Arena för integration

This is an electronic version of a text published in

I&M : Invandrare & minoriteter

Citation for the published paper:

Tomas Peterson

Arena för integration

2004, issue 4, p. 19-23

URL: http://hdl.handle.net/2043/10857

Access to the published version may

require subscription.

Published with permission from:

i&m

Arena för

integration

Samhällets förhoppningar på idrottens

förmåga att integrera är högt ställda

och rimliga - om utsatta grupper har

möjlighet att delta. Men nedskurna

bidrag har både förstärkt elitiseringen

och minskat tillgängligheten

.

Idrotten är i dag en av de viktigaste sociala miljöer där första- och andragenerations invandrar- och flyktingbarn umgås med "hel-svenska" barn och ungdomar. Insikten om idrottens betydelse som mötesplats har lett till att samhället ställer stora krav på idrotts-rörelsen, och även avsätter resurser för ändamålet - det senaste exemplet är den mäktiga satsningen "Handslaget" där regeringen ger idrotten en miljard kronor under fyra år för att bland annat stödja integrationsskapande projekt i idrottsföreningars regi.

Begreppet integration, tillsammans med begrepp som assimilering och mångkulturalism, ingår i den omfattande debatt som för närvarande förs om mål och medel för samhällets invandrar- och flyktingpolitik. Det kan och bör diskuteras om integration är det mål man bör sträva efter, och i så fall i vilka former människor skall integreras i det svenska samhället. Här är min avsikt endast att diskutera själva förutsättningarna för att idrotten skall kunna fungera som en arena där verksamheten bidrar till att integrera invandrarbarn i det svenska samhället.

I en allmän mening handlar integration för mig om olika sätt att göra det möjligt för människor att vara med och bestämma över sina liv. När jag i detta sammanhang talar om integration menar jag följande: idrotten kan vara en mijtesplats där

invandrar-barn och svenska invandrar-barn umgås och ägnar sig åt en verksamhet vars form och innehåll man är överens om. Denna mötesplats kan också fungera som en forberedelse för att mötas och umgås på

andra platser i samhället. För en liten del av invandrarbarnen kan idrotten också bli en karriärväg, vilket också är ett sätt att

integrera människor i ett samhälle.

Om man skall diskutera idrottens verksaJnJlet måste man ta hänsyn till två centrala aspekter. Dels att idrotten är en del av

samhället. Jag menar att man i första hand kan förstå den svenska idrottsrörelsens utformning och inriktning som en följd av det svenska samhällets utveckling under det senaste århundradet.

Den andra utgångspunkten är att idrotten lever sitt eget liv, mitt i samhället. Det vägs, det mäts och det klockas. Det tävlas och rangordnas. MaJl kan kanske inte säga att idrottsverksamheten är poänglös utan tävlan. Men man kan nog tveklöst säga att det är tävlingsverksamheten som drar de stora barn- och ungdomsgrup-perna till idrotten. Men till idrottslivet hör också samvaro, resor, och täta relationer mellan barn såväl som mellan barn och vuxna. Kring träning och tävling skapas ett helt miniatyrsamhälle, med sina egna regler, nomler, värderingar och sociala relationer. Man kan vara sämst i skolaJl och samtidigt kung på fotbollsplanen. Man kan vara arbetslös och samtidigt en uppburen föreningsledare. Det gäller alltså att ta hänsyn till båda dessa aspekter när man diskute-rar idrotten som uppfostringsmiljö och integrationsarena. Idrotten är en del av samhället, men lever samtidigt sitt eget liv.

Vilka förutsättningar har då idrotten att uppfylla de höga förväntningar som ställs från samhällets sida? Jag menar att

idrottens integrerande roll hotas både utifrån och inifrån. När kommunerna för några år sedan på allvar började skära i bidrag och verksamheter fick kultur- och fritidssektorerna ofta ta de första stötarna. De nedskärningar som stat, kommuner och landsting genomfört förstärker vissa sidor och försvagar andra i

idrottens eget inre verksamhetsliv. På sikt tenderar denna utveckling att leda till att dagens folkrörelseidrott kommer att bli mera kommersiell, individualistisk, elitistisk och otillgänglig för vissa grupper av befolkningen. Dessa är samma grupper som drabbas av nedskärningar inom andra samhällssektorer, och hit hör stora invandrargrupper. Redan nu är det tveksamt om den stolta parollen "idrott åt alla" gäller för exempelvis barn till ensamstående, lågavlönade eller arbetslösa invandrarkvinnor.

