Arvsrätten när efterlevande make
saknar arvsberättigade arvingar
Tolkning och tillämpning av regeln i 3 kap. 8 § ÄB
Frida Holmqvist
Juridiska institutionen Examensarbete 30 hp. Ämnesinriktning: Familjerätt Höstterminen 2020 Grupphandledare: Göran Lind
Engelsk titel: The inheritance law when the surviving spouse has no heir of its own – Interpretation and application of the rule in chapter 3 section 8 of the Inheritance Code
3
Abstract
Death is a natural part of life. At the same time, it can also be a sensitive subject, especially when it comes to the distribution of the deceased’s estate. There is often a conflict of interests in these situations that needs to be dealt with. The deceased’s interest of making his last will come true needs to be taken into consideration, at the same time as the interests of the deceased’s spouse, children and other relatives.
The Swedish Inheritance Code, Ärvdabalken, was reformed in 1987 and some changes were made concerning secondary succession. The surviving spouse’s rights were expanded, meaning that they now have the right to inherit the estate with free disposal right before the joint heirs. Non mutual children kept their right to inherit their parent before the spouse.
A new rule that was introduced by the 1987 reform was the one in chapter 3 section 8 of the Inheritance Code. This section provides that if by the death of the surviving spouse, there are only heirs after one of the spouses, those heirs inherit both spouses’ estate, instead of the money going to The Swedish General Inheritance Fund. The purpose was to limit the General Inheritance Fund’s right to inherit and instead benefit the relatives’ rights, and to create some sort of predictability for the distribution of the estate.
This new regulation generated a massive debate and discussion in the legal doctrine regarding the interpretation and application of the regulation. The debate mainly concerned three different parts and problems: to determine the judicial nature of the regulation, which relatives that are entitled to inherit and if the application requires a positive right to secondary succession.
How this regulation should be interpreted and applied hasn’t clearly been stated in the legislative history. However, it has now been decided by three judgements from The Swedish Supreme Court, especially when regarding the two last parts of the debate. The relatives that are entitled to inherit are the once with a positive right to secondary succession, in other words the deceased’s children and their offspring, and parents, siblings and their offspring. One problem when applying the requirement of a “positive right” is that the children of the deceased often get a disadvantage compared to other heirs since they often don’t have the positive right that is required because of their right to get their inheritance right away when the first spouse dies. This could be argued to conflict with the purpose of the regulation, and in the following essay this regulation will be analysed to see how well it corresponds with the purpose for which it was introduced in the first place.
5
Förkortningar
AfL AGL Ds HD NJA SCB SOU SvJT ÄktBLag (1994:243) om Allmänna arvsfonden Lag (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt Departementsserien
Högsta domstolen Nytt juridiskt arkiv Statistiska centralbyrån Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning
Äktenskapsbalk (1987:230)
ÄB Ärvdabalk (1958:637)
7
Innehåll
Abstract ... 3 Förkortningar ... 5 1 Inledning ... 9 1.1 Bakgrund ... 91.2 Syfte och frågeställning ... 10
1.3 Metod och material ... 10
1.4 Disposition ... 11
2 Allmänt om arvsrätt ... 13
2.1 De tre arvsklasserna och viktiga principer för fördelning av kvarlåtenskap ... 13
2.2 Makes arvsrätt ... 14
2.3 Sekundosuccession och särkullbarns rätt till arv ... 16
2.3.1 Efterarvsrätt ... 16
2.3.2 Särskilt om särkullbarns arvsrätt ... 17
2.4 Allmänna arvsfonden ... 19
2.5 Allmänt om 3 kap. 8 § ÄB och dess syfte ... 20
3 Regelns rättsliga natur ... 23
3.1 Introduktion ... 23
3.2 3 kap. 8 § ÄB som en regel om andelsbestämning ... 23
3.3 3 kap. 8 § ÄB som en regel om arvsföljd ... 25
3.3.1 ”En fantastisk fiktion” ... 25
3.3.2 Fem argument emot regel om andelsbestämning ... 26
3.4 Mellanställning ... 28
3.5 Analys av regelns rättsliga natur ... 28
4 Vilka är ”arvsberättigade” enligt lagrummet? ... 33
4.1 Introduktion ... 33
4.2 Endast släktingar i första och andra parentelen som har rätt till efterarv omfattas ... 33
4.2.1 Systematisk tolkning och stöd i förarbetena ... 33
4.2.2 Tolkning utifrån regelns syfte och funktion ... 34
4.2.3 Tolkning baserad på slutsats om arvsföljdsregel ... 35
4.3 Alla tre parentelen bör vara ”arvsberättigade” ... 36
4.4 Praxis fastställer gällande rätt ... 37
4.4.2 NJA 1993 s. 145 gällande arvsberättigadekretsen ... 37
4.4.3 NJA 2016 s. 442 gällande arvsberättigadekretsen ... 38
4.5 Analys av arvsberättigadekretsen... 38
5 Konkret arvsrätt ... 41
5.1 Introduktion ... 41
5.2 Konkret arvsrätt ska krävas för tillämpning av regeln ... 41
5.2.1 Förarbetena ger stöd för att konkret arvsrätt krävs ... 41
5.2.2 Bestämmelsens funktion talar för att konkret arvsrätt krävs ... 42
5.3 Konkret arvsrätt bör inte krävas för tillämpning ... 44
5.3.1 Självständig i förhållande till makes arvsrätt ... 44
5.3.2 Irrelevant huruvida arvingarna redan fått ut sitt arv ... 45
5.4 Praxis fastställer gällande rätt ... 47
5.4.1 Vad är det som gäller? ... 47
5.4.2 NJA 1993 s. 145 gällande kravet på konkret arvsrätt... 47
5.4.3 NJA 2005 s. 400 gällande kravet på konkret arvsrätt... 48
5.4.4 NJA 2016 s. 442 gällande kravet på konkret arvsrätt... 49
5.5 Analys av kravet på konkret arvsrätt ... 50
6 Slutsats ... 55
9
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Döden är en naturlig del av livet. Samtidigt är det också ett känsligt ämne, speciellt när det kommer till att fördela tillgångarna den avlidna lämnat efter sig. Vissa väljer att förbereda sig genom att upprätta ett testamente för att bringa klarhet i hur de vill att sin kvarlåtenskap ska fördelas när de går bort, andra väljer att följa den legala arvsordningen. Oavsett så kan det uppstå intressekonflikter vid fördelning av kvarlåtenskap. Det handlar dels om den avlidnas intressen att få igenom sin yttersta vilja, dels efterlevande makes, barns och andra arvingars olika intressen.
Reglerna om rätten till arv och hur kvarlåtenskap ska fördelas återfinns i Ärvdabalken (1958:637) (ÄB). I och med att synen på familj och olika familjekonstellationer hela tiden förändras i takt med samhällets utveckling krävs det att även de familjerättsliga reglerna, inklusive arvsrätten, också förnyas för att motsvara samhällsutvecklingen. 1987 reformerades Ärvdabalken vilket bl.a. innebar att det gjordes en del förändringar vad gäller efterarv. En förändring var att efterlevande make gavs rätt att ärva före gemensamma barn för att stärka den efterlevandes ekonomiska ställning och därmed ge större möjligheter för denne att t.ex. bo kvar i den gemensamma bostaden. Detta innebär att gemensamma barn ärver först efter att båda föräldrarna har avlidit. Detsamma gäller dock inte för särkullbarn, barn till endast en av makarna, som behöll sin omedelbara rätt till arv.1
En annan regel som infördes var 3 kap. 8 § ÄB som säger att om det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade endast efter en av makarna ska dessa arvingar ärva allt. Syftet med införandet var enligt förarbetena att utesluta Allmänna arvsfonden från arv om det vid efterlevande makes död finns arvingar efter någon av de avlidna makarna. Tanken var att uppnå någon slags förutsebarhet genom att fördelningen av arvet inte längre skulle vara beroende av vilken av makarna som dör först vilket tidigare varit problematiskt, speciellt för de fall då makarna avlidit tätt inpå varandra.2 Regeln kan upplevas som
simpel och verka logisk, men den har gett upphov till en hel del debatt och delade meningar i den juridiska doktrinen. Diskussionen har varit vida omfattande och det är framförallt fyra framstående rättsvetare som fört
1 Prop. 1986/87:1 s. 81 ff. 2 Prop. 1986/87:1 s. 96 f.
10
diskussionen; Anders Eriksson, Gösta Walin, Anders Agell samt Göran Lind. De huvudsakliga frågorna som diskuterats är om regeln är att anse som en regel om arvsföljd eller andelsbestämning, vilka som ska anses vara arvsberättigade enligt lagrummets mening och om det krävs en konkret arvsrätt för att lagrummet ska bli tillämpligt.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att analysera hur tolkningen och tillämpningen av 3 kap. 8 § ÄB förhåller sig till syftet med att bestämmelsen infördes genom 1987 års reform. Analysen ska sedan även mynna ut i en de lege ferenda diskussion för att se om regeln bör utformas annorlunda.
