Skrämmande föräldrar och skärrade barn - En scopingstudie om barns våldsutsatthet och socialt arbete

41  Download (0)

Full text

(1)

Skrämmande föräldrar och skärrade 

barn 

En scopingstudie om barns våldsutsatthet och socialt

arbete

Brynja Bjarnadóttir

Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet

15 hp Hälsa och samhälle

(2)

Skrämmande föräldrar och skärrade 

barn

En scopingstudie om barns våldsutsatthet och socialt

arbete

Brynja Bjarnadóttir

Bjarnadóttir, B. Skrämmande föräldrar och skärrade barn. En scopingstudie om barns våldsutsatthet och socialt arbete. ​Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. ​Malmö

universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2020.

Detta examensarbete undersöker den senaste forskningen kring barn som lever i våldsutsatt i hemmet och hur våldet påverkar deras hälsa och utveckling, samt forskning kring de insatser som utförs i det sociala arbetet med våldsutsatta barn och deras familjer. Examensarbetet har utgångspunkt i anknytningsteori. Litteraturen som behandlas är kamratgranskad och publicerad från 2015-2020 och metoden för beskrivning och kartläggning av litteraturen är scoping.

Att vara utsatt för våld i hemmet kan ha mycket svåra konsekvenser för barns psykiska hälsa och kan även påverka barnets känslomässiga, sociala och kognitiva utveckling. Påföljderna kan följa barnet in i vuxenåldern med omfattande konsekvenser för individens relationer och föräldraskap. Stor del av forskningen lägger vikt vid tidiga insatser för våldsutsatta barn. Dock kan interventioner eller behandlingar senare i livet även vara av stor hjälp för dessa barn och deras familjer.

(3)

Frightening parents and scared 

children

A scoping study about children in violent homes in the field

of social work

Brynja Bjarnadottir

Bjarnadóttir, B. Frightening parents and scared children. A scoping study about children in violent homes in the field of social work. ​Degree project in social work 15 credits. ​Malmö

university: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2020.

This study aims to map and summarize the latest research findings in regards to children who live in violent homes and how it affects their health and development, as well as the different types of interventions and therapy that is available for these children and their families within the field of social work. This study’s theoretical point of view, as well as the research citet, is attachment theory. The method used is scoping of the selected litteratur, with the criteria being peer reviewed research and date of publication from 2015-2020.

Being a victim of domestic violence and/or child abuse can have detrimental consequences for a child’s mental and emotional health and can have an impact on the child’s emotional, social and cognitive development, with the negative consequences sometimes following the child into adulthood, affecting both romantic relationship and the individuals parentingskills and capabilities. Most of the research citet finds that early intervention is crucial, even though interventions and therapy later in life can also be of great help for these children and their families.

Keywords: attachment theory, children, child abuse, interventions, intimate partner violence, IPV, parenting.

(4)

Innehållsförteckning 

1. Inledning 5

1.1 Problemformulering 5

1.2 Syfte och frågeställning 6

2. Bakgrund 7

2.1 Barns rättigheter i svensk lagstiftning 7

2.2 Barns våldsutsatthet 8

3. Teoretiska utgångspunkter 9

3.1 Anknytningsteorins grunder 9

3.2 En våldsam anknytningsperson 10

3.3 Olika anknytningsmönster 1​1

3.4 Inre arbetsmodeller och mentalisering 12

4. Metod 12

4.1 Scopingstudier 13

4.2 Litteratursökning och val av litteratur 14

4.3 Kartläggning av innehåll och sammanfattning av resultaten 15

4.4 Forskningsetiska överväganden 1​6

5. Resultat och analys 16

5.1 Våldets konsekvenser för barns hälsa och utveckling 1​7 5.1.1En otillgänglig, oförutsägbar, skrämmande eller hotfull förälder 1​7

5.1.2 Barns psykiska hälsa 19

5.1.3 Våldsutsatta barns problem i sociala sammanhang 20

5.2 Det sociala arbetet med våldsutsatta barn och deras familjer 22 5.2.1 Anknytningsteorins förtjänster och begränsningar 22

5.2.2 När det inte är ett alternativ att bara lämna 23

5.2.3 Föräldraskap och våld i Sverige 2​7

5.2.4 Tidiga insatser 28

5.2.5 Anknytning och trauma 31

5.3 Forskningen i ett anknytningsteoretiskt perspektiv 3​3

6. Avslutande diskussion 34

Referenser 3​6

(5)

1. Inledning 

Barn som utsätts för våld i hemmet är bland de mest sårbara inom socialt arbete. Trots stora framsteg när det kommer till barns rättigheter finns det fortfarande barn som lever i våldsutsatthet i hemmet. Enligt BRÅs rapport om brott i nära relationer (2014) lever minst 150 000 barn i hem där det förekommer våld. Den siffran innefattar då både barn som bevittnar våld i den vuxna parrelationen och våld som en förälder, styvförälder, eller en närstående vuxen utövar mot barnet. Problemet kan dock anses vara ännu större i sin omfattning eftersom forskare är eniga om att mörkertalet för våldsutsatta barn är stort (Frenzel, 2014).

BRÅs rapport om den polisanmälda barnmisshandeln (2011) konstaterar att vissa faktorer är förknippade med högre risk för barns våldsutsatthet i hemmet. Barn i familjer som är på något sätt socioekonomiskt utsatta, såsom låginkomstfamiljer, familjer med ensamstående föräldrar, familjer med föräldrar som är arbetslösa eller socialt isolerade löper högre risk för att utsättas eller bevittna våld i hemmet. Även kan man nämna faktorer som missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa, positiv inställning till barnaga, samt egen utsatthet för övergrepp som barn som förhöjer risken för att en förälder utsätter sitt barn för våld. Forskning kring frågan om barns våldsutsatthet i hemmet har även visat att vissa egenskaper hos barnet självt kan höja risken för att det blir utsatt för våld av vuxna i sin närhet. Barn som har kroniska sjukdomar eller funktionshinder, samt barn som är hyperaktiva eller oppositionella tillhör en grupp som tycks löpa en större risk för våldsutsatthet (Shannon, 2011).

1.1 Problemformulering

När det kommer till barns våldsutsatthet är det i flesta fall en fråga om flera riskfaktorer som vävs samman och skapar en komplex problematik inom familjen där våldsutsattheten är endast en del av helhetsbilden. Den alldeles största och allvarligaste riskfaktorn för våld mot barn är att det förekommer våld i hemmet i den vuxna parrelationen (Shannon, 2011). När man pratar om barn som bevittnar våld eller barn som upplever våld och syftar då på våld i nära relationer, dvs våldet som förekommer mellan barnets föräldrar, blir barnet också indirekt ett brottsoffer för våldet. När ett barn bevittnar eller upplever våld mellan sina föräldrar, är det inte endast så enkelt att barnet ser den ena föräldern slå den andra utan kan det även handla om att barnet hör bråk och våldsamma handlingar som pågår i hemmet, eller upplever våldets effekter i efterhand, till exempel ser barnet blåmärken på den ena föräldern eller sönderslagna möbler i hemmet (Frenzel, 2014).

Konsekvenserna för barn av att leva i våldsutsatthet varierar utifrån våldets omfattning och karaktär, hur grova eller allvarliga våldshandlingarna är, hur länge våldet pågår, samt barnets skyddsfaktorer och andra omständigheter. Vissa barn klarar sig in i vuxenlivet utan några långsiktiga konsekvenser av våldsutsattheten (Shannon, 2011). För andra barn har våldet allvarliga konsekvenser för deras hälsa och utveckling. Små barn är till exempel särskilt sårbara för skador av fysiskt våld, till exempel skador i form av skallfrakturer, skador i inre organ eller

(6)

skador av så kallat skakvåld (Shannon, 2011). Psykiska konsekvenser som barnet kan utveckla till följd av våldsutsatthet kan t.ex vara depressivitet, ångest, självdestruktivitet, aggressivitet, PTSD vid upprepad traumatisering av våldet och även hyperaktivitet, som grundas i barnets ständiga beredskap att snabbt upptäcka tecken på fara (Jönsson och Birk, 2016). Man kan även nämna sociala konsekvenser såsom svårigheter i umgänget med andra barn, samt koncentrationssvårigheter, svårigheter att klara av skolan och högre risk för att mobba i skolan eller bli mobbad av andra barn (Jönsson & Birk, 2016). Under ungdomsåren är våldsutsattheten starkt förknippad med så kallade riskbeteenden, såsom rökning, missbruk eller riskbruk av alkohol eller droger, kriminalitet och sexuella riskbeteenden (Shannon, 2011).

