Utställningens konventioner
analys av utställningsarbetet på Astrid Lindgrens Näs
The Conventions of Exhibitions
an analysis of the exhibiton work at Astrid Lindgrens Näs
Mimmie Bergvall
Kultur & Medier, Kulturvetenskap Konst, kultur och kommunikation Malmö Högskola, Vårterminen 2011 Handledare: Petra Ragnerstam och Hugo Boothby
Abstract
Utställningens konventioner: analys av utställningsarbetet på Astrid Lindgrens Näs
Mimmie Bergvall. Kultur och medier. Kulturvetenskap. Konst kultur och kommunikation. Malmö Högskola. Handledare Petra Ragnerstam och Hugo Boothby. Vårterminen 2011
Det huvudsakliga syftet med projektet är att belysa utställningen och de strukturer som densamma innefattar. Specifikt för detta projekt är att jag har valt att titta på utställningarna på kulturcentret Astrid Lindgrens Näs. Metoden för projektet innebär att blanda empiri med teori vilket resulterat i att jag dels besökt Astrid Lindgrens Näs samt arbetat med teori som beskriver förhållandet mellan besökare och museum, författare och författarskap. Gestaltningens syfte är ett ge en insikt i hur arbetet på museet genomförs, på ett praktiskt plan. Projektet visar att konventionerna i museet är närvarande och vad som bibehåller dem är rädslan för att besökarna skall missförstå. Jag upptäckte även att den författarroll som bland andra Michel Foucault beskriver är nödvändig för Astrid Lindgrens Näs.
Nyckelord, Utställning, kanon, Astrid Lindgrens Näs, konstnärskap, författarskap, klass, kulturellt kapital, rumslighet, innehåll, sanning, smak.
The conventions of exhibitions: an analysis of the exhibiton work at Astrid Lindgrens Näs
Mimmie Bergvall. Honours dissertation and final examproject in Cultural Science. School of Arts and Communication (K3) Faculty of Culture and Society. Malmö University. Supervisor: Petra Ragnerstam and Hugo Boothby. Spring 2011
The main purpose with the project is to put light on exhibitions and their inner structures. For this project I have specifically chosen to look at the exhibitions at
Astrid Lindgrens Näs. The method for the project is to mix empiricism with theory
which resulted in me visiting Astrid Lindgrens Näs and working with theory which describes the relationship between visitors and the museum, the author and the authorship. The radio piece’s purpose is to give an insight of how the museum works, in a practical way. The project shows that the conventions in the museum is present and what maintains the conventions is the fear of the visitors misunderstanding. I also discovered that the role of the author, who among others Foucault describes, is necessary for Astrid Lindgrens Näs.
Keywords, Exhibition, canon, Astrid Lindgrens Näs, artistry, authorship, class, cultural capital, spatiality, content, truth, taste.
Innehållsförteckning
Inledning ... 4
Frågeställningar ... 5
Bakgrund och tidigare forskning ... 5
Tidigare forskning ... 6
Utställningen ... 6
Rumslighet och Kanon ... 8
Det kulturella kapitalet och sanningen ... 9
Konstnärskapet ... 13
Metodik ... 15
Tillvägagångssätt ... 15
Gestaltning ... 17
Analys ... 17
Det Kulturella kapitalet och sanningen ... 17
Rumslighet och kanon ... 21
Konstnärskapet ... 24
Avslutande diskussion ... 26
Källförtäckning... 30
Inledning
Jag vill med uppsatsen problematisera utställningsformen. Jag kommer att diskutera rumslighet och innehåll. Med rumslighet åsyftar jag att diskutera den rumsliga påverkan på innehållet i en utställning samt de normer som finns kring utställningsarbete. Varför de eventuella normerna finns och hur de, i sådana fall påverkar upplevelsen av en utställning. Jag frågar mig hur man skapar en utställning, vad man skall ta hänsyn till och vilka regler och traditioner det finns i arbetet. Med innehåll åsyftar jag att diskutera rent fysiskt, hur ett museum går tillväga, i mitt fall, för att ställa ut ett konstnärskap och/eller ett författarskap. Jag vill ta reda på hur tankarna går kring att beskriva en person och i sin tur dennes verk. Jag vill även diskutera vilka faktorer som påverkar upplevelsen av en utställning eller ett enskilt konstverk.
Mitt syfte med undersökningen är att belysa utställningsarbete utifrån ovanstående frågeställningar i allmänhet och utställningsarbetet på kulturcentret Astrid Lindgrens
Näs i synnerhet. Tanken med att besöka Astrid Lindgrens Näs är att få en insikt i hur
utställningsarbete ser ut i verkliga livet. Jag har under hela projektets gång ansett det relevant att hela tiden koppla de teorier som finns i ämnet till verkligheten och se i vilken grad dessa används eller påverkar arbetet på kulturcentret.
Jag menar att vårt sätt att skapa utställningar har blivit en slags konvention. De flesta utställningslokaler följer ett liknande mönster. Arkeologen och kulturskribenten Lennart Palmquist menar att det finns en slags utställningskanon, han skriver följande i inledningen till sin text Utställningsrum,
Min egen utgångspunkt är att utställningar alltid organiseras i en bestämd avsikt och oftast efter en etablerad kanon. Det kan ses som en grundläggande kulturell process och den åtföljande interpretationen är ett sätt att överbygga kulturella begränsningar(…)En kanon bestämmer ett begränsat antal etablerade sätt att iscensätta en utställning(…)Konst, artefakter och historiska skeenden arkiveras i kanoniska utställningar som förser den följande
kulturella, intellektuella och politiska diskursen med material och frågeställningar.1
Detta anser jag spegla även min utgångspunkt för undersökningen. Konsthistorikern Carol Duncan beskriver även hon denna problematik, ”The history of modern art, as it is generally understood in our society is a highly selective history. To be more exact, it is a cultural construct that is collectively produced and perpetuated by all those professionals who work in art schools, universities, museums, publishing houses, and any other place where modern art is taught, exhibited, or interpreted.”2
Det är utifrån denna problematik som jag valt att skriva min uppsats, jag vill undersöka om denna överenskommelse inom museiverksamhet finns idag och i sådana fall ifrågasätta konventionen och fråga mig vad tendensen kan bero på.
Frågeställningar
Varför ser våra museer ut som de gör? Jag frågar mig om det finns en konvention kring hur vi skapar utställningar och en trend som gör att vi fastnar i den samma. Vidare frågar jag mig hur man ställer ut ett konstnärskap, jag vill dels ta reda rent praktiskt på hur det går till men jag frågar mig även om det finns regler och
konventioner för hur det skall gå till. Frågan kring konstnärskapet är en relevant fråga för mitt projekt då Astrid Lindgrens Näs huvuduppgift är att visa upp och ställa ut Astrid Lindgren och hennes författarskap.
Bakgrund och tidigare forskning
För att öka förståelsen för min frågeställning och mitt syfte kommer jag i följande avsnitt ge en bakgrundsinformation av, dels det kulturcentrum, Astrid Lindgrens Näs, som jag valt som analysobjekt samt beskriva den tidigare forskning som gjorts på de fält som berör min undersökning. Jag har i min undersökning valt en verksamhet som mitt huvudexempel. Verksamheten som jag valt är kulturcentret Astrid Lindgrens
Näs, beläget i Vimmerby, Kalmar Län. Näs är namnet på den gård där Astrid
Lindgren växte upp och kulturcentret ligger idag på denna plats. Astrid Lindgrens barndomshem finns kvar och visas idag upp för besökare. Kulturcentret består vidare av en större nybyggd lokal som kallas Paviljongen samt kunskapscentret prästgården där bland annat de temporära sommar utställningarna främst har sina lokaler. Vidare
1 Lennart Palmquist, Utställningsrum, Stockholm: Akantus Bokförlag 2005, sid. 8
består området av en större trädgård med konstinslag samt den snickarbod som tillhörde gården Näs3. Kulturcentret har funnits sedan 2007 och är ett kommunalt bolag, vilket bland annat innebär att de inte har några vinstkrav. Verksamheten skall givetvis sträva efter att gå jämt ut, även om de inte gör det idag. Detta underskott har dock kommunen räknat med, trots detta så strävar Astrid Lindgrens Näs efter att öka sina intäkter så mycket de kan, men understryker dock att bolaget inte startades i första hand för att tjäna pengar.4 Verksamheten omsätter cirka 30 000 besökare per år5 och koncentrerar sig framförallt på en utställning som pågår kontinuerligt samt temautställningar under högsäsong (juni-augusti). Verksamhetens huvudsyfte är att arbeta i Astrids Lindgrens anda, vare sig det gäller den stående utställningen om Astrid Lindgren, eller de tillfälliga sommar- som vinterutställningarna.6 Vad Astrid Lindgrens anda innebär finns det mig veterligen inga konkreta svar på. En förklaring går att finna på Astrid Linsgrens Näs hemsida där det står beskrivet hur de tillfälliga utställningarna skall utformas. De skall knyta an till Lindgrens författarskap och barnlitteratur med mera, men framför allt handla om sådant som engagerade Astrid Linsgren under hela hennes liv.7
Tidigare forskning
Jag har valt att dela in avsnittet i följande underrubriker, Utställningen, Rumslighet
och kanon, Det kulturella kapitalet och sanningen samt Konstnärskapet. Jag har valt
denna uppdelning för att belysa teorierna var för sig. De olika avsnitten hänger ihop och av den anledningen återkommer teoretikerna i de skilda underrubrikerna.
