”Det är så himla onödigt allt det där”
– en studie om hur barn uppfattar våld på tv-nyheter
Sofia Denzler Linnea Åslund Suzette Öström
Examensarbete 15 hp, Journalistik (C-nivå) Journalistik och medieproduktion 180 hp Höstterminen 2009
Linnéuniversitetet
2
Authors: Sofia Denzler, Linnea Åslund, Suzette Öström
Title: It is so awfully unnecessary all those things – a study of how children experience
violence on TV news
Level: BA Thesis in Journalism Location: Linnaeus University Language: Swedish
Number of pages: 61
Abstract
The purpose of our thesis was to examine how children think about violence on TV news. We also wanted to find out what children think about violence, both in other TV programmes and in reality. Adults often speak for children, we wanted to hear the children’s own opinions. This study was based on theories of socialization and reception research. We showed violent news clips for 12 eleven and twelve year olds. In the meantime, we recorded the children’s reactions on film. Afterward, we interviewed them about their thoughts and feelings related to the clips. Our study is based on interviews and observations. We came to the conclusion that the children in our study think violence are very unnecessary. Most of the children did not find the clips particularly scary, but many mentioned that they think blood is disgusting to watch.
Keywords: children, violence, news, media, fiction, socialization, reception research,
journalism, television.
3
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning ... 3
1. Inledning ... 6
1.1 Syfte och frågeställningar ... 6
1.2 Definition av våld på tv ... 6
1.3 Urval och avgränsningar ... 7
2. Bakgrund ... 9
2.1 Statistik kring barn och tv-tittande ... 9
2.2 Påverkansforskning om våld i medier ... 10
2.3 Nyhetsvåldet presenteras som fiktion ... 11
2.4 EU:s rekommendationer ... 11
3. Tidigare forskning och teori ... 13
3.1 Tidigare forskning ... 13
3.1.1 Hur barn påverkas av våld ... 13
3.1.2 Barn har ett spänningsbehov ... 14
3.1.3 Forskningen har olika svar på vad som skrämmer barn ... 15
3.1.4 Nyhetsvåld skrämmer mer ... 16
3.1.5 Studie om barns upplevelser av teater ... 16
3.1.6 Svårt att skilja på verklighet och fiktion på tv ... 16
3.2 Teori ... 17
3.2.1 Receptionsforskning ... 17
3.2.2 Socialpsykologiskt perspektiv ... 17
3.2.2.1 Socialisation ... .... .... .... .... .... .... ... ... .... .... .... .... .... .... ... .... . .... .... .... ... 18
3.2.2.2 Barn och television …..………..……… ……… ..… 18
3.2.3 Ungdomars moraliska utveckling ... 19
4 4.1 Material ... 22 4.1.1 Nyhetsklippen ... 22 4.1.1.1 Klipp 1 från Thailand……… ……..23 4.1.1.2 Klipp 2 från Grekland……….……… …….23 4.1.1.3 Klipp 3 från Sverige……….………… ……23 4.1.1.4 Klipp 4 från Afghanistan……… ………..…….… ……… ……..23 4.1.1.5 Klipp 5 från Lettland……….… …..…24 4.1.2 Om nyhetsprogrammen ... 24 4.1.3 Övrigt material ... 24 4.2 Metod ... 25 4.2.1 Receptionsanalys ... 25
4.2.2 Att intervjua barn ... 25
4.2.3 Etiska överväganden när man intervjuar barn ... 26
4.2.4 Fokusgrupper ... 27
4.2.5 Frågemall ... 29
4.2.6 Observation ... 29
4.2.7 Dokumentation av barnens reaktioner ... 30
4.2.8 Transkribering ... 31
4.2.9 Arbetsgång ... 31
4.3 Metodkritik ... 34
5. Resultat ... 36
5.1 Grupperna ... 36
5.2 Barn tolkar nyheterna ... 36
5.2.1 Reaktioner och kommentarer till Thailandklippet ... 37
5.2.2 Reaktioner och kommentarer till Greklandklippet ... 38
5.2.3 Reaktioner och kommentarer på Sverigeklippet ... 39
5.2.4 Reaktioner och kommentarer på Afghanistanklippet ... 40
5.2.5 Reaktioner och kommentarer på Lettlandklippet ... 41
5
5.4 Skillnad mellan fiktions- och verkligt våld ... 45
5.5 Barns lärdomar av medievåld ... 48
5.6 Analys ... 49
5.6.1 Våld känns främmande ... 50
5.6.2 En del av polisens våld rättfärdigas ... 51
5.6.3 Moralen påverkar obehagskänslor ... 52
5.6.4 Kroppsspråk och uttalande överensstämmer ... 54
6. Slutsatser och diskussion ... 55
6.1 Hur tänker barn kring medievåld? ... 55
6.2 Hur tänker barn kring våld? ... 55
6.3 Vilka spontana, synliga reaktioner väcker nyhetsvåldet? ... 56
6.4 Hur uppfattar barn våld i tv-nyheter? ... 56
6.5 Diskussion ... 57
6.6 Förslag till fortsatt forskning ... 59
7. Referenser ... 60
6
1. Inledning
Så länge vi kan minnas har vi hört att våld på tv är skadligt för barn. Det diskuteras ständigt vad barn ska titta på och vad barnens tv-tittande får för konsekvenser. På 1910-talet trodde man att biobesök ledde till att ungdomar blev kriminella och på 1980-talet gjordes en
undersökning som visade att barn som såg mycket på video fick sämre tänder än andra barn. Framförallt har forskare genom tiderna försökt undersöka om barn blir aggressiva av att titta på våld på tv. Något som däremot inte undersökts så noga är hur barn uppfattar våld på tv och film. Det ville vi undersöka.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med vår studie är att undersöka hur barn uppfattar våld i tv-nyheter. Vi vill också fråga barn hur de tänker kring medievåld i andra typer av tv-program. Vi anser det är viktigt att lyfta fram barnens röst. Ofta är det ju de vuxna som får uttala sig om barnen.
Genom vår studie vill vi bidra till ökad förståelse för hur barn uppfattar tv-våld.
Vår huvudfråga är:
Hur uppfattar barn våld i tv-nyheter?
Ytterligare frågeställningar är:
Hur tänker barn kring medievåld? Hur tänker barn kring våld?
Vilka spontana, synliga reaktioner väcker nyhetsvåldet?
1.2 Definition av våld på tv
För att förstå vår undersökning måste man veta vad vi menar med våld på tv. Cecilia von Feilitzen (2009) är högskolelektor på Institutionen för kultur och kommunikation vid
Södertörns högskola. Hon har gjort många undersökningar om barn och massmedier och är en av Sveriges främsta forskare på området. Hon skriver att medievåld i debatter och
7
undersökningar ofta förknippas med synligt, påtagligt och fysiskt våld som har för avsikt att döda eller skada offret. Det finns dock ingen allmänt accepterad definition av begreppet våld, utan det varierar från undersökning till undersökning. Medievåld kan vara att skada sig själv, andra människor, djur, samhället eller objekt. Medievåld kan innebära handlingar där någon medvetet orsakar skada, men det kan också innebära oskyldiga handlingar och händelser som får våldsamma konsekvenser. Ibland har också psykiskt och muntligt våld inkluderats i definitionen medievåld (von Feilitzen, 2009, s 9).
Birgitta Höijer (1995), professor i media och kommunikation vid Örebro universitet, anser att man bör fråga sig vad som är våld och vad som är en skildring av våld. Eftersom en
nyhetssändning ofta innehåller negativa händelser finns det annars en risk att allt innehåll betraktas som våld. Enligt Höijer måste ett inslag kunna tolkas och sättas i ett sammanhang för att definieras som en våldsskildring. Hon menar att man inte kan få insikt i allt som skett enbart genom att bara betrakta bilder (Höijer, 1995).
Vi anser att en händelse kan ses som en våldskildring oavsett om man förstår sammanhanget eller inte.
När vi i denna uppsats använder begreppet våld menar vi:
När människor skadar varandra, eller materiella ting fysiskt. Exempelvis när människor slåss, bränner bilar eller kastar gatsten.
Konsekvenserna av våldet, exempelvis skadade människor, sönderslagna glasrutor.
Aggressivt eller hotfullt beteende, exempelvis att hålla fast någon, hötta med armen eller dra vapen.
1.3 Urval och avgränsningar
Vi har inriktat oss på att undersöka barns uppfattningar av verkligt våld i tv-nyheterna. Vi har även ställt några frågor om fiktivt våld. Detta för att se om barn anser att det är någon skillnad mellan det fiktiva och det verkliga våldet. Med fiktivt våld menar sådant våld som inte är en dokumentation av verkligheten. Det kan vara i till exempel tv-serier och filmer som är animerade eller har riktiga skådespelare.
