ge (Gratton & Jones, 2010). Denna sorts reaktioner är svåra att styra, samtidigt som jag anser att reaktionerna också kan uppmuntra informanterna att fortsätta sitt resonemang. Jag menar att det också kan vara ett sätt att skapa en positiv stämning. Gratton och Jones (2010) tar också upp hur man ska hantera känsliga frågor. I denna studie tycker jag inte att vissa frågor varit känsliga, men att ämnet i sig kan vara känsligt. Att prata om frågor som berör sin sexuella läggning kan uppfattas underligt och privat. Men deltagandet har varit frivilligt och alla informanterna har varit öppet lesbiska, vilket förhoppningsvis innebär mer lätthantering av dessa frågor. De som intervjuats är anonyma i texten genom att jag har ändrat deras namn. När jag sökte informanter så utlovade jag anonymitet med tanke på att de som

inte var öppna skulle känna sig villiga att ställa upp. Då de informanter jag intervjuat var öppna tyckte jag inte att jag kunde ta tillbaka anonymiteten, även om vissa av kvinnorna inte verkade bry sig om ifall det var anonymt eller inte.

Validiteten kan påverkas av om informanterna känner sig tvingade att delta, vilket kan ge konstruerade svar till skillnad från ärliga svar (Gratton & Jones, 2010). Jag har varit noga med att inte pressa folk till att ställa upp på intervju. Därför har jag ställt frågan till parter som förmedlat frågan vidare, så att det blivit ett mer frivilligt beslut att delta. Informanterna har sökts i Skåne via kontakter på Facebook, HBTQ-studenterna i Lund och RFSL Malmö. De forum som fungerade vid det tillfälle jag sökte informanter var via Facebook och HBTQ-studenterna. Det har alltså inte varit helt enkelt att få informanter på det sätt jag velat hitta dem. Jag har sökt informanter som har eller har haft idrottserfarenhet och känner sig villiga att prata om detta. Det viktigaste har varit att de haft en uppfattning om föreningsidrotten, vare sig de är aktiva nu eller inte. Jag varit sparsam med vad jag berättat för informanterna om hur studien kommer analyseras. Det jag har berättat är att jag undersöker homosexuella kvinnors erfarenheter av idrotten.

3.1 Informanterna

De intervjuade består av Miki, 25, som spelat fotboll sedan hon var barn men slutade vid 21 på grund av en knäskada. Hon kom ut som lesbisk vid 16 års ålder och har varit öppen i sitt lag. Lisa, 26, spelade fotboll som barn, slutade och började igen vid 16 och spelade tills hon var 21. Spelade i två lag och var öppen med sin sexuella läggning i det senare. Erika, född 1964, spelade fotboll i tjugoårsåldern i högsta divisionen, bytte sedan till ett division 5-lag, där hon också kom ut som homosexuell. Hon har också spelat innebandy i Korpen i flera år. Tove, 21, har spelat innebandy sedan 13 års ålder. Hon har spelat i flera lag och har varit öppen med sin läggning sedan hon var 19. Frida, 26, har spelat innebandy sedan hon var tio år och har spelat i fem olika lag. Spelade tennis och golf men slutade efter gymnasiet. Kom ut som lesbisk i tjugoårsåldern.

3.2 Urval och begränsningar

Min ursprungliga idé var att intervjua både kvinnor och män, men eftersom jag hade svårt att få tag i män att intervjua valde jag att fokusera enbart på kvinnor. Att det var svårare att få tag i manliga informanter skulle kunna förklaras med att det är mer känsligt med manlig homosexualitet inom idrotten, med tanke på att både Fundberg (2003) och Andreasson (2007)

skriver om hur fotbollspojkarna respektive handbollsmännen tydligt tar avstånd från

homosexualitet. Det skulle också kunna handla om att de inte kan identifiera sig med mig och därför känner sig besvärade av att prata om detta med någon som inte är som dem:

homosexuell man. På grund av denna riktningsförändring har syftet och frågeställningarna fått ändras. Jag har också fått justera dessa ännu en gång då det stod klart att alla informanterna var öppna med sin sexuella läggning inom idrotten. Vissa frågor gick därmed inte att besvara, som varför man inte vill vara öppen och hur det påverkar ens idrottande att inte vara det. Jag har valt att endast intervjua homosexuella för att begränsa studien. Bisexualitet har valts bort eftersom det finns synsätt som menar att alla människor är potentiellt bisexuella (Lundahl, 1998). Det skulle kunna bli svårt att få informanter som påverkas av idrottens eventuella homonegativism om människor som är bisexuella, endast i teorin, ingick i studien. Det var därför enklare att välja en kategori med tydligt definierade gränser. Queerforskaren Annamarie Jagose (1996) menar dock att det även är svårt att definiera homosexualitet och att det är skillnad på samkönat begär och att definiera sig själv som homosexuell. Bisexualitet är annars intressant att studera eftersom det helt bryter mot föreställningen om betydelsen av kön och utmanar heteronormen mer än homosexualitet (Ambjörnsson, 2006), men det skulle kunna bli en egen studie och därför inkluderas inte bisexualitet i denna. Jag har också valt att sikta in mig på breddidrottare, eftersom elitidrottare befinner sig i en speciell situation i och med att de ska förhålla sig till sin karriär som idrottare och vad som kan äventyra den.

Elitidrottares erfarenheter och öppenhet i media kan dock ha betydelse för breddidrottare och därför refererar jag ibland till kända exempel.

Jag har valt att sporadiskt använda mig av tidningsartiklar för att påvisa vad som kan påverka homosexuellas inställning till idrotten. Det är dock ingen ambition att göra någon större undersökning av medias framställning av homosexualitet inom idrotten, vilket hade krävt en egen studie, utan det är mest tänkt som ett komplement eller substitut för den forskning som ännu inte finns. Den litteratur som har använts rör idrott och homosexualitet och/eller homofobi, men också studier om homosexuella som inte handlar om idrott. Denna litteratur som inte handlar om idrott har jag använt för att visa, både att idrotten kan vara en annorlunda miljö men också att homosexuella kan möta samma problematik i flera olika sammanhang. Den teoretiska litteraturen innefattar texter om genus, heteronormativitet och stigmatisering.

