jobbchanser och inkomster?
Anders Stenberg
Bilaga 8 till Långtidsutredningen
Stockholm 2019
Ordertelefon: 08-598 191 90 E-post: kundservice@nj.se
Webbadress: www.nj.se/offentligapublikationer
För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Norstedts Juridik AB på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad 2009-05-02). En kort handledning för dem som ska svara på remiss.
Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på regeringen.se/remisser Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet
Omslag: Elanders Sverige AB
Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2019 ISBN 978-91-38-24981-9
Förord
Långtidsutredningen 2019 utarbetas inom Finansdepartementet under ledning av enheten för ekonomisk-politisk analys. I samband med utredningen genomförs ett antal specialstudier. Dessa publice-ras som fristående bilagor till utredningen. Av huvudbetänkandet framgår hur bilagorna har använts i utredningens arbete.
Denna bilaga till Långtidsutredningen bidrar till att förbättra kunskapsläget om vilken betydelse utbildning för vuxna har för arbetsmarknades funktionssätt. I Sverige är utbudet av formell utbildning för vuxna bland de största i världen. Ett centralt syfte med vuxenutbildning är att det ska underlätta anpassningar i arbets-kraftens kompetens då efterfrågan på arbetsmarknaden förändras. Utbildning för vuxna kan potentiellt bidra till att göra arbets-marknaden mer effektiv, höja sysselsättningsnivån, utveckla kompe-tensen på arbetsmarknaden, höja arbetskraftens produktivitet och underlätta frivilliga eller påtvingade karriärbyten. I bilagan analyse-ras i vilken utsträckning utbildning för vuxna ökar deltagarnas jobb-chanser och inkomster.
Bilagan har utarbetats av docent Anders Stenberg, verksam vid Stockholms universitet. Arbetet har följts av en referensgrupp bestående av: Arvid Hedlund (Finansdepartementet), Elin Landell (valideringsdelgationen), Caroline Söder (Trygghetsfonden TSL), Martin Söderström (Institutet för Arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering), Olle Westerlund (Umeå universitet), Mikaela Zelmerlööw (Skolverket) och Gülay Özcan (Arbetsförmedlingen). Ansvaret för denna bilaga till Långtids-utredningen och de bedömningar den innehåller vilar helt på bilagans författare.
Finansdepartementets kontaktpersoner har varit ämnesråd Eva Löfbom och kansliråd Gisela Waisman. Ett särskilt tack riktas till
Charlotte Nömmera och Anna Österberg för hjälp med redigering av manus.
Stockholm i november 2019 Johanna Åström
Innehåll
Sammanfattning ... 7 Summary ... 11 1 Teori ... 17 1.1 Humankapitalmodellen ... 18 1.2 Utbildningspremien ... 251.3 Humankapitalets utveckling under arbetslivet ... 27
1.4 Externa effekter... 40
2 Beskrivande statistik av vuxna i utbildning ... 43
2.1 Institutioner i Sverige som stimulerar utbildning för vuxna ... 43
2.2 Internationell jämförelse ... 44
2.3 Vuxenutbildningens omfattning i Sverige ... 47
3 Empiriska utvärderingar av vuxna i utbildning ... 55
3.1 Att utvärdera program – kausala effekter? ... 56
3.2 Utvärderingar av Komvux och högskola ... 59
3.3 Andra utbildningsåtgärder för vuxna ... 82
4 Framtidens utbildning för vuxna ... 97
4.2 Matchning mellan efterfrågan och utbud ... 98
4.3 Vem ska betala vuxnas utbildning? ... 100
5 Avslutande kommentarer och förslag ... 103
Sammanfattning
Utbudet av formell utbildning för vuxna i Sverige är bland de största i världen. Denna rapport söker besvara frågan om utbildning för vuxna påverkar inkomster och jobbchanser. Detta görs med hjälp av resultat från nya analyser och genom att sammanfatta tidigare forskning. Syftet är att tillhandahålla ett kunskapsunderlag som kan vara ett stöd i utformningen av den framtida utbildningspolitiken.
I en inledande teoretisk del redogörs för olika ansatser som för-klarar humankapitalets utveckling över livscykeln. Starkt förenklat innebär de att individens humankapital föder ytterligare human-kapital. Det kan exemplifieras med att sannolikheten att delta i utbildning ökar om individen har god studieförmåga (en form av humankapital). Under arbetslivet tillkommer eventuellt också så kallade multiplikatoreffekter, som gör att avkastningen på human-kapital kan öka över tid. Ett sätt att förstå detta är att utgå från att individer konkurrerar om attraktiva positioner, som ger möjlighet att utveckla humankapitalet. Det kan vara företag som erbjuder personalutbildning, som använder avancerad teknologi och har hög kompetens bland sina anställda. Individer konkurrerar om sådana positioner med hjälp av fler avklarade utbildningsår, med sitt utbild-ningsinnehåll och med sina personliga egenskaper, dvs. de konkurre-rar med sitt humankapital om de bästa förutsättningarna att utveckla det ytterligare. Syftet med denna förenklade bild är att sätta in de empiriska utvärderingarna av vuxenutbildning i ett sammanhang, där effekterna av den formella utbildningen är sammantvinnade med utbildning som sker i form av lärande på jobbet eller personalut-bildningar. Den formella utbildningen kan alltså ses som ett sätt att få tillgång till de övriga formerna av utbildning.
De nya empiriska resultat som presenteras i rapporten indikerar att de största utbildningsformerna för vuxna, Komvux (21-55 år) och högskola (29-55 år), haft positiva effekter på inkomster och
sysselsättning. Utbildning för vuxna är dock en dyr investering, inte minst i termer av inkomstbortfall, då det tar cirka tio år innan en genomsnittligt positiv avkastning vuxit fram. Det är uppenbart att långa uppföljningsperioder fordras för att på ett meningsfullt sätt kunna utvärdera Komvux och vuxna i högskola. Utvärderingarna med längst uppföljning sträcker sig från 1994 till 2016, dvs. 22 år. Resultaten för både Komvux och högskola antyder att avkastningen på utbildning tenderar att öka över tid, såväl i absoluta som i pro-centuella termer. Det ger ett visst stöd för att multiplikatoreffekter förekommer i enlighet med det teoretiska resonemanget som åter-gavs ovan. Utvärderingarna baserade på utrikes födda visar liknande positiva resultat. Här finns en starkare reservation att de kan reflektera selektionseffekter, även om resultaten är i linje med tidigare studier som haft tillgång till bättre mått på humankapital och som funnit att investeringar i utbildning för utrikes födda har en positiv avkastning. Sammantaget pekar resultaten på att utbildning för vuxna troligen bidrar till att anpassa utbudet av arbetskraft till förändringar i efterfrågan.
För att undersöka generaliserbarheten över tid presenteras även separata resultat för deltagare som påbörjade Komvux eller högskola 1994, 1995, 1996 etc. fram till 2006. Ett resultat som framstår som särskilt anmärkningsvärt är att män i Komvux under andra halvan av 1990-talet kännetecknades av allt svagare utfall, och att den genom-snittliga avkastningen var nära noll för män som påbörjade Komvux någon gång 1998–2006 (dock inte utrikes födda män). Förändring-arna i resultaten sammanfaller i viss mån med förändringar i del-tagarnas sammansättning. Samhällsekonomiska beräkningar indike-rar ändå att utbildningen vid Komvux och högskola totalt sett haft en avkastning som varit tillräckligt stor för att täcka samhällets kostnader, med en internränta i storleksordningen 5 till 10 procent. Det finns dock variation mellan grupper, och framför allt är resulta-ten svaga för män i Komvux.
En översikt av resultat från tidigare studier visar överlag att utbildning för vuxna haft positiva effekter även för arbetslösa inom ramen för arbetsmarknadsutbildning respektive Komvux (Kun-skapslyftet 1997–2002). Dessa båda insatser visar relativt snabbt en kraftig positiv avkastning i form av högre inkomster, framför allt arbetsmarknadsutbildning, som sedan avtar för att stabiliseras på en lägre nivå. I motsats till de allmänna resultaten för Komvux och
högskola finns alltså inte någon tilltagande avkastning över tid för arbetslösa. Yrkesutbildning eller anställningsstöd brukar tradition-ellt erbjudas i syfte att snabbt kunna få arbetslösa att återgå till sysselsättning. I en jämförande studie mellan yrkesutbildning och generell utbildning (Komvux) för arbetslösa tycks dock generell utbildning för kvinnor framstå som ett alternativ till yrkesut-bildning, med en högre avkastning på lång sikt. Detta är dock inte synligt förrän tio år efter programmets start.
