Skillnader mellan män och kvinnor i olika typer av brottslighet Fanny Bäcksbacka & Matilda Tjusth
Örebro Universitet
Handledare: Catherine Tuvblad Kriminologi III
Skillnader mellan män och kvinnor i olika typer av brottslighet Sammanfattning
Denna studie undersökte skillnader mellan män och kvinnor i egendomsbrott och våldsbrott. Data har hämtats från RESUMÈ-studien (Retrospektiv studie av unga människors erfarenheter), som undersökt 2 500 unga vuxna (47 % män) mellan 20 och 24 år. Datainsamlingen gjordes via intervjuer och enkäter. Resultaten visade att det fanns signifikanta medelvärdesskillnader mellan män och kvinnor, av de som begått brott dominerade männen i båda brottstyperna. Detta stämmer överens med tidigare forskning. Sammanfattningsvis finns det könsskillnader i brottslighet, då män i genomsnitt självrapporterat att de begått fler egendomsbrott och våldsbrott än kvinnor. Det finns således ett ’gender gap’ i brottslighet, kön har betydelse för om en människa begår brott eller inte. Resultaten visar att polis och socialtjänst bör rikta brottsförebyggande insatser framförallt mot unga män.
Nyckelord: könsskillnader, brottslighet, unga vuxna, egendomsbrott, våldsbrott
Differences between men and women in various types of crime Abstract
This study examined differences between men and women in property and violent crimes. Participants were drawn from the RESUMÈ-study (Retrospective Study of young People’s Experiences), a Swedish population-based cohort including 2,500 individuals, ages 20-24 years (47% males). The data collection was done through interviews and questionnaires. Results showed that there were significant mean differences between men and women. Among those who committed crime, men dominated in both categories of crime. These findings are consistent with previous research. In summary, we found that there are sex differences in criminal behavior. This ’gender gap’ indicates that being a male is a risk factor for criminal behavior. The results suggest that the police and social services should direct crime prevention attention towards young at-risk men.
Keywords: sex differences, young adults, property crime, violent crime Criminology III, Fall 2015. Supervisor: Catherine Tuvblad
Medelvärdesskillnader mellan män och kvinnor i olika typer av brottslighet Det finns skillnader mellan män och kvinnor i brottslighet (Smith, 2014). Dessutom finns det skillnader i typen av brott de begår (Brottsförebyggande rådet, 2012; Steffensmeier & Allan, 1996). En av de mest grundläggande kunskaperna inom kriminologin är att män begår fler brott än kvinnor. Detta brukar kallas för ’the gender gap’, det vill säga klyftan mellan män och kvinnor i brottslighet (Heimer, 2000). Forskning visar att det har skett en minskning i ’gender gap’, att skillnaderna mellan män och kvinnor har minskat (Estrada, Bäckman & Nilsson, 2015; Lauritsen, Heimer, & Lynch, 2009; Steffensmeier, Zhong, Ackerman, Schwartz & Agha, 2006). Förändringar i samhällets reaktioner på brott har medfört en ökad rapportering av mildare brott. Kvinnor begår främst mildare brott, som till exempel snatteri, vilket därmed gör att kvinnors brottslighet ser ut att öka i och med att det har skett en ökning av antalet fällande domar. Det kan då ge en felaktig bild av att kvinnorna närmar sig männens nivå av brottslighet (Estrada m.fl., 2015). Men, minskningen i ’gender gap’ beror snarare på en minskning av mäns brottslighet än att kvinnors brottslighet ökar (Estrada m.fl., 2015; Lauritsen m.fl., 2009; Steffensmeier m.fl, 2006). De brottstyper som varit i fokus i forskningen om ’gender gap’ är framförallt egendomsbrott och våldsbrott (Estrada m.fl., 2015). Därav är det övergripande syftet med denna studie att undersöka skillnader mellan män och kvinnor i egendomsbrott och våldsbrott.
I denna studie definieras egendomsbrott som ett brott riktat mot en konkret egendom utan att våld används (U.S. Department of Justice, 2012a). Stöld, bedrägeri, förskingring och skadegörelsebrott är olika slags egendomsbrott (Jareborg, 2015). Våldsbrott definieras som ett brott innehållande våld eller hot om våld. Bland annat omfattar våldsbrott misshandel, dråp, rån och våldtäkt (Gleisner, u.å.; U.S. Department of Justice, 2012b).