Utställningen
I vår kultur har vi under mycket lång tid ägnat oss åt att på ett eller annat sätt, visa upp konstföremål. Lennart Palmquist beskriver hur romarna före det tredje århundradet f Kr. ställde ut konstverk i tempel och i andra byggnader8. Det var dock inte förrän den franska revolutionen som det första moderna konstmuseet blev verklighet, detta genom att nationalisera Ludvig XVI:s konstsamling. Nu blev det centralt att konstföremålen fick en annan betydelse än den de haft tidigare, att demonstrera rikedom. Nu skulle de utställda föremålen bli konsthistoriska föremål
3 http://www.astridlindgrensnas.se/1065/Startsida.html 2011-05-12 4 Ur intervju med Kjell Åke Hansson 03072011
5 Statistik, jämförelse besökare 2007-2010 Astrid Lindgrens Näs 6 Intervju med Kjell-Åke Hansson 03072011
7 http://www.astridlindgrensnas.se/1089/Astrid_utstallningen.html 2011-05-12 8 Palmquist, a.a., sid. 12
och som Palmquist skriver, ”kulturhistoriskt värdefulla som förvaltare av andlig rikedom, historiska produkter av individuella och nationella genier.” 9
Under 1800-talet kan man tala om en museiboom10, det uppfördes nu museum som hyste samtidskonst, konsthallar, specialmuseer för konsthantverk och nationella porträttgallerier11. Utvecklingen gick således vidare och på 1900-talet skedde en övergång från kvantitativa utställningar mot kvalitativa, betoningen på individuellt arbete blev större, och det blev ett noggrannare urval än tidigare. De allt häftigare attackerna från avantgarde konstnärer och modernister, som bland annat Kandinsky, gjorde att det tidigare 1800-talskravet på vetenskaplighet i utställningssammanhang förkastades. Det blev således en uppluckring av utställningsspråket och den ansvarige blev mer och mer tvungen att se utställningsrummet som en installation och tänka som en konstnär.12 Nu kom modernismen på allvar och utställningskonsten började lösgöras. Konstnären Marcel Duchamp bidrog mycket till denna trend, han lät den tidigare tvångsmässiga bindningen till det unika konstverket försvinna. Duchamp presenterade bruksföremål i en konstnärlig kontext och gjorde på så vis museet som ett laboratorium för en gränsöverskridande konst.13 Utvecklingen gick nu mer och mer mot att utställningen blev ett konstverk. Konstnärer som Lucio Fantana samt Yves Klein arbetade och experimenterade mycket med dessa tankar. Klein skapade bland andra konstverket Le Vide, där han lät visa upp ett till synes tomt vitt galleri. Fontana skapade utställningen Ambiente spaziale a luce nera, som innebar att besökaren trädde in i en innesluten svart låda där mörkret pressade från alla sidor, ovanför besökaren flöt stora abstrakta former omkring målade i en fosforiserande färg.14 I detta skede byggdes således MoMa (Museum of modern art) i New York. Denna strama vita museibyggnad framträdde som ett högmodernt, funktionalistiskt och revolutionerande museum. Palmquist skriver, ”MoMas helhetskoncept blev en
kanon för museer för modern konst världen över.” Det skapades otroligt många
”Museums of modern art” i Japan och Västeuropa och konsten (framför allt den amerikanska) kom att inhysas i byggnader som stilmässigt försökte efterlikna MoMa.15
9 Palmquist, a.a., sid. 89-90 10 Duncan, a.a., sid. 49 11 Palmquist, a.a., s. 130 12 Palmquist, a.a., s. 141-142 13 Palmquist, a.a., s. 150 14 Palmquist, a.a., s. 166-168 15 Palmquist, a.a., s. 156
Rumslighet och Kanon
För att illustrera den eventuella konvention som skapats kring museiverksamheten kommer jag belysa teorier som diskuterar den museala traditionen. Jag kommer att utgå från Lennart Palmquists Utställningsrum, konstnären och författaren Brian O´Dohertys, Inside the White Cube samt Konsthistorikern Carol Duncans Civilizing
Rituals, Inside Public Art Museums.
Palmquist skriver i inledningen av sin text huruvida en kanon bestämmer ett begränsat antal etablerade sätt att iscensätta en utställning16. Längre in i texten skriver Palmquist hur en utställningskanon används historiskt. Han skriver att utifrån Tysken Johan Jacob Winckelmann, som år 1756 introducerade sin föreställning om konstens historiska betydelse, växte det fram en mönsterbild om hur konst skulle uppfattas och ställas ut. Enligt denna tradition skall utställningen utgå från föremål och människor i ett landskap som människor relaterar till, eftersom en utställningskanon är starkt förknippad med ett samhälles ursprung. Palmquist skriver att den rent av kan utgöra fokuseringspunkten i samhällets självförståelse. Vidare menar Palmquist att innehållet inte sällan representerar en guldålder i ett samhälle och att museerna ville vara en förebild och visa konst som skulle göra invånarna till ädlare och bättre människor.17 Utställningskanon är något som levt vidare även i vår tid, och ett modernt exempel på detta är MoMa, Palmquist skriver, som jag nämnde ovan, att MoMas helhetskoncept skapade en kanon för museer för modern konst över hela världen18.
O’Doherty beskriver den kanon som Palmquist menade startade med MoMa. Han menar att ett gallerirum är konstruerat av lagar som är lika stränga som de i en medeltida kyrka.
”The outside world must not come in, so windows are usually sealed off. Walls are painted white. The ceiling becomes the source of light. The wooden floor is polished so that you click along clinically, or carpeted so that you pad soundlessly, resting the fee while the eyes have at the wall. The art is free, as the saying used to go ’to take on its own life.’ The discreet desk may be the only piece of furniture. In this context a standing ashtray becomes almost a
16 Palmquist, a.a., s. 8 17 Palmquist, a.a., s. 69-70 18 Palmquist, a.a., s.156
sacred object, just as the fire hose in a modern museum looks not like a fire hose but an esthetic conundrum. Modernism’s transposition of perception from life to formal values is complete. This, of course, is one of modernism’s fatal diseases.”19
Palmquist skriver att museirummet förvandlades nu till ”(…)antiseptiska, laboratorieliknande rum, åtskilda, isolerade, artificiellt upplysta, utställda som isolerade exemplar med utopisk aura i en modernistisk helgedom.”20
Konsten inneslöts nu i en mystisk så kallad vit kub. Carol Duncan beskriver hur museiverksamheten har blivit en del i en social konstruktion och att det nu kan vara svårt för museipersonalen att ta sig ur densamma.21
Det kulturella kapitalet och sanningen
För att förstå hur det kulturella kapitalet påverkar utställningsarbetet och frågan kring vad som är sant, och ”rätt” att visa på ett museum kommer jag att belysa problematiken i ämnet utifrån David Humes, Standard of Taste, Immanuel Kants,
Critique of Judgement, A Judgement of Taste is Aesthetic, Pierre Bourdieus, Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste, Bourdieu och Darbels, The Love of Art, Friedrich Nietzches On Truth and Lying in a Non-Moral Sense, Richard
Ohmanns, The Shaping of a Canon: U.S. Fiction, 1960-1975, Professor för kultur och medievetenskap Anders Petterssons, Presentionalitet i litteratur, bildkonst och musik samt Carol Duncan och Brian O’Doherty.
