• No results found

Varför inte försöka med alla medel möjliga?

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Varför inte försöka med alla medel möjliga?"

Copied!
29
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

ÖREBRO UNIVERSITET

Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap Socionomprogrammet

Socialt arbete 61-90 poäng C-uppsats, 15 högskolepoäng Vt 2008

”Varför inte försöka med alla medel möjliga?”

En kvalitativ undersökning av förändring efter Trappansamtal hos ungdomar

som upplevt våld i familjen.

Författare: Frida Cedermark Handledare: Åsa Källström Cater

(2)

VARFÖR INTE FÖRSÖKA MED ALLA MEDEL MÖJLIGA? Författare: Frida Cedermark

Handledare: Åsa Källsström Cater Örebro universitet

Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap Socionomprogrammet

Socialt arbete 61-90 poäng C-uppsats, 15 högskolepoäng Vt 2008

Sammanfattning

Barn och ungdomar som upplever våld i familjen är ett område som först på senare år uppmärksammats inom forskning. En utvärdering utifrån barnens och ungdomarnas beskrivningar saknas när det gäller Trappan-modellen, den modell som används mest som intervention för dessa barn och ungdomar i Sverige. Ungdomar är den grupp som troligtvis upplevt våldet under en lång tid och har en ökad risk att ta med sig våldet till sina senare nära relationer eller hamna i våldsamma relationer. Det är därför viktigt att få ungdomarnas perspektiv på om modellen lett till en förändring, på så sätt kan interventioner utvecklas för att bättre tillfredställa ungdomarnas behov.

Syftet med studien är att få fördjupad kunskap om ungdomarnas beskrivningar av förändring efter Trappansamtal.

Studien är en kvalitativ undersökning av nio intervjuer med ungdomar i åldern 12-19 år som alla varit med om Trappansamtal.

Nästan samtliga ungdomar beskriver någon slags förändring efter att de haft Trappansamtal. Deras beskrivningar tyder dock på att det till största delen varit generella faktorer som bidragit till förändringen och inte Trappan-modellen som en specifik åtgärd. Beskrivningar tyder på att Trappan-modellen inte alltid är en tillräcklig åtgärd för allas problematik och behov.

(3)

WHY NOT TRY WITH EVERYTHING POSSIBLE? Author: Frida Cedermark

Supervisor: Åsa Källström Cater Örebro university

Department for Behavioural, Social, and Legal Sciences Social Work Program

Social work 61-90 points C-essay, 15 points Spring term 2008

Abstract

Children that experience domestic violence are a relatively new field whithin research. An evaluation from the childrens point of view has not been made when it come to

Trappan-modellen, an Swedish intervention that is often used when it come to those children with this

kind of experiences. Children in there youth have probably lived with the violence through out their entire childhood and they have an increased risk for getting in to violent

relationships later on in life. Witch is why it´s importent to study the change after the

intervention from theire perspektive so that interventions like Trappan-modellen can develop so they more meet theire needs.

The purpose with this essay was to get more knowledge about children in their youth´s descriptions of change after Trappan-modellen.

The essay is an qualitative examination of nine children in their youth from 12-19 years old all of them have experience Trappan- modellen as an intervention.

Almost everyone describes changes after Trappan-modellen as an intervention. It indicate from theirs describtions that common factors had played a big part in their progress of change and not so mutch the Trappan-modellen as a specific factor. Their describtions indicate that

Trappan-modellen not always meet all of the children in their youth´s problem and needs.

(4)

Innehållsförteckning:

En introduktion av kunskapsläget ... 4

Syfte ... 6

Tolkningsram ... 6

Individuella steg som förändringsprocess ... 7

Ungdomars kognitiva förmåga som förutsättning till förändringsprocess... 8

Trappan-modellen som en specifik faktor till förändringsprocess... 8

Generella faktorer som förändringsprocess... 9

Metod ... 10 Metodval/metoddiskussion... 10 Litteraturanskaffning ... 11 Urval... 11 Bortfall ... 12 Tillvägagångssätt... 12 Analysmetod... 12

Validitet och Reliabilitet ... 13

Generaliserbarhet ... 14

Etiska överväganden ... 14

Resultat/Analys ... 14

Ungdomarnas ingång i förändringsprocessen ... 14

Någon annans förslag ... 15

Tillsagd... 15

Aktivt eget initiativ... 16

Eget initiativ vid tillfälle ... 16

Betydelsen av Trappan-modellens specifika förändringsfaktorer... 16

Krissamtal i tre steg... 16

Betydelsen av generella förändringsfaktorer... 17

Att få tala, någon som lyssnar ... 17

Relationen till behandlaren, motivationen hos ungdomen ... 18

Ungdomarnas beskrivningar av förändringsprocessens resultat ... 18

Ungdomarnas beskrivningar om förändringar efter Trappansamtal ... 19

Ungdomarnas beskrivningar av brister med Trappan-modellen som förändringsfaktor . 20 Sammanställning av ungdomarnas förändringsprocess ... 21

Slutsats ... 23

Diskussion ... 23

(5)

En introduktion av kunskapsläget

Ett stort antal barn växer upp med våld i familjen. Mörkertalet är säkert också högt då problematiken ofta utspelar sig inom stängda dörrar och är något man inte pratar om. Enligt Socialstyrelsen (2001) beräknar Kommittén mot barnmisshandel att cirka 100 000 till 200 000 barn upplever våld i sina hem samt att Rädda Barnen beräknar i en undersökning att vart tionde barn någon gång upplever våld i hemmet och hälften av dem gör det ofta. En studie i USA visar att minst 3,3 miljoner amerikanska barn är i risk för att uppleva våld i familjen varje år, en annan amerikansk studie visar att minst 10 miljoner amerikanska ungdomar årligen upplever våld i hemmet (Edlesson, Ellerton, Seagren, Kirchberg, Schmidt & Ambrose, 2006).

Barn och ungdomar som vuxit upp med våld i familjen kan få allvarliga följder, då upplevelserna kan leda till att de får känslomässiga, beteende- och kognitiva problem. Problem som barnet tar med sig in i vuxenlivet. Våldet i familjen är ofta fysiskt och psykiskt påfrestande för barnet och kan leda till senare hälsoproblem (Socialstyrelsen, 2001,

Socialstyrelsen, 2005). Enligt en amerikansk studie, har barn som upplevt våld i familjen en ökad risk för olika beteende problem, de har en ökad risk att föra med sig emotionella och kognitiva problem samt anpassningssvårigheter senare i livet (Edlesson mfl, 2006). Ekbom och Landberg (2007) anser att alla barn som vuxit upp med våld i hemmet far illa av det och behöver insatser och stöd av olika grad för att bearbeta detta. Familjevåldet inverkar på barnets fungerande och utveckling och ökar risken för att barnet utvecklar utåtagerande beteende problem såsom aggressivitet och eller inåtvända beteende problem såsom depression (O´keefe, 1996). Våld i hemmet är en svår problematik för barnen då de inte har någonstans att ta vägen, problemen finns där det ska vara som allra tryggast och det som utspelar sig där är ofta tabubelagt vilket gör att situationen blir ännu svårare att hantera för dessa barn (Cater, 2008). Barnens verklighetsuppfattning rubbas och blir beroende av mannens värderingar och normer och formar deras bild av sig själva. Våldet normaliseras och de barn som växer upp i denna miljö lär sig inga andra sätt att lösa konflikter på än med just våld (Metell, 2001). Barn som upplevt våld i familjen är ett relativt nytt forskningsområde inom Sverige och är ett viktigt område inom socialt arbete som är i behov av vidare forskning. I Sverige har det under de senaste åren lagts fokus på barnen i familjer där kvinnomisshandel förekommer, från att tidigare knappt ha uppmärksammats alls (Weinehall, 1997, Ericsson, Oranen, Solberg & Bo Vatnar, 2007, Socialstyrelsen, 2005). Forskningsresultatet har främst dock byggt på andras uttalande när det gäller barnens välbefinnande och upplevelser, få kommer från barnen själva. Det vi vet om barn är till största delen inhämtat från vuxna som känner barnen väl, såsom föräldrar, lärare, etc. Men det finns mycket att hämta från barnens egna beskrivningar (Greig o Taylor, 1999). Det är viktigt att få fram ett barnperspektiv i forskningen för att kunna utveckla hjälpinsatser efter barnens behov och inte efter vad någon annan tror att de behöver (Socialstyrelsen, 2005). Att använda barn som informanter och synliggöra deras upplevelser av sitt liv stärker deras inflytande över deras egna rättigheter, det är därför viktigt att ha ett barnperspektiv i forskningen menar Kampmann (1998).

