Malmö högskola
Lärarutbildningen
Barn Unga Samhälle
Examensarbete
15 högskolepoängFenomenet barn i behov av särskilt stöd?
Förskolepedagoger om barn i behov av särskilt stöd
The phenomenon children with special needs?
Pre-school teachers about children with special
needs
Mia Karlsson
Sandra Kjällberg
Lärarexamen 210hp
Barndoms- och ungdomsvetenskap 2009-01-15
Examinator: Caroline Ljungberg Handledare: Jutta Balldin
Abstract
Fenomenet barn i behov av särskilt stöd? Förskollärare om barn i behov av särskilt stöd.
The phenomenon children with special needs? Pre-school teachers about children with special needs.
Skriven av: Mia Karlsson och Sandra Kjällberg
Problemområdet vi har valt att undersöka och skriva om är vad förskollärare har för uppfattningar om fenomenet barn i behov av särskilt stöd samt hur de bemöter de här barnen. Vår forskningsfråga är vilka uppfattningar förskollärare har kring fenomenet barn i behov av särskilt stöd? De empiriska frågorna är riktade till studiens förskollärare och handlar om.
• Vilka barn som är i behov av särskilt stöd? • Hur man kan tillgodose dessa barns behov?
• Vilka utmaningar pedagogerna identifierar i förhållande till fenomenet?
Vi har utgått ifrån ett pedagogperspektiv när vi har skrivit den här uppsatsen. Anledningen till att vi valde just pedagogperspektivet är att vi var nyfikna på hur pedagogerna ställde sig till det ovan nämnda fenomenet. Syftet med examensarbetet är att få ta del av pedagogernas tankar kring fenomenet barn i behov av särskilt stöd. Vi hoppas även kunna ta med oss deras resonemang och idéer kring fenomenet barn i behov av särskilt stöd ut i vårt yrkesliv.
Vi valde att intervjua pedagoger på två olika förskolor. Intervjuerna på den ena av förskolorna gjordes elektroniskt via e-post och på den andra förskolan med en klassisk samtalsintervju.
Att fenomenet är svårt att definiera visste vi redan innan vi påbörjade arbetet med studien. Det har heller inte varit vår mening att definiera fenomenet. Emellertid fick vi upp ögonen för att barn i behov av särskilt stöd är en bredare grupp än vad vi tidigare hade föreställt oss. En sådan ögonöppnare var att även barn som anses som begåvade kan vara i behov av särskilt stöd. Vad som inte heller bör utlämnas är att alla kan vara i behov av särskilt stöd om de befinner sig i en okänd eller felaktig kontext. Därför har vi lärt oss att det inte går att generalisera inte ens om man har flera barn med samma svårighet. Det är alltså av yttersta vikt att alltid ha ett individfokus i arbetet med barn.
Innehållsförteckning
1. Inledning... 7
1.1 Introduktion till problemområdet ... 7
1.2 Syfte och frågeställning... 8
1.3 Disposition ... 8
2. Teori och tidigare forskning... 10
2.1 Vad säger läroplanen om barn i behov av särskilt stöd... 10
2.2 Är alla barn i behov av någon form av särskilt stöd?... 11
2.3 Alla har rätt till förskoleplats. ... 11
2.4 Integrering ... 12
2.5 Tidiga insatser ... 12
2.6 Risker för barn med behov av särskilt stöd ... 13
3. Tillvägagångssätt och empirisk studie ... 14
3.1 Metodval... 14 3.2 Undersökningsgrupp ... 15 3.2.1 Förskolan Snöflingan ... 15 3.2.2 Förskolan Granen ... 16 3.3 Genomförande ... 17 3.4 Analysmetod... 18 4. Analys... 19
4.1 Redovisning av empiriskt material... 19
4.1.1 Vilka barn ÄR i behov av särskilt stöd?... 19
4.1.2 Vilka är de barn som INTE är i behov av särskilt stöd? ... 20
4.1.3 Hur kan pedagogen MÖTA och HJÄLPA barn i behov av särskilt stöd? ... 21
4.1.4 Att arbeta för att ge barn i behov av särskilt stöd en meningsfull vardag? ... 22
4.1.5 Är tidiga insatser viktiga? ... 23
4.1.6 Sammanfattning av empiriskt material ... 23
4.2 Resultat... 24
4.2.1 Alla barn har olika behov i olika kontexter... 24
4.2.2 Integrering ... 26
4.2.3 Utmaningar... 27
4.3 Sammanfattning och slutsatser... 28
5. Diskussion och kritisk reflektion... 30
5.1 Kritisk reflektion kring genomförande och metod... 30
5.1.1 Intervjuer ... 30 5.1.2 Intervjusvar... 31 5.2 Nya undersökningsområden ... 31 5.3 Diskussion ... 32 Referenslista ... 33 Bilagor
1. Inledning
1.1 Introduktion till problemområdet
Nu har vi snart genomgått en hel lärarutbildning, där många teorier och begrepp har presenterats för oss. Ett ofta återkommande fenomen är barn i behov av skärskilt stöd. Vi har funderat på hur detta fenomen ska definieras och göras förståligt för framförallt oss själva. När nu relevant litteratur gås igenom verkar det inte finnas någon enhetlig definition på det här fenomenet. Vi har även granskat läroplanen för förskolan (Lpfö98) och inte heller i den har vi hittat någon exakt definition på vad det här fenomenet innefattar. Det behöver i sig inte vara något problem att fenomenet i sig inte har någon exakt definition. Huvudsaken är att det finns en medvetenhet om att det finns barn i behov av särskilt stöd. Därför blev vi nyfikna på hur medvetna pedagogerna ute i verksamheterna är rörande fenomenet barn i behov av särskilt stöd. Vi tror att vi, utifrån samtal med pedagoger, ska kunna komma närmare en uppfattning av fenomenet och då själva kunna bilda oss en uppfattning om fenomenet. Vi har inte för avsikt att på något vis hitta någon korrekt definition, utan det vi vill fokusera på i vårt examensarbete är att belysa pedagogernas föreställningar om vad det finns för uppfattningar om fenomenet barn i behov av särskilt stöd och hur de barnen bemöts i förskolan. Detta för att vi ska kunna få en ökad förståelse för vilka de här barnen kan vara och hur de kan bemötas.
I vårt framtida yrke kommer vi att stöta på barn av olika slag. Utan tvekan kommer någon eller några av de här barnen vara i behov av särskilt stöd. I läroplanen för förskolan (Lpfö98 s.18) går det att läsa att det enskilda barnets välbefinnande, trygghet, utveckling och lärande ska prägla arbetet i förskolan. I och med detta kan verksamheterna inte utformas på samma sätt och därför kan förskolans resurser inte fördelas lika. För att vi i framtiden ska kunna bemöta alla barn på ett lämpligt vis krävs det att vi har en välfylld ryggsäck, som måste vara fylld med både praktisk och teoretisk kunskap. Även om det alltid måste lämnas utrymme för påfyllning! I vårt examensarbete kommer vi att sammanfatta olika uppfattningar kring fenomenet barn i behov av särskilt stöd samt hur de ska bemötas. Slutsatserna vi dragit har bidragit till att fylla vår ryggsäck lite till och därmed förberett oss i vår kommande yrkesroll. Den kunskap och erfarenhet vi har fått ta del av genom studien har bidragit till att vi kan få de här barnen att känna sig trygga i sin tillvaro. Det står att läsa i Lpfö98 att förskolans uppdrag innefattar bland annat att den pedagogiska verksamheten ska anpassas till alla barn i
Finns det verkligen särskilda behov? Är det inte så att alla barn i grund och botten har samma behov, men att olika barn är i behov av olika former av stöd för att behoven ska bli uppfyllda (Gustavsson 2002 s.43). En tanke som då väcks när vi funderar är. Är alla barn i behov av
särskilt stöd? Den här frågan kan tyckas lite vågad. Men anledningen till att vi ställer den är att vi vill att läsaren ska tänka på hur svårt det kan vara att dra gränser. Vi är ju alla individer och har därmed individuella behov. Den här frågan kommer inte att få något svar i det här examensarbetet men vi tycker att det är viktigt att ha med den i ryggsäcken.