8
Barnen vi valde att intervjua går i femman och sexan. Vi valde barn i 11-12-årsåldern, dels på grund av etiska skäl (se 4.2.3 Etiska överväganden när man intervjuar barn) och dels på grund av att de är så pass stora att de kan antas vara vana att se på nyheter. En annan anledning till att vi valde 11- och 12-åringar var att barn i den åldern börjar barn göra mer realistiska jämförelser och att de kan förstå relativa och jämförande begrepp som ”mindre” och ”större” (Ladberg, 1986, s 102). Det är begrepp som vi använt oss av vid intervjuerna.
Skolbarn kan ha svårt att kritiskt granska det de ser på tv och bilden kan av vissa ses som ett bevis. Det som visas på tv-skärmen är sant. Tv:n får en stor genomslagskraft hos barnen (Ladberg, 1986, s 104). Det är därför intressant för oss att se hur våra intervjupersoner uppfattar det våld som visas på tv.
Enligt Ole Schultz Larsen (1994, s 142), lektor på Viby gymnasium, kan 11- och 12-åringar ännu inte skilja mellan små och stora brott. De tar inte heller hänsyn till bakgrund eller avsikt. Det här är något som vi är skeptiska till och vi menar att 11- och 12-åringar faktiskt kan resonera kring hur allvarliga brott är. Vi anser dock, precis som Larsen (1994), att många barn i 11-12-årsåldern kan sätta sig in i andras situation. De har även börjat utveckla ett humant rättsmedvetande.
När barn är i 11-12-årsåldern bör de kunna tänka abstrakt samt kunna resonera kring tankar och känslor (Piaget, 1971, 159 ff). Det är viktigt att barnen i vår studie har den kunskapen eftersom vi undersöker hur de tänker kring våld på tv och vilka känslor våldet väcker hos dem.
9
2. Bakgrund
I det här kapitlet finns statistik över barns tv-tittande och en redogörelse för hur forskningen kring medievåld och våldspåverkan har sett ut under tidens gång. Vi har valt att lägga den här forskningen i bakgrundskapitlet eftersom den inte överensstämmer med våra teoretiska utgångspunkter och eftersom vår studie inte syftar till att undersöka hur barn påverkas av medievåld. Mycket av den tidigare forskningen har dock behandlat just påverkan och medieeffekter och därför anser vi att det är viktigt att lyfta fram vad tidigare forskare har kommit fram till. I kapitlet tar vi också upp EU:s rekommendationer när det gäller barn och medieinnehåll som kan vara skadligt. Vi tycker att det är viktigt och intressant att EU lägger stor vikt vid barns mediekonsumtion.
2.1 Statistik kring barn och tv-tittande
I Medierådets rapport om barn och ungas användning och upplevelser av medier från 2008 finns statistik som visar att 68 procent barn och 79 procent unga i Sverige brukar titta på nyhetsprogram på tv. Till barn räknas 9-12-åringar och till ungdomar räknas 12-16-åringar. I undersökningen tillfrågades 2000 barn och unga mellan 9 och 16 år (Medierådet, 2008).
(Medierådet, 2008, s 31) 2000 barn och unga mellan 9 och 16 år ingick i undersökningen.
10
I vår undersökning har vi intervjuat 12 barn som är elva och tolv år gamla. De flesta av barnen tittar på nyhetssändningar i skolan och ibland även hemma. Nio av barnen uppgav att de tittar på nyheterna hemma, ibland med sina föräldrar och ibland själva. De flesta tittar inte aktivt på nyheterna, utan bara om det kommer en nyhetssändning i anslutning till ett program de vill se. Vissa tittar mer på nyheterna vid riktigt stora nyhetshändelser. Tre av barnen sa att de inte ser på nyheterna eftersom de inte är intresserade.
2.2 Påverkansforskning om våld i medier
Jostein Gripsrud (2002) är en aktiv mediedebattör och professor i medievetenskap vid universitetet i Bergen. Han skriver att intresset för att undersöka medievåldets påverkan har varit stort under lång tid. 1910 gjordes den första nordiska forskningen som handlade om mediepåverkan, i det här fallet om hur barn blir påverkade av biobesök. Det var
lärarföreningen i Stavanger som låg bakom forskningen. Undersökningen visade att moralen hos biobesökarna påverkades negativt och att biobesöken ledde till allt från stöld till
allvarligare kriminalitet eftersom barnen ville få tag på pengar till biobiljetterna. Biobesöken orsakade också koncentrationssvårigheter som försämrade läs- och skrivkunnigheten. En läkare som undersökte tio biobesökare upptäckte att de fått allvarliga ögonskador. På 1980-talet gjordes också en undersökning som visade att människor som såg mycket på video hade sämre tänder än andra. I båda undersökningarna tog man för givet att det enbart var filmerna som orsakade kriminaliteten, ögonskadorna och den försämrade tandhälsan. Det togs inte hänsyn till de sociala förhållanden som kan ha påverkat resultatet (Gripsrud, 2002, s 58 f). Undersökningar om mediepåverkan har ofta grundats på stimulansteorin som säger att våld i media ger upphov till en aggressiv uppladdning hos tittarna. Detta orsakar sedan aggressiva handlingar. En annan teori som använts är imitationsteorin eller inlärningsteorin. Den säger att tittarna, framför allt barn, lär sig av och tar efter våldet de ser i medierna (Gripsrud, 2002, s 61).
Forskare på 1950-talet använde sig av laboratorieliknande experiment för att bevisa att barn som ser våld blir våldsamma. Gripsrud skriver att det inte går att göra likadana experiment med levande människor som man kan göra när det handlar om kemi och fysik. Även om forskarna försöker dölja undersökningens syfte kan de deltagande personerna ändå förstå vad undersökningen går ut på. Dessutom är ett laboratorium något helt annat än den vardagliga
11
miljö och situation som personerna vanligen vistas i när de tittar på medievåld (Gripsrud, 2002, s 61).
Andra undersökningar har gjorts i en mer naturlig miljö. Man har då använt sig av bland annat observationer, intervjuer och frågeformulär. I de undersökningarna har det varit svårt att fastslå att det verkligen var medievåldet och inte något annat som orsakade
våldshandlingarna. Många undersökningar har pekat på att de barn som redan innan har ett aggressivt beteende blir mer aggressiva efter att ha sett våld i medierna. Studier har också visat att barn utan aggression inte blir mer aggressiva av att se våld. Det finns även en teori, katharsisteorin, som säger att det kan vara bra att se våld i medierna, eftersom det fungerar som en sorts rening av människors aggressiva känslor. När vi lever oss in i våldet får vi utlopp för våra aggressioner (Gripsrud, 2002, s 62).
Tidigare forskning har utgått ifrån att en person som ser våld kommer att bli våldsam. Forskarna har inte reflekterat över andra sociala faktorer som kan spela in. Idag är forskare försiktigare med att tolka medieeffekter och med att skylla det våld som förekommer i samhället på medierna (Gripsrud, 2002, s 60).
2.3 Nyhetsvåldet presenteras som fiktion
Kari Andén-Papadopoulos är filosofiedoktor vid Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation vid Stockholms universitet. Hon skriver att nyheterna som visas i tv blir allt mer lika fiktion. Olika studier visar att tv-sänd nyhetsjournalistik lånar filmiska och
dramaturgiska grepp från Hollywood för att på så vis tilltala tittarens känslor. Det kan vara genom att använda musik, häftiga tempoväxlingar och snabba klipp. Kommersialiseringen ses som en av orsakerna till den här utvecklingen, eftersom det krävs att nyhetssändningarna får höga tittarsiffror och tilltalar både tittare och annonsörer (Andén-Papadopoulos, 1996, s 26). Detta kan vara bra för oss att veta eftersom vi frågar barnen i vår undersökning om de tycker att det är någon skillnad mellan nyhetsvåld och annat medievåld.
2.4 EU:s rekommendationer
EU:s ministerråd (2009) har satt upp rekommendationer för att skydda barn från tv-innehåll som kan vara skadligt. I medier som riktar sig till barn anses skadligt innehåll vara: pornografi på internet, nedvärderande och stereotypifierade bilder av kvinnor, förhärligande av våld,
12
förnedring, diskriminering, rasistiska åsikter, mobbning och trakasserier. Dessa företeelser anses kunna påverka barnen negativt psykiskt och känslomässigt (EU:s ministerråd, 2009). EU:s ministerråd försöker hjälpa medlemsländerna att hantera riskerna kring skadligt medieinnehåll genom en rad rekommendationer. Man betonar att barn måste utrustas med kunskap, förmågor, förståelse, åsikter samt normer och beteenden som är sammankopplade med de mänskliga rättigheterna, så att barnen kan delta i det sociala och offentliga livet och respektera andra människors rättigheter (EU:s ministerråd, 2009).
Medlemsstaterna rekommenderas att utveckla strategier och gynna projekt som verkar för att skydda barn från skadligt medieinnehåll. EU vill skapa en produktmärkning som ska
underlätta för barn och föräldrar att urskilja vilket medieinnehåll som kan vara skadligt för barnen. Barns medieanvändning ska uppmuntras samtidigt som föräldrar och lärare ska ges ökad kompetens, så att de vet hur barnen använder medierna och kan se till att barnen skyddas från skadligt innehåll (EU:s ministerråd, 2009).