Hume menar att det finns en slags standardiserad smak. Att varje människa har kapaciteten att känna igen sann skönhet och att det också finns något som är en sann skönhet, en sann smak.22 Kant diskuterar även han smak, han säger ”if we wish to decide whether something is beautiful or not, we do not use understanding to refer the presentation to the object so as to give rise to cognition; rather we use imagination
19 Brian O’Doherty, Inside the White Cube: The Ideology of the Gallery Space, London: University of California
press 1999, s.15
20 Palmquist, a.a., s. 156 21 Duncan, a.a., s.107, 133
22 David Hume, Of the Standard of Taste,[1757] här i: Leitch, Vincent B, Cain, William E. Finke, Laurie,
Johnson, Barbara, McGowan, John, Williams, Jeffrey J. Red., The Norton Anthology: Theory and Criticism. New York: W.W. Norton & Company, s. 486-498
perhaps in connection with understanding”23 Detta går emot vad Hume menar, Kant påstår att vi inte kan använda förståelse och kunskap för att förstå vad som är smak, utan vi använder oss av fantasi. Vidare menar Kant att om ett omdöme om skönhet blandas med intresse så blir det direkt partiskt och kan inte längre fungera som ett sant omdöme.24 Nietzsche ifrågasätter sanningen och menar på hur vag och personlig den samma är. Han menar att sanningar för oss är illusioner. Exempelvis mynt som saknar sin stämpel ses inte längre som mynt utan som metallbitar. Nietzsche fortsätter med att hävda att den vakna människan enbart vet att densamma är vaken på grund av en väv av begrepp och mening, han skriver,”Pascal is right to maintain that if the same dream were to come to us every night we would occupy ourselves with it just as much as we do with the things we see every day.”25
Diskussionen kring den sanna smaken är relevant för mina frågeställningar då den ifrågasätter vad som bestämmer sanning, och i mitt fall, riktig kunskap och i sin tur ett relevant utställningsmaterial.
Intressant är att påpeka hur Bourdieus diskussion kring det kulturella kapitalet påverkar upplevelsen av en utställning. Bourdieu menar att det finns två skilda system av social hierarki som verkar sida vid sida. Det ena är ekonomiskt kapital som innefattar pengar och egendom, själva varan. Det andra systemet är kulturellt och dess status mäts i hur mycket kulturellt kapital personen i fråga innehar. Utifrån denna synpunkt tar Bourdieu upp smaken och utvecklar Hume och Kants tankar om att smaken finns hos en person. Bourdieu finner att smaken är något som är socialt producerad och något som förvärvas26. Detta motsätter till viss del Nietzsches diskussion om det relativa och personliga. I Bourdieu och Darbels text som grundar sig på en undersökning som gjordes på franska museer under 60-talet, skriver de om sociala gruppindelningar som de finner sker på ett museum samt huruvida en utställning kan vara exkluderande. De skriver i sin slutsats,
23 Immanuel Kant, Critique of Judgment, [1790] här i: Leitch, Vincent B, Cain, William E. Finke, Laurie,
Johnson, Barbara, McGowan, John, Williams, Jeffrey J. Red., The Norton Anthology: Theory and Criticism. New York: W.W. Norton & Company s. 505
24 Immanuel Kant, a.a., s. 505-506
25 Friedrich Nietzsche, On Truth and Lying in a Non-Moral Sense[1873], här i: Leitch, Vincent B, Cain, William
E. Finke, Laurie, Johnson, Barbara, McGowan, John, Williams, Jeffrey J. Red., The Norton Anthology: Theory
and Criticism. New York: W.W. Norton & Company s. 882
26 Pierre Bourdieu, Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste[1979], här i: Leitch, Vincent B, Cain,
William E. Finke, Laurie, Johnson, Barbara, McGowan, John, Williams, Jeffrey J. Red., The Norton
The museum presents to all, as a public heritage, the monuments of a past splendour, instruments for the extravagant glorification of the great people of previous times: false generosity, since free entry is also optional entry, reserved for those who, equipped with the ability to appropriate the works of art, have the privilege of making use of this freedom, and who thence find themselves legitimated in their privilege, that is, in their ownership of the means of appropriation of cultural goods, or to paraphrase Max Weber, in their monopoly of the manipulation of cultural goods and the institutional signs of cultural salvation.27
Enligt Bourdieu blir kulturen låst enbart till de som innehar verktygen att kunna läsa den. O’Doherty nämner även problematiken kring kulturella koder och system som skiljer publiken åt. Han skriver att ett galleri kan ge åskådaren negativa vibrationer och hur estetik kan bli socialt elitistiskt. Detta menar O’Doherty kan bero på att ett gallerirum är exklusivt, ”(…)the gallery space is expensive. What it contains is, without initiation, well-nigh incomprehensible – art is difficult.” O’Doherty fortsätter och menar att det ger ett socialt, finansiellt och intellektuellt snobberi och att det aldrig funnits en plats som varit så effektivt kodad som ett galleri28. Duncan skriver att det vitmålade museirummet främjar en djup koncentration på verken, men detta enbart om åskådaren har kunskap och kan identifiera och tyda koderna29. Duncan sätter upp en liknande problematik som den Bourdieu talar om, hon vidmakthåller besökarens kulturella kapital men påstår att besökaren dock ofta misstolkar och istället tar till sig konsten utifrån sina personliga kunskaper30. Upplevelsen närmar sig nu Nietzsches uppfattning om den personliga sanningen. Besökarens individuella upplevelse sätter sannings- och smakaspekten på kant och ifrågasätter om någon kan hävda ett föremåls eller en utställnings relevans.
Det är vidare intressant att se på påverkan. Upplevelsen av en utställning må vara personlig som diskussionen ovan visar men en annan aspekt i sammanhanget visar på hur lätt det är att konstruera en sanning. Duncan talar om kulturen som en konstruktion. Hon skriver om hur den moderna konsten är en selektiv historia och en
27 Pierre Bourieu & Alain Darbel, The Love of Art, Cambridge: Polity press 1991, s.113 28 O’Doherty, a.a., s.76
29 Duncan, a.a., s.110 30 Duncan, a.a., s.13
kulturell konstruktion som är kollektivt producerad av konstskolor, museer, universitet, publicister och andra ställen där modern konst lärs ut, ställs ut och tolkas. Hon fortsätter och menar att det kanske är så att historien om modern konst så som den berättas på MoMa kommer att stå som den definitiva historien om mainstream modernism.31 På MoMa är det, som på många andra museer, kubismen som inleder framtiden, efter kubismen kommer sedan de andra olika rörelserna från futurismen till surrealismen och vidare öppnar sedan Dada och Surrealismen dörren till nästa steg i historien, på detta vis ser det sedan ut i nästan hela västvärlden menar Duncan.32 Den konstruerade kulturen närmar sig även Ohmann som skriver om kanonisering av litteratur. Han frågar sig om människor i själva verket själva väljer vilken typ av litteratur de vill läsa33. Ohmann skriver:”But of course these people did not make their decisions freely among the thousands of novels completed each year. They chose among the smaller number actually published.”34
Ohmann menar att det egentligen heller inte är så att läsaren väljer böcker bland alla de som publicerats, utan bland de böcker som kommer i dennes väg, hur stor påverkan reklam och annonser har på vårt läsande och hur lätt det är att skapa en litterär kanon, samt en smak hos läsaren.35 Det blir tydligt genom Duncan och Ohmann hur lätt det är att konstruera en sanning och på så vis minska besökarens valfrihet.