Olika arbetsmodeller för dessa barn finns, men det behövs mer utvecklingsarbete kring dem då gruppen är blandad både när det gäller etnicitet, kön och ålder vilket bör tas hänsyn till i arbetet med dem (Ericsson, 2007). En modell som haft ett stort inflytande i Sverige för de interventioner som används för barn som upplevt våld i sin närhet är Trappan-modellen (Ericsson, 2007). Trappan-modellen syftar till att barnen ska bearbeta sina traumatiska

(6)

upplevelser och på så sätt leda till förändring, modellen kan tillämpas både på barn och ungdomar (Arnell & Ekbom, 1999). Enligt studier upplevs Trappan-modellen som positiv av både föräldrar och de som arbetar med den (Kaspersen, 2004 och Guirao & Gustavsson, 2005). Men det finns bristande forskning om barnens/ungdomarnas egna beskrivningar om modellen (Cater, 2006). Då modellen används flitigt runt om i Sverige som en intervention för barn som upplevt våld i hemmet ställer det höga krav på att den verkligen uppfyller barnens behov av stöd. Om den verkligen gör det är svårt att säga då barnens egna upplevelser av modellen inte blivit utforskad än.

Ungdomar är den grupp som troligtvis upplevt våld under en längre period och kanske därför är i behov av extra stöd och insatser. Ungdomsåldern börjar enligt Tetzchner (2005) i 12 årsåldern. Enligt Cater (2008) kan våldet i familjen börja redan innan barnet föds eller i samband med födelsen. Vilket kan betyda att ungdomarna fått växa upp med våld genom hela sin barndom. Weinehall (1997) menar att ungdomar idag dessutom senare kan flytta ifrån sin familj än tidigare, då utbildningskraven höjts och medför att de senare kommer ut på

arbetsmarknaden. Det blir allt svårare och svårare för ungdomar att få en egen inkomst och bli självständiga då arbetslösheten bland ungdomar är hög. Att tvingas bo kvar längre i familjen än tidigare är förödande för de ungdomar som vuxit upp med våld i familjen menar Weinehall (1997).

Enligt Tetzchner (2005) har ungdomar uppnått en högre kognitiv utvecklingsnivå än yngre barn och har därför en större insikt om sig själva, omvärlden och kan i högre grad reflektera kring sin situation. Detta borde betyda att ungdomar som nått en högre nivå i sin kognitiva utveckling än yngre barn, har mer verktyg för att förmedla sina upplevelser och på en annan nivå reflektera och analysera. Något som borde utnyttjas när det gäller utvärdering av Trappan-modellen som intervention. Det är viktigt att dessa ungdomar kommer till tals både om sina upplevelser kring våldet de varit med om och om insatserna. På så sätt kan man få fram om insatserna verkligen lett till en förändring eller om det behövs andra åtgärder för att bäst tillmötesgå behoven hos dessa ungdomar. Det är viktigt att förhindra att de eventuellt tar med sig våldet till sina senare nära relationer.

Ungdomarna är i den åldern då de söker sin identitet genom att jämföra sig med andra och föräldrarna är en viktig influens när det gäller roller och beteenden. En del av dem har förmodligen under många år vuxit upp med våld i sin vardag och sett hur konflikthantering löses med våld. Även om ungdomar mer och mer i ungdomsåren börjar tillbringa mindre tid ifrån föräldrarna minskar inte föräldrarnas påverkan. Inom ungdomsåren börjar ungdomarnas bild av sig själva successivt mer och mer stämma överens med föräldrarnas bild av dem. De fortsätter att påverkas av föräldrarnas ställningstaganden och attityder (Tetzchner, 2005). De ungdomar som växt upp med våld i familjen under hela sin barndom, har länge formats efter oftast en mans handlingar och värderingar. Dessa attityder kan sitta så djupt förankrade i ungdomen att de kan vara svåra att förändra. Enligt en studie (Slovak, Carlsson & Helm, 2007) visade det sig att det som mest påverkade en ungdoms attityder till våld var om de hade upplevt våld i sitt hem. Det fanns ett samband mellan ungdomar som upplevt våld i sin familj och de ungdomar som hade negativa attityder mot vapen och våld. Att uppleva våld inom familjen är mer destruktiv än upplevelser av våld i skolan och i grannskapet (Slovak m.fl. 2007).

Enligt Metell och Lyckner (2001) visar studier (jfr Weinehall) att trots att ungdomar som upplevt våld i sin familj vill ta avstånd från våldet upprepar denna grupp våldet i sina nära relationer, flickorna får pojkvänner som slår dem och pojkarna misshandlar sina flickvänner.

(7)

De har internaliserat och lärt sig att använda våld. Att ha upplevt våld i familjen är en

riskfaktor för senare våldhandlingar i vuxenlivet (Cater, 2008). En amerikansk studie (Wolf & Foshee, 2003) visar att ungdomar som upplevt våld inom familjen lärt sig ett sätt att utrycka sin ilska på som ökar risken för att de senare ska återupprepa våldet i sina nära

kärleksrelationer. De ungdomar som haft våldet i sin närhet under en längre period kan uppfatta våldet som en normalt beteende. Dessa ungdomar behöver stöd i att förändra sin bild av verkligheten och att normalisera den (Socialstyrelsen, 2001). Det finns få data om

ungdomarnas påverkan av föräldrarnas konflikter. Våldshändelser i hemmet kan upplevas mer som skam för en ungdom, som måste hanteras inför vänner. Ungdomarna är i den åldern då de ska utveckla sina relationer och öva sina könsroller, ökad risk att deras upplevelser blir senare mönster för dem själva att de tar på sig offer och förövare roller i sina förhållanden

(Weinehall, 1997). Det finns för lite forskning om ungdomarnas påverkan av att växa upp i våldets närhet. Vad de tar med sig för värderingar och bild av sig själva till vuxenvärlden kan vara en viktig del att utforska för att kunna förhindra att dessa ungdomar missanpassas i samhället och sprider våldet till nästa generation. Den enda som lagt fokus på ungdomarna inom forskningsområdet, barn som upplevt våld, i Sverige är Katarina Weinehall (jfr Metell & Lyckner, 2001).

Sammanfattningsvis kan man säga att barn som upplever våld i familjen är ett stort samhällsproblem som först på senare år uppmärksammats inom forskning (jfr Weinehall, 1997). Det behövs mer forskning kring området och då framförallt kring barnets egna upplevelser. Dessa barn har en ökad risk för att få problem senare i livet och att ta med sig våldet till sina senare nära relationer (jfr Weinehall, 1997, Wolf & Foshee, 2003 och Cater, 2008) och det är därför viktigt att deras perspektiv beaktas för att kunna förhindra detta. En utvärdering utifrån barnens och ungdomarnas beskrivningar saknas när det gäller Trappan-modellen, den modell som används mest som intervention för dessa barn och ungdomar i Sverige (jfr Cater, 2008 och Ericsson, 2007). Ungdomar är den grupp som troligtvis upplevt våldet under en lång tid, det finns få forskningar kring deras upplevelser kring detta och hur de hanterar sin uppväxt senare i vuxenlivet (jfr Weinehall, 1997). Ungdomar har uppnått kognitiva färdigheter som yngre barn inte klarar av då de utvecklat insikt och reflektions förmåga (jfr Tetzchner, 2005) och borde därför kunna ge en bra bild om denna modell lett till en förändring eller om den är otillräcklig som intervention för dessa ungdomar med den problematiken.

Syfte

Syftet med denna studie är att få fördjupad kunskap om ungdomars beskrivningar av förändring efter Trappansamtal.

Tolkningsram

Förändring sker genom processer inom individen själv, då denne måste vara mottaglig och medveten om sin problematik och motiverad till att förändras. Yttre faktorer som olika interventioner eller åtgärder kan hjälpa eller ge individen verktyg till att påbörja processer som kan leda till förändring (jfr Prochaska, 2006). Men det finns gemensamma steg till förändring oavsett vilken modell eller åtgärd individen tar (jfr Prochaska, 2006). För att undersöka ungdomarnas förändring är det därför relevant att få kunskap om i vilken steg individen befinner sig i, för det kan påverka om åtgärden leder till förändring eller inte.

(8)

Individuella steg som förändringsprocess

Stegen till förändring ligger mycket i individen själv, ibland är individen inte medveten om sina egna problem eller ser hur de tar skada av dem. En del behöver hjälp i att

medvetandegöra sina egna problem och att aktivt ta steg mot att eliminera dem eller lära sig att hantera dem medan andra går igenom en förändring helt själva. Enligt Prochaska (2006) når individen en förändring genom processer inom sex olika steg, Precontemplation,

Contemplation, Preparation, Action, Maintenance, och Termination.

Precontemplation Inom detta steg, är individen ofta omotiverad, förnekar att det finns något

problem. De undervärderar fördelarna med att förändras och tycker samtidigt att priset är för högt att ta tag i problemet. De är ofta omedvetna om hur problemen påverkar dem och därför har de svårt till att också förändra dem. Många stannar i detta steg i många år och skadar sin kropp, sig själva och andra på flera olika sätt. De individer som är i detta steg är inte

mottaglig för någon åtgärd (Prochaska, 2006).

Contemplation I detta steg har ofta individen tänkt att göra en förändring inom några

månader. När de blir mer medvetna om processerna som ska leda till förändring, ser de också tydligt konsekvenser av förändringen och denna balans mellan fördelar och nackdelar kan leda till att individen blir ambivalent. Vilket kan visa sig genom att de får en älska hata relation till förändringen som kan leda till att individen stannar kvar i detta steg länge. Individer som befinner sig i detta steg är ännu inte redo för en åtgärd (Prochaska, 2006).