1.2 Syfte och frågeställningar
För oss är syftet med det här examensarbetet att undersöka vilka uppfattningar som finns kring fenomenet barn i behov av särskilt stöd hos pedagogerna i två förskolor i södra Sverige. Vårt syfte är även att undersöka hur pedagogerna bemöter de här barnen och vad de ser för utmaningar i arbetet med de här barnen. Under arbetets gång och även när examensarbetat är färdigt hoppas vi ha kunnat ta del av olika tankar och resonemang kring det här fenomenet. Metoden vi har valt är intervjuform eftersom vi ville få igång en diskussion och ett samtal med pedagogerna kring fenomenet. Då personalen på en av förskolorna är mitt uppe i inskolning av nya barn blev vi tvungna att genomföra de intervjuerna via e-post.
De här frågeställningarna kommer att ligga till grund för våra intervjufrågor, men skiljer sig från de faktiska intervjufrågorna.
• Vilka barn är i behov av särskilt stöd? • Hur man kan tillgodose dessa barns behov?
• Vilka utmaningar identifierar pedagogerna i förhållande till fenomenet?
1.3 Disposition
I vårt examensarbete börjar vi med att ta upp tidigare forskning som behandlar de frågeställningar vi har nämnt ovan. Därefter tar vi upp vårt tillvägagångssätt gällande insamling av empiriskt material där metodval, urvalsgrupp, datainsamling, beskrivning av de två förskolorna och vårt genomförande av studien presenteras. Härefter presenteras vårt
empiriska material i form av en analys, där vi valt att sammanställa våra intervjuer. Vi har även analyserat det empiriska materialet i relation till tidigare forskning. Sedan kommer ett kapitel där vi kritiskt reflekterar över och granskar vår valda metod och reflekterar över vidare forskning utifrån våra resultat. Vi avslutar med våra egna tankar kring examensarbetet.
2. Teori och tidigare forskning
Vi har inte hittat någon forskning som specifikt behandlar vår forskningsfråga, däremot finns det mycket spännande litteratur kring vilka barn som är i behov av särskilt stöd. Problemet är att den litteraturen ofta tar upp barn med ganska synliga problem ADHD, Aspbergers, etc. I standardverk som socialtjänstlagen och läroplanen för förskolan talas det dock en del om problematiken kring barn med särskilda behov i olika kontexter. Nedan presenteras även en del teori om hur de här barnen bör bli bemötta av sin omgivning.
2.1 Vad säger läroplanen om barn i behov av särskilt stöd?
I läroplanen för förskolan (Lpfö98) nämner man inte fenomenet barn i behov av särskilt stöd, men man kan däremot utläsa att man ska ta hänsyn till barnens olika förutsättningar och behov. Eftersom barn har olika behov så kan inte den pedagogiska verksamheten utformas på samma sätt överallt och därför kan inte förskolans resurser fördelas lika, men förskolan måste kunna erbjuda barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra. Detta stöd ska utformas med hänsyn till barnens egna behov och förutsättningar. Alla barn ska få känna den tillfredställelse som det ger att göra framsteg, övervinna svårigheter och känna att de tillför något till gruppen.
Det är viktigt att inkludera alla i den pedagogiska verksamheten för det är genom lek, socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och reflektera som barn söker och erövrar kunskap. Alla barn kanske inte är bra på att kommunicera med ord och därför måste det finnas olika uttrycksformer som barnen kan uttrycka sig med hjälp av. Enligt läroplanen ska förskolan använda sig av olika uttrycksformer för att skapa och kommunicera med hjälp av bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse men också med hjälp av tal- och skriftspråket. Dessa utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande.
Läroplanen tar också upp vikten av ett bra samarbete mellan förskola och föräldrar. Personalens förmåga att förstå och samspela och förstå föräldrarnas förtroende är viktig så att vistelsen i förskolan blir ett positivt stöd för barn. Personalen ska visa respekt för föräldrar och känna ansvar för att det utvecklas en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer.
2.2 Är alla barn i behov av någon form av särskilt stöd?
Lars H Gustavsson (2002 s.43) hävdar att det är svårt att tala om särskilda behov när alla barn i grund och botten har samma behov, men att olika barn är i behov av olika former av stöd för att behoven ska bli uppfyllda. Författaren tar upp att det pågår en diskussion om begreppet barn i behov av särskilt stöd. Underförstått innebär detta att andra barn inte är i behov av sådant stöd. Författaren undrar om det snarare inte är så att alla barn är i behov av särskilt stöd ibland.
2.3 Alla har rätt till förskoleplats.
I socialtjänstlagen står det att barn med fysiska, psykiska och barn med behov av stöd i sin utveckling av andra skäl har förtur till en förskoleplats (Socialstyrelsen, 1995 s.48-49). Enligt denna lag blandas barn med skiftande behov på samma förskola. Av denna anledning måste förskollärarna kunna erbjuda en verksamhet som inkluderar alla barn och tar hänsyn till olika slags behov. För att detta ska bli möjligt krävs det olika kunskaper hos personalen. Bergqvist (2003 s.7) skriver att barn i behov av särskilt stöd alltid ingått i förskolegrupperna. Under de senare åren har det skett en del indragningar inom förskolan, barngrupperna har blivit större och personaltätheten har minskat. På grund av detta finns det inte tillräckligt med personal för att ta hand om den här gruppen barn utan extra insatser. Tidigare när barngrupperna var mindre och det fanns tillgång till mer personal fanns det utrymme för dessa barn. Pedagogerna klarade ofta att ta hand om barnen inom förskolans ramar. Men det är inte alltid att låg personaltäthet är kopplat till sämre kvalitet och mer bekymmer (Kärrby 1992). Författaren resonerar kring barngruppernas storlek och menar att i forskning om effekten av gruppstorlekar och personaltäthet är det inte alltid så att valet att ha större grupper och högre personaltäthet är det bästa. Forskningen har visat att en grupp på mellan 15-20 barn med två till tre pedagoger är bättre än att ha en grupp på 20-30 barn med fler vuxna. Anledningen till det är att barn i tre till sex års ålder föredrar att leka i mindre grupper och det blir alldeles för många grupper om barngruppen är för stor. En annan anledning är att barnen har svårt att koncentrera sig på större samlingar om barngruppen är för stor. Författaren menar också att det är viktigare med en hög personaltäthet i småbarnsgrupperna för att upprätthålla en hög pedagogisk kvalitet. Anledningen till det är att språket är en viktig del av barnens utveckling, därför är det viktigt att det hela tiden finns en dialog mellan barnen och pedagogerna och det
kräver mer personal. Efter tre års ålder har inte personaltätheten lika stor betydelse. Då börjar barnen få större utbyte av varandra och börjar kommunicera på en mer avancerad nivå.
2.4 Integrering
Barnomsorgen ska vara öppen för alla barn oavsett om de har något handikapp eller någon svårighet. Inga barn kan nekas plats i barnomsorgen för att det anses för svårt handikappat eller på annat sätt avvikande (Socialstyrelsen, 1999:1, s.9). Det innebär att förskolan måste arbeta med barnen på ett integrerande sätt. En integrerad verksamhet är det effektivaste sättet att bygga upp en solidaritet mellan barnen med behov av särskilt stöd och deras kamrater (Salamanca-deklarationen, 1996, s.16). Rabe och Hill (1990 s.13-14) skriver om vikten av en bra integrering på förskolan. De menar att för varje barn med eller utan funktionshinder är det viktigt att de får vara en del av en social gemenskap och få chans till att knyta vänskapskontakter med andra barn och vuxna. Därför måste en bra integrering ske för att få en djupare innebörd. Vidare skriver författarna att många menar att barn med funktionshinder utvecklas gynnsamt redan genom att ha andra barn som förebilder. För att barnen ska ha ett utbyte av de andra barnen måste det ske i en positiv tillvaro, där barnen lär sig tycka om sig själva och utveckla en positiv självuppfattning. Om barn med någon form av funktionshinder tvingas ingå i en grupp som barnet inte trivs i är risken stor att barnet tar skada av detta. Eftersom barnet tvingas vara i en grupp som de inte vill vara i går en stor del av barnets psykiska energi åt till att överleva. För att energin går åt till att överleva blir det inte mycket energi kvar till att växa, vare sig mentalt, socialt eller känslomässigt. Bara för att barnen ska vara integrerade i den vanliga verksamheten innebär inte detta att de inte har rätt till extra stöd och insatser. Barn i behov av särskilt stöd ska få allt det extra stöd de eventuellt behöver för att de ska kunna undervisas på ett effektivt sätt (Salamanca-deklarationen, 1996, s.16).