Steffensmeier & Allan (1996) anser att gendered theory kan förklara skillnader mellan män och kvinnor i brottslighet. Män och kvinnor lever olika slags liv utifrån könsskillnader i
bland annat normer, social kontroll och fysisk styrka. Detta medför att livet formas olika för män och kvinnor då de formas efter ett upprätthållande av stereotypa könsroller. Att som man begå brott kan vara ett sätt att förstärka manligheten och den stereotypa mansrollen medan en kvinna, utifrån den stereotypa kvinnorollen, är mindre aggressiv och känner mer empati, vilket leder till att det är mindre accepterad för en kvinna att begå brott. Därigenom skapas olika mönster som gör att de begår olika typer av brott (Steffensmeier & Allan, 1996). Allmänt begår kvinnor mer brott som är i linje med den traditionella kvinnorollen. Kvinnor uppmuntras inför sin roll som förälder att bry sig om andra och ta hand om andra, i större grad än vad män uppmuntras till det. Därigenom blir kvinnor mer ovilliga att begå brott som kan skada andra och begår istället brott såsom snatteri, stöld, och andra egendomsbrott, där det inte finns direkta offer. Män är mer statussökande i sin brottslighet, de är dessutom villiga att ta risker för att nå status. Kvinnor är däremot mer villiga att ta risker om det gäller att skydda någon nära (Schwartz & Steffensmeier, 2007). Sammanfattningsvis förklarar teorin att skillnader mellan män och kvinnor i våldsbrott och egendomsbrott beror på att de lever på olika sätt (Steffensmeier & Allan, 1996).
Egendomsbrott. Brottförebyggande rådets (Brå) kriminalstatistik från 2011 visar att män misstänks för egendomsbrott i större utsträckning än kvinnor. Kriminalstatistiken visar även att män lagförs för egendomsbrott oftare än kvinnor (Brottsförebyggande rådet, 2012).
Forskning visar att män och kvinnor främst anhålls för stölder och bedrägerier (Steffensmeier, Harris & Painter-Davis, 2015). Män har under det senaste årtiondet begått dubbelt så många stölder jämfört med kvinnor (Estrada m.fl., 2015). Två tredjedelar av alla anhållanden av kvinnor är för snatteri och förfalskning av checkar, medan stöld från
motorfordon och penningförfalskning är vanligare bland män. Arbetsrelaterade brott och ekonomiska brott som exempelvis företagsbedrägerier är de egendomsbrott som män och kvinnor grips för i minst utsträckning (Steffensmeier m.fl., 2015). Av de arbetsrelaterade och
ekonomiska brotten är gärningspersonerna i nio av tio fall en man (Steffensmeier, Schwartz & Roche, 2013). Studier om självrapporterad brottslighet visar att tonårspojkar och unga vuxna begår egendomsbrott i större utsträckning än tonårsflickor och unga vuxna kvinnor
(Aromaa,1994; Bowling, Graham, & Ross,1994; Born & Gavray, 1994; Moffitt, Silva, Lynam & Henry, 1994; Salmi & Kivivuori, 2010). Tillsammans visar kriminalstatistik och tidigare forskning att männen dominerar i egendomsbrott.
Våldsbrott. Enligt Brå:s kriminalstatistik från 2011 är även andelen män som
misstänks och lagförs för våldsbrott fler än andelen kvinnor (Brottsförebyggande rådet, 2012). I linje med detta visar också en jämförelse mellan misstankestatistik och resultat från
Nationella trygghetsundersökningen om våldsbrott, en samstämmig bild att i majoriteten av fallen är gärningspersonen en man (Olseryd, 2014).
Vidare visar forskning att män även begår fler våldsbrott än kvinnor (Greenfeld & Snell, 2000; Marcus, 2009; Stattin, Magnusson & Reichel, 1989). Skillnaden mellan män och kvinnor har minskat vad gäller våldsbrott. Idag begår män och kvinnor färre våldsbrott än de gjort tidigare, men männens minskning i brottslighet sker i snabbare takt än kvinnornas
(Lauritsen m.fl., 2009). Störst skillnad mellan män och kvinnor i våldsbrott är det gällande rån och minst skillnad är det avseende misshandel. Av totala antalet våldsförövare i USA står männen för närmare 90 procent (Greenfeld & Snell, 2000). I en studie som har undersökt självrapporterade brott var det fem gånger vanligare bland män att rapportera fler än tre av de våldsamma beteendena: rån, gängslagsmål med vapen, användning av vapen i ett fysiskt slagsmål, dra kniv eller pistol mot någon samt skjuta eller knivhugga någon (Marcus, 2009). Andra studier om självrapporterad brottslighet bland tonåringar och unga vuxna visar att män i större utsträckning än kvinnor begår våldsbrott (Aromaa,1994; Bowling, Graham, &
2010). Sammanfattningsvis visar kriminalstatistik och tidigare forskning att män begår fler våldsbrott än kvinnor.