Preparation Här har individen tagit ett visst steg till förändring, de har planerat att gå till action med sin situation. Exempelvis att börja prata med någon om sin problematik. Dessa

individer lämpar sig bäst att sätta in åtgärder på (Prochaska, 2006).

Action I detta steg har individen gått till handling med sina planer till förändring, de har börjat

prata med någon om problemen eller gjort andra viktiga steg för att ta tag i sina problem eller situation (Prochaska, 2006).

Maintenance Här sker inte så mycket förändringsprocesser som i Action steget utan är mer ett

steg för att förebygga att problematiken återkommer eller att man hamnar i en liknande situation som tidigare. Individen måste vara väl förberedd på att fortsätta jobba på sin förändring även efter det att det värsta är över. De som inte är det återfaller ofta i sin

problematik redan i Action steget, det är därför viktigt att förbereda individen på vad som kan komma (Prochaska, 2006).

Termination Det slutgiltiga steget, känner individen sig självsäker i att aldrig hamna i den

tidigare problematiken eller situationen igen. Det är som om individen aldrig haft sin tidigare problematik. Många individer hamnar dock i Maintenance fasen i hela sitt liv (Prochaska, 2006).

Sammanfattningsvis kan man tolka detta som att i vilket steg individen befinner sig i är en viktig del för om en intervention/åtgärd ska vara möjlig att bidra till en förändring (jfr Prochaska, 2006). Individen måste ta sig igenom de första stegen till förändring innan han/hon är mottaglig för en hjälpande åtgärd såsom Trappansamtal. Beroende på hur individen tänker kring sin situation kan vara en bidragande faktor till om en förändring är möjlig (jfr Prochaska, 2006). Vilken utveckling ungdomen då gjort kognitivt kan vara en viktig förutsättning för förändring.

(9)

Ungdomars kognitiva förmåga som förutsättning till förändringsprocess

När barn kommer till ungdomsåren enligt Tetzchner (2005) börjar ungdomen nå kognitiva färdigheter som inte mindre barn klarar av. Deras uppfattning om världen, förståelse av sig själva och andras avsikter, känslor och tankar ökar. Det är i början på ungdomsåldern som en viktig vändpunkt infinner sig när det gäller utvecklingen av reflektion, både intellektuell och moralisk och insikt. Inom ungdomsåldern börjar också utvecklingen av vuxenfärdigheter samt att finna en egen plats i samhället. Ungdomar kan bedöma innehållet och meningen med sitt liv på en nivå som yngre barn inte klarar av (Tetzchner, 2005).

Utifrån Piagets teori börjar barn i ungdomsåren i det formellt operationella stadiet att tänka abstrakt. De börjar resonera kring möjliga konsekvenser samt kritiskt granska relationer och händelser runt omkring sig. Genom deras utvecklande av tänkandet börjar de förstå att mycket skulle kunna vara annorlunda, de börjar förstå att man kan ifrågasätta godtagna sanningar och värderingar (Evenshaug och Hallen, 2001).

Att familjen fungerar som en trygg bas för ungdomen har stor betydelse för ungdomens identitetsutveckling. Att inte först kunna identifiera sig med respektfulla föräldrar gör det svårt för ungdomen att senare kunna skapa en egen identitet (Evenshaug och Hallen, 2001). Ett viktigt element i den kognitiva utvecklingen hos ungdomar är den moraliska förståelsen. Nyckel till moralisk förståelse ligger inom familjen enligt Bailey (2006). Familjens kvalité, regler samt kvalitén hos familjerelationerna spelar en viktig roll i ungdomens utveckling av moralisk förståelse. Störningar i familjen kan minska ungdomens kapacitet till att värdera sina egna och andras känslor. Vilket i sin tur kan minska ungdomens förmåga till empati och att förstå felaktiga handlingar (Bailey, 2006).

Inom ungdomsåren börjar alltså olika tankeprocesser att utvecklas, ungdomen kan mer utifrån sin kognitiva förmåga relatera till upplevelser på ett annat sätt än yngre barn och göra sina egna moraliska reflektioner kring dem vilket i sin tur kan leda till förändring då ungdomen mer och mer börjar ifrågasätta meningen med det som sker runt omkring (jfr Evenshaug och Hallen, 2001 och Tetzchner, 2005). Detta kan betyda att ungdomar, beroende på vart i sin kognitiva utveckling de befinner sig, kritiskt kan granska deras uppväxtförhållanden och ta avstånd från våldet som eventuellt internaliserats sedan tidig barndom. För en ungdom som upplevt våld kan denna period vara ett ypperligt tillfälle att sätta in en åtgärd för att ge ungdomen verktyg till att verkligen ta avstånd från våldet och dem negativa värderingar som ungdomen vuxit upp med under en eventuell lång period.

Trappan-modellen som en specifik faktor till förändringsprocess

Trappan-modellen är en krisintervention som används mycket i Sverige för barn och

ungdomar som upplevt våld i familjen, denna modell sätts in som intervention för att hjälpa barnen och ungdomarna att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Alla barn upplever dock inte våld i hemmet på samma sätt, då faktorer som exempelvis barnets temperament och barnet utvecklingsnivåer spelar in på hur traumatiserande deras upplevelser blir och därmed vilken intervention de är i behov av (Cater, 2008, Ericsson m.fl. 2007).

Trappan-modellens målsättning är att barnet ska få bearbeta sina traumatiska upplevelser, detta ska ske genom krissamtal, en modell i tre steg. Genom krissamtalen ska barn få

möjlighet att tala med en vuxen om sina upplevelser och på så sätt få stöd i sitt läkande. Där får också barnet ge uttryck för sina känslor och få hopp om förändring. En rekonstruktion av

(10)

händelserna görs där barnet får gå igenom både kognitiva och emotionella känslor och där kunskap ges om normala reaktioner vid svåra upplevelser. Steg 1 kallas Kontakt, där är det viktigt att den vuxne får en bra kontakt med barnet för att den ska våga öppna sig och berätta om vad som hänt. Ofta krävs flera möten innan barnet börjar berätta då de kanske har stoppat undan svåra minnen för att skydda sig mot dem. För att inte möta allt på en gång kan det bästa för barnet vara att ta det stegvis. Rekonstruktion är Steg 2 i modellen, där går den vuxna tillsammans med barnet igenom vad som hänt utefter barnets berättelse, detta kan göras med hjälp av att man ritar tillsammans, och annan befintlig faktum. Rekonstruktionen ska hjälpa barnet att få en annan bild av händelsen samt att få fram och hitta känslor kring

händelsen/händelserna. I det sista steget, steg 3 som kallas Kunskap är det viktigt att barnet förstår vad som händer när man upplevt trauma och vad normala reaktioner kan vara (Arnell & Ekbom, 1999).

Trappan är ett psykosocialt arbetssätt som både tar hänsyn till barnets sociala och

psykologiska tillstånd. Både yttre samhälliga och inre påverkan beaktas i arbetet med barnen enligt Arnell och Ekbom (1999). Genom att barnet tillsammans med en vuxen får gå igenom det som hänt och ge uttryck för sina känslor får barnet bearbeta sina traumatiska upplevelser och genomgå en slags förändring till det bättre. Men hur denna förändring yttrar sig finns ingen beskrivning av. I Arnell & Ekboms (1999) beskrivning av Trappan-modellen finns det vidare bara beskrivet hur barnet ska nå förändring genom att få barnets upplevelser bearbetade men inget om hur man ska hjälpa förändra barnet/ungdomen eventuella negativa attityder och värderingar när det gäller våld. De får gå igenom och bearbeta sina upplevelser av faktiska händelser men inte bearbeta attityder och värderingar som internaliseras under flera år, speciellt hos ungdomarna.

Det kan vara bra för ungdomarna att prata ut om det som hänt och bearbeta sina upplevelser på det sättet som Arnell och Ekbom (1999) menar men det finns fler förändringar än

bearbetningen som är viktiga att beakta till när det gäller ungdomar med den problematiken. Det som Arnell och Ekbom i modellen kallar för rekonstruktion kan jämföras med det Silvern, Karyl och Landis (1995) kallar för Straight talk. De menar dock att vissa barn kan behöva mer än bara få ur sig sina upplevelser och känslorna kring dem då det kan finnas problematik som fästs sig djupare än så. Silvern mfl (1995) anser att man då genom kognitiv strukturering djupare kan komma åt det som fästs sig i det kognitiva kring händelserna. Åtgärder rymmer också generella faktorer som kan leda till förändring, faktorer som inte är specifika för just den insatsen.

Generella faktorer som förändringsprocess

Det är svårt att vid en utvärdering av en insats att se om individen blivit hjälpt av insatsen som en specifik faktor eller om det varit de generella faktorerna som varit den avgörande delen som lett till förändring hos individen.