Det är ett stort ansvar som vilar på pedagogernas axlar, det gäller att arbeta så integrerande som möjligt samtidigt som man tillgodoser allas behov. Detta innebär att det måste avsättas resurser till stödåtgärder för utbildning av ordinarie pedagoger, tillhandahållande av resurscentra och av special- och resurslärare (Salamanca-deklarationen, 1996, s.34).
2.5 Tidiga insatser
För barn som har någon form av svårigheter gör det en markant skillnad om det får individuell hjälp i ett tidigt stadium. För barn som har en negativ utveckling blir chansen större att förhindra att den negativa utvecklingen ska fortgå. För barn med svåra beteendestörningar kan
tidiga insatser minska risken för att barnen ska drabbas av allvarliga problem senare i livet (Drugli 2003 s.25). Men författaren Hellströivi (2003) har en annan uppfattning. Hon menar att det inte alltid är bra med tidiga åtgärder. Utan ibland kan det bästa för barnet vara att de bara får vara på förskolan. Och det är av den anledningen att förskolan ska representera normalmiljön inte en behandlingssituation.
2.6 Risker för barn med behov av särskilt stöd
Rabe och Hill (1990 s.9) skriver i sin bok att barn i behov av lite mer diffust stöd sällan betraktas som barn i behov av särskilt stöd, utan som problembarn. Ekman och Gillberg bekräftar i sin debattartikel i Dagens nyheter (1997) att 120 000 barn i Sverige skulle kunna diagnostiseras med DAMP, ADHD, Aspergers eller Tourettssyndrom. Då en majoritet av dem inte har fått någon specifik diagnos innebär det att de här barnen inte får tillgång till de speciella resurser som finns avsatta för barn med de här specifika svårigheterna. Hade de här barnens svårigheter uppmärksammats hade det kunnat leda till att lösa problem med mobbning, bristande kunskaper, meningslöst våld och kriminalitet. Lundgren och Persson (2003 s.22-23) skriver i sin bok om barn med de diagnoser som Ekman och Gillberg nämner. Det verkar finnas en ökad risk för de barnen att hamna i kriminalitet, utveckla psykosocial ohälsa, alkohol/och narkotikamissbruk, arbetslöshet eller drabbas av för tidig död. Ekman och Gillberg (1997) menar att man måste sprida kunskap och kompetens om den här gruppen barn till alla nivåer i samhället för att förhindra att dessa situationer uppstår.
3. Tillvägagångssätt och empirisk studie
3.1 Metodval
Vi har valt att använda oss av intervjuer i vår studie. Vi utgick från en liten grupp individer i vår studie för vi skulle få tillfälle att intervju alla. Anledningen till det är att vi ville få ta del av pedagogernas tankar, föreställningar och berättelser kring det här fenomenet. En av intervjuerna skedde elektroniskt via e-post, eftersom förskolan var mitt uppe en inskolning av nya barn och kände att de inte kunde lämna gruppen under en längre perioder. Eftersom vår undersökningsgrupp består av 8 pedagoger från två olika förskolor så hade det varit en för liten undersökningsgrupp för enkäter. Det vi tycker är positivt med den valda metoden är att det blev ett personligt möte på en av förskolorna med intervjupersonerna. Vid mötet uppstod en personlig kontakt med pedagogen och därmed minskade risken för missförstånd mellan intervjuaren och den intervjuade. Med personliga möten menar Patel och Davidsson (2003 s.70) att det blir lättare för intervjuaren att motivera personen att svara på frågorna, men intervjuaren får även en chans att motivera varför just den personen har blivigt utvald till att delta i undersökningen.
Vi ställde samma frågor till alla pedagogerna men beroende på vad pedagogerna valde att fördjupa sig i fick vi olika svar. Vi valde att använda oss av en låg grad av standardisering som innebär att variationsmöjligheterna är stora under intervjun. Frågorna ställdes inte i en bestämd ordning utan i den ordningen som passade samt att vi ställde följdfrågor som baserades på pedagogernas tidigare svar (Trost 2005 s.19). Vi ville vi förhålla oss öppet till frågeställningarna så vi hade möjlighet att ställa följdfrågor. Vi hade förberett frågor som vi använde i intervjun, så intervjun var inte öppen i den bemärkelsen att det inte fanns några färdiga frågor. Utan det vi ville uppnå med vår intervjustrategi var att få igång en diskussion och ett samtal kring frågorna. Samtidigt ville vi inte på något sätt ställa givna frågor eller lägga svaren i munnen på intervjupersonerna.
Vi använde oss av diktafon under intervjun för att registrera vad som sades. Genom att använda diktafonen behövde vi inte lägga någon tid på att anteckna svaren under intervjun. Genom att göra på det viset tror vi att det uppstod intressanta samtal kring frågorna och vi hade större möjlighet att ställa följdfrågor under tiden. Patel och Davidsson (2003 s.71) skriver att man talar inte bara med ord utan även med ansiktsuttryck. Med hjälp av diktafonen
hade vi som intervjuade en större möjlighet att observera personens kroppsspråk och personen som blev intervjuad kunde observera vårt. Detta gjordes möjligt genom att inte tvingas avbryta hela tiden för att teckna ner vad som sades eller att be den intervjuade upprepa sig. Vi tror att vi genom att använda oss av det här metodverktyget skapade en trygg miljö mellan varandra. Eftersom vi hade ögonkontakt under intervjusituationen blev det också lättare att upptäcka eventuella missförstånd.
Vi har även valt att göra uppföljningsintervjuer på båda förskolorna då vi tyckte att vi behövde utveckla en del frågor. Precis som med originalfrågorna gjordes intervjun personligt med den ena förskolan, dock med den skillnaden att den här gången skedde det i grupp. Att vi valde att göra en gruppintervju var för att pedagogerna tillsammans skulle kunna diskutera fram svaren på frågorna. Fördelen med denna intervjuform tycker vi är att pedagogerna får ta del av varandras åsikter. På den andra förskolan skedde intervjuerna elektroniskt även den här gången. Eventuella för/och nackdelar med de olika metoderna har vi valt att diskutera senare i uppsatsen under rubriken Kritisk reflektion kring genomförande och metod.
3.2 Undersökningsgrupp
Den undersökningsgruppen som ingår i studien består av sju pedagoger som arbetar på våra VFT (verksamhetsförlagda tid) platser. Erfarenhetsgraden bland pedagogerna i studien varierar från ett halvår till ungefär 25 år. Alla pedagoger som ingår i studien är utbildade förskollärare eller barnskötare. Vi har gett både förskolorna och pedagogerna fingerade namn.
3.2.1 Förskolan Snöflingan
Fyra av pedagogerna arbetar i en mellanstor kommun i södra Sverige. På den här förskolan har en majoritet av barnen ett annat modersmål än svenska. Många av föräldrarna kan bara lite eller ingen svenska alls. Bland föräldrarna är arbetslösheten hög. En majoritet av barnen bor i samma område som förskolan ligger.
De som medverkat i studien på förskolan är pedagogerna Kajsa, Ingrid, Elin och Anna. De har alla varit verksamma inom barnomsorgen i cirka 25 år och utexaminerades till förskollärare på 90-talet. Sara har arbetat som förskollärare i sju år och utexaminerades på 2000-talet. Det
för Lotta och Eva. Lotta har varit verksam i cirka 25 år, varav många år på särskolan. Även Eva har arbetat som barnskötare i cirka 25 år, dock inom den vanliga barnomsorgen.
På förskolan finns det två avdelningar. Båda avdelningarna är syskonavdelningar och ålderspannet på barnen ligger mellan ett och sex år. Efter det börjar barnen i förskoleklassen som är lokaliserad till skolans lokaler.
På förskolan arbetar totalt sex förskollärare och fyra barnskötare. Många av barnen på förskolan är så kallade 15-timmars barn. Det vill säga barnen utnyttjar rättigheten till allmän förskola, som då innebär att de får vara 15 timmar på förskolan i veckan, men ej under loven. Förskolan ligger i ett område med flerfamiljshus. Förskolan ligger i bottenvåningen på ett av flerfamiljshusen. Varje avdelning består av ett byggrum, kuddrum, målarrum, familjerum och ett stort matrum. Alltså varje avdelning har tillgång till fem rum. Personalen har även tillgång till tre förråd, ett större, ett mindre och ett i källaren. Det finns även ett personalrum och kontor.
