DEN BORTGLÖMDA GRUPPEN
EN STUDIE OM STÖDINSATSER FÖR
ANHÖRIGA TILL PERSONER SOM SITTER PÅ
ANSTALT.
JOHANNA BECK
TINA BJØRGE
THE FORGOTTEN GROUP
A STUDY OF SUPPORT FOR RELATIVES OF
INCARCERATED INDIVIDUALS.
JOHANNA BECK
TINA BJØRGE
Beck, J. & Bjørge, T. The forgotten group: A study of support for relatives of incarcerated individuals. Degree project in social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society, Department of social work, 2015. The daily lives of relatives of an incarcerated individual are affected and changed by the fact that their kin has become incarcerated. This made us want to research what kind of support these individuals are in need of and what kind of supportthe society is offering them today. Because of their kins behaviour, these individuals are also often exposed to feelings of shame and stigma. Therefore we have, with Goffmans theory of stigma in mind, looked into how this affects the relatives daily lives. We have focused on the support offered by both governmental and non-governmental organizations. We wanted to look into how the daily lives of the relatives changes in aspects of the economical situation, their physical and psychological health, their emotional difficulties and how the incarceration is effecting the relationship between the relative and the prisoner. This study was done from the perspective of professionals and lay people working with these or similar cases and because of this understand the needs of the relative. We also asked the questions “what does the society offer the relatives today?” and “who is responsible to offer such support to the relatives?”. Through eight interviews, four in person and four phoneinterviewes, have we tried to get a broader and wider view of this issue. The interviews were done, as mentioned, with individuals who through their workplace more or less come in contact with this group of people, and therefore can give a description of the relatives situations. The answers that were given were compared to discern differences and similarities. The result of the study show that the professionals and lay people generally believe that there is a need of support for this group of people since the incarceration changes the relatives lives in many different ways.
Innehållsförteckning
1. Inledning och problemformulering 5
1.1 Disposition 6
1.2 Syfte 7
1.3 Frågeställningar 7
1.4 Avgränsning 7
1.5 Begreppsdefinition 7
1.5.1 Anhörig till en person som sitter på anstalt 7
1.5.2 Stigma 8
1.6 Lagstiftning 8
2. Tidigare forskning 8
2.1 Vuxna anhöriga till personer som är frihetsberövade 8
2.2 Barn till personer som är frihetsberövade 10
2.3 Vilka stöd erbjuds de anhöriga av samhället? 12
3. Teori 13
3.1 Vad är stigma? 13
3.2 Olika typer stigma 14
3.3 Stigma som smittar 14
3.4 Hur stigma påverkar en individs liv 15
3.5 Stigmatisering i samhället 15
3.6 Att undvika stigmatisering, ett försök att passera som normal 16
4. Metod 17
4.1 Urval av informanter och litteratur 18
4.2 Metodval 18
4.3 Tillvägagångsätt 19
4.4 Validitet/reliabilitet 20
4.5 Forskarens roll 20
4.6 Etiska aspekter 21
5. Resultat och analys 21
5.1 Introduktion av informanter 21
5.2 Hur förändras vardagen för den anhöriga? 22
5.2.1 Frånvaro 22
5.2.2 Ekonomi 23
5.2.3 Fysisk och psykisk hälsa 23
5.3 Hur påverkas vardagen av stigmatisering? 25
5.3.1 Egna känslor 25
5.3.3 Myndigheter och stigma 29
5.3.4 Sammanfattning 29
5.4 Vilka typer av stöd anser den professionella och lekmännen behövs? 30
5.4.1 Samtal med professionell och gruppsamtal 30
5.4.2 Information 32
5.4.3 Ekonomi 33
5.4.4 Medvetandegörande i samhället 33
5.4.5 Sammanfattning 34
5.5 Vilka stöd erbjuds från samhället i stort? 34
5.5.1 Socialtjänsten 34 5.5.2 Kriminalvården 35 5.5.3 Polismyndigheten 36 5.5.4 Vårdcentralen 36 5.5.5 Bryggan 36 5.5.6 Svenska kyrkan 38 5.5.7 KRIS 39
5.6 Vem borde ha ansvar? 40
5.6.1 Sammanfattning 41 6. Slutdiskussion 41 6.1 Resultatdiskussion 42 6.2 Metoddiskussion 45 6.3 Vidare forskning 45 7. Refrenser 46 Bilaga 1 - Informationsbrev 48 Bilaga 2 - Intervjuguide 49
1. INLEDNING OCH
PROBLEMFORMULERING
“En natt förändras allt! Jag vaknar en morgon och är plötsligt mamma till en mördare. Över en natt förändras allt och ingenting kommer att bli sig likt, varken för mig eller andra i min närhet. Jag skriver denna bloggen som en dagbok för att kunna bearbeta sorgen, oron, skammen och allting som komma skall”
Norrlandsmamma “Jag skriver först och främst för att bearbeta och berätta vad en vanlig familj som min går igenom då en son dödar sin sambo. Allt okänt som tillkommer med
häkten, regler, besök mm och om hur känslorna åker berg och dalbana och vilka konsekvenser min sons handling medför för hans barn, syskon och andra som finns i familjens närhet.”
Sannamamma Ovan beskriver två bloggare hur deras liv plötsligen förändrades genom att en anhörig till dem begått ett brott och blivit frihetsberövade. De uttrycker hur detta får drastiska konsekvenser för deras egna och andra anhörigas liv, samt en osäkerhet inför framtiden och vad detta kommer innebära. Som en hjälp i denna process har de valt att skriva om sina tankar och känslor.
Historier som har berättats för oss och möten med anhöriga genom våra egna arbetslivserfarenheter är något som har inspirerat oss att skriva denna uppsats. När intagna delar personliga historier om vem som väntar utanför murarna, funderar man kring just de anhörigas situation. Hur mår de? Vilka stöd får de i denna situation? Vem kan de prata med för att bearbeta allt de går igenom? Samtidigt tänker vi på vår egen roll som blivande socionomer. Hur kan vi i vår yrkesroll hjälpa dessa individer?
Enligt kriminalvårdens egen statistik var det år 2013, 4377 inskrivna individer på anstalter runt om i Sverige (Kriminalvården, 2014). När en individ frihetsberövas på detta sätt innebär det en dramatisk förändring. Detta gäller inte enbart den intagne utan även dess anhöriga såsom föräldrar, syskon, barn och partners. Detta är något som påverkar tusentals personer i Sverige varje dag. De anhöriga måste nu nämligen ta hänsyn till en myndighet som bestämmer när de får träffa eller ringa den intagne, vilket är en stor förändring i deras liv. Konsekvensen av dessa restriktioner blir att inte bara är den intagnes liv som styrs utan den anhörigas liv styrs också till en viss del av en myndighet. I vanliga fall är det, exempelvis, en självklarhet att kunna ringa eller träffa sina nära och kära när som helst, en möjlighet som nu blir begränsad.
Det är inte endast den praktiska delen av livet som förändras och påverkas för den anhöriga, utan även den psykiska och relationella delen. Anhörigjouren (2014) beskriver att anhöriga till personer som sitter på anstalt kan i sin vardag känna oro, ovisshet inför framtiden osv som kan vara av vikt att hantera. Samtidigt finns det en avsaknad av information om vad som kommer hända och hur man kan hantera det, vilket kan upplevas som frustrerande och därmed göra situationen än svårare (Anhörigjouren, 2014).
Yvonne Konstenius berättar i sin bok “De glömda: En bok om fångars anhöriga” (2014) om individers upplevelser av att vara anhörig till en person som är
frihetsberövad. Denna bok kom fram som ett resultat av att hon själv som anhörig sökte information som kunde hjälpa henne i hennes situation. Hon efterfrågade information om den praktiska processen, men också om den emotionella
processen man genomgår som anhörig samt vad andra anhöriga innan henne hade upplevt. I sitt sökande upplevde hon att det inte fanns tillräcklig information, vilket i slutänden resulterade i att hon ville initiera en sådan bok. Hon beskriver att i forskning, media och statistik är anhöriga till kriminella närmast negligerade trots att de är en drabbad grupp i samhället (Konstenius, 2014).
Förutom att livet förändras för den anhöriga i den dagliga relationen till sin nära och kära, kan den förändrade livssituationen också innebära en stigmatisering i samhället för den anhöriga. I det svenska samhället är det stigmatiserande och anses vara skamfullt att en individ har begått ett brott och sitter på anstalt. Denna skam och stigmatisering påverkar även anhöriga vilket leder till att dessa individer ibland inte möts av medkänsla från samhällets sida (Anhörigjouren, 2014).
Anhörigjouren beskriver även att anhöriga på grund av detta kan känna sig precis lika dömda som den fängslade. Konstenius (2014) visar ett exempel på detta; “Mest obehagligt är det för henne när hon går på stan och möter människor som tidigare alltid uttryckt hur trevligt det är att träffa henne och varit nyfikna på hennes framgångsrika sons liv, men som nu inte hälsar på henne, de går bara förbi.”