Sociologerna Mårten Söder och Lars Grönvik (2008) skriver om intersektionalitet. De menar att människor inte längre binds samman av kollektiva tillhörigheter och att

marginaliseras kan inte enbart förklaras på ett sätt, utan det finns flera dimensioner att utforska för att förstå den komplexa situation som människor befinner sig i. Jag inser att det kan finnas andra beståndsdelar som förklarar varför det ser ut på ett visst sätt för mina informanter. Till exempel är en av mina informanter cirka tjugo år äldre än de andra och en annan är inte etniskt svensk. Men jag finner inga svar som skiljer sig på ett signifikant sätt och som kan kopplas till dessa olikheter. De är också alldeles för få för att kunna dra den typen av slutsatser. Svaren jag fått är överlag ganska lika varandra och det kan nog snarast kopplas till att de alla är öppna och bekväma med sin sexuella läggning.

Norrhem (2001) frågar sig i den studie han gjort, vilka det är som ställer upp på att bli intervjuade och om dessa kan sägas vara representativa för alla homosexuella i Norrland. De deltagande i denna studie har haft många gemensamma nämnare. De jag intervjuat har alla varit aktiva inom lagidrott och de har också varit öppna med sin sexuella läggning. Det är troligt att de som varit villiga att ställa upp på intervju har varit bekväma med sin sexualitet och inte besvärats av att diskutera homosexualitet. Detta måste naturligtvis tas i beaktande när resultatet av intervjuerna sammanställs. Att alla sysslat med lagidrott är också intressant eftersom det kan tolkas som att det finns fler lesbiska där eller att det är särskilt tryggt att vara lesbisk inom lagidrotten. Men det kan också handla om en föreställning om att det är

lagidrottare jag sökt, eftersom lagidrott i större utsträckning än individuell idrott kommit att förknippas med lesbiska. Norrhem (2001) menar också att det kan ha betydelse vem

intervjuaren är, vem har de tänkt att jag är och vad tror de jag vill ha för svar. På vilket sätt spelar deras ovetskap om min sexuella läggning in. Norrhem berättar att en av hans

informanter vägrade att bli intervjuad av någon som var heterosexuell. Lundahl (1998) tror att hennes informanter kan ha öppnat sig mer eftersom de fått veta att intervjuaren var lesbisk och alltså en likasinnad. Men hon menar också att vissa saker kan ha blivit oförklarade, på grund av att de antar att hon som lesbisk förstår vad de menar utan att behöva förklara dem. Jag kan inte säga om ovetskapen om min sexuella läggning har påverkat mina informanter på något sätt, min utgångspunkt har varit att det är irrelevant, så länge frågan inte kommit upp. Billy Ehn och Barbro Klein (2007) skriver att medkänslan för de studerade individerna kan påverka undersökningens riktning. Genom sina motiv för att göra just denna studie kan resultatet styras av de sympatier och antipatier som forskaren har. I inledningen nämnde jag mitt engagemang för homosexuellas rättigheter. Att gå in med denna utgångspunkt kan förklara varför jag gjort de tolkningar jag gjort. Men jag har också haft med mig vissa föreställningar och fördomar utifrån det jag läst om de problem idrotten har med homofobi och rykten om kvinnoidrotten som lesbisk. Detta har inneburit att jag trott mig komma få

vissa svar som faktiskt uteblivit. Ehn och Klein (2007) menar att ens bakgrund och

förförståelse bestämmer riktningen på studien. Kombinationen av mitt engagemang för att homosexuella ska respekteras och föreställningarna baserade på tidigare studier, har på sätt och vis balanserats genom att mina föreställningar inte bekräftades och att mitt engagemang hjälpte mig att se detta.

4. Teori

I detta kapitel beskrivs först ett par begrepp som är viktiga att förklara inför den fortsatta läsningen. Det är begrepp som på olika sätt rör homosexualitet. Sedan förklaras Erving Goffmans idéer kring stigma, vilket är den teori som täcker mest av det redovisade materialet och används flitigast i analysen av materialet. Sista delen tar upp genus och

heteronormativitet, vilket kommer användas som analytiskt redskap i vissa delar av det empiriska materialet. Även om dessa teorier inte används lika frekvent är de ändå viktiga för studiens förståelse av hur kvinnor (och män) förhåller sig till lesbiska kvinnors existens inom idrotten.

4.1 Begrepp

Den feministiska författaren Adrienne Rich (1980) skriver om lesbisk existens och lesbiskt kontinuum. Lesbisk existens betyder att lesbiska personer finns, har erfarenheter och en historia som är unik. Lesbiskt kontinuum är en skala från homosociala relationer till

samkönad åtrå, det är alltså bredare än att endast handla om homosexualitet. I det empiriska materialet kommer jag använda begreppet lesbisk existens.

Genusforskaren Kari Fasting (1999) beskriver skillnaden mellan homofobi och

homonegativism. Homofobi handlar mer om irrationell rädsla medan homonegativism är ett bredare begrepp och handlar om en medveten negativ inställning till homosexuella. Jag väljer att använda begreppet homonegativism när jag resonerar kring negativa förhållningssätt till homosexuella. Men när jag refererar till andra använder jag det ord som denna brukat. De som inte avviker från folks förväntningar anses som normala, skriver Goffman (2010). Användandet av ordet normal i texten, ska ses som vad samhällets normer förväntar sig att människor ska vara och vad som är mest vanligt att folk är. Det ska inte tolkas som en värdering av hur folk borde vara och vad som är rätt eller fel att vara.

4.2 Grupper, Stigma och Att passera

Iris Marion Young (1990), genus- och politikforskare, har skrivit om grupper och hur grupper utsätts för förtryck. Hon menar att medlemmar av en social grupp har en särskild samhörighet med varandra eftersom de har liknande erfarenheter och levnadssätt. Sociala grupper är inte homogena men i vissa kontexter kan en grupp framstås inneha en enhetlig gruppidentitet. En grupp existerar endast för att den kontrasteras mot minst en annan grupp. Våra identiteter definieras i relation till hur andra definierar oss och det sker genom

grupperingar. Dessa grupper är redan associerade med särskilda egenskaper, stereotyper och normer. Om grupperingarna skulle elimineras upphör också förtrycket.