Översikten av tidigare studier omfattar också utvärderingar av yrkeshögskolan och folkhögskolan. Yrkeshögskola är förknippat med högre inkomster några år efter avslutad utbildning. De få utvärderingar av folkhögskolan som finns är mer svårtolkade dels på grund av svårigheter att finna en relevant jämförelsegrupp, men också på grund av att ett huvudsakligt syfte med folkhögskolan är att verka motiverande för studier, snarare än att påverka arbets-marknadsutfall. En jämförande studie med Komvuxdeltagare tyder på att effekterna liknar varandra, men att en tilltagande inkomst för deltagare i folkhögskola uppstår något år senare.
Sammanfattningsvis antyder resultaten att utbildning för vuxna ger positiva utfall i termer av inkomster och sysselsättning. Det finns dock ett behov av långa uppföljningsperioder, vilket gör det angel-äget att myndigheter åläggs att regelbundet göra oberoende och transparanta utvärderingar av de olika utbildningsformerna för vuxna.
Summary
The supply of formal education for adults in Sweden is among the most generous in the world. This report seeks to answer the question if education for adults influences incomes and employment probabilities. The assessment is based on new analyses and on a short survey of findings from earlier research. The purpose is to provide an overview that may serve as guidance for future decisions on educational policies.
An introductory part gives a theoretical account of different approaches to explain the development of human capital over the lifecycle. To put it simply, the human capital of the individual stimulates the development of new human capital. One example is that the probability of attending education increases if the individual has a high ability for studies, which is a form of human capital. The payoff to human capital may also increase over time, through so-called multiplier effects. One way to understand this is that individu-als compete for positions that provide possibilities to develop the human capital. This might be workplaces that use advanced tech-nologies, where there is high skilled staff and the employer offers in-house-training. Individuals compete for such positions with their personal attributes, including their amount of education, their type of education, i.e. they compete with their human capital to reach positions with the best prospects of further developing their human capital. The idea with this simplified framework is to set the empirical evaluations of adult education in a context, where the impact of the formal education is intertwined with further learning in the shape of on-the-job-training. In other words, the formal adult education can be a tool to get access to other forms of human capital.
The new empirical results that are presented in this report indicate overall that the programs attracting the largest numbers of adults, Komvux (aged 21-55) and higher education (aged 29-55),
have had a positive impact on incomes and employment probabili-ties. However, adult education is expensive, not least in terms of the participants’ foregone earnings, as it requires about ten years before a positive payoff has emerged. The analyses clearly show that one needs long follow up periods to present relevant evaluations of Komvux and higher education. The evaluations with the longest follow up spans 22 years, from 1994 to 2016. The results for both Komvux and higher education suggest that the returns to education tend to increase over time, in absolute as well as in percentage terms. It thereby offers some support for that there are multiplier effects, in line with the theoretical reasoning above. Evaluations restricted to individuals born in a foreign country display similar positive results, although there is a stronger reservation that these results may reflect selection (e.g. due to the difficulty to control for previous schooling). In sum, the results imply that education for adults likely contributes to adjust the supply of labor skills to comply with changes in labor demand.
To examine if the results are valid across time, estimates are presented separately for participants who enrolled Komvux or higher education 1994, 1995, 1996 etc. every year up and until 2006. Most results are roughly in line with the original results, based on participants in 1994. The one exception from this rule is male participants in Komvux, who from 1998 until 2006 are linked with an average payoff close to zero (this does not apply to foreign-born men). The weaker results partly coincide with changes in the composition of the participants. In total, back-of-the-envelope calculations imply that the benefits from the point of view of the society are sufficient to cover society’s costs of providing education for adults at Komvux and in higher education. The internal rate of return varies depending on assumptions, yielding between 5 and 10 percent as the most pessimistic as opposed to the most optimistic set of assumptions are applied.
An overview of results from other studies indicate that education for adults has been associated with positive effects also for unemployed individuals. The results discussed concern those en-rolled within the framework of vocational active labor market training and unemployed in general training (in Komvux) offered via the Adult Education Initiative 1997–2002. These types of programs seem to have had a strong positive impact that is visible within a
couple of years, but that the long run impact stabilizes at a slightly lower level. Thus, in contrast to the overall results for Komvux and higher education, the returns do not seem to be increasing over time for unemployed individuals. It is very common, both in Sweden and in an international perspective, that vocational training or employ-ment subsidies are offered to quickly have unemployed individuals return to employment. In a comparative study between vocational and general education (Komvux) for unemployed, the general edu-cation for females appears as an alternative to voedu-cational training, with a higher long-run payoff. This result, however, is not visible until after ten years.
The survey of earlier studies also comprises evaluations of professional higher vocational education (yrkeshögskolan) and folk high school (folkhögskola). The higher vocational education is linked with higher earnings a few years after completion. The few evaluations that exist of folk high schools are more difficult to interpret, partly because of difficulties finding a relevant comparison group, but also because a main purpose with the education is to enhance motivation for studies, rather than influence labor market outcomes. One study, comparing participants with Komvux enrollees finds that the impacts are similar but that the increasing incomes for participants in folk high schools appear about a year later.
To sum up, the results presented in this report suggest that education for adults yields positive returns in terms of incomes and employment probabilities. The analyses also indicate that for evaluation results to be relevant, at least for Komvux and higher edu-cation, they need to be based on long follow up periods. This makes it essential that public agencies are charged with the responsibility to regularly provide independent and transparent evaluations of the various forms of education for adults.
1
Inledning
En arbetsmarknad i förändring ställer krav på kompetensutveckling och omställningar i arbetskraften. Sådana investeringar i human-kapital ligger i allas intresse då de skapar avkastning för såväl sam-hälle, individ som arbetsgivare. Utbildningsbeslut är dock förknip-pade med kostnader på kort sikt i form av inkomst- och produkt-ionsbortfall som någon måste betala. En individ som inte kan få någon form av finansiellt stöd under utbildningen kan vara ovillig att gå ned i inkomst, på grund av att utbildningens avkastning är osäker eller på grund av kortsiktiga försörjningsbehov. En arbetsgivare kan också vara ovillig att betala eftersom hen inte kan vara säker på att den anställde blir kvar i företaget efter utbildningen. Sådana osäker-heter kan göra att lönsamma investeringar i utbildning för vuxna inte genomförs. Inom nationalekonomi kallar man detta för ett mark-nadsmisslyckande. Det innebär att offentliga utbildnings-investeringar kan bidra till att göra arbetsmarknaden mer effektiv, höja sysselsättningsnivån, utveckla kompetensen på arbetsmark-naden, höja arbetskraftens produktivitet och underlätta frivilliga eller påtvingade karriärbyten. Om sådana utbildningsinvesteringar gynnar utsatta grupper kan det även bidra till att minska skillnader i humankapital och ojämlika sociala förhållanden.
Den konkreta frågan som ställs i denna rapport är i vilken utsträckning utbildning för vuxna i Sverige ökat deltagarnas jobb-chanser och inkomster. Rapporten domineras av två större avsnitt. Dels ett teoretiskt avsnitt om hur utbildning för vuxna kan förväntas påverka individens utveckling över arbetslivet, dels en samman-ställning av resultat från nya analyser och resultat från tidigare empirisk forskning.