Till generella faktorer hör, personligheten hos hjälparen, ha en tid och plats att prata, någon som bryr sig, och lyssnar, förstår, någon som uppmuntrar och ger råd och någon som hjälper en att förstå sina problem och sig själv (Tallman & Bohart, 2006). Andra generella faktorer som påverkar om behandlingar/interventioner får en positiv följd eller inte är individens egna förväntningar, optimism och hopp (Scovern, 2006).

Forskning tyder på enligt Tallman o Bohart (2006) att det som individer finner hjälpsamt i terapi, har lite att göra med de tekniker terapeuterna anser är viktiga. En generell faktor till

(11)

förändring hos individer är att ha någon som sitter och lyssnar och sätter ord på deras känslor. Studier har visat att exempelvis psykiatriker som fick en specialutbildning i interpersonella färdigheter såsom empatisk kommunikation hade mer nöjda klienter än kontrollgruppens klienter som inte fått utbildningen (Scovern, 2006). Hur individen upplever behandlaren är därmed en stor generell faktor (Scovern, 2006).

Att få prata ut om sina problem är en viktig generell faktor till förändring som kan göras utan en professionell intervention. Det har till exempel visat sig att det varit lika hjälpsamt för individer att prata till en bandspelare om sin problematik som att gå i kognitiv terapi (Tallman & Bohart, 2006).

En annan generell faktor som är en viktig variabel för förändring är individens engagemang, är individen engagerad blir resultatet av åtgärden mer positiv (Tallman & Bohart, 2006). Det finns flera generella faktorer som bör uppmärksammas i analysen av ungdomarnas beskrivningar av förändring efter Trappansamtalen. Detta bör göras för att kunna urskilja om det är Trappansamtalen som en specifik åtgärd som bidragit till ungdomarnas eventuella förändring eller om det mest är generella faktorer som är av betydelse.

Metod

Metodval/metoddiskussion

Då mitt syfte med den här studien var att få fördjupad kunskap om ungdomars beskrivningar av förändring efter Trappansamtalen har jag tagit del av intervjuer med nio ungdomar från ett pågående projektarbete, en utvärdering av Trappansamtal, av en forskare vid Örebro

universitet. För att bäst få fram relevant information som svarar på mitt syfte har jag valt att kvalitativt analysera ungdomarnas intervjuer. Min avsikt är inte att undersöka kvantitet utan kvalitet då jag vill försöka förstå hur dessa ungdomar resonerar om sina erfarenheter av Trappan-modellen som intervention för att undersöka om den lett till en förändring på något plan. Enligt Trost (2005) är det då mer rimligt att använda sig av en kvalitativ metod. Om man vill undersöka individers åsikter och känslor är kvalitativa intervjuer en mycket lämpad datainsamlingsmetod (Silverman, 2005). Jag valde mellan att ta del av redan befintligt

material från det pågående projektet eller att samla in eget. Insamlandet av egen data hade gett mig möjligheten till att ställa frågor utifrån min tolkningsram och mitt syfte men hade varit mer tids och energikrävande och hade dessutom medfört svårigheter med att få intervjua ungdomar under 15 år på grund av etiken. Dessutom är ämnet ganska känsligt och det hade nog därför blivit svårt att samla in tillräckligt många intervjupersoner. Materialet från det pågående projektet insamlades av en erfaren forskare, där de etiska forskningsreglerna följdes och där beskrivningar av ungdomar under 15 år fanns tillgängliga för analys.

Att studiens författare inte själv utfört intervjuerna kan enligt Trost (2005) ses som en nackdel. Han menar att minnet av intervjuerna är en viktig del för tolkningen av materialet. Den som intervjuar kan uppmärksamma känslor och läsa mellan raderna och på så sätt få in värdefull information genom olika intryck vid intervjutillfället (Trost, 2005). Jag är medveten om att jag gått miste om betydelsefulla intryck genom att inte varit närvarande vid

intervjutillfällena men jag anser att detta till vis del kompenserats då jag haft flera tillfällen att gå igenom intervjuerna med forskaren under min analysbearbetning.

Det hade kanske varit en fördel för min analys då jag inte var med på intervjuerna om intervjuerna istället spelades in på band istället för att skrivas ner direkt på datorn. Fördelen

(12)

med bandinspelning är enligt Trost (2005) att man får med tonfallen i den intervjuades svar samt att det går att skriva ut ordagrant på papper vad som sagts (Silverman, 2005). Utskrivna intervjuer saknar tonläget hos den intervjuade vilket kan ha betydelse för det som sagts och vara värdefull vid analysen (Trost, 2005). Nackdelarna med bandinspelning av intervjuer är dock att den intervjuade kan känna sig hämmad och bli störd av bandspelaren (Trost, 2005, Marlow, 2001). Det kan därför tänkas att det var ett bra beslut att inte använda sig av bandspelare vid dessa intervjutillfällen då de intervjuade var barn och ungdomar med en problematik som anses som tabubelagd och svår att tala om.

En nackdel med att anteckna på papper under pågående intervju är att handstilen kan vara svårläst samt att det kan verka störande för den intervjuade speciellt om intervjuaren bara antecknar ibland (Trost, 2005). Intervjuerna jag tagit del av för denna studie skrevs ner direkt på dator och svårigheten med svårläst handstil undveks därför.

Litteraturanskaffning

För att få mer kunskap om det område som studien syftar till har jag lånat böcker från biblioteket genom att först söka på Örebro universitets biblioteks sökdator på ord som relaterat till min studie. Jag har även fått tips och fått låna böcker av min handledare och forskaren som varit relevant för min analys och bearbetning av min studie och förförståelse. Jag har använt mig av sökord såsom, barn/ungdomar och våld, barn/ungdomar som upplever våld, kvinnomisshandel, familjevåld, ungdomsproblematik, ungdomsåren, barn/ungdomars kognitiva förmåga, kognitiva teorier, Trappan-modellen, utvärdering Trappan-modellen, interventioner/åtgärder barn/ungdomar upplevt våld, förändringsprocesser, förändring, barn som vittnen. Dessa sökord har även översatts till engelska för att jag ska kunna få fram internationella artiklar och studier och dessa sökord har varit, child/youth/teenager and violence, experience violence, domestic violence, family violence, child witness, progress of change, change, theory of change, cognitive theory, cognitive ability/capacity, intervention domestic violence. Jag har sökt på olika sökmotorer på Internet, såsom Google, och sökt artiklar, uppsatser och böcker genom databaser såsom Social Services Abstracts, Elin och Libris samt Sage Publication. Jag har fått fram relevanta artiklar och studier på mina sökord, dock har de flesta berört barn och inte ungdomar specifikt. Någon artikel eller liknande om förändringsprocesser när det gäller ungdomar fann jag inte, jag hittade endast en utländsk artikel om förändring som en process och de hänvisade till samma referens som denna studie d.v.s Prochaska, 2006. När jag sökte efter någon utvärdering om Trappan-modellen fann jag endast två, vilka jag redovisar för i studien, ingen av dem är dock från barnens egna

beskrivningar.

Urval

Efter att ha gjort ett tillgänglighetsurval då jag tagit mina informanter från ett redan befintligt urval, nämligen projektets, har jag även gjort ett åldersurval utifrån projektets urval och endast tagit med de åldrarna som räknas in i ungdomsåldern enligt Tetzchner (2005). Jag begränsade därför min analys till att bara ta med de från 12 år och uppåt för att svara på mitt syfte, då jag ämnar undersöka ungdomars beskrivningar. När barn kommer till ungdomsåren börjar ungdomen nå kognitiva färdigheter som inte mindre barn klarar av. Ungdomar kan kritiskt granska innehållet och meningen med sitt liv på en nivå som inte yngre barn klarar av (Tetzchner, 2005). Jag är dock medveten om att denna typ av upplevelser, våld i familjen, kan ha påverkat barnens färdigheter kognitivt då deras känslor och tankar kan vara hämmade (jfr Socialstyrelsen, 2001), vilket kan påverka deras förmåga att förmedla känslor och tankar oavsett om de rent teoretiskt kanske kommit upp i den utvecklingsåldern. Jag valde ändå att göra detta åldersurval, då de kanske ändå har en större chans till att bättre kunna förmedla sig

(13)

än yngre barn. Jag har tagit del av samtliga ungdomars intervjuer från 12 år upp till 19 år, att åldern stannade vid 19 år beror på att de var de äldsta i projektets urval. Det blev sammanlagt nio ungdomar, varav fem är flickor och fyra är pojkar. Alla fyller de kriteriet att de varit med om Trappansamtal under år 2007.

Bortfall

En flicka, som var inom ungdomsåldern, hoppade av projektet och har därför inte heller kunnat vara med i mitt urval. Kanske var hon den som varit minst nöjd med Trappansamtalen och därmed kanske kunnat ge en annan bild än de ungdomar som valt att stanna kvar i

projektet och därmed även kommit med i min undersökning. Enligt Marlow (2001) är det problematiskt med bortfall vid undersökningar då deras information kunnat vara betydelsefull och intressant för studiens syfte.