För att uppnå syftet kommer följande frågeställningar att behandlas: - Vad är syftet med regeln i 3 kap. 8 § ÄB?
- Varför ärver Allmänna arvsfonden och hur påverkas fondens arvsrätt av tillämpningen av 3 kap. 8 § ÄB?
- Är 3 kap. 8 § ÄB att anse som en regel om arvsföljd eller andelsbestämning?
- Vilka anses vara arvsberättigade enligt lagrummets mening? - Krävs det konkret arvsrätt för att lagrummet ska bli tillämpligt? - Skulle regeln kunna utformas annorlunda för att bättre uppnå syftet?
1.3 Metod och material
I uppsatsen tillämpas den rättsdogmatiska metoden. Denna metod går i huvudsak ut på att beskriva och tolka gällande rätt med hjälp av de traditionella rättskällorna, dvs. lagtext, förarbeten, praxis och doktrin.3 Eftersom syftet med
uppsatsen är att analysera tolkningen och tillämpningen av 3 kap. 8 § ÄB kommer självklart lagtext och förarbeten att redogöras för och analyseras, men störst vikt kommer att läggas vid hur bestämmelsen har tillämpats i praxis och tolkats i doktrinen. Doktrin är bra att studera då den på ett pedagogiskt sätt beskriver rättsläget, och det är även där man ofta kan hitta kritik eller argumentation kring en viss fråga. I och med att uppsatsen behandlar meningsskiljaktigheter i hur regeln i 3 kap. 8 § ÄB ska tolkas och tillämpas är argumentationen som finns i doktrin, och även annan juridisk litteratur såsom t.ex. artiklar i Svensk Juristtidning (SvJT), av stor betydelse för uppsatsen. Det man måste vara medveten om är dock att doktrin och annan juridisk litteratur ofta består av just argumentation, åsikter och ställningstaganden och inte nödvändigtvis är det som stämmer. Det är därför av stor vikt att studera
3 Kleinman, Jan, Rättsdogmatisk metod i Juridisk metodlära, 1 uppl., Studentlitteratur AB, Lund,
11
litteratur från olika författare för att få ett bredare perspektiv och sedan kunna dra egna slutsatser. Den doktrin som kommer behandlas för att få in flera perspektiv på tolkningsproblematiken är i huvudsak verk från de fyra ovan nämnda rättsvetarna Anders Eriksson, Anders Agell, Gösta Walin och Göran Lind. Dessa står i stor utsträckning på olika sidor av debatten och har alla olika argument till varför de tolkat regeln som de gjort, varför dessa fyra tillsammans ger en nyanserad bild av den debatt som förts.
Eftersom syftet med införandet av bestämmelsen i 3 kap 8 § ÄB är en viktig del av uppsatsen kommer självklart även förarbeten att studeras för att verkligen förstå syftet med införandet. Det är framförallt prop. 1986/87:1 som behandlas där syftet bakom 3 kap. 8 § ÄB framgår, samt även prop. 1987/88:61 som behandlade den nu avskaffade arvsskattelagstiftningen. Även här är det dock bra att ha ett kritiskt förhållningssätt då förarbeten kan vara politiskt färgade och inte alltid nödvändigtvis stämmer överens med den slutgiltiga lagtexten. Trots att propositioner anses ha hög status inom rättskälleläran ger dessa uttryck för författarens åsikter, vilket betyder att vad som står alltid ska behandlas med ett kritiskt förhållningssätt. Även andra propositioner, utredningar och betänkanden kommer att behandlas för att få ett större och bredare sammanhang kring den debatt som förts på området. Några exempel på dessa är SOU 1981:85, SOU 1998:110 och bet. 2013/14:CU19 m.m.
För att undvika eventuella brister i tillförlitlighet eller förtroende kommer även relevant praxis att jämföras med den doktrin som studeras. Det finns framförallt tre centrala rättsfall från Högsta domstolen (HD) som kommer att behandlas för att se hur regeln i 3 kap. 8 § ÄB har tolkats och tillämpats i praxis. Det handlar om NJA 1993 s. 145, NJA 2005 s. 400 och NJA 2016 s. 442. Dessa tre rättsfall ges oss svaret på hur 3 kap. 8 § ÄB ska tolkas och tillämpas enligt gällande rätt i de tre frågorna som debatten rört. Samtidigt finns det även utrymme för att diskutera och analysera utgången i dessa tre mål för att sedan dra slutsatser om huruvida HD:s slutsatser överensstämmer med bestämmelsens bakomliggande syfte.
1.4 Disposition
Uppsatsen inleds med avsnitt 2 som innehåller en genomgång av arvsordningen i allmänhet, följt av en särskild genomgång av makes arvsrätt, efterarvsrätt och särkullbarns rätt till arv. Detta för att läsaren ska få en grundläggande genomgång av de centrala begreppen inom arvsrätten, vilket kommer att underlätta för den fortsatta läsningen av uppsatsen. Avsnittet kommer även innehålla en kort redogörelse om Allmänna arvsfonden och hur kvarlåtenskapen fördelas för det fall då den avlidna saknar arvingar, samt en genomgång av regeln i 3 kap. 8 § ÄB och dess bakomliggande syfte.
Härefter följer tre avsnitt där 3 kap. 8 § ÄB kommer att redogöras för mer i detalj. Här kommer de tre frågeställningarna angående regelns rättsliga natur,
12
arvsberättigadekretsen och kravet på konkret arvsrätt att diskuteras och analyseras närmare i varsitt avsnitt. Avsnitt 3 handlar om regelns rättsliga natur där de olika sätten att se på regeln gås igenom, är det en andelsbestämningsregel eller en arvsföljdsregel? Detta leder in på frågan om varifrån arvet enligt 3 kap. 8 § ÄB sak anses härröra och på hur detta har tolkats i praxis.
Vidare i avsnitt 4 behandlas frågan om vilka som anses vara arvsberättigade enligt lagrummet. Även här råder delade meningar om hur begreppet ska tolkas och de olika uppfattningarna kommer att redogöras för tillsammans med vad praxis slagit fast som gällande rätt. Även om tre av de fyra rättsvetarna har en gemensam uppfattning om hur begreppet ska tolkas baserar de sin slutsats på olika grunder och utifrån olika tolkningsmetoder, varför dessa har delats in och redogjorts för under varsina underrubriker.
Avsnitt 5 behandlar sedermera kravet på konkret arvsrätt och dess vara eller icke vara. Avsnittet är uppdelat i underrubriker där det först redogörs för de argument som lagts fram i den juridiska litteraturen för att kravet på konkret arvsrätt ska tillämpas, följt av en annan underrubrik där argument läggs fram emot detta krav. Ytterligare delfrågor som diskuteras är hur olika arvingar, med fokus på särkullbarn, påverkas av tillämpningen av kravet på konkret arvsrätt. Efter detta följer en underrubrik som redogör för praxis för att på så sätt visa på vad som slagits fast som gällande rätt i detta avseende.
Avsnitt 3, 4 och 5 inleds alla tre med en introduktion som tar upp vad avsnittet kommer att handla om och varför just den frågan är intressant att diskutera. Detta för att inledningsvis få ett grepp om vad avsnittet kortfattat kommer att behandla för problem och varför det problemet är relevant i sammanhanget. Avsnitten avslutas sedan med en analys av problematiken i fråga. Analys kommer att ske löpande under textens gång som en underrubrik i slutet av varje avsnitt för att analysen ska bli lättare att förstå än om det skulle varit ett enda långt analysavsnitt på slutet.
Det avslutande avsnittet, avsnitt 6, återkopplar till uppsatsens syfte, dvs. om syftet med 3 kap. 8 § ÄB anses vara uppfyllt genom den tolkning och tillämpning som råder idag, och slutsatser dras utifrån vad som framgått i ovan beskrivna avsnitt. Här kommer även föras en de lege ferenda-diskussion för att se om det finns något reformbehov. Slutsatser dras kring vilket tolkningsalternativ av de presenterade alternativen som är rimligast i förhållande till bestämmelsens syfte att utesluta Allmänna arvsfonden från arvsrätt till förmån för släktingar till någon av makarna, och även vilket tolkningsalternativ som förhåller sig bäst till den svenska arvsrätten i allmänhet. Ett förlag på hur bestämmelsen skulle kunna vara utformad för att bäst överensstämma med syftet och den faktiska innebörden av regeln kommer också att ges.
