Örebro universitet HumUS-institutionen Kulturgeografi
Att öka barn och ungas trygghet och delaktighet i
ett bostadsområde genom samverkan på
områdesnivå
En kvalitativ studie av trygghetsarbete i bostadsområdet Baronbackarna
Matilda Gustafsson
Kandidatuppsats i kulturgeografi Vårterminen 2020 Handledare: Ann-Cathrine Åquist
Sammanfattning
I en rapport från Örebro kommun framkommer det att barn som är bosatta i bostadsområdena Baronbackarna och Oxhagen i Örebro känner sig otrygga i stor utsträckning. Att barn och unga har möjlighet att röra sig fritt i sitt bostadsområde och utforska den naturliga och byggda miljön samtidigt som de kan möta andra barn, unga och vuxna är viktigt för deras hälsa och välbefinnande. Det är också centrala aspekter av den sociala dimensionen av hållbar utveckling.
Uppsatsens övergripande syfte är att undersöka hur samverkan på områdesnivå kan bidra till att öka tryggheten bland barn och unga i den offentliga miljön i ett bostadsområde. Vidare ämnar uppsatsen undersöka hur barns delaktighet kan ökas på områdesnivå. Utvalt område är bostadsområdet Baronbackarna i Örebro med fokus på Partnerskap Örebro.
Studien baseras på kvalitativ metod där tre kvalitativa intervjuer samt kvalitativ textanalys av tre utvalda dokument har genomförts. Analys av insamlad empiri har genomförts med hjälp av en för studien konstruerad analysmodell som bygger på tidigare forskning kring barn och ungas trygghet och upplevelser av offentliga miljöer, barns självständiga mobilitet, föräldrars riskbedömning och samverkan på områdesnivå.
Resultatet visar att barn och unga i dagsläget huvudsakligen är delaktiga i trygghetsarbetet genom kultur- och fritidscentret 52:an. I uppsatsen har det framkommit att barn och unga på olika sätt begränsas på grund av att de känner sig otrygga i Baronbackarna. Analysen har visat att det kan finnas flera tänkbara sätt att öka barn och ungas trygghet och delaktighet i bostadsområdet. Det har framkommit att vissa specifika platser i Baronbackarna är särskilt omnämnda ur ett otrygghetsperspektiv varför ett fysiskt planeringsperspektiv i partnerskapet skulle kunna vara ett sätt att ytterligare arbeta med barn och ungas trygghet. Analysen har visat att partnerskapets roll som sammanbindande länk kan vara en nyckel till att involvera en bredd av professioner och kompetenser. Partnerskapet kan på så vis skapa samverkan mellan ytterligare kommunala förvaltningar och aktörer för att bidra till det holistiska angreppssätt som förespråkas inom forskningen för att skapa barnvänliga miljöer.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
Syfte och frågeställningar ... 2
Avgränsning ... 2
Begrepp och utgångspunkter ... 2
Disposition ... 3 2 Studieobjekt ... 4 Baronbackarna ... 4 Partnerskap Örebro ... 6 3 Kunskapsöversikt ... 8 Trygghetsdiskursen ... 8
Barn och ungas upplevelser av offentliga miljöer ... 9
Barn och ungas självständiga mobilitet och föräldrars riskbedömning ... 11
Rumslig kompetens ... 13
Barn och ungas delaktighet ... 13
Samverkan på områdesnivå ... 17
4 Metod och tillvägagångssätt ... 20
Sökord ... 20
Metod och olika angreppssätt ... 20
Primära och sekundära data ... 20
Urval ... 21 Kvalitativ intervju ... 22 Tillvägagångssätt ... 23 Kvalitativ textanalys ... 23 Tillvägagångssätt ... 24 Metoddiskussion ... 24
Etiska reflektioner och författarens roll ... 25
Analysmodell – barn och ungas trygghet och delaktighet ... 25
Service och säkerhet ... 26
Trafikmiljöer ... 26
Urbana och miljömässiga kvalitéer ... 26
Sociala möten och relationer ... 27
Delaktighet ... 27
Representation och dagordning ... 27
Stabila strukturer och långsiktighet ... 27
5 Empiri ... 28
Dokument ... 28
Socioekonomisk segregation i Örebro kommun ... 28
Effektiv samordning för trygghet ... 29
Handlingsplan. Partnerskap Örebro 2019 ... 30
Thomas Gustafsson, Platschef Partnerskap Örebro Vivalla och Baronbackarna ... 31
Peter Hovlund, Distriktschef ÖBO Vivalla och Baronbackarna ... 33
Håkan Svensson, Fritidsgårdschef Kultur- och fritidscentret 52:an i Baronbackarna ... 34
6 Analys ... 36
Service och säkerhet ... 36
Trafikmiljöer ... 37
Urbana och miljömässiga kvalitéer ... 38
Sociala möten och relationer ... 39
Delaktighet ... 40
Representation och dagordning ... 42
Stabila strukturer och långsiktighet ... 43
Avslutningsvis ... 44
7 Slutsatser ... 45
Avslutande diskussion ... 48
Litteratur och källhänvisning ... 50
1 Inledning
Den 1 januari 2020 blev FN:s konvention om barnets rättigheter svensk lag (Regeringskansliet 2020). Konventionen utgörs av fyra grundprinciper som beskriver att alla barn har samma rättigheter och lika värde, att barnets bästa ska beaktas i alla beslut som rör barn, att alla barn har rätt till liv och utveckling samt att alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad (Unicef u.å.). Enligt Regeringskansliet (2020) är barnkonventionen ett av de viktigaste verktygen för att säkerställa att barns behov tillgodoses. Genom att barnkonventionen ges ställning som svensk lag kan barns rättigheter synliggöras på ett mer effektivt sätt i offentlig verksamhet.
Sveriges folkhälsopolitiska mål ska bidra till jämlik hälsa och kan sättas i relation till målen för hållbar utveckling som finns formulerade i Agenda 2030, framförallt de som kan kopplas till social hållbarhet. För att uppnå en mer jämlik hälsa är det viktigt att verka för bostadsområden som är socialt hållbara. Under målområdet ”Boende och närmiljö” beskrivs att boendet och dess närmiljö ska erbjuda förutsättningar för social gemenskap som bygger på känslor av trygghet och tillit (Folkhälsomyndigheten 2019; Folkhälsomyndigheten 2020). En tillgänglig utemiljö där barn kan röra sig fritt är centralt för deras hälsa och välbefinnande samt bidragande till att öka graden av fysisk aktivitet som är viktig för barns utveckling (Boverket 2015, s. 18).
Arbete på områdesnivå med politiska mål som rör hållbar utveckling och social inkludering har kommit att bli ett vanligt förekommande inslag i både Sverige och Europa (Fröding, Eriksson & Elander 2008, s. 324). Örebro kommun arbetar i dagsläget med att ta fram ett så kallat Hållbarhetsprogram, vilket ska bidra till att FN:s globala mål formulerade i Agenda 2030 samt nationella och lokala hållbarhetsmål kan uppfyllas. Detta ska möjliggöras genom samverkan och samarbete mellan kommunen och andra aktörer så som näringslivet, det civila samhället och övriga offentliga aktörer (Örebro kommun 2020a). En typ av samverkan som bedrivs inom Örebro kommun är Partnerskap Örebro, vilket i dagsläget finns i fem av Örebros stadsdelar – Vivalla, Brickebacken, Varberga, Oxhagen och Baronbackarna (Örebro kommun 2019a, s. 2). Partnerskap Örebro ska arbeta för att minska social oro och förhindra utanförskap genom att särskilt rikta fokus mot barn, unga och unga vuxna samt genom att bedriva förebyggande arbete (Örebro kommun 2019a, s. 4).
Att barn och unga har möjlighet att röra sig fritt i sin omgivning, utforska den naturliga och byggda miljön samt möta andra människor är exempel på barns delaktighet och även en central aspekt av den sociala dimensionen av hållbar utveckling (Björklid & Nordström 2007, s. 388). Enligt Boverket (2015, s. 20) har barns möjligheter att röra sig fritt på egen hand minskat. I rapporten Socioekonomisk
uppger att de genomgående känner sig otrygga i sitt bostadsområde (Örebro kommun 2019b, s. 3–4). Detta, i kombination med andra faktorer så som brist på fritidsaktiviteter framförallt vintertid, riskerar att leda till stillasittande aktiviteter inomhus. Exempelvis framkommer det att flertalet flickor sover bort stora delar av sin fritid på grund av att de är uttråkade. Det framkommer även att det finns stora skillnader vad gäller vilka förutsättningar barn och unga har att röra sig fritt inom sitt bostadsområde men även till andra delar av staden (Örebro kommun 2019b, s. 3–4). Upplevd otrygghet påverkar barns självständiga mobilitet negativt och gör att de tenderar att röra sig mindre inom sitt bostadsområde och även till andra områden i staden.Barns otrygghet i det offentliga rummet och de konsekvenser som detta kan resultera i är således en aspekt som kan sättas i relation till ett flertal globala, nationella och lokala mål. Utgångspunkt för denna uppsats kommer att vara trygghet för barn och unga samt samverkan mellan olika aktörer på områdesnivå.