Sociologen Erving Goffmans Stigma (2010), först publicerad 1963, tar upp hur det i samhällen finns vissa egenskaper och beteenden som anses normala och att människor kategoriseras utefter hur väl de passar in i dessa normer. Passar de inte in riskerar de att bli stigmatiserade. Det kan handla om att ha en annan hudfärg eller vara funktionshindrad men också mer osynliga stigman som att vara kriminellt belastad eller att vara homosexuell. De normala skapar en stigmateori som går ut på att förklara varför den stigmatiserade

stigmatiseras och rättfärdiga dennes underordning. Denna stigmateori reproduceras genom stereotypiseringar, vilket gör det svårare att få upprättelse och respekteras som människa. Om stigmat inte syns eller märks finns det en möjlighet att inte heller göra det känt och passera som normal. Det handlar om ett val mellan att vara öppen eller inte, att låtsas eller inte och varje situation är unik och kräver nya val om var, när och till vem man ska berätta om sitt stigma. Eftersom det anses vara mer fördelaktigt att passera som normal är detta val lockande, i alla fall vid vissa tillfällen. Men de som passerat och blir påkomna riskerar att bli anklagade för falskspel på grund av att detta har undanhållits. Om andra tagit fel och den stigmatiserade tvingas förklara hur det ligger till kan situationen bli obekväm. Men den stigmatiserade kan också välja att på ett sakligt och oproblematiskt sätt berätta om sitt stigma, där de tar för givet att de närvarande står över fördomsfulla åsikter, vilket också kan hindra dem från att avslöja att de inte gör det.

En person som blir framgångsrik och/eller känd får representera sin kategori. Dennes aktning eller skam spiller över på andra stigmatiserade och de normala kommer på så sätt också närmare de i sin närhet som har samma stigma. En individ som drar uppmärksamhet till sina likars situation och politiserar sitt eget liv kan få nästa generation att bli mer accepterade. Men de stigmatiserade får ofta höra att de ska ta hänsyn och inte pressa sin omgivning, så att de normala känner sig obekväma. Anpassningen leder till att de normala inte behöver vänja

sig vid de stigmatiserade. För att tillgodose de normala och inte uppröra dem kan

stigmatiserade förminska de upplevelser av orättvisor som de har. Den stigmatiserade som har för avsikt att passera kan distansera sig från sina mer uppenbart stigmatiserade likar. För att ju mer man umgås med normala desto mer uppfattar man sig som sådan. De kan avfärda de som uppför sig på ett stereotypt sätt och avsmaken övergår i skam. Det uppstår ett stort dilemma där personen inte identifierar sig med gruppen men samtidigt inte kan bryta sig fri från den. Goffman nämner också olika typer av platser som de stigmatiserade måste förhålla sig till. Det finns de förbjudna där de inte är välkomna, de offentliga där deras närvaro tolereras med viss reservation och de avsides belägna platserna där de inte behöver dölja sitt stigma.

4.3 Genus och Heteronormativitet

Genus belyser de föreställningar som finns om vad som är feminint och vad som är maskulint och vem som ska inneha dessa egenskaper. Genus ska förstås som något kulturellt skapat. Genuskonstruktionen tvingar oss att tro på dess nödvändighet och naturlighet och om vi inte lyckas uppvisa genus på rätt sätt, blir vi straffade. Handlingar, gester och begär ger intryck av att det finns en essens som egentligen är fabricerad och upprätthålls med ytliga tecken. Dessa handlingar skapar illusionen av att det finns en genuskärna menar filosofen Judith Butler (2007). Om genus är en social konstruktion av kön och om det inte finns tillgång till kön förutom genom konstruktionen, då verkar inte kön endast absorberas av genus, utan kön blir en fiktion eller en fantasi, och det går inte att nå fram till den (Butler, 1993). Även om maskulinitet och femininitet ofta ses som mäns och kvinnors medfödda

egenskaper, vore det mer sant att säga att maskulin är vad män på olika sätt gör och feminin är vad kvinnor gör, snarare än vad män och kvinnor är. Beteenden karaktäriserade som maskulina och feminina är i första hand inlärda och i andra hand är det vad vi gör för att bli erkända som män och kvinnor (Buchbinder, 1994). Om genus är någonting man blir men aldrig kan vara, då är genus i sig ett slags blivande eller en aktivitet, vilket innebär att könsrollerna inte är givna och kan förändras (Butler, 2007).

Den feministiska teoretikern Monique Wittig (1992) menar att det finns en tendens att tillskriva kvinnors underordning naturliga omständigheter vilket försvårar förändring. Alla idéer om natur och kvinnan som innehavare av särskilda egenskaper är en fälla, eftersom det bland annat säger att kvinnors undertryckande sker på grund av dem själva och att kvinnors egenskaper leder till denna utsatthet. Men Wittig menar att man och kvinna är politiska och ekonomiska kategorier som är historiskt skapade och inte eviga kategorier som alltid funnits

och alltid kommer att existera. Förtrycket mot kvinnor kan endast upphöra genom att förstöra heterosexualitet som ett socialt system, där föreställningen om kvinnors och mäns olikhet rättfärdigar mäns överordning.

Foucault (2003) beskriver hur självdisciplinering fungerar när han redogör för hur övervakning av fångar gått till. Genom att makten jämför, differentierar, hierarkiserar, förenhetligar och utesluter sker normalisering. Den disciplinära makten har som uppgift att ”lära” individen att bete sig på rätt sätt. Detta sker diskret och automatiskt genom att

individen aldrig riktigt vet vem som bevakar, vilket leder till ett ängsligt beroende av att bete sig korrekt. Människor upprätthåller själva systemet och blir också delaktiga genom att omedvetet kontrollera andra. Detta iakttagande av sig själv, som en potentiell avvikare, gör normalisering så effektiv eftersom den tränger djupt ner i människor och påverkar deras beteendemönster. Eftersom normer måste definieras gentemot en avvikelse går det inte att säga att normer är stabila eller naturliga (Ambjörnsson, 2006). Goffman skrev 1963 att det inte är till de olika utan till de normala vi bör vända oss, om vi vill ha förståelse för

avvikelser. Rich (1980) påpekar vikten av att utforska den obligatoriska heterosexualiteten som institution. Hon menar att det finns mycket kunskap att inhämta genom att ifrågasätta heterosexualiteten. Oviljan att problematisera heterosexualiteten bottnar bland annat i rädslan för att det ska framgå att heterosexualitet inte är en preferens för kvinnor utan något som är påtvingat. Men det handlar inte om att fördöma heterosexuella relationer, utan att se ett system av förtryck i förskönandet av och naturlighetstänkandet kring heterosexualitet. Om man vågar ifrågasätta heterosexualiteten kommer det fram information som kan vara nyttig för framskridandet av jämställdhet.

Heterosexualitet ses som det normala och heteronormativitet grundar sig på föreställningen om att kvinnor och män ska vara olika för att attraktion ska uppstå. Kvinnor ska vara feminina och män ska vara maskulina för att komplettera varandra och kunna begära varandra.