13
2 Allmänt om arvsrätt
2.1 De tre arvsklasserna och viktiga principer för
fördelning av kvarlåtenskap
Enligt svensk rätt kan fördelning av en avlidens, nedan kallad arvlåtares, kvarlåtenskap ske på två olika sätt, antingen genom arv eller genom testamente. Arv innebär att fördelningen sker enligt lagens bestämmelser och den legala arvsordningen medan testamente innebär att fördelningen sker utifrån den avlidnas egen vilja. Successionsrätt är en sammanfattande term som innefattar både arvsrätten och testamentsrätten. Nedan kommer huvudsakligen arvsrätten att redogöras för.
För det fall den avlidna inte upprättat något testamente är det alltså den legala arvsordningen som bestämmer vem som har rätt att ärva. Reglerna om arvsordningen återfinns i 2 kap. ÄB och fördelningen enligt lagen följer i stor utsträckning genetiskt släktband, eller ”blodsband”, som uppstår i en familj genom att de närmaste släktingarna till arvlåtaren ärver före mer avlägsna släktingar. En viktig princip inom den svenska arvsrätten är parentelprincipen som innebär att arvet delas ut i turordning beroende på hur närstående man är i förhållande till arvlåtaren. Släktingarna är indelade i tre olika arvsklasser, eller parenteler, som alltså talar om i vilken ordning arvet ska delas ut och först på tur står första arvsklassen.4 Första arvsklassen består av avkomlingar till
arvlåtaren. Dessa brukar kallas för bröstarvingar och avser barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv. till arvlåtaren. En avkomling behöver ännu inte vara född vid dödsfallet för att vara arvtagare, men det krävs att den är avlad och sedermera föds vid liv, se 1 kap. 1 § ÄB. Andra arvsklassen består av föräldrar och deras avkomlingar, vilket omfattar arvlåtarens syskon, syskonbarn osv. Tredje arvsklassen består av far- och morföräldrar och deras barn, alltså arvlåtarens mostrar, morbröder, fastrar och farbröder. Den tredje arvsklassen är sluten vilket innebär att den inte går längre än till mostrar, morbröder, fastrar och farbröder.5 Kusiner, kusinbarn osv. kan alltså aldrig komma att ärva, om
inte arvlåtaren upprättat ett testamente med sådan innebörd. Detta motiverades i förarbetena till 1928 års arvslag med bl.a. att den sociala relationen och samhörighetskänslan kusiner emellan oftast inte är av sådan omfattning att arvsrätt kan anses berättigad, till skillnad från de släktingar som står arvlåtaren
4 Brattström, Margareta & Singer, Anna, Rätt arv, 4 uppl., Iutus, Uppsala, 2015, s. 30 f. 5 Brattström och Singer (2015), s. 33 ff.
14
närmre sett till släktträdet.6 Det är intressant för den fortsatta framställningen
att här notera att man säger nej till att vissa släktningar ska ärva och sluter tredje arvsklassen så att mer avlägsna släktingar inte längre ska ha arvsrätt, och företräde ges till Allmänna arvsfonden framför dessa släktingar.
För att arvingar i andra eller tredje arvsklassen ska få ärva krävs det att den övre arvsklassen är helt uttömd. Släktingar som ingår i andra arvsklassen kan således aldrig ärva så länge det finns arvingar i livet i den första arvsklassen, och tredje arvsklassen går man vidare till först om både första och andra arvsklasserna är helt tomma på arvingar. Denna princip om att inte blanda arvsklasser brukar kallas successio ordinum.
En annan viktig princip är istadarätten. Den innebär att man har rätt att träda i sin förälders ställe om denne avlider. En förutsättning för att över huvud taget kunna ta del i arv är att man överlever arvlåtaren, se 1 kap. 1 § ÄB. Det betyder att om A dör och efterlämnar ett barn och ett avlidet barns två barn, arvlåtarens barnbarn, så ärver barnbarnen den lott som deras förälder skulle ha fått eftersom en person som avlider före arvlåtaren inte kan ta del i arvet. Istället blir det dennes avkomlingar som får dela på den lott som skulle tillfallit den avlidna arvingen.
Istadarätten och parentelprincipen kompletteras sedermera av den s.k. stirpalgrundsatsen som innebär att var gren inom en arvsklass ska ta lika stor del av kvarlåtenskapen. Finns det tre barn till arvlåtaren vid dennes bortgång ska kvarlåtenskapen således delas i tre och varje barn ska ta lika lott. Om ett utav barnen avlidit innan arvlåtaren och i sin tur efterlämnar sig två barn, barnbarn till arvlåtaren, delar dessa på den tredjedel som deras förälder skulle fått. Delningen görs alltså inte på fyra i den situationen, utan som istadarätten fastslår så träder man i sin förälders ställe och tar då del endast i den lott som denne skulle fått om den var i livet vid arvlåtarens död. 7
2.2 Makes arvsrätt
Vid sidan av arvsklasserna som grundar sig på släktskap har även efterlevande make viss arvsrätt trots att arvlåtaren och efterlevande make inte genetiskt sett är släkt. Som tidigare nämnts så utvidgades efterlevande makes arvsrätt genom att den efterlevande gavs rätt att ärva före gemensamma barn. Motiveringen till införandet av bestämmelse, som återfinns i 3 kap. 1 § ÄB, var att bröstarvingars arvsrätt tidigare fyllt en social funktion genom att trygga barnens ekonomiska situation. Genom sociala reformer som genomfördes under 1900-talet urvattnades dock arvets sociala betydelse och istället kom det snarare att bli en nackdel att bröstarvingar ärvde före efterlevande make. Efterlevande make kunde tvingas flytta från bostaden, sälja av möbler och andra tillhörigheter eller
6 SOU 1925:43 s. 106 ff.
15
tvingas skaffa fram kontanter för att lösa ut bröstarvingarna. Det ansågs därför att den efterlevande makens behov av att få tillgodogöra sig kvarlåtenskapen i allmänhet var större än de gemensamma barnens.8 Redan i förarbetena till 1928
års arvslag var arvsrätten mellan makar motiverad av det grundläggande intresset av att hålla samman boet och trygga den efterlevandes ställning så länge denne lever.9 Om arvlåtaren var gift vid sin bortgång innebär det således
att efterlevande make ärver före gemensamma barn och även arvingar i andra och tredje arvsklassen.
Makes arvsrätt skiljer sig dock från övriga arvingars arvsrätt på så sätt att den egendom som efterlevande make erhåller i arv från den först avlidna maken erhålls med fri förfoganderätt och inte full äganderätt. Detta framgår inte uttryckligen i lagtexten utan följer av att andra ska ärva egendomen vid efterlevande makes död, jfr 3 kap. 2 § ÄB.10 Att efterlevande make erhåller
egendomen med fri förfoganderätt innebär att maken fritt kan förfoga över egendomen på vilket sett denne än önskar, förutom att förordna över egendomen genom testamente eller förmånstagarförordnande som utfaller vid efterlevande makes död. I övrigt kan efterlevande make fritt förbruka kapital, avyttra egendom och till och med ge bort egendom om denne så önskar. Om egendomen har minskat eller ökat mellan dödsfallen ska detta i vissa fall dock beaktas vid den slutliga fördelningen av kvarlåtenskapen efter båda makarna, jfr 3 kap. 3–4 §§ ÄB. Har efterlevande make genom gåva eller därmed jämförlig handling orsakat väsentlig minskning av sin egendom har den först avlidnas arvingar rätt att kräva vederlag vid fördelningen efter båda makarnas bortgång, se 3 kap. 3 § ÄB. Med väsentlig minskning menas en minskning på åtminstone 25 %, vilket HD slagit fast i NJA 2013 s. 736.
Den egendom som efterlevande erhåller med fri förfoganderätt ska tillsammans med den egendom denne har med full äganderätt ses som en förmögenhetsmassa som efterlevande själv bestämmer över.11 HD förklarade i
NJA 1995 s. 303 att det som efterlevande make innehar med fri förfoganderätt respektive full äganderätt ska ses som ideella andelar i boet och inte specifik egendom, vilket innebär att även om det finns en testamentsbegränsning så kan den efterlevande maken göra enskilda föremål som tidigare ägts av den avlidna maken till föremål för testamentsförordnande under förutsättning att efterarvingarnas rätt inte värdemässigt kränks. Det innebär i praktiken att efterlevande make kan testamentera bort t.ex. en sommarstuga som ägts av den först avlidna maken, och som ägts av dennes släkt i flera generationer, till en väninna eller ett syskonbarn utan att den först avlidnas efterarvingar kan göra
8 Prop. 1986/87:1 s. 81.
9 NJA II 1928 s. 275 ff. Dock bör poängteras att i 1928 års lag gällde makes arvsrätt endast om
det inte fanns bröstarvingar till den avlidna maken.
10 Brattström & Singer (2015), s. 34. 11 Brattström & Singer (2015), s. 80.
16
något åt saken så länge de värdemässigt får ut den kvotdel som härrör från den först avlidna maken.
