1929:1-2

A

v

H

A

N

D

L

I

N

G

A

R

FORN,SVENSKT GULDSYUDE.

Några ord i anledning av Historiska Museets tillfälliga utställning av Sven· ska gul,dfynd från tiden 100-600 e. Kr.

AV OLOV JANSE.

Statens, His"bo'riska MiUiseum har låtit OI'dna en tillfällig utställning, vilken 'av-ser dels att belysa ett slutet kapitel ur det fornsvenska guldsmidets historia 00h del,s att giva några karakteristiska prov på denna k'onstart från dess storhetstid. Denna börjar omkring år 100 efter' Kris-tus och fortsätter sedan oavbrutet under nära fem sekler och sammanfaller sålunda i stort sett med den romerska järnåldern och den äldre fOlkvandr'ingstiden.

Samtliga utställda föremål tilLhöra Historiska Museet, vars bestånd av forn-guld, anträffat i svensk jord, är mycket betydande. Detta gäller icke blott alster från den tid, det här närma'st är fråga om, utan även sådana, som tillhöra äldr'e och yngre perioder. Dessa senare guld-föremål är,o emellertid ej av samma bet y-derrhet, som de, vilka fördela ,sig mellan tidpunkterna 100, och 600 e. Kr., ej heller hava de ur typologisk synpunkt mycket gemensamt med sistnämnda grupp. Det har därför ej ansetts nödvändigt att med-taga dessa i för'evarande ut'ställning.

*

Den äldsta i vårt land funna guldsaken består aven liten spiralformigt hoplagd trind ten. St. H. M. nr 10159. Den tillhör yngre stenålderns slut, tidenomikrillg år 2000 före Kristus, är anträffad i en häll-kista vid Gällby i Gällby socken i Väster-götland. Denna lilla spiralr'ing må,ste vara införd utifrån, men det är omöjligt atts'äga varifrån. Det torde emellertid kunna påpekas att dylika ringar synas uppträda mycket tidigt i Kaukasuslän-derna, kanske redan under eneolitisk tid.

Detta är det enda svenska guldfynd vi äga från stenåldern.

Fr'ån bronsåldern däremot härrör ett ganska stort antal föremål.

Redan från första perioden torde vi äga ett par spirallagda trådar. Enligt upp-gift äro de anträffa;de tilLsammans me'd de bekanta fyra första-periodsyx:orna a,v brons fr'ån Fjälkinge i ,Skåne. Då fyndet ifrå,ga icke framkommit vid sakkunnig undersökning, böra vi emellertid kanske icke bygga allt för mycket på detsamma. Dylika ringar tillhöra huvudsakligen f'järde och femte perioderna.

2 OLOV JA~,8E

FIG. 1. HJULFORMIGT IIX:r\GS~{YCKE ,JÄMTE BJ:KONISKA PÄRLOR FUNNA TILLSA1lMA;of VID SOJVIDE,

SJONHE11 SN, GOTLAND. (SNODDEN PÅ VILKEN FÖREMÅLE,N ÄRO UPP~'R;~DllA, ÄR ~lODFA1N.) ÄLDRE

RlnIERSK JÄRN ÅLDER. STORLEK E.T FULL'I' '/,. ST. II. lir. ö0'71.

Fdtn och med slutet av andra eller i varje fall undel' loppet av tredje perioden bli emellertid guldfynden vanligare. De bestå då av tunna, spiraltrl1:clar, åtskilliga s. k. armringar, vilka dock möjligen sna-rare böra betraktas såsom dräkt- eller l1ängprydnader. På Idand hava snarlika föremål anträ,ffats, vilka där anses hava tjänat såsom dräktprydna;der. Vi äga även från bronsåldern tvenne gulclskålar, troligen kultkärl, de enda av denna typ, som anträffats på den skandinaviska halvön. I Danmark och nordvästra Tysk-land äro dylika föremål mycket vanliga. TroEgen hava de införts till Sverige från mlgot av dessa länder.

Guldfynden upphöra i stort i och med femte perioden, ,som slutar omkring år 750 före Kdstus. Från och med denna tid till omkring Kristi födelse äga vi, praktiskt taget, ~ntet guldföremi'tl, anträf-fat i svensk jord. Från för'sta århundra-det efter Kristus däremot äga vi ett litet antal föremål av guld. A'v dessa kan dock intet med säkerlhet sägas vara förfärdigat

vårt land.