Förskolan har tillgång till en lekplats som tillhör förskolan och en lekplats som är allmän. På förskolans lekplats finns fyra gungor, ett klätterhus med rutschkana, två lekhus, en stock barnen kan klättra på, sandlåda samt en asfalterad bana att cykla på. På den allmänna lekplatsen har barnen tillgång till två gungor, rutschbana, klätterhus, sandlåda, stor gräsplan och mycket mer asfalt att cykla på.
3.2.2 Förskolan Granen
Den andra förskolan ligger i en mellanstor stad i södra Skåne. Förskolan är placerad i en park i ett grönområde. Förskolan har två avdelningar, en syskonavdelning och en småbarnsavdelning. Sammanlagt går där cirka 30 barn. Det är tre pedagoger som arbetar på varje avdelning, alla är utbildade förskollärare utom en. Denna pedagog är barnskötare men går en distansutbildning för att vidareutbilda sig till förskollärare. På förskolan arbetar även en kock som lagar maten till barnen.
De som medverkat i studien på förskolan är pedagogerna Linda, Lisa och Siv som är utbildade förskollärare. Lisa har arbetat i cirka 15-20 år, hon har arbetat med barn som varit
utåtagerande och har haft svårt med det sociala samspelet. Siv har varit verksam förskollärare i cirka 15-20 år. Linda är nyexaminerad och har varit verksam i cirka ett halvt år.
Inne på syskonavdelningen har de ett dockrum som sitter ihop med ett scenrum som de har gjort ett litet hål i väggen för att barnen ska kunna gå mellan rummen. De har även ett litet rum där det finns tillgång till böcker och kuddar att bygga mysiga kojor med. Förskolan har ett byggrum där det finns möjligheter att bygga med klossar, bygga tågbanor och leka med bilar. Sedan har de ett stort rum där barnen kan sitta vid bord och rita, spela spel, lägga pussel och bygga med pärlor. Inne på småbarnsavdelningen finns det ett par smårum där det finns dockor och lite byggmaterial. Annars är småbarnsavdelningen ett stort rum där de har olika hörnor där barnen kan bygga med lego, leka med bilar och hoppa på gummihästar. Avdelningen har ett stort kök där det finns ett ritbord där barnen kan rita, lägga pussel och bygga med pärlor. Gemensamt har avdelningarna ett målarrum där det finns tillgång till målarfärg samt olika material som de kan klippa och klistra med.
Utomhusmiljön är väldigt öppen för de barnen som går på syskonavdelningen. Deras lekplats är en allmän lekplats där det finns två klätterställningar, ett tåg att leka på och gungor. Sedan har de även cyklar, bandyklubbor, bandymål och fotbollar i ett förråd. Det finns en mindre inhägnad gård till barnen på småbarnsavdelningen. Där inne finns det en rutschbana, en motorcykel och en massa sandleksaker. Detta har självklart barnen inne på syskonavdelningen också tillgång till.
3.3 Genomförande
Vi genomförde intervjuerna veckan efter den verksamhetsförlagda tiden (VFT). Vi valde att lägga intervjuerna veckan efter VFT på grund av att vi då hade tid att diskutera med pedagogerna på vår VFT plats, samt att vi kunde förklara syftet med intervjuerna. Undersökningsgruppen fick tillgång till intervjufrågorna ungefär en vecka innan intervjuerna ägde rum. Anledningen till att vi valde att göra så är att vi trodde att intervjusvaren skulle bli mer genomtänkta om intervjupersonerna hade fått tid på sig att tänka igenom sina svar. Vi var medvetna om att det fanns en risk med det, då intervjupersonerna skulle kunna tänka ut de svaren vi ville ha. Men med facit i hand upplever vi inte att de har skett, utan vi tycker att intervjupersonerna svarade ärligt på frågorna och vi fick igång ett bra samtal och diskussion.
Efter att ha sammanställt intervjuerna kände vi att vi behövde komplettera våra frågor med ytterligare två frågor. Därför bestämde vi oss för att göra uppföljningsintervjuer på förskolorna. På en av förskolorna intervjuades pedagogerna i grupp och på den andra förskolan skedde intervjuerna elektroniskt via e-post.
3.4 Analysmetod
Vi valde att inte analysera vår empiri direkt efter intervjutillfällena, utan vi lät intervjuerna sjunka in och funderade på vad vi upplevt under intervjuerna. Vi valde att göra så för att få lite distans till intervjuerna för att kunna analysera dem på ett rimligt sätt (Trost 2005 s.125). Som vi har tagit upp innan i metodkapitlet gjordes intervjuerna på en av förskolorna som en samtalsintervju med hjälp av diktafon. En av oss gick igenom de intalade intervjuerna och transkriberade materialet, den andra sammanställde det empiriska materialet som kom in via e-post. Tillsammans gick vi igenom den sammanställda empirin, vi gick igenom vad alla pedagogerna hade svarat på en fråga i taget och skrev ihop det till en flytande text under respektive rubrik. Utifrån det insamlade materialet tolkade vi pedagogernas uttalanden, tankar och påståenden, jämförde deras svar och försökte hitta relevanta poänger som genomsyrade materialet. De slutsatser och poänger vi då kunde dra kommer vi att använda oss av i vårt resultat.
4. Analys
Under den här rubriken redovisar vi vårt empiriska material, så att läsaren kan få en tydlig inblick i hur pedagogerna svarade i undersökningen. Även de slutsatser och resultat vi har kommer fram till under resans gång kommer att redovisas.
4.1 Redovisning av empiriskt material
4.1.1 Vilka barn ÄR i behov av särskilt stöd?
Alla pedagogerna som deltog i undersökningen är överens om att alla barn har olika behov och att tillgodose de olika behoven kan vara en stor utmaning. Lotta talar om vikten av att ha en helhetssyn, eftersom det är många bitar i barnets beteende som bidrar till att pedagogerna oroar sig för att barnet kan vara i behov av särskilt stöd. En del av pedagogerna använder sig av TRAS (Tidig Registrering Av Språk) schemat när de observerar barns språk och sociala utveckling. På TRAS-schemat finns olika fält som tar upp språkförståelse, språklig medvetenhet, uttal, ordproduktion, meningsbyggnad, samspel, kommunikation och uppmärksamhet. Dessa fält ska fyllas i efter vilken nivå barnet befinner sig på och desto fler fält som är ifyllda desto längre har barnet kommit i sin språkutveckling (se bilaga 2). På så sätt upptäcker pedagogerna barn som är sena i sin språkutveckling. Andra signaler som kan ge pedagogerna en fingervisning om framtida eller nutida problem är när barnen inte klarar av rutiner och har svårigheter med sociala sammanhang. De här barnen kan ha svårigheter att delta i gemensamma lekar där barnet behöver kunna följa instruktioner. De barn som kan vara i behov av särskilt stöd kan oftast inte följa en instruktion och hamnar då utanför det sociala sammanhanget.
Enligt Linda är behovet av extra stöd kontextbundet i den meningen att barn som behöver stöd i specifika kontexter inte självklart behöver det i alla sammanhang. Hon tar även upp Vygotskijs teori om den proximala utvecklingszonen, vilket innebär att barn som är i behov av särskilt stöd kan med hjälp av stöd från mer erfarna barn och vuxna utföra svårare uppgifter än på egen hand. Detta kan ske på och utanför förskolan och kan få till följd att deras svårigheter minskar. Om barnet får stöd och hjälp från sina kamrater och pedagoger kan de övervinna de specifika svårigheterna.
Elin vill gärna påminna oss om att barn i behov av särskilt stöd inte alltid är de barn som har svårigheter i sin utveckling. Det kan också handla om barn som är duktiga, som är tidiga i sin utveckling och därför behöver extra stimulans i vardagen.
4.1.2 Vilka är de barn som INTE är i behov av särskilt stöd?
Frågan kan tyckas märklig med tanke på föregående fråga men kan ha viss relevans. Om läsaren pausar en stund och blickar tillbaka till teoriavsnittet så presenterar Lars H Gustavsson (2002 s.43) teorin om att alla barn är i behov av särskilt stöd. Om den teorin är förankrad i verkligheten på de förskolor vi undersöker skulle vi inte få några svar på den här frågan. Därmed skulle vi snabbt kunna hoppa till nästa, så är dock inte fallet och nedan presenterar våra pedagoger sin syn på saken.
