Konstnären i pedagogen

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Kultur, språk medier

Examensarbete

Konstnären i pedagogen

The Artist in the educationalist

Siri Ekelund

Lärarexamen 180p/210hp

Kultur, medier och estetiska uttrycksformer 2008-05-30

Examinator: Magnus Persson Handledare: Astrid Boström

Sammanfattning

Arbetet belyser frågan om huruvida konstnärer som även är pedagogiskt verksamma använder sig av sitt konstnärskap i den pedagogiska verksamheten. Syftet är att reda ut hur personer som är både konstnärer och pedagoger tänker kring problematiken att kombinera dessa två yrken, men även att skapa en digital story kring resultatet och processen i form av bilder och tal. Begreppet konstnär diskuteras, samt om konst är en slags vetenskap. Även Reggio Emilia-pedagogiken och dess syn på konstnärligt arbete i förskolor berörs.

Metoden som används i undersökningen är kvalitativa intervjuer. Bilderna till den digitala storyn skapades av mig, efter tolkning och analys av intervjuresultatet. Den digitala storyn är en konstnärlig tolkning av undersökningen och hör ihop med texten. Intervjuerna visar att konstnärerna/pedagogerna anser att konstnärskapet är en del av deras person, som de använder sig av i den pedagogiska verksamheten så mycket de kan. De delar gärna med sig av det speciella sätt att se som de anser sig äga. Begränsningar för att använda sig av konstnärskapet fullt ut finns dock i miljön, kollegor och styrdokument. Den digitala storyn belyser dessa möjligheter och problem som kan dyka upp för konstnärer som även är pedagogiskt verksamma.

Slutsatsen som för mig blivit synlig i arbetet är att för konstnärer som vill använda sig av sitt konstnärskap i den pedagogiska verksamheten finns kanske störst möjligheter till det på en Reggio Emilia- inspirerad arbetsplats.

Innehåll

1. Inledning………..7

2. Syfte……….9

3. Litteratur ……….9

3.1 Konstnär……….9

3.2 Konst och vetenskap……….11

3.3 Reggio Emilia………...12 3.4 Övriga begrepp………..13 4. Tillämpning……….14 4.1 Metod……….14 4.2 Gestaltning……….14 5. Beskrivning av projekt………..16 5.1 Förarbete………16 5.2 Intervjuer….………...16 5.3 Digital story………17 6. Resultat……….18 6.1 Konstnären i pedagogen………18

6.2 Konstnärens möjligheter i pedagogen………19

6.3 Konstnären, pedagogen och miljön………20

6.4 Konstnären, pedagogen och skolvärlden……… ..21

7. Analys och tolkning……….22

8. Diskussion ………...24

9. Slutsats……….25

Referenser………....26

1. Inledning

När jag bestämde mig för att bli KME-pedagog fanns en tanke om att jag skulle kunna knyta ihop mitt blivande yrke som förskollärare och fritidspedagog med mitt konstnärskap. KME är en förkortning av Kultur, medier och estetiska uttrycksformer, ett huvudämne som finns i lärarutbildningen på Malmö högskola. Ämnets grundtanke är, enligt mig, ett sätt att tänka kring lärande, där processen och reflektionen kring lärandet är det primära. I KME-manschetten kan man läsa att man ämnar lära blivande KME- pedagoger att analysera läroprocesser och frågor som rör verksamheten på ett vetenskapligt godtagbart sätt (http://www.mah.se/upload/LUT/Om%20lut/Kvalitetsarbete/Manschetter/kme_manschett.pdf 2008-05-06 15.36). För mig hänger analyserandet av processen som KME- manschetten nämner ihop med mina tankar kring konstnärligt skapande. Jag har tidigare gått konstnärliga utbildningar och arbetar främst med bildskapande. Jag ser konsten som en del av mig, men har upplevt att jag omedvetet kopplar bort den delen när jag befinner mig i pedagogiska verksamheter. Det är inte något jag valt själv, det bara blir så. När jag sitter och ritar med barnen ritar jag på ett helt annat sätt än när jag skapar bilder för min egen skull. Kanske blir det så för att jag tycker att min konst är för privat, eller för att jag inte tycker att den är

speciellt ”barnvänlig”. Jag tror att konstnärskapet alltid finns med mig, att det inte går att särskilja från mig och min person överhuvudtaget, men det verkar som jag kan koppla bort det ibland. Kanske finns det spår av mitt konstnärliga tänkande i min pedagogik utan att jag är medveten om det? Kanske går det inte att koppla bort helt, och kanske går det inte att dela med sig av fullt ut, även om det skulle vara min önskan.

Då KME- utbildningen tog fart tänkte jag att mitt konstnärskap, med dess kreativa sida att förhålla sig till problem och lösningar, skulle bli en stor del av den pedagog jag ska bli. Jag trodde att jag under utbildningen skulle reda ut hur jag tänker kring detta. Jag hade hoppats på att hitta ett sätt att använda mig av mitt eget konstnärskap som pedagog, utan att det blir för privat eller inkräktar på min konstnärliga integritet men tyvärr har jag inte fått klarhet i den frågan under utbildningen. Jag tror att detta problem berör fler än mig, då jag känner till flera konstnärer som sökt sig till pedagogiska verksamheter. Jag är nyfiken på att ta reda på hur erfarna pedagoger/konstnärer förhåller sig till problemet, och vill genom att höra deras tankar och reflektioner kring detta hitta ett eget förhållningssätt till det hela. Ser konstnären verkligheten på att speciellt sätt? Är konstnärskapet en slags vetenskap som de kan förmedla i sin pedagogik?

Genom att göra en gestaltning av undersökningen provar jag själv att använda mig av empiri i konstnärlig form. I en dikt skriven av Loris Malaguzzi, grundare av Reggio Emilia pedagogiken, har ett barn hundra språk men berövas under uppväxten nittionio av dem (Andersson 2001). Jag vill arbeta aktivt för att mitt bildspråk ska få ta stor plats i mitt liv och i denna undersökning. Inspirerad av Malaguzzi låter jag genom att tolka undersökningen i gestaltande form mitt bildspråk tala och till viss del ersätta det skrivna ordet. Resultatet av min empiri tolkas och analyseras genom mitt eget bildspråk. Stina Aronsson skriver i sin roman Feberboken ”Att vara konstnär är bara att ha ett ovanligt stort mått av oskuld så att man kan ljuga sant” (2005 s.111). Kanske ligger det något i det Aronsson skriver om oskuld och lögn. Gestaltningen kommer att bli ett resultat av min tolkning, där tankarna har fått vandra ner genom handen till pappret för att skapa en bild av min syn på undersökningsresultatet. Alltså blir det min egen sanning som gestaltas, möjligen genom ett mått av oskuld, och kanske är min sanning lögn för någon annan. Förhoppningsvis kan detta arbete ge andra som är berörda av problemet en insyn i hur man kan tänka kring att arbeta som konstnär/pedagog, och utveckla tänkandet om hur konstnärskap kan användas i pedagogiska verksamheter.

2. Syfte

Syftet är att undersöka hur pedagoger som även är verksamma konstnärer tänker kring att kombinera sina båda yrken, samt hur de förhåller sig till att dela med sig av sitt eget konstnärskap i sitt pedagogiska arbete. Jag vill ta reda på om konstnär/pedagog är en fungerande yrkeskombination. Syftet är även att analysera resultatet genom mitt eget konstnärskap i form av en digital story där fokus ligger på mötena med intervjupersonerna samt mitt eget konstnärliga forskande och dess uttryck. Följande frågeställning formulerades:

Hur förhåller sig pedagoger som även är konstnärligt verksamma till att låta sitt eget konstnärskap medverka i den pedagogiska verksamheten?