Konstenius, 2014, s 143
Denna problematik berör tusentals personer och kan därför anses vara ett problem i samhället som bör ges stor uppmärksamhet. Det var därför intressant för oss att göra en studie om vilka behov av stöd anhöriga till individer som sitter på anstalt har samt vilka stödinsatser som erbjuds av myndigheter, privata organisationer och ideella organisationer.
1.1 Disposition
För att vara tydlig och underlätta för läsaren vill vi nedan beskriva hur uppsatsens uppbyggnad förhåller sig.
Efter detta avsnitt presenteras studiens syfte och frågeställningar för att du som läsare snabbt ska få en inblick i uppsatsens struktur. Genom avgränsningen därefter förtydligar vi vad vi valt att inte lägga fokus på. Vidare följer
begreppsdefinitioner på de centrala begrepp vi använder oss av i uppsatsen för att undvika att förvirring eller osäkerhet ska uppstå. Kapitlet avslutas med den lagstiftning som rör målgruppen då den kan vara ett hjälpmedel för att förstå varför de anhöriga får eller inte får de stöd de är i behov av.
I nästkommande kapitel tar vi upp tidigare forskning som genomförts inom ämnet för att få en större inblick i vad forskarvärlden tidigare har kommit fram till. Därefter fortsätter vi med att beskriva Goffmans teori om stigma som är
uppsatsens teoretiska referensram. I fjärde kapitlet förklaras den metodologiska ansatsen där urval av informanter och litteratur, metodval, tillvägagångssätt, forskarens roll samt etiska aspekter behandlas.
Uppsatsens resultat tillsammans med studiens analys redovisas därefter. Detta görs genom citat och beskrivningar av vad våra informanter har uttryckt, med önskemål om att läsaren ska få en tydlig bild av de anhörigas situation.
Avslutningsvis redogör vi i slutdiskussionen för våra tankar och funderingar av arbetets resultat för att till slut ge förslag på områden där vidare forskning kan bedrivas.
1.2 Syfte
Vår utgångspunkt är att stigma smittar och vi vill därför undersöka vad för typ av stöd som behövs och som erbjuds av samhället till anhöriga till en person som sitter på anstalt. Vi vill även undersöka vem som borde erbjuda stöd till dessa individer. Detta undersöks utifrån professionella och lekmäns perspektiv som genom sitt arbete har kontakt med denna målgrupp.
1.3 Frågeställningar
Syftet har brutits ner till tre frågeställningar:
• Från den professionellas och lekmannens perspektiv, hur förändras den anhörigas vardag och hur påverkas den av stigmatisering?
• Vilka typer av stöd anser den professionella och lekmannen behövs? • Vilka stöd erbjuds från samhället i stort och vem ska ansvara för att stöd
erbjuds?
1.4 Avgränsning
Vi har valt att fokusera på det stöd som ges i egenskap av att personen är anhörig till en kriminell. Kriminalitet och missbruk hänger ofta ihop och som anhörig till missbrukare finns det speciellt stöd att tillgå. Då det finns fall där missbruk inte är en del av problemet vill vi undersöka vad dessa anhöriga får för stöd.
Vi har framförallt valt att rikta in oss speciellt på anhöriga till personer som sitter på anstalt och inte i häkte. Detta för att personerna då är dömda, enligt lag, till ett fängelsestraff som de ska avtjäna.
En avgränsning vi har valt att göra är att den anhörige som vi refererar till inte samtidigt är offret till gärningen som den intagne är dömd för. Detta då dessa individer främst ses som just offer och därmed kan vara i behov av andra typer av stöd än om man endast är anhörig.
1.5 Begreppsdefinition
Vissa begrepp kan i dagligt tal anses vara självklara medan andra begrepp kan vara diffusa och svåra att förstå. Det finns ofta olika sätt att tolka begrepp på vilket medför att det är av stor vikt att vi förklarar hur vi i vår studie valt att definiera dessa begrepp. Detta görs, enligt Rosengren & Arvidson (2002), för att undvika att förvirring eller osäkerhet uppstår.
1.5.1 Anhörig till en person som sitter på anstalt
Vi har valt att definiera anhörig som en familjemedlem eller kärlekspartner. Detta innebär att en anhörig kan vara förälder/styvförälder,
syskon/halvsyskon/styvsyskon, barn/styvbarn eller partner i en kärleksrelation till den frihetsberövade.
1.5.2 Stigma
Vi har valt att använda oss av Goffmans definition av stigma. Stigmatisering innebär att man kategoriserar individer och tillskriver dessa negativa egenskaper vilket leder till att personen anses vara annorlunda och då riskerar att bli socialt utstött från gemenskapen. Detta är en process som sker omedvetet och blir först tydligt när personen bryter mot de förväntningar som föreligger. Stigmatisering kan drabba både människor som har en synlig defekt, exempelvis amputerade kroppsdelar, och människor som har egenskaper som inte är synliga, exempelvis psykisk sjukdom. Även anhöriga till en stigmatiserad person kan bli stigmatiserad, detta trots att man inte delar den stigmatiserades egenskaper (Goffman 2007).
1.6 Lagstiftning
Vi har inte funnit någon lagstiftning som specifikt uttrycker att någon ansvarar för att erbjuda hjälp och stöd till anhöriga till individer som befinner sig på anstalt. Varken Socialtjänstlagen 2001:453 (SoL), Fängelselagen 2010:610 eller Häkteslagen 2010:611 nämner att denna målgrupp ska erbjudas stöd. Det finns däremot en lag som innebär att Socialtjänsten ska främja människors sociala trygghet (SoL 1:1) samt att kommunen har det yttersta ansvaret för att dess invånare får det stöd och hjälp de behöver (SoL 2:1). SoL 5:11 tar upp att
brottsoffer och deras anhöriga ska få stöd och hjälp. En liknande lagstiftning finns inte för de kriminellas anhöriga.
2. TIDIGARE FORSKNING
Frågor och funderingar är grunden för studier, vilket även gäller vår uppsats. Sällan är man den första som har tänkt på frågan, vilket gör att det är en viktig och naturlig början att först undersöka vad andra forskare tidigare har kommit fram till. I detta avsnitt kommer vi redogöra för den tidigare forskning som är central för vår studie. Vi har fokuserat på hur anhöriga påverkas av att deras nära blir fängslade. Vi har i vår sökning förstått att det inte har gjorts särskilt många studier och forskning inom detta ämne. Den information vi har fått fram har vi valt att dela upp på följande sätt. Först kommer vi beskriva hur man som vuxen anhörig på olika sätt kan påverkas av att sin nära frihetsberövas, för att sedan fokusera på hur det kan vara för barn. Vi har framförallt fokuserat på hälsa, ekonomi, det relationella och det emotionella. Avslutningsvis kommer vi beskriva vad andra studier har fått fram angående stödinsatser som samhället erbjuder anhöriga.
2.1 Vuxna anhöriga till personer som är frihetsberövade
Ett frihetsberövande av en person innebär en separation mellan den och dennes närstående. Detta kan påverka både den intagne samt dennes närstående på ett emotionellt, relationellt och praktiskt sätt. En studie gjord i Norge, Helse og livskvalitet blant fangers pårørende, bland anhöriga till intagna kom det fram att frihetsberövandet bland annat påverkar den anhörigas hälsa och ekonomi. 333 personer kartlades genom studien och av de svarade 75 procent att deras hälsa hade blivit sämre efter det att deras nära blivit intagen på anstalt. En tredjedel svarade att de använde mer mediciner jämfört med innan. Sex av tio uppgav att de hade haft symptom på psykiska problem, såsom ångest och depression. Ungefär
hälften av de undersökta uppgav att de i större utsträckning hade huvudvärk, oftare upplevde yrsel samt hade mer värk i nacke och muskler. Många uppgav att de ofta hade magont och 65 procent hade fått sömnproblem efter att deras nära blivit intagen på anstalt. Studien visade också att ju närmre relationen var mellan den anhöriga och den intagne desto mer påverkades hälsan negativt för den anhöriga. Exempelvis visade studien att partners och föräldrar i högre grad upplevde en negativ ändring i sin hälsa. Även 44 procent av barn till intagna uppgav en sämre hälsa och ökade sömnproblem (Foreningen for Fangers Pårørende, 2009).