Genusidentiteten är konstruerad som en relation mellan kön, genus, sexuella handlingar och begär. Denna identitet skapas genom upprepning. Butler (2007) kallar detta heterosexuell matris. Konsekvensen blir att de som inte agerar i enlighet med sitt biologiska kön anses bryta heteronormativitetens tvingande mönster och därmed diskvalificeras som heterosexuell. Detta leder till att normbrytande kvinnor och män riskerar att tillskrivas en avvikande sexualitet, vilken är underordnad i dagens samhälle. På grund av den tvingande heterosexualiteten använder kvinnor femininitet för att avvisa homosexualitet, skriver Butler. Denna femininitet tolkas som något naturligt för kvinnor, men är egentligen konstruerad. Med synliggörandet av hur egenskaper kopplas till kön för att användas för att väcka begär hos det andra könet, visar

Butler att heterosexualiteten är en social konstruktion och att det inte finns någon essentiell logik i dessa samband.

Eftersom heterosexualitet och homosexualitet definieras i förhållande till genusrelationer så förlorar dessa mening när könsskillnaderna överges menar Jagose (1996). Att definiera ut män och kvinnor är en förutsättning för heterosexualitetens existens och kategorierna man och kvinna har endast betydelse i heterosexualiteten (Wittig, 1992). Ambjörnsson (2006) tar upp hur heteronormativiteten återskapas genom att heterosexuella relationer antas vara

förutsättningen för att det ska födas barn, men dessa relationer är bara ett av många alternativ för att organisera sitt liv. Det finns inget som kräver att män och kvinnor lever ihop för att producera barn, utom våra egna skapade normer.

Wittig (1992) skriver att förtrycket mot den lesbiska kvinnan handlar om att hon inte anses vara kvinna, eftersom kvinnor hör samman med män. Den lesbiska kvinnan blir varken kvinna eller man utan en produkt av samhället och inte av naturen, eftersom

heterosexualiteten anses naturlig och därmed mer äkta. Att vägra vara heterosexuell blir samtidigt ett avvisande av mäns ekonomiska, ideologiska och politiska makt. Wittig menar att lesbiskhet är det enda koncept som befinner sig bortom könskategorierna och den enda

sociala position där kvinnor kan leva fritt. Detta upplevs som särskilt hotfullt av män och kanske är det därför lesbiskhet används som ett skällsord av män, för att påverka kvinnor att skämmas för sin sexualitet eller ryktet om sin avvikande sexualitet.

Jag har valt att hålla mig ifrån queer-begreppet. Den kritik som framförts mot queer består av att eftersom queer handlar om gränslöshet och upplösandet av kategoriseringar så

neutraliseras effekten av att identifiera sig som homosexuell. Homosexuella män och homosexuella kvinnor möter inte heller samma problem, vilket queer blir okänslig för. Att inte fästa vikt vid kön riskerar att ignorera politiseringen av kön och därmed hamnar kvinnors underordning längre ner på agendan (Jagose, 1996). Den lesbiska kvinnan blir därmed särskilt osynliggjord då de ofta buntats ihop med bögar, vilket leder till att lesbiskas unika

erfarenheter förbises (Rich, 1980).

5. Empiri: Lesbiska kvinnors berättelser om idrott

I det följande avsnittet redovisas materialet från intervjuerna tillsammans med litteratur och de teorier som presenterades tidigare. Analysen görs i detta kapitel för att placera empirin i ett sammanhang samt att ge en bredare förståelse för informanternas berättelser. Kapitlet är uppdelat i sex tematiska delar med en kort summering i slutet av varje del.

5.1 Att vara öppen i sitt lag

Att komma ut kan tolkas som en process till att, för sig själv, erkänna och identifiera sig som homosexuell. Det kan också innebära att göra sin sexuella identitet känd för omgivningen (Lundahl, 1998). Alla de intervjuade har varit öppna i sitt lag, men med lite olika

förhållningssätt. Miki säger att hon aldrig förnekat sin sexuella läggning men att det heller aldrig blivit ett stort avslöjande. En del visste, andra inte, för hon pratade inte om sina privata relationer. Norrhems (2001) västerbottniska informanter säger att man tänker att alla vet men samtidigt är tystnaden så påtaglig att informationen går förlorad och även om alla verkligen vet så pratas det inte om det. Tystnad kan också användas av homosexuella för att ta hänsyn till omvärlden, för att inte oroa eller störa. Goffman (2010) menar att stigmatiserade individer ofta uppmanas att inte prata om och synliggöra sina olikheter, eftersom normala kan känna sig illa till mods. Det finns en hierarki i samhället som menar att heterosexualiteten är bättre och mer riktig än andra sexuella läggningar. Trots förbättrade lagar och större synlighet för hbt-personer i media förekommer det ständigt markeringar som säger att det inte är fullt ut accepterat att vara homosexuell. Ambjörnsson (2006) påpekar att inkludering i vissa sammanhang sker på bekostnad av synligheten. Hon menar att homosexuella kan få bli accepterade så länge de inte pratar om det och för väsen kring sin sexualitet. Om någon ändå står på sig och pratar om rättigheter eller sitt privatliv så riskerar individen att utsättas för stereotypiseringar, hån eller till och med våld. Pat Griffin (1998), som varit aktiv inom idrotten både som utövare och tränare, berättar att hon var rädd för att inte längre vara välkommen inom idrotten om hon skulle verka för homosexuellas rättigheter i den miljön. Lisa säger att hon pratat om sina privata relationer med lagkamrater på ett avslappnat sätt och att hon tagit för givet att andra är okej med det. Detta är ett sätt, menar Goffman (2010), som kan skydda individen från ett negativt bemötande. Genom att tala självklart och

oproblematiskt om sin avvikelse kan man tvinga andra att åtminstone låtsas att de accepterar det. Den eventuella homonegativiteten kan alltså döljas av den stigmatiserades

oproblematiska hållning till sitt stigma.

Att vara öppen inom idrotten har varit oproblematiskt också för Tove och Frida. Tove säger att hon skulle kunna prata om eventuella partners men att hon inte gör det eftersom hennes före detta flickvän spelar i samma lag. I laget som Frida spelar i nu, var hon först den enda som var lesbisk och då kändes det konstigt att prata om flickvänner. Men nu är det flera lesbiska i laget och då känns det lättare att prata om tjejer och relationer eftersom de kan prata

på ett mer avslappnat sätt med varandra. Miki och Lisa menar att om man behandlar sin läggning som självklar, då kommer andra också att acceptera det. Att ha ett bra

självförtroende är viktigt. Lisa var inte öppen i sitt första lag på grund av att hon precis kommit ut och det var nytt för henne. I det andra laget hade hon blivit mer trygg i sig själv, vilket gjorde det enklare att vara öppen.