2.3 Sekundosuccession och särkullbarns rätt till arv
2.3.1 Efterarvsrätt
Med efterarv menas att arvlåtarens kvarlåtenskap först ärvs av någon för att sedan vid den första arvtagarens död ärvas av någon annan. Det senare förvärvet är det som kallas för efterarv, eller sekundosuccession, och den som ärver kallas efterarvinge. Det finns två typer av efterarv: legalt efterarv och testamentariskt efterarv. Legalt efterarv är den typen av efterarv som följer direkt av lagens bestämmelser, medan testamentariskt efterarv utgörs av efterarv som framgår av föreskrifter i testamente.12
Regler om legalt efterarv finns i 3 kap. 2 § ÄB och utgår från reglerna om makes arvsrätt. Som redan framgått av bakgrunden så gjordes reglerna om makes arvsrätt och efterarvsrätt om i och med 1987 års reform av ÄB. Makes arvsrätt gavs större betydelse och efterlevande make gavs rätten att ärva före makarnas gemensamma barn och arvingar i andra arvsklassen. Detta betyder att gemensamma barn och arvingar i andra arvsklassen får vänta med att få ut sitt arv från den först avlidna maken till dess att även efterlevande make gått bort. 13
Det framgår av regeln i 3 kap. 2 § ÄB att efterarvsrätten efter den först avlidna maken endast omfattas av arvingar i första och andra arvsklassen. Det innebär att det som efterlevande make ärver med fri förfogande rätt istället erhålls med full äganderätt om arvlåtaren efterlämnar sig arvingar endast i den tredje arvsklassen, i och med att dessa inte omfattas av efterarvsrätten. Kretsen för efterarvsberättigade inom första och andra arvsklasserna är även begränsat till de med istadarätt. Om en presumtiv efterarvinge, t.ex. ett barn, har avlidit före efterlevande make kommer dennes barn att träda i dess ställe enligt istadarätten men eventuell efterlevande make till det avlidna barnet kommer inte in och tar del av efterarvet. Detta beror på att det är kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken som ska fördelas, och endast arvingar till denne kan ta del av efterarvet. Den först avlidna makens arvingar som fått ut sitt arv redan vid dennes död har normalt inte heller rätt att få del av ytterligare efterarv, jfr 3 kap. 8 § ÄB och NJA 2005 s. 400.14 Mer om detta i kommande avsnitt. Efterarvets
fördelning mellan de som anses utgöra efterarvingar bestäms av reglerna i 2 kap. ÄB.
12 Eriksson, Anders, Efterarv – komplikationer vid slutlig fördelning av kvarlåtenskap, 1 uppl., Norstedts
Juridik AB, Stockholm, 2018, s. 25.
13 Se prop. 1986/87:1 s. 81 ff.
17
Efterarvet är konstruerat som en rätt till en andel i en framtida förmögenhetsmassa och handlar inte om specifik egendom eller en exakt summa pengar. Syftet med det är att säkerställa att efterlevande make ska kunna förfoga fritt över egendomen under sin livstid. Det hänger alltså ihop med att efterlevande make under sin livstid fritt förfogar över en förmögenhetsmassa.15
En konsekvens av att efterarvet utgör en kvotdel i efterlevande makes förmögenhet är att båda makarnas arvingar påverkas lika mycket av värdeförändringar, både ökning och minskning, med vissa undantag, jfr 3 kap. 3–4, 6–7 §§ ÄB.
Kvotdelens storlek beräknas utefter makarnas egendomsförhållanden. Normalfördelningen är en hälftendelning där den ena hälften ska tillfalla den först avlidna makens arvingar som efterarv vid efterlevande makens död och den andra hälften anses utgöra arvet efter den efterlevande. Normalfördelningen sker när makarna haft full giftorättsgemenskap. Efterarvets kvot är dock inte alltid hälften även om det är huvudregeln. Kvotdelarna kan komma att förskjutas av en rad olika anledningar. Efterarvets kvotdel ska motsvara den andel av den totala förmögenhetsmassan som tillfallit den efterlevande maken genom arv från den först avlidna maken, och om denna andel motsvarar en större eller mindre del än hälften så blir kvotdelen en annan, jfr 3 kap. 2 § 3 st. ÄB. Exempel på situationer där en snedfördelning sker är då efterlevande make valt att behålla sitt giftorättsgods som sin andel i boet med stöd av jämkningsregeln i Äktenskapsbalk (1987:230) (ÄktB) 12 kap. 2 § eller för det fall det funnits enskild egendom i makarnas äktenskap.16
2.3.2 Särskilt om särkullbarns arvsrätt
Särkullbarn är benämningen på barn som inte är makarnas gemensamma. Det kan röra sig om barn från tidigare äktenskap eller andra förhållanden som inom det nuvarande äktenskapet endast är barn till en av makarna. Begreppet särkullbarn avser dock inte bara barn till arvlåtaren från tidigare relationer, utan även barnbarn och dess avkomlingar som kan träda i sin förälders ställe. Det är inte ovanligt idag att man under sitt liv har ingått i flera olika förhållanden och äktenskap och har skaffat barn tillsammans med flera olika personer. Enligt statistik från Statistiska centralbyrån (SCB) är var tionde barnfamilj en ombildad familj år 2016.17 Förekomsten av särkullbarn är därför inte helt ovanlig, och
arvsreglerna för särkullbarn skiljer sig från de gemensamma barnens arvsregler.
15 Jfr avsnitt 2.2 om makes arvsrätt.
16 Eriksson (2018) s. 28 ff. samt Brattström och Singer (2015) s. 136 ff.
17 SCB, Var tionde barnfamilj är en ombildad familj, (uppdaterad 2016-10-18)
https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-
18
Som tidigare nämnts så innebar 1987 års reform en utvidgning av makes arvsrätt. Bröstarvingar till den avlidna som också är bröstavingar till efterlevande make - gemensamma barn - måste vänta med att få ut sitt arv efter den först avlidna föräldern till dess att båda föräldrarna avlidit. Reformens utvidgande av makes arvsrätt omfattade dock inte särkullbarnen. Särkullbarn behöll sin rätt att få ut sitt arv direkt vid förälderns bortgång, vilket indirekt framgår av 3 kap. 1 § 1 st. ÄB.18 Motiveringen till detta var att de känslomässiga
banden mellan den efterlevande maken och särkullbarnet ofta inte var sådant att det ansågs motiverat att även de skulle behöva vänta med att få ut sitt arv till efterlevande makes bortgång.19 Det har lagts fram förslag på att likställa
särkullbarn med gemensamma barn i arvshänseende och därmed ta bort särkullbarnens omedelbara rätt till arv, men dessa förslag har avfärdats med motiveringen att det som anförts i motionsförslagen inte utgör tillräckliga skäl för riksdagen att ta initiativ till översyn av reglerna om särkullbarn och efterlevande makes arvsrätt.20
I vissa fall kanske särkullbarnen, trots sin omedelbara rätt till arv, vill bli behandlade på samma sätt som makarnas gemensamma barn eller att de av något skäl inte vill utnyttja rätten att direkt få ut sitt arv vid sin förälders bortgång. Det finns därför en möjlighet för särkullbarn att avstå från sitt arv till förmån för efterlevande make vilket framgår av 3 kap. 9 § ÄB. Särkullbarnet kvarstår då som efterarvinge precis som gemensamma barn, så det handlar egentligen inte om något avstående utan om att skjuta upp uttaget av arvet till dess att även efterlevande make går bort. Det är viktigt i sammanhanget att avståendet uttryckligen ska gälla till förmån för efterlevande make för att särkullbarnet sedan ska få ut sitt efterarv vid efterlevande makes död.21
Särkullbarnet kan välja att helt eller delvis avstå sitt arv till förmån för efterlevande make och det kan ske av en hel del olika anledningar, vilket kanske beror på vilken relation särkullbarnet och efterlevande make haft. Det skulle kunna vara en situation då särkullbarnet faktiskt vuxit upp tillsammans med efterlevande make som bonusförälder och därför vill avstå till förmån för denne, eller så kan det var så att särkullbarnet bara vill vara snäll och underlätta för efterlevande make genom att denne slipper sälja sin bostad för att lösa ut särkullbarnets arv. Ett annat exempel skulle kunna vara att efterlevande make är den rikare av makarna och särkullbarnet vill avstå för att förvissa sig om att få ta del av vad som finns vid efterlevande makens bortgång. Det är dock svårt att förutse hur den ekonomiska situationen kommer att se ut vid efterlevande makes död i och med efterlevande makes fria förfoganderätt, vilket kan leda till att det vid dennes död inte finns något arv kvar till särkullbarnet (eller andra
18 Brattström & Singer (2015) s. 33 f. 19 Prop. 1986/87:1 s. 83.
20 Bet. 2013/14:CU19 s. 56 ff.
19
efterarvingar). Detta har även poängterats i förarbetena till ÄB.22 Att skjuta upp
arvet innebär således ett risktagande, vilket är något som särkullbarn måste ta ställning till vid sin förälders bortgång.