Den försämrade hälsan påverkar även den anhörigas ekonomi. 33 procent av individerna som deltog i studien uttryckte att de fått en sämre ekonomi som en konsekvens av frihetsberövandet och över hälften hade varit sjukskrivna efter deras nära blev intagen på anstalt. 25 procent av de anhöriga som innan frihetsberövandet av deras närstående hade inkomst i form av lön, fick nu sin inkomst från olika sociala försäkringar och bidrag. Studien visar på att orsakerna till den sämre ekonomin både ligger i att den anhöriga förlorat en intäkt men även att många hade ett stort avstånd till anstalten där den nära befann sig. Den
anhöriga kunde också förutom detta vara tvungen att ge pengar till den intagne för att hen exempelvis skulle kunna köpa kläder och toalettartiklar i fängelset. Detta reducerade levnadsstandarden för många anhöriga. I flera fall hade den anhöriga inte haft någon annan utväg än att ta lån eller använda kreditkort för att klara sig ekonomiskt. Något av det första som man sparade in på, enligt studien, var
semestrar och fritidsintressen, vilket i en hög grad drabbade barnen. 14 procent av de anhöriga hade, som en konsekvens av frihetsberövandet, flyttat till en billigare bostad vilket även det hade en inverkan på barnens liv (Foreningen for Fangers Pårørende, 2009).
Studien lägger också fram sociala och vardagliga problem den anhöriga stod inför. Respondenterna uttryckte att de inte kände att Kriminalomsorgen, Norges
motsvarighet till Kriminalvården, såg deras behov och att de önskade mer kontakt med sin anhöriga. Hälften av respondenterna uttryckte att de inte kände sig
lyssnade på av Kriminalomsorgen. I Norge får man som anhörig normalt träffa sin närstående en timme i veckan. Räknar man ihop detta blir det två dygn och fyra timmar på ett helt år. 84 procent av studiens deltagare uttryckte att de saknade möjligheten att kunna prata med den intagna om vardagliga saker (Foreningen for Fangers Pårørende, 2009).
Frihetsberövandet av den nära kan även leda till att de anhöriga inte lika ofta deltar i sociala aktiviteter, 58 procent uttryckte att de isolerade sig från sociala sammankomster. Det fanns olika orsaker till denna isolering, både personlig, ekonomisk och samhällelig. Studien visade på att vissa inte längre deltog därför att de brottades med olika bekymmer och känslor av saknad, sorg, skuld och skam. Andra orsaker till isoleringen kunde vara, enligt studien, att de anhöriga kände sig dömda, att omgivningen inte förstod deras situation eller att de ville hemlighålla att deras nära var intagen på anstalt. Slutligen fanns det personer som slutade delta på grund av ekonomiska skäl (Foreningen for Fangers Pårørende, 2009).
Hur samhället bemöter och förhåller sig till en anhörig lades fram som en
ytterligare faktor som påverkade den anhörigas vardag. De flesta respondenterna uttryckte att de inte kände att de hade någon att prata med och hela 69 procent
beskrev att folk runt omkring dem inte förstod deras situation. Ytterligare 47 procent uppgav att de kände sig dömda av andra på grund av att deras nära var intagen på anstalt. 43 procent svarade att de dolde sin näras frihetsberövande för några av sina närstående. Det påvisades även i studien att när de anhöriga mötte professionella inom exempelvis Socialtjänsten, hälso- och sjukvården etc uppgav de att de kände sig dömda samt att det fanns för lite kunskap om deras situation och behov (Foreningen for Fangers Pårørende, 2009).
2.2 Barn till individer som är frihetsberövade
Särskilt barn till personer som sitter på anstalt påverkas av separationen som sker vid ett frihetsberövande och en del forskning är gjord rörande denna aspekt. Denise Johnston (1995) beskriver att i dessa fall påverkas barnen av separationen främst på ett känslomässigt plan, men att det även påverkar barnens skolresultat och sociala relationer. Detta kan i sin tur resultera i att brottslighet blir ett återkommande tema i dessa familjer. Hon beskriver vidare att barnen därför behöver hjälp och stöd att hantera dessa känslor. Utan denna hjälp kan barnen reagera på sin situation genom aggressivitet, bristande koncentration, gråtattacker, viktminskning, avstängdhet och destruktivitet. Annelie B Turesson (2009) har utfört en kvalitativ intervjustudie vars syfte är att undersöka hur det påverkar barn att deras mödrar befinner sig på anstalt. Även i denna studie framkommer det olika känslomässiga konsekvenser hos barnen, såsom ilska, ledsamhet, otrygghet, rädsla och ensamhet. Studien visar att den känslomässiga reaktionen var starkare i de fall där mamman var dömd till ett längre fängelsestraff jämfört med ett kortare fängelsestraff (Turesson, 2009).
Något som kan göra situationen ännu svårare för barn att hantera är att separationen ofta sker plötsligt och oväntat. Turesson (2009) påpekar att vid gripande finns det ingen mjuk övergång, eftersom gripandet sker utan förvarning och föräldrarna har ingen möjlighet att förbereda barnen på separationen.
Författaren beskriver att i många fall grips föräldrarna när barnen är närvarande och därmed ser gripandet, vilket kan leda till stora trauman. Separationen är särskilt svår för de yngre barnen då de i större grad är beroende av sina föräldrar och kan ses som mer sårbara (Turesson, 2009). Även i den norska studien (2009) som beskrivits ovan uppges det att barn påverkas känslomässigt, vilket kan påverka deras beteende. I den lyfts det fram att vissa barn blir tysta och drar sig undan, medan andra blir aggressiva och lätt hamnar i konflikter. Detta påverkar barnen negativt båda i förhållande till skolarbete och sociala relationer
(Foreningen for Fangers Pårørende, 2009).
Att som barn separeras från sin förälder på grund av att denne blir intagen på anstalt innebär en mer unik problematik rörande stigmatisering än andra former av separationer, såsom flytt vid skilsmässor (Johnson, 2006). Både Turesson (2009) och Johnston (1995) lägger fram att frihetsberövandet leder till känslor av skam, inte bara hos den intagna utan för hela familjen.Turessons avhandling (2009) som handlar om mödrar, pekar på att det särskilt väcker mycket skam om man som kvinna och mor är brottsling och har begått ett allvarligt våldsbrott. Skammen kan göra det svårt att prata om ämnet, vilket i sin tur leder till att man ignorerar eller nonchalerar barnets frågor och funderingar. Turesson (2009) påpekar att barnets föräldrar och andra vuxna i dennes omgivning har svårt att prata med barnet om vad som har hänt och hur det kommer bli framöver. Ett exempel författaren tar upp i sin studie är att ett av barnen inte visste att hennes mamma skulle få permissioner under strafftiden utan trodde att mamman skulle befinna sig på
anstalten under hela verkställighetstiden som var på sex år (Turesson 2009). Braman (2004) lägger fram att barnen själva också isolerar sig från sociala
relationer på grund av skamkänsla och att de inte vill prata med andra om att deras förälder sitter på anstalt. Fritsch & Burkhead (1981) påpekar att en separation från föräldrarna på grund av frihetsberövande, till skillnad från andra typer av
separationer, inte i lika stor utsträckning kommer ge en sympatisk respons från barnets omgivning. Turesson (2009) beskriver att majoriteten av barnen i studien uttrycker en känsla av skam inför mammans fängelsestraff. Barnen hanterade dessa känslor genom att dels försöka dölja sin situation och dels söka sig till kompisar som är i liknande situationer (Turesson 2009).
Johnson (2006) påpekar att de utmaningar som uppstår på grund av ett frihetsberövande kan vara olika beroende på varje enskilt barn. Faktorer som spelar roll är hur barnet personligen hanterar det, dess nätverk, var barnet kommer bo när dennes förälder sitter på anstalt samt barnets ålder. Författaren förklarar att när ett spädbarn skiljs från sina föräldrar kan detta påverka dennes anknytning till dem vilket i sin tur kan påverka barnets psykiska hälsa och utveckling. När ett barn är i skolåldern kan konsekvenserna och känslan av stigma påverka barnet i högre grad, än om barnet är yngre, vilket påverkar deras sociala relationer (Johnson, 2006).
Utifrån ett samarbete mellan Sverige, Rumänien, Tyskland och Storbritannien gjordes en studie som kallades “COPING - Children of Prisoners, Interventions & Mitigations to Strengthen Mental Health”. Studiens syfte var att man skulle granska vilka förutsättningar barn vars föräldrar var frihetsberövade hade att hantera situationen de befann sig i. 737 barn och deras föräldrar och
omsorgföräldrar deltog i studien. Detta gjordes bland annat genom enkätundersökningar, djupintervjuer med både barn, föräldrar och
omsorgsföräldrar, men även genom kartläggningar. Resultatet av studien visar att barn med föräldrar som är frihetsberövade generellt har en ökad risk för sämre psykisk hälsa än barn som inte befinner sig i en sådan situation. Föräldrarnas och omsorgsföräldrarnas svar visade på att minst 25 procent av barnen som var elva år eller äldre och 21 procent av barnen som var yngre än elva år hade tydliga besvär med känslor, förmåga att koncentrera sig, relationer till andra eller sitt eget beteende (Kriminalvarden, 2013).