Syfte och frågeställningar
Uppsatsens övergripande syfte är att undersöka hur samverkan i form av partnerskap på områdesnivå kan bidra till att öka tryggheten bland barn och unga i den offentliga miljön i ett bostadsområde. Vidare ämnar uppsatsen undersöka hur barns delaktighet kan ökas på områdesnivå. Ett ytterligare syfte är att resonera kring hur detta arbete kan bidra till måluppfyllelse av kommunala hållbarhetsmål samt Barnkonventionen. För att besvara uppsatsen syfte har följande frågeställningar formulerats:
- På vilket sätt är barn och unga delaktiga i Partnerskap Örebros trygghetsarbete i bostadsområdet Baronbackarna i dagsläget?
- Hur kan Partnerskap Örebro bidra till att öka delaktigheten och tryggheten bland barn och unga i bostadsområdet Baronbackarna? På vilket sätt kan detta bidra i kommunens arbete med Agenda 2030 samt Barnkonventionen?
Avgränsning
Studien avgränsas till att undersöka och analysera Partnerskap Örebros verksamhet i bostadsområdet Baronbackarna. Intervjuer med barn och unga som är bosatta i Baronbackarna kommer inte att genomföras. Ytterligare avgränsning är att uppsatsen undersöker barns delaktighet och trygghet i förhållande till offentlig miljö i ett bostadsområde. Uppsatsen kommer således inte att beröra barns hemmiljö eller förskole-samt skolmiljö.
Begrepp och utgångspunkter
Utgångspunkt för denna studie är barn och ungas trygghet samt samverkan mellan olika aktörer på områdesnivå. Trygghet och samverkan berörs i uppsatsens tredje kapitel, Kunskapsläge.
I denna uppsats definieras barn i enlighet med Barnkonventionen (Unicef u.å.), det vill säga att alla under 18 år är barn. Barn och unga används när det finns ett behov av att påvisa åldersskillnaden mellan exempelvis en 6-åring och en 17-åring. När uttrycket barn och unga eller endast unga används så handlar det framförallt om att tydliggöra det stora åldersspann som ryms inom definitionen att alla människor under 18 år är barn. Till grund för uppsatsen ligger uppfattningen om barn och unga som sociala aktörer som utifrån egna förutsättningar är kompetenta att samspela med den omkringliggande sociala, fysiska och kulturella miljö de befinner sig i (Cele & van der Burgt 2015, s. 25).
Avslutningsvis kommer begreppen barnperspektiv och barns perspektiv beröras. Elisabeth Arnér och Britt Tellgren (2006, s. 27, 33) beskriver att barnperspektivet är ett begrepp som är svårtolkat och inrymmer en komplexitet, därmed finns inte enbart en definition utan snarare många. Arnér och Tellgren (2006, s. 40) tolkar barnperspektiv som hur vuxna ser på barns behov och situation. Vad gäller begreppet barns perspektiv tolkar Arnér och Tellgren (2006, s. 40) det snarare som att barn och ungas egen syn på sin tillvaro får ta plats. När vuxna utgår från ett barnperspektiv i samband med att de tolkar det barn säger menar Arnér och Tellgren (2006, s. 28) att det ofta handlar om att vuxna utgår rån sin egen referensram och synvinkel. Genom att samtala med barn menar Arnér och Tellgren att det blir något så när möjligt för vuxna att se barnens tillvaro genom barnens egna ögon, det vill säga ur det enskilda barnets perspektiv.
Disposition
Fortsättningsvis disponeras uppsatsen enligt följande. I kapitel 2 presenteras de för uppsatsen utvalda studieobjekten, bostadsområdet Baronbackarna i Örebro samt Partnerskap Örebro. I kapitel 3 presenteras ett kunskapsläge som baseras på utvald forskning som berör de områden som uppsatsen ämnar studera. Kapitel 4 behandlar uppsatsens metod och här presenteras även analysmodellen som kommer att tillämpas vid analys av insamlad empiri. I kapitel 5, Empiri, presenteras det insamlade materialet. Kapitel 6 innehåller en analys av insamlad empiri med hjälp av tidigare presenterad analysmodell. Kapitel 7 inleds med slutsatser och avslutas med en diskussion kring studiens resultat.
2 Studieobjekt
I denna uppsats är Partnerskap Örebros arbete med barn och ungas trygghet i stadsdelen Baronbackarna i fokus. I kapitlet som följer beskrivs inledningsvis stadsdelen Baronbackarna med fokus på dess historia dess karaktär i dagsläget. Fortsättningsvis beskrivs Partnerskap Örebro och dess syfte, mål och organisation. Detta för att ge en förståelse för vilken typ av samverkan som studeras i uppsatsen men även för att bidra med en ökad förståelse för kontexten.
Baronbackarna
Baronbackarna är ett bostadsområde beläget nordväst om centrala Örebro som uppfördes mellan 1953– 1957. Byggandet av området innebar en viktig milstolpe i svenskt bostadsbyggande med flertalet nya och kreativa idéer som inte tidigare använts i något bostadsområde. Baronbackarna har därför pekats ut som riksintresse för kulturmiljövård, med anledning av att det anses vara av nationellt intresse att skydda. Området är skyddat i detaljplan med hänvisning till att det är en viktig förebild för det svenska flerbostadsbyggandet på 1950-talet (Länsstyrelsen Örebro län u.å., Örebro kommun 2018a). I Örebro kommuns kulturmiljöinventering har Baronbackarna pekats ut som en särskilt värdefull kulturmiljö då området återger en bild av stadens historia (Örebro kommun 2018b).
Utformningen av Baronbackarna är ett resultat av en arkitekttävling, där arkitekterna Ekholm & White stod som vinnare med tävlingsbidraget ”Du får leka på våran gård”. Syftet var att skapa ett bostadsområde som på olika sätt skulle vara anpassat till barnfamiljers vardagsliv. Bostadshusen byggdes kring halvöppna innergårdar med en stor grönyta i mitten. Husen bestod av lägenheter, huvudsakligen tre rum och kök. Innergårdarna med dess lekplatser skulle vara bilfria och det skulle vara nära till skola och affärer. I övrigt skulle barnfamiljernas behov tillgodoses genom att arkitekterna testade en rad nya idéer. Exempelvis byggdes så kallade experimentlägenheter. I dessa lägenheter var väggar och garderober flyttbara för att planlösningens skulle kunna ändras efter de boendes behov. I dagsläget finns tre av dessa lägenheter kvar i området. Ytterligare åtgärder som skulle underlätta för framförallt mammorna, då hemmen sågs som deras arbetsplats, var att kök och balkong var placerade så de hade utsikt över innergårdarna med dess lekplatser. På så vis kunde uppsikt hållas över barnen som lekte på gårdarna inifrån lägenheten när mammorna sysslade med matlagning och andra hushållssysslor. Mellan kök och badrum fanns ett litet fönster, för att mammorna även skulle kunna hålla uppsikt över barnen när de badade (Länsstyrelsen Örebro län u.å.).
År 2019 bodde 2192 personer i Baronbackarna. Av dessa var 556 personer under 18 år (Örebro kommuns statistikdatabas u.å.a). Bostadsbeståndet i området utgörs av hyresrätter och år 2017 fanns 1100 lägenheter i Baronbackarna (Örebro kommuns statistikdatabas u.å.b). Fastighetsägare är i huvudsak det kommunala bostadsbolaget Örebro bostäder AB (ÖBO), vilka förvaltar omkring 800
lägenheter1, samt fastighetsbolaget FinFast som förvaltar 281 lägenheter (FinFast u.å.). I öst gränsar Baronbackarna till Hedgatan samt Holmens industriområde. Holmens industriområde ingår i ett utvecklingsområde som enligt Örebro kommuns översiktsplan kommer vara ett av de områden som rymmer den största ökningen av befolkning och bostäder fram till och med 2040. Ett ställningstagande i översiktsplanen beskriver att centralt belägna verksamhetsområden, där Holmen är ett exempel, behöver utvecklas till att bli mer stadsmässiga. Genom att allt eftersom integrera dessa verksamhetsområden med den övriga staden kommer deras karaktär kunna bidra till en mer levande och tryggare stadsmiljö under fler av dygnets timmar (Örebro kommun 2018c). I norr och väst avgränsas området av E18/E20. I söder gränsar området till bostadsområdet Hjärsta.
Inom Baronbackarna finns två större grönytor. I områdets västra del ligger Hjärstaparken, som i Örebro kommuns översiktsplan pekas ut som ett grönområde med mycket höga naturvärden. Området har även märkts ut för att runt år 2040 kunna utvecklas med ytor avsedda för allmänhetens spontanidrott. I mitten av bostadsområdet finns en större grönyta, som Örebro kommun i framtiden ser kan utvecklas till en stadsdelspark (Örebro kommun u.å.). På denna grönyta finns en liten kulle som utgörs av ett forntida gravfält, vilket skyddas av kulturmiljölagen (Länsstyrelsen u.å.).