Kajsa säger: ”De barn som inte har något behov av särskilt stöd är som de flesta barn”, alltså de som inte uppfyller alla de kriterier vi har redovisat ovan. Det är då barn som utan problem leker med sina kamrater, kan föra ett samtal, deltar i vitt skilda sociala sammanhang och har många fält ifyllda på sitt TRAS-schema.
Ingrid och Eva diskuterar kring de barn som har ett annat modersmål än svenska, de menar att deras svenska språkutveckling inte alltid följer TRAS-schemat och av den anledningen kan inte de barnen få alla fälten ifyllda på TRAS-schemat. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att barnet har någon form av språkstörning, utan barnets språkutveckling inom modersmålet kan vara god. Problemet ligger i att de observationer som görs i TRAS-schemat görs efter barnets förmåga att uttrycka sig på svenska. Resultatet hade kanske blivit annorlunda om observationen hade gjorts avseende barnets modersmål. Här måste vi citera Linda som menar att pedagogen måste ta hänsyn till den rådande kontexten. Linda menar att behovet till stor del är kontextbundet och att miljön och sammanhanget har betydelse för vilka stöd och insatser som krävs.
Behovet av särskilt stöd minskar hos barn som är i samklang med sin kontext. De fungerar på ett bra sätt med de resurser och den miljö som finns. I vissa miljöer och sammanhang får man troligtvis fler barn i behov av särskilt stöd eftersom de hamnar utanför vad som är acceptabelt och vad som förväntas av dem.
Det är för en del barn lättare att vistas i en miljö än en annan, till exempel har en del barn lättare för att sitta still i samlingen än andra.
En majoritet av pedagogerna nämner vikten av barnens motoriska färdigheter. Om barnet inte har bra motoriska färdigheter kan barnet uppleva det som ett problem och hinder i vardagen. Barn hämmas i sin lek om de har brister i sin motoriska utveckling och kan då riskera att hamna utanför olika sociala sammanhang. Många av pedagogerna menar att genom att studera barns motoriska färdigheter kan de också se om barnet behöver särskilt stöd. Framför allt Anna anser att barnens motoriska färdigheter är ett bra sätt att se om det finns något problem. Om barnen kan grundrörelserna (åla, krypa, gå på tå, gå baklänges och springa) är det oftast inget problem och barnen är inte i behov av något särskilt stöd i den motoriska utvecklingen. Anna menar också att barns motoriska färdigheter kan ha en stor betydelse för barnets fortsatta lärande i skolan. Till exempel om barnet inte kan sitta ordentligt på en stol koncentrerar sig barnet på det istället för att koncentrera sig på huvuduppgiften.
4.1.3 Hur kan pedagogen MÖTA och HJÄLPA barn i behov av särskilt stöd?
I förskolans värld är det viktigt för pedagogerna att ha tillgång till olika hjälpmedel, personer och/eller egna erfarenheter som kan fungera som ett stöd för hur de kan arbeta med barn i olika situationer. Ett återkommande svar vi fick av pedagogerna på båda förskolorna var att de har tillgång till ett resursteam som består av en förskolepsykolog, en specialpedagog, en socionom och en talpedagog. Pedagogerna är överens om att det är viktigt att de har tillgång till ett resursteam och ett bra samarbete i lärarlaget, vilka båda är lättillgängliga och som är villiga att ge råd och stöd i situationer som pedagogerna känner att de inte klarar av på egen hand.Samarbete och kommunikation är två viktiga begrepp som är återkommande i olika sammanhang under intervjuerna. Bland annat säger Linda ”det är viktigt att man kommunicerar kring barnet så att det finns verktyg som alla pedagoger som barnet möter känner till”. Anna tar också upp vikten av att samarbeta och kommunicera i lärarlaget. Hon tycker att det är viktigt att lyfta fram barnets positiva sidor. Med det menar hon att berömma barnet när de gör någonting bra och inte bara ge barnet kommentarer på det icke önskvärda beteendet. I arbetet med de barn som har svårigheter känner hon att det är viktigt att alla inom
i en nejspiral, men finns det då ett bra samarbete och en kommunikation i lärarlaget kan pedagogerna hjälpas åt att förhindra det och få upp ögonen för barnets positiva sidor. På det viset får barnet samma bemötande från alla pedagoger och en kontinuitet i vardagen. Då kan även risken för att barnet ska få dubbla budskap från pedagogerna minska, vilket kan leda till en ökad känsla av trygghet. Det är mycket inom verksamheten som hänger på att det finns en god kommunikationsförmåga inom arbetslaget. Om så är fallet kan pedagogerna minska de missförstånd som kan uppstå både mellan pedagogerna själva och i kommunikationerna med barnen och deras föräldrar.
4.1.4 Hur kan pedagogen ge barn i behov av särskilt stöd en meningsfull
vardag?
Pedagogerna på förskolorna har en del olika tankar kring hur de kan arbeta för att barnen ska få en meningsfull vardag. Elin ser inte så ofta individen utan menar att det finns en universallösning som är att ge barnen mycket tid och uppmärksamhet samt att ha fasta rutiner. Dessa ledord gäller oavsett barnets svårighet. Ingrid har en annan uppfattning och betonar vikten av att se varje barn. Genom att pedagogerna ser varje barn kan de lägga upp verksamheten efter barnens behov. Enligt pedagogerna är det även viktigt att vara lyhörd och samarbeta för att kunna tillgodose barnets behov och se deras positiva sidor. Anna säger ”det går inte alltid att ha millimeterrättvisa utan det måste finnas flexibilitet för att förhindra onödiga konflikter”. En sådan konflikt kan till exempel vara om ett barn har svårt för att vänta på de andra barnen vid fruktstunden är det bättre att det barnet får gå ifrån och göra någonting annat. Det är en onödig konflikt när händelsen varken skadar barnet eller dess omgivning. Ingrid säger ”barnen måste känna att det är roligt att vara på förskolan”. Det gör de om de upplever tillvaron positiv och lättsam.
Linda och Lisa menar att leken är viktig, Lisa säger ”det är viktigt att pedagogen hjälper de här barnen in i lekens värld”, för att barnen ska ingå i det sociala sammanhanget och kunna känna gemenskap. I leken får barnen chans att uttrycka sig inte bara med ord utan i andra former, som till exempel med hjälp av rörelse, musik och bild. Ett bra sätt är att använda sig av olika uttrycksformer, för en del barn som har svårt att uttrycka sig med ord och kan därför använda sig av en annan uttrycksform. Gemensamt för alla pedagogerna utom Elin är att de tycker det är viktigt att man utgår från varje barns bästa och att man ser varje barn som olika individer. Men ingen av pedagogerna presenterar några handfasta verktyg att jobba utifrån för
att hantera frågeställningen att ge barn en meningsfull vardag, utom kanske Elin, Linda och Lisa. Elin vill trycka på vikten av fasta rutiner. Linda och Lisa vill belysa möjligheten att olika typer av lek och fysiska uttrycksformer kan hjälpa till att skapa en meningsfull vardag.
4.1.5 Är tidiga insatser viktiga?
Alla pedagoger som ingick i undersökningen tycker att tidiga insatser är positivt. Många av pedagogerna tar upp att barnens eventuella svårigheter minskar när de blir äldre om insatser sätts in i tid. Sara pratar om språket som en viktig del i barnens utveckling. Hon menar att det ofta är i språket som svårigheterna visar sig. För tillfället går Sara en TRAS-utbildning och det kanske påverkar hennes sätt att resonera. På grund av det menar hon att rätt insatser påett tidigt stadium kan underlätta för barnets språkutveckling.
En som har erfarenhet av just problematiken med att inte sätta in resurser i tid är Ingrid. Extra frustrerande upplever hon det när förskolepersonalen uppmärksammar att barn har problem hos dem på förskolan och påtalar det för berörda instanser, men att de inte får gehör. När sedan barnet i fråga hamnar i svårigheter efter förskoletiden kan det hända att förskolepersonalen får frågan varför de inte informerade om problemet. Ingrid upplever att den här kommunikationsproblematiken slår väldigt hårt mot barnen som annars kanske hade haft en chans till en problemfriare vardag.
4.1.6 Sammanfattning av empiriskt material
Genom att ha bearbetat det empiriska materialet har vi upptäckt några poänger som vi anser är relevanta för examensarbetets resultat. Något som pedagogerna poängterar när de resonerar kring vilka barn som är i behov av särskilt stöd är att alla barn har olika behov, beroende på miljö och sociala sammanhang, därför blir en rubrik i resultatet alla barn har olika behov i
olika kontexter.