2.4 Allmänna arvsfonden
Vad händer då om en person avlider som varken har skrivit något testamente, har någon efterlevande make eller några legala arvingar vid liv? Jo, då tillfaller kvarlåtenskapen Allmänna arvsfonden. Allmänna arvsfonden bildades 1928 i samband med att riksdagen beslutade att kusiner och andra mer avlägsna släktingar inte längre skulle ärva. Det ansågs helt enkelt att arvlåtaren normalt sett inte hade en sådan nära relation till sina kusiner och mer avlägsna släktningar att arvsrätt var motiverad, och därför var det mer angeläget att arvet skulle gå till syften som var ofta förekommande testamentsändamål. Arvet efter den utan testamente och släktingar vid liv skulle heller inte tillfalla staten, utan istället skulle kvarlåtenskapen gå till allmännyttiga ändamål. De släktingar som genom begränsningarna av arvsklassernas omfattning uteslöts från arvsrätt torde uppleva det som mer okej att uteslutas om arvet istället gick till allmännyttiga ändamål, hellre än om arvet skulle tagits i anspråk för att täcka statsutgifter. För att göra det möjligt upprättades därför Allmänna arvsfonden, vars syfte var att stödja ideella verksamheter för barn och ungdomar. Senare tillkom även verksamheter som rör funktionshindrade. Allmänna arvsfonden var när den upprättades helt unik i sitt slag världen över, och är det än idag.23
Arvsfondsdelegationen är en nämndmyndighet som tar beslut om vilka verksamheter som ska få ur Allmänna arvsfondens medel. Till sin hjälp har delegationen Kammarkollegiet som är de som förvaltar fondens medel. Det är de som ser till att pengarna kommer in från dödsbon där fonden är arvinge, tar emot och behandlar ansökningar, betalar ut pengar till behövande projekt samt följer upp arvsfondsprojekten och kommunicerar om verksamheten.24
Verksamheten regleras i lag (1994:243) om Allmänna arvsfonden (AfL), som ersatt den tidigare lag (1928:281) om Allmänna arvsfonden.25 Av lagen framgår
det att fonden består av pengar som tillfallit fonden genom arv från personer som vid sin död inte har något testamente eller legala arvingar vid liv, men också genom gåva, testamente, förmånstagarförordnande i försäkringsavtal, ersättning från återvinning av metall som inte förbränts vid kremering, vid
22 Prop. 1986/87:1 s. 83.
23 SOU 1925:43 s. 18, 29 ff. samt 248 ff. och prop. 1928:17 s. 67. Se även Allmänna arvsfonden,
Om Allmänna arvsfonden – Arv som utvecklar Sverige, (uppdaterad 2020-07-17),
https://www.arvsfonden.se/om-allmanna-arvsfonden/arv-som-utvecklar-sverige (hämtat 2020-10-05).
24 Allmänna arvsfonden, Om Allmänna arvsfonden – Organisation, (uppdaterad 2020-08-19),
https://www.arvsfonden.se/om-allmanna-arvsfonden/organisation (hämtat 2020-10-05).
20
likvidation av aktiebolag eller ekonomisk förening eller genom domstolsbeslut, se AfL 1 §. Fondens ändamål är att främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdomar och personer med funktionshinder, se AfL 5 §. Stöd ur fondens medel ska i första hand lämnas till verksamheter som är nyskapande och utvecklande, men stöd kan även lämnas till anläggningar, lokaler och utrustning om det anses angeläget, se AfL 6 §. Stödet får inte lämnas till enskilda personer utan ska som huvudregel lämnas till organisationer som bedriver ideell verksamhet. Undantagsvis kan dock även en offentlig huvudman få stöd, se AfL 7 §. Stöd kan inte heller ges till sådan verksamhet som det åligger stat och kommun att ombesörja inom ramen för sin ordinarie verksamhet.26 Det har även vid flertalet tillfällen diskuterats ifall stöd från
Allmänna arvsfonden även ska kunna ges till verksamheter som riktar sig mot äldre, men någon sådan förändring har ännu inte genomförts.27
2.5 Allmänt om 3 kap. 8 § ÄB och dess syfte
Lydelsen av regeln i 3 kap. 8 § ÄB är som följer:
”Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.”
För det fall efterlevande make ärvt den först avlidna makens kvarlåtenskap kan det hända att det vid efterlevande makes död endast finns arvingar efter en av makarna, vilket kan bero på olika saker. Det kan handla om att den först avlidna maken aldrig haft några arvsberättigade släktingar, vilket betyder att efterlevande make ärvt allt med full äganderätt och därigenom tillfaller all egendom till efterlevande makens arvingar vid dennes bortgång. Antingen hade den först avlidna maken inga släktingar alls, eller endast släktingar i tredje arvsklassen eller ännu mer avlägsna släktingar och dessa har ingen efterarvsrätt. Ett annat fall kan vara att den först avlidna maken vid sin bortgång hade arvingar i första eller andra arvsklassen, men som dör innan efterlevande maken utan att efterlämna sig avkomlingar och därför inte kan ta efterarvet. I det fallet hade efterlevande make i och för sig ärvt den först avlidna makens egendom med fri förfoganderätt men i och med efterarvingarnas död omvandlas det till en äganderätt. Även här skulle alltså efterlevande makes arvingar ärva hela kvarlåtenskapen. Egentligen saknar regeln i 3 kap. 8 § ÄB betydelse för dessa situationer även om den formellt sätt är tillämplig i och med att efterlevande maken har hela boet med full äganderätt. En situation där regeln är av desto större betydelse är för det fall den efterlevande maken dör utan att efterlämna
26 Brattström & Singer (2015) s. 38.
21
sig några arvingar annat än Allmänna arvsfonden, men det finns kvar arvingar efter den först avlidna maken.28
Regeln i 3 kap. 8 § ÄB infördes som tidigare nämnts i samband med att efterlevande make fick arvsrätt före gemensamma barn genom 1987 års reform och trädde i kraft den 1 januari 1988. Innan dess hade efterlevande makes arvingar haft rätt att ärva hela boet före Allmänna arvsfonden om det saknades efterarvsberättigade släktingar efter den först avlidna maken, men inte tvärt om. Om den efterlevande maken saknade arvsberättigade släktingar vid sin bortgång, men den först avlidna maken hade efterarvsberättigade släktingar vid liv erhöll Allmänna arvsfonden kvarlåtenskapen efter den efterlevande maken. Det innebar att arvets storlek var beroende av vilken av makarna som avled först och vem av dem som efterlämnade släktingar. Detta ansågs irrationellt och var en av anledningarna till att regeln i 3 kap. 8 § ÄB infördes.29 Syftet med
införandet är kortfattat beskrivet i förarbetena, men det framgår att man ville utesluta Allmänna arvsfonden från arv om det vid efterlevande makes död finns arvingar efter någondera av de avlidna makarna för att uppnå någon slags förutsebarhet genom att fördelningen av arvet inte längre skulle vara beroende av i vilken ordning makarna avlider. Detta hade tidigare varit ett problem, speciellt för de fall då makarna avlidit tätt inpå varandra. I förarbetena sägs att det är en naturligare ordning att hela boet ska tillfalla arvingar efter någon av makarna än att Allmänna arvsfonden skulle ha någon rätt till del i arvet.30
Regeln skapade dock en hel del diskussion i den rättsliga litteraturen. Det är framförallt tre frågor som har diskuterats och främst fyra olika rättsvetares tolkningsalternativ som fått stor uppmärksamhet. Den första frågan rör regelns rättsliga natur. Det har hävdats att regeln i 3 kap. 8 § ÄB skulle vara en helt ny arvsföljdsregel som skapar ett nytt slags svågerskapsarv31, medan andra menar
att det är fråga om en regel om andelsbestämning.32 Den andra frågan som varit
uppe för diskussion är vilka som ska anses vara arvsberättigade enligt lagrummets mening. Här menar vissa att ”arvsberättigade” ska förstås som arvingar till den först avlidna maken som kan vara efterarvsberättigade vid den efterlevande makens död, dvs. arvingar i första och andra arvsklassen33, medan
andra menar att ”arvsberättigade” bör förstås som alla arvingar till den först avlidna maken och alltså inkludera alla tre parenteler.34 Den tredje frågan som
28 Eriksson (2018) s. 107 f.
29 Prop. 1986/87:1 s. 96 f. Se även Brattström & Singer (2015) s. 148 f. samt Eriksson (2018) s.
108.