Vid tiden omkring år 100 efter Kr'lstus

börjar emellertid den guld ström, slOm under 300- och 400-talen blev så mäktig, a tt nå de skandinaviska länderna. I Sve-rige var det nästan uteslutancle Göta-och delvis även Svealand, som ,berölIdes a v densamma.

En av källorlla till ,denna ström bör s,ökas i de skatter, Romarri'kets kejsare vi'd flera tillfällen tvungos att betala till goter och andra gerll1lanflOlk, som under romersk järnålder och folkvandringsiid bodde vid imperiets gränser. Sedan dessa f'olk kommit i åtnjutande 'av guldet, spreds detta till stamförvanterna i N'or-den.

Guldinförseln ,synes hava varit mest be-ty,dande under 400-talet. Av ,historien veta vi, att östgoterna vid denna tid tvingade kejsarne Theoclosius II (408-,150)! Leo I (457-474) och Zeno (474-491) att till dem utbetala tusentals marker guld årligen.

Den ädla. metallen torde till största de-len hava införts dels i form av mynt, dels i form av tackor och 'Bopiralringar.

Mynten bes,tå huvudsakliogenav sOlidd,

:F'ORNSVEJNSKT GULDSMIDE

FIG. 2. HALSRING, FUNNEN HOPLAGD I SPIRAL SOM

}]N ARMRIKG. NASBY, ÅS SN, ULAND. ROMERSK ,JÄHN-ÅLDER. STORLEK '/" S'l'. H. 11. BI.)14

';'.

den stores regering (306~337). Vikten av ett dylikt mynt var ursprungligen be-stämd till c: a 4,5 gr.

De flesta i vårt landanträffadesolidi tillhöra 400-talet. Några hava präglats nnder 500-talets förra hälft. De yngst,a är<o slagna för .Tustinianus I (527-565). Solidi förekomma i Sverige Ihuvud:sak-ligen på Öland och Gotland. På fastlan-det äro de mindre allmänt representerade. Ar 1920 kände man c:a 350 sådana {mynt, anträffwde i vårt ]rand. Av dessa voro icke mindre än Hl funna på Gotland och 162 på Öland.

De bildframställningar' och inskrifter,

~om f,örekomma på mYll'ten äro tämligen ena'handa och erbjuda ur numismatisk synpunkt föga av intresse.

Som ovan nämnts, inför·des guldet hit emellertid icke blott i form av mynt, utan även i form av tackor och 'spiralrullade tenar. Såsom prov på dylikt halvfwbrikat kan nänrnas det stora fyndet fr'åp Tirn,. boholm nära Skövde, vilket gjordes år 1904, ,se Fornv. 1906 sid. 92. Fyndet väger något över 7 kg. och inlöstes av Historiska Mluseet för 20,000 kronor.

3

FTG. 3. ILU"SRING AV S. re GOTISK TYP, FUNNEN VID VACKERBY, FHliTUNA (JCRE,J'l'UNA) SN, SÖDER-1IANLAKD. R01IERSK ,JÄRN ÅLDER STORLEK C:A Yz.

ST. H. M. 100.7.

Tenar och spiral ringar (s. k. bet,alnings-ringar) hava även använts som er'sättning för präglade mynt. Efter behov avhöggs ett större eller mindre stycke av tenen. Det är möjligt att Ol'det hacka i uttryck såsom: »giva någon en hacka», »få sig en hacka» o. s. v. ursprungligen {syftar på dy-likt »hackguld».

}1'lera skriftliga vi ttnesbör'd finnas an-gåendebetalning'sringarnas 'användning. I E,ddan t. ex. kallas furstarna ~tundom ring-bytare. I den anglo-saxiska hj1älte-dikten Beow:ulf, viJrken nedskrevs på 700-talet, men som bland mm at !bygger på gä>tiska traditioner från fyrahundra-och femhundratalen, vilka behandla striJc1ema mellan svear och götar,omtalas, huru en götisk k'onung f<ör att belöna en tav sina hövdingar gav honom virade ringar.

När guldet inkommit i land€t bearbeta-des det av konstförfarna hantverkare.

4

FIG. 4. ARMRJNG MED IN STÄMPLADE TRIANGLAR,

FUNNEN VID HEDE" MÖKLINTA SN, VÄSTMANLAND. ROME,RSK JARNÅLDER. STORLEK E,J FULLT '/"

OLOV J AN,SJ<J med instämplade Ihalwnånar, m,en därtill komma även 8. k. lwakte'ateroch

sv'änls-tillbehör. Berlocker och bikoniska pärlor hava kommit ur br'Uk.