Bild 1. Flygfoto över Baronbackarna. (Källa: Örebro kommun 2020c). Egen bearbetning.
Partnerskap Örebro
Partnerskap Örebro är en del av Örebro kommun som härstammar från Partnerskap Vivalla som grundades 2011. Syftet var att barn bosatta i bostadsområdet Vivalla skulle nå målen i skolan för att ha möjlighet att fortsätta med studier på gymnasium och universitet samt få arbete. År 2014 beslutade Kommunstyrelsen i Örebro att utöka antalet partnerskapsområden, vilket har gjort att Partnerskap Örebro i dagsläget finns i fem av Örebros stadsdelar. Dessa är Vivalla, Varberga, Oxhagen, Brickebacken samt Baronbackarna (Örebro kommun 2019a, s. 2). Partnerskapsområdena har valts ut för att de på olika sätt är socioekonomiskt utmanande områden2.
Partnerskap Örebro har till uppgift att genom samverkan bidra till ökad livskvalitet och framtidstro hos de boende samt bidra till god utveckling i partnerskapsområdena. För att nå målen ska Partnerskap Örebro på lokal nivå samordna och förenkla för kommunala förvaltningar i samverkan med det civila samhället och myndigheter. I partnerskapets arbete ingår att utmana kommunala strukturer och på vis skapa förenklade och bättre arbetssätt (Örebro kommun 2019a, s. 2). Förvaltningarna som samordnas är Förskola/Skola, Kultur- och fritidsförvaltningen, Förvaltningen för utbildning, försörjning och arbete samt Förvaltningen för sociala insatser (som sedan 1 februari 2020 innefattar det som förr hette Socialförvaltningen och Förvaltningen för funktionsstöd). Övriga aktörer som ingår i partnerskapet är Polisen, lokalt näringsliv, religiösa samfund samt fastighetsbolagen Futurum, Västerporten samt det allmännyttiga bostadsbolaget ÖBO (Örebro kommun 2020b).
Enheten Partnerskap består av tre platschefer, en för Vivalla/Baronbackarna, en för Varberga/Oxhagen och en för Brickebacken samt en projektkoordinator. Inom partnerskapet finns även två grupper, den så kallade verksamhetsnära ledningsgruppen samt styrgruppen. Styrgruppen utgörs av cheferna för de kommunala förvaltningarna som samordnas, verksamhetschefen för Partnerskap samt den bosociala chefen för ÖBO (Örebro kommun 2019a, s. 3). Den verksamhetsnära ledningsgruppen utgörs av personer från de kommunala förvaltningarna, vanligtvis enhetschefer, som har mandat och kompetens att representera respektive förvaltning. Gruppen består även av enhetschefer från polisen, Region Örebro, fastighetsbolagen samt övriga lokala intressenter (Örebro kommun 2019a, s. 3). Grupperna har möten områdesvis tillsammans med respektive platschef var femte vecka. Den verksamhetsnära ledningsgruppen tar under sina möten upp aktuella händelser eller frågor från verksamheterna vilket respektive partnerskapsområdes platschef vid behov vidarebefordrar till styrgruppen eller till aktuell nämnd. I den verksamhetsnära ledningsgruppen verkställs även uppdrag som kommit från styrgruppen eller politiken. Upplägget med grupperna ska skapa en kommunikation i två led med syfte att gynna medborgaren samt förenkla för tjänstemäns och politikers beslutsfattande (Örebro kommun 2020b).
I dagsläget har Partnerskap Örebro fyra övergripande mål, vilka är beslutade av Kommunstyrelsen i Örebro. Dessa berör, förutom måluppfyllelse i skolan som varit med som mål sedan Partnerskap Vivalla, att partnerskapet ska skapa förutsättningar för en trygg och attraktiv stadsdel, stärka förutsättningarna för medborgare kring arbete, utbildning och integration samt stärka förutsättningarna för en meningsfull fritid (Örebro kommun 2019a, s. 2).
Tre gånger per år deltar Partnerskap Örebro i trygghetsavstämningar med representanter för bland annat fritid, socialtjänst, Polisen och BRÅ. Partnerskap Örebro ansvarar inte för trygghetsavstämningarna utan är med som en av parterna i arbetet med avstämningarna. Syftet är att uppmärksamma trygghetssituationen i Örebros olika stadsdelar. Som underlag i arbetet finns arbetsmetoden EST – Effektiv samordning för trygghet, vilket är en arbetsmodell som utvecklats av lokalpolisområde Örebro, Örebro kommun, Örebro Bostäder AB och forskarmiljön CAPS vid Örebro universitet. Arbetsmetoden togs fram 2014 med syfte är att göra det möjligt för olika aktörer att mötas och samverka kring trygghetsfrågor (Örebro universitet 2016, s. 3). Lägesrapporten enligt EST ger en lägesbild ur ett trygghetsperspektiv varje vecka. Grunden är ett digitalt verktyg dit utvalda informanter rapporterar händelser som inträffat i området under veckans gång. Här redogörs även för väder inför helgen, om det är några stora evenemang på gång eller om det finns kännedom om händelser eller sammankomster via sociala medier3.
3 Kunskapsöversikt
I kapitlet presenteras forskning som har bedömts vara relevant i förhållande till området uppsatsen ämnar undersöka. För att skapa en bild av aktuellt forskningsläge har sökningar gjorts i databaser med utvalda sökord, vilka presenteras i kapitel 5. För att göra kapitlet orienterbart har följande underrubriker formulerats: Trygghetsdiskursen, Barn och ungas upplevelser av offentliga miljöer, Barn och ungas självständiga mobilitet och föräldrars riskbedömning, Rumslig kompetens, Barn och ungas delaktighet samt Samverkan på områdesnivå.
Trygghetsdiskursen
Inom forskningen går det att urskilja hur trygghet är ett begrepp som är svårdefinierat och där innebörden varierar beroende på vem som gör definitionen. Carina Listerborn (2002) studerar i avhandlingen Trygg
stad otrygghet i det offentliga rummet ur ett feministiskt perspektiv. Listerborn har studerat hur rädsla
och trygghet konstrueras inom forskningen, i politiska dokument samt hur arbetet med dessa frågor tar sig uttryck i praktiken. I avhandlingen redogör Listerborn för vad hon beskriver som trygghetsdiskursen (Listerborn 2002, s. 5-6). Listerborn har identifierat synsätt som står för skilda sätt att se på rädsla och vad som skapar en känsla av otrygghet. Två av dessa är Det goda grannskapet och Den exkluderande staden (Listerborn 2002, s. 244). Inom synsättet Det goda grannskapet finns uppfattningen att en tryggare stad byggs i närmiljön där den fysiska miljön och arkitektur har möjlighet att bidra till ökad trygghet. Genom att öka graden av social kontroll ska människor känna sig tryggare då de rör sig i det offentliga rummet. Social kontroll kan innebära att människor tillsammans hjälps åt att upprätthålla ordning i området och att tryggheten på så vis ska öka. Listerborn poängterar att en problematisk aspekt inom synsättet Det goda grannskapet är att någon form av ideologi sällan finns tydligt utskriven. Ibland går det även att utläsa att otryggheten kan byggas bort. Listerborn menar att det inom synsättet saknas balanserade analyser vilket leder till att vissa aspekter, så som kön och/eller klass, tenderar att hamna i skymundan i förhållande till diskussion kring rädsla och otrygghet (Listerborn 2002, s. 246).
Synsättet Den exkluderande staden tar avstamp i den ökande segregationen som går att urskilja på olika nivåer i samhället på både global och lokal nivå. Rädsla och otrygghet leder till att de som har ekonomisk valmöjlighet att isolera sig från det de upplever som opassande i stadsmiljön eller bostadsområdet, exempelvis i så kallade ”gated communities”. På så sätt ökar den ekonomiska segregationen och stadslivet mister även sin mångfald. Enligt detta synsätt bör det stökiga, myllrande och diversifierade stadslivet snarare ses som något positivt och som en resurs. Enligt Listerborn är detta synsätt problematiskt då det tenderar att förbise att rädsla kan vara verklig och hindrar människor från att leva sitt vardagsliv fullt ut. Listerborn menar även att den kan kritiseras ur ett maktperspektiv då synsättet ofta representeras av en manlig, vit akademisk elit som inte är utsatt för den här typen av rädsla och otrygghet i sitt vardagliga liv (Listerborn 2002, s. 247).