13
3. Tidigare forskning och teori
I det här kapitlet tar vi upp tidigare forskning som gjorts på området media, barn och våld. Vi skriver bland annat om att forskningen kring vilket medievåld som barn tycker är mest skrämmande skiljer sig åt. Det är något som är intressant för vår undersökning. I kapitlet presenterar vi också teorier kring reception, socialisation och moral som vi använder oss av i vår uppsats.
3.1 Tidigare forskning
Mycket av den tidigare forskning som gjorts har berört hur barn påverkas av våld. Syftet med vår studie är inte att undersöka hur barn påverkas av medievåld. Men eftersom det inte finns så mycket forskning som handlar om hur barn uppfattar eller upplever tv-våld har vi valt att ta upp en del av den nyare påverkansforskningen. Framför allt har vi tittat på undersökningar som gjorts av svenska forskare. På senare år har man dock börjat inrikta forskningen mer på hur barn upplever och förstår våld på tv.
3.1.1 Hur barn påverkas av våld
När det på senare tid har undersökts om våld i medierna skapar aggression har man inte trott på idén om att våld på tv och film direkt orsakar våld i samhället (von Feilitzen, 2009, s 11). De flesta studier som gjorts visar i stället att våld i media inte kan kopplas ihop med
samhällsvåldet. Innehållet i medierna kan påverka våra handlingar olika mycket. Flera undersökningar visar på att medierna definitivt påverkar oss känslomässigt. Men i dessa känslor är tidigare erfarenheter, känslor och värderingar som vi har fått till exempel hemma och i skolan inblandade. Generellt sett är våra egna erfarenheter och intryck som vi får från andra personer viktigare än intrycken från media. Det är blandningen av olika erfarenheter och intryck som gör att vi till slut handlar på ett speciellt sätt (von Feilitzen, 2009, s 12). Ungdomar och vuxna kan ta till sig och lära sig hur de ska använda våld genom att se våld i medier. Den kunskapen är ingenting som de behöver använda på en gång. Den kan lagras som idéer och scheman för att användas i en våldsam situation senare. Barn och ungdomar tar hjälp av det de ser i media när de leker, söker sina identiteter, utvecklar livsstilar och söker sin
14
sociala tillhörighet. Medievåldet kan ibland spela en roll i identitetssökandet och i valet av grupptillhörighet (von Feilitzen, 2009, s 11).
Under de senaste decennierna har det gjorts undersökningar där forskare har följt personer under ett antal år. Dessa statistiska undersökningar har visat att medievåld kan förklara 5-10 procent av den ökning av barn och ungdomars aggression som skett över tiden. 90-95 procent av ökningen beror däremot på andra saker, exempelvis barnets personlighet och tidigare aggressioner, om barnet känner sig otryggt, de förhållanden som barnen har hemma,
förhållanden i skolan, umgängeskrets, sociokulturell bakgrund och förhållanden i samhället (von Feilitzen, 2009, s 12).
En del undersökningar visar att det finns ett spiralmönster när det gäller våld i medier. Unga människor som redan är aggressiva dras till våld i media, och att se på våld förstärker deras aggression. Samtidigt finns det forskning som visar att barn som inte vistas i en våldsam miljö och som har en bra relation till sina föräldrar och till sina kompisar, som trivs i skolan och inte är frustrerade eller aggressiva av någon annan anledning antagligen inte heller kommer bli våldsamma genom att se på våld i media (von Feilitzen, 2009, s 10).
Enligt Feilitzen (2009, s 16) en felaktig uppfattning om verkligt våld genom att se våld på tv och film. Barnen kan tro att människans kropp är starkare än vad den egentligen är och det gör att de får svårt att förutse vilka konsekvenser till exempel sparkar och slag kan få. Det gäller både fiktivt våld och våld i nyheter.
3.1.2 Barn har ett spänningsbehov
Cecilia von Feilitzen, Leni Filipson, Ingegerd Rydin och Ingela Schyller är forskare med sociologisk och psykologisk inriktning. De menar att barn och ungdomar använder sig av medier för att tillfredställa sitt spänningsbehov. Killar anses ofta ha större behov än tjejer men behovet beror främst på personliga, sociala och kulturella orsaker. Det kan vara så att
ungdomar försöker bli av med sin ångest genom att vänja sig vid spänning och rädsla. Forskning visar också att många tycker om att bli lite rädda (von Feilitzen, Filipson, Rydin, Schyller, 1989, s 189 ff).
Författarna skriver om en studie där man utförde djupintervjuer med svenska 15-åringar om deras videoanvändning. Den visade att vissa av ungdomarna sa att de blivit avtrubbade efter att ha sett ett antal våldsfilmer. De trodde själva att de blev mer accepterande för riktigt våld
15
och mer likgiltiga inför medievåldet (von Feilitzen, Filipson, Rydin, Schyller, 1989, s 198).
3.1.3 Forskningen har olika svar på vad som skrämmer barn
Film- och barnkulturforskaren Margareta Rönnberg (1997) har skrivit mycket om hur människor påverkas och använder sig av film och tv. Hon anser att barn blir oroliga av verkligt våld som visas på tv. Rönnberg ger exempel på medierapportering kring flera barnmord som gjorde att barn på förskolor och skolor blev skrämda och oroade. I samband med de morden slutade barnen också att berätta spökhistorier för varandra. Rönnberg anser att det berodde på att barnen inte var säkra på vad som kan hända i verkligheten och vad som bara kan hända i fiktionens värld (Rönnberg, 1997, s 22).
Barn och tonåringar vill inte se verkligt nyhetsvåld utan föredrar fiktivt våld som inte är verklighetstroget. När våldet är overkligt och komiskt skapas en slags skyddsmur kring barnet som vet att våldet bara är på låtsas. När barnet ser verkligt våld på nyheterna finns det ingen skyddsmur att gömma sig bakom. Rönnberg har i en undersökning kommit fram till att det verkliga våldet på tv skapar otrygga barn som drömmer mardrömmar och kan behöva
terapeutisk behandling. Overkligt, fiktivt våld framkallar däremot inte negativa känslor, utan främjar lek och fantasi (Rönnberg, 1997, s 24 f).
Rönnberg skriver att barn inte själva börjar använda det våld de ser på tv. Hennes undersökning visar att barn istället kan lära sig saker genom att se på våld. De kan till exempel lära sig att våld inte är acceptabelt. De lär sig att våld bestraffas men att vissa
personer, som poliser, får använda våld. Visserligen kan barnen använda en del av våldet som inspiration i sina lekar, men Rönnberg anser att det är i det verkliga livet som barnen hämtar inspiration till hur de ska uppföra sig (Rönnberg, 1997, s 26 ff).
Von Feilitzen (2009) skriver att våld i nyhets- och faktaprogram kan orsaka rädsla. Det som visas där är på riktigt och barnen kan bli rädda för att bli utsatta för våld i verkligheten.
Studier där barn har uttalat sig om vilket våld som skrämmer dem i media har dock resulterat i att det fiktiva våldet oftare nämns som mest skrämmande. Det har bland annat att göra med att vi har lättare att bli skrämda när vi genom våra erfarenheter kan associera och identifiera oss med situationen. För barn är det lättare att identifiera sig med en fiktiv film än med ett
nyhetsinslag som ofta utspelar sig långt borta, både geografiskt och kulturellt. Men när barnen kan identifiera sig med våldet i nyheterna så tycker de att det våldet är mycket mer
16
Den tidigare forskningen skiljer sig alltså åt och vi tycker att det ska bli intressant att höra vad våra intervjupersoner säger att de blir mest oroade av – nyhetsvåld eller fiktivt våld.
3.1.4 Nyhetsvåld skrämmer mer
Tidigare forskning visar att barn kommer ihåg nyhetsvåld längre än fiktivt våld på tv. Keval J. Kumar (2002), doktor vid Pune University i Indien, skriver att det är våld i nyheter och
dokumentärer som barn och unga tycker är jobbigast att titta på och som de skräms mest av. Våldsamma nyhetsbilder från inrikes- eller utrikesnyheter kommer barnen också ihåg mycket längre och noggrannare (Kumar, 2002, s 149).
Den här undersökningen är gjord i en kultur som skiljer sig från den svenska. Vi är medvetna om att resultatet för undersökningen inte nödvändigtvis gäller i Sverige.
3.1.5 Studie om barns upplevelser av teater
Barns upplevelser, känslor och tankar kring tv är något som varit nästan obefintligt i forskningen fram till början av 2000-talet (Rydin, 2003). Däremot har det gjorts forskning kring barns upplevelser av teater. Viveka Hagnell (1983), professor i drama, film och teater, gjorde en undersökning där hon observerade barn i förskole- eller lågstadieåldern under olika teaterföreställningar. Hon skrev noga ner barnens reaktioner och handlingar under
teaterpjäsens gång, till exempel att barnen blev okoncentrerade, viskade med kompisar eller pekade. Efter föreställningen intervjuade hon de observerade barnen, antingen ensamma eller i grupp. Sedan jämförde hon barnens svar med de nedskrivna reaktionerna. Hon frågade också barnen vad teatern hade handlat om för att på så vis få reda på vad som hade gjort störst intryck och vad barnen mindes starkast. Hagnells undersökning visade bland annat att många barn tog efter teatern i sina lekar. Det kunde också vara så att barnen fokuserade på helt andra saker än teaterns huvudhandling. Till exempel om det fanns med en prinsessa i en biroll kunde vissa av intervjupersonerna, oftast flickor, minnas teatern som att prinsessan hade haft huvudrollen (Hagnell, 1983).