I relation till tidigare forskning om skillnader mellan män och kvinnors brottslighet är det av intresse att undersöka hur unga vuxnas brottslighet i Sverige ser ut. Detta eftersom forskning har visat att skillnaden i brottslighet mellan män och kvinnor har minskat (Estrada m.fl., 2015; Lauritsen m.fl., 2009; Steffensmeier m.fl, 2006). Samtidigt visar statistiken att män dominerar i både våldsbrott och egendomsbrott (Brottsförebyggande rådet, 2012). Genom att studera brottslighet bland unga vuxna kan det brottsförebyggande arbetet anpassas därefter, det vill säga att förebyggande insatser riktas mot rätt målgrupp (Sarnecki, 2009). Syftet med studien är att undersöka om det finns medelvärdesskillnader mellan män och kvinnor i självrapporterade egendomsbrott och våldsbrott. Utifrån tidigare forskning och gendered theory (Steffensmeier & Allan, 1996) är vår hypotes att män uppvisar högre medelvärdesnivåer än kvinnor i både våldsbrott och egendomsbrott.
Metod Deltagare
Denna studie baseras på data från studien: Retrospektiv studie av unga människors
erfarenheter (RESUMÈ-studien). Urvalet bestod av 2 500 personer mellan 20 och 24 år, födda mellan 1987 och 1991. Dessa personer valdes slumpmässigt ut från ett nationellt register från Statistiska centralbyrån (SCB). Könsfördelningen bland deltagarna var 47 procent män och 53 procent kvinnor. Av urvalet var 58 procent universitetsstudenter (Cater, Andershed &
Andershed, 2014).
Utifrån register från SCB drogs 25 670 personer varav 20 827 personer hade ett registrerat telefonnummer och kunde därmed bli uppringda (Cater, m.fl., 2014). Av dessa var det 9 312 personer som aldrig nåddes, 6 285 personer som inte ville medverka efter att de fått information om studien, 479 som inte kunde delta på grund av att de befann sig utomlands,
var sjuka eller liknande och 296 personer som aldrig kontaktades eftersom det önskvärda antalet på 2 500 deltagare redan var uppnått. Totalt var det 4 455 personer som först valde att delta i studien varav 1 995 personer senare aldrig deltog på grund av olika skäl. Rekryteringen av deltagare skedde genom telefonsamtal. Vid urvalet stratifierades populationen efter kön och län. Processen pågick fram tills det att det önskvärda antalet på 2 500 personer var uppnått (Cater m.fl., 2014; Tuvblad m.fl. under granskning).
För att se om de personer som inte deltog i studien skiljde sig från de medverkande personerna gjordes en bortfallsanalys. Totalt valdes 15 män och 15 kvinnor slumpmässigt från icke-deltagarna för att svara på några frågor från intervjun och enkäten för att sedan jämföras med deltagarna. Analysen visade inga signifikanta skillnader mellan de olika grupperna gällande brottslighet (Cater m.fl., 2014).
Material
För att mäta egendomsbrott användes frågor från RESUMÈ-studien där deltagarna fick svara om de under de senaste tolv månaderna har begått olika typer av egendomsbrott och i så fall hur frekvent. Frågorna hade en sexgradig skala som graderades från att inte ha begått ett brott till att ha begått tio eller fler (Andershed, Kerr, Stattin, & Levander, 2002). Utifrån dessa valdes nio frågor som mätte egendomsbrott i enlighet med definitionen av egendomsbrott i denna studie. Frågorna som ingick var: (a) Tagit något i varuhus, kiosk eller butik utan att betala? (b) Med avsikt förstört eller varit med om att förstöra saker som t.ex. fönsterrutor, gatlampor, bänkar, trädgårdar, eller varit med om att utan tillstånd klottra, graffitimåla, eller skriva något med tusch eller sprayfärg på t.ex. en betongvägg? (c) Varit med om att bryta dig in i en bil, bostad, affär, kiosk, förråd eller annan byggnad med avsikt att ta saker? (d) Stulit något ur någons ficka eller väska? (e) Köpt eller sålt något som du vetat eller trott att det var stulet? (f) Använt eller förmedlat någon annans kontokort eller kontonummer utan lov? (g) Varit med om att ta en bil utan lov? (h) Utan lov tagit en cykel, moped, motorcykel eller
vespa? (i) Smitit från betalning (t.ex. på bio, kafé, restaurang, tåg, buss eller annat)?