I avsnitt 2 presenteras nationalekonomiska teorier om utbildning. Avsikten är att skapa förståelse för vad som bestämmer human-kapitalets utveckling över livscykeln, varför den skiljer sig åt mellan
individer med samma utbildning, och varför vi observerar att vuxna ibland återgår till formell utbildning. En grundläggande tes är att humankapital föder ytterligare humankapital. Till exempel ökar sannolikheten att delta i utbildning om individen har god studieför-måga (en form av humankapital). Under arbetslivet kan en liknande mekanism pågå som gör att förmågan att lära sig nytt ökar sanno-likheten för ytterligare investeringar i humankapital. Denna för-enklade bild betonar att avkastningen på den formella utbildningen är sammantvinnad med annan utbildning som sker i form av lärande på jobbet eller personalutbildningar. För att få en uppfattning om teoriernas giltighet presenteras genomgående beskrivande statistik av faktiska förhållanden. Ambitionen är att tillåta läsaren bedöma i vilken utsträckning de olika mekanismerna är relevanta. Avsnitt 3 innehåller beskrivande statistik av vuxna i utbildning i Sverige. I avsnitt 4 presenteras resultat från nya egna empiriska analyser och tidigare studier av olika utbildningsåtgärder med vuxna deltagare. Tyngdpunkten i avsnittet ligger på Komvux och högskola, som dominerar den formella utbildningen för vuxna i Sverige. Resultat presenteras för grupper uppdelade med avseende på ålder, kön, utbildningsform och huruvida deltagare är födda i Sverige eller utrikes födda. Gränsen för vad som ska betraktas som ”vuxna” deltagare är för Komvux satt till 21 år, medan gränsen för deltagare i högskola följer tidigare studier som, huvudsakligen av metodolo-giska skäl, avser individer som påbörjar sina utbildningar vid 29 års
ålder eller senare.1 Avsnitt 5 innehåller en diskussion om framtidens
vuxenutbildning och avsnitt 6 avslutande reflektioner och förslag.
1 Det finns ingen officiell definition av ”vuxen” i högskola. Att den lägsta åldern satts till 29 år beror på att utvärderingar av yngre åldersgrupper gör att jämförelsegruppen i större ut-sträckning består av individer som senare registrera sig i högskola. Risken är då att man endast jämför grupper som går in i högskola vid olika tidpunkter. Med begränsningen 29 år är andelen som går in i högskola vid ett senare tillfälle liten och påverkar inte de huvudsakliga resultaten
2
Teori
Enligt nationalekonomisk teori är en individs produktivitet, lön och inkomst sammankopplade med hens humankapital. Lite slarvigt jämställs ibland humankapital med antalet utbildningsår, men humankapitalet består av en lång rad andra attribut som utbildnings-inriktning, lärande under arbetslivet, personliga egenskaper, hälsa, motivation etc.
Avsnitt 2.1 redogör kort för individens utbildningsbeslut enligt Beckers traditionella humankapitalmodell. I modellen jämför en framåtblickande individ olika förväntade nyttonivåer under arbets-livet, en med och en utan utbildning. Detta illustreras med faktiskt observerade inkomster under arbetslivet för kvinnor och män födda 1955–1960. Denna enkla modell förutsäger att alla investeringar i formell utbildning sker innan arbetslivet påbörjas, eftersom det gör perioden med högre inkomster så lång som möjligt. Utbildning för vuxna, som är det centrala temat i denna rapport, existerar inte i en sådan värld. Ett separat delavsnitt ägnas därför åt beslut om del-tagande i utbildning bland vuxna, dels baserat på mer realistiska varianter av den traditionella humankapitalmodellen, och dels baserat på empiriska observationer. Avsnitt 2.2 diskuterar sedan den så kallade utbildningspremien som anger avkastningen på lön eller inkomst av ett ytterligare skolår. Framställningen beaktar främst ungdomsutbildning då utvärderingar av vuxnas utbildning istället behandlas utförligt i avsnitt 4.
I avsnitt 2.3 följer en diskussion om vad som bestämmer human-kapitalets utveckling under arbetslivet. Starkt förenklat kan man uttrycka det som att individens humankapital föder ytterligare humankapital. Det innebär att avkastningen på en utbildning kan öka över tid, eftersom ett större humankapital implicerar en större tillväxt i humankapitalet. Utgångspunkten i Cunha och Heckman (2007) är att en investering i humankapital kan stimulera förmågan
att lära sig nytt. Det gör nästa investering mer effektiv och ökar sannolikheten för ytterligare investeringar i humankapital vilket
skapar multiplikatoreffekter.2
Rent praktiskt kan man tänka sig att individer konkurrerar om positioner på arbetsmarknaden där det finns möjligheter att utveckla humankapitalet. Det kan vara företag som erbjuder personalut-bildning, som använder avancerad teknologi och har hög kompetens bland sina anställda. Individer konkurrerar om sådana positioner med hjälp av fler avklarade utbildningsår, med sitt utbildnings-innehåll och med sina personliga egenskaper, dvs. de konkurrerar med sitt humankapital om de bästa förutsättningarna att utveckla det ytterligare. Avsikten med denna förenklade bild är att sätta in de empiriska utvärderingarna av vuxenutbildning i ett sammanhang, där den formella utbildningens avkastning är sammantvinnad med lärande på jobbet, personalutbildningar eller andra omvärldsfaktorer som utgör gynnsamma förutsättningar för humankapitalets utveckl-ing. I separata delavsnitt beskrivs fyra faktorer som, förutom utbildningens längd, kan påverka avkastningen på formell utbild-ning; i) den formella utbildningens innehåll; ii) individens person-liga egenskaper; iii) möjligheter till personalutbildning eller lärande på jobbet och iv) andra omvärldsförhållanden efter utbildningen. Samtliga dessa aspekter är relevanta för rapportens senare diskussion om avkastning på utbildning för vuxna, till exempel för att förklara skillnader i avkastning mellan olika individer eller förändringar i avkastning över tid. I avsnitt 2.4 diskuteras externa effekter av ut-bildning, eller sidoeffekter. Det är effekter som påverkar samhällets nytta men som individen inte nödvändigtvis har anledning att ta hänsyn till. Synen på dessa inslag är betydelsefull för analyser av de samhällsekonomiska effekterna av utbildning.
2.1
Humankapitalmodellen
Utbildningsbeslutet
Humankapitalmodellen (Becker 1962, 1964) beskriver beslut om deltagande i utbildning enligt samma principer som beslut om investeringar i fysiskt kapital. Utgångspunkten är att individen via
utbildning kan förvärva kunskaper som värdesätts på arbets-marknaden. De förväntade kostnaderna för utbildningsinveste-ringen, i form av inkomstbortfall och annat, ställs mot den för-väntade nyttoökningen under återstoden av arbetslivet. Individens nytta av utbildning kan förutom en högre inkomst inkludera icke-monetära aspekter som bättre fysisk arbetsmiljö, bättre hälsa, mer stimulerande arbetsuppgifter och kollegor, bättre självförtroende, eller att det finns ett konsumtionsvärde i att vara studerande snarare än förvärvsarbetande. För att göra modellen så enkel som möjligt
antar jag nedan att individens nytta endast bestäms av inkomster.3
Som ett konkret exempel kan vi tänka oss en individ som avslutat sin gymnasieutbildning och väljer mellan att gå en högskoleut-bildning i fyra år eller att genast börja arbetslivet. Figur 2.1 visar hur de två olika inkomstströmmarna skulle kunna variera enligt human-kapitalmodellen. Om hen väljer att avstå från högskola kommer inkomsten att följa linjen som är märkt ”gymnasium”. Alternativet, att gå till högskola, är på kort sikt mycket kostsamt eftersom inkomsterna antas vara noll under fyra års tid (åldern 19 till 23 i figuren). Kostnaden i form av utebliven arbetsinkomst kan senare kompenseras med högre inkomster under resten av arbetslivet som i figuren pågår fram till 67 års ålder.
Figur 2.1 ger en förenklad bild av hur utbildningsbeslutet fattas. Individen jämför den förväntade kostnaden av utebliven inkomst (ytan A) med intäkten i form av ökad inkomst som följer av ut-bildning (ytan B). Intäkter längre fram i tiden räknas ned (diskonte-ras) då de betraktas som mindre värda än intäkter nära i tiden. Alla kostnader uppstår på kort sikt, vilket gör att de väger relativt tungt i investeringskalkylen. Värdet av en investering kan uttryckas som ett nuvärde genom att alla intäkter och kostnader räknas ned till det tillfälle då beslutet ska fattas, i figuren vid 19 års ålder. Individen går in i utbildning om detta nuvärde är positivt, dvs. om vinsterna av utbildning förväntas överstiga kostnaderna. Om nuvärdet är negativt avstår individen från utbildning för att istället börja förvärvsarbeta.
3 Inför ett utbildningsbeslut kan man principiellt göra en uppdelning i i) direkta monetära kostnader och intäkter, ii) indirekta kostnader och intäkter och iii) icke-monetära kostnader och intäkter.