30 Prop. 1986/87:1 s. 96 f.
31 Se t.ex. Lind, Göran, Det nya svågerskapsarvet enligt ÄB 3:8 i Festskrift till Gösta Walin, 1 uppl.,
Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2002, s. 333 ff.
32 Se t.ex. Eriksson, Anders, Några problem med anknytning till 1987 års familjerättsreform, SvJT 1989 s.
321 ff. samt Eriksson, Anders, Några ytterligare synpunkter på tillämpningsfrågor med anknytning till 1987
års familjerättsreform, SvJT 1990 s. 268 ff.
33 Agell, Anders, Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning, SvJT 1990 s. 33 ff.
22
varit omdiskuterat är huruvida det måste föreligga ett krav på konkret arvsrätt i det enskilda fallet för den först avlidna makens arvingar för att 3 kap. 8 § ÄB ska vara tillämplig. Det finns även ett antal rättsfall från HD där framförallt frågan om det krävs konkret arvsrätt behandlats, men som även i viss mån tar upp de två andra frågeställningarna också, se NJA 1993 s. 145, NJA 2005 s. 400 och NJA 2016 s. 442.
23
3 Regelns rättsliga natur
3.1 Introduktion
Innebörden av regeln i 3 kap. 8 § ÄB har som sagt varit vida omdiskuterad i den rättsliga litteraturen. En av de frågor som diskuterats mycket är frågan hur regelns rättsliga natur ska uppfattas. Är det en regel om andelsbestämning eller en regel om arvsföljd? Anledningen till att detta blev en så pass omdiskuterad fråga kan tänkas vara tillämpningsproblemet om hur många lotter som ska läggas ut vid fördelningen av kvarlåtenskapen efter den efterlevande. Vissa menar att arvet ska läggas ut som endast en lott medan andra menar att arvet ska läggas ut som två lotter. När regeln infördes genom 1987 års reform var fortfarande arvsskatten aktuell och av den anledningen var det viktigt att fastställa varifrån arvet ansågs härröra, eftersom arvsskatten hade beräknats på olika sätt beroende på om arvet lades ut på en eller två lotter. Sedan arvsskatten avskaffades har denna fråga dock inte like stor betydelse, men av principiella skäl är det ändå intressant att diskutera frågan om regelns rättsliga natur.
3.2 3 kap. 8 § ÄB som en regel om andelsbestämning
Det finns som sagt ett antal olika uppfattningar om 3 kap. 8 § ÄB och dess rättsliga natur. Anders Eriksson argumenterar starkt för att det är fråga om en regel om andelsbestämning. Han menar att regeln anger hur andelsbestämningen i den efterlevande makens bo ska göras i det undantagsfallet att det vid efterlevande makes död finns arvsberättigade arvingar endast efter en av makarna, och att deras andel då ska utgöra hela boet.35 Eriksson anför som argument för sin ståndpunkt att hans uppfattning
står i överensstämmelse med förarbetsuttalanden som anger att det efterarvingarna ärver med stöd av 3 kap. 8 § ÄB ska läggas ut som en enda lott i och med att efterarvingen endast kan vara arvsberättigad efter sin egen släkting.36 Erikssons sammantagna bedömning av lagtexterna i ÄB och i den
numera upphävda lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL) samt förarbetsuttalanden till dessa visar att effekterna av regeln i 3 kap. 8 § ÄB för efterarvingarnas del blir den som lagrådet framhållit, dvs. att arvet man får med
35 Eriksson, SvJT 1989 s. 326 f. samt Eriksson, SvJT 1990 s. 271 f.
24
stöd av bestämmelsen utgör ett arv enbart efter den först avlidna maken och ska läggas ut som en lott. Han menar att denna uppfattning också vinner stöd i att det ingenstans i lagstiftningen finns någon regel som säger att en släkting till den först avlidna maken ska vara arvinge till den sist avlidna maken. I och med detta menar han att det måste anses uteslutet att något sådant var det avsedda med regeln i 3 kap 8 § ÄB, särskilt eftersom förarbetena enligt hans mening uttryckligen anger motsatsen.37 Eriksson menar även att placeringen av regeln i
3 kap. ÄB talar för att det är fråga om just en andelsbestämningsregel och inte om en regel om arvsföljd. Man kan inte ärva någon annan än vad som följer av 2 kap. och 3 kap. 1 § 1 st. ÄB och några övriga regler om arvsföljd finns inte, bortsett från reglerna om Allmänna arvsfonden. Enligt hans uppfattning skulle lagstiftaren ha placerat regeln i 2 kap. ÄB om den skulle ha varit avsedd att vara en regel om arvsföljd.38
Ytterligare något som talar för regeln i 3 kap. 8 § ÄB är att anse som en regel om andelsbestämning är uttalanden som gjorts i praxis. Regelns rättsliga natur är inte något som är vida omdiskuterat i praxis på samma sätt som det är inom doktrinen men i NJA 2005 s. 400, som i huvudsak behandlar frågan om konkret arvsrätt, tas det upp kortfattat i HD:s domskäl. Målet handlade om två makar, M.S. och B.G., som inte hade några gemensamma barn men B.G. hade två särkullbarn. Vid B.G:s död avstod M.S. från sitt arv efter maken och de två särkullbarnen ärvde således allt efter sin far. Vid M.S. död fanns inga arvingar, hon hade inga barn eller andra släktingar, och det saknades även testamente. Särkullbarnen anförde då att egendomen efter M.S. skulle tillfalla dem som arvingar med hänvisning till bestämmelsen i 3 kap. 8 § ÄB. De menade att bestämmelsen inte uttryckligen begränsats till de fall då efterlevande make ärvt den först avlidna och i detta fall fanns inte heller något testamente som hindrade rätten till efterarv. Allmänna arvsfonden hävdade å sin sida att för att 3 kap. 8 § ÄB ska vara tillämplig krävs en konkret arvsrätt vilket särkullbarnen saknade i detta fall. HD går i sina domskäl igenom båda sidorna av debatten i doktrinen gällande vilka som kan anses vara arvsberättigade och huruvida konkret arvsrätt måste föreligga för rätt till arv enligt bestämmelsen, men det intressanta i detta sammanhang är vad HD uttalar om regelns rättsliga natur:
”Placeringen näst sist i 3 kap. efter övriga undantagssituationer rörande fördelningen av tillgångarna i den sist avlidnes bo, liksom uttalandena i förarbetena, leder dessutom till slutsatsen att avsikten inte varit att tillskapa en självständig rätt till arv för den först avlidnas arvingar – oberoende av efterarvsrätt – efter den sist avlidna. En sådan tillämpning skulle dessutom innebära en ny arvsföljdsregel, vilket knappast torde ha avsetts vid införandet av bestämmelsen.”39
37 Eriksson, Anders, Några frågor med anknytning till ärvdabalkens regler om efterarv, i Familjerättsliga
studier: Vänbok till Åke Saldeen, Iutus, Uppsala, 2003, s. 72 samt Eriksson (2018) s. 114 f.
38 Eriksson, SvJT 1989 s. 327 samt Eriksson, SvJT 1990 s. 271. 39 Se HD:s domskäl i NJA 2005 s. 400.
25
HD uttalar här att regeln i 3 kap. 8 § ÄB bör anses vara en regel om andelsbestämning i och med att avsikten med införandet knappast torde ha varit en arvsföljdsregel. HD tolkar här bestämmelsen på samma sätt som Eriksson gjort, vilket betyder att Erikssons uppfattning om bestämmelsen som en regel om andelsbestämning kan ses ha stöd både i förarbetena och i rättspraxis.
3.3 3 kap. 8 § ÄB som en regel om arvsföljd
3.3.1 ”En fantastisk fiktion”
Andra rättsvetenskapsmän är av en helt annan uppfattning, däribland Gösta Walin. Han är väldigt kritisk till Erikssons tolkning av regeln i 3 kap. 8 § ÄB och menar att det inte alls rör sig om en andelsbestämningsregel utan om en regel om arvsföljd. Han påpekar att det i bestämmelsen talas om att ”ärva” och att det inte med fog går att hävda att det inte rör sig om en arvsföljdsregel i och med att den eliminerar Allmänna arvsfonden från som arvinge efter den efterlevande maken. Även vad gäller antalet lotter motsätter sig Walin Erikssons uttalande som han understryker i och för sig stämmer överens med motivuttalandena i förarbetena, men som han menar varit förhastade. Han menar istället att arvingarna på den först avlidna makens sida får två lotter eftersom arvingarna inte bara ärver det efterlevande make haft med fri förfoganderätt utan även det denne haft med full äganderätt. Han hävdar att betraktelsesättet att man inte ska undersöka var egendomen kommer ifrån utan den ska ”anses” komma från den först avlidna maken fastän den delvis kommer från efterlevande maken är en ”fantastisk fiktion” och inte kan godtas även om det råkar vara propositionsskrivarens åsikt.40 Han målar upp ett tydligt exempel
för varför han menar att hans synsätt är det naturliga sättet att se på saken:
”Låt oss anta att A avlider först och att hans kvarlåtenskap utgör 1 miljon, motsvarande hans giftorätt. B får 1 miljon i arv, och 1 miljon i giftorätt. B har dessutom 2 miljoner i enskild egendom.