Utifrån denna studie sammanställde Kriminalvården i Norrköping en nationell rapport av resultatet av de svenska barnen och deras föräldrars och
omsorgsföräldrars svar som kallades “Barn med frihetsberövade föräldrar”. Tydligt i denna rapport var att barn i Sverige som har föräldrar som sitter häktade eller befinner sig på anstalt, hade påtagliga behov av stöd och hjälp. Det primära stödbehovet, enligt barnen, var deras mående och den känslomässiga
belastningen. Enligt föräldrarna var även skolrelaterade bekymmer och avsaknad av information två problemområden. I rapporten beskrevs det också att den hjälp som redan erbjöds av samhället inte var tillräcklig för att barnens motståndskraft (att kunna uppvisa en positiv anpassning vid svåra händelser) skulle vara
tillfredsställande. I rapporten framkom det att ju fler bekymmer barnet hade i vardagen desto större var behovet av hjälp. Med andra ord behövdes mer stödinsatser och detta från flera olika instanser (Kriminalvarden, 2013).
Genom intervjuerna framkom det även att barnen upplever andra konsekvenser såsom stigmatisering. I rapporten poängterade man att barn som upplevde stigma
även kände skam, detta i förhållande till en förlust av status men även en känsla av diskriminering. Man tryckte här på att barnen behövde tillgång till stöd och hjälp för att de skulle kunna få en fortsatt bra uppväxt och utveckling. Man menade också att attityder som fanns i samhället mot barn till individer som var frihetsberövade var av vikt att man förändrade (Kriminalvarden, 2013).
2.3 Vilka stöd erbjuds de anhöriga av samhället?
I samband med att rapporten “Barn med frihetsberövade föräldrar” utfördes kartlade man också vilka stöd som hade erbjudits barnen och föräldrarna. Av kriminalvårdens häkten och anstalter svarade 63 procent av enheterna på enkäterna. 33 procent av dem som svarade, beskrev att de inte erbjöd några insatser överhuvudtaget. Cirka hälften av dem som svarade att de erbjöd insatser beskrev att de endast hade en insats. Alla insatser, utom en, som erbjöds var gruppvis, exempelvis föräldracirklar och deltagande i aktiviteter som anordnades för familjer. Cirka två tredjedelar av insatserna erbjöds två gånger om året, medan ingen insats erbjöds månadsvis eller veckovis. En insats som erbjöds av mindre än 10 procent av enheterna var möjligheten för barn att ringa sin fängslade förälder när de själva ville och behövde det, dock erbjöd ingen enhet möjligheten att kommunicera via internet. Kartläggningen påvisade även att de insatser som enheterna faktiskt tillhandahöll framförallt var riktade till den intagne föräldern än barnet och omsorgsföräldern (Kriminalvarden, 2013).
Det kartlades även vad övriga samhället erbjöd barnet och omsorgsföräldern. Man fann att det inte var några statliga-, landstings- eller kommunala verksamheter som erbjöd några specifika insatser till gruppen barn vars förälder är
frihetsberövad. Dock fann man föreningarna “Bryggan” och “Solrosen” som bland annat arbetar med familjerelationen, att stödja den sociala inkluderingen och stärka den psykiska hälsan hos barnen. En insats riktade sig enbart till
omsorgsföräldern, denna innebar ett stödjande i kontakten med myndigheter men även stöd gällande ekonomin. Insatser som erbjöds av föreningarna var inte riktade till den intagne föräldern utan endast till barnen och omsorgsföräldern (Kriminalvarden, 2013).
Turesson (2009) menar att barnen i hennes studie till en viss del har erbjudits stöd och hjälp. Från Socialtjänstens sida gäller detta oftast stöd av praktisk karaktär. Den psykosociala hjälpen fattas dock ofta, vilket är ett hjälpmedel till att hantera sina känslor och upplevelser kring situationen. Endast två syskon har erbjudits samtal med skolkuratorn, vilket den ena tackade ja till (Turesson, 2009).
Något annat som kan ses som ett stöd för den anhöriga är en regelbunden kontakt med sin frihetsberövade närstående. Detta nämner Turesson (2009) kan vara en lindrande effekt för barnet. I hennes studie har alla barn haft denna kontakt, främst genom telefon, men även genom besök och mödrarnas permissioner. Även
besökslägenheten som finns på vissa anstalter har barnen utnyttjat. Författaren lägger dock fram att avståndet till anstalten i vissa fall kan utgöra ett problem för att kunna bibehålla en regelbunden kontakt. De flesta av mödrarna var placerade på anstalter som låg långt bort från barnens hemort (Turesson, 2009).
3. TEORI
Den bärande tanken i uppsatsen är att anhöriga till intagna i fängelse på olika sätt märker av skam som egentligen drabbar den intagne. Anhöriga har inte självmant utsatt sig för detta utan de drabbas av ett stigma som de inte kan avvärja, de har över huvud taget inte valt att handla på ett sätt som majoriteten i samhället tar avstånd från. Därför ligger Goffmans stigmateori nära till hands för att få förståelse för fenomenet.
3.1 Vad är stigma?
Stigma betyder att brännmärka. Termen kommer från grekerna och beskrev kroppsliga tecken som åskådliggjorde något ovanligt eller nedsättande i den moraliska statusen hos en person. Dessa tecken brändes eller skars in i kroppen och visade att personen i fråga var en person som borde undvikas, särskilt på offentliga platser (Goffman, 2007).
Goffman beskriver stigmatisering som en kategorisering av människor. Detta ser han som en del av vardagslivet och något som i stort sätt alla till viss del har varit med om. Han förklarar att när människor möter en främling kategoriserar de denna genom att tillskriva honom eller henne vissa egenskaper. De skenbara egenskaperna man tillskriver en person kallar han för personens virtuella sociala identitet, medan de egenskaper personen visar sig faktiskt inneha benämner han individens faktiska sociala identitet. Denna kategorisering sker omedvetet då man sällan är medveten om vilka förväntningar man sätter på individer i omgivningen. Dessa förväntningar, även kallat normativa förväntningar, blir först tydliga för oss när en individ inte uppfyller dessa (Goffman, 2007).
Om en individ besitter en egenskap eller egenskaper som inte faller inom ramen för vad vi betraktar som normalt kan denna person anses vara annorlunda och då falla utanför normen. Vi måste i detta sammanhang komma ihåg att ”det normala” är en social konstruktion som varierar från grupp till grupp. En individ som faller utanför ramen blir då ofta stämplad och på detta sätt uppstår stigma vilket kan resultera i att individen blir utstött från gemenskapen. Viktigt att märka här är att inte alla icke önskvärda egenskaper leder till att man blir stigmatiserad eller omkategoriserad, utan endast de egenskaper som inte är förenliga med vår
definition av individer som tillhör denna kategori. För att rationalisera varför man stigmatiserar en individ eller grupp, förklarar Goffman att människor utvecklar en teori kring stigmat, en så kallad stigmateori. Denna teori förklarar för oss varför en individ eller kategori är underlägsen och, enligt Goffman, inte fullt mänsklig. Detta sätts i system genom att vi övertygar oss själva och andra om att denna individ representerar en fara (Goffman, 2007).
Kategoriseringen som sker handlar inte endast om den stigmatiserade egenskapen man som individ har, utan ofta tillskrivs man även andra egenskaper som det nödvändigtvis inte finns ett samband mellan. Exempelvis behöver en person som är kriminell inte automatiskt också vara aggressiv. Goffman beskriver hur
alldagliga händelser inte längre ses som alldagliga när de rör stigmatiserade personer. Exempelvis kan individer bli förvånade över att den blinde med säkerhet tänder en cigarett eller lägger ärtorna till rätta på tallriken. På samma sätt
förväntar man sig inte av en yrkesförbrytare att den läser litteratur av exempelvis Strindberg eller Shakespeare. Man kan även se hur den stigmatiserades mindre
tillkortakommanden och olämpliga beteende i många fall förstoras upp av individer i samhället. Om en individ exempelvis hamnar i fysiska bråk kan detta från omgivningens sida anses vara ett symptom på en defekt personen har. Skulle en person som anses vara “normal” hamna i samma situation skulle detta inte anses vara ett symptom för något speciellt, utan detta skulle endast vara en händelse (Goffman, 2007).
Samtidigt som Goffman lägger fram människans tydliga uppdelning mellan vad som är “normalt” och vad som är normbrytande, beskriver han att alla någon gång har upplevt stigma. Vare sig det handlar om kön, ras, sexualitet, ålder, social klass, arbete eller dylikt. Problemet han skildrar består inte i att man som person har upplevt ett enstaka tillfälle av stigmatisering utan att personen under sitt liv vid upprepade tillfällen upplevt olika varianter av stigmatisering (Goffman, 2007). Det finns idag skäl att förhålla sig kritisk till Goffmans grundantaganden om ett slags övergripande normalitet. Goffman skrev det mesta under första hälften av 1900-talet och samhället har sedan dess genomgått genomgripande förändringar. Framför allt har samhället globaliserats och masskulturen har inneburit att intrycken är många fler än under den tid Goffman gjorde sina iakttagelser. I det svenska samhället är det inte längre någon större sensation med människor av annan hudfärg och andra kulturer. Ungdomar söker idag ofta själv det annorlunda, det normbrytande. Det har de i och för sig alltid gjort, det är ju en del av
utvecklingen av ett eget jag, men idag måste de gå mycket längre för att avvika. Trots att Goffman utsatts för kritik vill vi ändå göra gällande att vissa stigma kvarstår utan att ha förändrats nämnvärt, t ex vad beträffar vårt område – intagna i fängelse och deras anhöriga.