(Andershed m.fl., 2002). Samtliga frågor summerades för att få en skala för egendomsbrott. Cronbachs alpha för egendomsbrott var α = ,61.
För att mäta våldsbrott användes frågor från RESUMÈ-studien där deltagarna fick svara om de under de senaste tolv månaderna har begått olika typer av våldsbrott brott och i så fall hur frekvent. Frågorna hade en sexgradig skala som graderades från att inte ha begått ett brott till att ha begått tio eller fler (Andershed m.fl., 2002). Utifrån dessa valdes sju frågor som mätte våldsbrott i enlighet med definitionen av våldsbrott i denna studie. Frågorna som ingick var: (a) Hotat eller tvingat någon att ge dig något han eller hon inte ville, t.ex. pengar, cigaretter, sex, eller något annat? (b) Deltagit i slagsmål ute på stan? (c) Varit med om att slå någon så att du tror eller vet att han/hon behövde sjukvård? (d) Med flit gjort illa någon med kniv, stilett, knogjärn eller något liknande? (e) Använt våld gentemot någon annan, t.ex. slagit, sparkat, klöst, dragit i håret, bränt med cigarett? (f) Hotat någon till livet (t.ex. sagt ”jag ska döda dig”)? (g) Fört bort någon eller hållit någon isolerad mot hans eller hennes vilja? (Andershed m.fl., 2002). Samtliga frågor summerades för att få en skala för våldsbrott. Cronbach´s alpha för våldsbrott var α = ,67. En förklaring till att Cronbach´s alphas är något låga (egendomsbrott: α = ,61, våldsbrott: α = ,67) kan vara att det är få frågor som mäter respektive brottstyp (Mohsen & Dennick, 2011), nio frågor som mäter egendomsbrott och sju frågor som mäter våldsbrott.
Procedur
Data samlades in mellan mars och december 2011. Deltagarna fick göra en kort intervju och sedan fylla i en enkät som totalt tog omkring 90 minuter att genomföra. Rekryteringen, intervjuerna och det administrativa arbetet sköttes av personal från ett
marknadsundersökningsföretag. Personalen hade utbildats av forskarna till RESUMÈ-studien gällande studiens bakgrund och syfte. Deltagarna informerades både muntligt och skriftligt
om studien. Om de upplevde negativa känslor till följd av sin medverkan i studien
informerades de även om att de kunde få professionell hjälp. De fick själva bestämma om de skulle bli intervjuade av en man eller kvinna samt bestämma plats för intervjun och ifyllandet av enkäten. Om det uppstod frågor eller problem fanns personal på plats till hjälp. Gällande etiska principer har RESUMÈ-studien blivit godkänd av en etisk kommitté (#2010/463). För sin medverkan i studien fick deltagarna en värdecheck på 400 kronor (Cater m.fl., 2014). Statistiska analyser
För att analysera data har vi använt statistikprogrammet Statistical Package for the social science (SPSS) där vi har gjort oberoende t-test för att undersöka eventuella
medelvärdesskillnader mellan män och kvinnor i olika typer av brottslighet. Levene:s test har använts för att undersöka hur spridningen mellan grupperna ser ut. Om Levene:s test visar signifikanta värden innebär det att spridningen mellan grupperna skiljer sig åt (Field, 2013).
Resultat
Av deltagarna var det 29,8 procent män och 19,1 procent kvinnor som självrapporterade att de begått ett eller flera egendomsbrott under de senaste 12 månaderna. För våldsbrott
självrapporterade 17,1 procent av männen och 5,9 procent av kvinnorna att de begått ett eller flera våldsbrott under de senaste 12 månaderna.
För att undersöka om det finns medelvärdesskillnader mellan män och kvinnor i egendomsbrott och våldsbrott har t-test gjorts. För att undersöka spridningen mellan
grupperna användes Levene:s test (Field, 2013). I vår studie visar Levene:s test signifikanta värden för både egendomsbrott och våldsbrott, vilket betyder att spridningen i de två grupperna ser olika ut. Resultatet där detta har korrigerats för presenteras i Tabell 1.