I sin text Presentationalitet i litteratur, bildkonst och musik talar Anders Petterson om konstartens sätt att verka och menar på hur begreppet estetisk upplevelse är för otydligt. Han anser att det kan finnas mer precisa beskrivningar av den samma. Petterson talar om ”presentationalitet” vilket innebär en slags funktionsmöjlighet i sammanhanget, en funktion hos de objekt som man skapar och arrangerar. Vi skapar oss en föreställning om ting i vår omgivning genom att känna eller smaka på något och samma sak gäller även när vi hör eller ser något, det skapar även det handlingsincitament eller idéassociationer. Petterson säger att den presentationella funktionen spelar en central roll för det vi ser som konst.36 Tankarna som Petterson
31 Duncan, a.a., s.102-103 32 Duncan, a.a., s. 104-105
33 Richard Ohmann, The Shaping of a Canon: U.S. Fiction, [1960-1975], här i: Leitch, Vincent B, Cain, William
E. Finke, Laurie, Johnson, Barbara, McGowan, John, Williams, Jeffrey J. Red., The Norton Anthology: Theory
and Criticism. New York: W.W. Norton & Company s. 1880-1894 34 Ohmann, a.a., s.1883
35 Ohmann, a.a., s.1883
36 Anders Petterson, Presentationalitet i littertur, bildkonst och musik, i: Rossholm Göran & Sonesson Göran.
innehar knyter an till det Duncan menar hur själva presentationen av konst inger ett budskap. Petterson skriver vidare om olika typer av stimuli, bland andra styrstimulus som handlar om att påverka en person genom att denne skall uppfatta styrstimulin och sedan reagera på ett förutsett sätt. Reaktionen kan bland annat vara emotionell och då påverka personens känslor. Stimulin kan sedan vara direkt eller informativ, på samma sätt som ett språk kan vara uppmanande eller påstående. Vad Petterson landar i är att en så kallad presentationell styrstimulus inte handlar om att påverka åt ett eller annat håll, med andra ord inte vara uppmanande eller påstående. Petterson skriver, ”Vid presentationell kommunikation används inte den genom överflöde (eventuellt) introducerade föreställning på detta direkta sätt utan på ett indirekt vis: den bildar själv utgångspunkt för överflöde.” En presentationell kommunikation handlar om att skapa ett överflöde och ger upphov till nya egna tankar hos åskådaren. Petterson exemplifierar med en roman som har ett innehåll som läsaren inte skall tro på eller förverkliga utan föreställningarna om händelser och personer är snarare något som läsaren skall börja associera utifrån.37 Pettersons tankar kring stimuli är intressant i diskussionen kring utställningsarbete då de olika typerna av stimuli visar på vilka olika sätt ett föremål eller en utställning kan presenteras på. Här visar Pettersson på en motsats till det Bourdieu talar om, huruvida kulturen är sluten och kapitalet satt och bestämt. Med den presentationella kommunikationen öppnar Petterson upp för egna upplevelser och idéer, i likhet med Nietzsches tankar kring den personliga sanningen.
Konstnärskapet
För att förklara varför jag anser det centralt att diskutera konstnärskapet kommer jag försöka ge en förståelse för den syn som jag menar finns kring ett konstnärskap. Jag väljer att använda begreppet konstnärskap istället för författarskap, då jag anser att ordet konstnärskap inrymmer ett ord som författarskap. Då min uppsats rör sig mellan författarskap och visuellt konstnärskap så anser jag att begreppet konstnärskap och diskussionen om konstnärsrollen täcker mer än om jag skulle använda mig av begreppet författarskap och författarrollen. Jag kommer ta avstamp i Roland Barthes,
The Death of the Author samt Michel Foucaults, What is an Author?
Det är av vikt att belysa konstnärskapet och problematiken kring detta då den centrala verksamheten hos mitt analysobjekt, Astrid Lindgrens Näs, handlar om att presentera olika författarskap. För att få en förståelse kring varför det över huvud taget finns museum som ägnar sig åt att ställa ut olika konstnärskap så vill jag undersöka vad som läggs in i orden konstnär eller författare. Roland Barthes skriver, ”The author is a modern figure, a product of our society insofar as, emerging from middle ages with english emipricism.”38 Barthes talar här om att författaren är en produkt av samhället och, förklarar att författaren påverkar själva läsningen. Barthes skriver att genom att ge en text en författare så begränsas texten. Detta anser Barthes skapa processen av att förklara författaren och då i sin tur förklara texten.39 Barthes tankar och processen kring författarskapet känns igen från mitt analysobjekt som ägnar sig åt att beskriva Astrid Lindgren och i sin tur hennes produktion. Barthes avslutar sin text med att komma fram till att en skrifts konsensus inte ligger i dess ursprung utan i dess destination och att det på bekostnad av författaren är så att det är läsaren som bör vara det centrala, ”The birth of the reader must be at the cost of the death of the author”40
Barthes förklarar med andra ord författarens död och beskriver hur läsaren skall ta över. Foucault diskuterar även han problematiken kring författarskapet, men han menar, i motsats till Barthes att författaren lever, men frågar sig vilken funktion densamma har idag. Foucault ser tendensen till att lägga mycket vikt vid författaren som individ och tala om, ”The man and his work” Han menar hur ett författarnamn grupperar och sorterar texter och att detta i sin tur skapar en diskurs som författaren befinner sig i. Diskursen bringar sedan i sin tur nya funktioner till texten 41.
Foucaults tankar, snarare än Barthes, kan förklara verksamheten på Astrid Lindgrens
Näs och andra personmuseum som ägnar sig åt att visa upp ett konstnärskap. Min
fråga kring hur ett museum går tillväga för att presentera detsamma kan inte Foucault eller Barthes svara på (jag återkommer till den frågan senare) men de tydliggör källan till att vilja presentera konstnärskapet. Författarrollen som Foucault diskuterar blir en
38 Roland Barthes, The Death of the Author[1968], här i: Leitch, Vincent B, Cain, William E. Finke, Laurie,
Johnson, Barbara, McGowan, John, Williams, Jeffrey J. Red., The Norton Anthology: Theory and Criticism. New York: W.W. Norton & Company, s.1466
39 Barthes, a.a., s.1469 40 Barthes, a.a., s.1470
41 Michel Foucault, What is an Author?[1969], här i: Leitch, Vincent B, Cain, William E. Finke, Laurie,
Johnson, Barbara, McGowan, John, Williams, Jeffrey J. Red., The Norton Anthology: Theory and Criticism. New York: W.W. Norton & Company,Foucault, a.a., s.1627
förutsättning för utställningen. Utan intresset för individen och dennes verk som Foucault nämner skulle ett museum som Astrid Lindgrens Näs tappa mycket av själva stoffet i utställningarna.
Metod
För att besvara mina frågeställningar rörande den utställningsproblematik som jag tagit upp ovan har jag valt att använt mig av en slags etnografisk eller naturlistisk metod. Metoden handlar om att befinna sig på plats i den miljö som skall undersökas, enligt Gillham handlar det om att producera en skriven redogörelse för en viss grupp eller institution eller lokal kultur, metoden går i likhet med kvalitativ forskning och fallstudien.42 Vad som kan gå emot metoden är att den är tidskrävande, speciellt om det är en miljö som jag inte naturligt redan har tillgång till, jag kommer även enbart kunna ställa ett visst antal frågor till ett begränsat antal människor och då enbart i en miljö. Men metoden ger ett kvalitativt resultat och jag som intervjuare kan få tillgång till intervjuer som jag inte fått på vanligt vis, jag får även möjlighet att få svar på frågor utan att aktivt ställa dem genom att delta i det vardagliga arbetet. Metoden erbjuder även tillfällen för mig som intervjuare att på ett naturligt sätt följa upp svar som jag fått i tidigare intervjuer.43
Tillvägagångssätt
Jag har besökt mitt undersökningsobjekt, Astrids Lindgrens Näs vid fyra olika tillfällen då jag gjort intervjuer och skaffat mig en uppfattning av verksamheten. Sammantaget har jag genomfört tre djupintervjuer samt en gruppintervju. Intervjuerna skedde i enrum och har spelats in med diktafon, bortsett från en intervju som skedde på plats i de utställningslokaler som årets sommarutställning skall befinna sig i.