3.2 Olika typer stigma
Goffman beskriver tre olika typer av stigma. En sorts stigma är kroppsliga missbildningar, såsom blindhet och amputerade kroppsdelar. En annan variant kallar han tribala stigma vilket innebär stigmatisering på grund av ras, nation och religion. Den typen av stigma vi kommer fokusera på i vår studie beskriver Goffman som fläckar på den personliga karaktären. Detta tar sig uttryck genom att en individ anses sakna viljestyrka, har bristfällig hederlighet, har en
normbrytande trosföreställning eller dylikt där individens förflutna spelar in. Exempel på detta kan vara om personen suttit i fängelse, är alkoholist, är arbetslös, begått självmordsförsök, har egendomliga dragningar eller liknande (Goffman, 2007).
Goffman gör även en distinktion mellan att vara misskrediterad och
misskreditabel. Misskrediterad innebär att individen tar det för givet att hans egenskap är bekant och uppenbar vilket skiljer honom från gruppen. En
misskreditabel individ tar för givet att omgivningen inte automatisk ser eller har kännedom om hans egenskap då denna inte är synlig (Goffman, 2007).
3.3 Stigma som smittar
Personer kan genom sociala band till en stigmatiserad individ ses, av samhället, som sammankopplade och att de två utgör en enhet. När en person umgås med en stigmatiserad individ kan detta “smitta” över på den andra personen. Man kan här säga att människor förutsätter att “man är som man umgås”, det vill säga att man umgås med likasinnade. Ett exempel på detta är när en individ umgås med en kriminell människa. Individen kommer att betraktas på samma sätt som den
kriminella individen och därmed anses vara suspekt. Denna sammankoppling drabbar makar, vänner och andra nära genom att de i viss mån utsätts för de fördomar som den stigmatiserade individen är drabbad av. Man kan här säga att umgänge med stigmatiserade personer leder till att man själv blir stigmatiserad, detta trots att man inte delar den kriminella läggningen. Att stigmatiseringen kan spridas på detta sätt kan lägga en tung börda på relationen mellan den kriminella och den anhörige och till slut leda till att förbindelser dem emellan kan undvikas eller avbrytas (Goffman, 2007).
3.4 Hur stigma påverkar en individs liv
Att leva med stigma kan innebära att man lever med en fundamental
självmotsägelse. Denna består i att man å ena sidan ser sig själv som vilken annan människa som helst, å andra sidan är man medveten om omgivningens och delvis sin egen upplevelse av sig själv som annorlunda. Trots att den stigmatiserade förstår att alla individer i viss mån anser sig ha en avvikelse eller skavank som de skäms över, förändrar inte detta den egna känslan av misslyckande. Känslor av att inte leva upp till normen kan medföra att individen känner sig ofullständig, ovärdig och underlägsen. Goffman förklarar att stigmatiserade människor också känner en osäkerhet gällande hur andra bedömer och kategoriserar dem. I detta ligger även en känsla av att aldrig vara säker på vad människor i ens omgivning egentligen tycker och tänker om en. Känslan av att ständigt bli ifrågasatt och bedömd påverkar hur den stigmatiserade agerar i sociala situationer då den är medveten om att den blir observerad. En före detta mentalpatient kan exempelvis vara försiktig och orolig för att hamna i en dispyt med sin make offentligt då detta kan tolkas av utomstående som att hon inte kan behärska sig eller har rätt i sina argument eftersom hon “inte är mentalt frisk” (Goffman, 2007).
I kapitlet “Ett emotionssociologiskt perspektiv på sociala problem: skam och utsatthet” i boken “Perspektiv på sociala problem” gör Scheff & Starrin (2013) en koppling mellan skam och Goffmans idéer kring stigma. Trots att den svenska översättaren av Goffmans bok sällan nämner skam utan snarare använder
begreppet “förlägenhet” är det ändå ett centralt tema i boken. Författarna påpekar dock att även om det finns en nära koppling mellan stigma och skam betyder det inte att stigma alltid också leder till känslor av skam. Däremot uttrycker de att skam kan ligga i bakgrunden, detta då den stigmatiserade individen ständigt påminns om att de skavanker personen besitter eller tillhörigheten av en bestämd grupp har innebörden att individen borde skämmas för det. Detta då det anses vara något skamligt, förödmjukande och kränkande i samhället. Dessa känslor kan ge upphov till ytterligare skam då man skäms för att man skäms över sina
tillkortakommanden. I förlängningen kan detta utvecklas till en ond cirkel av skamkänslor som rullar vidare och växer som en snöboll (Scheff & Starrin, 2013).
3.5 Stigmatisering i samhället
Som beskrivits ovan behöver inte stigmatisering endast riktas mot människor med synliga avvikelser såsom blinda, brännskadade etc. Ett sätt stigmatisering kan uppstå på är genom ryktesspridning, det vill säga det dåliga ryktet ellerökändhet. Ryktesspridning uppkommer när personer besitter negativ information om en individ, utan att personligen känna honom eller henne, och berättar detta vidare för andra. På detta sätt bidrar personerna till en fortsatt stigmatisering av individen (Goffman, 2007).
Goffman urskiljer två olika grupper i samhället som kan vara till stöd och hjälp för den stigmatiserade då de är sympatiska och uppmuntrar individen genom att uttrycka att han är mänsklig fullt ut. Den ena gruppen kallas “de egna” och den andra kallas “de visa”. De egna är de personer som lever med liknande stigma och därmed liknande svårigheter. Dessa personer har egna erfarenheter och sätt att hantera stigmatiseringen vilket kan vara till hjälp, exempelvis genom moraliskt stöd. I umgänge med dessa människor döms individen inte som den gör i resten av samhället utan ses här som en “normal” människa. Det kan därför underlätta för en anhörig att umgås med människor med liknande erfarenheter för att på så sätt kunna undgå sitt stigma, om än bara för en liten stund (Goffman, 2007).
De visa är personer som anses vara “normala” i samhället men som genom exempelvis sitt yrke har haft en nära kontakt med den stigmatiserade gruppen och har mycket kunskap om detta ämne. Ett exempel är sjuksköterskor och läkare som genom sitt yrke har stor kunskap om kolostomi och därför har större förståelse och sympati för den stigmatiserade individen. Genom sin kunskap och sin
utbildning kan den professionella både i sitt yrkesliv och privatliv behandla dessa individer på ett icke-stigmatiserande sätt. Ett annat exempel på en “vis” person kan vara den stigmatiserades anhöriga. Att som anhörig fullt ut acceptera och därmed vara en del av den stigmatiserades värld utan att döma denna person gör denna till en “vis” person. Som skrivits ovan är det dock av vikt att påpeka att man som anhörig också till en viss del själv är stigmatiserad då stigmatisering sprider sig i vågor och därmed “smittar” den anhöriga (Goffman, 2007).
3.6 Att undvika stigmatisering, ett försök att passera som normal
På grund av den börda det innebär att vara stigmatiserad väljer och uppmanas vissa stigmatiserade individer att försöka dölja sitt stigma. Detta kan ibland vara svårt om ens stigma är något fysiskt synligt, exempelvis användning av rullstol. Även lite mindre synliga egenskaper, såsom stammande, är svårt att dölja då det framkommer nästan varje gång individen talar. En person vars stigma inte syns utåt, exempelvis en tidigare intagen på anstalt, kan, för att undvika sitt stigma, välja ut en mindre grupp individer att berätta om sin situation för. Dessa är individer som personen lyssnar och litar på, menar Goffman. Detta är något som ofta rekommenderas av läkare eller andra professionella eftersom det kan leda till att risken för stigmatisering minskar då endast är ett fåtal människor känner till problematiken. Om den stigmatiserade hade nära relationer innan han eller hon fick sitt stigma är det vanligt att dessa personer blir de personer som får veta om anledningen till stigmat (Goffman, 2007).
Ett annat sätt för den stigmatiserade individen att undvika att känslig information kommer ut till allmänheten är att undvika att bära stigmasymboler. Ett exempel på detta kan vara att man som jude eller judinna väljer att ha davidsstjärnan som ett halsband för att på så sätt kunna dölja den under kläderna. Ett annat exempel kan vara då individer med dålig syn väljer att använda sig av kontaktlinser istället för glasögon, för att på så sätt undvika nedvärderande kommentarer. Den
stigmatiserade individen kan i detta få hjälp av sina nära till att dölja sitt stigma genom att en fasad upprätthålls av den anhöriga, exempelvis när en fru leder sin blinda man för att på så vis undvika att utomstående uppfattar hans brist, det vill säga att han är blind. En annan fasad som kan upprätthållas är då den anhöriga döljer var den nära befinner sig (Goffman, 2007).