Resultaten från oberoende t-test visar att det finns en signifikant medelvärdesskillnad mellan män och kvinnor i egendomsbrott t(2020,151) = 6,65, p < ,001, vilket indikerar att män
SD = ,16) av de personer som begått brott. Resultaten visar även att det finns en signifikant medelvärdesskillnad mellan män och kvinnor i våldsbrott t(1401,305) = 8,51, p < ,001, vilket
indikerar att män (M = 1,07, SD = ,22) självrapporterade att de begick fler våldsbrott än kvinnor (M = 1,01, SD = ,07) av de personer som begått brott.
Tabell 1
Medelvärdesjämförelse mellan män och kvinnor i olika typer av brott
Män Kvinnor
n M SD n M SD fg T
EB 1186 1,11 ,24 1314 1,05 ,16 2020,15 6,65***
VB 1186 1,07 ,22 1314 1,01 ,07 1401,31 8,51***
Not. n = antal personer; M = medelvärdet; SD = standardavvikelse; fg = frihetsgrader; EB = egendomsbrott; VB = våldsbrott. *** p < , 001; **p < ,01; *p < ,05.
Diskussion
Syftet med studien har varit att undersöka skillnader mellan män och kvinnor i egendomsbrott och våldsbrott. Resultaten bekräftar vår hypotes om att män uppvisar högre
medelvärdesnivåer än kvinnor i både våldsbrott och egendomsbrott. Av de som begått brott är det i genomsnitt fler män än kvinnor som självrapporterade att de hade begått ett eller flera brott.
Likt tidigare forskning visar våra resultat att det finns ett ’gender gap’ i egendomsbrott och våldsbrott, det vill säga en klyfta mellan män och kvinnor i brottslighet (Heimer, 2000). Vårt resultat av självrapporterad brottslighet stämmer överens med vad som framkommit av Brå:s kriminalstatistik av misstänkta och lagförda för egendomsbrott och våldsbrott, samt vad jämförelsen mellan misstankestatistik och resultat från Nationella trygghetsundersökningen visat gällande våldsbrott. Samtliga resultat visar att män dominerar i både egendomsbrott och våldsbrott (Brottsförebyggande rådet, 2012; Olseryd, 2014). Resultatet av vår studie stämmer
även överens med resultat från tidigare forskning gällande självrapporterad brottslighet och studier som undersökt officiell brottsstatistik för egendomsbrott och våldsbrott (Aromaa,1994; Born & Gavray,1994; Bowling m.fl.,1994; Estrada m.fl., 2015; Greenfeld & Snell, 2000; Marcus, 2009; Moffitt m.fl.,1994, Salmi & Kivivuori, 2010; Stattin m.fl., 1989).
Till vår kännedom har unga vuxna inte undersökts i lika stor utsträckning som exempelvis ungdomar, speciellt gällande självrapporterad brottslighet. I vår studie har vi därför valt att studera självrapporterade egendomsbrott och våldsbrott, bland unga vuxna, för att komplettera den befintliga litteraturen. Dessutom har den självrapporterade brottsligheten förmågan att fånga upp brott som inte kommer till polisens kännedom (Sarnecki, 2009).
Med utgångspunkt i gendered theory förklaras skillnaden mellan män och kvinnor i egendomsbrott och våldsbrott, genom att de lever på olika sätt (Steffensmeier & Allan, 1996). Att våra resultat visar att av de som begår brott är männen dominerade i både egendomsbrott och våldsbrott, kan teorin förklara med ett upprätthållande av könsroller. Genom att begå brott förstärker männen den stereotypa bilden av en man. Att kvinnorna begår färre brott än
männen av de som begår brott, kan förklaras genom ett upprätthållande av den kvinnliga stereotypa könsrollen. Männens dominans i egendomsbrott och våldbrott kan utifrån teorin även förklaras med att de är mer statussökande och inte uppmuntras att ta hand om andra på samma sätt som kvinnor gör (Schwartz & Steffensmeier, 2007). Gendered theory anser att kvinnor övervakas av personer i sin omgivning i större utsträckning än vad män gör. Det finns således skillnader i social kontroll mellan män och kvinnor, därmed har kvinnor inte lika stor möjlighet att begå brott som män har. Teorin menar även att det finns skillnader mellan män och kvinnor i fysisk styrka, som dels fungerar som en funktion för att begå brott men även för att skydda sig. Generellt sett anses kvinnor vara svagare än män. Även detta är en faktor som gör att kvinnor inte har samma möjlighet som män att begå brott (Schwartz & Steffensmeier, 2007).