Jag tror att tillgängligheten är en viktig aspekt, kanske den viktigaste, om idrotten skall kunna fungera som en integrations-arena. Men det räcker inte att alla har rätt till och råd med att tillhöra idrotten. Verksamheten måste också utformas så att alla kan vara med. En neddragning av det generella stödet till idrotten kan, liksom på andra områden, antas gå ut över bestämda grupper i samhället. Detta sker både direkt, genom att minska de materi-ella förutsättningarna för ett allmänt tillträde till verksamheten, och indirekt genom att förstärka tendenser inom verksanilieten som

går

åt samma håll.

Ett specifikt särdrag hos idrotten i förhållande till andra folkrörelser är kombinationen av foreningsfostran och tävlings-fostran (peterson 1996). Idrottens logik tenderar att driva fram

en betoning av tävlingsfostran, samtidigt som saniliällets intresse av att stödja idrotten utgår från dess förmåga att engagera stora grupper av barn och ungdom på ett meningsfullt sätt. För sam-hället är aktiviteten i första hand medborgarfostran, att barn och ungdom i organiserade former lär sig demokratiska fonner för umgänge, lär sig samarbete och respekt för andra i en verksam-het där faktorer som klass, kön, religion, språk och etnisk tillhö-righet är underordnade den gemensamma idrottsaktiviteten. En central utgångspunkt för en diskussion om idrottens betydelse som integrationsarena i det svenska samhället är därför hur ung-domsidrottens motsägelsefulla karaktär, uruyckt som en ambi-valens mellan föreningsfostran och tävlingsfostran, utvecklas.

A

ll

t

fler

i

drottar inte alls

Ungdomsidrotten är starkt kulturellt och socialt mönstrad. Det råder stora olikheter exempelvis vad gäller föreningstillhörighet och omfattning av fysisk träning mellan ungdomar på skilda bostadsorter och skilda sociala miljöer (Engström 1998:7). Den största förändringen av fritidsvanorna de senaste årtiondena är ökad differentiering, det finns allt fler sysselsättningar, allt fler olika idrottsgrenar, fler specialinriktningar (Nilsson 1996). En del av dessa finns i dag inom Riksidrottsförbundet (RF), men det finns en tydlig tendens till att man i dag attraheras av verksam-heter som bedrivs i privat och kommersiell regi.

Låt mig referera en jämförelse som är gjord mellan fyra orter-skogsbygdIjordbruksbygd, norrländsk stad, Stockholms innerstad samt en invandrartät (40 procent) stockholmsförort - avseende medlemskap i idrottsförening. Med en viss försiktighet i tolkning-en av resultattolkning-en visar undersökningtolkning-en ändå att andeltolkning-en medlem-mar bland pojkar och ilickor på varje ort är ungefär lika stor med undantag för förorten (Larsson & Nilsson 1997). Flest

medlem-20

i

&

m

4/2004

mar återfanns i den norrländska staden, där cirka två tredjedelar är medlemmar, och minst i förorten, där hälften av pojkarna men endast en femtedel av ilickorna uppgav att de var medlemmar.

Generellt gäller dock att antalet ungdomar som idrottar minskar - i första hand bland högstadie- och gymnasieungdomar - medan de yngre finns kvar eller ökar, genom att allt yngre årskullar dras in i verksamheten. Uruyckt på ett annat sätt: de som redan är aktiva ägnar allt mer tid åt sitt idrottande, medan de som inte idrottar alls blir allt fler. Detta kan i sin tur relateras till en tävlingsspiral; tävlan blir allt viktigare och för att bli riktigt bra tror många ledare och föräldrar att det gäller att börja tidigt. Samtidigt slutar allt fler tidigare att vara aktiva inom idrotts-rörelsen, kanske för att de har tröttnat på tävlingshets och på den organiserade verksamheten, eller för att övergå till andra idrottsliga aktiviteter utanför RF Men där köper man sin idrott som en vara bland andra varor på en marknad, vilket försvagar de sociala relationer som föreningslivet är uppbyggt på.