För att individer som har ett synligt stigma ska kunna minska på spänningen och obehaget som kan uppstå mellan den stigmatiserade och den “normala” kan han eller hon välja att självmant påtala sin brist. Detta kan exempelvis ske lättsamt genom skämtsamma repliker eller genom ett seriöst samtalsämne. Genom detta agerande bryter den stigmatiserade isen och kan då visa att han eller hon själv har accepterat sitt tillkortakommande. Den stigmatiserade visar här indirekt hur den “normala” ska hantera och agera i mötet och därmed kunna ha ett avslappnat förhållningssätt i den sociala interaktionen, detta gynnar alltså både den
stigmatiserade och den “normala”. Konsekvensen av detta kan därför innebära att den stigmatiserade individen visar den “normala” individen att den stigmatiserade gruppen även har “normala” egenskaper vilket leder till att spänningen dem emellan reduceras. Man undviker helt enkelt att avståndet mellan den stigmatiserade och den “normala” ökar ännu mer (Goffman, 2007).
Utifrån teorin ser vi att stigma påverkar både de som avviker och dess anhöriga. Intressant för vår studie är att en individ i egenskap av anhörig i många fall också blir stigmatiserad och därför kan behöva stöd och hjälp för att kunna hantera detta. När det gäller att applicera teorin på anhöriga uppkommer några komplikationer som vi redan här vill uppmärksamma.
Stigma är något som omedvetet kan internaliseras och bli en del av jaget. Begreppet internalisering kommer från Meads socialpsykologiska teori om symbolisk interaktionism (Mead, 1972). Ett sätt att hantera detta skulle kunna vara genom att bära en mask (Goffman, 2009). Det innebär att man helt enkelt visar upp en annan fasad men detta blir svårt om man är gift med eller sambo med någon som blivit dömd, därför att ”alla” redan vet om det. Ett annat problem med att stigmat internaliseras är att man inte riktigt kan dra säkra slutsatser om
huruvida individen är utsatt för stigmatisering eller inte. Vi ska inte gå djupare in på symbolisk interaktionism men just internaliseringen av stigmat blir en
akilleshäl här. Man kan tänka sig att den närstående verkligen är stigmatiserad men det kan också vara så att han eller hon tror sig vara det och därför ser tecken på det i mängder av situationer fast att det inte hör till saken. Att grannen går över gatan istället för att komma fram och prata, kan ha en annan betydelse än vad den anhöriga tror. Det kan visserligen betyda att grannen inte längre vill prata med en men det kan också bero på att han eller hon inte sett en, har ett ärende på andra sidan gatan eller helt enkelt inte vet vad han eller hon ska säga.
Detta får i sin tur fler metodologiska konsekvenser än teoretiska, det blir till exempel meningslöst att intervjua anhöriga för att undersöka hur det faktiskt förhåller sig. Det enda vi kan få veta är hur de subjektivt upplever att de blir bemötta, vilket i och för sig är ett helt legitimt tema för en uppsats, men det är inte den uppsatsen vi skriver.
4.
METOD
I detta avsnitt presenteras den metodologiska ansatsen vi valt att använda oss av. Vi beskriver även urvalet av informanter och litteratur, vårt tillvägagångssätt, vår forskarroll samt etiska aspekter.
4.1 Urval av informanter och litteratur
Det empiriska materialet i studien består av intervjuer med åtta personer, varav fyra på plats och fyra gjordes över telefon. Dessa är professionella inom olika myndigheter och lekmän inom ideella organisationer. Vi har intervjuat en
kriminalvårdsinspektör, en enhetschef på Socialtjänsten, en brottsoffersamordnare på Polismyndigheten, en kurator på en vårdcentral, en fängelsepräst, en
representant från Bryggan, en representant från KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) samt en person som har undersökt och skrivit om denna anhöriggrupp - vilken vi har valt att kalla skribent. Vi valde att intervjua dessa personer då de i sitt yrke mer eller mindre kommer i kontakt med anhöriga till personer som sitter på anstalt. För oss var det viktigt att belysa vad den offentliga men också vad den privata och ideella delen av samhället erbjuder de anhöriga. Detta för att ge en så heltäckande bild som möjligt.
Gällande val av litteratur fanns det ett begränsat antal forskningsstudier att tillgå. När vi sökte information gällande tidigare forskning sökte vi i olika databaser och använde olika variationer av sökord, både svenska och engelska. Databaser vi har sökt i är: Summon, Libris, SwePub, Google scholar och Criminal behavior and mental health. Sökord vi har använt är: anhörig till kriminell, stöd, anhörigstöd, hjälp till anhöriga, incarcerated, support, service, familymember incarcerated, relatives, inmate och kin. Vi fann att det gjorts ett fåtal studier gällande vuxna anhöriga till personer som sitter på anstalt, dock fanns det en del gällande barn som är anhöriga. Vi valde svensk och utländsk litteraturen utefter vad vi ansåg var relevant, detta gällde vad barn och vuxna som är anhöriga själva beskriver vilka stöd de är i behov av och vad de faktiskt har erbjudits, vad andra studier visar gällande stöd som erbjuds anhöriga, stigmatisering av anhöriga samt vilka konsekvenser som kan uppstå om stöd inte ges.
4.2 Metodval
Vi har i vår studie använt oss av en kvalitativ forskningsmetod. Studiens natur är explorativ då vi ämnar utforska och upptäcka vilka stöd som behövs och vilka som ges till anhöriga till personer som sitter på anstalt (Rosengren & Arvidson, 2002). Vi har varit intresserade av att få en tydligare bild av “fenomenet” anhörig till en person som sitter på anstalt, och önskat ge en beskrivning av de
involverades första-handupplevelser (Denscombe, 2009), det vill säga från de professionellas och lekmännens perspektiv beskriva hur man som individ
påverkas av att ens anhörig är intagen på anstalt. Uppsatsens utgångspunkt var att undersöka vilka stöd och behov som finns och om de olika professionella erbjuder dessa.
För att samla in data har vi utfört personliga och riktat öppna intervjuer. I det utforskande forskningsintresset ska man inte förutbestämma vad utfallet kan bli, utan man ska vara öppen för vad ”verkligheten” visar en. Genom att använda sig av öppna frågor skapar man en miljö som uppmuntrar informanten att tala fritt inom det givna området (Rosengren & Arvidson, 2002). Att även ha möjlighet att ställa uppföljningsfrågor och därmed ge utrymme för informanterna att förklara varför de tänker som de gör bidrar, enligt Rosengren & Arvidson (2002), till en djupare förståelse för ämnet. Detta har varit viktigt för oss då vi har önskat förstå hur de resonerat sig fram till sina svar.
4.3 Tillvägagångsätt
Vi började studien med att på ett ytligt plan kartlägga vad det fanns för information om ämnet och om det eventuellt finns något stöd som erbjuds de anhöriga. Detta gjorde vi genom att ringa till socialtjänstkontor i flera olika kommuner, både vuxenenheter och familj- och individenheter samt kuratorer på olika vårdcentraler. Vi sökte även på internet efter olika stödorganisationer och stödinsatser samt pratade med människor som kände till ämnet, om vad för typ av stöd som kunde tänkas finnas. Utifrån detta fick vi en liten inblick i vad som erbjuds och vi valde ut de organisationer/personer som på olika sätt kom i kontakt med denna grupp. Vi tog kontakt med de olika genom telefonsamtal och
presenterade oss och vår uppsats. Vi berättade kort om studiens syfte och frågade om de var intresserade av att delta i en intervju eller om de kände till någon annan som hade kunskap om ämnet. När intervjun var bokad skickade vi en bekräftelse via E-post samt ett informationsbrev (se Bilaga 1). Vi valde att kalla våra
intervjuobjekt för informanter eftersom vi sökte den information som de besatt, inte deras upplevelse. Vi har fokuserat på vilket behov av stöd de genom sitt arbete har sett behövs för målgruppen.
Vid början av varje intervju upprepade vi de etiska riktlinjerna, att de skulle vara anonyma i uppsatsen och att deltagandet var frivilligt. Intervjuerna spelades in på våra mobiltelefoner med tillstånd från informanterna. Vi använde två
mobiltelefoner utifall att det uppstod tekniska problem. Genom detta
dokumenterades det som sades under intervjun på ett permanent och nästintill fullständigt sätt (Descombe, 2009). Efter att vi spelat in intervjuerna valde vi sedan att transkribera dessa för att inte missa data som i det större sammanhanget kunde visa sig vara viktigt. Telefonintervjuerna kunde av naturliga skäl inte spelas in, så då förde vi endast anteckningar. Även under intervjun med
kriminalvårdsinspektören på Kriminalvården fick vi anteckna då vi var tvungna att lämna ifrån oss all elektronisk utrustning, såsom mobiltelefoner, datorer och diktafoner.