Jag har intervjuat, Anneli Karlsson som är utställningsproducent och museipedagog, samt Kjell-Åke Hansson som är verkställande direktör. I intervjun med Anneli Karlsson så valde jag att fokusera på frågor kring kulturcentrets utveckling av olika utställningar, dels rent praktiskt hur det har gått till, men även generella frågor kring utställningsarbete. I intervjun med Kjell-Åke så fokuserade jag på frågor kring hur verksamheten drivs och vilka förutsättningar densamma har. Jag valde även att fråga
42 Bill Gillham, Forskningsintervjun: Tekniker och genomförande. Malmö: Holmbergs i Malmö AB 2008, s.65-66 43 Gillhamn, a.a., s. 67
kring hans tankar om vad som kan vara positivt och/eller negativt i att arbeta med en så pass speciell verksamhet som ett museum som har som gemensam nämnare en slags anda från en bortgången författarinna. Jag har även spelat in ett gruppsamtal som behandlar tre frågeställningar ur ett bredare och mer analytiskt perspektiv som berör min undersökning, de som deltog i samtalet var jag, Kjell-Åke Hansson, Anneli Karlsson, samt Maria Tunek, bibliotekarie på Astrid Lindgrens Näs. Samtalet är trettio minuter långt44. Ramarna för gruppsamtalet hade jag förberett innan och personerna i fråga hade fått ta del av ämnena innan för att kunna förbereda sig. Samtalet är upplagt som en diskussion och inte en ifrågasättande intervju. Gillham skriver att gruppintervjuer har en mycket större bredd och att dess huvudsakliga syfte är att vara en undersökande studie45. Detta talar väl för mina motiv till att genomföra en gruppintervju som komplement till mina enskilda intervjuer.
Gilliam skriver vidare hur en grupp minst bör bestå av sex personer, och högst av tio, då en grupp med färre än sex deltagare kan vara svår att få igång46, då min grupp bestod av fyra personer (mig inklusive) så kunde detta varit ett problem, problemet uppstod dock inte i mitt fall, utan samtalet flöt på under hela intervjutillfället. Gillham nämner även att det är av fördel att placera deltagarna i en ring men att detta kan verka konstruerat, så att ett bord är att föredra47. För att få igång en bra diskussion satte jag följaktligen deltagarna runt ett bord och eftersom jag spelade in samtalet så försökte jag hålla mikrofonen mot den som talade för stunden. En svårighet som jag stötte på under intervjun var min roll som facilitator, samtalsledare. Gillham skriver att det är av vikt att facilitatorn är uppmärksam på de som är tveksamma till att prata och tona ner de som är dominanta48. Jag märkte först i efterhand att jag förbisåg detta då jag lyssnade igenom mitt resultat. Kanske beror personernas olika roller på det faktum att de redan kände varandra och hade invanda mönster och vanor i gruppsammanhang. 44 Gruppsamtal 03102011 45 Gillham, a.a., s. 91 46 Gillham, a.a., s. 97 47 Gillham, a.a., s.97 48 Gillham, a.a., s.97
Gestaltning
Min gestaltning för undersökningen består av en intervju som jag gjorde med Anneli Karlsson, samt mina egna kommentarer kring det Anneli Karlsson visar mig under intervjun. Det ingår även i gestaltningen kreerande musik och andra ljudinslag. Under intervjun visar Anneli Karlsson mig runt i de lokaler som skall husera sommarutställningen med Sven Nordquist. Intervjun gjordes innan utställningen var klar och lyssnaren får höra Anneli Karlssons tankar kring processen och de olika hinder som de fortfarande skall komma över. Gestaltningens främsta uppgift för undersökningen är att ge plats åt en utförlig och praktisk beskrivning av hur Astrid
Lindgrens Näs arbetar fram en utställning. Tanken är att den skall komplettera det
mer analytiska förhållningssätt som uppsatsen har och ge läsaren en tydlig bild av hur arbetet ter sig i verkligheten. Jag valde därför under intervjun att förhålla mig relativt passiv till vad Anneli Karlsson berättade. De prator jag valt att lägg in i gestaltningen är inte heller utmanande eller åsiktsfyllda utan har istället en frågande och beskrivande karaktär för att leda lyssnaren mot en egen reflektion över det Anneli Karlsson visar och berättar.
Att arbeta med inspelat material och sätta samman detta till ett radioinslag har hjälp mig i den meningen att jag fått lyssna igenom materialet många gånger och på vis har fått en djupare förståelse för innehållet. Jag upplever även att gestaltningen har bidragit till min uppsats och undersökning genom att jag fick genomföra en del intervjuer som jag troligen normalt inte hade gjort om jag inte behövt tänka i gestaltande banor.
Analys
Som framgått av mitt teoriavsnitt har jag delat in min undersökning i, Det kulturella
kapitalet och sanningen, Rumslighet och kanon samt Konstnärskapet. Dessa rubriker
återkommer i analysen där jag kopplar insamlat material med teorierna jag tagit upp i teoriavsnittet.
Det Kulturella kapitalet och sanningen
Astrid Lindgrens Näs arbetar mycket med kring inkludering, vilket kan vara en
anledning till att de väljer en författare som Sven Nordquist som föremål för årets sommarutställning. Kjell-Åke Hansson påpekar att de förutom att de själva anser
Nordquist vara relevant för en utställning även väljer honom i syfte att locka många besökare49. Museet arbetar även med att skapa utställningar som de tror skall locka till sig mer av lokalbefolkningen i Vimmerby. Anneli Karlsson berättar om en fotoutställning som pågår nu (våren 2011) av en fotograf som arbetar på den lokala nyhetstidningen: ”Det handlar jättemycket om att vi vill göra något för Vimmerbyborna, det är ett kulturcentrum som vi vill att folk ska ta del av(…)vi vill ju verkligen att Vimmerbyborna ska komma hit, så då gör man saker som är för dem”50
Anneli Karlsson berättar även när de hade en utställning som heter Småländska Landskap, av Anneli Berglund. Anneli Karlsson menar att även denna var en utställning som de skapade främst för den lokala ortsbefolkningen. Utställningarna som Anneli Karlsson beskriver kan troligen bidra till ett ökat besökarantal i den mening att de inte är uteslutande. Bourdieu och Darbel beskrev hur ett museum kan vara exkluderande51, detsamma påstod O’Doherty som även talade om en viss snobbism52. En utställning av ovanstående slag blir snarare en motsats till Bourdieu, Darbel och O’Dohertys diskussion och istället kollektiv och inkluderande. Museet vill trots sin inkluderande hållning inte utesluta att publiken blir utmanad av utställningarna. När jag intervjuade Kjell-Åke Hansson pratade vi om hur de jobbar med sina utställningar:
Ett annat signum om du talar om det, som vi vill ha är att vi jobbar med konstnärer, jobbar med riktiga levande konstnärer, vi bjuder in konstnärer. Jag tror att ett samhälle som Vimmerby behöver den typen av input, behöver att det händer saker. Att plötsligt står det en blå katedral i en prästgårdsträdgård, att det är skulpturer i parken. Vår erfarenhet är att det i början av säsongen blir folk förvånande, vad har ni gjort? vad konstigt och när vi tar bort dem i början av oktober, så saknar de. Det är en process i åskådarens sinne som är ganska spännande53
49 Gruppsamtal 03102011
50 Ur intervju med Anneli Karlsson 03072011 51 Bourdieu & Darbel, a.a., s. 113
52 O’Doherty, a.a., s. 113
O’Doherty beskriver hur koder och system skiljer publiken åt och att galleriet blir elitistiskt54. Men vad Astrid Lindgrens Näs visar är att publiken tränar sig och från att kanske inte ha förstått ett syfte och känt sig osäkra på konsten så vänjer de sig och till och med saknar skulpturerna när de försvinner. Är det så att besökarna här vidgar sitt kulturella kapital? För att problematisera bör nämnas Duncan som skriver hur det enbart är de åskådare som har de rätta verktygen som kan tyda konstverken55. Frågan landar då i om det kulturella kapitalet verkligen kan vidgas eller om det är konstant. gemene man i Vimmerby vänjer sig möjligen inte vid skulpturerna och vill ha kvar dem i trädgården utan det gör den delen av ortsbefolkningen som redan innehar ett vant konstöga. Petterson säger, ” Människors associationer inför det som de ser eller hör är naturligtvis i stor utsträckning privata och oberäkneliga. Men de är också i stor utsträckning påverkade av vår biologiska utrustning och, väl framförallt, av den kulturella träning som vi har gått igenom”56
Vidare säger Petterson, ” För att uttrycka det metaforiskt: vilka svar ett konstverk ger oss beror tilldels på vilka frågor vi ställer till det, och det i sin tur beror tilldels på vilka personer vi är.”57 Det kulturella kapitalet blir således en konstruktion. Ohmann skriver: ”here we have a nearly closed circle of marketing and consumption, the simultaneous exploitation and creation of taste.”58
Smaken skapas och används av samma massa.