Tove blev påverkad av det öppna klimatet för homosexuella i sitt lag. Det var där hon kom ut först och de flesta i laget var homosexuella. Hon menar att detta var anledningen till att hon kom ut och att det hade dröjt mycket längre tid om hon inte spelat innebandy. Erika berättar att en lagkamrat drog det ur henne i tjugoårsåldern. Flera i laget var lesbiska så hon upplevde det som en trygg miljö att vara öppet lesbisk i. Det var skillnad i division 1-laget (högsta serien) hon spelade med först. Eftersom det var större medialt fokus på dem, var de lesbiska mer hemliga. En av de lesbiska hade hög status i laget, vilket bidrog till att det var accepterat, men det pratades aldrig om det. I Andreassons (2007) studie menar de kvinnliga

fotbollsspelarna att ju skickligare spelarna blir desto mer ifrågasatta blir de som kvinnor och även föreningen kunde få ett rykte som en lesbisk förening.

De intervjuade tycker att det är viktigt att vara öppen, främst för sin egen skull eftersom det är en stor del av ens identitet. Några anser att det även blir lättare att fokusera på sin

idrott(sprestation). Eftersom man umgås mycket med varandra och det privata blir en stor del av gemenskapen underlättar det att vara öppen menar Erika och Frida. För Tove känns det inte som ett beslut att vara öppen, den sexuella läggningen är en del av henne och inget hon kan undanhålla. Ingen av dem har upplevt problem med att vara öppen, men Erika säger att hon var medveten om att vissa kunde känna sig obekväma och att hon förhöll sig till det, kanske lite för mycket.

Men det är inget krav att vara öppen och Lisa påpekar att man måste vara redo för att vara öppen, att outa1 folk är inget bra sätt. Båda tennisspelarna Billie Jean King och Martina Navratilova blev outade av före detta partners och särskilt King förnekade i flera år att hon var lesbisk även om hon erkände den samkönade relationen (Griffin, 1998). Internaliserad homofobi innebär att homosexuella avstår från att vara öppna på grund av skamkänslor trots att omgivningen är accepterande. Problemet ligger då snarare hos individen själv än hos andra (Norrhem, Rydström & Winkvist, 2008). Det finns en illusion av att tystnad skyddar

individen från öppen fientlighet, att om ingen vet blir man heller inte utsatt (Griffin, 1998). De yngre i Lundahls (1998) studie upplever att öppenhet är ett tvång eftersom tystnad är en

svaghet. De menar också att öppenhet är det mest verksamma motmedlet för att påverka negativa attityder mot homosexuella. Det ses som en insats att vara öppen då det ifrågasätter osynliggörandet. Även de Griffin (1998) har intervjuat säger att de vill vara öppna för att förändra det fientliga klimatet. För de äldre i Lundahls (1998) studie om lesbisk identitet, som vant sig vid de slutna lesbiska gemenskaperna, är det dolda livet oproblematiskt. I dagens samhälle när öppenheten är ett alternativ, vilket det inte alltid varit, ställs individen för ett val: att vara öppen eller att dölja, och inget av alternativen är självklara. Detta dilemma kan vara problematiskt för individen och orsaka splittring både inom individen och mellan individer. Trots att samhället är relativt accepterande och medvetet om homosexuellas existens går det inte att leva helt öppet, utan det finns alltid dubbellivssituationer, situationer där individen får ta ställning till om man ska berätta om sin sexuella läggning eller inte. På så sätt blir

öppenheten heller inte spontan utan planerad. När man måste berätta om det som är självklart för andra, blir det påtagligt att ens läggning inte är självklar för andra än en själv (Lindholm, 2003). När ens stigma inte syns finns det möjlighet eller risk att passera som normal.

Antingen får man då vara övertydlig i varje situation, vilket skulle bli konstigt, eller ibland låta sin läggning vara dold. Att ibland passera kan upplevas som lockande eftersom situation därmed blir okomplicerad. Risken med att passera är dock, att när folk sedan får reda på hur det ligger till, kan de känna sig lurade (Goffman, 2010). Miki menar att ens läggning förr eller senare kommer ut ändå. Det är lika bra att vara öppen från början. Öppenheten är dock aldrig definitiv utan måste utföras om och om igen skriver Lindholm (2003). Och att inte rätta till missförståndet när andra förutsätter att man är heterosexuell innebär att man osynliggörs och förnekar sin identitet, eftersom sexualiteten är en stor del av ens identitet.

Foucault skriver i Sexualitetens historia (2002) att det finns ett tvång att vilja bekänna, det talas om att bekännelsen frigör och därmed anses det som en skyldighet att bekänna sin sexualitet. Lindholm (2003) påstår att det finns krav från gayrörelsen och samhället på öppenhet och det sägs att det är skamligt att dölja sin sexuella läggning. Lisa påpekar att hon rättar folk om de frågar om hon har pojkvän. Man måste alltså tillrättavisa andra för att få existera som lesbisk och gör man inte det, gör man avkall på sin person. Erika säger att hon ställt krav på sig själv att vara öppen för att man vill vara en så hel person som möjligt. I de intervjuer som Griffin (1998) har gjort uppger kvinnorna att det största motivet för att vara öppen är att de vill vara uppriktiga med sin identitet. De menar också att det är enklare att vara öppen eftersom döljandet kräver mycket kontroll, som tar energi. Rich (1980) menar att en lesbisk kvinna som inte är öppen, inte bara är tvungen att förneka sin läggning, hon måste också låtsas vara heterosexuell kvinna, vilket innebär att klä och bete sig som en feminin

kvinna. I strävan efter att vara normal, skriver Norrhem (2001), beter sig individen på ett avvikande sätt genom att vara tyst om sin person och sina privata relationer. Många

heterosexuella pratar fritt och oreflekterat om sina liv, så de som inte talar om sig själva anses istället vara asociala. Det kan tolkas som att de inte vill vara med i gemenskapen. De som Lindhom (2003) intervjuat om homosexualitetens dubbelliv, menar dock att det finns en risk att få stämpeln som lesbisk istället för människa, om man är öppen. Individen blir sin sexuella läggning och att det blir det enda man är. Fotbollsspelaren Victoria Sandell Svensson har uttryckt att hon inte berättade, för att hon inte ville bli känd för sin läggning utan för sitt fotbollsspelande (Ystén, 2011).

När kvinnorna väl kommit ut inför sig själva har det varit självklart att så småningom vara öppen med det även inför andra. De menar att eftersom sexualiteten är en stor del av

identiteten är öppenhet viktigt för att vara sann mot sig själv. Även om öppenhet inte är ett krav de ställer på andra homosexuella uttrycker de att idrotten oftast är en oproblematisk miljö för lesbiska.