I bedömning av vilka insatser som ska genomföras ska barnets behov vara styrande. De insatser som genomförs kan man dela upp i tre kategorier; skydd, råd och stöd eller vård och behandling. Ofta behöver ett våldsutsatt barn flera insatser av olika karaktär för att dess behov av hjälp ska bli tillgodosedd och Socialnämnden ska dessutom följa upp insatserna under deras genomförande, för att kunna uppmärksamma behov av ändring eller utökande av beslutade insatser (Jönsson & Birk, 2016). I denna uppsats kommer jag att fokusera på forskning kring insatser som har en anknytningsteoretisk grund. För att barn ska kunna utvecklas i gynnsam riktning behöver deras grundläggande behov av omvårdnad och skydd tillgodoses i en stabil och trygg miljö av en känslomässigt tillgänglig förälder. Detta behövs även till för att ett barn ska kunna utveckla en trygg anknytning (Jönsson & Birk, 2016), men vikten av trygg anknytning kommer förklaras i den teoretiska delen av uppsatsen.

När en förälder uppträder våldsamt mot den andra föräldern eller mot barnet ökar det risken för att barnet utvecklar en desorganiserad anknytning. Våldet innebär även en stor risk för att den våldsutsatta förälderns föräldraförmåga påverkas negativt som i sin tur påverkar barnets utveckling på ett negativt sätt (Jönsson & Birk, 2016). Barn som bevittnar eller utsätts för våld i hemmet är i en unik beroendeställning till den personen som utgör hotet mot dem. Anknytningsteori beskriver relationen som växer fram mellan barn och dess föräldrar, samt erbjuder ett omfattande perspektiv på vad som händer med ett barn som är utsatt för hot eller våld av den personen som ska vara barnets trygghet i en stor och farlig värld. I denna uppsats kommer jag även titta närmare på forskningen kring de insatser som grundas i anknytningsteori och görs i arbetet med våldsutsatta barn och deras föräldrar.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med denna studie är att undersöka och beskriva forskning om hur barn påverkas av våldsutsatthet i hemmet utifrån ett anknytningsteoretiskt perspektiv, samt forskning om de insatser som har en anknytningsteoretisk grund och utförs i det sociala arbetet med våldsutsatta barn och deras familjer. Frågeställningen är således i två delar:

1. Hur påverkas barns hälsa och utveckling av våldsutsatthet?

(7)

2. Bakgrund 

Under detta kapitel redogörs för hur barns rättigheter att leva fria från våld har stärkts i svensk lagstiftning under åren, olika aktörers juridiska ansvar gentemot barn som far illa, samt vad det innebär konkret när det hänvisas till barns våldsutsatthet i hemmet.

2.1 Barns rättigheter i svensk lagstiftning

År 1979 blev Sverige det första landet i världen att förbjuda barnaga. Det innebar att det blev brottsligt för föräldrar att bestraffa sina barn kroppsligt eller fysiskt i uppfostringssyfte. Sedan dess har mycket hänt i kampen mot barns våldsutsatthet i hemmet, bland annat ratificerade Sverige FN:s konvention om barnets rättigheter (Shannon, 2011) som sen trädde ikraft som svensk lag i januari 2020. Syftet med att inkorporera Barnkonventionen i svensk lagstiftning var att man skulle kunna ta barnets rättigheter till vara i större utsträckning än vad man tidigare hade gjort. Man skulle kunna räkna med att barnets rättigheter fick en mer framskjuten plats, både i den offentliga debatten och i lagstiftningsärenden. Ytterligare skulle man kunna identifiera och åtgärda brister i den svenska lagstiftningen. Barnkonventionen skulle då kunna fungera som utfyllnad i de fall där annan lagstiftning inte räcker till för att ta till vara barnets rättigheter, men den skulle även kunna läggas ensam till grund för myndigheters beslut i mål och ärenden som gäller barn (SOU 2016:19).

Enligt barnkonventionen har barn rätt till liv, överlevnad och utveckling. Barn ska skyddas mot alla former av våld, inklusive skada, övergrepp, vanvård, försumlig behandling, misshandel, utnyttjande och sexuella övergrepp. Barn som inte kan bo kvar i sin hemmiljö har rätt till skydd och stöd från staten och i alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas det som bedöms vara barnets bästa (2018:1197). Enligt socialtjänstlagen (2001:453) har socialnämnden det yttersta ansvaret för barn som riskerar att utvecklas ogynnsamt och ska stå för de insatser som behövs för att barn ska växa upp under trygga och goda förhållanden. I socialtjänstlagens 5.e kapitel tydliggörs socialnämndens ansvar för olika grupper och i 11 § tredje och fjärde stycket framkommer socialnämnden ansvarar för att barn som blir utsatta för brott eller bevittnar våld av eller mot närstående får den hjälp och stöd som de behöver.

Barn är ofta beroende av utomstående uppmärksammar och anmäler deras våldsutsatthet till socialtjänst eller polis. Enligt 14.e kapitel 1 § i Socialtjänstlagen (2001:453) har myndigheter vars verksamheter berör barn och unga samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen en anmälningsskyldighet vid misstanke om att ett barn far illa. Detta gäller även anställda på sådana verksamheter (2001:453). Även de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller annan sådan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvårdens eller socialtjänstens område har en anmälningsskyldighet. ​De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet

(8)

får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet (​2001:453​). Ytterligare bör var och en som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa anmäla det till socialnämnden enligt 1c §. Detta innebär att alla som inte har en anmälningsskyldighet, bör ändå anmäla det till socialtjänsten när ett barn far illa, även om man endast misstänker att det är så (2001:453). Svensk lagstiftning är således väldigt tydlig när det gäller både myndigheters ansvar för våldsutsatta barn och det ansvar som samhället i stort har för dessa barn.

2.2 Barns våldsutsatthet

I sin bok ​Meningen med våld (2001) där psykologen och psykoterapeueten Per Isdal skriver om våld i nära relationer har han definierat våld som:

[...] varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill. (Isdal 2001, s. 34)

Denna definition av våld är mycket lämplig när man beskriver våld i nära relationer eftersom den vuxna parrelationen förutsätter en jämlikhet mellan båda parter och att de som vuxna människor har en viss autonomi över sitt liv. Definitionen omfattar således kontrollerande beteende av den ena parten mot den andra som ofta finns i relationer där våld förekommer, utöver kränkningar av fysisk, psykisk, sexuell, ekonomisk eller materialistisk karaktär. Isdals definition är dock inte användbar för att definiera våld mot barn, eftersom relationen mellan barn och förälder är ojämlik i sin natur. När det gäller våld mot barn kommer jag därför istället använda mig av den beskrivningen som finns i Socialtjänstens handbok (2016) om arbete med våld i nära relationer. Fysiskt våld innebär alla handlingar som orsakar barnet smärta, sjukdom, kroppsskada eller att barnet blir försatt i vanmakt. Det omfattar allt mellan slag, sparkar och knuffar till förgiftning, försök till att dränka eller kväva barnet, samt alla former av kroppslig bestraffning (Jönsson & Birk, 2016).

Psykiskt våld innebär nedbrytande behandling, nedvärderande omdömen eller känslomässigt lidande som riktas avsiktligt mot barnet, både när dessa handlingar händer systematiskt eller i enstaka fall. Att ett barn bevittnar våld i sin närmiljö utan att våldet riktas direkt mot barnet är också ett form av psykiskt våld och kan göra att barnet far psykiskt illa (Jönsson & Birk, 2016). Man kan därför konstatera att våld i nära relationer är i sin natur psykiskt våld mot de barn som bevittnar eller upplever det.

Sexuella övergrepp mot barn innebär alla former av sexuella handlingar som en person tvingar på ett barn utifrån sina egna behov. En person som förgriper sig sexuellt på ett barn utnyttjar barnets beroendeställning och kränker dess integritet med sexuella handlingar som barnet inte har ålder och mognad att förstå, eller som sker mot barnets vilja. Sexuella övergrepp mot barn kan innefatta flera olika handlingar, allt från verbala sexuella anspelningar, smekningar, att någon blottar sig inför barnet till fullbordade samlag (Jönsson & Birk, 2016).