Tillvägagångssätt

Jag fick ett intresse för ämnet barn och ungdomar som upplevt våld genom att ha läst en forskningsplan för en pågående utvärdering av Trappan-modellen. Därefter läste jag in mig på området, letade tidigare forskning. Sedan har jag tillsammans med min handledare utvecklat ett syfte och ansats till min studie och därefter fått tillgång till det material som insamlats till det pågående projektet som varit relevant för min studie och mitt syfte. Det blev sammanlagt nio intervjuer. Intervjuerna har varit semistrukturerade (jfr Marlow, 2001 och Silverman, 2005). Forskaren skrev ner svaren direkt på datorn under pågående intervju, utan

bandupptagning och det är utskrifter av dessa jag har tagit del av efter att forskaren

korrigeringsläst dem och gjort eventuella anonymiseringar. Intervjuerna ägde rum i Trappans lokaler i ett enskilt rum. Det kan ses som en fördel då inga andra personer ska vara närvarande vid intervjutillfället och platsen ska vara så ostörd som möjligt där den intervjuade kan känna sig trygg enligt Trost (2005).

Analysmetod

För att få en överblick av mitt material har jag som ett första steg ritat upp en tabell för varje intervjuperson där jag skrivit in olika rubriker som exempelvis förändring, brister. Därefter har jag fyllt i för var och en vad jag kunnat finna i intervjuerna, beskrivningar som tyder på att de förändrats, exempelvis när de beskrivit att något blivit bättre efter Trappansamtalen, de har blivit gladare, fått det lättare i skolan etc, vilket jag markerat med överstrykningspenna i olika färger i intervjuutskrifterna så att jag enkelt kan gå tillbaka och se i vilket sammanhang delarna plockats ut från. På detta sätt skapar man en lättöverskådlig personlig tabell över sitt material (jfr Trost, 2005). Min analysmetod kan även jämföras med det Kvale (1997) kallar för meningskategorisering. Genom en meningskategorisering kan man tydligt dela upp materialet, i det här fallet ungdomarnas intervjuer, i förekomst av eller ingen förekomst av ett visst fenomen man undersöker (jfr Kvale, 1997). I det här fallet blev det förändring, men även brister med Trappan-modellen som framkom i deras beskrivningar.

Rubrikerna, i den här studien förändring och brister, blir då det Kvale (1997) kallar för huvuddimensioner, där företeelser som ungdomarnas beskrivningar, delas in i

underkategorier, såsom beskrivningar som tyder på att generella eller specifika faktorer spelat in, eller deras kognitiva förutsättningar eller om stegen i förändringsprocessen påverkat åtgärdens utdelning. Exempelvis har citat där det framkommit att få prata med någon varit en viktig faktor till deras beskrivning av förändring kopplats till det teoretiska begreppet

generella faktorer, och beskrivningar där ingången till åtgärden varit viktig för ungdomens motivation och senare utdelning efter åtgärden har kopplats och analyserats till teoretiska

(14)

begrepp såsom vikten av i vilket steg de befunnit sig i eller generella faktorer när det gäller motivationen. Deras beskrivningar har också analyserats utifrån deras kognitiva

förutsättningar där de äldre och de yngre ungdomarnas förmågor har beaktas och tydliggjorts. Med en kategorisering av intervjuerna gjordes det möjligt att se på olikheter mellan

ungdomarnas beskrivningar (jfr Kvale, 1997). De rubriker jag sätter upp är benämningar av de beskrivningar jag plockat ut vilket kan jämföras med det som Starrin (1996) kallar för Öppen kodning.

I nästa steg, som Starrin (1996) kallar för Selektiv kodning, började mönster i mitt material komma fram som kunde kopplas till teoretiska begrepp. I den selektiva kodningen har jag alltså plockat ut väsentligt material som förtydligar min tolkningsram och det jag vill undersöka (jfr Boolsen, 2007). Till detta material hör viktiga delar som har betydelse för ungdomarnas förändringsprocess, som kopplats till teoretiska begrepp och min tolkningsram såsom ungdomarnas ingång, ungdomarnas kognitiva förutsättningar, förändringssteg,

generella och specifika faktorer i Trappan-modellen, deras beskrivningar av förändringar samt brister med Trappan-modellen. I detta steg har specifika citat valts ut som förtydligar min tolkningsram och det som varit väsentligt för analysen för att bättre kunna förstå syftet med studien. Resterande beskrivningar eller citat har plockats bort för att de inte haft någon relevans för syftet. Beskrivningar av samma fenomen eller citat med liknande innebörd har också sållats bort och de beskrivningar som varit tydligast har valts ut och redovisats i studien.

Det jag slutligen gjort är att sammanställa ungdomarnas olika förändringsprocesser och redovisat och analyserat hur de processat sig igenom de olika delarna. Detta visas genom en illustration (se sid. 21-22). Därefter gjorde jag en beskrivning utifrån illustrationen för att synliggöra deras hela förändringsprocess. Sedan följer en analys där jag plockat ut vilka slutsatser som studien kan göra efter resultaten som framkommit. Vilka förändringar ungdomarna gjort och vilka begrepp utifrån min tolkningsram som varit väsentligt i förändringsprocessen.

Validitet och Reliabilitet

En studie har hög validitet om den mäter det den är avsedd att mäta enligt Kvale (1997). Syftet med denna studie var att få fördjupad kunskap om ungdomars beskrivningar av förändring efter att de varit med om Trappansamtal. Då studiens material bygger på ungdomars egna beskrivningar och tolkningsbegreppen är definierade anses betydande beskrivningar om förändring kommit fram och därför anses studien ha uppfyllt sitt syfte och mätt det den ska mäta.

Studien har även hög begreppsvaliditet då de olika begreppen i tolkningsramen är redovisade och har hög relevans för studiens syfte vilket är väsentlig vid bearbetningen av materialet vid analysen för att få fram giltiga tolkningar (jfr Kvale, 1997).

Validitet i kvalitativa studier handlar om en kontroll av trovärdigheten, att tolkningarna är rimliga och grundade från ett empiriskt material (Starrin, 1996). Alla intervjuer omfattas i analysen vilket Silverman (2005) kallar för ett uttömmande bearbetning av materialet vilket stärker validiteten. Studien har också försökt att beskriva och förklara även de fall som avviker vilket stärker validiteten i undersökningen (jfr Silverman, 2005).

(15)

Reliabiliteten i studien har stärkts då intervjuerna gjort av en erfaren forskare inom området därav borde risken för ledande frågor eller annan inverkan på ungdomarnas svar ha

minimerats (jfr Kvale, 1997). Reliabiliteten har även stärkts då analysmetoden och

tillvägagångssättet dokumenterats och beskrivits i studien, detta får betydelse för att andra ska kunna följa tolkningsprocessen och hur man gått tillväga (jfr Silverman, 2005).

Generaliserbarhet

Det är en vanlig kritik mot intervjustudier att resultatet inte går att generalisera utifrån då antalet personer som intervjuats är för få men Kvale (1997) menar att få intensiva fall är att föredra då man ska försöka få fram generella kunskaper. Enligt Kvale (1997) behövs bara just så många intervjupersoner som behövs för att besvara syftet till studien. Mitt syfte med denna studie var att få fram fördjupad kunskap om ungdomarnas beskrivningar av förändring efter Trappansamtal och med de nio intervjuer jag tagit del av anser jag ha tillräckligt med material för att besvara mitt syfte.

Etiska överväganden

Då jag inte haft någon personlig kontakt med ungdomarna utan analyserat redan befintliga intervjuer har jag inte behövt göra några etiska övervägningar i fråga om insamlandet av informationen. Utskrifterna med intervjuer jag fått från forskaren har varit anonymiserade till koder och jag har endast fått reda på kön och ålder på ungdomarna. Dessa utskrifter har endast jag haft tillgång till under arbetet med studien.

Det pågående forskningsprojektet uppfyller vetenskapliga forskningsrådet fyra huvudkrav om information, samtycke, konfidentialitet och nyttjande. Samtliga informanter har gett sitt medgivande till att vara med i projektet och till vidare studier såsom denna. De har alla blivit informerade om att de kan hoppa av utvärderingen när de vill, något en av deltagarna valde att göra. I de fall som ungdomarna var under 15 år har en förälder eller båda samtyckt till att de får vara med i utvärderingen och vidare studier (jfr Vetenskapliga forskningsrådet, 1990).

Resultat/Analys

För att undersöka förändringen hos ungdomarna är det viktigt att se till hela

förändringsprocessen och inte bara se till utkomsten av förändringen utan också vilka förutsättningar och processer som legat till grund för individens förändring. Hur motiverad ungdomen har varit till åtgärden kan exempelvis vara en relevant faktor till om en

intervention blir effektiv (jfr Tallman & Bohart, 2006). Samtliga ungdomar som är med i denna studie har varit med i Trappansamtal och befinner sig därmed i Action steget (jfr Prochaska, 2006) då de samtalar med någon vilket kan leda till en positiv förändring. Hur de har kommit dit är relevant för individens egen förändringsprocess och för den eventuella effekten av interventionen. Att ungdomen nu befinner sig i en agerande handling behöver inte bero på att ungdomen själv i sin förändringsprocess verkligen befinner sig i det steget. Även om ungdomen blivit påverkad att gå in i en åtgärd kan ungdomen förändras eller också är det en faktor som bidrar till att ungdomen inte förändras. För att en förändring ska bli möjlig måste förändringsprocessen ha startat i ungdomen.