Alla pedagoger är överens om att arbetet med barn i sig är en stor utmaning. Om möjligt blir utmaning ännu större om barnet i fråga är behov av särskilt stöd. En intressant tanke som en del pedagoger presenterade var attäven de barn som anses vara duktiga barn kan vara i behov av särskilt stöd, och även här presenterar sig en stor utmaning eftersom den här typen av
De flesta av pedagogerna nämner vikten av att se varje barn som en individ och att det inte går att generalisera. Det kan vara en utmaning att tillgodose och att lotsa alla individer in i samma verksamhet på bästa sätt, så en av de empiriska slutsatserna är integrering. Utmaningen att integrera barn in i verksamheten på ett bra sätt är stor men viktigt för att alla barn ska känna sig delaktiga. Forskare menar att barn med svårigheter utvecklas på ett bättre sätt om de har andra barn som förebilder, men för att de ska ha något utbyte av de andra barnen måste de ske i en positiv tillvaro. Därför anser vi att integrering är grunden till att barnen ska ha det bra på förskolan och av den anledningen har integrering fått en egen rubrik i resultatdelen.
4.2 Resultat
4.2.1 Alla barn har olika behov i olika kontexter
I socialtjänstlagen går det att läsaBegreppet barn med behov av särskilt stöd syftar inte på någon bestämd och avgränsad grupp barn med vissa bestämda egenskaper utan anger snarare att vissa barn tillfälligt eller varaktigt kan ha behov av mer stöd än andra. Barnets problem kan inte förstås bara som en egenskap hos barnet, utan måste ses i relation till omgivningens bemötande och den miljö barnet vistas i. (Socialtjänstlagen 1995:2)
Linda tar upp att barnen måste vara i samklang med sin kontext, då fungerar barnen på ett bättre sätt med de resurser och miljöer som finns i barnets omgivning. I en del miljöer och sammanhang finns det förmodligen fler barn som är i behov av särskilt stöd, eftersom de hamnar utanför vad som är acceptabelt och vad som förväntas av dem. Det är för en del barn lättare att vistas i en miljö än en annan, till exempel en del barn har lättare för att sitta still i samlingen än andra. I Lpfö98 (s.26) står det att, eftersom barn har olika behov så kan inte den pedagogiska verksamheten utformas på samma sätt överallt och därför kan inte förskolans resurser fördelas lika. Men förskolan måste kunna erbjuda stöd till de ”barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra skall få detta utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar” (Lpfö98 s.26). Anna menar att det inte alltid går att ha millimeterrättvisa utan det måste finnas flexibilitet för att förhindra onödiga konflikter. Om pedagogerna tillämpar mer flexibla och anpassningsbara system som bättre kan ta hänsyn till barns
olikheter, bidrar pedagogerna till framgångar och till en integrerad verksamhet (Salamanca-deklarationen, 1996, s.22).
Linda nämner att i vissa sammanhang behöver barnet extra stöd medan det i andra miljöer och sammanhang finns ett naturligt stöd. Till exempel kan utomhusmiljön vara en miljö där barnet som trivs utomhus finner ett naturligt stöd, medan när samma barn vistas inomhus ökar behovet av stöd från barnets omgivning. Men även lekkamrater eller andra människor i barnets omgivning kan vara ett naturligt stöd. Här vilar teorin på Vygotskyis idé om den proximala utvecklingszonen, där en mer erfaren person stödjer och ställer ledande frågor under en svår uppgift. Det kan leda till att barnet löser problem på en högre mental nivå än det befinner sig på (Vygotkyi, 1978 s.84-85). Pedagogen berättar vidare att får barn som är i behov av särskilt stöd umgås med andra barn på förskolan så kan deras svårigheter minska. För att upptäcka alla barns behov inom språkutveckling använder en del av pedagogerna sig av observationsmaterialet TRAS (Tidig Registrering Av Språkutveckling). Det är ett observationsmaterial för att upptäcka eventuella problem i barnens språkutveckling. Observationsmaterial ger vägledning åt förskollärarna i deras arbete med barns språkutveckling. Materialet lägger fokus på språkförståelse, meningsbyggnad och språklig medvetenhet. TRAS-materialet är utvecklat i Norge och består av en handbok och ett schema för att kunna följa det enskilda barnets språkutveckling. Det finns också en vägledning om hur det på ett bra sätt går att komma igång med TRAS-inriktat arbete. Det är ett material som är till för att underlätta och inspirera pedagoger i arbetet med att stödja språkutvecklingen hos barn i åldrarna två till sex år. Det är ett tydligt sätt att göra kontinuerliga och systematiserade iakttagelser i barnens språkutveckling. Syftet med materialet är att så tidigt som möjligt fånga upp de barn som är i riskzonen att utveckla läs- och skrivsvårigheter (www.jlutbildning.se, Tillgänglig: 081117). Med hjälp av TRAS-schemat ser pedagogerna varningssignalerna i ett tidigt stadium och kan därefter sätta in individuella åtgärder. En del av pedagogerna resonerar kring att TRAS-schemat inte alltid stämmer överens med den verklighet de befinner sig i. Bland annat påpekar två av pedagogerna att schemat inte tar hänsyn till de barn som behärskar mer än ett språk. Det här kan bero på att de tvåspråkiga barnen har ett annat modersmål och kan därför ha svårt att prestera bra i svenska språkobservationer, utan att ha en språkstörning eller någon annan svårighet.
4.2.2 Integrering
I förskolas läroplan (Lpfö98 s.26) står det att ”barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra skall få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar”. Vidare står det ”alla barn skall få erfara den tillfredställelse det ger att göra framsteg, övervinna svårigheter och att få uppleva sig vara en tillgång till gruppen”. Linda och Lisa menar att leken är viktig och i leken får barnen chans att uttrycka sig inte bara med ord utan i andra former, som till exempel med hjälp av rörelse, musik och bild. Det kan vara ett bra sätt, för en del barn som har svårt att uttrycka sig med ord kan därför använda sig av en annan uttrycksform. Enligt läroplanen för förskolan ska pedagogerna använda sig av olika uttrycksformer för att skapa och kommunicera med hjälp av bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse men också med hjälp av tal- och skriftspråket. Dessa utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande. Det är viktigt att pedagogen hjälper barnen in i lekens värld med olika uttrycksformer, för att barnen ska få en chans att ingå i det sociala sammanhanget och kunna känna gemenskap i gruppen. För varje barn med eller utan funktionshinder är det viktigt att de får vara en del av en social gemenskap och får chansen att knyta vänskapskontakter med andra barn och vuxna. Därför måste en bra integrering ske för att få en djupare innebörd. Många menar att barn med funktionshinder utvecklas gynnsamt genom att ha andra barn som förebilder. För att barnen ska ha ett utbyte av de andra barnen måste det ske i en positiv tillvaro, där barnen lär sig tycka om sig själva och utveckla en positiv självuppfattning (Rabe och Hill 1990 s.13-14). Om barnen inte integreras så segregeras de från verksamheten, en nackdel med segregering är att det uppstår en stämpling av barnen. De får en etikett eller en diagnos som det är svårt att bli av med senare i livet (Andersson, 1999, s.73). Istället för att segregera barnen försöker pedagogerna som ingått i studien att integrera barnen i verksamheten i så stor utsträckning som möjligt.
Vi frågade pedagogerna hur de arbetar för att ge barn i behov av särskilt stöd en meningsfull vardag. Pedagogerna svarade att de måste se till varje barns behov, vara lyhörda och kunna se barnens resurser och sedan se var det behövs relevanta insatser. I barnomsorgen ska alla barn få uppleva en trygg och kärleksfull omsorg och positiv gemenskap. De ska få stöd för en allsidig personlighetsutveckling och få utveckla sina kompetenser på de sociala områdena (Socialstyrelsen 1991:1, s.14). Detta innebär att pedagogerna och ledningen måste vara öppna för barns olika förutsättningar och livsvillkor samt att de har en beredskap och resurser att ge
varje barn stöd efter deras behov (Socialstyrelsen 1991:1, s.10). Genom att pedagogerna är lyhörda och ser barnen i vardagen kommer de att upptäcka barnens olika behov och på det sättet kunna sätta in de resurser som barnet är i behov av för att kunna integreras på ett bra sätt. Ingrid svarade att de försöker lägga upp verksamheten efter barnens behov, för barnen ska känna att det är roligt att vara på förskolan. Därför är det viktigt att integrera barnen i verksamheten så att de känner sig delaktiga och får chans att knyta vänskapskontakter med andra barn och vuxna. Som vi skrivit tidigare utvecklas barn med funktionshinder gynnsammare av att ha andra barn som förebilder (Rabe och Hill 1990 s.13-14). För att kunna integrera barnen i verksamheten i ett tidigt stadium menar Ingrid att det krävs att pedagogerna ser varje barn. Genom att pedagogerna ser varje barn kan de lägga upp verksamheten efter barnens behov. När pedagogerna upptäcker att ett barn har problem är det viktigt att barnet får individuell anpassad hjälp i ett tidigt stadium. Ju tidigare insatserna sätts in ju större är chansen att man kan förhindra negativ utveckling längre fram (Drugli 2003 s.25, 26).