(9)

Till sist kan man nämna kränkningar som form av våld mot barn. Kränkning innebär att en person behandlar barnet på ett nedlåtande sätt i antingen ord eller handlingar, vilket kan skada barnets psykiska hälsa. Kränkningar sker oftast under lång tid och det är viktigt att poängtera att fysiskt eller psykiskt våld eller sexuella övergrepp är alltid kränkande för barn, samt att barn kan utsättas för flera typer av våld av en och samma person (Jönsson & Birk, 2016). När jag pratar om våldsutsatta barn i denna uppsats syftar jag på barn som utsätts av sina föräldrar eller omsorgspersoner för en eller flera typer av det våld som listas ovan. Denna definition är i enlighet med hur den forskning jag hänvisar till definierar barns våldsutsatthet i hemmet, om inte annat är förtydligat.

3. Teoretiska utgångspunkter 

Jag har valt att ha uppsatsens teoretiska utgångspunkt i anknytningsteori. Anknytningsteori är en av de ledande teorierna inom psykologi för att förstå den relationen som ett barn har med sina föräldrar och eftersom uppsatsen handlar om barn som blir på ett eller annat sätt utsatta för våld av sina föräldrar tycker jag att anknytningsteorin är ett bra perspektiv för att förstå våldets psykologiska och sociala konsekvenser. Ytterligare är barn i en unik beroendeställning när det handlar om att åstadkomma förändringar, jämfört med andra utsatta grupper. Barn är oerhört maktlösa att påverka sina omständigheter när de befinner sig i en situation som är farlig eller ogynnsam för deras hälsa och utveckling. Ett våldsutsatt barn kan behöva flera olika insatser för att möta olika behov av skydd, råd och stöd eller vård och behandling och när det kommer till att åstadkomma förändringar genom behandling sker det ofta i första hand genom deras föräldrar. Därför är anknytningsteori ett tjänligt perspektiv att ta för att förstå barns våldsutsatthet och det arbete som görs med våldsutsatta barn och deras familjer. I detta avsnitt kommer jag redogöra för anknytningsteorins framväxt, vad anknytning innebär, olika anknytningsmönster som barn kan utveckla i samspelet med sin förälder, samt andra begrepp som är viktigt att förstå i samband med anknytning.

3.1 Anknytningsteorins grunder

Anknytningsteori behandlar hur de känslomässiga banden mellan spädbarnet och dess närmaste vårdare växer fram under barnets första levnadsår och vilken betydelse dessa band har under människans hela levnad. Under 1950 talet och framåt, la John Bowlby grunden för anknytningsteori med hjälp av evolutionsbiologin. Enligt teorin är det en primär biologisk funktion för det späda barnet att knyta an till sin primära omsorgsperson eller förälder, eftersom ett spädbarn inte kan överleva utan en förälders omsorg. Anknytningsrelationen är således en förutsättning för barnet att överleva i en farlig värld (Broberg et al. 2006).

Ett barns anknytningsrelation till sin förälder regleras genom ett beteendesystem som utvecklas under spädbarnsåldern. Barnets anknytningsbeteende är det som barnet gör för att upprätthålla

(10)

fysisk närhet till sin förälder. Exempel på dessa är gråt, leende eller att krypa till föräldern. Anknytningssystem avser hur olika enskilda anknytningsbeteenden samordnas i ett system som gör det möjligt för barnet att få närhet av sin förälder (Broberg et al. 2006).

Anknytning avser en varaktig inre representation av relationen till föräldern vilken inbegriper en stark tendens att söka dennes närhet vid stress. Att vara anknuten till någon är alltså något mer än att bara söka närhet undan faror, det är en av våra starkaste känslomässiga relationer (Broberg et al. 2006, s. 55).

När ett barn signalerar sitt behov av närhet genom att aktivera sitt anknytningssystem, aktiverar det i sin tur förälderns omvårdnadssystem. Ett barn som upplever stress och gråter, kryper till sin förälder och sträcker fram händerna mot föräldern har således aktiverad sitt anknytningssystem. Förälderns omvårdnadssystem aktiveras då och föräldern svarar på barnets signaler genom ett eller flera omvårdnadsbeteenden, t.ex. genom att lyfta upp barnet, krama det och tala lugnande till barnet. Viktigt är att poängtera att föräldern knyter inte an till sitt barn. Förälderns band till sitt barn är av en annan karaktär än barnets band till föräldern och anknytnings-omvårdnadsrelationen är per definition en ojämlik relation där barnet tar och föräldern ger. Det som gör ett känslomässigt band till en anknytningsrelation är att den anknutna, dvs barnet, söker trygghet, tröst och beskydd hos anknytningspersonen, dvs föräldern (Broberg et al. 2006).

3.2 En våldsam anknytningsperson

Djurpsykologen Harlow utförde en rad grymma experimenter med rhesusapungar som separerades från sina mammor och placerades i en bur tillsammans med konstgjorda surrogatmammor. Experimentens resultat visade tydligt apungarnas behov av att knyta an, samt att anknytningsrelationen styrdes av beröringskontakten mellan surrogatmamman och ungen. Apungarna föredrog den mjuka och sköna surrogatmamman som var gjord av trä, mjuk päls, var uppvärmd och kunde gunga, över en hård och kall surrogatmamma som var gjord av ståltrådar och en nappflaska som ungarna kunde dia ifrån. För att se om ungarnas anknytningsbeteende kunde stängas av lät Harlow och hans team några av surrogatmammorna skicka ut spikar från sin kropp, mot apungen som klängde sig på henne. Trots våldet som apungarna utsattes för av sin surrogatmamma fortsatte de att klänga på henne (Broberg et al. 2006).

Apungarnas anknytning till en våldsam surrogatmamma har en parallell i människobarn, som också knyter an till sin förälder trots våld, vanvård eller övergrepp. Även om experimenten blev debatterade bland både vetenskapsmän och djurrättsaktivister på grund av deras etiskt tvivelaktiga upplägg och utföranden - Bowlby själv ifrågasatt explicit metoderna och apungarnas laboratorieförhållanden - visade den att relationen mellan barn och förälder utvecklas till följd av ett oberoende motivationssystem, oavsett förälderns förmågor och lämplighet (Broberg et al. 2006).

(11)

3.3 Olika anknytningsmönster

Anknytningsteori menar att utforskande av yttre världen är väsentlig för barnets utveckling och att föräldern måste kunna agera som trygg bas, var utifrån barnet kan utforska världen under rimligt säkra förutsättningar. Ytterligare måste föräldern kunna agera som säker hamn för barnet att återvända till när barnet har utforskat tillräckligt eller yttre världen blir skrämmande (Broberg et al. 2006). Barnets anknytning är en produkt av samspelet mellan barn och förälder och även om alla barn har samma behov av att knyta an till sina föräldrar utvecklar inte alla barn samma anknytningsmönster, utan beror det på förälderns förmåga att svara på barnets signaler och tillgodose barnets behov av både närhet och stöd i sitt utforskande (Broberg et al. 2006).

Utvecklingspsykologen Mary Ainsworth utvecklade en experiment som hon kallade för Främmandesituationen där hon observerade mammor samspel med sina barn i en främmande miljö, samt barnets reaktion vid separation och återförening med sin mamma. Under experimentets gång framträdde distinkta beteendemönster hos olika barn som Ainsworth kategoriserade för att förklara skillnader i anknytningen. Så formulerades de tre organiserade anknytningsstilarna - trygg, undvikande och ambivalent (Broberg et al. 2006).