Figur 2.1 Inkomstprofiler över livscykeln enligt humankapitalteorin för individer med gymnasie- respektive högskoleutbildning
In ko m st Ålder 19 23 67 Gymnasium Högskola
B
A
Individer kommer att göra olika val bland annat beroende på studie-förmåga, hur de upplever kostnaderna för utbildning, vilken avkast-ning de förväntar sig av utbildavkast-ningen och beroende på hur de
värderar inkomster på kort sikt jämfört med på lång sikt.4
För att undersöka humankapitalmodellens giltighet i praktiken är en av svårigheterna att hitta objektiva mått som fångar upp alla olika utfall efter utbildningen. Ett sätt är att göra samma förenkling som vi gjorde i figur 2.1, att endast se till inkomster av arbete. I Sverige är uppgifter om årsarbetsinkomster relativt enkelt tillgängliga. Det är självklart ett bristfälligt mått med tanke på alla aspekter av livet som utbildning kan påverka. Ur samhällets perspektiv kan man dock med visst fog säga att inkomster är ett intressant utfall. Genom-snittliga inkomster innehåller information om skillnader i levnads-standard mellan olika grupper, information om produktivitet, om
antal timmar i förvärvsarbete, om längden på arbetslivet (om pens-ionstillfället påverkas) och kan dessutom ge oss en uppfattning om individers skatteinbetalningar som bestämmer möjligheter till om-fördelningar och till offentlig service. Utbildningens effekter på andra utfall än vid sidan av inkomster diskuteras i större detalj i avsnitt 2.4 och avsnitt 4.6.
Figur 2.2 nedan visar faktiska inkomster över livscykeln, mellan 19 och 61 års ålder, för individer födda 1955–1960. De olika in-komstströmmarna representerar genomsnittliga inkomster för individer med 9 års grundskola, med avslutad 3-årig gymnasieut-bildning eller med 3-årig högskola som högsta avslutade utgymnasieut-bildning. De som gått högskola har i början av arbetslivet, i åldern 19-27, lägre inkomster än sina kamrater som i högre utsträckning förvärvs-arbetar. Förhållandet är omvänt under senare delen av arbetslivet, då högskoleutbildade har betydligt högre inkomster. Mellan grund-skole- och gymnasieutbildade är skillnaderna relativt små i början av arbetslivet men även mellan dessa grupper framträder tydliga skillnader de sista 20 åren.
Figur 2.2 Årsarbetsinkomster (tkr) brutto över livscykeln, individer födda 1955 1960 (2016 års penningvärde)
Källa: Egna beräkningar baserade på data från SCB.
0 1 0 0 2 0 0 3 0 0 4 0 0 5 0 0 Årsa rb et si n ko m st ( 10 0 0-ta l) 20 30 40 50 60 Ålder Grundskola (9 år) Gymnasium (12 år) Högskola (15 år)
Individer med olika utbildningsnivåer kännetecknas normalt av genomsnittliga skillnader även med avseende på andra egenskaper än utbildning. Därför kan Figur 2.2 inte förbehållslöst tolkas som en bild av utbildningens effekter på inkomster och produktivitet. En alternativ tolkning av sambandet mellan utbildning och inkomster ges av signaleringshypotesen, som ifrågasätter humankapitalmo-dellens grundläggande tes om att själva lärandet ökar individens pro-duktivitet. Om det är kostsamt för arbetsgivare att informera sig om individers produktivitet, samtidigt som det är lättare för hög-produktiva att slutföra utbildning, kan utbildning användas som en ”signal” för hög produktivitet. Även om ett så kostsamt signal-system kan tyckas orimligt, är det svårt att empiriskt skilja
signale-ringshypotesen från humankapitalmodellen.5 Om signalering vore
den viktigaste funktionen med utbildning, skulle politik kunna inriktas mot att skapa billigare typer av signaler. Det kan inte uteslutas att signalering i vissa sammanhang kan vara en delför-klaring till den observerade privatekonomiska avkastningen på utbildning, särskilt på kort sikt. På lång sikt torde det vara svårare för individer att dölja sin sanna produktivitet.
Varför utbildning för vuxna?
Enligt enkla versioner av humankapitalmodellen slutförs formell utbildning innan arbetslivet påbörjas. Det beror på att man antar att individer har fullständig information, och en uppskjuten utbildning skulle bara försena perioden med högre inkomster. Individers utbildningsbeslut skiljer sig åt huvudsakligen beroende på olika inneboende förmågor och på att individer gör olika värderingar av kostnader och intäkter på kort respektive på lång sikt. Detta kan tyckas vara en teknisk detalj, men har en grundläggande betydelse för hur man tolkar det samhällsekonomiska värdet av vuxna i formell utbildning. Med Beckers humankapitalmodell som utgångspunkt betraktas uppskjutna utbildningsbeslut som en onödig kostnad för individen och samhället. I en sådan värld är vuxenutbildning inte
5 Ett undantag är Clarke och Martorell (2014) som undersökte värdet av ett high-school diplom i Texas. Studenter fick bara diplom om de nådde godkänt på ett test som avslutade utbildningen. För studenter som fått resultat precis runt gränsvärdet för godkänt fann man
önskvärt, och den centrala frågan blir hur man skapar incitament för att utbildningar ska slutföras tidigare.
I praktiken finns förstås ett stort mått av osäkerhet om fram-tiden. Förändrade förutsättningar kan förklara varför individer går tillbaka till formell utbildning under arbetslivet. Uppenbara exempel på sådana förändringar är uppsägningar eller att man på grund av konflikter tvingas flytta till ett annat land där kunskaperna från ursprungslandet inte värderas lika högt. Teoretiska modeller som tillåter förändrade förutsättningar antar att individer ständigt
om-prövar utbildningsbeslut.6 Vid varje tidpunkt beaktar individen de
förändrade yttre omständigheterna och fattar ett nytt beslut om att delta eller inte delta i utbildning. I övrigt styrs utbildningsbeslut enligt samma principer som i avsnitt 2.1, dvs. enkelt uttryckt går man tillbaka till utbildning om den förväntade avkastningen kompenserar
för inkomstbortfallet under utbildningsperioden. 7
Det brukar framhållas att teknisk utveckling och internationell handel kan skapa strukturomvandlingar som ökar behovet av ut-bildning för vuxna. Det kan leda till att viss yrkeskunskap inte längre efterfrågas, ge upphov till lågkonjunkturer och arbetslöshet. Del-tagande i utbildning för vuxna blir då mindre kostsamt i termer av
utebliven inkomst.8 Det kan dock vara tillräckligt att relativlöner
förändras för att vuxna ska se det som lönsamt att delta i utbildning.9
Andra orsaker kan ha en starkare koppling till individen. Till exempel kan man vilja utbilda sig på nytt för att man utvecklat nya preferenser och därför vill byta karriär, alternativt att man genom arbetslivserfarenhet fått ny information om karriärvägar, eller att
man av hälsoskäl tvingas att byta karriär.10 Tidpunkten för
ut-bildning kan delvis också styras av privata skäl. Sannolikheten att
delta i utbildning tycks minska i samband med familjebildning.11
Ansvar för barn och familj skapar tidsrestriktioner som kan höja den
6 Ben-Porath (1967), Comay m.fl. (1973), Cameron och Heckman (2001), Stange (2012). 7 Möjligen kan bättre informationsinsatser minska behovet av utbildning för vuxna. Även med bra information är det dock svårt att förutsäga en förändrad efterfrågan eller att på förhand få en fullständig bild av vad olika yrken innebär. En mängd resultat från beteendevetenskap indikerar också att individer ofta fattar irrationella utbildningsbeslut, i betydelsen att de givet tillgänglig information inte är nyttomaximerande på lång sikt. För referenser, se Stenberg (2016), avsnitt 3.1.