3. Litteratur

Ett begrepp som konstnär är svårt att definiera. Många tänker kanske på en person som skapar bilder eller skulpturer, andra på ett vidare begrepp som även innefattar musiker, dramatiker med flera. Det finns även en diskussion om huruvida man är en konstnär om man är självlärd och inte har någon direkt utbildning inom området. Svenska akademiens ordbok menar att en konstnär är en konstskicklig och konstfärdig person, som utövar en konst. Förr även en person som idkar någon slags vetenskap. I Bonniers svenska ordbok står det att man kan ”vara en konstnär inom sitt område”. Nationalencyklopedins ordbok definierar konstnär som en person som yrkesmässigt utövar konst, särskilt bildkonst. Ordböckerna definierar konstnär ganska likartat, men inte speciellt utförligt. Resultatet jag finner i ordböckerna blir därför ganska magert, och tar inte alls upp problematiken kring konstnärlig utbildning och konstnär som yrke. Idag är ju konstnär ett yrke som inte alls bara innefattar bildskapande. Konstnärens roll i det västerländska samhället har utvecklats från skapande av religiösa bilder för att icke läskunniga skulle kunna ta del av bibeln, till att idag ha en roll som ofta öppet kritiserar dagens samhälle och normer. Utvecklingen till den kritiskt tänkande konstnären har bland annat gått via den romantiserande synen på konstnären som ett slags geni. Olle Eriksson (1970) skriver i Estetisk upplevelse om Robin G. Collingwoods teorier kring konst. Enligt Eriksson menar Collingwood att konstnären uttrycker känslor i konstverket. Konstnären är medveten om en känsla, men vet inte vilken känsla det är. Detta är ofta otillfredsställande och

för att bli tillfredställd måste känslan uttryckas. När konstnären har uttryckt sig blir känslan medveten och kan förmedlas. Uttrycket gör konstnären främst för sin egen skull (Eriksson 1970). Erikssons litteratur är som synes ganska gammal. Jag anser att den gamla romantiska bilden av konstnären som måste skapa för att inte bli galen inte är riktigt trovärdig längre. Tankarna om att konstnärer uttrycker känslor som de inte vet vilka de är i konstverket håller jag till viss del med om, många konstnärer arbetar säkert så, bland annat jag själv. Men jag tror även att många nyutbildade konstnärer arbetar på ett reflekterande och undersökande sätt, där nyfikenheten är drivkraften. Detta grundar jag på mina erfarenheter från min tid på olika konstskolor. Edward Lucie-Smith (2000) berättar i ett kapitel ur Konstnärsliv, 1900-talets

stora mästare om hur olika konstnärer arbetar. Han skriver om Joseph Beuys (1921-1986) en

konstnär som agerade katalysator för samhällsförändringar och såg till att skjuta fokus från sina skapade objekt till sina handlingar, åsikter och personlighet. Hos Beuys är konstnärskapet ett sätt att förändra samhället i motsats till det Eriksson skriver om Collingwoods tankar om att konsten mest skapas för konstnärens skull. Beuys var även pedagog; som professor i skulptur vid konstakademin i Düsseldorf hade han en undervisande roll. Eva Hesse (1936-1970) skrev i ett katalogförord till en av sina utställningar att hon ville att hennes konst skulle vara icke-verk, så att de skulle nå bortom hennes egna förutfattade meningar. Vill Hesse på så sätt peka på att hennes konst är mer än hennes känslor? Lucie-Smith (2000) menar dock att det hos Hesse finns ett starkt band mellan hennes verk och personlighet, så kanske är det främst känslorna som ändå syns mest i hennes konst. Det verkar som att det är svårt att koppla bort sina känslor helt i det man skapar, uttrycket som ens personlighet ger finns antagligen med i allt man gör utan att man kanske är medveten om det. I Lucie-Smiths beskrivningar av olika konstnärers liv blir det tydligt att flera av konstnärerna har en komplicerad eller svår barndom bakom sig, något som ofta tar sig uttryck i skapandet. Detta stämmer överens med Collingwoods teori, så som Eriksson (1970) beskriver den, om en känsla som behöver uttryckas och förmedlas för att konstnären ska bli tillfredställd. Det verkar som att dagens roll som konstnär är en komplicerad blandning av personliga känslor, nyfikenhet och försök att kritiskt granska världen vi lever i.

Jag väljer att i denna undersökning definiera konstnär som en person som utövar en konst, framförallt bildkonst. Konstnären reflekterar kring sin konst. Jag menar även att konstnären utövar en slags forskning, där kunskapen om processen blir en slags vetenskap. Se nästa stycke.

3.2 Konst och vetenskap

Fredrik Håkansson (2006) har i sitt examensarbete skrivit om elevers läroprocess i ett projekt i samarbete med en konstnär. Där är det uppenbart att konstnären delar med sig av sitt eget konstnärskap till eleverna, då han bland annat visar sin egen konst kring ämnet orkidé, samma ämne som eleverna ska arbeta med. Håkanssons undersökning fokuserar på elevernas lärande, så jag finner inga fakta om konstnärens tankar om hur och varför han vill dela med sig av sitt eget konstnärskap. Håkansson skriver dock om olika strategier för att närma sig den konstnärliga iden, och menar att man kan ta ett objekt och sätta det i relation till samtiden, människan, andra objekt och kontexter, för att möjligen kunna se på objektet med nya ögon. Detta blir enligt mig ett sätt att forska, sättet att se relationer och analysera objektet i olika kontext. Är konsten en slags vetenskap? I Mellan konst och vetande (red Molander 1995) diskuteras frågan av fler författare. Ingeborg Seip (red Molander 1995) skriver i kapitlet Vetenskapens estetiska dimensioner om relationen mellan konst och vetenskap. Seip menar att enligt ett traditionellt synsätt anser man att vetenskapen är bunden till rationalitet, teori och argumentation, medan konsten är bunden till form, framställning och sinnlighet. Enligt det sättet att se är det estetiska för vetenskapens del ett oväsentligt tillägg. Seip menar dock att vetenskapen om konsten gör att vi måste förhålla oss till vetenskap och konst på ett annat sätt: ”Det estetiska är en aspekt av all kunskap”(1995 s 23). Enligt Seip finns det alltid ett estetiskt element inom vetenskapen, en konkret framställning. Kanske är det inte alla som tydligt får syn på den estetiska dimensionen inom vetenskapen? Kanske är det lättare för konstnärer, med syfte på deras eventuellt speciella sätt att se på omvärlden? Men Tore Nordenstam (red Molander 1995) skriver om en generalisering som enligt honom själv snabbt får många invändningar; ”I konst visas det, i vetenskap sägs det” (s 14). Han menar att även konsten beskriver, analyserar och kommenterar, alltså säger något. Vetenskapen visas alltid på något sätt, den exemplifierar och gestaltas. Molander (1995) diskuterar problemet på ett sätt som liknar Nordenstams. Molander menar att verkligheten ges form och innehåll via gestaltandet. Han anser att konst och vetenskap länge och ofta har fått stå i motsättning till varandra. Numera finns det dock likheter mellan modern konstsyn och modern vetenskapssyn. Molander menar att konstideologin har två huvudingredienser; det personliga uttrycket och skapandet av en ny verklighet. Enligt Molander måste även vetenskap skapas som personliga uttryck, utan att för den sakens skull bli privat. I konsten finns en subjektiv sida, medan vetenskapen försöker hålla sig till objektivitet. Han menar även att ”varje försök att avgränsa konstens område strider mot det konstnärliga företagets natur” (s 124). I vetenskapens uppgift ligger mer att beskriva och avbilda verkligheten, men Molander menar att även vetenskap är