F'ilig'rantekniken gör stora framsteg. Bland arbeten 'av denna art bör särskilt nämnas ett litet guldbleck, troligen ett beslag, vilket 'anträffats i »Odins 'hög» Ivid Gamla Upsala. Det har möjligen till-hört Sveakonungen Aun, s'om anses :hava levat omkring år 500.

Bland andra präktiga filigranar'beten Under tiden mellan åren 100-400 böra framhållas de tre berömda halskra-gjorde sig den romerska eller

provincial-l'oil11erska smaken gällande även hos08s. De inhernska 'guldföremålen, vilka då hu-vudsakligen bestå av berlocker, bikoniska pärlor samt hals-och armring'ar, äro för'-sedda med geometriska mönster, ins1tämp-lade trianglar, vinkelställda linjer, cirk-lar, etc., vanligen fördelade på släta ytor. Ornament, Hom avse att åter~giva djur-huvuden, uppträda ,stundom såsom avslut-ning på ringar, s. k. ormhuvudringar.

]'iligrantekniken uppträder nu 'ho.s osS' och tillämpas skickligt av våra förfäder. Vid tiden omkring år 400 avtager den r01l1erskt påverkade ,smakriktningen -ett förhållande, som givetvis ,står is'am-hand med Romarrikets politiska förfall. Nu uppträder i stället en slIl,akriktning, mera orginell och vilken karakteriseras i f'rämsta rummet av ornament, ,som åter-giva ofta starkt ,stiliserade djur, vilka ej sällan ,ses slingra sig om varandra. Denna dek,nrbreder småningom ut sig över de sräta ytorna, och blir allt mer och mer gyttrig.

De inhemska guklsakerna 'bestå nu 'som förut av ringgulc1 präktiga,m'assiva hals-ringar stundom släta, stundom ornerade

gar, viHm torde kunna betraktas som Sta-ten Historiska Museums främlsta dyrgri-par. De äro inhemskt arbete, utför!c1a

on~kring år 500. Två äro funna helt nära

varandra i Västergötland, den ena vid Möne, den andra vid Olleberg. Den tredje är anträffad vid Färjestaden på Öland. Vid tiden omkring år 500 eller kanske något tidigare tillkommer en ny dekore-ringsmetod, enligt vilken granater eller tunna röda glasskivor infattas i celler, gjorda av tunna guld'band, ställda på kant (verroterie clois'ounee). Bland dylika ar-beten böra sär'skilt framhållas två svärds-knappar, den ena .från Kville socken i BOlhnslän, den andra frånSturkö i Ble-kinge.

Bland den äldre folkvandringstidens gulds:a'ker intaga brakteaterna, ensidigt präglade, skivformiga hängsmycken, en särställning.

Dessa återgiva stundom bröstbilden av en människa i profil. Troligen äl' det den på romerska mynt och medaljer före-kommande kejsarbilden, vilken tjänat som modell. I många falIse vi på braktea-terna starkt stiliserade djurfigurer, som givetvis hava en rent c1ekomtiv- funktion.

FORNSVE~SKT GULDS:\HDE 5

FIG. 5. BRAKTEAT, EN AV DE STÖRSTA, smf ANTRÄFFATS I SVERIGE. GERET'E, FARDl1:EM SN,

GOTLAND. 500-'rALET. STORLEK "/" ST. II. 11. 11831713.

Möjligen återgivas någon enstaka gång även motiv, 'Som vi kämra från nor1cliska sagor och my ter_

De ojämförligt talrikaste brakteaterna avbilda emellertid en människa till häst och ofta även en fågel i ,sittande ,ställning, vänd mot ryttaren. Detta så ofta åter-kommande motiv 'bör ha framkallat bilden av något allmänt känt och uppskattat:

falkjakten,.

ÄlVen oml den var känd i Etuopa före

det femteår'hundradet, är' det i varje fall antagligt att Attila och hans hunner av-sevärt bidragit att öka dess po'pularitet, ty 'fIet är virI ,denna tid, som falkjakten blir på modet 'bland rika och mäktiga.

Hos hunnerna var falkjakten ett medel att Ihålla männen vid vigör. Attilas fält-tecken v:ar en falk. Vi äga många, litte-rära vittnesbörd om: huru uppskattad falkjakten var i Eur'opa vid denna tid.