Forskning visar att ’the gender gap’ minskar (Estrada m.fl., 2015; Lauritsen m.fl., 2009; Steffensmeier m.fl, 2006). Adler & Adler (1975) anser att minskning i brottslighet mellan män och kvinnor beror på att samhället blir mer jämställt. Sverige ligger i topp gällande jämställdhet, men är fortfarande inte helt jämställt (World Economic Forum, 2015). Genom våra resultat kan vi se att det finns en signifikant skillnad mellan män och kvinnor av de som begått brott, detta stämmer överens med att samhället inte är helt jämställt.
Som med andra studier har även vår studie begränsningar. Svagheter med
självrapporterad brottslighet är att det finns en risk, specifikt vid en retrospektiv studie, att deltagaren inte minns eventuella brott som de har begått. Det finns även en risk att deltagaren mörkar sin brottslighet (Sarnecki, 2009). Självskattningsfrågor kan antingen överdrivas eller underdrivas, eftersom alla människor tolkar fenomen olika är det svårt att få objektiva svar. Frågor som behandlar brottslighet kan dessutom uppfattas som känsliga ämnen, vilket kan påverka deltagarens villighet att besvara frågan (Sarnecki, 2009). Mätningarna av
egendomsbrott och våldsbrott har vissa svagheter då vi genom få frågor har mätt komplexa brottskategorier innehållande flera olika typer av brott. Detta framgår av det något låga värdena av Cronbach´s alpha. Även gällande urvalet till studien finns det begränsningar, då vi inte kan säkerställa om de som inte hade ett registrerat telefonnummer eller inte kunde nås, det vill säga de som inte fick en chans att delta, skiljer sig från deltagarna i studien.
Det finns även styrkor med vår studie. En styrka med studien är det är en stor
populationsbaserad studie. Detta är en styrka eftersom variationen bland deltagarna blir större vilket för vår studie innebär en större chans att få en rättvis bild av medelvärdesskillnaderna mellan män och kvinnor i egendomsbrott och våldsbrott. Den bortfallsanalys som gjordes i RESUMÈ-studien är också en styrka. Den indikerar att det inte finns signifikanta skillnader mellan de som aktivt valt att inte delta och deltagarna i studien (Cater, m.fl., 2014). Eftersom det är en populationsbaserad studie kan vi generalisera resultaten till andra unga vuxna. En
annan styrka är även att vi använt självrapporterad brottslighet vilket är en bra mätning för att fånga upp de brott som inte kommer till polisens kännedom (Sarnecki, 2009). Då våra resultat ger samma bild som andra typer av mätningar, misstänka, lagförda, gripna, indikerar det på att män faktiskt begår fler egendomsbrott och våldsbrott än kvinnor.
Förslag till vidare forskning är att undersöka trender i våldsbrott och egendomsbrott samt hur skillnaden mellan män och kvinnor ser ut över tid. Detta med hänsyn till att tidigare forskning tyder på att det sker en minskning i ’gender gap’ (Estrada m.fl., 2015; Lauritsen m.fl., 2009; Steffensmeier m.fl, 2006). Dessutom vore det av intresse att studera olika
enskilda typer av våldsbrott och egendomsbrott samt allvarlighetsgrad på brottet, det vill säga grövre och mildare egendomsbrott och våldsbrott. Det skulle ge en mer detaljerad bild av skillnader mellan män och kvinnor i deras brottslighet.
Denna studie syftade till att undersöka skillnader mellan män och kvinnor i olika typer av brottslighet. Baserat på resultaten finns det skillnader mellan män och kvinnor i
brottslighet, av de som begått brott självrapporterade män att de har begått fler egendomsbrott och våldsbrott än kvinnor. Det framgår således att det finns ett ’gender gap’ i brottslighet och visar därmed att kön har en betydelse för om en människa begår brott eller inte. Detta medför en bild av hur förebyggande insatser mot brottslighet ska riktas utifrån ett könsperspektiv. Det ger möjlighet för polis och socialtjänst att rikta resurser mot rätt målgrupp, det vill säga unga män. Dock är det viktigt att understryka att även om kvinnor generellt begår färre brott än män finns det fortfarande kvinnor som begår brott. Dessa kvinnor får inte glömmas bort i det brottsförebyggande arbetet.