konst, samt att konst ofta har samma pretentioner som vetenskapen. Både konst och vetenskap använder sig av symboler för att skapa en form av verklighet (Molander 1995). I konsten finns dock utrymme för att visa mycket ”mellan raderna”, men där får det inte finnas något enligt vetenskapen. Frågan är om det ändå inte gör det, då personerna bakom vetenskapen lånar in röster samt använder sig av sin egen röst, för att gestalta resultatet av forskningen? Även om man försöker att hålla sig så objektiv som möjligt anser jag att mycket subjektivt lyser igenom ändå. Språket man använder är en del av personligheten och om man som Seip (red Molander 1995) menar att allt egentligen är gestaltningar, är denna koppling inte särskilt långsökt. Det verkar som att det finns samma problematik kring personlighet i vetenskapen som i konsten. Collingwood menar dock, enligt Eriksson (1970), att beskrivningar generaliserar, medan uttryck individualiserar . Vetenskapen har kanske ofta som syfte att generalisera för att visa sitt resultat, men det blir ändå en estetisk dimension av det hela enligt Seips tes. Även konstnärer själva, som till exempel Joseph Beuys, hade tankar om konst och vetenskap, skriver Lucie-Smith (2000). Beuys menade att konsten och vetenskapen i det västerländska tänkandet varit väldigt motsatta, och att vi måste söka en lösning på problemet samtidigt som vi måste vidga våra vyer. Tanken om att kombinera vetenskap och konst leder mig vidare till en närmre undersökning av Malaguzzis pedagogiska idé, se nästa kapitel.

3.3 Reggio Emilia

Reggio Emilia är en pedagogisk idé skapad av Loris Malaguzzi som levde 1921-1994 i Italien. Pedagogiken har fått sitt namn efter byn där den skapades och har främst fått genomslag i förskolor. Grundtankarna är att barnen kan tänka och handla självständigt och att de kan ha makt över sina egna läroprocesser. Barn och pedagoger involveras i den utforskande processen som medforskare, och de arbetar ofta i projekt. Barnen forskar och återger ofta sina tankar i bild, vilket enligt Malaguzzi är bra för dem som har svårt att uttrycka sig verbalt (Andersson 2001).

I en Reggio Emilia förskola finns en anställd bildlärare, en atelierista, som arbetar i en ateljé med barnen. I Ett barn har hundra språk har författarna mött Malaguzzi som får frågan om varför det bör finnas ateljéer på förskolorna; han menar att den ska finnas till som ett centrum för barnens olika uttryckssätt så att barnen ska kunna utveckla hela sin person. Att det är just en bildlärare som ska arbeta där beror enligt Malaguzzi på att vår civilisation bygger så mycket på synen. Ögat får genom bildskapandet träna tillsammans med handen. Vea Vecchi,

atelierista, medverkar också i intervjun. Hon menar att synen är ett privilegierat sinne, vare sig man vill det eller inte (Wallin med flera 1981). I Kommunikation är mer än ord menar författarna att olika kommunikationsmetoder är tala, skriva och rita (Dimbleby & Burton 1995). Malaguzzi tar det ett steg längre och menar att barnen även lär sig att kommunicera genom sina handlingar (Andersson 2001). Dimbleby & Burton (1995) säger att kommunikation är en slags aktivitet, någonting vi gör, och på så vis kan man koppla ihop det med Malaguzzis tankar om att lära barnen kommunicera genom handlingar. Dimbleby & Burton (1995) menar även att kommunikation är något man lär sig, och inom Reggio Emilia pedagogiken vill man lära barn att kommunicera via de hundra språk man anser att de äger (Andersson 2001). I Reggio Emilia pedagogiken finns tankesättet om konst som en del av forskning, ett sätt att analysera och tolka resultat av undersökningar genom en gestaltning av dem. Barnens konst visar och kommenterar det undersökta, på ett annat sätt än i skrift. Vencchi berättar i intervjun om att hon försöker skilja på det vetenskapliga och fantasin så lite som möjligt. Hon menar: ”För att kunna vara poeter måste vi också vara forskare. Och antagligen också tvärtom”( Wallin med flera s.115). Enligt Malaguzzis pedagogik arbetar man alltså för att låta konsten bli en del av vetenskapen, precis det som Joseph Beuys efterlyste i föregående stycke.

Miljön är viktig för pedagogiken menar Malaguzzi. Barnen ska kunna vara ifred från pedagogerna för att arbeta själva, men de ska även ha en möjlighet att samspela med dem (Andersson 2001). Vencchi menar att det är positivt att atelieristan hela tiden finns på förskolan, att hon inte bara kommer dit lite då och då. Hon arbetar med både barnen och personalen för att träna deras bildseende. Bilder är något som finns i hela miljön, omgivningen är en bild. Vencchi arbetar mycket med det vardagliga och normala, för att barn och personal ska upptäcka föremål och situationer på nytt (Wallin med flera 1981).

3.4 Övriga begrepp

Ett annat centralt begrepp i min undersökning är pedagog. Detta begrepp är tydligare definierat i ordböckerna än konstnär. Nationalencyklopedins ordbok skriver att en pedagog är en person som ägnar sig åt pedagogik. Personen har viss fallenhet för att lära ut och förklara fakta och sammanhang. Jag definierar här pedagog kort och gott som en person som ägnar sig åt pedagogik och arbetar i en pedagogisk verksamhet, med eller utan utbildning inom ämnet.

4. Tillämpning

Jag har valt att använda intervju som forskningsmetod. Detta för att metoden i detta fall verkade vara den bästa för att undersökningen skulle bli så givande som möjligt. Jag ville utgå från personliga svar och reflektioner från de medverkande i undersökningen. Mängden svar intresserade mig inte, därför valde jag bort kvantitativ intervju som metod. För att skapa ett djup i forskningen hade observationer varit ett bra komplement till de kvalitativa intervjuerna. Det hade varit av stort intresse att se om det intervjupersonerna säger stämmer med vad de egentligen gör. Enligt Repstad (1999) är triangulering, en kombination av olika metoder, att föredra för att få en säkrare grund för tolkningen. Han menar även att man måste vara klar över att projektet på så vis kan bli för stort och tidskrävande, vilket här är fallet. Därför valde jag att använda kvalitativa intervjuer som den enda metoden för att samla in data.

Kvalitativa intervjuer är lämpligt då man ska samla in information som är svår att få tag i på andra sätt, t ex genom enkäter (Krag-Jacobsen 1993). I den kvalitativa intervjun följs, som Kylén & Vestlund (1980) anser vara lämpligt, en intervjuguide med nyckelord och rubriker. Detta för att jag under alla intervjuer skulle kunna följa samma tema, men ändå tillåtas att ställa öppna frågor och låta svarspersonernas svar och tankebanor styra ordningsföljden i intervjun. Intervjuerna spelades in, och raderades efter min bearbetning av dem.

För att hitta intervjupersoner kontaktade jag barn- och ungdomschefen i en större stad. Denna vidarebefordrade min förfrågan om pedagoger som vill ställa upp på en intervju till berörda personer. På så sätt skapades kontakt mellan mig och fyra personer som alla är pedagoger och verksamma konstnärer. De arbetar med olika åldersgrupper, vilket jag fann positivt för min forskning då det eventuellt kunde ge fler dimensioner till resultatet. Jag kontaktade även en person från min hemkommun, en liten kommun i sydöstra Sverige. Personen är både konstnär och pedagog. Jag känner till henne sen tidigare, dock ej privat.

4.2 Gestaltning

Resultatet tolkades och gestaltades av mig i form av bilder, samt i denna text. Intervjupersonerna tolkades till bilderna, tecknade av mig, som blev en del av gestaltningen.