Ungdomarnas ingång i förändringsprocessen

”Jag tror inte att jag kan säga vad det var i samtalen (som gjorde skillnad min anm) med tanke på att jag gått på många andra samtal men det har inte funkat, förmodligen för att

(16)

det här är första gången som jag gick till för att jag själv ville. De andra har jag blivit uppmanad av andra” (Flicka 19 år).

Någon annans förslag

För de flesta, fem av nio, av ungdomarna har Trappansamtalen varit ett förslag från någon annan. Eftersom de inte själva tagit initiativ till handling kan det tydas som att de inte varit medvetna om vikten av att ta tag i sin problematik och att de då befunnit sig i steget

Precontemplation (jfr Prochaska, 2006). När de fått förslaget har de troligtvis blivit mer

medvetna om processerna och börjat reflektera över fördelar och nackdelar med en

intervention eftersom de sedan tagit beslutet att medverka. Detta steg kallas Contemplation (jfr Ptochaska, 2006). Det är möjligt att det var i detta steg som studiens bortfall befanns sig i innan hon hoppade av, det kan tolkas som att hon i sin reflektion såg för många nackdelar och för lite fördelar med att fortsätta till nästa steg. Det är i ungdomsåren som utvecklingen av reflektionsförmåga börjar (jfr Tetzchner, 2005). Här följer ett exempel på hur ungdomarnas beskrivningar av hur de resonerade när de fick förslaget att påbörja Trappansamtal:

”Delvis var det min mamma som först föreslog Trappan för att man skulle få prata om saker som man ville prata om och den händelse som jag kom hit för att prata om. Först var jag lite skeptisk. Sedan förstod jag att det var det bästa man kan göra med någon som inte är en familj eller vän utan en obunden källa som man ger ut sin information till. Jag tror det är svårare att prata med en vän eller en familj. Det är klart att man vill ha stöd. Och det är klart att det är bra om man kan få stöd utifrån sitt vardagliga liv” (Pojke 17 år).

Genom hans resonemang kom han fram till fördelar med att gå på Trappansamtal och gick då vidare till Preparation steget då han beslutade sig för att gå och slutligen till Action steget då han tog tag i sina planer (jfr Prochaska, 2006). Hans exempel visar på att ungdomarna som kommit in i förändringsprocessen genom att någon annan föreslagit Trappansamtal som åtgärd kan leda till att ungdomen själv startar igång en förändringsprocess och beslutar sig för att gå till handling med sin problematik.

Tillsagd

En av ungdomarna blev tillsagd att gå på Trappansamtal vilket kan tydas som att hon inte hade något val. Hon beskriver det så här:

”Lillebror gick hit och sen kom mamma och sa det till mig” (Flicka 13 år). På frågan hur det kändes svarade hon:

”Tråkigt. Det blir så fullt i veckorna att gå hit också” (Flicka 13 år).

Hennes beskrivningar kan tyda på att hon fortfarande befinner sig i Precontemplation (jfr Prochaska, 2006) och inte är motiverad till insatsen, och att hon inte är medveten om hur hennes situation påverkar henne och har därför också svårt att förändra något. Motivation har också visat sig vara en viktig generell faktor hos individen för att en åtgärd ska få positiv utdelning (jfr Tallman & Bohart, 2006). Hennes beskrivningar tyder på att hon inte är mottaglig för en åtgärd såsom Trappansamtalen. Men även om hon hamnade i Action steget utan att kanske själv befunnit sig där från början, är det möjligt att hon även i sin egen förändringsprocess uppnådde Action steget att hon kanske processade sig igenom de tidigare stegen mitt i åtgärden.

(17)

Aktivt eget initiativ

En av ungdomarna sökte aktivt hjälp för sin situation, detta tyder på att hon själv processat sig igenom de första stegen och befann sig i Preparation steget då hon beslutat sig för att söka hjälp och gick till Action steget då hon fick en konkret åtgärd som kunde hjälpa henne att agera (jfr Prochaska, 2006). Här följer hennes beskrivning av sin egen förändringsprocess där hon visar på att hon själv tagit steget till Action:

”Jag kan inte ändra på min pappa. Så då tänkte jag att jag måste lära mig hantera själv. Därför gick jag till kuratorn först” (Flicka 19 år).

”…mina föräldrar gick med på att gå i parterapi. Och då sa jag bara för att de gör det så vill inte jag blir bortglömd. Bara för att jag inte är deprimerad så betyder det inte att jag inte har bagage eller problem som gör det jobbigt i vardagen som jag vill jobba med eller reda ut. Så då var det de som fixade fram numret hit” (Flicka 19 år).

Detta kan tolkas som att hon utifrån sina kognitiva förutsättningar (jfr Tetzchner, 2006 och Evenshaug & Hallen, 2001) reflekterat över sin situation och kommit till insikt om att hon inte kunde förändra sin pappa men att hon kunde förändra sig själv och arbeta med den problematik hon själv har. Att hon aktivt sökt hjälp på egen hand kan tyda på att hon verkligen är medveten om sin problematik och vill ha redskap till att förändras.

Eget initiativ vid tillfälle

En av ungdomarna tog ett eget initiativ till Trappansamtal då hon av en tillfällighet var på studiebesök med skolan i deras lokaler. Hon gör följande beskrivning:

”Vi var här på studiebesök med skolan och det var då jag gick fram och hälsade på. Efterfrågade själv” (Flicka 19 år).

Att hon tog det steget till Preparation då hon beslutade sig för att gå till handling med sin situation (jfr Prockaska, 2006) kan tyda på att hon redan själv processat sig igenom de tidigare stegen och varit medveten om sin problematik och var väldigt mottaglig för en åtgärd så när hon fick en möjlighet tog hon den och gick vidare till Action steget då hon påbörjade

Trappansamtalen (jfr Prochaska, 2006).

Betydelsen av Trappan-modellens specifika förändringsfaktorer

Utifrån Arnell & Ekboms (1999) beskrivning av Trappan-modellen och dess målsättning kan man urskilja några förändringsfaktorer som tyder på att de är specifika för just Trappan-modellen, dessa är moment i krissamtalens tre steg. Kontaktsteget i Trappan-modellen är förmodligen en vanlig metod då det krävs att man upprättar någon slags kontakt så fort man ska ha ett samtal (jfr Øvreeide, 1998) och räknas därför inte in i studien som en specifik faktor för just Trappan-modellen. Men andra delar i rekonstruktionssteget och kunskapssteget (jfr Arnell & Ekbom, 1999) är specifika för Trappan-modellen och kan alltså vara specifika faktorer som kan ha bidragit till förändring.

Krissamtal i tre steg

Utifrån Trappan-modellens tre krissamtals steg (jfr Arnell & Ekbom, 1999) ska barnet få sina upplevelser av våld bearbetade. Det är endast en ungdom som beskrivit att denne verkligen fått sina upplevelser bearbetade och därmed uppfyllt Trappan-modellens målsättning. De flesta har dock förändras positivt på något sätt efter Trappansamtalen, men få har beskrivit

(18)

något specifikt moment ur Krissamtalens tre steg som en bidragande faktor, alltså att de genom att få sina upplevelser bearbetade genom moment i rekonstruktions eller kunskaps stegen blivit exempelvis gladare. Få av ungdomarna har tagit upp faktorer som är specifika för Trappan-modellen som relevanta för deras förändring. Det är också lite oklart vilka specifika förändringar barnet ska få och vad som menas med att få sina upplevelser

bearbetade, det framgår inte riktigt i Trappan-modellen (jfr Arnell & Ekbom, 1999). Om de menar att prata igenom det som hänt är att bearbeta sina upplevelser har väl samtliga

ungdomar som gått på Trappansamtalen gjort det, men det är förändringen studien vill åt, har det hjälpt ungdomarna på något sätt att gå igenom vad som hänt med en vuxen? Och vad är det Trappan-modellen konkret vill ska förändras genom att ungdomarna bearbetar det de varit med om? I den här ungdomens beskrivning av sin förändring tar hon fram bearbetningen som en bidragande faktor:

”…det drog mig tillbaka lite i mig själv, alla händelser, minnen. Jag fick aldrig riktigt bearbeta dem. Det har dragit mig själv tillbaka inombords. Jag tog inte tag i mig själv efteråt. Jag var väldigt mycket upp i andra och blev där väldigt sårbar när det gällde mig själv och hur man såg på sig själv man tänkte inte så mycket på sånt, så det andra intalade, det blev det som gällde. Men när man gått vidare så tror jag att jag fått bygga min egen självbild. Jag tyckte tidigare att det var så konstigt att alla andra tyckte så himla bra om sig själv, men jag tyckte inte bra om mig” (Flicka 19 år).

Forskaren frågar: ”När du fick tid och möjlighet att bearbeta våldminnena så fick du tid och ro att fokusera på dig själv?”