Den dresserade farken var mycket dyr-bar, ty den s,oms,tal eller dödac1een dylik fågel straffades mycket Isträngt. Bur-gundernas lag 'stadgar att den, som stjäl en dre'sserad fark, skall betala höga böter till ägaren. Kan den skyldige icke gälda böterna, får falken ihugga sex tum kött ur' tju:vens länder.

'Riddjuret, SOIll ses på brakteaterna tONIe bäst kunna tolkas såsom en häst. Den är emellertid i regel avbildad Illed

6 OLOV JANSE

ErG. 1(:). MASSIV JIALSRlNG "rED INST'ÄMPLAIJE »H"UNI\[ÄNAR». FUNNEN VID TROLLEBERG, N"~RA

LUND.500-TALET. VIKT 12'015 GR. STORLEK }f. ST. H. "L 16131713.

ko- eller oxhorn. Dessa kunna förklaras på så sätt, att !hästen haft framför sitt huvud en mask, f.örsedd med väLdighets-horn.

Vi känna icke 'blott andra bildframställ-ningar av behornade hästar, som kunna tydas på liknande sätt, utan även flera dylika masker med horn.

I det 'stora museet i Edinburg ,såg jag förra äret en dylik mask av brons, till-hörande tiden omkring Kristi födelse.

På en liten bikonisk guld pärla frå~l

l\1öklinta i He'cle socken, Västmanland (St. H. 1\1. 20) ses smä bohornade H'lJasker' av guld, lödda på pärlan ifräga. Denna

tor,cle tillhöra andra århundradet efter Kristus.

Ii'lera fibulor av brons från trehundra-talet, funna på ,flera 'ställen i Norden och även pä kontinenten, åter'giva hästar med horn.

På den bekanta Häggebys,tenen i U pp-land, som förmodligen til1:hör romersk järnälder eller äldre f,olkvandringstic1, ses även behornade hästar. I Kilderiks ,gra,v anträffades en gyllene djurmask mod horn. Kilderik avled som bekant år 481. Dylika masker'hava även an-vänts långt ned i modern tid.

FORNSVENSKT GULDSMIDE 7

FlO. 7. NACKPARTIET AV JIALRKRAOE, ANTRÄFFAD VIll NORItA ÄNDEN AV OLLEBERO, KARLEBY SN,

VÄSTERGÖTLAND. IGlOO-TALET. STORLEK '/" ST. H. M. 4H2,.

med något, som liknar ett skägg. Detta är emellerti,d troligen intet annat än en stiliserad tunga, en från metallmasken nedhängande tof'S eller dylikt.

Vid tiden omkring år 550 efter Kristus synes guldströmmen till Norden hava upp-hör't. Främsta anledningen lhärtill torde vara att våldsamma 'Stdder då uppstå mellan nordborna själva, t. ex. mellan götar och svear. Stora områden i Göta-land måste därvid lh'ava blivit förödda, 'Gch säkerligen iharmången skatt under denna oroliga tid blivit gömd i jorden för att ej falla i inkrläntktar:es händer. Det är även möjligt, att guldfyndensl stora an-tal i vissa trakter - särskilt på Öland, i Västergötland och Bohuslän - delvis beror på, att striderna därstädes varit särskilt våldsamma. l,detta samman-hang kunde det kanske vara av intres'se att påpeka, att det bördiga och rika Ös,ter'-götland, i jämförelse med övriga Göta-landsJmp, lämnat relativt få guldföremål från romersk järnålder och folkvandrings-tid. Förklaringen härtill tOl'de vara, att Östergötland vaI'it mera förskonat från

krigiska härjningar, än vad fallet v:arit med kringliggande landskap.

Guldstkatterna grävdes emellertid ned i jorden icke blott för att de därigenollll skulle undgå att komma i inkrä!ktares händer. Även andra anledningar måste hava spelat in. Så t. ex. veta vi, att våra förifäder trodde, att de i Valhallslkulle .,få njuta de skatter, vilka de i liv'stiden anförtrott åt jorden. Genom att binda dem med magiska sånger var ägaren

sä-FlG. 8. NACKPARTIET AV HAT,SKRAGF:, A~TRX}E"}i~AD

NÄRA 1\iÖNJ~ KYHKA1 VXRT'I~RGÖTLAND. 500-T'AL10'.L

8

ker på, att han i ett kommande liv skulle få besitta sirra nedgrävda skatter. Vi hava anledning förmoda, att nordborna i

fl~ra fall velat göra denna bindning på·

taglig genom att linda en ten eller en tunn trå(l kring dylika för'emå!.