Referenser
Adler, F., & Adler, H. M. (1975). Sisters in crime: The rise of the new female criminal. New York: McGraw-Hill.
Andershed, H., Kerr, M., Stattin, H., & Levander, S. (2002). Psychopathic traits in non-referred youths: A new assessment tool. In E. Blaauw, & L. Sheridan (Eds.),
Psychopaths: Current International Perspectives (pp. 131-158). The Hague: Elsevier.
Aromaa, K. (1994). Self-reported delinquency in Helsinki, Finland, 1992. In J. Junger-Tas, G-J. Terlouw & M.W. Klein (Eds.), Delinquent Behavior Among Young People in the Western World: First Results of the International Self-Report Delinquency Study (pp. 14-41). Amsterdam: RDC – Ministry of Justice, Kugler Publications.
Born, M., & Gavray, C. (1994). Self-reported delinquency in Liège, Belgium. In J. Junger-Tas, G-J. Terlouw & M.W. Klein (Eds.), Delinquent Behavior Among Young People in the Western World: First Results of the International Self-Report Delinquency Study (pp. 131-155). Amsterdam: RDC – Ministry of Justice, Kugler Publications.
Bowling, B., Graham, J., & Ross, A. (1994). Self-reported offending among young people in England and Wales. In J. Junger-Tas, G-J. Terlouw & M.W. Klein (Eds.), Delinquent Behavior Among Young People in the Western World: First Results of the International Self-Report Delinquency Study (pp. 42-64). Amsterdam: RDC – Ministry of Justice, Kugler Publications.
Brottsförebyggande rådet (2012). Kriminalstatistik 2011 (Rapport: 2012:11). Västerås: Edita. Från https://www.bra.se/download/18.4dfe0028139b9a0cf4080001719/13719147394 12/2012_11_kriminalstatistik_2011.pdf
Brottsförebyggande rådet (2015). Kriminalstatistik 2014 (Rapport 2015:16). Kalmar: Lenanders Grafiska AB. Från http://www.bra.se/download/18.7571ddb14f448a38 48b581c/1443599243637/2015_16_Kriminalstatistik_2014.pdf
Bryman, A. (2012). Social research methods (4.th ed.). Oxford: Oxford University Press. Cater, Å., Andershed, A-K., & Andershed, H. (2014). Youth victimization in Sweden:
prevalence, characteristics and relation to mental health and behavioral problems in young adulthood. Child Abuse & Neglect, 38, 1290-1302. doi:
10.1016/j.chiabu.2014.03.002
Field, A. (2013). Discovering statistics using IBM SPSS statistics: And sex and drugs and rock 'n' roll (4.th ed.). London;Los Angeles;: Sage.
Gleisner, A-S. (u.å). Våldsbrott. I Nationalencyklopedin. Hämtad 10 december, 2015, från http://www.ne.se/
Greenfeld, L. & Snell, T. (2000). Women Offenders. NCJ 175688, United States Department of Justice, Bureau of Justice Statistics. Från http://www.bjs.gov/content/pub/pdf/wo.pdf Heimer, K. (2000). Changes in the gender gap in crime and women’s economic
marginalization. In G. LaFree, J. F. Short, R. Bursik, & R. B. Taylor (Eds.), The nature of crime: Continuity and Change. Criminal justice 2000 (Vol. 1, pp. 427-483).
Washington, DC: Office of Justice Programs, U.S. Department of Justice. Lauritsen, J. L., Heimer, K., & Lynch, J. P. (2009). Trends in the gender gap in violent
offending: New evidence from the national crime victimization survey. Criminology, 47(2), 361-399. doi:10.1111/j.1745-9125.2009.00149.x
Marcus, R. F. (2009). Cross-sectional study of violence in emerging adulthood. Aggressive Behavior, 35(2), 188-202. doi:10.1002/ab.20293
Moffitt, T., Silva, P., Lynam, D., & Henry, B. (1994). Self-reported delinquency at age 18: New Zealand’s Dunedin multi-disciplinary health and developmental study. In J.