Ett barn som har en trygg anknytning till sin förälder kan växla mellan utforskande och närhetssökande utan problem, så länge föräldern finns med barnet i rummet. När föräldern lämnar rummet är det vanligt att barnet protesterar eller gråter, dvs barnet aktiverar sitt anknytningssystem. När föräldern återvänder till rummet söker barnet sig aktivt till den och låter sig tröstas av föräldern. Ett tryggt anknutet barn har haft upprepade erfarenheter av sin förälder som har konsekvent uppmärksammad, förstått och tillgodosett dess behov (Broberg et al. 2006). När ett barn har en förälder som inte förmår att balansera barnets behov av närhet och utforskande kan det utveckla en otrygg undvikande eller otrygg ambivalent anknytning. Ett barn som har en undvikande anknytning kan inte använda sin förälder som en trygg bas och säker hamn i sitt utforskande, utan har lärt sig att deaktivera eller kraftigt nedtona sitt anknytningssystem. När föräldern lämnar rummet brukar dessa barn hantera separationen utan gråt och när föräldern återvänder ignoreras den av barnet. Barn med undvikande anknytning har lärt sig att deras anknytningsbeteende väcker negativa känslor och respons hos sin förälder och barnet undviker därför att signalera sitt aktiverade anknytningssystem (Broberg et al. 2006). Ambivalent anknutna barn har däremot lärt sig att hyperaktivera sitt anknytningssystem och är ofta mycket klängiga och upptagna av sin förälder. När föräldern lämnar rummet skruvas deras anknytningssystem på full volym och när föräldern återvänder låter barnet sig inte lugnas av förälderns närvaro eller försök till tröst på samma sätt och man ser i de tryggt anknutna barnen. Barnet blir istället frustrerad på att kontakten med föräldern är ineffektiv för att få deras anknytningssystem att gå i viloläge. Dessa barn har lärt sig att deras förälder är oförutsägbar och att samspelet i hög grad sker på den vuxnas villkor. Barnet har således svårt att veta vad det kan förvänta sig av sin förälder i situationer där deras anknytningssystem är aktiverad och har lärt sig att det inte kan reglera samspelet med hjälp av sina signaler (Broberg et al. 2006).

(12)

Vissa barns beteende i främmandesituationen följer inte något av de organiserade anknytningsmönstren utan beter sig dessa barn mycket märkligt när de återförenas med sin förälder. Barnet kan frysa mitt i en rörelse, gömma sig eller gå mot föräldern med ryggen före eller ansiktet bortvänt. När barnets anknytningsbeteende inte följer ett organiserad mönster kan det ses som ett uttryck för rädsla och barnets anknytning klassificeras då som otrygg desorganiserad. För dessa barn är deras anknytningsperson upphov till rädsla vilket betyder att barnets tidigare erfarenheter av samspel med sin förälder har varit skrämmande för barnet. Detta gör att barnet hamnar i en omöjlig konfliktsituation, där anknytningssystemet driver barnet i armarna på föräldern men samtidigt ökar barnets rädsla för den skrämmande föräldern (Broberg et al. 2006). Anknytningsmönstren kan således sorteras efter två olika principer, trygg kontra otrygg anknytning och organiserad kontra desorganiserad. Under sina första levnadsår kommer ett barn vanligtvis att utveckla fler än en anknytningsrelation som kan se olika ut, beroende på hur samspelet ser ut mellan barnet och anknytningspersonen (Broberg et al. 2006).

3.4 Inre arbetsmodeller och mentalisering

Genom sina erfarenheter av samspelet med sin anknytningsperson konstruerar barnet det som Bowlby kallade för inre arbetsmodell. Denna modell är barnets mentala representationer av sin förälder, sig självt och deras relation och den fungerar som en karta för barnet att tolka och förutse anknytningspersonens beteenden och känslor och reglera sina egna anknytningsbeteenden, tankar och känslor. Ytterligare har den en avgörande betydelse för hur barnet senare uppfattar och beter sig i nära känslomässiga relationer, t.ex. i en vuxen parrelation, eftersom modellen ligger till grund för hur barnet uppfattar sig självt och andra samt vad det förväntar sig av samspel med andra (Broberg et al. 2006).

Genom anknytningsrelationen kommer barnet att utveckla en känsla av ett eget själv. Relationen kommer också att lära barnet att uttrycka och förstå egna känslor och uppfatta och tolka andras sinnestillstånd, vilket utgör kärnan i socialt samspel. Det finns ett tydligt samband mellan förälderns förmåga att reflektera över sina egna känslor, erfarenheter och sinnestillstånd och dennes förmåga att ta hand om sitt barn känslomässigt och visa intresse för sitt barns känsloliv. Denna förmåga kallar man för mentaliseringsförmåga och den är avgörande för att barnet ska kunna skapa kopplingar mellan den yttre verkligheten och sin inre känslovärld (Broberg et al. 2006). Barnets inre arbetsmodell och förälderns mentaliseringsförmåga spelar således en nyckelroll i anknytningsrelationen och hur barnets anknytningsmönster utvecklas.

4. Metod 

För att analysera litteraturen som publicerats kring insatser för våldsutsatta barn och deras familjer har jag valt att göra en scoping studie, men det valet styrdes i första hand av det hur jag formulerade min frågeställning. Eftersom min frågeställning är relativt öppen och förutsätter inte att jag analyserar studier av en specifik design, utan skulle flera olika typer av studier kunna vara

(13)

relevanta är en scopingstudie ett lämpad alternativ. Ytterligare är jag inte ute efter att kvalitetsbedöma den litteratur som jag använder i min analys, utöver att begränsa litteratursökningen till kamratgranskade publikationer och då är scoping studie en mycket adekvat studiedesign eftersom scopingstudier används inte för den typen av litteraturgranskning på samma sätt och t.ex systematiska litteraturstudier (Arksey & O’Malley, 2005).

4.1 Scopingstudier

Att göra en scoping studie är tjänligt när syftet är att kartlägga nyckelkoncepten och de källor och typ av litteratur som finns tillgängligt inom ett forskningsområde. Scopingstudier är således ett bra verktyg för att undersöka litteraturens omfattning inom ett visst område, men sen styr den enskilda studiens förutsättningar, design och begränsningar hur långt ner på djupet resultatet når (Arksey & O’Malley, 2005). I sin artikel om scopingstudier har Arksey & O’Malley (2005) identifierad olika syften eller anledningar för att göra en scopingstudie och formulerad fyra olika typer av scopingstudier.

Den första typen är en snabbgranskning eller “rapid review” av litteratur där man undersöker forskningens omfattning och natur för att att skapa ett överblick över större forskningsområde. Den andra typen av scopingstudie är en preliminär mappning av litteraturen vars syfte är att beräkna eller konstatera värdet av att utföra en systematisk litteraturstudie. Tredje anledningen för att göra en scopingstudie är för att sammanfatta forskningsresultat inom ett visst område för att kunna göra det tillgängligt för t.ex. yrkesverksamma och konsumenter. En sådan scopingstudie beskriver forskningsresultaten i den litteratur som analyseras i mer detaljer än den första typen av scopingstudier. Fjärde typen av scoping studie görs på samma sätt som den tredje typen men tar även det steget att dra slutsatser om och identifiera kunskapsluckor utifrån den befintliga forskningens resultat (Arksey & O’Malley, 2005).

Dessa fyra olika typer av scopingstudier kan man också dela i två kategorier, där de första två kan ses som en del av processen att granska litteratur inför en systematisk litteraturstudie och de senare två använder scoping som en fulländad metod för litteraturgranskning (Arksey & O’Malley, 2005). I denna uppsats har jag valt att använda scoping som en fulländad metod för att skriva den tredje typen av scopingstudie. Jag har sökt fram och sammanfattat resultat från forskning kring våldsutsatta barn och hur deras hälsa och utveckling påverkas, samt forskning kring insatser och stöd till dessa barn och deras familjer som har publicerats inom en viss tidsperiod. En scopingstudie av detta slag skulle kunna vara av nytta för yrkesverksamma inom området barn och familj, t.ex. en familjebehandlare som har varit yrkesverksam under flera år och vill hålla sig uppdaterad på den forskningen som har publicerats inom fältet på den senaste tiden, samt klienter eller gemene man som har intresse för att läsa den forskning som publicerats men saknar tillgång, tid eller resurser.

Ramverket för att utföra en scopingstudie är relativt enkelt och kan delas upp i fem steg: 1. Identifiera forskningsfråga

2. Identifiera relevanta studier 3. Val av litteratur

(14)

4. Kartläggning av innehåll

5. Jämföra, sammanfatta och rapportera resultat

Efter att jag hade identifierad min forskningsfråga och formulerat frågeställningen var litteratursökning nästa steg.