8 Pissarides (2011), Ikenaga och Kawaguchi (2013). 9 Killingsworth (1982), Monks (1998), Weiss (1971).
10 Altonji (1993), Iwahashi (2007), McCall (1990), Neal (1999). 11 Lechner och Wiehler (2011).
upplevda kostnaden för deltagande i utbildning. Å andra sidan tycks mödrar på väg tillbaka från föräldraledighet till förvärvsarbete ha en
högre sannolikhet att delta i Komvux.12
Den empiriska forskningen om varför vuxna väljer att återgå till utbildning är mager. Inkomster och sysselsättning spelar säkerligen en stor roll, men det finns även inslag av andra skäl. För framtids-kommissionens räkning genomförde Beck-Friis (2012) djupinter-vjuer med 30 personer som bytt karriärväg mitt i livet. Endast hälf-ten av dessa nämner sysselsättning eller förväntad inkomst bland hu-vudskälen till karriärbytet. Urvalet är litet, vilket gör att vi inte kan dra några slutsatser av denna studie, men det gör ändå att man bör efterlysa mer systematiska undersökningar av vuxna i utbildning. Om det exempelvis handlar om ökat välbefinnande kan det hypote-tiskt påverka hälsoutfall, men mig veterligen finns ingen forskning om detta.
Humankapitalmodellens ansats, att vuxenutbildning är en onödig kostnad, behöver heller inte vara irrelevant. Tillgången till utbildning för vuxna har potentiellt effekten att ungdomar skjuter upp sina utbildningsbeslut. Det är dock svårt att veta i vilken utsträckning detta förekommer. De beräkningar som gjorts har betraktat alla vuxna i utbildning (över en viss ålder) som uppskjutna utbildnings-beslut, dvs. som förluster för samhället och individen. De finner inte oväntat att uppskjutna utbildningsbeslut är förknippade med
enorma samhällskostnader.13 Dessa analyser bygger dock på
anta-gandet att ingen av de förändringar som diskuterades ovan, till exempel information om arbetsmarknaden som inhämtats efter ung-domsutbildningen, är relevant för utbildningsbeslutet. Våra kun-skaper om varför vuxna går tillbaka till utbildning är förvisso brist-fälliga, men det lilla vi vet pekar snarare på motsatsen, att vuxnas beslut om deltagande i utbildning i hög grad påverkas av information
som inhämtats efter ungdomsutbildningen.14
12 Stenberg (2007), s. 15.
13 Holmlund m.fl. (2008), SOU 2011:11, kapitel 10.
2.2
Utbildningspremien
Sambandet mellan antalet år i utbildning och individens lön uttrycks ofta i termer av en så kallad utbildningspremie, som brukar avse den procentuella löneökningen av ytterligare ett års formell utbildning. Resonemanget bortser från att lön är ett bristfälligt mått på pro-duktivitet eftersom arbetsgivaravgifter, avtalspensioner och annat kan variera mellan yrkesgrupper. Lönesättningen kan även påverkas av faktorer som delvis är utanför individens kontroll, som konkur-rensförhållanden, diskriminering, avtalsformer, arbetsmiljö etc. Det är dock rimligt att genomsnittliga löner och inkomster för stora grupper säger något om produktivitet och humankapital. Föränd-ringar i en utbildningspremie över tid kan därför reflektera informat-ion om balansen mellan utbud och efterfrågan på humankapital. En stigande utbildningspremie gör det mer lönsamt att studera, lockar fler till utbildning, ökar utbudet av humankapital och dämpar utbildningspremien.
För att beräkna utbildningspremiens storlek används en så kallad Mincer-regression, där individers löner förklaras av antalet skolår och antalet år i arbetslivet. Trots modellens enkelhet kan den förklara inkomstmönster som återkommer i de flesta länder. I tabell 2.1 pre-senteras resultat från en Mincer-regression. I denna variant förklaras årsarbetsinkomster brutto (innan skatt) 1990 respektive 2016. I stora drag reflekterar inkomsterna timlöner multiplicerat med an-talet arbetade timmar. Det statistiska sambandet mellan inkomster och utbildningsår fångar därför även upp om antalet arbetade timmar ökar med antalet skolår. Det är troligt att så är fallet om utbildning höjer sannolikheten för sysselsättning, för heltid snarare än deltid eller för förekomsten av övertid. I just denna regression är urvalet begränsat till individer i åldern 30-55 med inkomster över en viss
tröskelnivå som indikerar sysselsättning.15 Detta har visat sig ge en
relativt bra bild av hur löner förändras, dvs. oaktat antalet arbetade
timmar.16
Resultaten i tabell 2.1 indikerar som förväntat att humankapital i form av ytterligare ett utbildningsår eller ett års arbetslivserfarenhet
15 Denna nivå följer Erikson m.fl. (2007) som definierar en individ som sysselsatt om årsarbets-inkomsten överstiger hälften av medianen bland individer som är 45 år gamla. Nivån motsvarar drygt en halv årslön för en heltidsanställd lokalvårdare, och denna relation till lokalvårdares löner är ”förbluffande konstant över tiden, vilket talar för att det använda inkomstmåttet fångar något som är oberoende av observationstidpunkt” (Erikson m.fl. sid 29).
är förknippade med högre genomsnittliga årsarbetsinkomster. Av-kastningen på utbildning tycks ha varit relativt stabil över tid, drygt sex procent.
Tabell 2.1 Resultat av regressionsanalys. Beroende variabel är
logaritmerade årsarbetsinkomster. Sysselsatta 30-55 år, 1990 respektive 2016 Koefficienter 1990 2016 Utbildning (år 0,0628 0,0624 Erfarenhet (år) 0,0231 0,0335 Erfarenhet i kvadrat -0,0003 -0,0005 Konstant 4,3823 4,6616 N 2 193 729 2 398 308
Not: Samtliga koefficienter är statistiskt signifikanta. Det negativa tecknet framför arbetslivserfarenhet i kvadrat innebär att avkastningen på erfarenhet är avtagande, det vill säga avkastningen är högre de första fem åren i arbetslivet än de följande fem åren och så vidare.
Arbetslivserfarenhet kan reflektera lärande av personalutbildning eller i samband med utförandet av dagliga arbetsuppgifter. Becker och Mincer antog att humankapitalet utvecklades med arbetslivser-farenhet, men i en avtagande takt, vilket gör att inkomstströmmarna gradvis planar ut (därav den negativa koefficienten framför erfaren-het i kvadrat, se not till tabellen ovan). Det var det mönster vi obser-verade empiriskt i Figur 2.2, som också visade att relativt små årliga inkomstökningar kan utvecklas till avsevärda skillnader om man beaktar långa tidsintervall. Avkastningen på arbetslivserfarenhet har ökat något mellan 1990 och 2016. Detta är inte så lätt att se från tabell 2.1 eftersom det fordrar att man summerar effekten av de båda termerna erfarenhet och erfarenhet i kvadrat. Med tio års erfarenhet är avkastningen i genomsnitt cirka 2,4 procent år 2016, jämfört med 1,7 procent 1990. Efter 20 år är avkastningen 1,4 respektive 1,1 pro-cent. Siffrorna skulle kunna reflektera att lärande på jobbet blivit viktigare för löneutvecklingen. En viktig reservation kring samtliga resultat i tabell 2.1 är dock att de inte nödvändigtvis reflekterar kausala effekter. Det kan finnas systematiska skillnader mellan indivi-der med olika antal utbildningsår. Resultaten kan därför vara på-verkade av att individer med fler utbildningsår också i genomsnitt är mer motiverade, har bättre hälsa, är mer socialt flexibla etc. Den enkla Mincer-regressionen är dock populär just för att den ändå
bedömts ge en rimlig översiktsbild av sambanden mellan human-kapital och produktivitet.
2.3
Humankapitalets utveckling under arbetslivet
Arbetslivet pågår i flera decennier, vilket gör att små årliga skillnader i avkastning växer till stora skillnader över tid. Intuitivt kan man tänka sig att vissa yrken kännetecknas av att man ständigt lär sig nytt, och att individerna bygger på sitt humankapital, medan andra yrken har mer rutinartade arbetsuppgifter som förknippas med mindre lärande.
Cunha och Heckman (2007) beskriver humankapitalets utveckl-ing genom att anta att investerutveckl-ingar i utbildnutveckl-ing kan ha två effekter. Dels en direkt effekt i att det ackumulerar humankapital, och dels en indirekt effekt genom att de nya kunskaperna underlättar ytterligare lärande. De båda ger upphov till en multiplikatoreffekt som gör att avkastningen på humankapital tenderar att öka över tid. Ett kanske övertydligt exempel är att lära sig läsa. Det utgör dels en påbyggnad till det befintliga humankapitalet, dels kan det göra framtida investe-ringar i humankapital mer effektiva eftersom läskunskapen gör det lättare att ta till sig ny information. De nya kunskaperna höjer alltså förmågan till inlärning vilket gör framtida investeringar i human-kapital mer effektiva, och därmed rimligen också mer sannolika.