4.2.3 Utmaningar
En stor utmaning för förskollärarna idag är att alla barn har rätt till en plats på förskolan. Det innebär en stor utmaning för pedagogerna där de måste vara öppna för att ta emot alla barn oavsett vad de har för behov och anpassa verksamhetens miljö efter barnens alla olika behov. I socialtjänstlagen står det att alla barn med fysiska, psykiska och barn i behov av stöd i sin utveckling har förtur till en förskoleplats (Socialstyrelsen, 1995 s.48-49). Av den anledningen måste förskollärarna kunna erbjuda en verksamhet som kan möta alla barns behov. Pedagogerna på förskolan måste förhålla sig till enskilda individers olika behov samtidigt som de ska tillgodose hela barngruppen (Asmervik, Ogden och Rygvold, 2005 s.115). Pedagogerna i studien tar upp vikten av att se varje barn och kan då lägga upp verksamheten efter barnens behov. Det betyder inte att pedagogerna har löst dilemmat. Vidare menar de att det är viktigt att vara lyhörd och samarbeta för att kunna tillgodose barnets behov. Det finns en risk att det uppstår oro i övriga gruppen när en enskild individ får hjälp, då hela gruppen kan påverkas både positivt och negativt. Därför är arbetet i utgångsläget komplicerat och kräver en god överblick av barnens reaktion och signaler (Asmervik, Ogden och Rygvold, 2005 s.115). Pedagogerna i studien har inte vänt på resonemanget och funderat på att barngruppen kan uppleva individuellt anpassad hjälp som något negativt.
En central utmaning som Anna tar upp är svårigheten att se de positiva sidorna hos barnen. Hon poängterar att här är samarbetet mellan pedagogerna i lärarlaget viktig för att man inte ska hamna i en nejspiral, men finns det då ett samarbete och en kommunikation i lärarlaget kan man hjälpas åt att förhindra det och få upp ögonen på barnets positiva sidor. En sådan idé om faran med att bara se det negativa stöds av Olsson och Olsson (2007 s. 78) som menar att barn som återkommande blir tillrättavisade och kränkta utvecklar en låg självkänsla, vilket kan leda till att de blir missmodiga vid minsta motgång, och varje negativt besked tolkas som en personlig kränkning.
I Lpfö98 står det att stöd ska utformas med hänsyn till varje individs egna behov och förutsättningar. Pedagogerna som deltog i undersökningen är överens om att alla barn har olika behov och att tillgodose de olika behoven kan vara en stor utmaning. Pedagogerna menar att det även kan handla om barn som är duktiga och tidiga i sin utveckling och behöver extra stimulans i vardagen. Linda tycker det är svårt att veta var gränsen går, vad man kan göra själv och när man behöver stöd från en resurspersonal. Det finns många utmaningar som pedagogerna möter i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Därför är det viktigt att pedagogerna känner sig trygga i sin roll och känner att de har ett bra samarbete i arbetslaget och med resursteamet.
4.3 Sammanfattning och slutsatser
Under analysarbetet har vi fått ta del av pedagogers tankar kring fenomenet barn i behov av särskilt stöd. Vi har även diskuterat med pedagogerna hur de här barnen ska bemötas på ett bra sätt.
Fenomenet barn i behov av särskilt stöd har olika innebörd för olika pedagoger. Uppfattningen om fenomenet skiljer sig också beroende på vad pedagogerna har för erfarenhet samt hur lång erfarenhet pedagogerna har. Tankarna kring bemötandet av det här fenomenet skiljer sig lite beroende på hur lång erfarenhet pedagogerna har av att möta barn i behov av särskilt stöd. Många av pedagogerna betonar att barnen är individer och av den anledningen inte kan bemötas likadant. Andra pedagoger har tänkt ut metoder som till exempel fasta rutiner, ge de här barnen mycket tid och uppmärksamhet som de använder för att möta barnen. En av utmaningarna i arbetet med barn i behov av särskilt stöd menar Anna
är att lyfta fram barnens positiva sidor. Med det menar hon att berömma barnet när det gör något som är önskvärt och inte bara ge kommentarer på det icke önskvärda beteendet.
Många av pedagogerna tar upp samarbete som en viktig del, för att kunna bemöta barn i behov av särskilt stöd på ett så bra sätt som möjligt. Pedagogernas allmänna uppfattning är att de har ett gott samarbete både i arbetslaget, med ledningen och med resursteamet. De tycker att de är lyckligt lottade som har tillgång till ett resursteam som stöd i arbetet. I resursteamet ingår en specialpedagog, socionom, barnpsykolog och talpedagog. Resursteamet arbetar både handledande och direkt med barnen. Pedagogerna vi har pratat med använder sig ofta av handledning av någon kompetens i resursteamet. Pedagogerna menar att det är viktigt att få hjälp med utmaningen att tillgodose alla barns behov, för barnen ska få det så bra som möjligt på förskolan. Genom handledning får pedagogerna hjälp med att tidigt komma fram till relevanta åtgärder för att kunna sätta in dem i tid och på det viset integrera barnen i det sociala sammanhanget.
Vilka är då de här barnen och hur vet man hur de ska bemötas? Några av pedagogerna menade att barn i behov av särskilt stöd är de barn som inte kan följa rutiner, ingå på ett bra sätt i ett socialtsammanhang och inte följer utvecklingsscheman. Andra pedagoger menar att det är de barnen som har språkförseningar och motoriska förseningar. Alla pedagogerna i studien håller inte med om det, utan en del av pedagogerna menar att de tvåspråkiga barnen ofta har språkförseningar utan att de är i behov av särskilt stöd. En anledning till att pedagogerna betonar språkförseningar som en signal på att barnen kan vara i behov av särskilt stöd är att förskolan arbetar mycket med TRAS, så det blir ett naturligt analysverktyg för dem att upptäcka barnen som kan vara i behov av särskilt stöd. Anna poängterar motorikens betydelse när det gäller att upptäcka barn som kan vara i behov av särskilt stöd. Hon menar att om inte barnen kan grundrörelserna (åla, krypa, gå på tå, springa och så vidare) kan de vara i behov av särskilt stöd, för kan till exempel barnet inte sitta ordentligt på en stol tar det mycket av barnets uppmärksamhet och koncentration och då kan barnet inte koncentrera sig på huvuduppgiften.
Med andra ord så är det inte så lätt att hitta någon definition på fenomenet barn i behov av särskilt stöd. Som pedagogen Linda nämnde så handlar det om kontexten, barn har olika behov i olika miljöer och kanske är alla barn någon gång, i någon situation i behov av särskilt
5. Diskussion och kritisk reflektion
I det här kapitlet granskar vi kritiskt vårt metodval samt resonerar kring nya undersökningsområden. Vi har även valt att skriva en diskussion som sammanfattar våra tankar kring fenomenet barn i behov av särskilt stöd.
5.1 Kritisk reflektion kring genomförande och metod
Vår undersökningsgrupp bestod av åtta pedagoger på två olika förskolor. På den ena förskolan var vi tvungna att genomför alla intervjuerna elektroniskt via e-post för att förskolan var mitt uppe i en inskolningsperiod. Därför kände pedagogerna att det var lättare att genomföra intervjuerna elektroniskt. Vi upptäckte att det inte var det optimala sättet att samla in det empiriska materialet då det är svårt att ställa följdfrågor. Det kan även uppstå missförstånd då vi inte hade någon chans att förklara frågorna och det fanns heller ingen möjlighet för pedagogerna att utveckla sina svar. Även om vi tycker att det finns många nackdelar med den här metoden så var det en bättre lösning än att inte få in det empiriska materialet överhuvudtaget. Vi tycker dock att vi fick bra och utförliga svar av pedagogerna.