4.2 Litteratursökning och val av litteratur

För att söka fram litteratur till studien gjordes två sökningar i databaserna PsycInfo och Sociological Abstracts. Samma sökningar gjordes i båda databaser. Den första innehöll sökorden

attachment*, child*, “domestic violence” ​och “​intimate partner violence”. ​Genom trunkering

(*) av de första två sökorden genererade sökningen forskning med nyckelord som attachment theory, attachment behaviour, attachment style eller attachment disorder, samt children, child abuse eller child maltreatment. De senare två sökfraserna används i forskning kring våld i nära relationer och även om flesta artiklar har båda fraser i lista över nyckelord är det några som endast har en av dem, därför valde jag att ha båda med i min sökning för att den inte skulle missa relevant litteratur.

Andra sökningen innehöll sökorden ​attachment*, intervention, treatment, “domestic violence”,

“intimate partner violence” och ​child*. Genom trunkering av samma sökord som i den första sökningen samt includering av båda fraser som används för våld i nära relationer fick jag fram forskning som innehöll samma viktiga nyckelord kring anknytning, barn och våldsutsatthet. Genom att använda både ​intervention​och ​treatment ​kunde jag få fram forskning kring flera typer av insatser för denna målgrupp som är relevanta till uppsatsens teoretiska utgångspunkt.

Ytterligare avgränsningar som jag gjorde på sökningen var att endast ha med kamratgranskad forskning som publicerats från 2010 - 2020. Första sökningen genererade 155 resultat i PsycInfo och 96 i Sociological Abstracts, den andra sökningen genererade 67 resultat i respektive databaser. En del av litteraturen förekom i båda sökningar och i båda databaser.

I litteratursökning för en scopingstudie är syftet att vara så omfattande som möjligt (Arksey & O’Malley, 2005). Jag valde således att formulera sökningen på ett sätt som var så öppet som möjligt utan att den skulle generera resultat som inte kan anses vara relevanta. I val av relevant litteratur har jag valt bort litteratur och forskning kring vuxna som har varit utsatta som barn och hur våldet påverkar deras anknytning i vuxenålder, hur det kopplas till deras eventuella våldsutsatthet eller våldsutövande i den vuxna parrelationen samt insatser för denna grupp. Jag har dock valt att ha med litteratur som resonerar kring våld, anknytning och föräldraförmåga eftersom uppsatsens fokus är på barns våldsutsatthet och insatser, utifrån ett anknytningsteoretiskt perspektiv. Föräldraförmåga har en signifikant påverkan på barns liv och hälsa och kan även spela en avgörande roll i insatsers effektivitet.

Efter att ha gått igenom sökresultaten och valt fram artiklar som ansågs vara relevanta utifrån titel, nyckelord och abstract hade jag 42 artiklar. I första genomgång av litteraturen insåg jag även att min sökning inkluderade inte försummelse och vanvård, vilka ofta är förknippade med

(15)

våldsutsatthet och förekom därför i en del av litteraturen som sökningarna genererade. I sin artikel om scopingstudier menar Arksey och O’Malley (2005) att i valet av litteratur måste man fatta en rad praktiska beslut för att empirins omfång inte blir ohanterbart, t.ex att sätta en tidsgräns för insamling av empiri. Jag bestämde därför att inte utföra en ny sökning för att inkludera fler sökord och att inte heller söka igenom referenslistor i de artiklar som uppfyllde kriterierna för relevans, för att se om det finns relevant litteratur där som inte framkom i min sökning i de elektroniska databaserna. Med tanke på uppsatsens storlek och den tidsramen jag har för att utföra arbetet valde jag även att ytterligare begränsa årtalet för publicerad forskning och ta bort de artiklar som publicerades innan 2015.

4.3 Kartläggning av innehåll och sammanfattning av resultaten

När jag hade sökt fram relevant litteratur var nästa steg att kartlägga litteraturens innehåll utifrån nyckelfrågor och tema för att belysa kunskapen som finns inom området och de insatser som man gör i arbetet. En scopingstudie syftar till överblick av litteraturen och de resultat som presenteras kan ses som en narrativ av litteraturen, medans analysprocessen för t.ex. en systematisk litteraturstudie skulle innebära att forskaren begränsar ner det antal studier som används och möjligtvis uteslutar en stor del av den kunskapen som finns. Ytterligare försöker man inte försona eller binda ihop olika resultat i en scopingstudie (Arksey & O’Malley, 2005). Litteraturen som ligger till grund för uppsatsen har således både variationer och delar som överlappar med varann.

Resultat och analyskapitlet i uppsatsen är uppdelat i tre underkapitel, en för varje frågeställning och en för analys utifrån uppsatsens teori. Kapitlens underrubriker relaterar till de teman som växte fram under kartläggningens gång. I första delen går jag igenom det som forskningen säger om hur barns känslomässiga utveckling, psykiska hälsa och sociala färdigheter påverkas av samspel med en våldsutsatt eller våldsam förälder. I den andra går jag igenom det som forskningen säger om anknytningsteorins förtjänster och begränsningar i arbetet med våldsutsatta barn och deras familjer, varför man inte alltid kan ta sig ur våldsutsattheten och hur man kan arbeta med de föräldrar som stannar i en våldsam relation, samt olika insatser och behandlingar för föräldrar och barn som har erfarenhet av våldsutsatthet.

Arksey och O’Malley (2005) menar att det finns inget fastställt tillvägagångssätt för scoping av litteratur vilket kan leda till att det blir knepigt att fatta beslut om scopningens omfattning och studiens bredd kontra analysens djup och hur detaljerad man presenterar resultaten. I både kartläggning och analys av litteraturen har jag strävat efter en balans i uppsatsens bredd och djup i den utsträckning som uppsatsens omfattning och tidsram tillåter. Det innebär att jag har försökt att presentera resultatet på ett så detaljerad sätt som möjligt men även på ett så objektivt sätt som möjligt i den meningen att man inte tappar bredden i materialet och ger mer utrymme åt vissa artiklar på bekostnad av andra. Tabell för kartläggning av litteraturens innehåll finns som bilaga.

(16)

4.4 Forskningsetiska överväganden

Det är viktigt att vara medveten om möjliga partiskheter och förutfattade meningar i allt forskningsarbete, samt att dessa diskuteras öppet (Arksey & O’Malley, 2005). I det sammanhanget vill jag nämna mina egna förförståelser av problemet som barns våldsutsatthet i familjen är innan jag påbörjade mitt arbete. Min uppfattning var att kvinnor blir oftare offer för våld i nära relationer än män och att män är den gruppen som utöver grövre våld mot barn, även fast kvinnor utgör en större del av våldsutövare när det gäller våld mot barn än vad de gör i andra typer av våldsbrott. För att motverka att denna förförståelse skulle prägla uppsatsen har jag använt mig av ett neutralt språk i den mån det är möjligt, både i litteratursökningen och i skrivandet av uppsatsen.

Även om litteratursökningen inte var formulerad utifrån ett genusperspektiv blev det så att majoriteten av de artiklar som undersöktes i denna uppsats har fokuserat på våldsutsatta mödrar och deras barn. Det uttalas dock att våld i nära relationer kan förekomma i samkönade relationer och kvinnor kan utsätta sina manliga partners för våld. Eftersom jag har inte valt att ha ett genusperspektiv i uppsatsen kommer jag använda “förälder” istället för “moder” eller “faderr”, med undantag för direkta citat.

När det gäller den litteratur som behandlas finns det en risk för att relevant forskning har exkluderas i processen av sökning och val av litteratur och att det i slutändan påverkar det som presenteras i studiens resultat och analysavsnitt. Den risken kommer man inte undan i litteraturgranskning av forskning kring ett så komplext fenomen som våldsutsatthet är. Därför har jag beskrivit mitt tillvägagångssätt i val av litteratur och beslutsfattande kring avgränsningar i så noga detaljer som möjligt utifrån forskningsetiska aspekter och krav på transparens.

5. Resultat och analys 

Sambandet mellan anknytning och barns hälsa och utveckling har varit grundligt forskat och man har kunnat konstatera hur anknytning och anknytningsmönster kan ha en omfattande påverkan, inte bara under de första åren utan även i både tonår och vuxenålder, där otrygg anknytning är förknippad med högre risk för en mängd problem som kan drabba en individ. I avsnittets första kapitel (5.1) kommer jag förklara närmare hur det kan gå till, i kapitel 5.2 kommer bl. a. att redogöra för olika insatser som görs i arbetet med våldsutsatta barn och deras familjer och i kapitel 5.3 kommer jag sammanfatta och resonera kring hur man kan förstå forskningen utifrån ett anknytningsteoretiskt perspektiv.