Av forskningsetiska skäl tillfrågades de om de gick med på att tolkas till bild av mig, eller om de ville vara helt anonyma. Intervjupersonernas namn är fingerade i gestaltningen samt i texten.

Av bilderna skapades en digital story, där jag analyserar resultatet av undersökningen i form av bilder. Teorierna i litteraturavsnittet att vävdes in i den digitala storyn och kopplades samman med bilderna. En digital story är en slags film, fast med stillbilder istället för rörliga. Till bilderna kan man lägga ljud, t ex en berättarröst eller musik. Min egen röst användes som en berättarröst som reflekterar kring och gestaltar intervjusituationerna och resultatet av undersökningen. Bilderna som skapades är teckningar, svart tusch på vitt papper, som retuscherades i Adobe Photoshop. Resultatet blev en form av serie, men med rörliga övergångar mellan bilderna. Istället för textrutor ger min röst ord till bilderna. Gestaltningen blev på så vis en analys av resultatet skapad av mina ögon, öron och händer. Jag har blivit inspirerad till detta sätt att arbeta av Carl-Johan de Geers konstnärliga filmer, bland annat Mormor, Hitler och jag (2001). I filmen reflekterar de Geer kring sin mormor som var väldigt intresserad av Hitler. De Geer undersöker på ett konstnärligt sätt relationen mellan honom själv och mormor, samt mellan dem och omvärlden. Detta gör han genom bilder, men även genom att använda sin egen röst som leder oss vidare i berättelsen och sökandet. Filmen blir väldigt personlig och får ett djup genom att de Geer dyker ner i ett ämne vars yta han redan är väl förtrogen med, en yta han under barndomen trodde var helt normal.

Under hela arbetets gång skrev jag loggbok. Arfwedson & Ödman (1998)skriver om hur det på grund av att de tillsammans varje kväll diskuterade dagens genomförda intervjuer växte fram en slags växelverkan mellan empiri och reflektion, där intervjupersonens svar vidgades och fler hypoteser prövades. Då jag arbetade ensam användes i mitt fall en loggbok som bollplank till reflektioner, som jag under arbetets gång kom att återkomma till. Loggboken var till stor hjälp för att strukturera mina tankar när de skulle göras om till bild.

5. Beskrivning av projektet

Projektet började med att jag sökte efter bakgrundsmaterial till frågeställningen. Materialet presenteras i litteraturavsnittet. Begrepp som snart visade sig behöva en tydlig definition dök snart upp, så som konstnär och pedagog. Då jag funderade kring om konst är en slags vetenskap letade jag teser som kunde hjälpa mig att strukturera mitt tänkande kring dessa tankar. Kanske skulle det visa sig att konst och vetenskap inte alls hör ihop, men så är enligt min tolkning av litteraturen kring ämnet inte fallet. Syftet med att hitta bakgrundsmaterial var för att jag skulle kunna formulera passande frågeställningar till intervjupersonerna. En intervjuguide skapades, där de olika svarspersonerna färgkodades och frågorna de svarar på prickades av efter hand (se bilaga 1).

5.2 Intervjuerna

Den första intervjun genomfördes på Orkanen, Malmö högskola. Personen, som jag valde att här kalla Lena, är en kvinna, ca 60 år gammal. Hon är utbildad textilkonstnärinna och arbetar som vikarie bland annat i textilslöjd på en skola. Intervjun spelades in på en digital diktafon. Vi blev störda en gång av en kvinna som kom in för att hämta något i salen, men intervjun påverkades inte nämnvärt av det.

Intervju nummer två genomfördes på intervjupersonens arbetsplats, en ateljé på en skola i en större stad. Personen är en man, ca 60 år gammal. Mannen kallar jag här Lasse. Lasse är både utbildad konstnär och förskollärare. Han är anställd som konstnär i skolan, där han har en eget inredd ateljé som han arbetar med eleverna i. Intervjun spelades in med hjälp av en digital diktafon. Lasse visade mig även lite material och bilder som skapats av både honom själv och elever.

När det blev dags att kontakta de återstående intervjupersonerna visade det sig att två av dem fallit bort. Jag fick helt enkelt inte tag på dem. Jag bestämde mig för att inte ersätta dem med nya, då jag ansåg att svaren från de personer jag redan intervjuat var tillräckligtomfattande, samt för att en redan bokad intervju återstod.

Den tredje och sista intervjun genomfördes i intervjupersonens hem. Personen, som jag här kallar Lisa, är en ca 50 år gammal kvinna som är utbildad förskollärare. Hon arbetar i en

förskoleklass i en mindre ort. Hon är även verksam som textilkonstnärinna och har en ateljé på gården där hon bor. Intervjun spelades in med hjälp av en bärbar kassettbandspelare. Denna användes då alla digitala diktafoner som finns att låna på Malmö högskola var upptagna. Kvalitén på ljudmaterialet blev nämnvärt sämre än vid användandet av en digital diktafon, men var fullt hörbart.

Direkt efter genomförda intervjuer skrevs noteringar ner i min loggbok. Jag försökte även att hitta intervjupersonernas karaktärer i tecknad form:

Resultatet av intervjuerna delades upp i olika kategorier enligt en matris utformad av mig, med hjälp av Repstads rekommendationer (2001). Se resultatkapitlet.

5.3 Digital story

Bilder till den digitala storyn skapades efter hand. Det tog längre tid än beräknat, och var svårt att arbeta med innan kategoriseringen av intervjumaterialet var klar. Bilder jag tydligt hade i tankarna försvann om jag inte ritade dem direkt. Loggboken, som var ämnad för både ord och bild, användes inte riktigt lika flitigt som jag hoppats på. Detta var synd, då jag tror att många bra idéer och tankar försvann på vägen. Bilderna som skapades blev en slags illustrationer till mina tankar och min analys kring ämnet. De fotograferades av och redigerades. Originalbilderna är svart/vita, färgen som syns i den digitala storyn är redigerad i Photoshop.

För att skapa den digitala storyn användes programmet Studio 10. Det är ett filmredigeringsprogram som även kan användas till stillbilder. Bilderna läggs enkelt upp på en storyboard, något som hjälpte mig att få struktur på berättandet. Övergångar mellan bilderna klipptes in. För att skapa en dynamik i hur berättelsen gick framåt valde jag att använda olika övergångar mellan olika bilder. När alla bilder låg i rätt ordning på storyboarden började arbetet med ljudet. Min egen röst skulle komplettera bilderna för att tydligt koppla samman dem med frågeställningen och analysen. En text skrevs till bilderna, i den ordning de visas (se bilaga 2). På så vis minimerades arbetet med att klippa ljudet. Texten blev en slags historia, där fantasi och verklighet vävts samman. Jag hade först inte tänkt mig att ha med någon musik i den digitala storyn, men kände att det blev lite tomt utan det när jag lyssnat och tittat på den ett flertal gånger. Jag provade att lägga in exempelmusik som fanns tillgänglig i programmet. Tanken var att undersöka om det var möjligt att höra berättarrösten om det låg musik i bakgrunden, och sen i så fall välja någon musik som passade. Det visade sig dock att den exempelmusik jag provade, New stories (Highway blues), passade utmärkt till både bilderna och berättarrösten så jag valde att använda mig av den.