När B dör finns inga efterarvingar till A, och Bs enda arvinge X får hela kvarlåtenskapen efter B. I detta fall blir det bara fråga om en enda lott. B har ju ärvt A utan inskränkningar och X har endast ärvt B. (Om A däremot testamenterat sin kvarlåtenskap till B med föreskrift om sekundosuccession för X, får denne, om han åberopar testamentet, två lotter, nämligen en från A och en från B.)
40 Walin, Gösta, Supplement till Ärvdabalken och Föräldrabalken: sambolagen m.m., Norstedt,
Stockholm, 1988 s. 80, Walin, SvJT 1989 s. 717 ff. samt Walin, Gösta & Lind, Göran, Ärvdabalken
Del 1, kommentar till 3 kap. 8 § ÄB, 7 uppl., Norstedt Juridik, JUNO version 7Z, publicerad
26
Antag istället att B inte har någon arvinge (frånsett arvsfonden) och att A efterlämnar arvingen Y. Av lagtext och motiv synes klart framgå, att Y får ärva1
den andel i Bs bo som svarar mot As giftorättsandel, vidare2 den andel i Bs bo
som svarar mot Bs giftorättsandel och slutligen3 den andel i Bs bo som svarar
mot Bs enskilda egendom. Det kan tilläggas, att om B efter As död ärvt t.ex. 2 miljoner så skall4 enligt lagtext och motiv även den andelen i Bs bo gå till Y.
Enligt vanligt, välgrundat betraktelsesätt får Y – vid oförändrade förhållanden – 1 miljon efter A och 5 miljoner efter B. Detta är realiteten. Hur man kan påstå att andelen på 5 miljoner skall ”anses” komma från A är för mig ofattligt. Självfallet förhåller det sig så att Y fått 1 miljon från A och 5 miljoner från B:”41
Han menar att det här innebär att regeln i 3 kap. 8 § ÄB inte bara innehåller en arvsföljdsregel som innebär att Allmänna arvsfonden får träda tillbaka, utan även arvsföljdsregeln att den först avlidna makens arvingar har satts i arvsfondens ställe som arvingar efter efterlevande make. Erikssons uttalande om att man bara kan ärva dem man har arvsrätt till enligt 2 kap. och 3 kap. 1 § 1 st. ÄB är helt taget ut luften enligt Walin. Han menar att lagstiftaren nu gjort arvingar efter den först avlidna maken till arvingar även efter den efterlevande maken, trots att dessa inte nödvändigtvis är släkt, på samma sätt som lagstiftaren tidigare gjort make och Allmänna arvsfonden till arvinge.42
3.3.2 Fem argument emot regel om andelsbestämning
Även Göran Lind ställer sig kritiskt till Erikssons uppfattning och har ställt upp ett antal argument för att visa på att 3 kap. 8 § ÄB inte bör betraktas som blott en regel om andelsbestämning.43 För det första menar Lind att ett sådant synsätt
skulle strida mot lagtexten i portalstadgandet om sekundosuccession i 3 kap. 2 § ÄB som reglerar andelsbestämning. Första stycket anger huvudregeln om att andelen ska vara hälften av boet och medger vissa speciellt angivna undantag, nämligen vad som anges i tredje stycket samt i 3–7 §§. Någon hänvisning till 8 § görs inte vilket Lind tolkar e contrario att 3 kap 8 § ÄB inte är att tolka som en andelsbestämningsregel.44
För det andra menar Lind att de uttalanden som departementschefen gör i förarbetena om att arvet enligt 3 kap. 8 § ÄB ska ”för varje arvinge läggas ut som endast en lott”45 står i strid med ett par fundamentala principer inom
svensk successionsrätt att varje avliden person är – gift som ogift – är en individuell arvlåtare med egen kvarlåtenskap och sina egna arvingar, samt att en arvinge kan ha arvsrätt efter fler än en arvlåtare, som t.ex. ett barn efter båda föräldrarna. Principerna gäller även om arvsrätten efter en arvlåtare är
41 Walin, SvJT 1989 s. 718. 42 Walin SvJT 1989 s. 717 ff. 43 Lind (2002) s. 336.
44 Lind (2002) s. 336 samt Walin & Lind, kommentar till ÄB 3 kap. 8 § (JUNO). 45 Se prop. 1986/87:1 s. 238.
27
uppskjuten p.g.a. den efterlevande makens rätt till arv och sekundosuccession är ett tydligt exempel på när en del av kvarlåtenskapen anses komma från den först avlidna maken. Lind menar då att om det vid efterlevande makes död ska fördelas kvarlåtenskap efter såväl den först avlidna som den sist avlidna maken så går det inte att komma ifrån att detta kommer att läggas ut som två lotter med hänvisning till 3 kap. 2 § och 2 kap. ÄB46
Lind hävdar för det tredje, som svar till Erikssons argument om den aktuella regelns placering i ÄB, att det framstår som naturligt att placera regeln i just 3 kap. i och med att reglerna som avser arvsföljden för efterlevande make återfinns där. Reglerna i 2 kap. handlar om ”skyldemans arvsrätt”, dvs. arvsrätt för släktingar och det vore därför olämpligt att placera en regel som den i 3 kap. 8 § där eftersom den berör arvingar som inte är släkt med den efterlevande maken. På samma sätt som att makes arvsrätt inte rör släktarv och är placerad i 3 kap. faller det naturligt att även regeln i 3 kap. 8 § är placerad i 3 kap. eftersom den också rör arv som inte är släktarv.47
För det fjärde anser Lind att det inte råder någon som helst tvekan om att 3 kap. 8 § ÄB är en regel om arvsföljd om man som utgångspunkt för bedömningen tar regelns rättsföljd. Rättsföljden av 3 kap. 8 § ÄB innebär nämligen att den först avlidna makens arvingar vid den efterlevande makens död ärver dels det som denne haft med fri förfoganderätt och också det denne haft med full äganderätt. Utöver detta ärver den först avlidna makens arvingar även egendom som den efterlevande maken erhållit efter den först avlidna makens död, t.ex. genom arv eller gåva, vilket enligt Lind är anmärkningsvärt. Här målar han upp ett exempel på vad han menar:
”Om den efterlevande hustrun efter mannens död ärvt en fastighet av sina föräldrar har en broder till mannen inte någon rätt till fastigheten med stöd av sin sekundosuccessionsrätt enligt andelsberäkningsregeln i 3:2 ÄB. Av 3:4 ÄB följer nämligen att sådan egendom i princip ska tilläggas endast den efterlevande makens arvingar. Icke desto mindre kan mannens broder komma att ärva sin svägerskas fastighet på grund av den nya arvsrätten i 3:8 ÄB.”48
Lind menar därför att det är adekvat att beteckna 3 kap. 8 § ÄB som en arvsföljdsregel som ger arvsrätt till den först avlidna makens arvingar även efter efterlevande maken, medan Allmänna arvsfondens arvsrätt begränsas i motsvarande mån. I sin analys kommer Lind således fram till att det faktiska resultatet av regeln är att svågerskap numera utgör en civilrättslig grund för arvsrätt, vid sidan av släktskap, adoption, samtycke till insemination och äktenskap.49
46 Lind (2002) s. 336 samt Walin & Lind, kommentar till ÄB 3 kap. 8 § (JUNO). 47 Lind (2002) s. 336 f. samt Walin & Lind, kommentar till ÄB 3 kap. 8 § (JUNO). 48 Walin & Lind, kommentar till ÄB 3 kap. 8 § (JUNO).