Intressant i sammanhanget blir att diskutera museets förhållande till sanning. Nietzsche menar att sanningen är personlig och inte konstant, att den kan omprövas59. Duncan och Ohamn menar vidare att den dessutom kan konstrueras60. Jag frågar mig om Astrid Lindgrens Näs har en sanning som de eftersträvar och om de anser sig konstruera den samma. Vid det gruppsamtal jag höll på kulturcentret lät jag diskutera problematiken61. Kjell-Åke Hansson menade att redan vid urvalet är en värdering gjord. När de har bestämt sig för att göra en utställning om exempelvis ensamma barn för att knyta an till Rasmus på Luffen, så har de gjort en värdering för att det tycker frågan är viktig62. Jag frågade då om det var så att individen aldrig kom ifrån sig själv, 54 O’Doherty, a.a., s.113 55 Duncan, a.a., s.110 56 Petterson, a.a., s.35 57 Petterson, a.a., s. 61 58 Ohmann sid 1883 59 Nietzsche, a.a., s.882
60 Ohmann, a.a., s.1880-1894, Duncan, a.a., s. 104-105 61 Gruppsamtal 03102011
sina värderingar och sitt ursprung. Det menade Kjell-Åke Hansson kunde problematiseras: ”Man måste använda sin profession och sin utbildning till att försöka analysera fram vad är vår funktion och varför ska vi göra, vi gör inte utställningar för att vi tycker det är kul(…)när jag tidigare jobbade på TV så gjorde man program där man släppte fram synpunkter eller inriktningar som man själv inte innefattades av, det är inte särskilt svårt, man behöver inte gilla allt man ställer ut och allt man gör”63
. Det blir tydligt för mig hur paradoxalt utställningsarbetet kan te sig. Kjell-Åke Hansson belyser många gånger hur de inte vill skriva sin publik på näsan och Anneli Karlsson säger hur viktigt det är att utställningen ger upphov till nya världar64. Detta i viss motsats till vad Kjell-Åke Hansson beskrev om huruvida de väljer föremål för utställningen som de själva anser vara viktiga att belysa65. Jag frågade om inte kulturcentret har en värdesättande roll genom att välja ut en författare och dennes produktion för en utställning. Kjell-Åke Hansson svarade att deras budskap var såklart att Sven Nordquist var duktig och att de med sin profession i bakgrunden kunde påstå att han var skicklig. Vidare menade Kjell-Åke Hansson att sannolikheten att någon skulle komma till utställningen om Nordquist och fråga sig varför Astrid
Lindgrens Näs valt att ställa ut honom var liten, utan ansåg att Nordquist har på ett
eller annat sätt visat på en kvalitet som gör att det är attraktivt att se hans bilder och att besökaren skulle se Nordquists storhet. Jag höll med Kjell-Åke Hansson i tanken kring att besökare troligen inte kommer att ifrågasätta utställningen.66 Besökaren väljer möjligen vad den skall se och ta in och har möjlighet att skapa sig de nya världar som personalen belyser och som Petterson menar är möjligt genom den presentationella kommunikationen som han menar ger upphov till egna associationer hos besökaren67. Jag funderar dock på det som Ohmann talar om: ”(…)They chose among the smaller number actually published”68
och Duncans diskussion kring personalens makt i hur konsten presenteras i utställningen69. Väljer besökaren helt fritt efter eget huvud, eller efter det som museet sagt att den kan välja bland.
63 Gruppsamtal 03102011
64 Intervju med Anneli Karlsson 03072011, Ur gruppsamtal 03102011 65 Gruppsamtal 03102011
66 Gruppsamtal 03102011 67 Petterson, a.a., s.34.42 68 Ohmann, a.a., s.1883 69 Duncan, a.a., s.105
Förhållandet till sanning verkar kluvet på Astrid Lindgrens Näs. De vill dels erbjuda ett material som de själva anser vara bra och värt att titta på. Samtidigt har de en klar uppfattning om att de inte vill skriva någon på näsan utan låta utställningarna ge upphov till nya världar. Jag vill här åter belysa Pettersons tankar kring stimulus då jag ser kopplingar till utställningsarbetet på Astrid Lindgrens Näs. Hur en utställning kan verka uppmanande, påstående eller som i fallet med den presentationella typen, ge upphov till nya tankar, ett överflöde som Petterson skriver.70 Kjell-Åke Hansson talar om kommunikationen i utställningen och säger följande, ” I vår basutställning handlar kommunikationen om vem var Astrid Lindgren och det är det man vill vända och vrida lite på, och i en mening utbilda sig men framför allt uppleva och forma sina tankar och hitta sin fortsättning när de kommer ut från utställningen”71
Här finns en koppling till vad Petterson talar om, dels de direkta syftena samt utställningens funktion för att ge upphov till egna associationer. Publiken skall lära sig något som anses vara korrekt samtidigt som de har möjlighet att skapa sin egen upplevelse och sanning efter utställningen. Astrid Lindgrens Näs navigerar mellan exklusiva normer och tanken att inkludera. Dels viljan att locka många besökare samt skapa utställningar som utmanar publiken.
Rumslighetoch kanon
I intervjun med Anneli Karlsson talade vi om hur hon arbetar rent rumsligt med de olika utställningarna. Anneli understryker hur viktigt hon anser det vara med att utställningen, som hon säger, skall kännas för besökaren och att utställningen även gärna skall synas på hela området, både inne i de olika husen samt utomhus. När kulturcentret anordnade sommarutställningen Pippi på Pippi 2009, målades pelarna på det hus som kallas Prästgården i Pippi Långstrumps karakteristiska färger, det hämtades även en ”Lilla gubben” som ställdes på balkongen på huset. Vid sommarutställningen Trähyss 2010 skapades en miljö i den så kallade Snickarladan där besökare kunde pröva på att själva tälja i trä. För årets sommarutställning med Sven Nordquist byggs det ett interaktivt rum baserat på Nordquists Pettson och
Findus böcker och i rummet där bilderna från boken Var är min syster skall visas vill
Anneli Karlsson försöka skapa en påtaglig känsla och jobba med färger, mattor och
70 Pettersson, a.a., s. 34.42 71 Gruppsamtal 03102011
tyger för att besökaren skall känna igen sig från bokens värld.72 Anneli Karlsson säger, ”rummet skapar någon sorts magi ibland som när man får gå in i det och ta in det och befinna sig i det”73
Det är dock inte sagt att det mer traditionella museirummet inte finns på Astrid Lindgrens Näs. Anneli Karlsson berättar när hon visar mig runt i lokalerna för årets sommarutställning att tre av fyra rum skall uppbyggda i en traditionell anda, med vita väggar för konst och svarta väggar för film74. När jag genomförde gruppsamtalet och diskuterade rumslighet och kanonisering i museiverksamhet upplevde jag ett mer traditionellt förhållningssätt till arbetet än det som Anneli Karlsson beskrivit för mig gällande de olika sommarutställningarna. I det praktiska arbetet uppfattade jag en annan nyfikenhet, bland annat i utvecklingen av rummet för Var är min syster.