3.1.6 Svårt att skilja på verklighet och fiktion på tv
Barn kan ha svårt att skilja på verklighet och fiktion i tv-innehållet. I en undersökning av filosofie doktor Jan-Erik Nordlund (1996) där högstadieungdomar fick svara på en enkät om
17
sitt tv-tittande varade 69 procent att de ibland hade svårt att skilja på uppdiktade händelser och verkliga händelser. Det framgick också att det var de som tittade mycket på tv som ansåg att de hade svårt att skilja på verklighet och fiktion (Nordlund, 1996, s 126).
3.2 Teori
Här presenterar vi teorier som hjälper oss att förstå vårt resultat. Vi använder oss av receptionsforskning, socialpsykologi och teori kring moralisk utveckling för att förstå hur barn skapar mening av medievåld.
3.2.1 Receptionsforskning
Den receptionsteori vi använder oss av härstammar från den del av litteraturvetenskapen som understryker läsarens betydelse. Receptionsforskningen fokuserar på hur mediepubliken skapar mening av mediernas budskap och innehåll. Receptionsforskningen fick sitt namn och tog sin början under 1980-talet, men den typen av forskning hade bedrivits även tidigare (Höijer, 1994, s 97).
Genom receptionsforskning kan man undersöka hur publiken tolkar och uppfattar
medieinnehåll men också hur de förstår det. Receptionsforskning kan också fokusera på hur mediepubliken förhåller sig till medieinnehåll och om de tar avstånd från det eller identifierar sig med det. Mediemottagarna ses som aktiva meningsskapare och det är publiken som gör medieinnehållet (Höijer, 1994, s 99 ff).
Teorin om reception är viktig för oss eftersom vi ska studera mediepublikens uppfattningar och tolkningar.
3.2.2 Socialpsykologiskt perspektiv
Socialpsykologin är en vetenskap som handlar om det mänskliga beteendet. Psykologer har studerat regelbundenheten i människors uppförande. Olika områden som studerats är reception, inlärning, tänkande, minne och personlighetsutveckling. I slutet av 1800-talet började forskare undersöka hur människor påverkar varandras beteende (Nordlund, 1996, s 39 f).
18
Vi har använt den här teorin som en utgångspunkt eftersom vi anser att samhället, och i viss mån televisionen, påverkar hur en människa utvecklas.
3.2.2.1 Socialisation
Socialisation innebär enligt Nordlund (1996) att människor lär sig vilka attityder, normer och värderingar som är önskvärda och accepterade i samhället. Socialisationen påverkar vilken bild människor får av sig själva och av omvärlden. De normer och värderingar som en människa lär sig är de rätta för sin kultur och den information och kunskap som sprids i samhället, påverkar synen på verkligheten (Nordlund, 1996, s 43).
Massmedierna har stor påverkan på människors socialisation, bland annat genom att visa hur omvärlden ser ut och fungerar. Den information som förmedlas via massmedierna är formad av vissa värderingar och normer och sprider därmed dessa normer vidare till publiken. Massmedierna påverkar också människors uppfattning av till exempel romantik, spänning, makt och vänskap. Dessa känslor kan människor uppleva i verkligheten men också i
massmediernas bilder av verkligheten. Nordlund tyckte vid tidpunkten för bokens utgivning att tv hade fått en allt större roll i människors socialisation. De värderingar som var oftast förekommande i tv spreds till tittarna (Nordlund, 1996, s 44).
Vi antar att även barns syn på våld influeras av den bild av våld som medierna förmedlar. Enligt Nordlund är socialisationen och inhämtandet av värderingar och normer mest intensiv i barndomen och under tonåren. Socialisationen sker både medvetet och omedvetet och för vuxna är det lätt att ta de normer som man fått under barndomen för givna. I socialisationen lär sig människor också att samspela med andra och att fungera i grupper. Människor lär sig hur det är önskvärt att uppträda gentemot andra och även hur man inte ska bete sig. Man lär sig att undvika handlingar som resulterar i konflikter eller obehag (Nordlund, 1996, s 46).
3.2.2.2 Barn och television
Nordlund (1996) anser att betydelsen av barns egna erfarenheter och upplevelser har minskat allt eftersom tv har fått en större plats i barns liv. Förutom barnens egna, verkliga upplevelser får de också medierade upplevelser och erfarenheter. Medierna har därför blivit allt viktigare för barnens socialisation. Barn har inte lika stor erfarenhet av verkligheten som vuxna och därför har de ett sämre skydd mot mediepåverkan då de inte är lika kritiska till mediernas
19
innehåll (Nordlund, 1996, s 100).
3.2.3 Ungdomars moraliska utveckling
Lars Gustafsson (2000) är forskare vid Karlstads universitet. Han har undersökt ungdomars moralutveckling, och kommit fram till att ungdomar i åldern 10-16 år är i en fas med en tillbakagående utveckling snarare än en stigande, när det gäller moral. Fasen är naturlig i individens utveckling till en självständigt tänkande moralisk individ. Flickor har generellt sett kommit längre än pojkar i utvecklingen. Undersökningen visar också att klimatet i skolan spelar stor roll för hur elevernas moral utvecklas. Ungdomarna visar större tolerans mot aggressiva människor som de känner än mot okända människor (Gustafsson, 2000, s 143 ff). I undersökningen gjorde Gustafsson en modell för hur man ska förstå den moraliska
utvecklingens olika faser. Modellen är en vidareutveckling av bland annat Kohlbergs och Piagets tankar kring moral. Gustafssons grundtanke är att moral är en fråga om sociala relationer människor emellan. Han ser den moraliska utvecklingen som en del av socialiseringsprocessen (Gustafsson, 2000, s 90 ff).
Moralregler kan ses som ett system av regler som styr hur vi bör uppträda mot varandra för att vi skall få ett samhälle som svarar mot de rättigheter varje enskild människa tillerkänts genom internationella och nationella överenskommelser och som uttrycks i lagar och förordningar.
(Gustafsson, 2000, s 91)
Gustafsson menar att en god moral innebär att man förstår och respekterar dessa regler. Den moraliska utvecklingen är en process som pågår genom hela livet. Processen har tre faser med vardera två nivåer. En övergång till nästa fas kräver att individen genom ackommodation, anpassning, förändrar sitt synsätt och sin världsbild. En övergång till en ny nivå innebär att man utvecklar sin moral men man förändrar inte sin världsbild (Gustafsson, 2000, s 92).
20
(Gustafsson, 2000, s 92) Under den första egocentriska fasen kretsar allt kring individen själv och barnet tar inte hänsyn till andra förutom eventuellt de som är närstående. Rätt är total lydnad av det en auktoritet säger (Gustafsson, 2000, s 93).
I den sociocentriska fasen inser individen att hon är en del av en social gemenskap och börjar därför anpassa sig till gruppen. Hon gör sina värderingar utifrån vad som är bäst för gruppen. Den konkreta gruppen innefattar de personer individen känner och har mer eller mindre direkta relationer med. Den formella gruppen är ett antal individer som binds samman av gemensamma intressen eller funktioner. Genom att samverka kan den formella gruppen få fördelar (Gustafsson, 2000, s 94 f).
Under den principiella fasen gör individen sina bedömningar utifrån vad som är bra för samhället och mänskligheten (Gustafsson, 2000, s 95 f).
21
Gustafsson menar att individer som är utsatta för stress av något slag kan hoppa mellan olika nivåer. När personer får det jobbigt anser han att det är ett naturligt steg att de bli mer
fokuserade på sig själva (Gustafsson, 2000, s 153).
Vilken nivå man befinner sig på är individuellt men den går att ta reda på genom att se om individen utgår från vad som är bäst för sig, sina närmaste, den konkreta gruppen, den formella gruppen, samhället eller mänskligheten (Gustafsson, 2000, s 96).
Vår bakomliggande tanke med teorin är att vi genom intervjuerna ska få en bild av barnens utgångspunkter när de gör sina ställningstaganden. Vi hoppas på så sätt kunna förstå barnens moraliska resonemang kring medievåld.
22
4. Undersökningens genomförande
I det här kapitlet berättar vi om hur vi gick till väga för att ta reda på hur barn upplever våld på tv. Vi börjar med en beskrivning av vårt material. Sedan berättar vilka metoder vi använt oss av och hur vi har utfört undersökningen. Kapitlet innehåller också metodkritik.