Cunha och Heckman (2007) diskuterar också behovet av kon-tinuerliga investeringar i humankapital. För att kunskaper inte ska gå förlorade fordras ytterligare investeringar som följer upp den ursprungliga investeringen. I en version av deras modell blir det optimalt att göra investeringar i humankapital jämnt utspridda
mellan tidiga investeringar och investeringar i vuxen ålder.17
Skillna-den jämfört med Beckers humankapitalmodell görs tydlig om man tänker sig ett utbildningsprogram som ökar individens human-kapital, men ändå har noll effekt på inkomster. Enligt Beckers modell kan nollresultatet tolkas som att deltagande i programmet samtidigt omöjliggjort investeringar som annars hade varit till-gängliga (undanträngningseffekter). Till exempel kan deltagande i programmet omöjliggjort arbete, och man har därför inte kunnat delta och lära sig av arbetslivet. Om programmets effekter är
17 Cunha och Heckman (2007, sid 37).
likvärdigt med lärandet på arbetsplatsen blir effekten av programmet noll. Cunha och Heckman förklarar motsvarande resultat med att programmet inte följts upp av ytterligare investeringar i human-kapital. Till exempel kan kunskaper i form av hantverk, språk, eller annat som man senare inte får använda i arbetslivet efter en viss tid bli bortglömda om de inte följs upp av kompletterande inlärning. Om man däremot får användning av dem och vidareutbildning på arbetsplatsen innebär det att investeringarna fortsätter och att kompetensen utvecklas.
I allmänna termer kan man tänka sig att humankapitalets utveckl-ing under arbetslivet bestäms i ett samspel mellan flera faktorer. An-talet år i formell utbildning är en sådan faktor, men det är otillräck-ligt som förklaring till skillnader mellan olika individers inkomstut-veckling. För ett givet antal skolår talar man i nationalekonomiska litteraturen om olika typer av humankapital, framför allt har man in-tresserat sig för olika utbildningsinnehåll och olika personliga egen-skaper. Humankapitalets utveckling beror också på vilka förutsätt-ningar omgivningen erbjuder till exempel i form av personalutbild-ning, arbetsplatsens teknologi, kollegors kompetens eller boende-region. Tidigare beskrevs hur studieförmåga (en form av humanka-pital) höjer sannolikheten för att påbörja en utbildning. Under ar-betslivet kan en liknande mekanism förklara humankapitalets ut-veckling över tid. Enkelt uttryckt kan humankapital gynna
utveckl-ingen av ytterligare humankapital.18 På arbetsmarknaden kan det ta
sig uttryck i att individer konkurrerar om positioner på företag som erbjuder goda möjligheter att utveckla humankapitalet. Man kon-kurrerar om dessa positioner med hjälp av sitt humankapital, dvs. antalet utbildningsår, utbildningens inriktning och personliga egen-skaper. Under arbetslivet kan olika former av humankapital på så sätt tendera att gynna utvecklingen av ytterligare humankapital. I de föl-jande avsnitten diskuterar jag med utgångspunkt i den nationaleko-nomiska litteraturen hur humankapitalets utveckling påverkas av; (i) den formella utbildningens innehåll; (ii) individens personliga egen-skaper; (iii) personalutbildning och lärande på arbetsplatsen och
(iv) omvärldsfaktorer.
Utbildningens innehåll
Innehållet i en utbildning bör självklart vara kopplat till ett syfte. Däremot är det inte lika självklart vilket utbildningsinnehåll som passar bäst för att nå olika målsättningar. Till exempel kan det finnas en inneboende konflikt mellan att lära ut kunskaper som snabbt går att omsätta på arbetsmarknaden, och mer generella kunskaper som individen har nytta av på lång sikt. Såväl Cunha och Heckman (2007) som Becker (1962) skiljer mellan olika typer av humankapital, fram-för allt med avseende på om de är fram-förknippade med olika fram-förmågor till ytterligare lärande. Becker definierade utbildningsinnehåll som å ena sidan kan vara yrkesspecifikt och å andra sidan generellt, som kunskaper i att läsa, skriva och räkna. Cunha och Heckman gör det allmänna antagandet att vissa kunskaper förbättrar förmågan att lära nytt, vilket gör framtida investeringar i humankapital mer effektiva och dessutom mer sannolika. Det skulle kunna förklara varför individer med samma antal skolår ändå har olika inkomstutveckling över tid. En vanlig utgångspunkt bland sociologer och national-ekonomer är att yrkeskunskaper (specifika kunskaper) gör att indi-viden lättare kan få arbete. Generella kunskaper som svenska och matematik har en svagare direkt koppling till ett visst yrke, men förbättrar å andra sidan förmågan att ta till sig ny teknologi och anpassa sig till förändringar i efterfrågan.
Resonemangen ovan ger upphov till två testbara hypoteser. Den första är att man på kort sikt förväntar sig att yrkesutbildningar, som har en starkare koppling till arbetslivet, skapar högre produktivitet och högre sannolikhet att finna sysselsättning. Studier har i regel funnit stöd för att utbildningar med större betoning på yrkes-kunskaper är förknippade med högre inkomster på kort sikt. Den andra hypotesen är att man på lång sikt förväntar sig att inkomst-skillnaderna minskar. Tanken är att teknologiska förändringar skapar en efterfrågan på generella kunskaper, som är förknippade med en förmåga att lära sig nytt och därmed större flexibilitet.
Med svenska data jämförde Golsteyn och Stenberg (2017) in-komstströmmar över livscykeln för individer som valde något av de 2-åriga gymnasieprogram som fanns i Sverige på 1970-talet. En fördel med avgränsningen till dessa individer är att relativt små andelar sökte sig vidare till högskola. Det möjliggör en jämförelse mellan olika utbildningsinnehåll snarare än antal skolår. I studien
kontrolleras för familjebakgrund och studieförmåga, genom att enbart jämföra bröder respektive systrar, och genom att kontrollera för genomsnittsbetyg från årskurs nio.
Figur 2.3 illustrerar resultat för kvinnor och män separat. Figu-rerna visar genomsnittliga inkomstskillnader från 18 till 48 års ålder mellan individer utbildade i 2-åriga yrkesprogram respektive 2-åriga generella program. Det horisontella strecket i mitten av figuren (= noll) indikerar lika inkomster mellan utbildningskategorierna. Ob-servationer ovanför strecket betyder högre inkomster för yrkes-utbildningar, medan observationer under strecket indikerar högre inkomster för generella utbildningar.
Resultaten ger stöd för såväl den kortsiktiga som den långsiktiga hypotesen. Yrkesutbildningar är förknippade med högre inkomster på kort sikt. På längre sikt kommer generella utbildningar ikapp och så småningom blir deras inkomster också högre. För kvinnor är förloppet lite snabbare och beloppen lite mindre. Resultaten är stabila för olika urval och drivs till exempel inte av barnafödande eller deltagande i vidare utbildning. Troligen gör arbetslivserfarenhet att humankapitalet ökar för båda grupperna, men resultaten indike-rar att generella kunskaper, med terminologin från Cunha och Heckman, är förknippade med en större multiplikatoreffekt. Med det menas att humankapitalet ökar mer för de som har generella utbildningar jämfört med yrkesutbildningar.
Figur 2.3 Genomsnittliga inkomstskillnader(tkr) mellan deltagare 1971 1979 i gymnasiets 2-åriga yrkesinriktade respektive 2-åriga generella program
Bröder födda 1955 1963 Systrar födda 1955 1963
Not: Figurerna visar skillnader i årsinkomster (95 procents konfidensintervall) för individer som antogs till 2-åriga gymnasieutbildningar 1971–1979. Resultat över noll indikerar högre inkomster för yrkesutbildningar. Kontroller inkluderar födelseordning, familjefixa effekter och medelbetyg i årskurs 9. Regressionerna är baserade på 29 398 män och 30 294 kvinnor.