I gravarna uppträda gu1clföremål min-dre allmänt och huvudsakligen blott un·

OLOV JANSE der romersk järnålder. Det i dessa ned-lagda gul,det torde ofta,st hava 'karaktä-;ren av ett personligt smycke i likhet med fingerringar, spännen, nålar eller dyl. Stundom torde dock guldsaker i gravar få betraktars såslo'lll uttryck för

föreställ-~lingar, ,som givit upphov åt den antIka

GOTLANiDS HANDEL PA VÄST-RYSSLAND UNDER 1000-TALET.

AV

BIRGER NERMAN.

I en uppsats i Rig 1927 »Svenskarna i Ostbaltikum under v.i<kingatiden enligt arkeologiens vittnesbörd» sökte jag visa, att omkring år 1000 e. Kr. en väsentlig förändring inträffat i fråga om svenskar-nas förbindelser österut1_{. U neler}

800-och 900-talen ha dessa i mycket ringa grad gällt de närmast liggande områdena, Ostbaltikum, trakterna vid Finska vikens inre ända och Finland. Det var Ryss-lands, det byzantiska och framför allt det arabiska väldets rikedomar, som lockade. De svenska köpmännen seglade förbi Fin-land och EstFin-land till den innersta än-dan av Finska viken och fortsatte på floderna och sjöarna till de inre delarna av Ryssland eller de nådde längs Duna ditin. I mellersta Ryssland träffade de de arabiska köpmännen, som uppför Vol-ga fört dit Orientens produkter, särskilt silvermynt och silversmycken eller de tillhandlade sig dem av de i Ryssland

1 I åtskilligt liknande åsikter ha framställts av C. A. Nordman i arbetet Karelska

järnålders-~tudier (= lPinska Fornminnesföreningens

Tid-skrift XXXIV: 3, Helsingfors 1924) sid. 188 och A. M. Tallgren i Zur Archäologie Eestis II (= Acta et Coml1lentationes Universitatis Dorpatcn-sis B. VIn: 1, Dorpat 1!}25) sid. 180 f. Min framställning yar nedsluivCll, då jng tog del a v dessa arbeten.

boende folkstammarna, som själva bragt dem dit på flod vägarna från Kaspiska och Svarta haven. Det var naturligt, att i jämförelse med de lysande handels-möjligheterna på Ryssland sku]le de torf-tigare marknaderna på länderna närmast intill Östersjön te sig föga lockande för de silverälskande svenskarna.

Men vid tiden omkring år 1000 inträf-far ett avbrott i svenskarnas handel på Orienten. De arabiska mynten, som ti-digare i oerhörda mängder strömmat in över Sverige, upphöra vid nämnda tid, och överhuvud visa fynden, att de svenska köpmansfärderna tm de östra delarna av Ryssland upphört. Däremot synes den mindre betydelsefulla handeln på Byzans via Dnjepr i viss utsträckning ha fort-satt. Orsakerna till detta avbrott kunna ha varit flera; den väsentligaste torde ha varit den ekonomiska kris, som det arabiska väldet vid denna tid genomgick och som bl. a. medförde, att silvermynten råkade ur omlopp.

Men vid samma tid, omkring år 1000, sätter ett oerhört starkt svenskt inflytan-de in på inflytan-de närmast intill Östersjön och Fim;ka viken belägna omrädena. Det är tydligt, att det är i handeln på desBa

10

FIG. 1. REMDF;LARE MED BESLAG, BRONS, LEVEDE,

ETELHEMS SOCKEN, GOTLAND. '/"

tidigare försummmade marknader, som man i någon mån söker ta revansch för vad man förlorat: i handelsmöjligheter längre österut. Och medan de tidigare köpmansfärderna utgått från olika delar av Öst-Sverige, är det efter omkring år

1000 till huvudsaklig del gotländingarna,

som taga hand om handeln österut. Det är nu, som Gotland intager den stora han-delsstäl[ning, som vi l~änna från den äldre medeltiden och som ön bj;behåller till 1300-talets mitt.