4.1 Material
Här presenterar vi kortfattat vårt material, de nyhetsklipp som vi visade i samband med fokusgruppintervjuerna. Vi berättar även om nyhetsprogrammen som klippen är hämtade ur samt presenterar vårt övriga material.
4.1.1 Nyhetsklippen
I vår undersökning visade vi barnen fem nyhetsklipp från SVT:s nyhetssändningar. Vi hämtade klippen från SVT play och Play rapport på internet. Anledningen till att vi valde att visa klipp från playkanalerna var att det var det absolut smidigaste sättet rent tekniskt. Alternativen hade varit att beställa klipp från SVT eller att själva banda. Innan vi bestämde oss för att använda playkanalerna bandade vi flera nyhetssändningar. Ingen av sändningarna innehöll speciellt många våldsamma inslag. Eftersom vi ville ha klipp med olika sorters våld och olika utformning bestämde vi oss för att inte hämta alla klipp från en hel nyhetssändning utan i stället välja passande klipp från playkanalerna. Vår avsikt var ju inte att se hur barnen reagerade på en nyhetssändning. Vi ville se hur de reagerade på våldet. Anledningen till att vi valde olika typer av klipp var att vi uppsatsförfattare upplever att vi reagerar olika starkt på olika sorters nyhetsinslag. Vi tänkte att barnen kanske också skulle göra det. Tre av
nyhetsklippen visar någon slags demonstration eller upplopp. Trots det är skillnaden ganska stor mellan klippen. De har olika bildspråk, är olika mycket beskrivande och människorna i klippen uppför sig olika. Vi valde också att ha med klipp som var olika mycket
kontextualiserade. Till exempel valde vi två klipp som saknade reporterspeaker. Vi ville ta reda på om barnens förståelse av ett våldsamt nyhetsklipp eventuellt kunde påverka
upplevelsen av våld. Skulle barnen tycka att nyhetsklippen var mer eller mindre obehagliga beroende på hur mycket av innehållet de förstod?
För att vi uppsatsskribenter skulle bli välbekanta med de nyhetsklipp som vi sedan visade barnen som deltog i vår studie, tittade vi på klippen många gånger och gjorde en noggrann
23
beskrivning av varje nyhetsklipp (se exempel i bilaga 2). Nedan följer en kortfattad
beskrivning av nyhetsklippen i den ordning som klippen visades för barnen. Vi hade ingen speciell tanke med att klippen placerades i den ordningen och vi bedömde inte att något klipp var mycket mer skrämmande än något annat.
4.1.1.1 Klipp 1 från Thailand
Klippet sändes i Rapport. Vi har visat enbart inslaget. Det finns ingen speakertext och tittaren får därför ingen förklaring till det som händer. Man ser ett uppror i Bangkok. Människor slår sönder bilar och kastar saker. En svartklädd man kommer springande med en pistol som han håller upp i luften. Det hörs pistolskott och visas bilder på militären.
4.1.1.2 Klipp 2 från Grekland
Klippet sändes i Lilla aktuellt. En kvinnlig röst förklarar att det har varit demonstrationer i Aten i flera dagar medan det visas bilder på en ödelagd gata, demonstranter, poliser och en bränd husfasad. Den kvinnliga reportern förklarar vidare att tusentals ungdomar har
protesterat mot regeringen och Greklands dåliga ekonomi. Bilar, byggnader, banker och affärer har slagits sönder eller bränts upp. I inslaget intervjuas en man som fått skyltfönstret till sin skoaffär sönderslaget. Reportern berättar att en 15-årig demonstrerande pojke några dagar tidigare skjutits ihjäl av polisen. Man ser hur kistan bärs in på en begravningsplats samt bilder på demonstranter, poliser och förstörda hus.
4.1.1.3 Klipp 3 från Sverige
Klippet kommer från Västnytt. Det finns ingen speakertext eller påannonsering och tittaren får därför ingen bakgrund till det som händer. Man ser tre väktare och en tjej som står utanför en butik. Väktarna håller fast tjejen som försöker vrida sig ur deras grepp. Väktarna slår tjejen i ryggen och trycker ner henne till marken. En fjärde väktare ansluter sig. Förbigående stannar upp och tittar på dem. Klippet är filmat av privatpersoner som kommenterar vissa händelser i klippet. De säger bland annat ”Vafan, ta det lite lugnt för fan, det är ju en tjej” och
”Misslyckade poliser vettu, måste visa power, power!”.
4.1.1.4 Klipp 4 från Afghanistan
Klippet sändes i Rapport. En man med iögonfallande glasögon syns i bild. Han berättar att allt fler civila dödas i kriget mellan Afghanistans talibaner och NATO. Han berättar vidare att 14 personer dödades i en raketattack mot ett byrådsmöte. Raketen missade dock målet och dödade människor på en marknadsplats. 15 skadade fördes till NATO-sjukhus. Det visas
24
bilder på människor som samlats kring en skadad man på en bår och man ser den skadade mannen. Några människor bär på en bår som de lägger in i ett fordon. Några militärklädda män ger dropp och en helikopter lyfter. Till sist syns en man som i ligger i en sjukhussäng med slangar kopplade till kroppen.
4.1.1.5 Klipp 5 från Lettland
Klippet sändes i Rapport. En kvinnlig nyhetsuppläsare berättar att demonstrationer i Riga urartade när tiotusentals människor krävde regeringens avgång. Man ser kravallpoliser och demonstranter som knuffar på varandra. En demonstrant faller och drar med sig en
kameraman. Det syns även ett fönster som har gått sönder och bilar som har bränts upp. Reportern berättar att demonstranterna har försökt storma parlamentet. Man ser hur kravallpoliserna sprutar tårgas på några demonstranter som blir för närgångna och våldsamma. Reportern säger att oppositionen och flera fackföreningar i landet kräver att presidenten utlyser nyval. Samtidigt ser man en bild på en man i en talarstol, troligen presidenten.
4.1.2 Om nyhetsprogrammen
Rapport sänder nyheter dygnet runt året om i SVT1, SVT2 och i SVT 24. Dessutom
uppdaterar de dygnet runt på svt.se/rapport och SVT:s text-tv. Vid stora nyhetshändelser är det Rapport som tar hand om SVT:s extrasändningar och nyhetsbevakning (SVT Rapport, 100127).
Västnytt producerar nyheter, sportresultat och väderprognoser från Västsverige (SVT Västnytt, 100127).
Lilla Aktuellt är SVT:s nyhetsprogram för barn och unga. De visar det senaste från Sverige och världen. Programmet behandlar nyheter om samhälle, kultur, sport med mera (SVT Lilla aktuellt, 100127).
4.1.3 Övrigt material
Vårt material består också av transkriberingar (läs en mer detaljerad beskrivning under 4.2.8 Transkribering) från de ljudband vi spelade in vid intervjuerna samt av våra
25
barnens reaktioner) som vi har gjort och fyllt i efter att vi observerat barnens reaktioner på de filmer vi spelade in.
4.2 Metod
Här presenterar vi de metoder vi har använt i vår studie, till exempel receptionsanalys, intervju och observation. Efter det följer en redogörelse för hur vi gick till väga när vi gjorde vår undersökning, samt metodkritik.
4.2.1 Receptionsanalys
Enligt Göran Eriksson (2000), lärare i medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet, tar en receptionsanalys, till skillnad från traditionella analysmetoder, fokus ifrån mediers avsändare och koncentrerar sig istället på publikens perspektiv. Man studerar
processen när mediepubliken möter medieinnehållet. Det är en meningsskapande process där mediemottagarna tolkar och skapar mening utifrån sina sociala och kulturella erfarenheter och det sammanhang som mottagarna befinner sig i. I receptionsanalysen studerar man också den direkta reaktionen hos mediepubliken (Eriksson, 2000, s 275 f).
Program och inslag i tv kan ha betydelse för de grundläggande värderingar som en människa skapar och även för hur hon kommer att handla i olika situationer. Medierna bidrar till att skapa uppfattningar om olika saker och händelser i samhället. Men eftersom människor har olika bakgrund och erfarenheter kan de uppfatta mediernas innehåll på olika sätt och därför kan man i en receptionsanalys inte förutse hur mediepubliken kommer att uppfatta ett tv-inslag (Eriksson, 2000, s 272, 276).
4.2.2 Att intervjua barn
För att få reda på barnens tankar och känslor valde vi att intervjua dem efter att de hade tittat på fem nyhetsklipp. Enligt Höijer (1986) är intervjun en bra metod när man vill få kunskap om hur människor förstår och upplever tv-program. Den som intervjuar måste då vara väl insatt i det tv-program som visas, samt vara lyhörd under intervjun (Höijer, 1986).
Inga Sonesson (2000) är docent i medie- och kommunikationsvetenskap och har lång erfarenhet av att undersöka barns medieanvändning genom intervjuer. Hon skriver att det är viktigt att barnet upplever att intervjuaren är intresserad av det barnet har att säga. När barnet
26
får känna sig viktigt stärks självförtroendet och det gör att den ängslan som barnet kan känna i samband med intervjuer försvinner. Barnet ska inte känna sig pressat av intervjufrågorna. Intervjuaren måste få barnet att förstå att det inte finns några rätta svar på frågorna utan att det är barnens tankar och åsikter som är viktiga (Sonesson, 2000, s 128). Vid intervjuerna vi har poängterat för barnen att det inte finns några rätt och fel.