När man tolkar dessa resultat kan man notera att inslaget av generella ämnen på yrkesutbildningarna under 1970- och 1980-talen ofta var mindre än fem timmar per vecka. Kursplanerna dominerades av respektive karaktärsämne, som utgjorde mellan 50 och 80 procent av kursplanerna. Resultaten kan ses som ett visst stöd för gymnasie-reformen på 1990-talet som avsevärt ökade antalet timmar med
generella ämnen på gymnasiets yrkesprogram.19
Det finns förstås andra typer av utbildningsinnehåll som är intressanta att studera. Stenberg (2016) presenterar även motsva-rande analyser för programmen naturvetenskap och teknik jämfört med andra 3-åriga inriktningar (programmen för humaniora, eko-nomi eller samhällsvetenskap). Naturvetenskap och teknik betonar så kallade STEM-ämnen (STEM = science, technology, engineering, mathematics). För kvinnor antyder resultaten cirka 10 procent högre inkomster för de som gått STEM-utbildningar på gymnasiet men för män är denna fördel mindre och dessutom avtagande så att den nästan helt försvinner efter ett drygt decennium. Deming och Noray (2018) finner ett liknande mönster för collegeutbildningar
19 Frågan om hur man bör prioritera generella ämnen på yrkesutbildningar ligger utanför denna rapport men svårigheten i att hitta denna balans kan illustreras av hur skilda lösningar man har för ungdomsutbildningar i olika länder. I USA har man ett litet eller inget inslag av yrkesut-bildningar innan 18 års ålder, medan man i Tyskland delar in elever i olika utbildningsspår redan vid 10 eller 12 års ålder. I Sverige går diskussionen om behovet av ett större inslag av generella kunskaper i yrkesutbildningar åtminstone tillbaka till 1907 års kommittés förslag rörande den lägre tekniska undervisningens ordnande (SOU 2008:27, kapitel 3).
-6 0 -4 0 -2 0 0 20 Ski lln a d i 1 0 0 0 -t a l 20 30 40 50 Age -6 0 -4 0 -2 0 0 20 Ski lln a d i 1 0 0 0 -t a l 20 30 40 50 Age
med STEM-inriktning i USA. Framför allt är det ingenjörsut-bildningar som driver dessa resultat, snarare än naturvetenskapliga utbildningar. Deras förklaring är att ingenjörsutbildningarnas rela-tivt starka koppling till yrkeslivet skapar en initial inkomstfördel, men att teknologiska förändringar gör kunskaperna gradvis alltmer inaktuella. Deras poäng är att arbetsmarknaden efterfrågar de speci-fika kunskaperna snarare än arbetskraft med STEM-utbildningar.
Resultaten i figur 2.3 och de som berör STEM-utbildningar är relevanta för diskussioner om hur utbildningsåtgärder för vuxna ska utformas. Ofta är det nödvändigt att göra en avvägning mellan kort-siktiga mål om sysselsättning, och mål på längre sikt om att utveckla humankapitalet. Åtgärder som upphandlas av Arbetsförmedlingen är oftast yrkesinriktade, då man betonar målsättningen att snabbt få individer tillbaka i arbete. Inom Komvux har däremot inslaget av generella ämnen länge dominerat, även om yrkesutbildningar, framför allt vårdutbildningar, alltid har erbjudits. Då yrkesut-bildningar i regel är dyrare att anordna infördes 2008 ett statsbidrag för att stimulera kommuners utbud av yrkesutbildningar (Yrkesvux). Resultaten i Deming och Noray (2018) tyder på att det kan finnas utrymme att förbättra ingenjörers möjligheter att uppgradera sina kunskaper under arbetlivets gång. Hur detta bäst skulle utformas är en annan fråga som möjligen kan kopplas till den allmänna högskole-sektorn (avsnitt 4.3), alternativt till yrkeshögskolornas verksamhet (avsnitt 4.10).
Personliga egenskaper
Föregående avsnitt visade att olika typer av humankapital kan på-verka omfattningen på lärandet under arbetslivet. Det ter sig som en närliggande hypotes att till exempel individens kognitiva förmågor påverkar humankapitalets utveckling över tid, till exempel verbal färdighet eller logiskt tänkande. Detta kan utvidgas till att gälla andra personliga egenskaper, till exempel social förmåga, praktisk förmåga, motivation eller hälsa, som också kan bidra till skillnader i human-kapitalets utveckling. Tanken är att vissa personliga egenskaper kan vara komplement till utbildning. Det är exempelvis möjligt att mer motiverade (produktiva) individer lär sig mer under en utbildning, eller att de på ett bättre sätt kan använda sig av kunskaperna på
arbetsmarknaden. Detta är kanske särskilt betydelsefullt då man beaktar vuxna deltagare i utbildning. Vuxna deltagare kommer i regel från grupper i den nedre delen av betygsfördelningen, medan ut-bildningspremier mäter den genomsnittliga avkastningen i den arbetande befolkningen.
Samband mellan olika personliga egenskaper och individers lång-siktiga löne- eller inkomstutveckling är relativt lite kartlagda. Det beror delvis på svårigheten att skilja mellan personliga egenskaper och olika förmågor, som dels ofta samvarierar och dels definieras
med ganska breda penslar.20 Fredriksson m.fl. (2015) ger en
indikat-ion om vilka egenskaper som belönas på arbetsmarknaden genom att presentera korrelationer mellan lön vid 35 års ålder och mätbara för-mågor från mönstringen till militärtjänsten (enbart män). De finner att social förmåga är den egenskap som är starkast korrelerad med lön. Relativt likvärdiga korrelationer rapporteras också för stresstå-lighet och kognitiva förmågor (logiskt tänkande och teknisk förstå-else), medan verbal färdighet och spatial förmåga har ett svagt sam-band med lön. Dessa siffror är dock genomsnitt för urvalet. Lindqvist och Vestman (2011) fann att kognitiva färdigheter framför allt är viktiga för de som har årsarbetsinkomster över medianvärdet. För män med svagare koppling till arbetsmarknaden är
icke-kognitiva förmågor viktigare.21
En intressant observation är att avkastningen på icke-kognitiva förmågor tycks ha tilltagit över tid. Med svenska data finner Edin m.fl. (2017) att avkastningen på kognitiva och icke-kognitiva för-mågor var likvärdiga under första hälften av 1990-talet. Därefter har avkastningen utvecklats till fördel för icke-kognitiva förmågor så att de 2012 är förknippade med cirka 50 procent högre avkastning. Denna utveckling drivs i första hand av individer med en kombinat-ion av höga kognitiva och icke-kognitiva förmågor.
Det verkar rimligt att det finns personliga egenskaper som har positiva effekter på produktivitet, även om de är svåra att definiera. Stöd för detta ges av att kognitiva och icke-kognitiva förmågor har ett positivt samband med inkomster, liksom att genomsnittliga inkomster i vuxen ålder tenderar att öka linjärt med betyg från
20 Jag avstår från en diskussion om vilka egenskaper och förmågor som ska betraktas som medfödda. Det är oklart om det över huvud taget finns egenskaper som inte kan påverkas av utbildning och omgivning.
21 Icke-kognitiv förmåga reflekterar flera olika förmågor, bland annat ansvarstagande, obero-ende och social förmåga (Lindqvist och Vestman 2011, s. 108).