5.2 Förebilder

Det är viktigt med kända förebilder. Tove säger dock att hon tycker det är lite töntigt att det blir en grej av det. Gör man en stor grej av det så blir det en stor grej. Samtidigt säger hon att det är bra med förebilder för unga att se upp till och att se förebilder inom samma idrott. Det är viktigt med tydliga förebilder om det ska bli någon förändring till det bättre tycker Miki. Frida menar att förebilder tar udden av det spektakulära med homosexualitet. Men om folk vill måna om sitt privatliv ska det också vara ok. I Fundbergs och Lagergrens (2010) studie, där hbt-personer tillfrågats, uttrycker någon att hbt-personer har ett ansvar att agera som ambassadörer. Men personer som är öppna med sitt stigma får representera en hel grupp, vilket kräver stor vaksamhet. Denna individs förehavanden följs, registreras och bedöms av skeptiker och fördomsfulla, särskilt kända personer utsätts för detta (Goffman, 2010). Erika menar att det generellt är mycket mer synligt med lesbiska idag än för tjugo år sedan vilket underlättar acceptansen. Men hon menar också att kvinnoidrotten fortfarande är en hemlig värld, lite hysch hysch, och att andra människors okunskap påverkar homosexuella att inte vara öppna, särskilt inom idrotter med mycket kroppskontakt. Victoria Sandell Svensson berättar i en intervju i fotbollsmagasinet Offside (Ystén, 2011) att hon valde att inte berätta om sin läggning i media, också för att inte spä på ryktet om fotbollsflator. På grund av att några kvinnliga elitfotbollsspelare kommit ut känner andra lesbiska pressen på att inte komma

ut, av rädsla för att detta ska skada kvinnofotbollen generellt (Eng, 2006). När Billie Jean King blev outad befarade människor kring WTA (Women’s Tennis Association) att det inte bara var hon som riskerade att bli av med sponsorer, utan att hela damtennistouren skulle förlora sponsorer (Griffin, 1998). Lesbiska kvinnor riskerade alltså, enligt Griffin, inte bara sina egna karriärer utan alla andras. Det var en stor börda och skuld som påtvingades de lesbiska kvinnorna, vilket naturligtvis skapade tvivel kring om det var värt risken att vara öppen. Å andra sidan kom tennisspelaren Amelie Mauresmo ut som lesbisk inför en stor turnering 1999 utan att varken hon eller touren förlorade sponsorer (Flynn, 2006). Victoria Sandell Svensson säger också att hon är glad att hon berättade innan hon slutade spela fotboll på elitnivå, just för att kunna vara en förebild. I Fundbergs och Lagergrens (2010)

Göteborgsstudie betonar informanterna vikten av förebilder och menar att om fler kommer ut skulle känslan av utanförskap förändras. Lindholms (2003) intervjupersoner påpekar hur betydelsefullt det är med kändisar som kommit ut offentligt. De menar att när homosexualitet blir synligt så måste människor vänja sig och acceptera homosexuella och ju fler de är, desto lättare blir det för varje enskild individ att vara öppen. De viktigaste förebilderna är ändå de personer i ens vardag, som man har en personlig relation till, som är öppna. Synliggörandet blir tydligare och vägen till acceptans har störst verkan där. Erika berättar att hon upplevt hur det är att vara förebild och hon tyckte om det och menar att det avdramatiserade öppenheten. När Tove började spela med sitt nuvarande lag var hon öppen redan från början och hennes öppenhet uppmuntrade en annan tjej i laget, som var öppen utanför idrotten, att också vara öppen i laget. Griffin (1998) skriver att upplevelsen av att folk sökte upp henne, för att prata om lesbiskhet och öppenhet, samt att hon kunde finnas där för dem, var mycket positivt. Martina Navratilova var den första professionella idrottaren som omfamnade sin lesbiska identitet och tog aktiv ställning för lesbiskas rättigheter. När Navratilova efter sin seger i Wimbledon 1990 gick upp på läktaren och kramade om sin partner blev hon anklagad för att inte vara en bra förebild av sin motspelare. Men hennes agerande tvingade ändå folk att erkänna hennes val av familj menar Griffin (1998). Att politisera sitt liv och dra

uppmärksamhet till sin grupp är det som kan få nästa generation att bli accepterade (Goffman, 2010).

Gay Games startades i USA 1982 för att utmana sportens hegemoniska maskulinitet. Det var först och främst en mötesplats för att stödja hbtq-gruppen. Men kritiker, de som inte intresserades av idrott, tyckte att spelen reproducerade hegemonin. De undrade varför inte homosexuella kunde tävla mot heterosexuella, som om de inte hade samma förmågor (Waitt, 2003). Både Erika och Lisa gillar idén med Gay Games och Out Games, Erika säger att hon

gärna skulle vilja delta någon gång. Hon menar att det är bra att det finns, som ett föredöme för andra och för att stärka hbt-personer som grupp, precis som Pride gör. Lisa är av samma uppfattning men ser också problemet med att det kan bli en konstig bild som förmedlas och att den kanske inte alltid är representativ. Det fokuseras mycket på det extravaganta, vilket lett till att hon fått frågan om en utav grenarna är 100 meter med högklackade skor. Det finns en risk att hbt-personers politiska kamp blir trivialiserad. När det enda folk ser är flärd och glädje istället för ilska och kamp är det lätt att tro att det inga problem finns och att evenemang som dessa inte har ett politiskt syfte.

De andra hade inte hört talas om dessa evenemang. Miki säger att den typen av evenemang som gayrörelsen anordnar inte är något som hon är intresserad av. I Lundahls (1998) studie uppger de yngre informanterna att de inte upplever sig som annorlunda i jämförelse med heterosexuella och att de inte automatiskt känner gemenskap eller vilja att umgås med alla homosexuella. Goffman (2010) menar att stigmatiserade individer som umgås mycket med normala kan uppfatta sig som normal och distansera sig från sin grupp och skämmas över de gruppmedlemmar som beter sig på ett sätt som befäster fördomar.

Förebilder är viktigt tycker informanterna, särskilt när man är ung och har funderingar kring sin identitet och sin sexualitet. Några har exempel på hur deras öppenhet påverkat andra lesbiska positivt. De som kände till Gay Games menade att detta också var viktigt för att stärka hbt-personer som grupp.