Steinar Kvale och Svend Brinkman har tillsammans skrivit en bok om hur man använder intervjun som forskningsmetod. Kvale är professor i pedagogisk psykologi vid Aarhus Universitet och Svend Brinkmann är professor vid Aalborg Universitet med inriktning mot kvalitativ metod och psykologi. Enligt Kvale och Brinkmann finns det risk att ett barn som intervjuas svarar det som barnet tror att intervjuaren vill höra. Mellan den vuxna intervjuaren och barnet finns ett skevt maktförhållande som lätt leder till att intervjuaren hamnar i ett slags lärarroll. Därför är det extra viktigt att formulera bra frågor när man intervjuar barn. Frågorna ska vara enkla, öppna och anpassade efter barnets ålder. Frågorna får inte innehålla flera delfrågor och de får inte antyda att det finns några rätta svar (Kvale, Brinkman, 2009 s 161 f). Sonesson menar att spontana svar från barn ofta är en garanti för att det barnet säger är sant, men hon skriver också att barn kan hitta på saker när de blir intervjuade. Framför allt yngre barn kan ha svårt att skilja mellan verklighet och fantasi och därför måste intervjuaren vara vaksam och medveten om att det barnet säger kan vara påhittat (Sonesson, 2000, s 128, 135). Det är viktigt att intervjua barn i miljöer där de känner sig trygga. Ibland kan det också vara bra att låta barnen göra något annat i samband med intervjun, till exempel titta på bilder eller känna på olika föremål (Kvale, Brinkman, 2009, s 162).
4.2.3 Etiska överväganden när man intervjuar barn
Vid kvalitativa undersökningar med barn krävs att man har både barnens och föräldrarnas samtycke och att de får veta undersökningens syfte och tillvägagångssätt samt hur materialet ska användas (Sonesson, 2000, s 125 f). Vi har även haft kontakt med en lärare på den skola där vi varit och gjort intervjuer efter skoltid.
Vetenskapsrådet (100127) ställer också etiska krav när man använder sig av intervjupersoner i sin undersökning. De fyra huvudkraven kallas informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet innebär att intervjupersonerna ska få reda på undersökningens syfte, vilken uppgift de har i undersökningen och vilka villkor
27
som gäller. Intervjupersonerna ska också upplysas om att deras medverkan är frivillig och att de när som helst kan avsluta sin medverkan i undersökningen (Vetenskapsrådet, 100127, s 5 ff).
Det andra kravet, samtyckeskravet, innebär att intervjupersonerna själv måste säga att de vill vara med i undersökningen. När intervjupersonen är under 15 krävs också tillstånd från målsman (Vetenskapsrådet, 100127, s 9).
Det tredje kravet om konfidentialitet finns till för att skydda dem som medverkar i studien. Deras personuppgifter ska inte finnas tillgängliga i redovisningen av studien om personerna inte själva har uppgett att de vill vara offentliga (Vetenskapsrådet, 100127, s 12).
Det fjärde kravet, nyttjandekravet, innebär att de uppgifter om personer som man samlar in för forskningsändamål inte får användas i något annat sammanhang (Vetenskapsrådet, 100127, s 14).
Vi har tagit hänsyn till Vetenskapsrådets huvudregler när vi har gjort vår undersökning. Vi var tydliga med att berätta för både barn och föräldrar att vi skulle visa våldsklipp från
tv-nyheterna som skulle kunna uppfattas som obehagliga. Vi berättade också att barnens intervjusvar endast skulle användas i vår c-uppsats.
I redovisningen av vår undersökning är barnen anonyma och för att kunna skilja de olika barnens åsikter åt har vi gett barnen fiktiva namn.
4.2.4 Fokusgrupper
Eftersom vi vill undvika att som intervjuare hamna i den lärarroll som Kvale och Brinkman (2009, s 162) skriver om har vi valt att intervjua barnen i fokusgrupper i stället för att göra enskilda intervjuer. Bara i ett fall har vi haft en enskild intervju eftersom barnet trodde att han skulle svara ärligare om han blev intervjuad ensam.
Intervjun i fokusgruppen leds av en moderator, men den tar mindre plats än i en enskild intervju. Moderatorn introducerar olika ämnen och frågor som intervjupersonerna sedan diskuterar. Det viktiga vid en fokusgruppintervju är de olika personernas tankar och synpunkter (Kvale, Brinkman, 2009, s 166).
28
Victoria Wibeck, filosofiedoktor i kommunikationsvetenskap vid Linköpings universitet, skriver att intervjupersonerna har en ökad makt vid en fokusgruppintervju eftersom de i större utsträckning kan påverka intervjun (Wibeck, 2000, s 42). När man använder fokusgrupper i en vetenskaplig undersökning rekommenderar Wibeck att man har minst tre fokusgrupper med fyra till sex personer i varje grupp. Med få personer i en grupp känner gruppmedlemmarna att de har större samhörighet och mer inflytande än i en stor gupp. Det är också lättare för alla gruppmedlemmar att få uttala sig under diskussionen. Det kan dock vara negativt att ha färre än fyra medlemmar i en fokusgrupp eftersom det då finns risk för att två av personerna försöker spela ut den tredje (Wibeck, 2000, s 48 ff).
I vår undersökning ville vi få reda på hur barn känner och tänker kring nyhetsvåld på tv. Enligt Kvale och Brinkman (2009, s 166) är det lättare för intervjupersoner att uttrycka spontana känslor när de intervjuas i en fokusgrupp.
När man gör en intervju med en fokusgrupp får man fram en större bredd av idéer än vid enskilda intervjuer eftersom intervjupersonerna har utbyte av varandra. De som ingår i fokusgruppen ställer frågor till varandra under intervjuns gång och det kan vara
frågeställningar som moderatorn inte alls hade tänkt på men som är viktiga för fokusgruppen. Att intervjupersonerna själva ställer frågor till andra i gruppen gör att de frågor och tankar som är viktiga för intervjupersonerna verkligen kommer fram (Wibeck, 2000, s 39 ff). Enligt Wibeck blir det bättre diskussioner i en fokusgrupp om man inte sitter i för stora lokaler. Ovana miljöer med stora tavlor eller andra dekorationer kan också leda till att
intervjupersonerna blir distraherade och mindre spontana (Wibeck, 2000, s 31). Vi har därför försökt att träffa våra fokusgrupper i mindre rum där intervjupersonerna kan sitta nära
varandra, men ändå ha tillräckligt med eget utrymme omkring sig. Tre fokusgruppintervjuer och en enskild intervju gjordes i elevernas eget klassrum. En fokusgruppintervju gjordes i vår egen skollokal.
De barn som ingick i samma fokusgrupp känner varandra i och med att de går på samma skola. Det kan vara bra att använda redan existerande grupper när man gör
fokusgruppintervjuer eftersom gruppmedlemmarna då känner sig trygga med varandra. Om gruppmedlemmarna inte känner varandra finns det risk att de blir blyga och inte vågar uttrycka sina verkliga åsikter. Det kan också vara negativt att gruppmedlemmarna känner varandra eftersom de tillsammans har vissa oskrivna regler och tar vissa saker för givet som
29
inte moderatorn känner till (Wibeck, 2000, s 52 f).
4.2.5 Frågemall
Vi utformade en mall med frågor (se bilaga 1) som vi använde både i fokusgruppintervjuerna och i den enskilda intervjun. Där finns de centrala frågor som vi ville ha besvarade. Enligt Jan-Erik Nordlund (1996, s 25) är det bra att använda en frågemanual eftersom intervjuaren då inte glömmer bort viktiga frågor. Är man flera personer som vid olika tillfällen gör intervjuer underlättar också frågemallen för de olika intervjuarna så att de kan hålla sig till samma frågeställningar och beröra samma ämnen. I annat fall skulle resultaten av de olika intervjuerna bli för olika för att de ska passa in i undersökningen (Nordlund, 1996, s 25). Under intervjuerna har vi utgått från frågemallen men vi har också ställt improviserade frågor och följdfrågor beroende på vad våra intervjupersoner har tagit upp.
Intervjuer ska inte styras för hårt eftersom man då kan missa intervjupersonens djupaste tankar och åsikter. Man ska inte heller låta intervjun vara alltför fri eftersom det då finns risk att hela intervjun spårar ur (Nordlund, 1996, s 25).
Under våra intervjuer har vi försökt att styra lagom mycket, genom att följa upp
intervjupersonernas tankar och åsikter genom att ställa följdfrågor, men vi har också styrt tillbaka intervjupersonerna till huvudfrågan när intervjun har kommit för långt bort från vår intervjumall och undersökningens syfte.