Barn och ungas upplevelser av offentliga miljöer
Sofia Cele (2006, s. 34) beskriver i avhandlingen Communicating Place. Methods for Understanding
Children’s Experience of Place hur barns upplevelser och erfarenheter har setts som socialt och rumsligt
konstruerade inom kulturgeografin. Många barn växer upp i stadsmiljöer och det är av vikt att staden erbjuder miljöer där barn kan trivas då omgivningen är central för exempelvis identitetsskapande (Cele 2006, s. 39). I avhandlingen Där man bor tycker man det är bra. Barns geografier i segregerad
stadsmiljö diskuterar Danielle van der Burgt (2006, s. 172) barns identitet i förhållande till sitt bostadsområde. Van der Burgt beskriver att det gick att urskilja att barn ofta identifierar sig med sitt bostadsområde och på vis är måna om att framhålla det som en trygg, säker och lugn plats. Penelope Carroll, Karen Witten, Robin Kearns och Phil Donovan (2015, s. 417–418) beskriver att offentliga platser så som parker och gator är centrala för barns möjligheter att utveckla sin identitet samt ”sense of place”. Carroll et al. (2015, s. 417) menar fortsättningsvis att detta faktum tenderar att glömmas bort då dagens städer planeras, varpå författarna ifrågasätter om städer som inte tar barns behov i beaktning verkligen kan beskrivas som hållbara.
I publikationen Plats för trygghet. Inspiration för stadsutveckling beskrivs att trygghet kan förstås med hjälp av begrepp som ”lugn, kontroll, välbefinnande, tillit och frihet från hot” (Boverket 2010, s. 13). Boverket (2010, s. 40) beskriver, i förhållande till grönområden, hur otrygghet ofta är kopplat till specifika sociala sammanhang för barn och unga. Exempelvis kan mötet med främlingar som upplevs som olustiga bidra till otrygghet. Dessa främlingar kan vara andra barn och unga eller grupper av barn och unga, alkoholister eller hemlösa. Dock tenderar rädslan för att möta andra barn och unga vara närvarande under stor del av tiden som barn spenderar i offentliga miljöer. Rädslan för alkoholister eller hemlösa tenderar istället att vara platsspecifik. Otryggheten försvinner då ofta när platsen i fråga har passerats (Boverket 2010, s. 40). En liknande bild framträder i artikeln ”Children’s everyday encounters and affective relations with place: experiences of hyperdiversity in Auckland neighbourhoods” av Karen Witten, Robin Kearns, Penelope Carroll och Lanuola Asiasiga (2017). Författarna har studerat barns upplevelser och relation till plats i ett antal bostadsområden i Auckland på Nya Zeeland och beskriver att andra grupper av barn eller vuxna främlingar samt risken att utsättas för våld i anslutning till parker eller grönområden är vanligt förekommande orsaker till upplevd otrygghet (Witten et al 2017, s. 1241). Van der Burgt (2006) identifierar ett antal aspekter som hon funnit centrala för att barn ska känna trygghet samt känslor så som tillit och hemmahörande i sitt bostadsområde. Genom dagböcker och intervjuer med barn från olika bostadsområden i Stockholm har van der Burgt identifierat sociala relationer som en viktig aspekt för att barn ska trivas i sitt bostadsområde. Det innefattar närhet till kompisar men även att de känner, eller åtminstone känner igen, sina grannar och andra människor de möter i sin vardag, såväl vuxna som andra barn och unga. Hur vuxna uppträder påverkar även barnens känsla av trygghet, exempelvis om de är otrevliga eller bråkar, i övrigt spelar det inte så stor roll vilka
de vuxna är. Att känna tillit till att personer i ens geografiska närhet skulle hjälpa en om det behövdes var även viktigt för att barnen skulle känna sig trygga (van der Burgt 2006, s. 167, 188). Även Cele (2006, s. 100) berör sociala relationer till vuxna som barnen inte känner. Detta gällde bland annat hur barnen upplevde att de blev behandlade av vuxna i det offentliga rummet. I sin studie har Cele undersökt både svenska och engelska barns upplevelser och fann att på den här punkten skiljde sig deras upplevelser åt. För de svenska barnen dominerade känslan av att de var osynliga i det offentliga rummet, som att okända vuxna inte ens la märke till att de fanns där. De engelska barnen tenderade däremot att uppleva sig som allt annat än osynliga, utan snarare oönskade i offentliga miljöer. Detta genom att vuxna de inte kände exempelvis kunde skrika på dem eller att de inte var välkomna in i butiker utan en vuxens sällskap. Detta påverkade barnen i stor utsträckning. Att själva utforska butiksutbudet upplevdes som en spännande aktivitet för barnen att ägna sig åt. Att de inte var välkomna enbart för att de var barn påverkade deras självkänsla negativt (Cele 2006, s. 101).
Cele (2006, s. 115) såg i sin studie att många barn värdesatte att det fanns ställen att klättra på i olika omfattning i närområdet. Cele poängterar även att barn efterfrågade platser där de kunde få vara ensamma och ta det lugnt, att det inte enbart skulle finnas platser där det skulle vara fart och fläkt. Enligt Cele uppfattade barnen att vuxna trodde att barnen enbart behövde hålla i gång och inte behövde platser där de kunde få vara i fred och ta det lugnt i lika stor utsträckning (Cele 2006, s. 120). Flera forskare betonar möjligheten att klättra och därmed uppleva omgivningen kroppsligt som centralt vad gäller barns möjlighet att utveckla kunskap om den urbana miljön. Van der Burgt och Cele (2014, s. 42) beskriver hur barn som de genomfört undersökningar med genom gående intervjuer, ständigt klättrade på höga murar och dylikt i de fysiska miljöer de passerade. Detta betonar även Eva Änggård (2015, s. 100) med hänvisning till barn allt som oftast upplever platser kroppsligt genom att klättra, springa och hoppa men har desto svårare att verbalt berätta om och återge sina upplevelser av plats med ord. Carroll et al. (2015, s. 431) beskriver att i en studie genomförd i Auckland, Nya Zeeland, gick det att urskilja att flera barn inte ville röra sig i sitt bostadsområde, såvida det inte handlade om att ta sig hem till en kompis. Inomhusmiljöer och digitala miljöer var enligt dessa barn nog vad gällde upptäckande och utforskande. I artikeln “Young people’s everyday landscapes of security and insecurity” beskriver Peter Hopkins, Kathrin Hörschelmann, Matthew. C Benwell & Catherine Studemeyer (2018, s. 440) hur digitala miljöer är ett rum som är högaktuellt att studera ur perspektivet barns säkerhet och osäkerhet då det är en plats där många barn och unga spenderar stor del av sin tid. Hopkins et al. (2018, s. 440) beskriver fortsättningsvis att digitala miljöer kan vara både säkra och tillåtande samtidigt som den kan utgöra en stor osäkerhet. Internet möjliggör informationssökning och chans att etablera nya vänskaper, men det är även en miljö där risken att utsättas för mobbning eller någon typ av övergrepp är ett faktum och ett stort orosmoment för många barn och unga.
Carroll et al. (2015) har studerat barns och föräldrars upplevelser av bostadsområden i staden Auckland på Nya Zeeland. Carroll et al. (2015, s. 426) beskriver att det barnen uppgav att de var rädda för då de rörde sig i sitt bostadsområde återspeglade det barnen uppgav att de inte tyckte om och därmed ville förändra med sin närmiljö, exempelvis tung trafik, okända vuxna som upplevdes otäcka eller bråkiga ungdomsgäng. Flera forskare belyser att barn tenderar att utarbeta olika typer av strategier för att undvika att utsättas för faror eller hot som de bedömer finns i deras närmiljö. Dessa strategier kan innebära att hålla avstånd till andra människor eller grupper av människor, ta omvägar eller helt enkelt undvika att vistas på vissa platser helt och hållet eller vissa tider på dygnet (Witten et al. 2017, s. 1241). Det kan även handla om att anpassa sitt beteende eller rörelsemönster beroende på aktuell social situation (van der Burgt & Cele 2014, s. 41). Cele (2006, s. 109) belyser hur barn använder sig av olika strategier då de rör sig i det offentliga rummet, exempelvis för att hantera trafikmiljöer. I sin studie kunde Cele urskilja att barn hade förmåga och förståelse för att anpassa sig efter både platsen och rådande trafiksituation för att kunna röra sig säkert och effektivt. Under intervjuerna som studien delvis byggde på delade barnen även erfarenheter av hur de rörde sig i trafikmiljöer med varandra. Cele beskriver att barnen överlag upplevde att trafikmiljöer på olika sätt försvårade för dem att röra sig fritt, bland annat då de skulle vänta vid trafikljus eller korsa gator och vägar. Detta var något barnen upplevde som irriterande. För att hantera detta utarbetade barnen egna strategier, utöver de strategier som vuxna lärt dem på grund av att dessa inte alltid fick det resultat som barnen önskade. Att trafiksituationer kan vara en källa till barns otrygghet i bostadsområden är något som Carroll et al. (2015, s. 431) och Liisa Horelli (1998, s. 232) betonar. Stora och tungt trafikerade vägar kan vara begränsande för barn då de rör sig i det offentliga rummet, både för att de själva känner sig otrygga att befinna sig i trafikrummet, men även för att deras föräldrar poängterat risken med att vistas i dessa miljöer.