(17)

5.1 Våldets konsekvenser för barns hälsa och utveckling

Våldsutsatthet kan ha en mängd olika konsekvenser för ett barns hälsa och utveckling. I detta avsnittet redogörs för hur våldet påverkar anknytning mellan förälder och barn, hur det påverkar barnets psykiska hälsa och vilka konsekvenser våldet kan ha för barn i sociala situationer.

5.1.1 En otillgänglig, oförutsägbar, skrämmande eller hotfull förälder

Från första början, eller spädbarnsåldern, har forskning visat på vikten av att barnet har en empatisk och lyhörd förälder som kan uppmärksamma och tolka rätt på barnets signaler för att barnet ska kunna utveckla en trygg anknytning. Traumatiska händelser och i synnerhet våld i nära relationer, har visat sig ha en påverkan på hur den traumatiserade individen uppfattar och tolkar sociala ledtrådar såsom känslo- och ansiktsuttryck. Våld i nära relationer kan således orsaka en benägenhet hos en våldsutsatt förälder att misstolka sitt barns signaler. Det i sin tur kan ha en negativ påverkan på anknytningsrelationen eftersom barnet får inte de behov som det signalerar tillgodosedda av sin förälder (Bernstein, Timmons & Lieberman, 2019).

Vidare kan en förälders våldsutsatthet förvränga förälderns mentala representationer av sitt barn och leda till att föräldern upplever färre positiva känslor kring sitt föräldraskap. Våldsutsattheten kan även störa eller nedsätta förälderns förmåga att mentalisera kring sitt barn och hindra att barn och förälder kommer närmare varandra känslomässigt (Bernstein, Timmons & Lieberman, 2019). Eftersom en lyhörd och tillgänglig förälder är en förutsättning för ett barn att utveckla en trygg anknytning och den ligger till grund för en gynnsam utveckling för barnet kan man konstatera att våld i nära relationer kan ha en indirekt påverkan på ett spädbarns utveckling genom att den påverkar föräldraförmågan.

I en anknytningsrelation som är trygg för barnet hjälper föräldern barnet även att reglera sina känslor. Ett spädbarn kan lätt överväldigas av sina känslor, t.ex. hunger eller ensamhet. En trygg förälder måste kunna svara och tillgodose sitt barns behov av tröst i ångestfyllda och skrämmande situationer, på samma sätt som föräldern måste kunna tillgodose barnets behov av föda när barnet är hungrigt. Känsloreglering är ett grundläggande behov som barnet inte kan tillgodose självt och måste därför få det tillgodosett av en känslomässigt tillgänglig förälder (Amos, Segal & Cantor, 2015).

Ett barn som har en känslomässigt otillgänglig eller okänslig förälder löper högre risk att utveckla en otrygg anknytning, men det är även viktigt att samspelet mellan barn och förälder är förutsägbart för barnet. Motsägelsefulla och inkonsekventa erfarenheter i tidig ålder gör det svårt för barnet att skapa sig en organiserad helhetsbild av föräldern i sin inre arbetsmodell. Detta kan leda till att barnet utvecklar en desorganiserad anknytning. För barnet är föräldern både den personen som barnet måste söka närhet till, samtidigt som barnet upplever föräldern som ett hot. I en sådan situation har barnet oförenliga, oroande somatisk-emotionella och beteendemässiga respons på sin förälders närvaro vilka leder till att barnet hamnar i bestående tillstånd av rädsla som inte lugnas (Amos, Segal & Cantor, 2015).

(18)

I de fall där föräldern har själv varit traumatiserad av våldsutsatthet som barn kan föräldraskap och ett spädbarns intensiva känslomässiga behov återuppväcka förälderns olösta rädsla från sin tidiga barndom. Förälderns egna försummade behov av närhet, tröst och skydd i spädbarnsåldern och den plågsamma erfarenheten av rädslan som inte lugnades kan aktivera gamla trauman i föräldern. En förälder som bär med sig sina trauman från barndomen in i sitt föräldraskap i vuxenålder kan uppleva sitt eget barn som källan till rädsla och ångest. Förälderns respons på att uppleva sitt eget barn som källa till rädsla och ångest kan vara att agera hotfullt eller våldsamt mot barnet eller att dra sig undan. Föräldern blir rent av sagt farlig för barnet och förälder och barn hamnar i en dilemma där tillgänglighet till föräldern är för barnet en förutsättning för dess överlevnad och föräldern är ansvarig för barnets välmående men båda är “livrädda för och oskiljaktig länkade med varann” (Amos, Segal & Cantor, 2015).

I en studie bland kvinnor som rekryterades från kvinnojourer kom man fram till att våldsutsatthet i barndomen samt PTSD kan ha en försvårande effekt för våldsutsatta mödrars föräldraskap och hur de uppfattade sin egen föräldraförmåga, samt hur tillfredsställande de uppfattade föräldrarollen (Waldman-Levi, Finzi-Dottan & Weintraub, 2015). Enligt studien är resultatet i enlighet med tidigare forskning och kan förklaras genom anknytningsteorins inre arbetsmodeller, där barn som har en våldsam eller okänslig anknytningsperson utvecklar en negativ bild av både sin anknytningsperson och sig själva vilket i vuxenåldern kan ha en påverkan på deras föräldraskap och leda till brister i föräldraförmågan. Ytterligare bekräftade studien resultat från tidigare forskning som har visat att mödrar som var utsatta för våld i sin barndom hade en betydligt lägre känsla av “self-efficacy” eller egenförmåga i sitt föräldraskap, jämfört med mödrar som inte hade varit utsatta (Waldman-Levi, Finzi-Dottan & Weintraub, 2015).

När det kommer till anknytning och våldsutsatthet är det inte bara oförlösta trauman eller den våldsutsatta förälderns otillgänglighet och oförutsägbarhet som har en negativ påverkan på hur barnets anknytning utvecklas. Barn kan även utveckla en otrygg anknytning till följd av rädslan för den våldsutövande föräldern. Även i de fall där barnet inte bevittnar varje våldshandling direkt är barnet ändå utsatt vid olika tidpunkter och av olika allvarlighetsgrad. Dessutom är flesta barn medvetna om det våld som sker i hemmet som de inte ser och är därför utsatta för det (Shao-Chiu, Washington & Kurlychek, 2020).

Att bevittna eller på andra sätt uppleva våldsamma handlingar mellan sina föräldrar, i synnerhet fysiskt våld, är oerhört skräckinjagande för ett litet barn och hotar både barnets och den våldsutsatta förälderns trygghet, även i de fall där våldet inte riktas direkt mot barnet (Gustafsson et. al, 2017). I spädbarnsfamiljer där det förekommer fysiskt våld mellan föräldrarna löper barnet högre risk att ha en desorganiserad anknytning vid 15 månaders åldern. Samtidigt finns det ett samband mellan att fysiska våldet upphör och större sannolikhet att barnets otrygga anknytning utvecklas mot att bli trygg hos barn i åldern 1 - 4 år (Gustafsson et. al, 2017).

Våld i nära relationer kan således orsaka brister i relationen mellan ett barn och dess föräldrar, både den som är våldsutsatt och den som utövar våld. Barnen måste leva med en förälder som i ena stunden kan vara glad, snäll och rolig och i den nästa bli hotfull och våldsam. Även om våldet inte riktas direkt mot dessa barn finns alltid det underförstådda hotet att det kan bli så (Miller, 2017). Det är inte ovanligt att barnen indirekt involveras av en våldsutövande förälder i

(19)

konflikterna i vuxenrelationen, där barnen tvingas välja en förälder framöver den andra. För ett barn är det som att välja mellan pest eller kolera, där barnet har å ena sidan den våldsutsatta föräldern som är i bästa fall endast stundvis tillgänglig för barnet, både fysiskt och känslomässigt, på grund av våldet och dess konsekvenser. På den andra sidan har barnet den våldsutövande föräldern och för barnet att avvisa den kan få den konsekvensen att våldet riktas mot barnet självt istället. Ett barn som hamnar i en sån situation kan känna sig tryggast när det väljer den våldsutövande föräldern för tröst och skydd, men det betyder att barnet måste bortse från sina egna upplevelser av rädsla och otrygghet i relation till våldet (Miller, 2017).