Junger-Tas, G-J. Terlouw & M.W. Klein (Eds.), Delinquent Behavior Among Young People in the Western World: First Results of the International Self-Report Delinquency Study (pp. 354-369). Amsterdam: RDC – Ministry of Justice, Kugler Publications. Mohsen, T., & Dennick, R. (2011). Making sense of Cronbach´s alpha. International Journal
of Medical Education, 2, 53-55. doi: 10.5116/ijme.4dfb.8dfd
Olseryd, J. (2014). Gärningspersoners kön och ålder vid misshandel, hot, rån och sexualbrott: en beskrivning utifrån misstankestatistiken och Nationella trygghetsundersökningen. Hämtad 29 oktober, 2015, från BRÅ,
https://www.bra.se/download/18.626651b0148b20bd39c7c7/1413531400705/2014_Gar ningspersoners_kon_och_alder.pdf
Ring, J., & Andersson, L. (2010). Sweden. In J. Junger-Tas, I.H. Marshall, D. Enzmann, M. Killias, M. Steketee & B. Gruszczynska (Eds.), Juvenile Delinquency in Europe and Beyond. Results of the Second International Self-Report Delinquency Study (pp. 173-190). New York: Springer
Salmi, V., & Kivivuori, J. (2010). Finland. In J. Junger-Tas, C.E. Marshall, D. Enzmann, M. Killias, M. Steketee & B. Gruszczynska (Eds.), Juvenile Delinquency in Europe and Beyond. Results of the Second International Self-Report Delinquency Study (pp. 161-172). New York: Springer.
Sarnecki, J. (2009). Introduktion till kriminologi. (2., [uppdaterade och utök.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Schmalleger, F. (2012). Criminology today: An integrative introduction (6th ed.). Boston, [Mass.];London;: Prentice Hall.
Schwartz, J. & Steffensmeier, D. (2007). The nature of female offending: patterns and
explanation. In B. R. Zaplin (Ed.), Female offenders: Critical perspectives and effective interventions (pp. 43-76). Jones and Bartlett Publishers.
Smith, G. (2014), ‘Long-Term Trends in Female and Male Involvement in Crime’, in R. Gartner and B. McCarhty, (Eds.), The Oxford Handbook of Gender, Sex, and Crime, 139–57. Oxford University Press.
Stattin, H., Magnusson, D., & Reichel, H. (1989). CRIMINAL ACTIVITY AT DIFFERENT AGES: A study based on a swedish longitudinal research population. The British Journal of Criminology, 29(4), 368-385.
Steffensmeier, D., & Allan, E. (1996). Gender and crime: Toward a gendered theory of female offending. Annual Review of Sociology, 22(1), 459-487.
Steffensmeier, D., Harris, C., & Painter-Davis, N. (2015). Gender and arrests for larceny, fraud, forgery, and embezzlement: Conventional or occupational property crime offenders? Journal of Criminal Justice, 43(3), 205-217.
doi:10.1016/j.jcrimjus.2015.03.004
Steffensmeier, D., Schwartz, J., & Roche, M. (2013). Gender and twenty-first-century
corporate crime: Female involvement and the gender gap in enron-era corporate frauds. American Sociological Review, 78(3), 448-476. doi:10.1177/0003122413484150 Steffensmeier, D., Zhong, H., Ackerman, J., Schwartz, J., & Agha, S. (2006). Gender gap
trends for violent crimes, 1980 to 2003. Feminist Criminology, 1(1), 72-98. doi:10.1177/1557085105283953
Tuvblad, C., Narusyte, J., Comasco, E., Andershed, H., Andershed, A-K., Colins, O., & Fanti, K., Nilsson, K. (...)Physical and Verbal Aggressive Behavior and COMT Genotype: Sensitivity to the Environment (under review)
U.S. Department of Justice (2012a). Uniform Crime Report: Crime in the United States, 2011. Hämtad den 19 november 2015, från https://www.fbi.gov/about-us/cjis/ucr/crime-in-the-u.s/2011/crime-in-the-u.s.-2011/property-crime/propertycrimemain_final.pdf
U.S. Department of Justice (2012b). Uniform Crime Report: Crime in the United States , 2011. Hämtad den 19 november 2015, från https://www.fbi.gov/about-us/cjis/ucr/crime-in-the-u.s/2011/crime-in-the-u.s.-2011/violent-crime/violentcrimemain_final.pdf
Vaske, J., Wright, J. P., Boisvert, D., & Beaver, K. M. (2011). Gender, genetic risk, and criminal behavior. Psychiatry Research,185(3), 376-381.
doi:10.1016/j.psychres.2010.07.044
World Economic Forum (2015). Global Gender Gap Report 2015(92-95044-41-X). World Economic Forum. Från http://www3.weforum.org/docs/GGGR2015/cover.pdf