6. Resultat

6.1 Konstnären i pedagogen

Lena menar att hon inte kan särskilja konsten från sig själv längre. Hon har växt samman med den genom åren. Hon ser det som en självklarhet att ta med sig sitt konstnärskap till skolans värld. Även Lasse säger att konstnärskapet sitter ihop med hans liv. Det är något han arbetar aktivt med även om det ibland är jobbigt och besvärligt, och det finns i allt han gör. Skapandet är en livshållning, inte en produkt Lasse menar att konstnärer inte ska koppla bort sitt konstnärskap: ” Det borde vara en förbjuden handling”. Han ser det som en del av sin person, och tycker att man ska visa sin person som en förebild. Lisa tycker att hennes konstnärskap sitter ihop med henne, att hon använder sig av det utan att vara medveten om det.

Lena tycker inte att det känns för privat att dela med sig av sitt konstnärskap längre. Det steget har hon kommit över för länge sedan. Hon delar gärna med sig av sin egen konst, bland annat har hon visat en affisch för eleverna när hon skulle ha utställning, och uppmuntrat dem att besöka den. När hon arbetar med sin egen konst går hon dock in i sig själv och kopplar bort människorna runt omkring. Då blir det lite privat. Lena pratar gärna om andras bilder. Lasse använder sig av sina egna erfarenheter när han tolkar bilder och hans egen konst hänger

på väggarna i ateljén där han arbetar med eleverna, men han pratar inte ofta om den med dem. Lisa pratar nästan hellre om andras bilder än om sina egna, något hon kan tycka blir lite privat och inte riktigt hör hemma på jobbet. Hon skulle kunna tänka sig att berätta lite om sin egen konst, då främst om färgerna och spelet mellan dem.

De konstnärer/pedagoger som intervjuats menar alla att de inte kan koppla bort sitt konstnärskap från sin person i det pedagogiska arbetet. Lena menar att det har växt ihop med hennes personlighet genom åren. Lasse säger att det är en del av hans person, en livsstil. Kanske beror tryggheten och medvetenheten om det egna konstnärskapet på åldern, de är alla i övre medelåldern. Möjligen har problematiken kring vad en konstnär egentligen är påverkat många unga människors val angående att själva kalla sig konstnär eller inte. Jag ser en koppling mellan det Lasse säger om att det borde vara förbjudet att koppla bort sitt konstnärskap från sin person till det Collingwood (Eriksson 1970) menar; att det inte är någon skillnad mellan konstnären och andra människor. Om det inte är någon skillnad, finns det ju absolut ingen anledning att försöka särskilja konstnärskapet från pedagogen, något som konstnärerna/pedagogerna jag intervjuat verkar vara väldigt klara över.

6.2 Konstnärens möjligheter i pedagogen

Lena menar att konstnärer ser nya möjligheter i misslyckanden. Misstagen kan ses med nya ögon, och vändas till något positivt. Detta kan Lena hjälpa eleverna med. Hon berättar om en elev som kom till henne med en virkning som han tyckte var misslyckad. Lena såg dock möjligheterna i misslyckandet och förklarade vad hon såg för eleven. På så vis såg han också möjligheterna att göra om misslyckandet till något positivt, hon uppmuntrade eleven att våga prova. Även Lasse försöker förmedla sitt sätt att se till eleverna. Han menar att han först och främst är konstnär i mötet med eleverna, men att han även är en mycket medveten pedagog. Han ser dock en fara i att bara vara pedagog, då finns risken att kreativiteten förstörs om man inte ser upp. Lisa anser också att konstnärer har ett speciellt sätt att se. Hon menar att konstnärer kan se andra saker i verkligheten, och reflektera över vad sakerna kan bli. Hon anser att barn ofta har detta sätt att se, och liksom Lena tror hon att hon kan hjälpa barnen att behålla det. Med barnen kan Lisa tolka bilder och läsa ut verkligheten och fantasin i dem. Hon nämner Reggio Emilia och säger att i den pedagogiken tas alla sinnen tillvara. Bilden och seendet är där något viktigt, menar hon. Där forskar barnen mycket, och Lisa menar att det även finns ett slags forskande bakom konsten. Dagen konstnärer är ofta kritiskt granskande

till samhället, världspolitik, orättvisor och könsroller. Hon tror att även barn kan forska på detta sätt, men att det är svårt för de mindre barnen om det blir för abstrakt.

På frågan om det går att sätta ord på detta sätt att se svarar Lasse att det ibland får stanna vid bilder. Lisa tror att det kan svårt att hitta ord. I ett sammanhang där Lisa och en grupp vuxna skulle prata om bilder konstaterades efter ett tag: ”Nej, nu finns inte orden kvar för allt vad bilden innehåller”. Lisa menar att orden ibland fattas, och att vissa personer har ett bildseende genom hela livet. Hon ger exemplet att konstnärer som ska presentera sin utställning själva ofta gör det fåordigt, för att orden inte finns där. Betraktaren får själv tolka.

Det verkar som att konstnär för inte så länge sedan var ett begrepp som var lätt att definiera; en person som skapar bilder. Numera innehåller det så mycket mer; ett slags forskande och en kritik mot samhället, som både Lisa och Håkansson (2006) påpekar. Håkansson problematiserar den konstnärliga iden, sättet att närma sig konsten genom att sätta ett objekt i en annan kontext. Atelieristan Vencchi menar att hon ofta använde vardagliga föremål i sitt arbete med eleverna (Wallin 1981). De vardagliga föremålen hamnar på så vis i en annan kontext, där man ser på dem med nya ögon. Det blir en form av det sätt Håkansson skriver om att närma sig den konstnärliga iden (2006). ). Intervjupersonerna menar att de arbetar för att hjälpa eleverna att behålla, eller hitta, detta sätt att se på föremål. Detta sätt att se är de alla förtrogna med som konstnärer, och det hjälper dem i det pedagogiska arbetet. Samtliga intervjupersoners användande av sina kunskaper som konstnärer i det pedagogiska arbetet, främst sättet att se, kan kopplas till läroplanerna. Konstnärerna/pedagogerna visar eleverna hur de kritiska kan granska och reflektera kring sitt skapande, vilket skolan ska sträva efter att varje elev lär sig (Lpo94). Konstnärerna/ pedagogernas sätt att arbeta stämmer även överens med det Lpfö 98 säger om att förskolan ska sträva efter att utveckla barnens sätt att uttrycka sig. Detta utvecklar intervjupersonerna genom att försöka förmedla sättet de ser verkligheten på, och hur man kan förmedla det genom konst. Se även analyskapitlet.

6.3 Konstnären, pedagogen och miljön

Lisa och Lasse kommer spontant in på ämnet skolmiljö, trots att jag inte planerat att fråga om det. Lasse har en egen ateljé till förfogande att arbeta tillsammans med eleverna i. Han säger att ”allt är jag i ateljén”. Han menar att miljön i ateljén är annorlunda mot den vanliga skolmiljön, vilket han anser är viktigt. Allt där inne är förknippat med honom själv, bilder som hänger på väggarna och skulpturer i rummet ger inspiration. Lasse är noga med att bara arbeta med eleverna i ateljén, han går aldrig till deras klassrum. Lisa anser att skolmiljön är

tråkig och inte särskilt inspirerande. När utrymme finns ställer hon i ordning en vrå med staffli där eleverna kan skapa ifred. Hon märker att de koncentrerar sig bättre då. Lisa tycker att det skulle vara obligatoriskt för varje skola att ha en ateljé, precis som det är obligatoriskt att ha en gymnastiksal.

”Allt är jag i ateljén”, som Lasse säger, påminner om det Vencchi menar, att allt är bild. Hon menar att omgivningen och dess bilder ger en slags bildfostran år barnen (Wallin med flera 1981). Dimbleby & Burton (1995) skriver om bilder som kraftfulla socialiseringsmedel, som hjälper till att visa barnen samhällets normer. Två av de konstnärerna/pedagoger jag intervjuat efterlyser en mer kreativ miljö i skolan, en miljö som Lasse lyckats skapa i ateljén där han arbetar med barnen, men saknar i den övriga skolan. Då jag inte planerat att ta upp ämnet miljö var jag inte fördjupad i detta och utvecklade inte problematiken i intervjuerna då det dök upp. Jag går därför inte heller här djupare in på ämnet. Jag undrar dock om konstnärerna/pedagogerna tänkte på bilder som fostrande, eller om de mer syftade på att de utvecklar barn kreativitet.