Barn och ungas självständiga mobilitet och föräldrars riskbedömning
Att röra sig fritt i sitt bostadsområde och på så vis ha möjlighet att uppleva och utforska sin närmiljö är inte en självklarhet för alla barn som växer upp i dagens samhälle, vilket Cele (2006, s. 39) beskriver i huvudsak har sitt ursprung i stadens fysiska och sociala karaktär. Relationen mellan ett bostadsområdes karaktär, uppfattningar om säkerhet samt graden av barns självständiga mobilitet och fysiska aktivitet har studerats av Carroll et al. (2015) i Auckland på Nya Zeeland. Barns självständiga mobilitet definieras av författarna som lek och transport/förflyttning som barn ägnar sig åt på egen hand utan sällskap av en vuxen. Barns självständiga mobilitet samt fysiska aktivitet varierar beroende på i vilken omfattning deras vårdnadshavare tillåter dem att röra sig fritt i bostadsområdet eller i ett större område i staden och de huvudsakliga orosmomenten för samtliga studerade bostadsområden var ”stranger-danger” och trafiksituationer som upplevdes som riskfyllda (Carroll et al. 2015, s. 426). Även Gill Valentine (2004) diskuterar hur föräldrars oro kring barns säkerhet i det offentliga rummet kan påverka i vilken omfattning barn kan vistas och röra sig självständigt i offentliga miljöer, exempelvis i bostadsområden. Valentine (2004, s. 15, 74) redogör för diskursen kring ”stranger-danger”, det vill säga rädslan inför
mötet med främlingar och hur detta på olika sätt kan innebära en fara för barn. Även ”terror-talk” är enligt Valentine (2004, s. 15, 74) centralt för föräldrars riskbedömning, vilket refererar till den ökade nyhetsrapporteringen från världens alla hörn kring hur barn utsätts för brott och våld. Här ryms, enligt Valentine, en paradox i form av att samtidigt som vuxnas kännedom om världen ökar via medierapportering och dylikt så minskar barns kunskaper om sin närmiljö som en följd av den oro detta skapar för att barnen ska utsättas för brott. Att barns självständiga mobilitet och lek utomhus minskar beskrivs som problematiskt eftersom leken är direkt avgörande för barns utveckling (Valentine 2004, s. 15, 74). Valentine (2004, s. 78) betonar även att det finns en ojämlikhet mellan barn som uppstår på grund av att olika bostadsområden rymmer olika möjlighet till självständig lek utomhus. Detta är problematiskt eftersom alla barn därmed inte får samma tillgång till den lek som är av vikt för deras fysiska och psykiska utveckling. Carroll et al. (2015, s. 424, 432) kunde dock se att variationen tenderade att vara större mellan individer snarare än mellan bostadsområden. På individnivå var det huvudsakliga föräldrars oro kring barnen säkerhet då de rör sig i offentliga miljöer som påverkade. De argumenterar dock för att barns lek i mångt och mycket är beroende av en vuxens närvaro, mycket på grund av föräldrars och även barns rädsla för att möta potentiellt farliga människor samt röra sig i farliga trafikmiljöer. Det gick dock att urskilja vissa skillnader mellan de bostadsområden som Carroll et al. (2015, s. 424) studerat. Förutom att skolor och butiker var vanligast förekommande mål för barn när de rörde sig i sitt närområde, så fanns det andra mönster som författarna kunde urskilja. Dessa mönster gällde både mål och huruvida barnen rörde sig självständigt eller tillsammans med en vuxen. Barn bosatta i innerstaden rörde sig till organiserade fritidsaktiviteter dubbelt så många gånger som barn från medelinkomstskolor och fyra gånger så ofta som barn från låginkomstskolor i förorter. Barn från låginkomstskolor rörde sig dock dubbelt så ofta som de andra grupperna till informella fysiska aktiviteter så som att besöka parker för lek eller spontanidrott. Att besöka parker utgjorde ungefär hälften av alla informella aktiviteter för samtliga grupper som deltog i studien.
Enligt van der Burgt och Cele (2014) förekommer det skillnader i hur föräldrar och barn resonerar kring stadsmiljöer och barnens rörelsemönster i dessa, framförallt kopplat till risk. I sin studie fann de att föräldrar resonerade kring hur trafikerade miljöer var riskfyllda för barnen att röra sig i liksom andra urbana miljöer som på ett eller annat sätt ansågs som farliga för barn. Det barnen istället diskuterade och lade stort fokus på var situationer av specifik sociala karaktär. Det kunde handla om att undvika sociala situationer som upplevdes som skrämmande, exempelvis risken att bli jagad eller på annat sätt utsatt av äldre barn eller ungdomar. Dessa sociala situationer påverkade barns rörelsemönster och känsla för risk då det rörde sig i sin omgivning. Denna oro visade dock inte föräldrarna att de hade kännedom om (van der Burgt & Cele 2014, s. 42).Van der Burgt och Cele (2014, s. 35, 38, 39) belyser även att de i sina intervjuer kunde identifiera att föräldrarna diskuterade hur de skulle få barnen att förstå att de inte kunde hantera omständigheter i den urbana miljön. Det handlade om att skydda barn från att utsättas för potentiellt riskfyllda situationer snarare än att lära dem att hantera risker som de möter i sin vardag.
Barnen å sin sida vara väl medvetna om att vuxna ansåg att de var icke-kompetenta men delade inte alltid den uppfattningen.
Rumslig kompetens
Stadsrummet, offentliga miljöer och de situationer och risker som följer med dessa ses ofta ur ett vuxet perspektiv och som något som barn behöver hjälp att hantera. Förmågan att hantera detta anses vanligtvis utvecklas och öka i takt med stigande ålder (van der Burgt & Cele 2014, s. 29). Van der Burgt och Cele (2014) beskriver att barn behöver röra sig i offentliga miljöer i det urbana rummet för att genom upplevelse och erfarenhet utveckla så kallad rumslig kompetens. Rumslig kompetens kan enligt van der Burgt och Cele (2014, s. 30) beskrivas som ett icke-statiskt tillstånd som varierar beroende på situation och kontext och som innebär att en person har förmåga att hantera mötet med andra människor, situationer och platser i sitt vardagliga liv. Rumslig kompetens ska således inte förstås som något en person antingen har eller inte har, utan snarare som något som utvecklas och förändras beroende på situation och plats. Möjligheten att samla på sig erfarenhet genom delaktighet i stadsrummet är avgörande för både barns och vuxnas utvecklande av rumslig kompetens (van der Burgt & Cele 2014, s. 30). Dock är en vanligt förekommande uppfattning bland både barn och vuxna att kompetens att hantera den omkringliggande miljön och företeelser i denna är något som utvecklas enbart i och med ålder. Van der Burgt och Cele (2014) betonar dock att det snarare är möjligheten att erfara och skaffa sig erfarenhet av det urbana rummet som är nyckeln till rumslig kompetens hos både barn och vuxna, oavsett ålder.
Barn och ungas delaktighet
Roger Hart (1992, s. 5–6) definierar delaktighet som en möjlighet till gemensamt beslutsfattande i frågor som påverkar dels den enskilda individens liv, dels det samhälle som individen i fråga lever i. Barns delaktighet bestäms inte enbart med hänsyn till barns mognad och kapacitet utan varierar beroende på kulturell kontext och familjekultur. Björklid och Nordström (2007, s. 395) beskriver att barns delaktighet kan ses som bestående av en informell och en formell dimension. Björklid och Nordström menar att dessa dimensioner är ömsesidigt beroende för barn. Den informella dimensionen innebär att barn har möjlighet att röra sig fritt i sin närmiljö och utforska platser, möta andra
människor och erfara och uppleva det samhälle de lever i. På så vis kan barn utveckla en förståelse för den formella dimensionen av delaktighet som är kopplad till att delta i planering och utveckling inom områden som de möter genom den informella dimensionen av delaktighet, exempelvis trafik, gröna miljöer, byggd miljö, miljöproblem och liknande som gör att rustas och förbereds för att så
småningom kunna delta i mer formella delaktighetsprocesser.