4.2.6 Observation
För att på ett tydligt sätt kunna se hur barnen reagerade på våldet filmade vi dem medan vi tillsammans tittade på nyhetsklippen. På det sättet kunde vi i efterhand se deras kroppsspråk och ansiktsuttryck på film. Hade vi studerat barnen under tiden de tittade på klippen hade de kanske känt sig uttittade och därför dolt sina reaktioner. Dessutom hade vi förmodligen inte hunnit med att registrera alla reaktioner.Vi har naturligtvis inte kunnat observera barnens inre reaktioner utan bara de yttre, synliga reaktionerna.
Enligt Sonesson (2000, s 137) är den icke-verbala kommunikationen som kroppsspråk och mimik något som på ett rättvisande sätt beskriver barnens känslor. Hon anser att den typen av kommunikation aldrig ljuger när man observerar barn, speciellt när det gäller yngre barn.
30
Vi anser dock att i och med att barnen i undersökningen är så pass gamla finns det möjlighet att de förställer sig för att exempelvis visa sig tuffa. Därmed kan vi inte helt lita på barnens ansiktsuttryck och kroppsspråk.
4.2.7 Dokumentation av barnens reaktioner
För att vi skulle kunna dokumentera barnens reaktioner av tv-våldet utformade vi en mall där vi skrev in hur barnen reagerade vid olika scener i nyhetsklippen. Vi har utgått från det observationsschema som Viveka Hagnell (1983, s. 164 f) använde sig av när hon studerade barns upplevelser av teater. Hagnell anser att observationsschemat gör att man lättare kan se skillnader och likheter mellan olika gruppers reaktioner på samma händelser, men att det kan vara svårt att få med individuella personers reaktioner (Hagnell, 1983, s 162 f).
Vi har utformat vårt observationsschema något annorlunda, jämfört med Hagnells, för att det ska passa vår undersökning. Eftersom vi träffade få barn vid varje observation som vi
dessutom filmade kunde vi se hur varje enskilt barn reagerade.
I Hagnells observationsschema finns kolumner för tid, barnens koncentrationsnivå, publikens reaktion, händelser i teatern före reaktionen och övriga kommentarer. Hagnell använder olika kategorier för att beskriva barnens reaktioner. Hon har bara dokumenterat de reaktioner som hon anser är reaktioner på teaterpjäsen (Hagnell, 1983, s 163). De kategorier som hon har använt sig av är:
”ler, skrattar, gråter, blir tårögd, applåderar, ropar, pekar, reser sig upp, svarar, frågar, kommenterar, viskar till grannen, hoppar upp och ned, gömmer ansiktet i händerna, ser bort från scenen, allmän oro”.
(Hagnell, 1983, s 163)
Vi har utformat vårt observationsschema med olika kolumner där vi har skrivit in händelserna i nyhetsklippen och hur barnen reagerade vid olika tidpunkter i klippen (se exempel på
observationsschema i bilaga 3).
De kategorier vi har valt att använda är: ler, skrattar, gråter, pratar, pekar, reser sig upp, viskar till grannen, rör på sig, rör på ansiktet, gömmer ansiktet i händerna, tittar bort från
31
konkreta kategorier som kan ses eller höras, med undantag för allmän oro och allvarlig. Skulle vi ha använt kategorier som rädd, ledsen eller glad hade våra bedömningar blivit mer
subjektiva. Med de kategorier vi har valt blir det lättare att beskriva det barnen verkligen gör och sedan kan barnen själva, i den efterföljande intervjun, ge uttryck för sina känslor och tankar.
4.2.8 Transkribering
Vid fokusgruppintervjuerna och vid den enskilda intervjun spelade vi in det som
intervjupersonerna sa. Vi har sedan lyssnat på inspelningarna och transkriberat intervjuerna. Att göra omfattande avskrifter är positivt eftersom både undersökaren och läsaren då lättare kan urskilja mönster i intervjuerna. Det blir också lättare att jämföra studien med andra undersökningar. Om man bifogar ett allt för stort material av avskrifter från intervjuer blir uppsatsen oläslig. Därför ska bara de delar av intervjun som är relevanta och viktiga finnas med (Nordlund, 1996, s 26).
Vi har transkriberat i stort sett hela intervjuerna. Vi har dock inte transkriberat de delar då barnen diskuterar något som inte har med vår undersökning och våra frågeställningar att göra. (För ett utdrag från en transkriberad fokusgruppintervju se bilaga 4).
4.2.9 Arbetsgång
När vi hade beslutat oss för att undersöka hur barn upplever våld på tv-nyheter bestämde vi oss för att använda intervju som en av metoderna. Vi valde att intervjua barnen i fokusgrupper eftersom vi trodde att barnen skulle kunna inspirera varandra till att prata.
Vi började med att kontakta en kvinna som en av uppsatsförfattarna känner. Hon har en dotter på en kommunal skola i Kalmar, och via henne fick vi sedan kontaktuppgifter till andra föräldrar vars barn går i samma klass. Eftersom barnen i vår uppsats är anonyma skriver vi inte ut skolans namn.
I vissa fall mejlade vi barnens föräldrar, vilket visade sig vara ganska krångligt. Det kunde ta lång tid innan vi fick något svar. I efterhand inser vi att det hade varit bättre att ha
32
dem i deras skola. Efter att de sagt att de ville delta i undersökningen ringde vi deras föräldrar, som gav sitt godkännande till barnens medverkande i studien. När vi inte lyckades få ihop tillräckligt många barn som ville vara med i undersökningen tog vi även kontakt med två andra barn som en annan av uppsatsförfattarna känner. Barnen går på en annan kommunal skola i Kalmar.
I de fokusgrupper där barnen som kände någon av uppsatsförfattarna ingick såg vi till att någon av de andra författarna fick leda intervjun.
Från början hade vi tänkt göra studien med tolv barn, varav sex pojkar och sex flickor. Tyvärr var det inte så många pojkar som ville vara med. I slutändan var det åtta flickor och fyra pojkar som deltog i vår undersökning.
Vår utgångspunkt var att det skulle ingå tre barn i varje fokusgrupp och att grupperna skulle vara könsindelade. På grund av barnens önskemål och av praktiska skäl valde vi att sätta samman grupperna på ett annat sätt än vad vi tänkte från början. En pojke trodde att han skulle ge ärligare svar om han fick göra intervjun ensam och därför fick han bli intervjuad individuellt. Två grupper bestod av både killar och tjejer och i en grupp var det bara två barn. Anledningen till att vi blandade killar och tjejer i grupperna var att vi satte samman dem allt eftersom föräldrarna gav sitt godkännande. Efter att vi hade gjort de två första intervjuerna märkte vi att det blev bättre diskussioner när barnen intervjuades i grupp. Vi visste inte då hur många barn som ville vara med i undersökningen och eftersom vi tyckte att det var viktigare att barnen fick ingå i en grupp än att de var könsuppdelade, valde vi att ha blandade grupper. I en fokusgrupp ingick bara två barn eftersom vi inte kunde hitta något mer barn som ville vara med i undersökningen med så kort varsel.
Fem intervjuer fick vi möjlighet att göra på barnens skola. Vi visade nyhetsklippen med en projektor på en smartboard i deras klassrum. Vi bedömer att barnen kände sig trygga där eftersom det var en välkänd plats för barnen, precis som Wibeck (2000) skriver.
Två av barnen fick vi dock intervjua på vår egen skola av tekniska och praktiska skäl. Vi upplevde inte att de kände sig otrygga, dessutom har de varit på skolan tidigare i ett annat sammanhang.
33
Vid intervjutillfällena började vi med att visa barnen de fem nyhetsklippen (se 4.1.1). Mellan varje klipp var det en kort paus. Vi förklarade inte för barnen vad klippen skulle handla om, däremot svarade vi på frågor efter att vi tittat klart.
Enligt Wibeck (2000, s 66 f) kan det vara bra att använda sig av till exempel bilder och
filmklipp för att få igång en diskussion när man gör fokusgruppintervjuer. Skulle diskussionen stanna av kan man visa ytterligare videoklipp för att underlätta samtalet. Materialet man använder kan vara neutralt starkt positivt eller negativt, beroende på avsikten. Det är dock viktigt att välja ett material som väcker frågor och tankar i stället för att komma med svar och påståenden som kan påverka intervjupersonerna i en viss riktning.
I vår undersökning har vi använt fem nyhetsklipp som vi har ställt frågor kring. Barnen har fått diskutera och resonera utifrån våldet i de klippen. Vid tre av fokusgruppintervjuerna och vid den enskilda intervjun visade vi barnen filmklippen två gånger, enligt Wibecks (2000) rekommendation att man kan visa materialet en andra gång för att få igång ytterligare
diskussion. I en fokusgrupp pratade barnen mycket och länge och då ansåg vi inte att det var nödvändigt att visa klippen två gånger. I de andra fallen visade vi först klippen en gång för att få igång en diskussion och sedan visade vi klippen ytterligare en gång för att stimulera till ytterligare diskussion. När vi visade klippen den andra gången gav vi barnen möjlighet att avbryta mitt i klippen för att kommentera och berätta om vad de tänkte på. Vi upplevde att det blev lättare för barnen att uttrycka sina tankar i samband med klippen, eftersom de då bättre kom ihåg vad klippen handlade om. Det gjorde att de kunde förklara sina tankar mer precist. När vi gjorde fokusgruppintervjuerna ställde barnen frågor till varandra och det gjorde att vi fick rikare intervjuer. Vi upplevde att vissa av barnen verkligen vågade säga vad de tyckte och sa emot de andra barnen om det behövdes. Vissa barn tenderade att hålla med de andra
barnen. Om medhållet berodde på att barnet verkligen höll med, eller om barnet bara inte ville säga emot de andra två i gruppen, är svårt för oss att avgöra.