6.4 Konstnären, pedagogen och skolvärlden

Lena, som inte är utbildad pedagog, har sökt sig till skolvärlden på grund av sitt konstnärskap. Hon förlitar sig på sitt konstnärskap och sitt brinnande intresse för ämnet i sitt arbete som textilslöjdsvikarie. Pedagogik har kommit efter hand, menar hon. Hade mer tid funnits skulle hon gärna visa mer av sin egen konst för eleverna.

Lisa har valt att arbeta med yngre elever för att få utlopp för sitt kreativa tänkande. Hon anser att ju äldre eleverna blir, desto mer kritiska blir de till sina bilder. Lasse tycker däremot att det inte är någon direkt skillnad på att arbeta med elever i olika åldrar. Problem som däremot dykt upp för Lasse är att vissa lärare kan tycka att han är lite ”besvärlig”. Främst kanske för att de inte riktigt vet vilken roll han har på skolan. Som nyanställs förstod inte lärarna och eleverna riktigt vad han höll på med, men nu är hans arbete ett etablerat inslag i skolan. Vissa lärare anser dock att de hellre själva arbetar med det skapande med eleverna, säger Lasse. Lärare och rektorn kan ibland efterfråga uppföljning av elevernas arbete i ateljén, något som Lasse valt att lämna utanför sin verksamhet. Möjligheten att lämna det utanför beror på att han är anställd som konstnär på skolan, utan krav på mål.

Lisa har pratat med rektorn om sin roll som både konstnär och pedagog. Rektorn tycker att Lisa ska använda sig mer av sitt konstnärskap med eleverna. Det Lisa ser som ett hinder för att göra det är mängden elever och arbetssituationen. ”Ibland är jag bara vakt”, säger hon, på grund av mängden elever och för att det finns elever med behov av särskilt stöd. Då hinner hon inte med att använda sig av sina kunskaper som konstnär. Det kan även bli en konflikt mellan att vara en auktoritet och ”den som gör roliga saker”. Lisa känner även ibland att hon håller konsten vid sidan om arbetet med eleverna, då arbetskamraterna kanske annars blir undrande. Hon har dock skapat bilder till ett läsprojekt som kollegor och elever arbetat tillsammans med.

I skolan finns många mål att sträva efter och uppnå. Även i förskolan finns en läroplan som ska följas. I Reggio Emilias pedagogik har man tagit fasta på tankarna om konst som en slags vetenskap, och använder sig av konstnärliga läroprocesser i arbetet med barnen. Många skolor och förskolor har kanske börjat få upp ögonen för detta sätt att tänka, men det är verkar inte direkt som att de skolorna/förskolor intervjupersonerna arbetar på arbetar aktivt för att utveckla detta tänkande. Kanske finns tankarna om konst som vetenskap redan outtalat i skolans värld, men enligt min erfarenhet har ett ämne som bild inte lika hög status som till exempel svenska.

7. Analys och tolkning

Min analys och tolkning av undersökningens resultat presenteras i den digitala storyn

Konstnären i pedagogen. Den digitala storyn visar en slags vetenskaplig process, där jag

använde mig av mitt eget konstnärskap för att undersöka problemställningen. Mina egna funderingar kring ämnet visas, samt kopplas till litteraturen. Analysen blev väldigt personlig, och inte alls särskilt kritisk och ifrågasättande. Mitt sätt att arbeta hör alltså inte riktigt ihop men dagens konstnärers sätt att kritisera dagens samhälle, snarare hör det ihop men Collingwoods teori (Eriksson 1970)om en känsla som måste uttryckas. Det visade sig att det för mig var lättare att tolka och uttrycka mig i bild än i ord.

Läroplaner och styrdokument berörs inte i den digitala storyn, men jag kan hitta fler delar som knyter an till min forskning. Jag har valt ut två citat ur Läroplan för det obligatoriska

”Skolan skall sträva efter att varje elev lär sig lyssna, diskutera, argumentera och använda sina kunskaper som redskap för att formulera och pröva antaganden och lösa problem, reflektera över erfarenheter och kritiskt granska och värdera påståenden och förhållanden” (Lpo 94 s.10).

”Läraren skall svara för att eleverna får pröva olika arbetssätt och arbetsformer” (Lpo 94 s. 13).

Enligt min tolkning av citaten har båda med det vetenskapliga synsättet på konst att göra. Det översta citatet menar att eleverna ska få prova antaganden, reflektera kring erfarenheter och kritiskt granska förhållanden. Det är alltså ett slags forskningssätt som eleven ska lära sig att förhålla sig till. Det kan vara, om man tittar på Reggio Emilia- pedagogiken, ett konstnärligt forskningssätt, där eleverna kan lära sig att se på problem och lösningar på ett kreativt och gestaltande plan. Intervjuresultaten visar även att konstnärerna/pedagogerna arbetar på detta vis, genom att försöka visa sitt sätt att se på verkligheten. Läraren ska svara för att eleverna får prova olika arbetsformer, vilket en konstnär/pedagog kan göra då de kan dela med sig av sitt konstnärliga sätt att arbeta. Min undersökning visar att konstnärerna/pedagogerna gärna visar olika konstnärliga arbetssätt. Ateljén i Reggio Emilia förskolor ska finnas för att utveckla olika uttryckssätt och arbetsformer, något som pedagogerna tillsammans med barnen är ansvariga för. Att eleverna ska lära sig reflektera över erfarenheter och kritiskt granska och värdera, ser jag som en del av den läroprocess som Reggio Emilia pedagogiken förespråkar. Genom att reflektera kring lärandet medvetandegörs läroprocesserna för eleverna.

I Läroplan för förskolan (1998) står det att förskolan ska sträva efter att barnen ska utveckla sin förmåga att uttrycka sig och på så sätt få möjlighet att påverka sin situation. Om konstnären, som Eriksson skriver att Collingwood menar, uttrycker sina känslor i konsten och på så sätt kan förmedla dem, kan en konstnär i pedagogisk verksamhet möjligen utveckla det sättet hos barnen att uttrycka sig. Särskilt yngre barn som har svårt att uttrycka sig i tal får en möjlighet att uttrycka sig genom bilder. Konstnärerna/pedagogerna i min undersökning berättar att de gärna pratar om bilder med barnen, och tror att de kanske ser annat i barnens bilder än andra pedagoger. Att prata kring bilder lär även barnen at lyssna och diskutera, något som efterlyses i det översta citatet.

8. Diskussion

Efter att ha läst om vetenskapens estetiska dimension, att vetenskapen alltid har en gestaltande sida (Seip 1995), blev mina tankar om hur den digitala storyn skulle utformas klarare. Att Nordenstam (1995) menar att konsten, liksom vetenskapen, beskriver och analyserar, blev ett stöd i mitt beslut att låta min digitala story vara den analyserande delen i min forskning. Gestaltningen fick ett väldigt personligt uttryck. Molander (1995) menar att konsten har två sidor, det personliga uttrycket och skapandet av en ny verklighet. När konsten tar steget in i vetenskapen får det personliga uttrycket inte bli privat. Kanske blev min gestaltning lite för personlig för det traditionella sättet att se på vetenskap. I mina tvivel angående att denna undersökning skulle bli för personligt tog jag stöd i det Molander skriver, att begränsning av konsten är ett brott mot konstens natur. Syftet med arbetet var ju även att låta mitt bildspråk tala. Det Eriksson (1970) skriver om Collingwoods teori om att konsten individualiserar och vetenskapen generaliserar försökte jag använda som en röd tråd genom arbetets gång. Tanken vara att hitta en medelväg där emellan, något som var svårt att lyckas med. Det individuella tog nog överhanden, genom det konstnärliga i min vetenskap.