Under intervjuerna använde vi oss av en intervjuguide (se bilaga 2). Aspers (2007) beskriver att en intervjuguide kan vara ett hjälpmedel till att skapa en ram för samtalet så att man kan få den information man söker. I en riktat öppen intervju, vilket har varit vår datainsamlingsteknik, är det dock viktigt att ramen är bred. I förberedandet av frågorna till intervjuguiden är det av vikt att man som intervjuare har en öppen attityd till ämnet. En risk med att strikt använda sig av guiden är att då frågorna är gjorda på förhand kan forskaren ha tankar och idéer på vad informanten kommer svara. Detta gör att forskarens egen förförståelse och åsikter riskerar att styra samtalet (Aspers, 2007). Genom att vi valt att använda oss av en intervjuguide men även av öppna frågor och följdfrågor har vi därför kunnat reducera risken för att vi som intervjuare styr samtalet.
Intervjuerna transkriberades och den texten var underlaget för vår analys. Vi följde Aspers (2007) råd att förutom de sagda orden även skriva ner exempelvis pauser, gester, hummande och dylikt som kan beskriva atmosfären i intervjun. Vi begränsade oss till att skriva ner de element som vi ansåg var meningsbärande (Aspers, 2007). All data vi har fått fram och bearbetat har sparats på en dator vars
lösenord endast vi har kännedom om.
Vid analysen av vårt insamlade material valde vi att dela upp vår data i olika teman. Dessa bestämdes utifrån våra tre frågeställningar och fastställdes till fem
avsnitt: “Hur förändras vardagen för den anhöriga?”, “Hur påverkas vardagen av stigmatisering?”, “Vilka typer av stöd anser den professionella och lekmännen behövs?”, “Vilka stöd erbjuds från samhället i stort?”, samt “Vem borde ha ansvar?”. I dessa avsnitt redovisar vi för vad informanterna har uppgett i intervjuerna. De uttrycker att de exempel som de utgår ifrån är de som är mest förekommande i deras arbete. Efter varje frågeställning sammanfattade vi texten för att på så sätt vara extra tydlig och därmed underlätta för läsaren.
I slutdiskussionen var vår avsikt att diskutera vad som borde förändras i samhället för att de anhöriga ska kunna erbjudas det stöd och hjälp de är i behov av, men även föra fram våra tankar och åsikter kring detta. Vi ville dessutom resonera kring vårt val av metod och vilka positiva och negativa konsekvenser dessa val har haft för vår studie. Viktigt för oss var att avsluta diskussionsdelen med att beskriva vilken vidare forskning vi anser skulle gynna målgruppen och samhället. Detta då vi upplever att det finns brister i den tidigare forskningen gällande anhöriga till individer som är frihetsberövade.
Vi valde att i processen av uppsatsen arbeta gemensamt och har därför haft lika stor delaktighet i hela arbetet.
4.4 Validitet/reliabilitet
I vetenskaplig forskning är det av vikt att man tar hänsyn till validitet och
reliabilitet. Det är dock svårt att använda sig av dessa begrepp när det kommer till den kvalitativa forskningen då kriterierna för att studiens data ska anses vara valida och reliabla passar bättre till den kvantitativa forskningen. Med tanke på att vi lever i ett föränderligt samhälle är det närmast omöjligt att utföra en identisk studie med individer som besitter exakt samma kompetens och engagemang som våra informanter har. Detta innebär att validitet och reliabilitet inte är ett optimalt sätt att mäta giltigheten och tillförlitligheten i en kvalitativ studie (Bryman 1997, Rosengren & Arvidson 2002, Denscombe 2009). I vår studie har vi ett litet urval och vi kan därför inte utifrån det göra anspråk på någon sanning.
4.5 Forskarens roll
I en intervju sker ett samspel mellan intervjuare och intervjuobjektet. Studier visar att människor ger olika svar beroende på intervjuarens personliga identitet.
Beroende på intervjuarens kön, ålder och etnicitet, är intervjuobjektet mer eller mindre öppen för att ge information samt hur ärliga dem är i sina svar, en så kallad intervjuareffekt. Hur mycket detta påverkar beror på individen som intervjuas samt vilket ämne det rör sig om. Känsliga och personliga frågor kan leda till att effekten blir större (Denscombe, 2009). Vi är därför medvetna om att våra personliga identiteter har haft en inverkan på studien. Då den har ett känsligt ämne kan informanterna och deras svar påverkas av detta. Att de inte är personligt drabbade utan arbetar med individerna kan dock göra att intervjuareffekten inte påverkar i samma utsträckning.
Något annat som påverkar resultatet av vår studie är hur vi tolkar svaren både under intervjun samt i analysen. Aspers (2007) beskriver att när man ställer en fråga till informanten har denna sin egen tolkning av den, samtidigt tolkar forskaren informantens svar. Dessa tolkningar är subjektiva och påverkas av individens erfarenheter och värderingar vilket i sin tur påverkar resultatet av studien (Aspers, 2007). För att undvika detta har vi under intervjuerna upprepat
vad vi har hört och frågat om vi har förstått informanten på ett korrekt sätt, detta för att på så sätt säkerställa att vi har tolkat personens svar rätt.
4.6 Etiska aspekter
I denna studie har vi tagit i beaktande de etiska principerna om god forskningssed som har tagits fram av Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet
gällande just humanistisk- och samhällsvetenskap forskning (Vetenskapsrådet, 2014). Informanterna fick ett informationsbrev skickat till dem där vi förklarade vad syftet med studien var men också författarnas telefonnummer och
E-postadresser för att de på ett enkelt sätt skulle kunna få kontakt med oss om det skulle behövas (se bilaga 1). I informationsbrevet förklarade vi att det var frivilligt att delta i studien, att alla informanter skulle vara anonyma och att det var möjligt att när som helst välja att inte fortsätta medverka i studien. Vi berättade att vi hade för avsikt att spela in intervjun, att materialet endast skulle användas för
forskningsändamål och att det endast var författarna till studien som skulle ha tillgång till det insamlade materialet. Annan information som delgavs
informanterna var att de persondata framkommit genom intervjuerna och det resterande materialet skulle raderas när studien var färdigställd. Avslutningsvis har vi vid förfrågan accepterat att skicka ut den färdigställda uppsatsen till de informanter som har varit intresserade av detta.
5. RESULTAT OCH ANALYS
I detta avsnitt kommer vi redogöra för och analysera det resultat vi har kommit fram till genom våra intervjuer. Genom vårt insamlade datamaterial, teori och tidigare forskning har vi för avsikt att besvara våra tre frågeställningar, för att på så sätt uppnå studiens syfte.
Till en början vill vi kort introducera våra informanter. Vi kommer senare i uppsatsen beskriva mer noggrant vad de olika erbjuder för stöd till anhöriga till individer som sitter på anstalt. Vi anser dock att det kan gynna läsaren att ha en del kunskap om vad våra informanters uppdrag är samt i vilken utsträckning de kommer i kontakt med denna målgrupp.
5.1 Introduktion av informanter
Bryggan är en nationell organisation som, utifrån ett barnperspektiv, arbetar med barn som har en förälder/föräldrar som är eller har varit frihetsberövade.
Representanten från Bryggan kommer flera gånger under veckan i kontakt med anhöriga samt intagna som har barn.
Fängelseprästen jobbar för fängelsekyrkan, vilket är en del av Svenska kyrkan. Uppdraget som fängelsepräst är att vara präst för intagna på häkte och anstalt, och hen kommer i samband med detta i kontakt med deras anhöriga varje vecka. Detta sker genom att de anhöriga kontaktar fängelseprästen eller att hen träffar på dem när de besöker anstalten.
Kriminalvården kommer i kontakt med anhöriga då de besöker ett häkte eller anstalt. Kriminalvårdsinspektören uppger att han sällan möter anhöriga men att anhöriga kontaktar honom per telefon ungefär en gång per månad.
KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället, är en kamratförening som hjälper och stödjer före detta kriminella och missbrukare tillbaka in i samhället.
Representanten från KRIS kommer i kontakt med anhöriga ungefär en gång per vecka, då de ringer eller besöker organisationen.
Kuratorn arbetar på en vårdcentral dit man kan söka sig för att tala om sin psykiska hälsa med antingen en kurator eller en psykolog. Hen uttrycker att hen sällan kommer i kontakt med anhöriga till personer som sitter på anstalt.
Polismyndigheten kommer i kontakt med anhöriga när deras nära sitter häktad, samt om den anhöriga är närvarande vid gripande. Brottsoffersamordnaren inom Polismyndigheten berättar att hen sällan kommer i kontakt med anhöriga som inte också är brottsoffer.