Konsekvensen av våld i nära relationer för ett barn som lever i våldsutsattheten blir att varken den våldsutövande eller våldsutsatta föräldern är tillgänglig för barnet, samt att barnet har antingen en skrämmande eller skrämd förälder att leta till för stöd. Ytterligare skapar skiftandet i föräldrarnas beteende en enorm otrygghet för barnet. Ett barn vars familjeliv kännetecknas av dessa faktorer löper en stor risk att utveckla en desorganiserad anknytning till sina föräldrar eftersom föräldrarnas beteende gör att barnet inte kan utveckla en sammanhängande inre arbetsmodell (Miller, 2017). En ytterligare riskfaktor är att ofta finns det ett krav från den våldsutövande föräldern att de våldsutsatta familjemedlemmarna håller tyst om det våld de är med om i hemmet. Den våldsutövande förälderns krav på tystnad omöjliggör det för barnet att artikulera sina erfarenheter vilket ytterligare höjer risken för att barnets upplevelser och verklighet blir osammanhängande (Miller, 2017).

5.1.2 Barns psykiska hälsa

Som framkom tidigare är känslomässig otillgänglighet hos föräldern mycket skadlig för spädbarn men det samma gäller även för äldre barn. När föräldrarna har bråkat gör föräldrarnas egna känslomässiga upprördhet det svårt för dem att bemöta och hjälpa sitt barn att hantera sina känslor av rädsla och förvirring. Att bemötas av en förälder med värme och älskvärdhet när barnet upplever svåra känslor till följd av våldsutsatthet är en viktig faktor för att ett barn ska ha möjligheten att utveckla en känslomässig balans (Boeckel, Wagner & Grassi-Oliveira, 2017). Forskning inom området har kunnat etablera en länk mellan våld i nära relationer och försämrad föräldraförmåga, särskilt när det gäller känslo- och affektreglering. En förälder som har svårt att reglera sina egna känslor har också svårare att lära sitt barn att hantera sina känslor och att reglera känslornas affekter. Eftersom våld i nära relationer har en negativ påverkan på hur en våldsutsatt förälder ser på sitt barn och föräldrarollen i stort kan det leda till brister i relationen mellan förälder och barn och högre risk för att barnet utvecklar PTSD symptom. I sin artikel om våld i nära relationer, relation mellan moder och barn och PTSD symptom hos barn påstår Boeckel, Wagner & Grassi-Oliveira (2017) följande:

[...] important associations can be seen between lower quality of maternal bonding and higher levels of child PTSD symptoms, maternal difficulties in emotional regulation, and severity of psychological, physical, and sexual IPV. [...] It is imperative to document this association because maternal care is so relevant to human health development and strongly affects the developmental

(20)

adjustment and, ultimately, the children’s mental health (Boeckel, Wagner & Grassi-Oliveira, 2017 s. 1137).

Man konstaterar alltså att viktiga associationer har framstått mellan relationer mellan moder och barn av sämre kvalitet och högre grad av PTSD symptom hos barnet, samt moderns svårigheter i känsloreglering och allvarlighetsgraden av psykiskt, fysiskt och sexuellt våld i nära relationer och att det är av yttersta vikt att man dokumenterar dessa associationer eftersom moderns omsorg är så relevant till barnets hälsa, utveckling och i slutändan barnets psykiska hälsa. Det som framstår tydligt i deras forskning är att barn påverkas inte bara negativt av det våld de bevittnar, hör eller kan se konsekvenserna av i efterhand, utan påverkar förälderns våldsutsatthet deras föräldraförmåga och våldet har således en indirekt konsekvens för barnet (Boeckel, Wagner & Grassi-Oliveira, 2017). Det kan man se bl.a. i det samband som finns mellan sexuellt våld i nära relationer och brister i relationen mellan den våldsutsatta föräldern och barn. Sexuellt våld i nära relationer är en typ av våld som barn sällan bevittnar, hör eller kan se konsekvenserna av i efterhand men ändå har det visat sig ha en avsevärd negativ effekt på relationen mellan den våldsutsatta föräldern och deras barn (Boeckel, Wagner & Grassi-Oliveira, 2017).

Våldsutsatthet kan även ha negativa konsekvenser för barns fysiska hälsa, utöver skador som direkta slag eller misshandel mot barnet har orsakat. Barn som har blivit utsatta för psykiskt våld eller kränkningar av sina föräldrar löper högre risk för fysiska besvär, såsom magont, huvudvärk eller annan smärta, detta till följd av otrygg anknytning (Goulter et al. 2019).

För otryggt anknutna individer kan deras anknytningsmönster utgöra en brist i deras mentala grund för att hantera motgångar, eftersom dessa individer har ofta svåra erfarenheter bakom sig som präglas av oförutsägbarhet och avvisande. Empiriska studier har konstaterat en länk mellan otrygg anknytning och utåtagerande beteende hos barn i 6 års åldern, samt trotssyndrom och brottslighet bland ungdomar (Sutton, 2019). Ytterligare har forskning etablerad en länk mellan otrygg anknytning och högre risk för ångest, depression, PTSD, självskadebeteende och problematisk alkohol och droganvändning bland ungdomar (Sutton, 2019). Otrygg anknytning har således en medierande effekt när det kommer till våldsutsatthetens konsekvenser för det våldsutsatta barnets fysiska och psykiska hälsa (Goulter et al. 2019, Sutton 2019). Detta är i synnerhet relevant för barn som utsätts för psykiskt våld av sina föräldrar, men psykiskt våld är den typen av våld som utgör det största hotet för barns psykiska hälsa och är dessutom ofta en kärnkomponent i andra typer av våld, såsom sexuellt och fysiskt (Goulter et al. 2019). Det är värt att nämna att eftersom våldsutsatta barn är sällan utsatta för endast en typ av våld kan det dock vara svårt att urskilja just vilken typ av våld leder till att barnet utvecklar en specifik typ av otrygg anknytning (Goulter et al. 2019).

5.1.3 Våldsutsatta barns problem i sociala sammanhang

Barnets anknytningsrelation ligger till grund för att organisera flera områden av barnets utveckling och hälsa och den spelar ytterst stor roll huruvida barnet förmår att reglera sina känslor och affekter och konsekvent hur barnet fungerar i sociala sammanhang (Sutton 2019). Stor del av forskningen inom området har kunnat konstatera våldsutsatthetens negativa

(21)

konsekvenser för barnets anknytning i form av högre risk för en otrygg och även desorganiserad anknytning till både en våldsutsatt förälder och till en våldsutövande förälder.

När det kommer till barns sociala utveckling och hur ett barn fungerar i sociala samspel med andra barn finns det en tydlig koppling mellan våldsutsatthet, anknytning och sociala problem. Våldsutsatta barn löper en avsevärt hög risk för att hamna i bråk med andra barn eller uppvisa våldsamma eller utåtagerande beteenden i sociala situationer (Bowen, 2015). Det är värt att nämna att det finns flera olika risk- och skyddsfaktorer, såsom kön, föräldrarnas psykiska hälsa och barnets egna resiliens eller personlighet som kan både öka eller reducera risken för negativa sociala konsekvenser av våldsutsatthet för ett barn (Bowen, 2015), men eftersom denna studien har sin utgångspunkt i anknytningsteori och fokuserar främst på relationen mellan barn och dess anknytningspersoner kommer jag endast redogöra för de faktorer som är förknippade med barnets anknytning.