På den andra förskolan genomfördes intervjuerna i samtalsform och här använde vi oss av en diktafon för att inte riskera att missa något som sades under intervjuerna. De kompletterande följdfrågorna genomfördes också som en samtalsintervju, vid det här tillfället intervjuades pedagogerna i sina arbetslag. Det positiva med gruppintervjuerna var att det blev en intressant diskussion mellan pedagogerna. Nackdelen med den här intervjumetoden tycker vi är att alla inte kommer till tals och vi fick ett enhetligt svar. Vi kanske inte fick ta del av deras personliga tankar.
5.1.1 Intervjuer
Vi upplever intervjuer som en bra metod för att kunna fånga pedagogernas tankar kring fenomenet barn i behov av särskilt stöd. Våra intervjutillfällen har varit mer som ett samtal än en strikt intervju. När vi gick igenom vårt empiriska material första gången upptäckte vi en del brister. Då valde vi att ta kontakt med förskolorna igen och ställde följdfrågor som kompletterade vårt empiriska material.
I efterhand kan vi tycka att det hade varit bra om vi hade genomfört intervjuerna tillsammans. Då en av oss hade kunnat koncentrera sig på att föra intervjun framåt samtidigt som den andra personen antecknade ifall något tekniskt problem hade uppstått med diktafonen som vi inte hade upptäckt under intervjun. Nu uppstod inga tekniska problem med diktafonen, men det kan vara något att ha i åtanke för framtida intervjuer. Vi tror även att chansen hade varit större att fler följdfrågor hade ställts under intervjutillfällena om vi hade varit två.
Skulle vi ha gjort om studien idag hade vi fortfarande valt att använda oss av samtalsintervjuer men vi hade valt att genomföra intervjuerna gemensamt.
5.1.2 Intervjusvar
Ett problem som vi har upplevt med intervjuerna är att en del svar upplevs som väl generaliserande och saknar bett. För det är väl ingen överraskning att pedagoger runt om i Sverige anser att individens behov måste sättas i centrum, och att hänsyn alltid måste tas till den rådande situationen. Vi saknar svar som har kunnat ge konkreta och direkta verktyg som vi kan använda för att identifiera barn med svårigheter och ge en god hjälp vid mötet med barnet. Självklart måste författarna ta på sig en del av ansvaret och vi känner att med mer övning hade vi nog kunnat ställa bättre följdfrågor och på så vis få mer uttömmande svar. Men att lära är en process som vi hoppas varar hela livet och vi kan med gott samvete säga att vi har lärt oss en hel del av det här arbetet och med den här kunskapen om intervjuteknik i ryggsäcken kommer framtida intervjuer förhoppningsvis bli ännu mer givande.
5.2 Nya undersökningsområden
Under tiden vi har arbetat med det här examensarbetet har tankar kring ett nytt undersökningsområde väckts. På grund av att förskolorna som ingår i undersökningsgruppen ligger i två olika områden, ett mångkulturellt och ett icke mångkulturellt område väcktes den här tanken. Det hade varit intressant att undersöka om pedagogernas syn på vilka barn som är i behov av särskilt stöd hade skilt sig nämnvärt åt beroende på vilken förskola de arbetade på.
5.3 Diskussion
Som vi skrev i inledningen blev vi intresserade av att undersöka hur pedagoger i förskolan ser på fenomenet barn i behov av särskilt stöd. Under arbetets gång med examensarbetet har vi fått många aha-upplevelser. Både genom att ha tagit del av förskollärares tankar och genom att läsa litteratur som behandlar fenomenet. Vi hade aldrig tänkt på att alla barn kan vara i behov av särskilt stöd i olika situationer och kontexter. Vi såg mer svart och vitt på fenomenet, det vill säga vi räknade barn som var tysta, stökiga, eller barn som hade ett synligt funktionshinder samt barn som behövde stöd i alla situationer och kontexter. Pedagogerna i undersökningsgruppen hade en annan syn på fenomenet, som vi är mycket glada att få ha tagit del av. De erfarenheter, kunskaper och tankar kring vad ett barn i behov av särskilt stöd är samt hur de här barnen ska bemötas kommer vi att ta med oss i vår ryggsäck, för att kunna vara mer öppna i vår syn på barns olika behov i vårt framtida yrke. Vi har även lärt oss att varje barn som är i behov av någon form av särskilt stöd är en ny utmaning för pedagogerna, eftersom varje barns behov är individuella. Det går inte att generalisera, inte ens om man har flera barn med samma svårigheter.
Referenslista
Andersson, Inga (1999). Samverkan för barn som behöver. Stockholm: HLS Förlaget (Högskoleförlaget vid Lärarhögskolan i Stockholm).
Asmervik Sverre, Ogden Terje, Rygvold Anne-Lise ( 2001). Barn med behov av särskilt stöd. Lund: Studentlitteratur.
Drugli, May Britt (2003). Barn vi bekymrar oss om. Stockholm: Liber AB.
Ekman, Sophie och Gillberg, Christopher (20:e Mars 1997). Skolan knäcker 120 000 barn,
läkare varnar för nytt hot mot folkhälsan, barn med psykiatriska problem förnedras dagligen.
Dagens Nyheter, DN-debatt
Gustavsson, H Lars (2002). Att arbeta med särskilt stöd några perspektiv. Stockholm: Liber. Hellströvivi, Agneta (2003). ”Barns uppväxtvillkor” l, Bergqvist, Siv, Att möta barn i behov
av särskilt stöd. Stockholm: Liber AB
Kärrby, Gunni (1992). Kvalitet i pedagogiskt arbete med barn. Stockholm: Allmänna förlaget.
Lundgren, Marianne och Bengt, Persson (2003). Barn och unga i riskzonen, samverkan och
förebyggandearbete. Stockholm: Ordförrådet.
Lärarförbundet (2001). Lärarens handbok. Skollag, läroplaner, yrkesetiska principer, FN:s
barnkonvention. Stockholm: Lärarförbundet
Olsson, Britt-Inger och Olsson, Knut (2007). Att se möjligheter i svårigheter. Barn och
ungdomar med koncentrationssvårigheter. Lund: Studentlitteratur
Patel, Runa och Davidsson, Bo (2003). Forskningsmetodikens grunder. Att planerna
Piltz-Maliks, Kristina och Sjögren Olsson, Elisabet (1998:1). Vem vill leka med mig. Stockholm: Forsknings- och utvecklingsenheten.
Rabe, Tullie och Hill, Anders (1990). Små barn med stora behov. Malmö: Corona.
Rakstang Eck, Oddrun och Rognhaug, Berit (1995). Specialpedagogik i förskolan. Lund: Studentlitteratur.
Socialstyrelsen. Barnomsorgen i socialtjänstlagen. Allmänna råd 1995:2. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. Barnomsorgen är för alla barn förskole- och fritidshemsverksamhet för
behöver särskilt stöd. Allmänna råd 1999:1. Stockholm: Gotab.
Salamanca-deklarationen och handlingsram för undervisning av elever med behov av särskilt stöd Svenska Unescorådet skrivserier nummer 4 (1996). Stockholm: Unescorådet.
Trost, Jan (2005). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.
Vygotsky, Lev Semenovich (1978). Mind in society. The development of higher psychological
processes. London: Harvard University press
Elektroniska referenser
Bilaga I
Intervjufrågor examensarbete 2008
I frågorna nedan har vi skrivit barn med speciellt behov och barn i behov av särskilt stöd, då menar vi alla barn som kan tänkas behöva någon form av extra pedagogiska insatser. Detta gäller både barn med fysiska och/eller psykiska svårigheter samt även barn med socioemotionella svårigheter.
• Känner du att du vet hur du ska möta, hjälpa barn med speciella behov på din förskola?
• Hur arbetar du för att ge barn i behov av extra insatser en meningsfull vardag? • På vilket sätt tror du att barn utveckling kan påverkas med hjälp av tidiga insatser?
Tack så mycket för att ni vill medverka i vårt examensarbete. Mia och Sandra.
Följdfrågor
Följdfrågor som tillkom efter att vi hade studerat resultatet av den första intervjuserien. • Barn som INTE behöver särskilt stöd, vilka är de?
Bilaga II TRAS-schema