28
För det femte och sista hävdar Lind att det framstår som vilseledande både utifrån språkliga och logiska utgångspunkter att se på regeln i 3 kap. 8 § ÄB blott som en regel om andelsbestämning och att mena att detta arv ska anses utgöra endast en lott. För det fall då en arvinges andel bestämts så den inte bara omfattar hela arvet efter arvlåtaren, utan också arvet efter en annan person, så framstår det inte som logiskt att tala om andelsbestämning eftersom det faktiskt rör sig om att arvingen fått rätt till arv efter två olika personer.50
3.4 Mellanställning
En som intagit en slags ställning mittemellan dessa två uppfattningar är Anders Agell. Han menar att svaret på tillämpningsproblemen i hög grad beror på vilken metod för lagtolkning som är den styrande. Själv väljer han att i sin analys bygga på grundfilosofin att rättstillämpningen bör styras av lagtexten tolkad på ett öppet sätt med ledning av regelns funktion och rättssystematiska sammanhang. Förarbetsuttalanden blir därför av värde för stöd av tolkning av de ord som används och för fastställande av regelns funktion. Dock påpekar Agell att förarbetsuttalandena i sig inte får någon utslagsgivande betydelse.51
Agell hävdar att regeln i 3 kap. 8 § ÄB kan sägas vara en arvsföljdsregel lika väl som en regel om andelsbestämning. Han menar att Walins uppfattning att regeln gör så att den först avlidna makens efterarvingar på ett säreget sätt får arv efter båda makarna inte kan förbises, samtidigt som det är arvsrätten efter den make som är deras egen släkting som ligger till grund för regeln. Olika tillämpningsproblem behöver, enligt Agell, analyseras var för sig och bör inte besvaras generellt med ledning av ifall det för sig om en regel om andelsbestämning eller om arvsföljd. Att svara på lagrummets närmare innebörd i olika tillämpningssituationer med utgångspunkt i något av dessa påståenden om regelns karaktär skulle innebära att man utan godtagbara skäl förutsätter vad som ska bevisas.52
3.5 Analys av regelns rättsliga natur
Enligt förarbetena till 3 kap. 8 § ÄB finns inget tydligt svar på frågan huruvida bestämmelsen ska ses som en regel om arvsföljd eller en regel om andelsbestämning. Däremot framgår det att all den egendom en person erhåller med stöd av lagrummet ska erhållas som en lott samt anses härröra från den av makarna som personen är släkt med. Detta kan anses ge stöd åt att det rör sig om en regel om andelsbestämning, vilket är det som Eriksson förespråkar. Han
50 Lind (2002) s. 338 samt Walin & Lind, kommentar till ÄB 3 kap. 8 § (JUNO). 51 Agell, SvJT 1990 s. 3.
29
menar att det med hänvisning till ovan nämnda uttalande i förarbetena är tydligt att regeln inte är menad att vara en arvsföljdsregel, och att tolka bestämmelsen som en regel om arvsföljd skulle vara att strida mot lagstiftarens vilja. Något som dock kan vara värt att notera är att Eriksson under tiden för reformen arbetade på justitiedepartementet och översåg prop. 1986/87:1. Han var även en av dem som föredrog förslagen inför Lagrådet.53 Med det i åtanke är det
knappast en överraskning att Eriksson har samma uppfattning som departementschefen som uttalat sig i propositionen. I och med att förarbetena ger stöd för att det är fråga om en regel om andelsbestämning, samtidigt som detta också är vad HD gett uttryck för i praxis, kan slutsatsen dras att regeln i 3 kap. 8 § ÄB de lege lata är en regel om andelsbestämning.
Personligen är jag mer inne på Walin och Linds bana, att det snarare pekar åt att det rör sig om en regel om arvsföljd. Rättsföljden talar sitt tydliga språk precis som Lind skriver, och den faktiska konsekvensen av ett arv med stöd av 3 kap. 8 § ÄB är att personen erhåller egendom från två olika personer. Jag håller med Walin om att det som står i förarbetena och det som Eriksson säger om att ”all egendom ska anses komma från personen man är släkt med” är lite som att hitta på var egendomen faktiskt kommer ifrån. För faktum är att egendomen faktiskt inte bara kommer från en individ, utan från två olika, vilket blir extra tydligt genom de exempel som Walin och Lind målar upp. Att då säga att all egendom ska ”anses” komma från endast en av personerna skulle strida mot den grundläggande arvsrättsliga principen om att varje enskild individ är en individuell arvlåtare. Att helt bortse från att den efterlevande maken också är en individuell arvlåtare är orimligt av många anledningar, både princip- och jämnställdhetsmässigt men också moraliskt. Det blir nästan som att bortse från en persons hela existens och vad den jobbat för att bygga upp under sin livstid när dennes egendom vid fördelningen av kvarlåtenskapen helt plötsligt ska anses härröra från någon annan. Ytterligare ett argument som stödjer att det rör sig om en arvsföljdsregel är den konsekvensen att Allmänna arvsfondens rätt till arv släcks ut i och med att 3 kap. 8 § ÄB tillämpas.
Nu är det kanske så att bestämmelsen de lege lata anses vara en regel om andelsbestämning i och med att det kan finnas stöd för den uppfattningen både i förarbetena och i rättspraxis, men något som är värt att notera är, precis som Walin skriver, att propositioner ger uttryck för författarens åsikter. Det innebär att även om det står en sak där så är det inte hugget i sten att det är det är det enda sättet att se på problemet och den enda ”rätta” lösningen. Kanske finns det därför i det här fallet anledning att bortse från förarbetsuttalandena.
Det är även intressant att se hur HD har behandlat tolkningsproblemet. HD har i sina domskäl tolkat och tillämpat bestämmelsen i enlighet med Erikssons uppfattning och de uttalanden som gjorts i förarbetena, vilket som sagt styrker att det är den uppfattningen som gäller de lege lata. Det intressanta är dock att HD använder sig av någon slags negativ slutledningsförmåga när de kommer
30
fram till vad som gäller. I NJA 2005 s. 400 uttalar HD att ”sådan tillämpning skulle dessutom innebära en ny arvsföljdsregel, vilket knappast torde ha avsetts vid införandet av bestämmelsen”. De säger alltså att det inte finns stöd i rättskällorna för att det är en regel om arvsföljd, så därför bör det uppfattas som en regel om andelsbestämning. Jämför detta med om de uttryckligen hade sagt att det finns stöd i rättskällorna för att det rör sig om en regel om andelsbestämning. När jag läser domskälen tycker jag mig finna en viss tveksamhet kring att upprätthålla den juridiska fiktionen som det innebär att tolka regeln som en andelsbestämningsregel i och med att de väljer att fastställa gällande rätt genom negativ slutledningsförmåga istället för att faktiskt säga vad som gäller. Det enda som konstateras i HD:s domskäl är egentligen att lagstiftaren inte torde ha menat att 3 kap. 8 § ÄB skulle vara en arvsföljdsregel.
Vad gäller syftet med 3 kap. 8 § ÄB så är det ju som sagt att utesluta Allmänna arvsfonden från arv om det finns arvingar efter någon utav makarna vid den efterlevande makens död. Av de tre frågorna som varit uppe för diskussion inom doktrinen så har kanske denna minst betydelse för förenligheten med bestämmelsens syfte. Oavsett om man väljer att tolka bestämmelsen som en regel om andelsbestämning eller som en arvsföljdsregel så kommer syftet att uppfyllas, Allmänna arvsfonden måste kliva åt sidan. Preciseringen av regelns rättsliga natur var av större betydelse förr då AGL fortfarande fanns och man skulle betala skatt för de arv man fick. Att då få arv som en eller två lotter hade stor betydelse för den skatterättsliga konsekvensen, men idag är det av mindre betydelse om man anser att arvet ska läggas ut på en eller två lotter. En faktisk konsekvens av regelns tillämpning är att Allmänna arvsfonden utesluts, vilket t.ex. Lind menar pekar på att det rör sig om en arvsföljdsregel. Att tolka regeln på det sättet dock är inte ett måste för att syftet att utesluta arvsfonden ska uppnås. Konsekvensen att arvsfonden utesluts från arv blir densamma även om man ser på regeln som en regel om andelsbestämning, varför regeln på just den här punkten kan anses tillfredsställande i förhållande till syftet med införandet av regeln. En precisering av lagrummet hade kanske varit att föredra för att uttryckligen förstå vad som är regelns rättsliga natur, men som sagt hade detta större betydelse medan arvsskatten fortfarande var aktuell.
Enligt mig bör dock regeln, de lege ferenda, ses som en arvsföljdsregel och utformas därefter. Framförallt krävs kanske ett förtydligande i förarbetena om hur man ska se på regelns rättsliga natur. Det har tidigare kommit upp förslag om att tydliggöra paragrafen och utforma den på ett sådant sätt att det tydligare framgår att det rör sig om en arvsföljdsregel och att arvet ska läggas ut som två lotter, bl.a. i SOU 1998:110. Den anledning som utredningen lade fram var att det inte kan ses som naturligt att påstå att egendom till kanske stort värde som den efterlevande förvärvat efter den först avlidna makens död, t.ex. genom arv, samt den efterlevandes enskilda egendom helt plötsligt ska anses komma från
31
den först avlidna maken.54 De föreslagna ändringarna i utredningen kom dock
aldrig att antas och eftersom arvsskatten nu är avskaffad tror jag inte att något förtydligande i just detta avseende kommer att vara en prioritering för lagstiftaren. Vid en eventuell reform av lagregeln och dess utformning bör dock detta vara något som diskuteras i förarbetena.