Vi spelade in intervjuerna på en diktafon. Förutom frågorna kring klippen ställde vi frågor kring våld i allmänhet. För att kunna se hur barnen reagerade på våldet filmade vi barnen när de tittade på nyhetsklippen.
Vid första intervjutillfället märkte vi att ett av barnen hade svårt att veta vad han skulle säga. Då poängterade vi att det inte fanns några svar som var rätt eller fel. Det verkade nämligen
34
som att han ibland sa det som han trodde att vi ville höra. För att undvika liknande problem i fortsättningen sa vi att det inte finns några rätt eller fel. Vi var tydliga med att det var barnens åsikter som var viktiga.
Efter att vi hade gjort intervjuerna transkriberade vi ljudinspelningarna. Vi tittade också på observationsfilmerna och skrev in barnens reaktioner i observationsscheman. Sedan
sammanställde vi barnens reaktioner och uttalanden så att vi kunde se mönster och likheter i barnens resonemang och reaktioner.
4.3 Metodkritik
När man intervjuar barn är det svårt att undvika att intervjuaren hamnar i en maktposition (Kvale, Brinkman, 2009 s 162). Det är något vi har varit medvetna om under vår studie och vi har försökt att på olika sätt undvika det här problemet, bland annat genom att intervjua barnen i miljöer där de känner sig trygga. Wibeck (2000) skriver att intervjuer i fokusgrupper gör att man jämnar ut maktförhållandet. Vi kan ändå inte helt utesluta att ett skevt maktförhållande mellan intervjuaren och intervjupersonerna kan ha påverkat vårt resultat.
Under intervjuerna med barnen har vi ställt om frågor vid de tillfällen då vi inte har förstått vad barnen menade. Barnen har då fått förklara sina tankar igen. Vi kan ändå inte utesluta att vi någon gång har missförstått barnen eftersom vi och barnen har olika referensramar och språknivåer. Vi kan också ha tolkat resultatet utifrån ett annat perspektiv än barnens, i och med att vi är vuxna.
En grupp intervjuade vi i vår egen skola. Helst ska man vara på ett ställe där
intervjupersonerna känner sig trygga enligt Kvale, Brinkman (2009). Av praktiska skäl blev det svårt för oss att intervjua personerna i deras egen skola. Vi hade inte heller möjlighet att åka hem till barnen och visa klippen eftersom det skulle ha blivit problem med tekniken. Att barnen intervjuades i vår skola kan ha påverkat dem negativt. De kan ha känt sig otrygga trots att vi inte upplevde att de gjorde det. Barnen har dessutom besökt skolan tidigare.
Vi ville inte ha så stora fokusgrupper eftersom vi var rädda att inte alla barnen skulle få komma till tals då. Därför valde vi att ha tre barn i varje fokusgrupp, trots Wibecks (2000) rekommendationer att ha minst fyra. Att inte ha fler än tre barn var ganska praktiskt när vi skulle hitta tider som passade alla. Vi tänkte också att det skulle bli lättare att prata med barnen om de inte var för många och att färre gruppmedlemmar skulle resultera i att varje
35
enskild medlem skulle få mer utrymme för att uttrycka sina åsikter. Under
fokusgruppintervjuerna upplevde vi inte att någon hamnade utanför diskussionen, snarare att barnen inspirerade varandra till att prata. Vi märkte också att vi fick utförligare svar från de grupper där det ingick tre barn. Ett av barnen i grupp 3 var lite dominerande men de andra gruppmedlemmarna fick ändå komma till tals.
När det gäller användandet av våra observationsscheman var det svårt att veta exakt hur mycket man skulle skriva in. Vissa av barnen rörde på sig väldigt mycket när de tittade på nyhetsklippen, och ibland var det svårt att avgöra om det berodde på klippen eller om de bara ändrade sittställning. Därför har vi med största sannolikhet skrivit in irrelevanta rörelser och reaktioner. I vissa fall, när vi har varit helt övertygade om att barnens rörelser berodde på något helt annat än nyhetsklippen har vi dock utelämnat det. Att vissa rörelser har utelämnats och andra tagits med, samt svårigheten att bedöma varför barnen rör sig, har gett oss
svårigheter i analysen av observationsschemana. Till exempel kan det vara så att det ser ut som att ett barn reagerar väldigt mycket på klippen, eftersom de rör sig hela tiden och skruvar på sig. Men det kanske är rörelser som ingår i barnets normala rörelsemönster. Ibland har vi behövt titta på observationsfilmen igen, eftersom observationsschemana inte har gett oss tillräckligt med information för att vi ska vara säkra på anledningen till att barnen rör sig.
36
5. Resultat
I det här kapitlet börjar vi med att presentera hur barnen var grupperade vid intervjuerna. Sedan följer resultatredovisningen där vi presenterar vad barnen sa och gjorde under intervjutillfällena. Till sist analyserar vi vårt resultat.
I resultatredovisningen har vi skrivit ut citat från intervjuerna. Citaten är i det närmaste ordagranna, men i vissa fall har vi redigerat dem så att de ska bli lättare att förstå och att läsa. Vi har till exempel tagit bort vissa upprepningar. Barnens mening har dock aldrig ändrats i citaten, anledningen till vår redigering är endast att underlätta läsningen av vår c-uppsats.
5.1 Grupperna
Barnen i vår undersökning ska vara anonyma. Vi har gett dem påhittade namn och valt att kalla dem för: Simon, Marie, Patrik, Karin, Emma, Maja, Emelie, Sixten, Per, Niveen, Klara och Lotta.
Grupp 1: Simon
Grupp 2: Marie, Patrik och Emelie Grupp 3: Karin, Emma och Maja Grupp 4: Niveen, Per och Sixten Grupp 5: Klara och Lotta
(Se bilaga 5 för närmare presentation av barnen).
5.2 Barn tolkar nyheterna
Efter att vi tittat på alla nyhetsklipp frågade vi barnen vad de mindes starkast. Hagnell (1983) gjorde likadant i sin studie om barns upplevelser av teater. På så vis kunde hon få reda på vad som hade gjort störst intryck på barnen.
Det verkade som om många kom ihåg klipp 2 från Grekland där det varit våldsamma demonstrationer. En tjej och två killar tyckte att Greklandklippet var värst. Ytterligare två tjejer sa att de mindes demonstrationerna starkast. Demonstrerande människor fanns i både Grekland- och Lettlandklippet.
37
”Varför ska de demonstrera bara. De eldade ju bilar, slog sönder glasrutor, alltså varför ska de göra det? Det är onödigt”. Simon, 12 år
”Alltså jag har aldrig sett något, men jag har hört talas om det har blivit sådana här uppror, men jag visste inte att det var så hemskt. Alltså jag kan fatta om några är arga, att någon gör sånt, men bara för dåliga regler så behöver man ju inte slå sönder alla butiker och anfalla andra”. Per, 11 år
Många reagerade även på klipp 3 från Sverige där en tjej blir fasttagen av väktare. Det var fyra tjejer och två killar som kom ihåg det klippet bäst. Flera av tjejerna verkade identifiera sig med tjejen i klippet.
”Som den där tredje bilden när de anföll en liten, en tjej. Att de gick på fyra stycken, det såg ut som om de skulle bryta ryggen av henne”. Sixten, 12 år
”Som han sa som filmade, det är bara en tjej, tjejer är inte lika starka som killar. Alltså de har lite mjukare kropp eller så. Och alltså han satte ju sitt ben på hennes nacke. Hon kanske har gjort något som man inte får men jag tror inte man ska göra så”.
Niveen, 11 år
Några barn kom inte ihåg något speciellt klipp extra starkt. De pratade mer allmänt om våld.
”Jag tyckte det verkade lite obehagligt när de på vissa klipp stod och slog varandra. Jag tyckte det var obehagligt nästan”. Marie, 11 år
5.2.1 Reaktioner och kommentarer till Thailandklippet
De flesta barnen var ganska allvarliga under större delen av klippet. Många rörde lite på sig och även på ansiktet, till exempel höjde på ögonbrynen. Simon såg allvarlig ut under hela klippet.
”Om jag skulle vart där, jag skulle ha varit helt, jag skulle ha varit helt stel i hela kroppen när de kommer springande med pistol. Man… Jag skulle inte kunna röra mig”. Simon, 12 år