Jag vill att min digitala story skulle få tala för sig själv, men jag kände mig ändå tvungen att ta upp mer än vad jag från början tänkt i texten. Att ”en bild säger mer än hundra ord” verkar inte vara tillräckligt för vetenskapen. Konsten som analyserande och reflekterande räcker inte till i en undersökning som denna, trots att jag anser det vara mer givande för mig att reflektera genom bilder. I vårt samhälle verkar ordet fortfarande stå främst i raden av kommunikationsmedel, trots att synen är ett privilegierat sinne som Vencchi menar.

Tillförlitligheten i undersökningen hade blivit större om jag använt mig av fler intervjupersoner. Detta var ju från början meningen, men det var inte lätt att hitta relevanta intervjupersoner. Då två föll bort fanns inte tid att söka efter nya. Jag kan även tänka mig att resultatet hade blivit annorlunda om intervjupersonerna hade haft ett större åldersspektra. Jag ser dock det positiva i att de hade stor erfarenhet av problematiken konstnär/pedagog.

På frågan om konstnärer har ett speciellt sätt att se svarade samtliga intervjupersoner ja. Detta är en mycket komplicerad fråga som jag inte lagt ner energi på att hitta belägg för. Syftet var inte heller att ge svar på frågan i denna undersökning. Det är dock väldigt intressant att samtliga intervjupersoner svara ja på den.

9. Slutsats

Problemet med att lyfta in och använda sig av sitt konstnärskap i skolan verka bero på yttre faktorer. Rektorer, kollegor, läroplaner och den fysiska miljön har påverkat de personer jag intervjuat. Att tiden inte räcker till verkar också vara ett problem. Lisa säger att hon ibland bara måste vakta eleverna, men ingen av intervjupersonerna vill egentligen hålla konstnärskapet utanför skolvärlden. Enligt Reggio Emilia ska det finnas stort utrymme för skapande i verksamheten, objekt ska utforskas genom bland annat ögat och handen. Var förskola ska även ha en ateljé som ska användas i vardagen (Wallin 1981). Enligt min undersökning blir min slutsats att en bra möjlighet för konstnärer som vill använda sig av sitt konstnärskap i en pedagogisk verksamhet är att de helt enkelt att söker sig till en arbetsplats som arbetar enligt Reggio Emilias pedagogik. Själv har jag insett att mina konstnärliga ambitioner antagligen är en del av min person, att jag har ett sätt att se på världen som jag möjligen kan förmedla och dela med mig av till andra. Om miljön, kollegor och styrdokument tillåter kommer jag att använda den delen av min person så mycket jag kan i mitt framtida yrkesliv. Förhoppningsvis finns möjligheten att göra det, då jag under detta arbetes gång blivit inspirerad av Reggio Emilias tankar om att utforska världen med hjälp av bilder.

Referenser

Litteratur

Aronsson, Stina (2005) Feberboken. Stockholm: Rosenlav förlag

Andersson, Bengt-Erik (2001) Visionärerna. Jönköping: Brain Books AB

Arfwedson, G & Ödman, P-J (1998) Intervjumetoder och intervjutolkning. Stockholm: Didaktikcentrum,

Bonniers svenska ordbok (2002) Stockholm: Albert Bonniers förlag AB

Dimbleby, Richard & Burton, Graeme(1995) Kommunikation är mer än ord Lund: Studentlitteratur

Eriksson, Olle (1970) Estetiks upplevelse Stockholm: Almquist & Wiksell Förlag AB Håkansson, Fredrik (2006) Kunskap i en konstnärlig process Examensarbete 10 p Malmö högskola

Krag Jacobsen, Jan (1993) Intervju, konsten att lyssna och fråga. Lund: Studentlitteratur Kylén, Jan-Axel & Vestlund, Nina (1980) Intervju. Stockholm: Utbildningskonsulter AB

Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (1994)

Lucie-Smith, Edward (2000) Konstnärsliv Albert Bonniers förlag

Molander, Bengt (red.)(1995) Mellan konst och vetande Göteborg: Bokförlaget Daidalos Nationalencyklopedins ordbok (1996) Bokförlaget bra böcker.

Nordenstam, Tore (1995) ”Vetenskap och konst- olika sätt att utforska verkligheten” i Molander, Bengt (red.) Mellan konst och vetande Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB Repstad, Pål (1999) Närhet och distans- kvalitativa metoder i samhällsvetenskap Lund: Studentlitteratur

Seip, Ingebjorg (1995) ”Vetenskapens estetiska dimension” i Molander, Bengt (red.)

Mellan konst och vetande Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB

Svenska språknämnden (2001) Svenska skrivregler Stockholm: Liber AB

Wallin& Maechel & Barsotti (1981) Ett barn har hundra språk Stockholm: Sveriges Utbildningsradio AB

Övrigt Intervjuer:

Lasse 2008-04-16 Lena 2008-04-14 Lisa 2008- 04-25

De Geer, Carl Johan (2001) Mormor, Hitler och jag, Svensk dokumentärfilm

Svenska akademiens ordbok:

http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (2008-03-25 13.45)

http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (2008-03-25 13.42)

KME manschetten:

http://www.mah.se/upload/LUT/Om%20lut/Kvalitetsarbete/Manschetter/kme_manschett.pdf (2008-05-06 15.36)

Bilaga 2

Text till berättarrösten i Konstnären i pedagogen 2008-05-19

1. I mitt hjärnkontor är det full rulle. Jag är snart en riktig pedagog. Förhoppningsvis också en riktig konstnär. Men hjärnkontoret protesterar. De har inte fått ihop skrivelsen om hur det hela ska gå till än. Konstnärsdelen och pedagogdelen hänger inte alls ihop, säger de. Vi måste ha mer tid!, skriker de och springer runt som galningar där uppe.

2. Medan hjärnkontoret arbetar under stress, press och kaos med att lösa mitt problem sitter jag på en föreläsning och försöker lyssna på något viktig föreläsaren mal på om. Men det går inte riktigt. Istället är mina tankar på ett annat håll, långt långt borta. Min hand rör sig över pappret, men den antecknar inte alls flitigt som den borde, utan ritar istället en bild. Plötsligt får jag en ide. Jag ska låta hjärnan arbeta ifred, och istället själv ge mig ut i sökandet efter den efterlängtade kombinationen konstnär-pedagog! Och jag ska söka genom min hand och bilderna den skapar.

3. Anledningen till att hjärna tycker att det är ett problem för mig att kombinera konstnärsjaget och pedagogjaget är för att den tycker att min konst är lite för privat. Eller för personlig kanske. Men sitter den inte ihop med mig?

4. Plötsligt får jag syn på ett par glasögon. Dom är stora och prickiga och jag undrar hur länge de har legat där på golvet utan att jag lagt märke till dem. De är inte direkt små och diskreta. Jag tar genast på mig dem och tittar mig omkring. Just det, handen kan inte arbeta ensam. Ögonen måste också vara med. Hur kunde jag glömma det.

5. Med nya ögon går jag ut i världen. Jag spanar åt höger, åt vänster, upp, ner och överallt för att hitta lösningen på mitt problem. Efter en stunds spanande dyker tre fåglar, ivrigt diskuterandes, upp i mitt synfält. Jag tar fram kikare för att se dem bättre. De ska granskas in i minsta detalj, för kanske kan de ge en ledtråd till hur jag ska blanda ihop konstnären med pedagogen.