Kommersialisering och elitisering

Efter idrottens etableringsfas som folkrörelse och därefter dess infogning i "det starka samhället", till en stor del i form aven konununaliseringspolitik, innebar avamatöriseringen i slutet på 60-talet starten både på ett omfattande samhälleligt materiellt stöd till idrotten och på marknadsidrottens framväxt. 1970- och 1980-talet framstår i dag som den svenska folkrörelseidrottens guldår. När det samhälleliga stödet börjar skäras ned under 90-talet ökade betydelsen av andra inkomstkällor, framför allt det kommersiella stödet genom sponsring och spelmarknaden - och då i första hand bingoIottoverksamheten. Det konunersiella intresset för idrotten riktar sig framför allt mot elitverksanilieten och gynnar vissa specialidrottsförbund före andra liksom elitföreningar gynnas framför breddföreningar. Undantaget här är bingoIotto, som i första hand premierar de föreningar som kan organisera en omfattande försäljningsverksamhet. Bingo-Iotto är också ett bra exempel på att media blir en allt mer betydelsefull aktör för idrotten. Ideologiskt betydelsefull blir medifieringen via koncentrationen på elitverksamheten, verksanilietsmässigt genom att idrottsgrenar tvingas anpassa regler och innehåll till mediernas behov, vilka har helt andra bevekelsegrunder än de inomidrottsmässiga aspekterna.

Idrottens motsägelsefulla karaktär i dagens samhälle kan sägas ha skapats i samverkan mellan interna och externa faktorer-internt i konflikten mellan förenings- och tävlingsfostran, ex-ternt genom att genomsyras av grundläggande processer i det moderna saniliället som professionalisering, kommersiahsering och elitisering. Idrottens forutsättningar att fungera som integrationsfält hotas således både utifrån och inifrån och dess alhnänna tillgänglighet - som samtidigt internationellt sett är unikt stor - hotas av resursneddragningar.

Det är inte bara golf, tennis och segling som är i stort sett "etniskt rena" idrottsgrenar i dagens Sverige. Även lagsporter som ishockey med stora utrustningskostnader, begränsad

till-En vinnare. Hristos Kitsos med pokal.

gång till istid och krav på aktiva pappor med bil slår snabbt ut de mindre resursstarka, oavsett talang.

Ytterligare ett hot konuner också inifrån. Hur handskas (de etniskt svenska) idrottsledarna med invandrarbarnen? Idrottens praktik - som inte minst går ut på rangordning och selekter ing-kräver en form av tyst kunskap om de regler och förhållningssätt som gynnar respektive missgynnar utövarna. Lika lätt som det är för varje barn att förstå vad vinst och förlust är, lika svårt

kan

det vara att internalisera de sociala och kulturella koder och uppfö-randemönster som krävs för att uppnå framgångarna. Idealet är att vara punktlig, skötsam, uppmärksam, målmedveten, hängi-ven. Därigenom kan man också få en uppfattning om vilka slags bekymmer som många idrottsledare menar sig ha med invand-rarbarnen. Om idrotten är en kulturell mötesplats är detta ju i så fall heller inte så konstigt. Det sociala fältet - idrottsföreningen och dess praktik - är en unik svensk konstruktion, ett

"folkrö-relserum" med (huvudsakligen) etniskt svenska föräldrar som idrottsledare och med hela det svenska samhällets historiska, sociala, politiska och kulturella relationer som sin förutsättning.

Framställt på detta sätt kan det tyckas att även idrotten är dömd att misslyckas som integrationsarena. Men idrotten är ett socialt falt där det pågår en ständig kamp - om det uttalade och det out-talade - och många invandrarbarn klarar sig förvånansvärt bra i

den kampen. För många ungdomar med invandrarbakgrund fram-står också idrotten som karriännöjlighet som en reell och

fram-komlig väg. Min egen erfarenhet som ungdomsledare inom pojk-fotbollen säger mig sedan att när det gäller egenskaper som mål-medvetenhet och hängivelse står invandrarpojkarna ofta i första ledet, och åtminstone efterhand brukar detta också leda till att de internaliserar andra förmodat svenska egenskaper som punktlig-het, skötsamhet och uppmärksamhet. Dessutom bär de flesta av