Horelli (1998) har studerat barns delaktighet i områdesutveckling i Finland, Schweiz och Frankrike samt vad planerare, skolvärlden och forskare kan lära utifrån resultatet av de fallstudier som genomförts. I
resultatet fanns individuella skillnader, men det gick även gick att urskilja kulturella skillnader, exempelvis vad gäller barnens attityd mot naturen (Horelli 1998, s. 235). Horelli konstaterar att barns ökade delaktighet skulle innebära ett stärkt ekologiskt och socialt perspektiv samt att fler samhällsgrupper skulle kunna engageras i planering. Dock menar Horelli att det finns ett tydligt glapp mellan att kunna konstatera att barn bör inkluderas i planeringsfrågor och att faktiskt kunna genomföra detta på lokal nivå. Horelli (2007) har utvecklat ett teoretiskt ramverk som bygger på ett koncept kallat ”Environmental Child-Friendliness”. Konceptet bottnar i en kombination av generella teorier kring vad som utgör en god miljö samt beskrivningar av vad Unicef har definierat som ”child-friendly cities” (Horelli 2007, s. 270). Child-friendly cities karaktäriseras av Unicef som att barns rättigheter, så som de uttrycks i FN:s barnkonvention, är en del av en stads offentliga lagar, policydokument och beslut (Unicef 2020). Framtagandet av Horellis teoretiska ramverk baseras även på komparativa studier som genomförts i Finland, Sverige och Italien. Det vetenskapliga grunden är tvärvetenskapligt, bland annat med rötter i miljöpsykologi (Horelli 2007, s. 269). Begreppet ”environment” refererar Horelli till som ett mångfacetterat begrepp vilket inte enbart innefattar den naturliga eller bebyggda miljön utan snarare kan ses som en komplex blandning av å ena sidan den fysiska miljön, den sociala miljön samt naturmiljön (Horelli 2007, s. 270). Horellis ambition har varit att skapa ett holistiskt ramverk, då hon argumenterar för att det saknas inom det geografiska fältet, trots ett ökat intresse för att studera och analysera barns geografier. Redan existerande teorier om vad som är miljöer av god kvalitet tenderar att förbise barnperspektivet, menar Horelli (Horelli 2007, s. 268, 269). Nordström (2010, s. 527) poängterar att det behövs förändringar i planeringspraktiken för att ett mer barnvänligt perspektiv på staden ska kunna antas. Enligt Nordström kan användandet av Horellis teoretiska ramverk vara ett förslag på hur denna typ av förändring skulle kunna åstadkommas.
Horellis (2007) teoretiska ramverk utgörs av tio normativa dimensioner som berör miljöer ur ett barnperspektiv och är tänkt att kunna fungera som analysmodell och politiskt instrument (Horelli 2007, s. 268). Vid framtagandet av ramverket har Horelli studerat och analyserat litteratur samt definitioner och indikatorer för Unicefs koncept child-friendly cities. Mot denna bakgrund konstruerades de tio normativa dimensionerna, vilka tillsammans fångar in vad Environmental Child-Friendliness innebär. Detta gör, som Horelli beskriver, att barns miljö kan ses ur ett fysiskt, psykosocialt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt perspektiv. Horelli betonar dock att det är den sociokulturella kontexten som avgör dimensionernas direkta innebörd från fall till fall. Dimensionerna kan därmed beskrivas som en ram som bör eftersträvas för att en miljö ska vara barnvänlig i enlighet med konceptet ”Environmental Child-Friendliness” (Horelli 2007, s. 269–270). I arbetet med det teoretiska ramverket ingår förutom de tio dimensionerna två olika perspektiv, på grund av att de tio dimensionerna inte anses vara tillräckliga för att kunna uppnå de barnvänliga miljöer som är syftet med Environmental Child-Friendliness. Dessa är ett individuellt och ett kollektivt perspektiven som ska göra det möjligt att se individen eller gruppen i förhållande till omgivningen (Horelli 2007, s. 269, 272–273). Horelli (2007, s. 269) argumenterar även
för att deltagande planering och governance är avgörande för att skapa ”Environmental Child-Friendliness”.
Nordström (2010) har undersökt hur Horellis teoretiska ramverk och dess tio normativa dimensioner kan appliceras på intervjuer och undersökningar med barn från bostadsområden med varierande geografisk, ekonomisk och social karaktär i Sverige. Nordström fann i sin studie att tre av de tio dimensionerna var mer vanligt förekommande än övriga dimensioner bland de tolvåringar som intervjuats, nämligen Basservice (Basic service) Trygghet och säkerhet (Safety and security) och Urbana och miljömässiga kvalitéer (Urban and environmental qualities) (2010, s. 520). Enligt Nordström (2010, s. 526) gick det att urskilja att dimensionen Delaktighet (Participation) inte alls var viktig för de 12 åringar som deltagit i genomförd studie. Däremot var delaktighetsdimensionen viktig för tonåringar i åldrarna 13–18 år som Horelli undersökt i en annan kontext. Nordström resonerar kring att detta bottnar i barnens ålder, då tonåringar tenderar att förstå sociala strukturer på ett djupare plan än yngre barn och därmed förstår de olika roller som delaktighet i samhälleliga sammanhang innefattar. En viktig aspekt som Nordström poängterar är att när de yngre barnen blivit tonåringar och därmed kan sägas ha utvecklat förståelse för dessa samhälleliga strukturer, så har de i regel tappat det specifika sätt att se på plats och uppleva sin närmiljö som är så typisk och utmärkande för yngre barn.
Cele (2006, s. 9) har undersökt hur barn kommunicerar sina upplevelser av plats samt vilka metoder som kan användas för att förstå barns erfarenheter av plats. Cele har använt sig av promenader (”walks”), att barnen fick måla kartor över sitt närområde, att barnen fick fotografera platser i sitt närområde samt intervjuer. I studien deltog barn som var 8 och 11 år gamla, bosatta i Stockholm och Bournemouth i England (Cele 2006, s. 64). Celes uppfattning är att barn hade god förmåga att uttrycka och förmedla sina upplevelser och erfarenheter av plats men hur och vad de uttryckte varierade beroende på vilken metod som användes (Cele 2006, s. 196).Cele (2006) utgår från vad hon benämner som en abstrakt och en konkret upplevelse av plats då hon studerar barns upplevelser. En abstrakt upplevelse av plats innefattar det en plats innebär för en person i form av drömmar, minnen, känslor och dylikt. En konkret upplevelse av plats däremot innebär de fysiska platser som barn besöker och vad de gör på dessa platser, det vill säga en konkret erfarenhet som kan delas med och observeras av andra (Cele 2006, s. 36). Barn upplever och erfar platser genom alla sina sinnen och Cele beskriver hur samtliga sinnen har lika stor betydelse vad gäller att skapa ”sense of place” – en känsla för plats (Cele 2006, s. 110). Cele (2006, s. 201) beskriver även att hon funnit en maktdimension att vara medveten om inom metodval av denna sort. Under intervjuer finns det en maktrelation mellan den vuxne som intervjuar och barnet som förväntas svara, vilket Cele menar kan göra barnet obekvämt och osäkert. Under promenader är det snarare barnet som har ett kunskapsövertag och styr hur och vad som ska beskrivas och berättas. Cele poängter även att det vid dessa tillfällen blev möjligt för henne själv att uppleva platsen och därmed fick en utökad förståelse för hur barnen upplevde platsen de pratad om.
Ett sätt för barn att vara delaktiga och därmed bidra med kunskap om hur barn i olika åldrar använder och upplever sin närmiljö är genom trygghetsvandringar. I boken Trygghetsvandring ur barns
perspektiv av Mania Teimouri, Lisa Åhlström, Mie Svennberg, Stefan Björling och Monica Havström
(2011) presenteras hur trygghetsvandringar tillsammans med barn och unga kan genomföras i praktiken. Boken beskrivs som en handbok i att genomföra trygghetsvandringar för att ge barn inflytande och möjliggöra måluppfyllelse enligt FN:s barnkonvention. Enligt Teimouri et al. (2011, s. 11) kan barn och ungas deltagande i trygghetsvandringar bidra med en ytterligare dimension då de upplever och erfar sin närmiljö på andra sätt än vuxna och därmed lägger märke till andra typer av faktorer ur exempelvis ett trygghetsperspektiv. I boken presenteras en steg för steg-manual om hur en trygghetsvandring av detta slag kan genomföras samt vilka personer förutom barn och unga som bör delta under vandringen. Författarna beskriver att lärare, arkitekturpedagoger, demokratiutvecklare samt de som ansvarar för olika platser, exempelvis parkförvaltningen om det är ett grönområde som ska besökas, bör närvara under vandringen. Vandringsarrangören ska kunna svara på och beskriva hur maktstrukturen ser ut i kommunen, vilken möjlighet det finns till påverkan samt föra vidare barnens synpunkter och idéer på ett bra sätt (Teimouri et al. 2011, s. 12).
Suzanne de Laval presenterar i boken Gåturer (2014) erfarenheter från 120 genomföra gåturer tillsammans med mer än 1200 deltagare, bland annat med barn och unga. Gåtur är en metod som enligt de Laval (2014, s. 9) beskrivs som ”en kvalitativ utvärderingsmetod som bygger på att man studerar en miljö ’på plats’ och noterar sina upplevelser”. Under promenaden uppmanas deltagarna att visa det de tycker bra respektive dåligt på platsen som besöks samt komma med förslag på förbättringar. Upplevelserna diskuteras fortsättningsvis mellan deltagarna och resultatet dokumenteras. De Laval (2014, s. 17, 100) betonar att så kallade gåturer med barn och unga ställer vissa specifika krav på arrangören av promenaden. En tumregel enligt de Laval är att yngre förskolebarn behöver gå i mycket små grupper, medan äldre tonåringar klarar att gå fler. De Laval menar att gåturen erbjuder ett bredare perspektiv på miljön som studeras till skillnad från trygghetsvandringar där fokus snarare är att identifiera platser och faktorer som är problematiska ur ett trygghetsperspektiv (de Laval 2014, s. 18). Även andra typer av promenader tillsammans med barn för att förstå deras användande av plats och öka delaktigheten beskrivs inom forskningen. Änggård (2015) har undersökt hur så kallade gåturer kan användas som forskningsmetod med barn. Änggård (2015) beskriver sina erfarenheter från gåturer som genomförts med barn och presenterar fördelar samt faktorer att vara observant på vid genomförandet av metoden. En styrka Änggård beskriver är att gåturer gjorde det möjligt för barnen att kroppsligt visa hur de använde sig av och upplevde platser genom lek, då vissa lekar är kopplade till specifika platser. Vid enbart intervju kunde Änggård se hur barnens berättelser som specifika platser blev platta och fantasilösa. Återberättandet innehöll inte alls den inlevelse som leken gjorde under gåturerna.