Och ja, de kan de. Den ena fågeln, en Seip-stare, piper att det estetiska är en aspekt av all kunskap. Bara att framställa något konkret gör att det finns ett estetiskt element i det.

Så att leta genom ögonen, handen och bilder är kanske inte nödvändigt för att mitt sökande ska få en estetiks dimension? Kanske hade bokstäver vart en enklare väg?

Men då säger Nordenstam-kråkan att konsten beskriver, analyserar och kommenterar. Och Molander-piparen säger att verkligheten ges innehåll via gestaltandet.

Då känner jag mig lite lugnare. Mina bilder ger en min verklighet ett innehåll. Men sen piper han att även om vetenskapen skapas genom personliga uttryck, får den inte bli privat. Just det. Det är ju där mitt problem ligger. Nu gäller det att hålla sig objektiv i sökandet. Just när jag ska smyga iväg piper han: ”varje försök att avgränsa konstens område strider mot det konstnärliga företagets natur”. Men hallå!!

6. Ska jag hålla mig objektiv samtidigt som jag kämpar för att inte avgränsa min konst? Nu blev det krångligt.

7. Lyckligtvis är glasögonen är tillräckligt skarpa för att jag ska få syn på ett gäng konstnärer som sitter och häckar i en holk. Jag smyger fram för att småprata lite. De heter Lena, Lasse

och Lisa. Det är inga fega fåglar, de flyger inte iväg utan sitter gärna kvar på sin kvist och småpratar i godan ro. Det visar sig att de inte bara är konstnärer, utan även pedagoger. Perfekt! Jag frågar dem hur sjutton det lyckas med att kombinera de båda yrkena?

8. Lena säger att konstnären sitter ihop med henne. Den har växt ihop med henne genom åren. Jag ser framför mig hur Lena vävts in i sin egen väv. Lena litar på sitt brinnande intresse för ämnet när hon undervisar, för någon pedagogisk utbildning har hon inte. Så hon måste helt enkelt dela med sig. Men det är absolut inga problem, kvittrar hon.

9. Lisa tror att konstnärskapet finns med henne hela tiden. Kanske omedvetet ibland, men finns i det undermedvetna. Som ett isberg, där allt inte syns, men oj vad mycket det finns under ytan. Inget konstigt med det

10. Ja, säger Lasse, konstnärskapet är en livsstil, det borde vara förbjudet att försöka hålla det utanför sitt dagliga liv! Just det, tänker jag, det var ju just det Molander-piparen sa, att det strider mot det konstnärliga företagets natur att försöka avgränsa konsten!

11. Föresten, de där glasögonen behöver du nog inte länge till, säger de. Om du är en konstnär har du nog ett sätt att se på verkligheten och föremål med konstnärsögon ändå. Det gör vi. Och vi använder det i det pedagogiska arbetet. Hur skulle vi kunna låta bli, det sitter ju ihop med oss!

12. Ja, jag kan berätta om spelet mellan färger, och visa barnen hur man blandar dem, säger Lisa.

13. Jag kan hjälpa barnen se på sina misstag med nya ögon, jag försöker hjälpa dem att se nya möjligheter i dem, säger Lena.

14. Ja, bra ide! Ta ett föremål och sätt den i en annan kontext! Visslar en Håkansson-korp som flyger förbi. Sätt det i relation till samtiden!

15. Visst kan vi det, men själva konsten skapar vi mest för vår egen skull nu. Ja, men jag skapar även för andra, säger Lisa.

Det är en livshållning, en process, säger konstnärsfåglarna.

I ett träd en bit bort sitter en Collingwood-kråka. Han kan inte låta bli att blanda sig i samtalet. Jag håller med! skriar han. Konsten är en känsla som måste uttryckas för att kunna förmedlas. Men konstnärer gör det mest för sin egen skull, inte för andras. Det bara måste ut, annars skulle ni bli galna!

16. Eeh, jodå, säger konstnärerna. Så kanske det är. Men vi kan alla visa bilder och prata om dem. Både våra egna och andras bilder. Men ibland tar orden slut. Då får bilderna tala för sig själva. Just det, tänker jag. Kommunikation är mer än ord. Det är bilder också. Men det verkar svårt att låta bilder tala för sig själva. Ordet känns nästan som det viktigast vi har. Nu blir jag osäker. Skulle mitt sökande efter kombinationen konstnär- pedagog fungera utan att jag använde ord? Vilket jobb det skulle bli. Och jag skulle nog inte lita på att mina bilder sa allt jag skulle vilja att de sa.

17. Så jag pratar vidare med konstnärsfåglarna. Lasse säger att han kanske verkade vara en konstig typ på sitt jobb först. Ibland stod han på huvudet i ateljén och barnen såg på honom med stora ögon. Men sån är jag, säger Lasse.

18. Ja, rektorn, kollegorna och miljön är väl egentligen de som gör att man inte kan använda sig av sitt konstnärskap fullt ut i det pedagogiska arbetet. Det finns krav, mål och skrivelser som ska följas, säger de.

19. Skolmiljön ja!, skriar de, den är ett stort problem. Den är tråkig och all kreativitet rinner bort när vi flyger in där. Vi vill ha en miljö där det finns plats för skapande! Tänk en stor ateljé på varje skola. Det skulle vart nått, suckar Lisa. Men det har jag ju! Kvittrar Lasse, följ med och kolla!

20. När jag sprungit, och de andra flugit, bort till Lasses ateljé som han har på en skola är jag helt matt. Men när jag kikar in genom dörren blir jag klarvaken.

21 Wow! Man kan inte tro att man är på en skola längre! Här finns bilder, penslar, färger, skulpturer, träbitar, papper ja allt möjligt. Plats för kreativitet!

22. När jag vänder mig om ser jag två flamingos, en Malaguzzi och en Vencchi. Konstigt, säger jag, flamingos, här?

Nä, alltså vi har flugit hela vägen från Italien, från Reggio Emilia. Där finns förskolor som har stora ateljéer och en konstnär, en atelierista anställd. Jag är atelierista, sjunger Vencchi- flamingon. Jag arbetar med konst både med barnen och personalen.

Ja, säger Malaguzzi- flamingon. Det gör vi för att ögat är så viktigt i vår civilisation, inte bara orden som du påstår. Yes, synen är ett privilegierat sinne, sjunger Vennchi. Ta vardagliga föremål och undersök genom konsten!

23. Jag sa ju det, skriar Håkansson-korpen som länge cirkulerat över våra huvuden utan att vi märkt det.

24. Nä, nu drar vi, säger konstnärsfåglarna. Nu får du klara dig själv. Lycka till!

25. Jag öppnar munnen för att säga tack. Men orden är slut nu, så munnen bara gapar tyst och tom. Konstnärsfåglarna bara ler, vi fattar, kvittrar de och flyger iväg.

26. Jag har också fattat nu. Konstnär och pedagog verkar gå alldeles utmärkt att kombinera. Man får se möjligheterna bara! Att hjärnkontoret inte kunde klura ut de! Vaddå, hörs det där uppifrån, det var ju vi som såg till att du fick syn på glasögonen. Tro inte att du klarat dig utan dem!

27. Okej, tänker jag, visst var de till stor hjälp. Kanske klarar jag mig utan dem en vacker dag, men för säkerhets skull jag packar ner dem i min väska med viktiga saker som jag släpar runt på här i livet. Konstnärsjaget går inte att packa ner, för det har någon klistrat fast på mig. Haha, det måste vara konstnärsfåglarna, ler jag tyst.