dem (via sina pappor eller närstående manliga förebilder) med sig

en instälhUng som gynnar dem individuellt -

ungdomsfotboll-skulturen i de flesta andra länder är mer elitistisk än i Sverige. Det motsättningsfyllda förhållandet mellan förenings- och tävlingsfostran inom idrotten gör att den tysta, underförstådda kunskap som man måste erövra inte bara handlar om att anpassa

sig till den svenska föreningskulturen i vid mening, utan också om smygselektering och smygelitisering för att uppnå resultat. Denna del av den tysta kunskapen tror jag att invandrarbarnen har lättare att tillgodogöra sig, vilket

kan

kompensera det under-läge som kommer av att inte tillhöra "majoritetskulturen". De har lättare att se och acceptera verkligheten bakom parollerna. Med erfarenhet från skolan och andra uppfostringsmiljöer förväntar de sig ofta inte heller något annat.

Jag tror samtidigt att idrotten som skola, eller som alternativt utbildningssystem, gynnar - eller åtminstone inte missgynnar -grupper som tenderar att missgynnas - eller åtminstone inte gynnas - av den förhärskande pedagogiken i den vanliga skolan. Verksanl-heten har en tydlig struktur och tydliga (mätbara) mål, den är omedelbart bekräftande och belönande. Man bedöms i första hand som idrottsutövare - det vill säga utifrån fardighet i stället för utifrån bakgrund - vilket gör att segregationsmekanismer som obönhörli-gen verkar i andra sociala sanunanhang tenderar att skjutas i

Idrotten ar en del av

samhället men lever

samtidigt sitt eget liv.

Man kan vara sämst i

skolan och samtidigt

kung på fotbollsplanen.

bakgrunden. Just idrottens inrikming mot tävlan kan paradoxalt nog fungera som ett effektivt skydd mot diskriminering.

Vi vet att föräldrarna har stor betydelse för barnens motivation för att ägna sig åt idrott (Schelin 1985). Visserligen är andelen invandrarföräldrar som blir ledare och tränare jämförelsevis liten. Men min erfarenhet är samtidigt att invandrarföräldrar tämligen entydigt uppmuntrar sina barn att delta i föreningsidrotten. Jag tror också att många av dem efterfrågar och bejakar den form av fostran som beskrivs ovan, samtidigt som de känner sig mera främmande för det svenska skolsystemet. Det handlar kanske inte bara om ett främlingskap utifrån det skolsystem man själv växte upp med, utan också utifrån vad de tror att deras barn har behov av för att kunna klara sig i det svenska samhället. Etnologenjonas F rykman har i en kritisk granskning av det svenska skolsystemet diskuterat de mekanismer som bevarar den sociala snedrekryte-ringen och samtidigt reproducerar den bildade medelklassen. Oavsett om man delar Frykmans uppfattning om att dagens skola har svårt att frigöra potentialerna hos elever som kommer ur "fel" samhällelig eller kulturell bakgrund eller ej, är hans beskrivning av skillnaderna mellan skolan och andra "spelarenor" tankeväckande. I det följande skall jag redovisa några resultat från den longitudi-nella studien "De avgörande åren" som följt drygt ett tusen fot-bollsspelande pojkar och flickor under tre år. Materialet är insam-lat 1997 när de var tretton år gamla. Ungefår elva procent av alla i Sverige bosatta är födda utomlands. Bland våra trettonåringar ut-gjorde spelare med minst en förälder född utomlands 23 procent, det vill säga dubbelt så många. Fotbollen attraherar första- andra-och tredjegenerations invandrar- andra-och flykringbam. Särskilt pojkar.