5.3 Okunskapen

De flesta av informanterna ger uttryck för att man inte pratar om sexuell läggning inom idrotten. De har ingen erfarenhet av att ledare eller tränare tagit upp och diskuterat ämnet. Det har inte förekommit diskussioner som rör respekt för andra överhuvudtaget. Men i ett lag Tove spelade i fanns det ett tag problem med relationerna inom laget. Det var kärleksintriger och vissa blev sårade. Då tog tränaren upp det genom att prata allmänt om kärlek och

relationer och sade att om någon spelare skadar en annan spelare får denna lämna laget och det var alla överens om. Tove upplevde det mycket positivt att tränaren vågade ta det

initiativet. Hon tycker man ska kunna ställa sådana krav för att laget ska fungera. I Fundbergs och Lagergrens (2010) studie efterlyser de homosexuella att ledare utbildas kring dessa frågor och att det pratas om det i föreningarna. Också Griffin (1998) skriver att det som krävs är utbildning, information, lagstiftning och synlighet. Miki menar att de vuxna måste ta tag i detta, särskilt med tonåringar eftersom identiteten formas då och behovet av stöd är stort. Det

är viktigt för unga att se att det finns andra som dem, säger Miki, men påpekar också att acceptansen för lesbiska märks främst bland medspelarna. En kvinna i Lindholms (2003) studie berättar att en tränare uttryckte avsky för lesbiska inom lagsporter, vilket ledde till att hon inte talade om sitt förhållande med en utav medspelarna.

Att veta hur man ska tala om dessa frågor kan vara svårt. Erika berättar att en lagkamrat sade till henne att hon tyckte om henne, trots att hon inte var normal, och menade det som något positivt. Men det visar på att det är svårt att veta vad man ska säga. Frida tycker att det kan vara ganska roligt också, att vara den första homosexuella folk möter, för att man kan krossa lite fördomar. Miki berättar att lagkamrater ibland varit nyfikna på hur man träffar andra lesbiska tjejer. Hon har varit positiv till att de frågat men många verkar inte heller våga fråga. Kanske är de rädda för hur lesbiska ska reagera på frågorna, säger hon. Att benämna någon som homosexuell kan upplevas som en anklagelse eller ett dömande av den personen, menar Norrhem (2001). Det blir ett utpekande som individen upplever som oartigt. En av Lindholms (2003) informanter säger att hon berättar om sin läggning om någon frågar, men att ingen någonsin frågar. På så sätt läggs ansvaret för sin egen öppenhet på någon annan. I samma studie beskriver de idrotten som en öppen miljö samtidigt som de säger att man inte pratade om det, även om andra visste hur det låg till. Homosexualitet beskrivs som mer acceptabelt om man är tyst om det. Norrhem (2001) skriver att så länge ingen bekräftar det, kan man fortsätta att låtsas att man inte vet och behöver inte prata om det. Heterosexuella behöver därmed inte konfrontera sina fördomar eller förhålla sig till homosexuella i sin vardag, som om homosexualitet finns, men inte homosexuella.

Fast att ta upp en diskussion kring homosexualitet i laget eller klubben är inte ett självklart önskemål. Det finns en risk att de homosexuella i laget känner sig utpekade menar Lisa. Och Erika tycker att frågan ska tas upp om det blir problem i laget, precis som man ska göra med alla konflikter. Frida påpekar att det inte är så angeläget att ta upp det inom kvinnoidrotten men att det heller inte skadar. Det mest idealiska vore om homosexualitet inte sågs som något konstigt och att ingen reagerade menar Tove. Miki påpekar att det ju handlar om samma känslor, vare sig man blir kär i tjejer eller i killar. Lisa efterlyser mer information och

medvetenhet kring hbt-frågor. Det måste tas tag från en högre nivå, som Riksidrottsförbundet. Små punktinsatser från enskilda engagerade räcker inte, utan det behövs en gemensam

satsning över hela landet. Erika påpekar också att det är ett samhällsproblem och bör

uppmärksammas även i större sammanhang än inom idrotten. I ”Riksidrottsförbundets policy mot diskriminering på grund av sexuell läggning inom idrotten” står det att idrotten har ett medansvar att förebygga kränkande behandling på grund av hbt-tillhörighet (RF, 2005).

I Riksidrottsförbundets policy står det att RF och specialidrottsförbunden (SF, exempelvis fotbollsförbundet) bör tillhandahålla information och bör integrera hbt-frågor med andra etiska och sociala frågor. RF, SF och SISU bör ta upp frågorna i samband med möten och konferenser, hbt-kunskap bör ingå i utbildning av ledare, tränare och aktiva. Ordet ”bör” kan anses vagt och lätt att avfärda. Det står också att SF är suveräna och har ansvaret för att handlägga rapporter och anmälningar rörande diskriminering på grund av sexuell läggning. Ansvaret är alltså överlagt på SF i och med suveräniteten och RF lägger sig därmed inte i hur SF sköter detta. Dokumentets syfte är att stödja SF, vilket innebär att dokumentet kan ses som RF: s insatts i frågan och att det nu är upp till SF att agera. Jenny Axelsson (2005) skickade ut en enkät till alla (då) 67 specialidrottsförbund och frågade hur de integrerat RF: s policy. Endast 24 förbund svarade och fyra av dem menade att de hade gjort detta. Resterande ansåg att de inte hade några problem med trakasserier på grund av sexuell läggning i deras förbund. Bara två SF hade med hbt-frågor i sina utbildningar. Fria Tidningen ställde frågan ”Vad gör ni i er klubb för att underlätta för att hbtq-spelare ska våga komma ut?” till samtliga 14

herrallsvenska fotbollsklubbar, i och med att Anton Hysén kom ut våren 2011. Hälften svarade och endast en klubb menade att de specifikt jobbade med hbtq medan de andra hänvisade till att detta ingår i deras allmänna policy (Andersson Nwachukwu, 2011). Detta resonemang kan bidra till att hbt-frågor förbises eller glöms bort, eftersom det är upp till individen att tolka policyn när det inte står tydligt i texten vad som ska tas upp.

Få har erfarenheter av att sexuell läggning har diskuterats i lagen de spelat, men menar också att detta kanske inte heller är önskvärt. Tove som har erfarenhet av detta tyckte att det var ett mycket bra och modigt initiativ. Kvinnorna menar att det finns okunskap, men att det är positivt när andra ställer frågor istället för att tiga. Samtidigt ger fler uttryck för att det måste satsas på kunskap och medvetenhet.