Skribenten är en person som har intresserat sig för anhöriga till kriminellas situation och valt att skriva om det. Under processen att undersöka och skriva om detta ämne kom hen regelbundet i kontakt med anhöriga.
Socialtjänsten möter anhöriga genom att de anhöriga själva kontaktar
myndigheten eller genom exempelvis en orosanmälan. Enhetschefen berättar att hen sällan kommer i kontakt med denna målgrupp.
5.2 Hur förändras vardagen för den anhöriga?
I våra intervjuer har våra informanter varit tydliga med att förändringar i vardagen inte bara sker för de intagna utan även för de anhöriga. Dessa förändringar
förekommer på olika sätt och olika delar av livet, detta eftersom varje situation är unik. Tydligt är dock att alla anhöriga till individer som sitter på anstalt upplever någon form av förändring.
5.2.1 Frånvaro
Alla våra informanter anser att vardagen förändras för den anhöriga genom att dess nära är intagen på anstalt. Den första naturliga förändringen är frånvaron av personen. Fängelseprästen beskriver denna förändring som påtaglig, därför att när man kommer hem kan man inte undvika att uppmärksamma att ens nära inte är där. Även representanten från Bryggan beskriver att det uppstår en saknad. Turessons studie (2009) som handlar om barn som är anhöriga, påpekar att barnet ofta får en känslomässig reaktion av separationen från dennes förälder. Hon beskriver bland annat att de kan uppleva känslor av otrygghet, rädsla och ensamhet Turesson (2009).
Kriminalvårdsinspektören påpekar att särskilt kärnfamiljen påverkas av
frihetberövandet eftersom det är de som har ett gemensamt liv med den intagne, det är de som har en gemensam vardag och ekonomi. Ofta befinner sig, enligt fängelseprästen, den anhöriga maken i situationen att den ensam måste ta hand om de vardagliga sysslorna exempelvis barnens skola och fritidshem. Även
representanten från Bryggan uttrycker att frihetberövandet är tuff för hela familjen:
“ ...då kanske pappan i familjen har blivit häktad och ska åka in i fängelse, då kan det vara helt upp och ner för hela familjen…”
Representanten från Bryggan beskriver vidare att det finns en annan sida av myntet. Hen menar att det i vissa fall kan vara positivt för anhöriga att den nära blir frihetsberövad, detta för att bråk och slagsmål kan vara vardagsmat för vissa barn. Även representanten för KRIS, fängelseprästen och
kriminalvårdsinspektören uttrycker att det kan finnas “positiva” effekter av ett frihetberövade. Ett exempel kan vara då den intagne även är missbrukare, då behöver den anhöriga inte oroa sig för var dennes nära befinner sig, att hen ska råka illa ut eller avlida på grund av en överdos eftersom den intagne är trygg inne i fängelset. En annan aspekt kan vara att den anhöriga kan känna en större frihet och ett lugn om relationen mellan anhörig och intagen bygger på ett
maktförhållande som på grund av frihetberövandet reduceras. Dock påpekar representanten från KRIS att den intagne fortsatt kan utöva makt på den anhöriga genom att denna tvingas utföra hens kriminella gärningar medan hen sitter i fängelse. Slutligen poängterade informanterna att alla situationer är olika vilket betyder att man inte kan generalisera utan man måste se till de olika individernas behov och situation.
5.2.2 Ekonomi
Förutom att den anhöriga och den intagna inte längre har möjlighet att träffa varandra när de önskar, påverkas även den ekonomiska situationen, vilket alla våra informanter framhåller. Informanterna menar att det är en av de allmänna förändringarna som uppstår i vardagslivet och som leder till mycket oro för de anhöriga. Representanten från Bryggan beskriver att en inkomst kan ryckas bort i samband med att en nära åker in i fängelse och att detta kan ha stora
konsekvenser.
“...en ekonomi kanske har ryckts bort och hur ska vi nu kunna bo kvar och leva och hur ska du kunna ha råd med din ishockey och så vidare.”
Att som anhörig även få uppgiften att betala den intagnes hyror, skulder och amorteringar kan därför vara förödande för familjens, men även för den
individuella personens, ekonomi. Representanten från Bryggan beskriver även att det ofta är ett stort geografiskt avstånd mellan den intagna och deras anhörigas hemort. Detta innebär att resorna till och från anstalten blir en tillkommande utgift, vilket vissa familjer inte har råd med. Denna extra utgift kan innebära att pengar måste användas på bekostnad av något annat, exempelvis barnens fritidsaktiviteter. Dessa ekonomiska konsekvenser som uppstår för anhöriga, enligt våra informanter, stämmer väl överens med vad tidigare forskning påvisar. Som skrivits ovan kunde man även i den norska studien “Helse og livskvalitet blant fangers pårørende” (Foreningen for Fangers Pårørende 2009) konstatera att anhörigas ekonomi försämrades på grund av att deras nära frihetsberövades och att det var just fritidsintressen och semestrar som familjerna sparade in på. Detta är något representanten från Bryggan beskriver är en realitet för de personer han möter i sitt arbete. Fängelseprästen uttrycker dock att det finns de intagna som är villiga att göra allt i sin makt för att se till att familjen klarar sig trots att hen sitter i fängelse.
5.2.3 Fysisk och psykisk hälsa
Den förändrade vardagen och frånvaron av sin nära påverkar individen
känslomässigt. Flera av våra informanter pekar på den oro som upplevs när ens anhörig är intagen på anstalt. Kriminalvårdsinspektören berättar att hen i sitt
arbete mottar samtal från oroliga anhöriga, som har funderingar kring hur dess nära mår. Även fängelseprästen uttrycker att hen mottar liknande samtal; “Men då händer det ibland att föräldrar hör av sig och är oroliga och vi kan ju aldrig, de vill ju att vi ska hälsa och så, men det kan vi ju aldrig göra, men på telefon kan vi i alla fall ha ett samtal.”
Fängelseprästen fortsätter med att berätta att det finns en osäkerhet hos de
anhöriga och att det uppkommer många frågor. Detta kan vara frågor rörande ens egen personliga situation som exempelvis: Vad händer nu? Hur ska det lösa sig ekonomiskt? Vad gör jag med huset och bilen? Hur kommer min vardag se ut? Vad ska jag berätta för människorna runt omkring mig? Det uppstår även många frågor gällande processen framöver, hur ens näras vardag kommer se ut och dennes mående. Även frågor som “Hur fungerar det med besök och
permissioner?” förekommer titt som tätt, menar fängelseprästen. Skribenten poängterar att särskilt svårt är det då den anhöriga inte har varit med om en liknande situation förut, vilket gör att hen känner sig osäker och utsatt. Denna oro som skribenten och fängelseprästen beskriver stämmer väl överens med den norska studien som visade att anhöriga upplever oro för deras nära. I studien uttryckte de även att det förekom oro för att ens nära inte blev behandlad väl i fängelset (Foreningen for Fangers Pårørende, 2009).
Förutom oron som många anhöriga upplever, förklarar skribenten även att man som anhörig genomgår en stressande situation. Hen beskriver att stressen kan grunda sig i olika saker, ett exempel är den ekonomiska förändringen. Denna stress kan i sin tur påverka individens hälsa. Även kuratorn nämner att en individ som hamnar i denna situation kan få en stressreaktion eller gå in i en depression. Att hälsan påverkas av att ens nära är intagen på anstalt visar även den norska studien, där tre fjärdedelar av respondenterna beskrev att deras hälsa hade
försämrats sen frihetsberövandet och en stor del berättade om en ökad användning av mediciner (Foreningen for Fangers Pårørende, 2009). Det framgår därför tydligt att de anhörigas fysiska och psykiska hälsa drabbas av den situation de befinner sig i.
En annan problematik som representanten från KRIS beskriver är att den anhöriga kan dra sig undan sociala sammankomster och därmed sluta gå på de aktiviteter hen tidigare gjorde, då hen kanske inte vill prata om sin situation med någon. Informanten menar också att den anhöriga kan vara rädd för att personer i
omgivningen ska kunna “se” att hen mår dåligt på grund av att hens nära sitter på anstalt. Detta är en problematik som den norska studien också framlade då det beskrevs att 58 procent isolerade sig som ett resultat av frihetsberövandet. Det framkom även att bland annat omgivningens fördomar och bemötande samt den enskilda individens egna bekymmer och känslor kunde leda till att den anhörige valde att inte delta vid sociala sammankomster som den tidigare har medverkat i (Foreningen for Fangers Pårørende, 2009).
Enligt fängelseprästen kan ord som ensamhet och utsatthet väl beskriva de anhörigas vardag som förändrats så mycket:
“Ensamhet är ju nog en rätt så vanlig känsla, eller utsatthet, för man är ju väldigt utsatt. Jag har ingen som kan skydda mig, jag kan inte värja mig mot verkligheten