I studien visar det sig också att dubbelt så många invandrar-spelare som spelare med två svenskfödda föräldrar ville försöka bli fotbollsproffs. De var också de mest träningsflitiga. Ett annat resultat är att spelare med invandrarbakgrund i större utsträck-ning har bytt föreutsträck-ning än spelare med båda föräldrarna födda i Sverige. Det är också en klart uppåtriktad resa - man söker sig till föreningar högre upp i seriesystemet. De var vid tretton års ålder också överrepresenterade i alla de elitföreningar som finns med i undersökningen Att spelare med invandrarbakgrund söker sig till elitföreningar gäller alltså på pojksidan - motsvarande mönster saknas på flicksidan. Om denna grupp av invandrar-pojkar tycks inrikta sig på en fotbollskarriär skulle man kunna tänka sig att de har valt bort skolan. Men de uppgav samtidigt att de trivdes bra i skolan i högre utsträckning än etniskt svenska spelare och de uttalade i större grad att de är duktiga i skolan. De flesta ungdomsledare inom idrotten är föräldrar, och de flesta av dem är pappor. Dessa engagerar sig på grwld av sina barn, och slutar oftast när barnen slutar. Pappor till invandrar-barn är underrepresenterade som idrottsledare. Medan 23 procent av spelarna har minst en förälder som är född utanför Sverige är det endast åtta procent av ledarna som är födda utanför Sverige. Det blir således ofta Kalles pappa som kommer att bli ledare för Ahmed, och Ahmed kommer i första hand att behandlas efter hur "bra" han är. Vad som menas med en "bra" fotbollsspelare i detta sammanhang är en fråga som förvisso har kulturella konnotationer. Svensk fotbolls ideal har en gång aven

22

i

&

m

4/2004

känd sportsideschef, Bo Alm, i Göteborgsposten -82, uttryckts på följande sätt: "(Den) ... byggerju på våra finaste egenskaper, de

S(JJ71 (JJ71fattar så viktiga detaljer S(JJ71 sammanhållning, moral,

offervilja, disciplin, kyla och klokskap ... den peifekta lagdisciplinen,

lojaliteten, forrnågan att 1 OO-procentigt fitllfolja givna order. " Se där bilden av det svenska! Mot denna bild ställs ofta en annan: den av invandrarspelare, unga som vuxna, med lika stereo-typa egenskaper. De är tekniska, improvisatoriska, odiscipline-rade, oorganiseodiscipline-rade, hetlevodiscipline-rade, individualistiska och brutala. I den utsträckning Ahmed besitter dessa egenskaper borde han så-ledes ha betydande svårigheter både med att göra sig hemmastadd i verksamheten och att övertyga ledarna om sin plats i stareIvan.

Det finns många paralleller mellan hur fotboll spelas i ett land och hur det landet är socialt, kulturellt och politiskt organiserat. På 70- och 80-talet utspelades i Sverige en strid mellan olika fotboUsfilosofier. Den eviga motsättningen mellan individen och gruppen flätades in i beskrivningarna av vad striden handlade om: grå, tråkig, kollektivistisk betongfotboll ställdes mot champagne-fotboll med individen i centrum, "lirarens" klackar och tunnlar ställdes mot den robotaktiga fyrbackslinjens monotona offside-fållor, leken och improvisationen ställdes mot det datastyrda, pro-grammerade. Denna strid har

jag beskrivit i andra samman-hang (peterson 1989, 1993), här vill jag bara konstatera att fotboll ständigt utformas i ett samspel- ofta motsättningsfyllt - mellan individuella och kol-lektiva egenskaper, mellan or-ganisation och improvisation, mellan teknik och styrka, mel-lan underordning och framhäv-ande. I den utsträckning Ahmed har de ovan beskrivna egenska-perna är det således inte ett nödvändigt handikapp i hans strävan efter en plats istarelvan; de kan också vara eftertraktans-värda. Måhända är en möjlig slutsats att idrotten kan bli en arena som inte bara integrerar invandrarungdomar i mening-en anpassar dem till det "sven-ska idrottssystemet" utan att den också, delvis genom dem, kan (JJ71fo1711aS på ett sätt som både förbättrar idrottens prak-tik och dess möjligheter att fortsatt vara en viktig del av det svenska samhället.