Tidigare forskning inom området tyder på att tryggt anknutna individer har lättare att reglera sina känslor än de som har ett otryggt anknytningsmönster. Forskningen har hittat ett samband mellan otrygg anknytning och faktorer som kan utgöra en risk för att barnet kan ha negativa erfarenheter i sociala sammanhang samtidigt som trygg anknytning är förknippad med flera skyddsfaktorer. Trygg anknytning har associerats med mindre uttryckande av negativa affekter bland 1 - 3 år gamla barn och bland tonåringar finns ett samband mellan trygg anknytning och större empatiförmåga och benägenhet för att vara förlåtande mot andra, samt mindre svartsjuka (Sutton, 2019). Tonåringar som hade en undvikande anknytning var mer benägna att förtränga känslor som sorg eller ledsnad och hade svårare att reglera känslor av ilska och vrede medans tonåringar som hade en ambivalent anknytning hade svårt att reglera både sorg och ilska (Sutton, 2019). Ett av de biologiska systemen som är relevant i detta sammanhang är stressaxeln, eller HPA. Stressaxeln syftar till det system av hormonkörtlar som styr hur individen reagerar på stress. Störning i stressaxeln hos våldsutsatta barn har en medierande effekt i samband med otrygg anknytning och de problem som den kan skapas hos barnet, i synnerhet när det kommer till känslo- och affektreglering. Ytterligare tyder forskning på att interventioner som syftar till att öka tryggheten i anknytningen bland våldsutsatta barn har en positiv, balanserande och varaktig effekt på barnens stressaxel (Goulter et al. 2019). Man kan således konstatera att våldsutsatthet och otrygg anknytning drabbar individen inte bara psykologiskt utan kan man mäta effekterna på en biokemisk nivå. I och med att våldsutsatthet har betydlig effekt på barns stressaxel är barn särskilt sårbara under tonåren, eftersom puberteten är en period där HPA systemet utvecklas i stora steg, samt andra komplexa neurobiologiska och social-relationella förändringar äger rum. På samma sätt som otrygg anknytning kan ha en medierande effekt för våldsutsatthetens negativa konsekvenser är trygg anknytning en skyddsfaktor för en våldsutsatt tonåring (Goulter et al. 2019).

Barn lär sig känslo- och affektreglering i samspel med sina anknytningspersoner. När våldsutsatthet stör detta samspel och barnet inte har tillgång till sin anknytningsperson, som i trygga anknytningsrelationer agerar som en reglerande figur för att barnet inte ska överväldigas av sina känslor, finns det en förhöjd risk att barnets förmåga att reglera känslor och affekter drabbas negativt vilket kan leda till problem för barnet i andra sociala sammanhang (Goulter et

(22)

al. 2019). Att växa upp i en sån miljö kan också leda till att barnet blir överkänsligt och kan uppfatta och misstolka sociala situationer och andras agerande som hotfullt. Ett barn som är känsligt på det sättet kan utveckla en hypervaksamhet (Goulter et al. 2019).

Utöver anknytningens påverkan på ett våldsutsatt barns affekt- och känsloreglering har barnets inre arbetsmodell betydande inflytande på hur barnet fungerar i sociala sammanhang. Ett barn som har lärt sig av samspelet med sina föräldrar att andra är skrämmande, hotfulla eller våldsamma kommer att förvänta sig det bemötandet av andra i sociala sammanhang, eftersom barnets inre arbetsmodell utvecklas i samspel med barnets anknytningspersoner (Sutton, 2019). Forskning har visat att våldsutsatthet kan bidra till att öka risken för att barn uppvisar aggressivt beteende, såsom irritation, destruktiva handlingar och fysiska attacker mot andra i sin omgivning. Beteendemönster etableras ofta i tidig ålder och därför finns det en stor risk för att ett barn som uppför sig på ett aggressivt sätt i 5 års åldern kommer också att göra det vid 9 års åldern. Effekterna av våldsutsattheten kan således fortsätta från tidig ålder och fram i tonåren om inga interventioner görs och återigen spelar barnets anknytningsmönster en nyckelroll, där otrygg anknytning har en medierande effekt i våldets inflytande på det våldsutsatta barnets beteende (Shao-Chiu, Washington & Kurlychek, 2020).

5.2 Det sociala arbetet med våldsutsatta barn och deras familjer

I detta avsnitt kommer jag reflektera kring det sociala arbetet som utförs med våldsutsatta barn och deras familjer samt redogöra för olika insatser som kan hjälpa denna målgrupp. Jag kommer även gå igenom anknytningsteorins förtjänster och begränsningar i arbetet samt belysa flera aspekter av det komplexa fenomenet som våldsutsatthet är och som den yrkesverksamma bör ta hänsyn till i det sociala arbetets utförande.

5.2.1 Anknytningsteorins förtjänster och begränsningar

Med tanke på den omfattande påverkan som anknytning har på barns hälsa och utveckling, både direkt och indirekt, är det inte att undra på att det finns många interventioner och insatser som har sin grund i anknytningsteori. I sådana insatser är syftet ofta att förebygga eller minska våldsutsatthetens negativa konsekvenser (Goulter et al. 2019). Barn under 6 års åldern är i högre utsträckning närvarande vid våldsamma händelser mellan sina föräldrar än andra åldersgrupper och det är viktigt att ingripa så tidigt som möjligt när barn visar tecken på socioemotionella problem till följd av den stressen som våldsutsattheten skapar hos barnet (Fusco, 2017).

Anknytningsteori som grund för insatser för våldsutsatta barn och deras familjer har både för-och nackdelar. Insatser som grundas i anknytningsteori kan användas enskilda, t.ex. i form av föräldrautbildning, men andra behöver kompletteras med andra typer av behandlingar, interventioner eller insatser, beroende på familjens behov som grupp och familjemedlemmarnas individuella behov. I sin artikel om applicering av anknytningsteori i arbetet med våld i nära relationer beskriver Park (2016) anknytningsteorins förtjänster och begränsningar:

(23)

A major strength of attachment theory is its universal applicability across socioeconomic status and culture, which makes it relevant for marginalized populations. Attachment theory also places high value on interdependence, which is important since IPV can be seen in part as an attempt to meet relational needs through dysfunctional means. A major weakness of attachment theory, however, is that it focuses exclusively on factors internal to the individual and relational system of the couple, while ignoring external factors. Therefore change is directed towards the individual person, while the larger social environment is neglected. This is especially problematic given the social and economic factors influencing IPV (Park 2016, s. 494-495).

Anknytningsteori har alltså den fördelen att vara tillämplig oberoende av kultur och socioekonomisk bakgrund eftersom processen att knyta an är gemensam för alla människor. Utöver det har anknytningsteorin den styrkan att den fokuserar på samspel och ömsesidighet, vilket kan vara relevant för individer i våldsamma relationer som försöker få sina relationella behov tillgodosedda på ett dysfunktionellt sätt. Anknytningsteorins största nackdel är dock att den fokuserar på faktorer som relaterar till individens inre och relationens dynamik och tar inte det större sociala sammanhanget med i beräkningen, vilket är mycket problematiskt på grund av de sociala och ekonomiska faktorerna som påverkar våld i nära relationer.

Utifrån Parks beskrivning kan man således konstatera att när det kommer till faktorer och ojämlikheter på en strukturell nivå räcker anknytningsteorin inte långt, men att den är en bra utgångspunkt att ha när man arbetar på en interpersonell nivå. Dock är det viktigt att lyfta fram att även på den interpersonella nivån behöver anknytningsteori hjälp av andra teorier för att förklara och belysa en sån komplex problematik som våld i nära relationer är. I relationer där en uppenbar förövare och offer kan identifieras, dvs den ena parten utövar våld mot den andra snarare än båda parter turas om att pådriva våldsdynamiken, kan anknytningsteori inte förklara fullt ut de personlighetsmässiga problem som ligger ofta till grund för våldet i sådana relationer. Förövarna i dessa relationer har ofta en förvrängd verklighetsuppfattning som grundas i en “sense of entitlement” eller känsla av att vara berättigad t.ex. till ett visst uppförande eller handlande som andra kan uppfatta som kränkande, eller en viss behandling eller bemötande av sin partner i den utsträckningen att det kränker deras partners integritet. Dessa individer motstår ofta behandling som syftar till att minska deras våldsutövande mot sin partner och barn eftersom deras agerande är en effektiv metod som för dem vinsten av makt och kontroll (Park, 2016).

5.2.2 När det inte är ett alternativ att bara lämna

Även om socialtjänsten har det yttersta ansvaret att ingripa när barn är våldsutsatta i sitt hem är det tyvärr så att flera barns våldsutsatthet inte är uppmärksammad av vuxna i barnets närhet. Som tidigare sägs är möjligheterna för ett våldsutsatt barn att påverka sin egen situation ytterst begränsade men när det kommer till våld i nära relationer kan det verka som en självklar lösning på problemet att man bara lämnar sin våldsamma partner, i synnerhet om man har barn som också utsätts för våldsam eller kränkande behandling, och om den våldsutsatta föräldern inte vill eller kan lämna då kan åtminstone sociala myndigheter omhänderta barnen i sådana situationer. I praktiken är det dock mer komplicerad än så och det kan finnas flera anledningar till att man inte

Figure

Tabell för kartläggning av litteratur:

Tabell för

kartläggning av litteratur: p.39

References

Related subjects :