I min ovannämnda uppsats behandlade ja:g endast de svenska inflytelserna på Ostba[tikum. Jag visade, att de tydligt koncentrerat sig till de västliga delarna av området, Ösel och västkusten av Est-lands fastland samt trakterna vid de ned-re loppen av de stora floderna i Lettland, liviska Aa, D"Unaoch Windau. Emeller-tid framhölls, att vi icke äga några be-vis för, att svenskarna anlagt verkliga kolonier där ute. Inga gravar av svensk typ äro

t.

BIRGEllt NElRMA:\T

FIG. Z. REMDELARE UED BESLAG, BRONS,

TERPI-LI1'SY, KRETS JAMDURG, GUV. LE;:<IINGRAD. '/"

de svenska föremålen hittas i gravar av ostbaltiska former tillsammans med in-hemska typer. Jag drog därav den s'lut-satsen, att de svenska inflytelserna kom-mit till Ostbaltikum huvudsakligen ge-nom handel. Då fynden av svensk karak-tär i stor utsträckning koncentrera sig till vissa punkter, föreställde jag mig, att dessa varit handelsplatser, som svenskar-na, särskilt gotländingarsvenskar-na, besökt. Till dessa platser ha de svenska köpmännen under lugnare tider kommit med bestäm-da mellanrum, på dem ha vissa tomter upplåtits åt svenskarna eller rent av ägts av dem, och när handelin med infödingar-na för tillfället var avslutad, ha svens-karna åter vänt hem eller dragit till an-dra platser. Det var huvudsakligen va-pen och andra ,föremåil, hörande till man-nens utrustning, t. ex. rembeslag, ringsöl-jor o. s. v., som svenskarna avyttrade till infödingarna.

I uppsatsen av år 1927 uttalade jag, att de gotländska inflytelserna även göra sig

GO'l'I~ANDS HANDEIL PÅ VÄST-RYSSLAND UNDER lOHO-TALE'l' Il

FIn. 3. RI~MDELARE MED

BE-8LAG, BRONS, DURGE, ROMA SOCKEN, GOTLAND. "/".

FW. 4. REl'i(DELARE :lIED BESLAG, BRONS, SAMT VIDSITTANDE

LÄDER-R~STER, DORNITSY, KRETS TSARSKOJE SELO, GUl'. LENINGRAD. "/",

gällande på vissa deaar av Finlan(l och på trakterna vid innersta ändan av Fin-ska viken, och jag förmodade, att de i ös-ter sträckt sig ungefär in till N ovgorod. De goUänrlska inflytelserna på Väst-Ryss-land kände jag emellertid då endast obe-tydligt och blott ifrån litteraturen. In-flytelserna på Finland kände jag bättre, ehuru även dem icke tilLfyllestgörande.

Emellertid blev jag under sept. 1928 i tillfälle att företaga en resa till Lenin-grad och Moskva för att i därvarande museer studera det gotländska inflytan-det på Väst-Ryssland under 100o-talet. J ag skall här i 'korthet redogöra för de resultat, vartill jag därvid kom2_{• De}

got-ländska inflytelserna på Finland har jag däremot iännu ej hunnit närmare under-söka, men hoppas få tillfälle att behandla <lem en annan gång.

2 Jag begagnar tillfället att till dr T. J. Arne, som j ag hade förmi'men resa tillsammans med, uttala mitt hjiirtliga tack för hans iilskvänla hj1ill1 i museerna med det ryska språkets be-sy!ärligheter.

~ågon utförlig 'förteckning över

fyn-den av gotländska typer är jag efter mitt korta Rysslandsbesök icke i stånd att gi-va; härtill fordras studier även i mindre museer och privatsamlingar. Här må en-dast pekas på, vilka de viktigare gotländ-ska typerna och deras rygotländ-ska ättlingar äro.

*

I fig. 1 se vi en gotländsk remdelare med ett beslag i djurgestalt. Från nos och ögon utgå var sitt par voluter eller vingar, och från ögonvoluterna nedgå ett par öglor förenade genom en kringelfor-mig knut, det s. k. iriska kopplet (vars iriska ursprung f. ö. icke är otvivelak-tigt). Dessa djurbeslag äro, som Arne3

påpekat, speciellt gotländska och ha upp-stått ,omkring år 1000. Alldeles likadana beslag äro funna - liksom i Ostbaltikum och Finland - i Leningradguvernemen-tet. I fig. 2 återges en remdelare, fun-nen vid Terpili tsy i krets J amlmrg; två