Exempelvis använde sig barnen av detaljer i den fysiska miljön inom leken, vilket gåturerna kunde ge de vuxna en inblick i och få ökad kunskap om (Änggård 2015, s. 101). Gåturerna gjorde det möjligt för barnen att återvända till platser som de förknippade med en specifik lek och på plats blev det enklare för forskaren att förstå deras berättelser och samspelet mellan barnen och miljön (Änggård 2015, s. 103). Att se hur barnen lekte och använde miljöer gjorde det även möjligt för Änggård att själv uppleva liknande känslor som barnen i sin egen kropp, vilket hon menar underlättade förståelsen för barnen upplevelser (Änggård 2015, s. 100).
Samverkan på områdesnivå
I boken Governance på svenska (2009, s. 7) beskriver redaktörerna Stig Montin och Gun Hedlund i det inledande kapitlet hur det ofta talas om ”from government to governance”. Uttrycket beskriver förändringen i synen på hur svårlösta samhällsproblem ska hanteras, där governance (nätverksstyrning eller interaktiv samhällsstyrning på svenska) karaktäriseras av att på olika sätt lösa samhällsproblem med hjälp av samverkan mellan olika aktörer. Elander, Eriksson och Fröding (2009, s. 185-186) redogör för hur det i europeiska länder ofta förekommer satsningar för att hantera problem i så kallat utsatta bostadsområden. Ofta är synen att dessa problem ska mötas genom att en bredd av aktörer strålar samman i nätverksliknande former, ofta benämnt som partnerskap. Detta har ansetts innebära att det är möjligt att styra utvecklingen i en mer socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar riktning.
Ett område där samverkan genom partnerskap har förekommit är inom hälsofrämjande arbete. Pamela Gillies (1998) hari artikeln ”Effectiveness of alliances and partnerships for health promotion” studerat olika typer av dokument som berör allianser och partnerskap i olika länder och städer. Gillies definierar en allians för hälsofrämjande arbete som ett samarbete mellan två eller fler olika parter som tillsammans arbetar för att nå specifikt uppsatta mål för att främja hälsa. Ett partnerskap för hälsofrämjande arbete bygger enligt Gillies definition snarare på ett antal aktörer som genom frivilliga överenskommelser, där resultatet snarare än specifika mål är i fokus, arbetar tillsammans för att främja hälsa (Gillies 1998, s. 100-101). Karin Fröding, Charli Eriksson och Ingemar Elander har i artikeln ”Partnership for healthy neighbourhoods” (2008) studerat partnerskapsarbete ur ett folkhälsoperspektiv genom det så kallade Partnerskap för Hållbar Välfärdsutveckling. I partnerskapet ingick fyra bostadsområden i fyra svenska kommuner. Dessa var Baronbackarna i Örebro, Pettersberg i Västerås, Hageby i Norrköping samt Dalhem i Helsingborg. Urvalet gjordes inom kommunerna och grundade sig i att bostadsområdena hade sämre hälsa och högre arbetslöshet än kommunen som helhet. Syftet med partnerskapet var att bedriva folkhälsoinriktat och områdesbaserat utvecklingsarbete genom samverkan på lokal, kommunal och nationell nivå med en bredd av involverade aktörer. Politiker, koordinatorer inom folkhälsa, bostadsbolag samt forskare från Örebro universitet är exempel på personer och aktörer som ingick i partnerskapet från de olika kommunerna och bostadsområdena (Fröding, Eriksson & Elander 2008, s. 324). Målen som formulerades för Partnerskap för Hållbar Välfärdsutveckling var att bidra till hållbar
välfärdsutveckling i utsatta bostadsområden, utveckla strategier och arbetssätt för deltagande och inflytande samt förbättrad hälsa bland de boende. Partnerskapet skulle även främja samverkan på lokal, kommunal och nationell nivå, arbeta för lärande och kunskapsutveckling genom gemensam forskning och utveckling samt arbeta för att sprida den kunskap om hållbar välfärdsutveckling som de tillägnade sig med tiden. För perioden 2006–2009 formulerades ytterligare tre målområden som syftade till att öka sysselsättningsgraden, minska segregationen samt skapa nya mötesplatser i bostadsområdena (Fröding 2011, s. 36).
Palander (2006) identifierar ett antal aspekter som hon funnit centrala för att samverkansprocesser på områdesnivå ska vara framgångsrika. Exempelvis beskriver hon nätverksstyrning ur ett geografiskt perspektiv genom att platsen är avgörande för utfallet när det representativa politiska systemet kombineras med lokalsamhället i samverkan och partnerskap. Geografiska faktorer, så som tillgång till resurser, geografisk närhet till andra typer av platser samt tillgång till deltagande aktörer, kommer att påverka hur samverkan kan bedrivas (Palander 2006, s. 111, 229). Även Fröding, Eriksson och Elander (2008, s. 326) berör ett geografiskt perspektiv då de beskriver att det genomförande arbetet skilde sig åt mellan de olika stadsdelarna som ingick i Partnerskap för Hållbar Välfärdsutveckling även om de arbetade mot samma mål. På grund av detta har Partnerskap för Hållbar Välfärdsutveckling enligt Fröding, Eriksson och Elander potential att fungera som mötesplats för utbyte av erfarenhet och kunskap mellan de olika städerna.
Även Gillies (1998) identifierar ett antal framgångsfaktorer för att allianser och partnerskap mellan olika nivåer och aktörer ska fungera optimalt. Gillies menar att i frågan om samhällets representation i allianser och partnerskap gäller ju mer desto bättre. Genom att låta samhället ha en stark representation, så även i praktiska aktiviteter kan ett starkt engagemang skapas. Det kan enligt Gillies leda till en högre grad av påverkan och mer hållbara resultat. En styrka med allianser och partnerskap är att de enligt Gillies har en förmåga att påverka på ett djupare plan, ur ett bredare samhälleligt perspektiv snarare än enbart på individnivå. Även om potentialen finns så har Gillies inte kunnat identifiera att detta varit fallet i de material hon studerat. För att hantera de utmaningar som arbetet med allianser och partnerskap står inför samt förstärka resultatet förespråkar (1998, s. 115) Gillies ett fokus på att stärka socialt kapital. Fokus på enbart individnivå är inte tillräckligt utan det behöver förflyttas till att se hälsofrämjande arbete ur ett bredare samhälleligt och strukturellt perspektiv för att positiv och långsiktig förändring ska vara möjlig. Fröding, Eriksson och Elander (2008, s. 322) belyser en demokratisk utmaning att ha i åtanke vid samverkan genom partnerskap, nämligen vem som har möjlighet att påverka dagordningen och sätta agendan. Detta gäller både vid arbete inom och vid studerandet av partnerskap.
Enligt Gillies (1998, s. 112) är en utmaning med allianser och partnerskap för hälsofrämjande arbete att bygga stabila strukturer som bygger på långsiktighet men som samtidigt är flexibla och kan anpassas
efter olika typer av förändringar i samhället. Detta poängterar även Fröding, Eriksson och Elander (2008, s. 328) och beskriver att områdesbaserat partnerskapsarbete behöver präglas av en långsiktighet och inte av ett kortsiktigt projektliknande arbetssätt. Gillies poängterar även att det är viktigt att låta de lokala rösterna höras på riktigt. Makten att sätta dagordningen bör delas lika mellan å ena sidan allmänheten, å andra sidan professionen. För att detta ska fungera optimalt behöver det enligt Gillies finnas hållbara strukturer som möjliggör ett gemensamt beslutsfattande mellan allmänhet och profession. Det ska även finnas utrymme för meningsskiljaktigheter, att man kan ha olika åsikter. Detta har visat sig vara särskilt framgångsrikt på lokal nivå.
4 Metod och tillvägagångssätt
I kapitlet som följer redogörs för metoden som tillämpats för att besvara uppsatsen syfte och frågeställningar, varför den valts, dess möjligheter och begränsningar samt etiska överväganden som varit aktuella i samband med genomförandet. Avslutningsvis presenteras analysmodellen som konstruerats för att användas vid analysen av studiens insamlade empiri. Förhoppningen är att i kapitlet diskutera och problematisera metodvalet i förhållande till, samt redogöra för, hur processen fortlöpt.