årskurs nio. Omvänt kan inkomster i genomsnitt antas reflektera egenskaper kopplade till produktivitet. Under ett sådant antagande kan man med så kallade kvantilregressioner undersöka om avkast-ningen på humankapital skiljer sig åt mellan individer med olika egenskaper. En kvantilregression är i grunden samma metod som en konventionell regression (som presenterades i tabell 2.1), men i kvantilregressioner använder man kvantilvärden, till exempel medi-anvärden, istället för medelvärden för att räkna fram koefficienter. En fördel med kvantilregressioner är att man inte är begränsad till att räkna ut hur utbildning förändrar inkomster i just mitten av fördelningen (medianen utgör den 50e percentilen, dvs. ligger i mitten av en fördelning). Resultaten från en kvantilregression ger en uppfattning om hur utbildningspremien varierar mellan olika percentiler, dvs. hur den varierar mellan individer i olika delar av inkomstfördelningen. Om vi accepterar att inkomstnivåer säger något om personliga egenskaper innebär det att stora skillnader i utbildningspremien indikerar att personliga egenskaper spelar stor roll. Modesta skillnader talar istället för att utbildningen i sig är
viktigare.22
Resultat från kvantilregressioner baserade på årsarbetsinkomster 1990 och 2016 redovisas i Figur 2.4 för (a) gymnasieutbildning och (b) högskoleutbildning. Referensgruppen utgörs av individer utan avslutat gymnasium. Utbildningspremien för avslutade gymnasie-studier var för individer i den 90e percentilen cirka 20 procent 1990 och 2016, och ungefär hälften för individer i den 10e percentilen. År 2016 är dock skillnaderna i gymnasiepremien små mellan den 60e percentilen och den 10e percentilen (12,7 procent respektive 11,5 procent). Högskolepremien tenderar 1990 att öka med per-centilnivåerna, men avkastningen 2016 är relativt stabil för nivåer från medianen och nedåt. Dessa resultat skulle kunna tolkas som att avkastning för vuxna i utbildning inte nödvändigtvis påverkas om deltagarna kommer från grupper kring den 20e percentilen snarare än den 50e percentilen. Denna tolkning ska dock göras med för-siktighet eftersom inkomster kan styras av andra faktorer än de personliga egenskaperna och antal år i utbildning. En annan reservat-ion är att kvantilregressreservat-ioner endast säger något om avkastningen för
22 Ett skäl till att denna ansats inte blev lika populär som konventionella OLS regressioner var att själva uträkningen är betydligt mer komplicerad. Det är inte förrän under de senaste decennierna då datorerna blivit mer kraftfulla, som kvantilregressioner börjat användas i
de som slutfört en viss utbildningsnivå. Om deltagare i vuxen-utbildning rekryteras från grupper med lägre betyg kan det påverka sannolikheten att de slutför sin utbildning, och därigenom minskar
den genomsnittliga avkastningen bland deltagarna.23
Figur 2.4 Kvantilregressioner 1990 och 2016. Utbildningspremien för gymnasieutbildning respektive och högskoleutbildning. Notera att figurerna har olika skalor
.1 .1 5 .2 .2 5 G ymn a si e p re mi e 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 Percentil 1990 2016 Sysselsatta 30-55 år Gymnasiepremie .2 .3 .4 .5 .6 H ö gsko le pr em ie 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 Percentil 1990 2016 Sysselsatta 30-55 år Högskolepremie
Not: Individer definieras som gymnasieutbildade om de avslutat 11-13 utbildningsår, och som hög-skoleutbildade om minst 14 års utbildning. I båda fallen utgör de med mindre än 11 års utbildning referensgrupp.
Personalutbildning och lärande på jobbet
Utbildning under arbetslivet som utvecklar humankapitalet sker framför allt på företag och på arbetsplatser. Inom nationalekonomi brukar man tala om internutbildning, men jag följer SCB (2018a) som använder uttrycket personalutbildning. Med det avses ut-bildningar som är icke-formella, i betydelsen att de sker utanför det
offentliga utbildningssystemet.24 Humankapital byggs också på
genom lärande på jobbet som uppstår i anslutning till dagliga arbets-uppgifter, eller i form av instruktioner från kollegor. När anställda får uppge vilken form av lärande som varit viktigast för deras kompetens är det vanligaste svaret lärande på jobbet (Pischke 2007).
23 Det kan förvåna att Figur 2.4 visar lägre gymnasie- och högskolepremier 2016 medan tabell 2.1 ovan indikerade relativt oförändrade utbildningspremier mellan 1990 och 2016 (cirka 6 procent). Förklaringen är att sammansättningen av utbildningsnivåer har förändrats mellan åren. Andelen med högskola är större år 2016, och även om högskolepremien sjunkit något så är den konsekvent högre än gymnasiepremien. Den genomsnittliga utbildningspremien är alltså relativt konstant tack vare att fler individer tillhör gruppen med högre avkastning (hög-skola).
24 Eurostats Adult Education Survey (AES) anger fyra olika former för internutbildning
(non-formal education); kurser, workshops eller seminarier, lektioner och planerade perioder av
De flesta undersökningar finner också att personalutbildning är mer vanligt förekommande bland högutbildade på arbetsmarknaden (SCB 2018a). Det mönstret är förväntat om arbetsgivare i första hand utbildar anställda med hög förmåga att lära sig nytt, eftersom det gör investeringar i humankapital mer effektiva.
Oavsett om utbildning under arbetslivet sker genom icke-for-mella utbildningar eller lärande på jobbet skapar det ett bortfall i produktionen, då det tar tid från andra arbetsuppgifter. Produkt-ionsbortfallet kan vara litet eller stort, men utgör en kostnad för utbildningen. Ett dilemma, som riskerar att minska förekomsten av utbildning under arbetslivet, är att det inte är uppenbart om den anställde eller företaget ska betala denna kostnad. Detta blir tydligast när kostnaderna för utbildningen är stora, till exempel en position som trainee där en anställd utbildas på företaget under ett år. Om företaget betalar utbildningen löper de risken att förlora sin investe-ring om den anställde efter utbildningen går till ett annat företag. Om å andra sidan den anställde betalar för utbildningen, med en lägre lön under utbildningstiden, måste hen lita på att företaget också betalar en högre lön i ett senare skede. Samma typ av över-vägande gäller för situationer där en anställd lär sig genom att utföra nya arbetsuppgifter. Till en början utförs de långsamt och med felaktigheter, men över tid gör upplärningen att effektiviteten ökar. Om inlärningen har ett stort inslag av företagsspecifika kunskaper kan det stärka arbetsgivarens betalningsvilja för investeringen.
Osäkerheten mellan arbetsgivare och arbetstagare skapar en risk för att lönsamma utbildningsinvesteringar inte genomförs, om de
inte kan komma överens om ett effektivt kontrakt.25 Ur samhällets
perspektiv är det därför angeläget att underlätta utbildningsringar, eftersom det för samhället inte spelar någon roll om investe-ringen kommer det ena eller det andra företaget till godo. I många länder stimulerar man personalutbildning med olika former av skattelättnader. Att sådana stöd förekommer i många länder kan tyda på ett relativt utbrett marknadsmisslyckande, eller åtminstone en allmän tro på att det finns investeringar med hög avkastning som inte skulle genomföras utan offentliga subventioner (Bassanini m.fl. 2007).
25 I teorin kommer de att dela på kostnaden, men arbetstagaren måste acceptera en lägre lön
Nationalekonomer har ställt sig frågan varför arbetsgivare över huvud taget skulle vara intresserade av att erbjuda utbildning på arbetsplatsen som berör generella kunskaper, dvs. som kan användas på alla andra företag. Ett sätt att förklara detta, utan att den anställde ger löfte om att vara kvar i företaget, utgår från att företag sätter extra höga löner, effektivitetslöner. Enligt denna teori kompenseras de högre lönekostnaderna av att man med högre löner kan locka till sig mer produktiva individer och minska kostsam personalom-sättning. Acemoglu och Pischke (1999) gör poängen att kostnader för personalutbildning kan kompenseras på samma sätt, genom att locka produktiva individer och minska personalomsättning.
Ett annat sätt att minska riskerna förknippade med personalut-bildning är att skapa jobbtitlar kopplade till arbetsuppgifter och
produktivitet.26 Om en jobbtitel signalerar en viss kompetens kan
den anställde söka en befattning med samma jobbtitel hos en annan arbetsgivare. Löftet om framtida högre lön blir då trovärdigt efter-som arbetstagaren inte är beroende av sin nuvarande arbetsgivare för att få en högre lön. Arbetsgivaren kan också rekrytera en ersättare med samma jobbtitel. Det finns ett visst empiriskt stöd för denna modell, då större löneförändringar ofta är förknippade med ändrade
jobbtitlar.27
Relaterat till detta är att ägna resurser åt validering av individens reella kompetens, dvs. individens faktiska kompetens oavsett i vilket sammanhang kunnandet har utvecklats. Allmänt gäller att ökad information ökar matchningseffektiviteten på arbetsmarknaden. Genom att validera kompetensen förbättras informationen och arbetsmarknaden effektiviseras då det dämpar riskerna som båda parter upplever. Det ökar möjligheten för arbetsgivare att hitta indi-vider med rätt kompetens, förtydligar vem som är lämplig för en viss vidareutbildning och möjliggör att utbildning kan göras kortare om
individen redan har vissa kunskaper.28
Validering av kunskaper kan dock vara förknippade med höga kostnader, vilket gör det angeläget att ha en uppfattning om vilka effektivitetsvinster valideringen kan skapa. Dessvärre är det svårt att empiriskt undersöka effekter av validering. En politisk satsning som
26 Prendergast (1993).
27 Lazaer (1989).