5.4 Homonegativism inom idrotten

Ingen av informanterna menar att idrottens rykte som homofobiskt har påverkat deras idrottsutövande. Lisa säger att om andra haft problem med hennes läggning och öppenhet är det inget hon märkt. I Andreassons (2007) studie uttrycker en av de heterosexuella

informanterna att det är lite överdrivet att vara öppen med sin sexuella läggning och hon tycker att det är konstigt att de lesbiska är så många. De flesta av denna studies informanter håller med om att homofobin finns inom kvinnoidrotten. Det förekom en del skämt, men de var harmlösa och ibland bäddade man för dem själv, säger Lisa och Miki. Lisa berättar också

att det kunde hända att man blev kallad flata om man kom för nära en motspelare på planen, men att detta inte tolkades personligt eftersom motståndarna inte visste om man var lesbisk. Tove berättar att en medspelare sade något homofobiskt någon gång och menar att; är man ung och i processen av att komma ut, så påverkar sådant negativt och skapar tvivel på sig själv. Idrotten är viktig för ungdomar och homofobiska uttalanden gör det inte enklare att hitta sin identitet. Frida spelade tidigare i ett elitserielag med många yngre spelare och klimatet där var inte det bästa att vara lesbisk i. Om de förlorade en match, kunde vissa säga att de andra var bättre och att de säkert var flator allihop. Flera i det laget har senare kommit ut, men vid den tiden hade det kanske behövts en tränare som tog upp och pratade om den typen av kommentarer. Frida säger också att hon hört att vissa tycker det är läskigt att spela mot lesbiska och att det också anspelats på utseendet, att lesbiska ser ut som killar. I

Ambjörnssons (2008) avhandling beskrivs tjejernas inställning till den öppet lesbiska tjejen Johanna. Även om Johanna är accepterad så har de andra tjejerna problem med hennes utseende. De menar att hon i sitt kortklippta hår och sina rymliga kläder ser typiskt lesbisk ut och det upplever de som forcerat och obekvämt. När hon efter en sommar har låtit håret växa och tagit på sig en blommig tröja påstår de att hon nu är mer avslappnad och mer sig själv. Tove säger tvärtom, att det ibland blir så att man agerar som andra förväntar sig att man ska vara som lesbisk, eftersom det finns en norm även för hur homosexuella ska se ut och bete sig. Young (1990) menar att vi blir identifierade av andra utifrån grupptillhörighet men också att vi också identifierar oss själva utifrån dessa grupperingar och att grupper därför ibland kan framstå som homogena, där man har liknande egenskaper, stilar och åsikter.

Lisa menar att idrotten är mer tolerant än övriga samhället, för tjejer, eftersom de nästan förväntas vara lesbiska. Men detta antagande är negativt säger hon. För varje tjej som kommer ut blir det svårare att sudda ut stereotypen och därför har hon förståelse för de som inte vill vara öppna. Lisa tar också upp exemplet med LDB FC Malmö som vill få bort en stereotyp bild av fotbollstjejer och fokuserar därmed på andra saker än fotboll, som kanske inte är relevant. De menar väl, antar hon, men frågar sig vem detta ska tilltala egentligen.

Kvinnor tar större plats i sportvärlden och är för det mesta accepterade men vad som nu är i fokus är förhållandet mellan femininitet och fysisk aktivitet menar Precilla Choi (2000), som forskat om kvinnors hälsa. I Andreassons (2007) studie menar de fotbollsspelande tjejerna att det är en svår balansgång mellan sitt idrottande och sin femininitet och att de blir kritiserade för att vara okvinnliga. Bilden av fotbollsflatan är besvärande och de heterosexuella känner att de måste avfärda anklagelserna. De skapar antifigurer i form av manhaftiga lesbiska och superfeminina kvinnor som de tar avstånd ifrån. Rädslan för en lesbisk stämpel motverkas

genom feminina attribut och tal om pojkvänner eller makar. Konflikten mellan den idrottande kvinnan och idén om kvinnor som feminina, för att komplettera den maskulina mannen inom den heterosexuella normen, hindrar kvinnor från att bli respekterade som atleter menar Choi (2000). Enligt Foucaults (2003) teorier om hur självdisciplinering fungerar övervakas individer genom att människor omedvetet kontrollerar varandra. För att inte avvika från normen iakttar människor sitt eget beteende och reproducerar normalitet. På detta sätt kan kvinnor sägas kontrolleras till att uppvisa femininitet och därmed ta avstånd från misstanken om lesbisk existens. Men detta förutsätter att lesbisk identitet anses fel. Flata och lesbisk används som skällsord för att påverka kvinnor inom idrotten till att justera sitt utseende och beteende för att passa en viss mall (Griffin, 1998). Om lesbisk identitet skulle anses

oproblematiskt skulle den lesbiska stämpeln bli verkningslös i sin förmåga att kontrollera (Andreasson, 2007).

Omgivningens reaktioner på myten om fotbollsflator är den mest problematiska menar Andreassons (2007) informanter, till exempel när män frågar hur det är att ha lesbiska i laget. Ryktet att idrottskvinnor var lesbiska fick ökad spridning på 1980-talet och frågan är om inte ryktet tog fart för att försöka stänga ute kvinnor från idrotten, när man inte längre kunde skylla på att kvinnors biologi och fysik inte passade för idrott (Fasting, 1999). Choi (2000) menar att män håller fast vid de maskulina sporterna eftersom de är en symbol för naturlig manlig dominans. Den kvinnliga atleten hotar därmed männens övertag. Kvinnors idrottande hotar heterosexualitetens tvingande könsroller för att idrottande kvinnor så enkelt kan

utveckla maskulina egenskaper, vilket ifrågasätter meningen med femininitet och maskulinitet överhuvudtaget (Griffin, 1998).

I denna undersökning nämner bara en att rykten om omanlighet och lesbisk existens skulle vara ett problem. Eftersom alla är öppet lesbiska har de kanske inte brytt sig om att

uppmärksamma den typen av kritik och att det därmed stör heterosexuella kvinnor mer än de homosexuella. Det Wittig (1992) kan tänkas mena när hon skriver att lesbiska inte är kvinnor, är att som lesbisk behöver man inte förhålla sig till män som tänkbara kärlekspartners, utan de blir friare att uttrycka sin identitet på ett mer avslappnat sätt. Detta gäller kanske främst öppet lesbiska. Andreasson (2007) menar dock att konstruktionen av den feminina kvinnan påverkar kvinnor oavsett läggning. Samtidigt är frågan vad som är påverkan och vad som är personlig föredragen stil. Det finns inget naturligt i att heterosexuella kvinnor ska uppvisa femininitet eller att lesbiska kvinnor skulle uppvisa maskulinitet (Butler, 2007). Det man ska fråga sig är: när går individen utanför sin egna vilja för att tillfredsställa en annan agenda. Det är inte