I vilken utsträckning kan då idrotten - här exemplifierad av fotbollen - fungera som en

domar? Tillgänglig kunskap säger att när det gäller det viktigaste måttet på tävlingsfostran - det vill säga resultat - så klarar sig invandrarungdomarna mycket bra. För såväl pojkarna, flickorna som för hela gruppen gäller att spelarna med invandrarbakgrund klarade sig vidare i ökad utsträckning för varje etapp fram till den första landslagssamlingen. Med undantag för flickorna fortsatte ökningen sedan vad gäller landskampsspel1999-2001. Samman-taget gäller sålunda att invandrarbarnens andel tredubblades i för-hållande till deras andel av den ursprungliga trettonårsgruppen under hela perioden. Längre upp i åldrarna, på seniornivå (lands-lag och elit(lands-lag) tycks sedan överrepresentationen minska.

Resultaten visar att de som är tillräckligt "bra" eller starka slår sig fram, men hur går det för de andra? Dessa frågor kan den

Just idrottens inriktning mot

tävlan kan paradoxalt nog

fungera som ett effektivt

skydd mot diskriminering.

vitt skiLda miLjöer - runt den fotboll som förenar.

longitudinella undersökningen ännu inte svara på. Men precis som med de svenska ungdomarna är det naturligtvis så att de allra flesta invandrarbarn inte konuner att nå toppen. Detta är dessutom något som kanske drabbar dem hårdare om de har satsat hårdare och ställer större förhoppningar på resultat-utifrån att de ofta har farre alternativ i och med sämre skolbetyg, svårare att få jobb och genom andra diskrimineringsmekanismer. Fungerar idrotten då som en integrationsarena? Det går inte att generellt svara ja eller nej på den frågan. Förutsättningarna finns enligt min mening genom den svenska ungdomsidrottens folkrörelseförankring, med stor tillgänglighet och en stark betoning från samhällets sida av dess demokratiskt fostrande roll. Samtidigt är idrotten en del av samhället och undgår inte att påverkas av faktorer som försvårar skapandet och upprätthållan-det av meningsfulla miljöer för barn och ungdomar - internt i motsättningen mellan förenings- och tävlingsfostran, externt genom att genomsyras av grundläggande processer i det moderna samhället som professionalisering, kommersialisering och elitisering. Dessutom räcker det inte att idrotten förmår skapa sådana miljöer. På sikt kan idrotten i annat fall förvandlas till en falla, till en drömarena för orealistiska förhoppningar och till ett alibi för ett samhälles ovilja att komma till rätta med orättvisor och ojämlikhet på andra områden.

Jag har dragit paralleller mellan idrotten och skolan. Debatten om den dolda läroplanen i skolan handlade mycket om att ett selektionssystem doldes i en ideologi om att skolan skulle ge alla sanm1a utbildning och samma möjligheter. Inom idrotten står tävlandet och selektionen i centrum, uttalat och bejakat, men samtidigt omgivet av ett ambitiöst försök att i folkrörelseanda fostra barn och ungdomar till demokratiska och samarbetande individer. Ett minisamhälle utan skötebarn och kelgrisar, för att citera Per Albin Hanssons beskrivning av folkhemssamhället.

Är integration möjlig genom tävling? I ett tävlingssamhälle är integration via idrottslig tävling naturligtvis möjlig. Men detta är blott den ena sidan av saken, en selektiv integration. Om man kan tala om en breddintegration, sker den också bäst genom betoningen av tävling och rangordning?

Ja, jo, jag tror att idrotten kan fungera som en viktig mötes-plats. Verksamheten kan hjälpa invandrarbarn och -ungdomar att komma in i det svenska samhället, som det nu ser ut och som det nu fungerar. Vi får heller inte glömma att det handlar om ett ömsesidigt möte - det är inte bara invandrarungdomarna som finns på mötesplatsen. Men det är viktigt att det sker på idrottens villkor, med dess möjligheter och förvisso också begränsningar. Det är trots allt på och runtomkring planen man möts, det är kring bollen man samlas, samarbetar och därigenom lär känna varandra. Det sker enligt idrottens regler och under vuxnas överinseende - det föräldraengagemang som samhället ropar efter finns inte på gator och torg, men det finns inom idrotten. Så idrotten kan göra sitt. Men inte mer.

TOMAS PETERSON ÄR PROFESSOR I IDROTTSVETENSKAP, MALMÖ

En längre version är tidigare publicerad i Att möta främlingar (Rystad & Lundberg), Arkiv förlag 2000

Published with permission from