”Japp! Rätt uppfattat” (Flicka 19 år)!

Hennes beskrivning tyder på att hon kunnat förändras genom att hon fått sina upplevelser bearbetade.

Betydelsen av generella förändringsfaktorer

Att få tala, någon som lyssnar

Flera av ungdomarna nämner generella faktorer (jfr Tallman & Bohart, 2006) som det som varit bra med Trappansamtalen. De allra flesta beskriver att det är bra att få prata med någon och att få ur sig känslor. Exempel på några beskrivningar är:

”Skönt att ha någonstans att vända sig och prata.”

”…det underlättar att bara ha ett ställe där man kan få prata om det” (Flicka 19 år). ”Det har hjälpt att få prata lite” (Flicka 13 år).

”Det har varit okey skönt att få prata lite. Få ut känslor” (Flicka 18 år).

”För att jag har fått kunna prata ut om känslor som jag inte har kunnat säga till någon annan, inte någon alls” (Pojke 17 år).

Att få prata ut om sina problem är en stor generell faktor till förändring som kan göras utan en professionell intervention (jfr Tallman & Bohart, 2006). Det är kanske därför inte så konstigt att många av ungdomarna tyckt att just att få prata och få ut känslor varit det som varit bra med Trappansamtalen. Detta tyder på att det är viktigt för dessa ungdomar att få prata med

(19)

någon om sina problem i hemmet, och såsom Pojke 17 år beskriver det skulle de kanske aldrig få ett tillfälle att prata om detta med någon om det inte vore för denna åtgärd. Att ha någon som sitter och lyssnar och är empatisk är också en generell faktor som är relevant i förändringsprocessen (jfr Tallman & Bohart, 2006). Här följer en ungdoms beskrivning av vad som varit bra med Trappansamtalen:

”Att få prata och få stöd.”

”Någon som verkligen lyssnar på det du säger och inte bara sitter där och nickar utan ger – kanske inte råd och tips – kanske svarar ’det måste ha varit hemskt för dig’.”

”Kanske få höra att man hade rätt. Att det var inte du som gjorde fel. ’Det måste ha varit väldigt ledsamt för dig, det var han som gjorde fel.’ Inte för att det har blivit sagt så mycket men en del såna kommentarer” (Flicka 19 år).

Relationen till behandlaren, motivationen hos ungdomen

Andra generella faktorer som har påverkan på förändring är relationen mellan hjälparen och individen samt motivationen hos individen (jfr Scovern, 2006). Utifrån Flicka 19 år

beskrivningar verkar hon ha genomgått positiva förändringar efter Trappansamtalen, hon beskriver nedan både sin kontakt med behandlaren som positiv och verkar också utifrån en annan beskrivning varit motiverad till åtgärden vilket kan ha varit bidragande orsaker till hennes förändring.

”Det var väl att hon var inte som alla andra. Hon var väldigt… Hon pratade med mig som om jag var en… Jag kände aldrig när jag var här att jag hon behandlade mig som, utan mer om jag var en vän, lika värd, liksom. Jag kände mig aldrig underlägsen, alltid lika värd som hon. Jag fick betydelse. Jag tror det var hennes sätt, liksom. Hon var inte så här: nu har vi dagordningen. Vi tog det lite som det kom. Om jag kom hit och kände att jag orkar inte ta upp så mycket idag. Det blev liksom inte bara på mina villkor, men bådas. Jag kände verkligen att det är jag som betyder något” (Flicka 19 år).

”Jag tror inte jag kan inte säga vad det var i samtalen med tanke på att jag gått på många andra samtal med det har inte funkat, förmodligen för att det här är första som jag gick till för att jag själv ville. De andra har jag blivit uppmanad av andra” (Flicka 19 år).

Detta kan tolkas som att hon inte tidigare varit motiverad till att vara med om en intervention och därför har de andra tidigare åtgärderna inte hjälpt. Hennes motivation till att vara med i Trappansamtalen plus att hon dessutom kom bra överens med behandlaren kan alltså ha varit det som påverkat hennes förändring.

Ungdomarnas beskrivningar av förändringsprocessens resultat

Det framkommer både fördelar och nackdelar med Trappansamtalen i ungdomarnas beskrivningar om interventionen. Det är relevant för studiens syfte att se till vilka positiva effekter som finns efter Trappansamtalen men att även ta fram den eventuella negativa kritiken i deras beskrivningar. På så sätt får man fram mer relevant information om vad som fungerat och vad som saknas i åtgärden och vad som ungdomarna själva anser sig behöva i deras utveckling och förändringsprocess för att kunna må bättre. Detta medför att

utvecklingen av åtgärder för ungdomar med liknande problematik kan förbättras. Den bästa informationen för att utveckla bättre välanpassade åtgärder för ungdomar som upplevt våld borde komma från ungdomar som har just den problematiken själva (jfr Christensen & James, 2000 och Kampmann, 1998). Det märks en skillnad i de yngre och de äldre ungdomarnas

(20)

kognitiva färdigheter. I frågan kring vad som varit bra med Trappansamtalen svarar den yngsta deltagaren så här:

”När vi har kul tillsammans…leker…” (Pojke 12 år).

Medan de äldre ungdomarna för ett resonemang kring vad som hjälpt dem i samtalen

resonerar de yngsta mer i termer om vad som varit roligt. Detta kan tyda på att deras kognitiva förmågor är olika utvecklade (jfr Tetzchner, 2006 och Evenshaug & Hallen, 2001).

Ungdomarnas beskrivningar om förändringar efter Trappansamtal

De flesta ungdomar nämner någon positiv förändring efter Trappansamtalen. Flera

beskrivningar tyder på att de fått bättre självkänsla, eller självförtroende då flera exempelvis uppger att de lättar kan säga ifrån/nej eller tycker bättre om sig själva i högre grad än förut. De verkar ha fått lättare att börja fokusera mer på sig själva och/eller på skolan än innan. Här följer några exempel på deras beskrivningar:

”Samtalen har hjälp till med att inte få fram bilder av det som hänt, att inte tänka på det som hänt. Och det har blivit bättre.”

”Det har också blivit bättre i skolan” (Pojke 13 år). ”Lättare att säga nej” (Pojke 12 år).

”Jag tror att Trappan hjälper en att hitta sig själv. Trappan hjälper en att mogna.” ”Jag tror att Trappan hjälpt mig att få en delvis bättre självkänsla och jag har en mogen känsla” (Pojke 17 år).

”Det är just att jag är viktig och att jag är betydelsefull, att jag inte ska se ner på mig själv, att jag lärt mig att stå på mig, liksom. Jag ser mig själv på ett annat sätt, jag tycker jag är viktigt för mig själv och för andra. Jag är bra, helt enkelt” (Flicka 19 år).

Då det finns en risk att ungdomar som upplevt våld i familjen senare hamnar i våldsamma relationer eller upprepar våldet i sina nära relationer (jfr Weinehall, 1997) är det viktigt att försöka förebygga detta. Kanske kan förändringar såsom att lära sig säga nej och att tycka bättre om sig själv förebygga denna risk. Flera pojkar beskriver också att de lärt sig att tänka innan handling här följer ett exempel:

”Han (Behandlaren) lärde mig att jag ska ta det lugnt att jag ska tänka innan jag uttrycker mig” (Pojke 15 år).

Då det oftast är männen som är de våldsamma i familjen (jfr Weinehall, 1997) kan det vara en viktig åtgärd att få pojkar att tidigt tänka först innan de ger uttryck för olika handlingar. På så sätt kan det kanske förhindra att de senare blir våldsamma i deras kärleksförhållanden när de blir äldre. En annan Pojke beskriver också en annan förändring:

” Jag har sett ifrån andras perspektiv från min mammas perspektiv och mannens perspektiv och utifrån att jag känner dem båda väldigt bra kan därför dra slutsats om varför det hände och vad orsakerna berörde mig. Innan jag kom hit så hade jag inte den synen på saker som hänt i deras relation och först sedan jag fått prata här kunde jag se ur en annan synvinkel och dra en annan slutsats så att jag fick andra känslor” (Pojke 17 år).

(21)

Det kan tolkas som att han genom samtalen fått en förståelse för andras känslor då han kunnat se från andra perspektiv. Empati är en viktig moralisk utveckling för att senare kunna förstå felaktiga handlingsval (jfr Bailey, 2006). Om dessa förändringar kommer ha betydelse för dessa ungdomar när de blir äldre, att de minskar risken för senare eventuella hälsoproblem eller att de minskar risken för att upprepa våldet eller hamna i våldsamma relationer kan man endast spekulera i men alla förändringar till det bättre är bra förändringar och värda att arbeta för.

Ungdomarnas beskrivningar av brister med Trappan-modellen som

förändringsfaktor

En viktig aspekt att ta hänsyn till för vidare utvecklingen av åtgärder för ungdomar som upplevt våld i sina hem är att lyfta fram deras beskrivningar av det som varit mindre bra eller det som de saknat i åtgärden. De flesta av ungdomarna har tyckt att det varit bra att gå på Trappansamtal och nästan alla har upplevt att det lett till en förändring på något plan. Men beskrivningar om brister i Trappan-modellen har kommit fram och då främst hos de äldre ungdomarna. Det kan tänkas att de är dem som har mer förutsättningar kognitivt att kritiskt granska modellen och därför är deras röster viktiga att plocka fram.