Apropå frågan om det har utvecklats en kanon för museiverksamheten menade Anneli Karlsson att man hela tiden smittas av tiden som man lever i och att detta är något som man inte kan frångå. Kjell-Åke Hansson ansåg att det var begriplighet som det handlade om, och menade på att det fanns vissa självklara sätt att gå tillväga på, ”Det är lite som om du tittar i bok så finns det också vissa sätt att göra(…) det är ingen bok som är rund, man läser från väster till höger och det är 65 tecken på varje sida för annars blir det svårläst” Hanson menade vidare att det var så de tänkte när de gjorde utställningar, huruvida exempelvis bilder hängs i en viss höjd.75 En annan aspekt i arbetet med utställningarna som betydde mycket för skapandet var besökarnas förståelse. Maria Tunek svarade att det i ett längre perspektiv måste finnas en form för hur man visar konst så att besökaren skall förstå. Hon menade att det måste finnas en balans och att besökaren direkt skall förstå vad de ska göra och vad de skall titta på, samtidigt som det ska finnas överraskande inslag, men menade att det inte skulle vara en bra idé att hänga saker i taket bara för att ställa saker på sin spets och prova något nytt. Vidare menade Maria Tunek att det fanns olika spektra kring vem museet skulle berätta för, ”om man gör en jättehäftig utställning på moderna nu, så kanske man vänder sig till hälften som är skolklasser från hela Sverige sen vill man att konsteliten ska tycka det är bra och häftigt, medan vi har 95 % skolklasser och pensionärer som
72 Intervju med Annelie Karlsson 04132011 73 Intervju med Anneli Karlsson 03072011 74 Intervju med Annelie Karlsson 04132011 75 Gruppsamtal 03102011
vi vill berätta för och då vill vi inte att det ska vara för svårt för att höra berättelsen, det måste vara en avvägning där” 76
O’Doherty skriver om hur de bestämda reglerna för dagens galleri kan få oss att tro att det alltid varit på ett givet vis. Han beskriver hur exempelvis taket haft en helt annan betydelse under förslagsvis renässansen och barocken, då man målade och dekorerade taken med motiv av himlavalvet eller bågarna i en kyrka. Det var under modernismen som taket tappade sin roll, då vi istället använde det till att placera ut elektrisk belysning.77 Konstnären Marcel Duchamp är en modern konstnär som ifrågasatt dagens normativa utställningsmetoder och skapade utställningen, 1,200 bags of coal, där han lät hänga upp ett antal kolsäckar i just taket78. Här blir det tydligt hur utställningens funktion och utseende inte är konstant och att exemplet med att hänga konst i taket inte behöver vara annorlunda och svårtillgängligt.
Arbetet med utställningar på Astrid Lindgrens Näs ser ut att befinna sig på två plan, dels viljan att skapa interaktiva och spännande miljöer, samtidigt som tanken kring publikens förståelse är stor. Carol Duncan skriver att hon inte tror att det är personalen på ett museum som tappat intresset och fantasin för att kunna skapa något nytt (även om hon menar att det skulle kunna vara sant) utan hon tror att de begränsas till att forma deras gallerier efter den kulturella konstruktionen. Hon skriver vidare,”one that is never fully of their making but for which they will be held responsible by their superiors in the museum, by the views of other art-world professionals and by the variously informed, often conservative publics they serve.” Hon avslutar sitt påstående, ”Which brings me(…)to the central idea of this book, that art museums are a species of ritual space”79 Duncan avslutar sin text och skriver i slutsatsen att konstmuseum är element i en social och kulturell värld och vilken än deras potential är att upplysa och belysa så arbetar de bland politiska och socialt strukturerade gränser. Hon frågar sig om man skall dra slutsatsen att ett konstmuseums frihet enbart är en illusion som på ett ultimat vis förenar oss med vår egen maktlöshet.80
76 Gruppsamtal 03102011 77 O’Doherty, a.a., s.66
78 O’Doherty, a.a., s. 68, Palmquist, a.a., s.153 79 Duncan, a.a., s.107
Rädslan för att publiken skall missförstå eller känna sig exkluderad begränsar eventuellt skapandet av utställningar. I Astrid Lindgrens Näs fall upplever jag en tendens till att stoffet i utställningen inte får vara för annorlunda81. Vad Duncan beskriver om hur museet kan låta sig begränsas av sina besökare må vara riktigt. Vad som är intressant är vad Kjell-Åke Hansson beskrivit för mig, om hur de haft inslag i utställningarna som inte direkt har upplevts som positiva men som uppskattats efter hand82. Här finns en paradox mellan att skapa förståelse, sätta gränser och utmana publiken.
Konstnärskapet
Astrid Lindgrens Näs går emot det Barthes talar om som författarens död83. I utställningarna har författaren och författarrollen och dennes liv en central del, dels i utformningen av utställningen men även som syfte. Foucaults tankar om att författaren har en betydande roll i hur vi tolkar och vad vi lägger in i berättelsen har en mer central relevans för verksamheten. Foucault frågar sig vad en författare är för något i sin text, What is an Author. Han går där in på vad vi lägger för innebörd i ordet författare, vad vi kallar ett författarskap och varför.84 Foucault tar upp ett exempel om Nietzsche och frågar sig där vad i Nietzsches produktion som borde ingå bland hans samlade verk, var skall man dra gränsen? ”We will of course, include everything that Nietzsche himself published, along with the drafts of his works, his plans for aphorisms, his marginal notations and corrections. But what if, in a notebook filled with aphorisms, we find a reference, a reminder of an appointment, an address, or a laundry bill, should this be included in his works?”85 Foucault menar att, varför skulle inte dessa bitar i en produktion vara av samma värde som något annat, de är kanske delar i det som utlöste ett verk.86 Jag ser en liknande tendens i Astrid
Lindgrens Näs arbete med utställningarna och framför allt kring den om Astrid
Lindgren, Hela världens Astrid Lindgren87. Kjell-Åke Hansson menar att vad de kan
göra är att berätta så mycket de kan om människan bakom författarskapet eftersom
81Gruppsamtal 03102011
82Intervju med Kjell-Åke Hansson 03072011 83 Barthes, a.a., s.1470
84 Foucault, a.a., s. 1622-1636 85 Foucault, a.a., s. 1625 86 Foucault, a.a., s. 1625
arvet kring Astrid Lindgren består av berättelser och böcker, där själva boken är ointressant att visa upp eftersom denna finns i butiker över hela världen88.
Här blir författaren och författarskapet en förutsättning för verksamheten. Foucault talar om beskrivning och beteckning och huruvida författarnamnet rör sig mellan dessa två begrepp89. Här rör sig även verksamheten på Astrid Lindgrens Näs. Dels betecknar de Astrid Lindgren genom att visa upp material om henne på ett klassiskt vis, men de beskriver henne även och då genom att vidga vyerna och ta in bredare element. Astrid Lindgrens Näs använder sig av sin situation (ställa ut författare) på ett sätt som ger dem fler möjligheter i en utställningssynpunkt än om de enbart skulle hålla sig till själva verket. Kjell-Åke Hansson förklarar det så här: ”Den policy vi har för våra utställningar är att de ska ha en anknytning till Astrid Lindgrens författarskap eller till barnkultur i någon mening och säger man att anknytning till Astrid Lindgrens författarskap ger det otroligt många möjligheter, alltså det gör antingen kan det vara en utställning som bara handlar om Emil eller en utställning om djur eller skattepolitik, vi vill alltid ha en koppling men den kan vara väldigt, väldigt tunn.”90
Kopplingen till författarjaget och dess berättelser är med andra ord stor och central, det är dock inte sagt att det enbart skall handla om Astrid Lindgren som person, utan det kan lika gärna handla om hennes intressen eller ställningstaganden. Här visar
Astrid Lindgrens Näs på en bredd i sitt sätt att förhålla sig till författaren och
konstnärskapet.