Sökord
För att skapa en bild av aktuellt kunskapsläge, vilket har presenterats i kapitel 3, har sökningar genomförts i databaserna SwePub, IBSS samt DiVA. Databaserna har nåtts via Örebro universitetsbiblioteks hemsida. Sökord som använts är partnerhip, neighbourhood, children, safety, participation. Sökorden har kombinerats på olika sätt. För att bygga ett kunskapsläge har även referenslistor i avhandlingar och vetenskapliga artiklar konsulterats för att identifiera material som varit användbart för den här uppsatsen.
Metod och olika angreppssätt
Idar Magne Holme och Bernt Krohn Solvang (1997, s. 13) konstaterar att en metod kan ses som ett redskap som används för att lösa ett problem med syfte att skapa ny kunskap. Inom samhällsvetenskapen finns två olika angreppssätt, som Holme & Solvang beskriver det. Dessa är kvantitativ och kvalitativ metod.
U
ppsatsen baseras på kvalitativ metod som karaktäriseras av syftet att utveckla en djupare förståelse inom ett forskningsområde. Inom kvalitativ metod finns en närhet till forskningsobjektet och syftet är inte att formalisera eller generalisera (Holme & Solvang 1997, s. 14). Kvalitativ metod rymmer dessutom alltid en tolkning, vilket innebär att forskaren tolkar insamlat material för att bidra till att utveckla och fördjupa förståelsen för ett visst fenomen (Alvehus 2013, s. 23). Detta skiljer sig från kvantitativ metod som präglas av avstånd till forskningsobjektet och är strukturerad, samt fokuserar på det generaliserbara (Holme & Solvang 1997, s. 14). I arbetet med uppsatsen har kvalitativ intervju samt kvalitativ textanalys valts som metod. Studieobjekt har varit bostadsområdet Baronbackarna och trygghetsarbete där Partnerskap Örebro på ett eller annat sätt varit involverade.Primära och sekundära data
Primära data utgörs av sådan data som forskaren samlar in på egen hand, exempelvis genom intervjuer eller observationer. Sekundära data är sådan data som en annan part redan samlat in och bearbetat (Clark 2005, s. 57). I arbetet med denna uppsats har både primära och sekundära data använts. Gordon Clark (2005, s. 58, 69) beskriver att en fördel med sekundära data är att informationen redan är insamlad och bearbetad, vilket innebär att det är en betydligt snabbare väg till att få information om det område som studeras. Clark beskriver dock att det är viktigt att vara medveten om att all data är framtagen i en
specifik kulturell kontext. Synen på forskningsområdet som ämnas studeras kan eventuellt variera i förhållande till ens egen syn på området, vilket påverkar dess innehåll.
Urval
Följande dokument har valts ut för kvalitativ textanalys:
- Socioekonomisk segregation i Örebro kommun (Örebro kommun 2019b) - Effektiv samordning för trygghet (EST) (Örebro universitet 2016) - Handlingsplan. Partnerskap Örebro 2019 (Örebro kommun 2019a) Följande kvalitativa intervjuer har genomförts:
- Thomas Gustafsson, platschef Partnerskap Örebro i Vivalla/Baronbackarna - Peter Hovlund, distriktschef Örebrobostäder AB i Vivalla/Baronbackarna
- Håkan Svensson, fritidsgårdschef Kultur- och fritidscentret 52:an i Baronbackarna Inledningsvis valdes Partnerskap Örebros platschef i Baronbackarna ut för en intervju, vilket grundade sig i att han har bred kunskap om Baronbackarna då han har arbetat i området under lång tid och dessutom har god kunskap om Partnerskap Örebros arbete. Peter Hovlund och Håkan Svensson tillfördes efter samtal med Thomas Gustafsson. ÖBO som allmännyttigt bostadsbolag arbetar med trygghet på olika sätt i bostadsområdena och 52:an beskrivs som en central plats för barn och unga i bostadsområdet. Ett strategiskt urval har skett på så sätt att intervjuperson och dokument att analysera har bedömts bidra till att besvara uppsatsens syfte och frågeställningar (Alvehus 2013, s. 71). Vid användandet av kvalitativ metod är det möjligt att som forskare påbörja insamlandet av data och genomförandet av analys vid samma tidpunkt och att det sedan sker ett växelvis arbete mellan de båda delarna. Då det framkommer ny kunskap inom ämnet kan exempelvis frågeställningen revideras och utvecklas, men även nya intervjupersoner kan komma att bli aktuella för att besvara syftet med studien (Eriksson Barajas, Forsberg & Wengström 2013, s. 53). Detta har varit tydligt i arbetet med den här uppsatsen då det under intervjun med platschefen för Partnerskap Örebro i Baronbackarna stod klart att fler intervjupersoner behövde inkluderas för att det skulle bli möjligt att besvara frågeställningarna. Under intervjun framkom det att Partnerskap Örebros roll i trygghetsarbetet inte riktigt såg ut som jag inledningsvis hade uppfattning om. Det fanns därför anledning att kontakta ytterligare personer som har kännedom om trygghetsarbetet i Baronbackarna. Dessa personer kunde platschefen tipsa mig om. Denna typ av tillvägagångssätt vid urval kallas för ett snöbollsurval. Alvehus (2013, s. 72) beskriver att detta urvalssätt inrymmer både för- och nackdelar att vara medveten om som forskare. Det kan vara ett effektivt sätt att genom en intervjurespondent komma i kontakt med en annan respondent som kan vara intressant att höra i studien. Det kan även vara ett effektivt sätt att komma i kontakt med personer eller grupper som annars kan vara svåra att hitta. Men det som varit aktuellt att ha i åtanke vid genomförandet av denna studie är snarare det Alvehus beskriver som en nackdel, nämligen att det finns risk att fastna i
ett nätverk där personer har liknande synsätt i en fråga. Forskaren riskerar då att gå miste om synsätt som finns utanför just den kretsen.
Kvalitativ intervju
Alvehus (2013, s. 90) beskriver intervjuer som ”…ett effektivt och kraftfullt redskap i den kvalitativa verktygslådan”. Kvalitativa intervjuer syftar till att öka informationsvärdet och gör det möjligt att utveckla en djupare förståelse för det område som studeras. En styrka med kvalitativa intervjuer beskrivs enligt Holme och Solvang (1997, s. 99) vara dess likhet med samtal som sker i vardagliga sammanhang. Att använda sig av intervju som metod är aldrig oproblematiskt trots att det ofta anses vara en central del av informationsinhämtning inom kvalitativ metod (Alvehus 2013, ss. 84, 87).
Holme och Solvang (1997, s. 106) redogör för olika faktorer att ha i åtanke vid kvalitativa intervjusituationer. En av dessa faktorer är teman. I en kvalitativ intervju används inte ett färdigt frågeformulär som intervjuaren utgår från. Grundtanken är istället att intervjupersonen ska få styra samtalet i största möjliga mån. Forskaren använder därför med fördel en intervjuguide vilken bygger på forskarens bedömning av centrala teman att beröra under intervjun. Guiden bör enbart ses som ett stöd då det under intervjun kan dyka upp intressanta faktorer som behöver tas i beaktning (Holme & Solvang 1997, s. 100–101). Valentine (2005, s. 118) beskriver dock hur det för en oerfaren intervjuare kan vara hjälpsamt att använda sig av ett antal färdigformulerade frågor som sedan har ett antal teman eller områden under sig att utgå från. Inför intervjutillfällena konstruerades sådana intervjuguider (se bilagor). Guiderna utformades på så vis att de bestod av färdigformulerade frågor med tillhörande områden som bedömts viktiga att beröra under intervjun. Dessa områden valdes ut och frågorna formulerades efter genomgång av kunskapsläget som presenterats i kapitel 3. Utformningen av guiden och intervjuns upplägg gör att den kan beskrivas som en semistrukturerad informantintervju. Informantintervju innebär att personerna som har intervjuats har god kännedom om fenomenet som studeras men inte själva är berörda av det (Alvehus 2013, s. 87, Holme & Solvang 1997, s. 104). Ytterliga en faktor som Holme och Solvang (1997, s. 107) lyfter är vilka roller de som deltar i intervjun antar och vilka förväntningar detta kan skapa. Målet var att gå in i rollen som intervjuare med öppet sinne och till största del låta intervjupersonen styra intervjun. Förberedelsearbetet handlade därför i mångt och mycket om att begränsa antalet frågor och områden för att inte jag som intervjuare skulle utöva för mycket styrning och därmed gå miste om intervjupersonens perspektiv. Fokus var att vara inläst på tidigare forskning för att kunna ställa följdfrågor kopplat till det som framkom under intervjuns gång samt att huvudsakligen fokusera på att lyssna, då detta beskrivs vara en viktig egenskap hos intervjuaren (Alvehus 2013, ss. 87–88).