”Att jag inte har kunnat säga allt som jag vill säga. När man pratat så tänker inte hjärnan lika mycket. Man tänker väldigt mkt på saker efteråt också. Man pratar så mkt om en känsla som kanske fanns innan eller kommer efteråt och som kanske är större än den man pratade om.

När man är här så pratar man om en tanke eller känsla och sedan kan andra komma” (Pojke 17 år).

”Det är väl att jag har inte känt att det har skett någon förändring med de problemen jag hade. Jag har inte känt ’ja, nu har jag gått vidare med det här. Det är väl det som är minst bra” (Flicka 19 år).

Deras beskrivningar kan tyda på att Trappan-modellen som åtgärd inte är tillräcklig. Ungdomarna som är med i studien har säkerligen varierad problematiks grad, alla har inte varit med om exakt samma händelser och individer hanterar svåra händelser olika (jfr Cater, 2008). De ungdomar som inte förändrats kan vara de som verkligen är i behov av hjälp. En ungdom tar upp något som hon beskriver att hon saknat i Trappansamtalen något som hon känner att hon behöver:

”…det jag känner är: kan man hjälpa folk? Vad gör man för att jag ska gå vidare? Jag kan få tips och sympatier men hur går jag vidare från det” (Flicka 19 år)?

”Jag personligen tror att om jag hade ett samtal så skulle jag velat ha mer handfasta råd. Någon som ger mig lite mer struktur. Eftersom jag inte alltid vet hur jag ska agera.

Samtidigt är väl inte det riktigt meningen med de här träffarna heller. Alltså jag har ju fått lite grann. Jag tror att jag kan behöva mycket mer feedback, mer av en konversation, ett bollplank där man bollar fram och tillbaka. Strukturtips. För när man inte vet hur det är i vardagen, om man inte funkar normalt, om man kanske är hämmad i vissa saker pga av saker som hänt tidigare så kan det vara svårt att hantera…så om man får en slags mall eller struktur för livet, alltså något sånt skulle jag uppskatta” (Flicka 19 år).

(22)

Samma Flicka 19 år fick förslaget av Trappansamtalaren att läsa en bok och att försöka acceptera hur det är och gå vidare från det. Hennes funderingar kring detta var:

”Men hur kan man acceptera att man smyger i sitt hem. Rädsla att han ska göra något som inte är acceptabelt. Boken fick mig att.. alltså, när jag talade med henne om det då var det väl ’Du kanske ska börja tänka på att acceptera hur det är’. Det var inte så lätt att höra. ’Han kommer inte ändras. Du kanske ska lyssna lite på henne om det i alla fall.’ Jag kan börja nosa på det. Jag lånade boken och läste över sommaren, jag fann det ganska irriterande att acceptera något som är dåligt, men ändå ska det ändras och blir bättre. Jag har inte riktigt hittat det” (Flicka 19 år).

Hennes beskrivning tyder på att hon har utvecklat kognitiva förmågor som gör det möjligt för henne att ifrågasätta andra runt omkring henne. Hon är medveten om att det andra säger, inte är sanningar som inte går att rubba (jfr Evenshaug och Hallen, 2001). Hon visar här att hon har kognitiva färdigheter till att ifrågasätta och visa vad hon behöver och känner.

Sammanställning av ungdomarnas förändringsprocess

I illustrationen nedan följer en beskrivning om ungdomarnas olika förändringsprocesser. Först kommer en beskrivning om vilken ingång de haft i förändringsprocessen, alltså hur ungdomen kom i kontakt med Trappan. Därefter i vilket steg i förändringsprocessen ungdomen befann sig i vid ingången (jfr Prochaska, 2006), sedan vilka faktorer som ungdomen beskrivit som bidragande i Trappan-modellen. Samt ungdomarnas beskrivningar av förändringar efter Trappansamtalen. Ingång Steg i förändrings-processen vid ingång → Åtgärd Förändring

Tillsagd Precontemtation Generella faktorer som påverkning

Lite gladare

Föreslaget Precontemtation Generella faktorer som påverkning

Lättare att säga ifrån/nej, inte följa andra, stor lättnad, gladare, mår bättre, lärt mig att ta det lugnt, lärt mig tänka efter innan utryck, bättre självförtroende, mogen känsla Aktivt eget initiativ Action Generella faktorer som påverkning Ingen förändring

(23)

Eget initiativ vid tillfälle Preparation Specifik faktor som påverkning Generella faktorer som påverkning

Lättare att säga nej, kunde börja fokusera på sig själv

För den ungdom som blivit tillsagd att börja på Trappansamtal visar en viss förändring då hon svarat att hon blivit lite gladare, men har dock inte visat något större engagemang eller

motivation för övrigt i sina beskrivningar. Detta kan tydas som att hon kanske inte befinner sig i Action steget (jfr Prochaska, 2006) utan i ett tidigare steg och därför inte riktigt är redo för en åtgärd ännu. Den ungdom som blivit uppmanad att gå på samtalen har förmodligen inte varit motiverad till att gå igenom en förändringsprocess och därför har inte heller effekten blivit så påtaglig.

Ungdomar som kommit med i samtalen genom att någon annan föreslagit det har angivit i sina beskrivningar att de förändrats. Detta kan tolkas som att de då själva startat igång en förändringsprocess då de faktiskt beslutat sig för att gå till Action med sin problematik vilket i sin tur gjort dem mottagliga för åtgärder vilket lett till en förändring. Detta kan tyda på att det är bra att föreslå en åtgärd för ungdomar då det kan starta igång processer hos dem som senare kan leda till förändring till det bättre även fast de själva inte varit motiverade från början. Ungdomarna i denna grupp har samtliga beskrivit generella faktorer som de som bidragit till det som varit bra med Trappan-modellen. Det kan också vara så att de inte aktivt sökt hjälp för att deras problematik inte varit så svår och därför har generella faktorer varit tillräckliga för förändringen.

Den ungdom som kom till Trappansamtalen genom eget initiativ vid tillfälle är den som utifrån hennes beskrivningar varit mest nöjd med Trappansamtalen. Detta kan tolkas som att hon befunnit sig i ett förändringsprocessteg som varit mottaglig för förändring (jfr Prochaska, 2006) då det var hon själv som efterfrågade åtgärden. Hennes förändring är den som följt målsättningen med modellen då hon i sina beskrivningar uppgett att hon fått sina upplevelser bearbetade genom Trappan-modellens krissamtals steg (jfr Arnell & Ekbom, 1999). Det finns dock generella faktorer som kan ha varit av betydelse för hennes förändring, då det

framkommit i hennes beskrivningar att hon haft en bra relation med sin behandlare samt att hon den här gången till skillnad från tidigare åtgärder nu varit motiverad till interventionen (jfr Scovern, 2006 och Tallman & Bohart, 2006).

Den ungdom som uppgett att Trappansamtalen inte lett till en förändring är också den enda som aktivt sökt hjälp. Vilken kan tolkas som att hon är den jämfört med de andra ungdomarna som förmodligen befunnit sig längre i sin egen förändringsprocess (jfr Prochaska, 2006). Detta borde snarare ha bidragit till förändring för hennes del då hon borde varit väl mottaglig för åtgärd och medveten om sin problematik. Att åtgärden inte lett till någon förändring kan tyda på att hennes problematik är djupare än de andra ungdomarnas, och att

Trappan-modellen inte är en tillräcklig åtgärd för hennes behov. Kanske är Trappan-Trappan-modellen mest lämpad för ungdomar med en mindre problematik där det räcker att de får tillgång till generella faktorer som att prata ut om sina upplevelser. Eller så har Trappan-modellen som åtgärd endast skrapat på ytan och inte förändrat de värderingar och inlärda beteendemönster som internaliserats inom ungdomen under en eventuellt lång tid. Värderingar och inlärda

References

Related documents

Rapporten ”Mer trä i byggandet – Underlag för en nationell strategi att främja användning av trä i byggandet” väckte ont blod, för att re- geringen med denna handling ansågs

kvartil Median Övre  kvartilMax Den psykosociala studiemiljön under kursen var bra .

Jag uppfattar att kursen har stimulerat mig till ett vetenskapligt förhållningssätt (till exempel analytiskt och kritiskt tänkande, eget sökande och värdering av

i mycket hög grad i hög grad delvis i liten grad i mycket liten grad. 0 5

kvartil Median Övre  kvartilMax

i mycket hög grad i hög grad delvis i liten grad i mycket liten grad. 0 1 2

Medelvärde Standardavvikelse Variationskoefficient Min Undre kvartil Median Övre kvartil Max. Kursen var tillräckligt utmanande för mig.  4,2 0,6 14,8 % 3,0 4,0 4,0

kvartil Median Övre  kvartilMax