Därmed inte sagt att intresset för författarjaget i sig är helt borta. I en intervju med Anneli Karlsson frågade jag om utformningen kring deras sommarutställning som skall handla om Sven Nordquist. Jag frågade om det kändes viktigt att det i utställningen fanns med en faktaruta om Sven Nordquist. Anneli Karlsson menade att det kanske inte behövdes en ren faktaruta men att de skulle försöka sammanställa en personlig vägg där Nordquists produktion visas upp, ”där vi får se allting skisser och det som ligger innan det blir färdiga böcker(…)det är inte bara de färdiga alstren man ska visa upp”91
Anneli berättade även att deras förhoppning är att få dit en film som låter besökaren följa med när Nordquist skapar en bild, ”(…)hur han tänker när han
88 Intervju med Kjell-Åke Hansson 03072011 89 Foucault, a.a., s. 1626
90 Intervju med Kjell-Åke Hansson 03072011 91 Intervju med Anneli Karlsson 03072011
illustrerar, och hur han jobbar rent handgripligen skissar och tänker vidare på hur han tänker kring sitt bildskapande och det tycker jag är skojigt, där tror jag att folk är nyfikna att få följa med i den resan.”92
Här poängterar visserligen Anneli Karlsson att en rent personlig faktaruta inte är meningen skall finnas om Sven Nordquist, utan enbart information kring processen i hans bildskapande. Tanken kring att publiken finner intresse i hur han gått tillväga och hur det i sin tur ser ut när han skapar håller jag med Annelie Karlsson om. Jag anser dock tendensen vara intressant och ser kopplingar till viljan att se ett ursprung som Foucault förklarar som att intresset för personen är stort och för att förstå innehållet så gräver man i författaren och ursprunget. Fortsättningsvis menar Foucault att ett namn inte är en funktion av en mans civila status, utan något som snarare är en fiktion, en del i en diskurs93. Här kan ses en förklaring till den bredd som Astrid Lindgrens Näs har i sitt sätt att presentera de olika konstnärskapen, dels det rent personliga men även kringliggande element som rör författaren. Den diskurs som författaren befinner sig i och som Foucault diskuterar är således det stoff som Astrid Lindgrens Näs använder för att fylla sina utställningar. Att påstå att det enbart skulle handla om personen bakom verken vore felaktigt, det rör sig snarare i detta fall om hela författarskapet.
Jag menar att Astrid Lindgrens Näs har utmanat sättet att ställa ut en person och ett konstnärskap. De beskriver författaren men snarare utifrån konstnärskapet än den personliga individen. I Sommarutställningen Pippi på Pippi lät kulturcentret olika konstnärer tolka figuren Pippi Långstrump. Tolkningarna fick ha fritt fokus, vissa konstnärer gick in i texterna och andra i den generella bilden av Pippi Långstrump94. I årets sommarutställning visas Sven Nordquist produktion upp och året innan dess låg fokus på träslöjd. Avstampet i utställningarna på Astrid Lindgrens Näs tas relativt långt från upphovspersonen Astrid Lindgren, trots detta känns hon närvarande i sammanhanget. Sammantaget är det inte Astrid Lindgren som Astrid Lindgrens Näs visar upp, utan hennes konstnärskap.
Avslutande diskussion
Jag frågade mig för denna uppsats varför ett museum ser ut som de gör och om det finns konventioner i skapandet av utställningar. Jag anser mig ha fått bekräftelse på
92 Intervju med Anneli Karlsson 03072011 93 Foucault, a.a., s. 1627 - 1628
frågan att det finns konventioner i utställningsvärlden. Jag anser dock min främsta upptäckt under arbetet med projektet vara hur paradoxalt arbetet med utställningar ter sig i verkligheten. På Astrid Lindgrens Näs finns ett stort fokus i arbetet med utställningar på att överraska och tänka kreativt. Samtidigt som jag upplevde en stark respekt för besökarens förståelse. Jag märker en tendens som håller traditionen och konventionen om ryggen samtidigt som vanorna kan släppas till viss del. Det är intressant att det klassiska museirummet i vissa fall tros öka förståelsen och igenkänningen och annorlunda inslag, som föremål i taket skulle minska den samma. Det som kan hindra att arbetet utvecklas är tanken om publikens förståelse. Det är den rädslan som gör att konventionen bibehålls och samma känsla av att vara orädd som kan utmana dem.
Jag vill mena att det stämmer som Duncan skriver, att det nog inte är så att personalen har tröttnat på att komma på nya idéer som gör att en konvention bibehålls, utan att det snarare finns en rädsla för vad publiken skall förstå eller inte. Duncan poängterar dock även att det visst kan vara så att museipersonalen har tröttnat eller fastnat i ett mönster, och det kan jag samtycka med i vissa fall, men jag lutar snarare åt tanken att utställningsarbetaren är lite rädd för att testa gränserna och på så vis tappa sina besökare. Med tanke på kulturcentrets funderingar kring förståelse är det relevant att återigen belysa det som personalen upplevde efter en sommarutställning, då konsten först avvisades för att sedan uppskattas. Här visar Astrid Lindgrens Näs, i motsats till deras funderingar under gruppsamtalet, att publiken faktiskt kan förstå konsten trots den till en början annorlunda situationen. Företeelsen kring publikens ändrade åsikt kring konsten visar möjligheten för det kulturella kapitalet att vidgas. Vad jag dock kommit fram till i min undersökning landar i att det kulturella kapitalet eventuellt kan vidgas men att besökaren trots detta är fast i sin bakgrund. Undersökningen visar att det är museet som är den faktor med störst betydelse som alltid kommer att sätta gränsen för vad besökaren skall se och uppleva. Detta skapar i sin tur en relation mellan utställningen och det kulturella kapitalet och undersökningen landar i slutsatsen att museet kommer att begränsa sig så länge de strävar efter en sanning, då denna sätter gränser för vilka som i sin tur besöker verksamheten. Eftersom sanningen alltid kommer bero och hela tiden kunna omformas och det samma gäller det kulturella kapitalet hos besökarna.
Vidare frågade jag mig hur man ställer ut ett konstnärskap, som var en relevant fråga för mitt projekt då Astrid Lindgrens Näs framförallt arbetar med att visa upp och ställa ut Astrid Lindgren och hennes författarskap. Vad jag fann när jag undersökte förhållandet till konstnärskapet var att de på ett väl problematiserat sätt förhöll sig till sin utgångspunkt. Astrid Lindgrens Näs väljer noga vad som skall visas kring de olika konstnärskapen och varför just den informationen visas. Jag frågade Anneli Karlsson kring en faktaruta på Sven Nordquist-utställningen där hon svarade att de skulle ha en form av faktaruta men enbart information som rörde sig kring hans skapande, kring konstnärskapet. I utställningen om Astrid Lindgren (Hela världens Astrid Lindgren) låter kulturcentret släppa aningen på tyglarna men med en väl vald tanke kring hur de skall använda Lindgrens konstnärskap. Nämligen att hela tiden arbeta i Astrid Lindgrens anda, vilken jag utvecklar ovan i bakgrunden. Förutsättningen bidrar till ett spännande förhållningssätt kring att använda ett konstnärskap och författarskap som grund för utställningar. Författarrollen får här en speciell roll i arbetet med utställningarna. Den blir själva förutsättningen. Som jag nämnde ovan så berättar Kjell-Åke Hansson hur de använder Astrid Lindgren genom att exempelvis se till hennes intressen och sedan utifrån det stoffet bygga utställningar som problematiserar eller belyser ett ämne. Tanken kring det döda författarskap som jag diskuterar med utgångspunkt från Barthes anser jag att kulturcentret bortgår ifrån. Foucaults tankar kring den höjda status och roll som författarpersonen fått, och som jag menar i vissa läger kan vara ett kritiskt förhållningssätt, anser jag Astrid Lindgrens Näs väl problematiserar och istället använder sig av. De skapar nya vägar utifrån författarskapet, som inte nödvändigtvis har sitt huvudfokus på personen bakom skapandet utan snarare sin utgångspunkt i det samma.
Min slutsats för undersökningen i utställningsarbetet på Astrid Lindgrens Näs är att
Astrid Lindgrens Näs förutsättning, att skapa utställningar i Astrid Lindgrens anda,
ger kulturcentret det de strävar efter, ett inkluderande museum som både kan belysa och utmana. Astrid Lindgren är en författare som rör sig mellan högt och lågt, vilket i sin tur formar utställningarna. Astrid Lindgren skall ha sagt “Det kan finnas saker i en bok som bara barn tycker är roligt, det kan också med fördel finnas sånt som både barn och vuxna tycker är roligt, men det får i en barnbok absolut inte finnas nånting som bara vuxna tycker är roligt, för det är oförskämt mot barnet – som ska läsa
boken.”95
Jag vill påstå att det förhållningssättet går igen i verksamheten på Astrid
Lindgrens Näs.