12

FIG. 5. REMDELARE MED BESLAG, BRONS, TIAGLINO,

KRETS TSARSKOJE SELa, GUV. LE"'INGRAD. '/"

av beslagen äro av denna gotländska typ och utan tvivel importerade från Gotland. En annan gotländsk variant av sådana cljurbeslag ses i fig. 3. Denna typ, som även kännes ifrån Ostbaltikum och Fin-land, har jag icke antecknat från Ryss-land, men den måste ha varit känd i Le· ningradguvernementet, ty direkta ättlin-gar äro bekanta därifrån. I d'ig. 4 se vi en remdelare med ett par sådana, funnen vid Bornitsy i krets Tsarskoje Selo. I huvudsak likna de förebilden, men att de utgöra en senare typ framgår av flera förvanskade detaljer ; bl. a. har det iris-ka kopplet bortfallit. Typen är icke känd ifrån Gotland, men på denna ö upphör man vid mitten av lOOO-talet vid övergån-gen till kristendomen att nedlägga före-mål i gravarna, och vi känna därför myc-ket litet till den gotländska formvärlden efter denna tid. Det är därför icke

Oill':ij-FIG. G. REMDELARE, BRONS, ]'EIGS, HELLEVI SOOKE""

GOTLAND. '/"

FIG. 7. RE1IDELARE, BRONS, VYRA, KRETS

TSAR-SKO.JE SELO, GUV. LENINGRAD. '/,.

ligt, att även denna typ kan vara impor-terad från Gotland, men sannolikt har den uppstått i västra Ryssland efter den gotländska förebilden. F. ö. uppstå där liksom i Ostbaltikum och Finland en hel rad efterbildningar, och utvecklingen lm-raktäriseras därav, att djurhuvudena allt mera degenerera och till sist fullständigt upplösas. I fig. :5 ses en sådan senare typ; föremålet härstammar från Tiaglino, krets Tsarskoje Selo.

Bland själva rem delarna, d. v. s. ring-arna, finnas också speciellt gotländska ty-per. En sådan är fig. ö, där från mitt-partiet utgå tre grip fötter i typisk nor-disk stil. Samma typ av remdelare kän-ner jag - liksom ifrån Ostbaltikum -ifrån Leningradtrakten. Fig. 7 återger en sådan, funnen vid Vyra, krets Tsarsko-je 'Selo. Detaljernas överensstämmelse behöver icke närmare påpekas. Det

ifrå-GOTLAN[)8 BANDEn~ PÅ VÄST-RY'SSLAND DKDER 1000-TALErr ₁₃

FlO, S. HRONRSÖLTA, HEMSE AXNEXHEMMAN, HEMS E SOCKEN, OO'fLAND. '/"

FIG. 'D. BRONRSÖLJA lImD LÄDERRE:STER, UNOTITSY, KRETI-l .TANfRllRG, GUV. I,ENINGRAD. '/"

gavarande ryska exemplaret är givetvis importerat ifrån Gotland.

Fig. 8 återger en gotländsk sölja från förra hälften av 1000-talet. Typen har uppstått på Gotland; emellertid l~änner

jag själva ramtypen även i ett ex. från Norrland, tydligen import eller inflytande ifrån Gotland, varemot beslagtypen med de karaktäristiska dubbla pålagda kant-åsarna i Skandinavien endast är mig be-kant ifrån Gotland. Denna söljetyp är - liksom ifrån Ostbaltikum och Finland - även känd ifrån Leningradområdet. I fig. 9 se vi en sådan sölja, funnen vid Unotitsy, krets Jamburg. Det är svårt att avgöra, om detta ex. är importerat från Gotland ene r tillverkat i Ingerman-land efter gotländska. förebilder.

På Gotland förekomma söljor som fig. 10 med torn och beslag gjorda i ett.

Liknande söljor äro - liksom ifrän Ost-baltikum - k'ända ifrån Leningradområ-det. I fig. 11 se vi en sådan, ehuru be-slaget ,där utgör ett beslag som det got-ländska fig. 1, men utan iriskt koppel. Söljan, s,om 'härrör från Gryzovo, krets TsarskojeSelo, är troligen tillverkad i Leningradtrakten, men den gotländska fö-rebilden är uppenbar. Typen degenere-rar i Leningradområdet och Ostbaltikum. I fig. 12 avbildas en sölja, vars beslags degenererade ornamentik visar spår av det föregäende beslagets (jfr. även konturer-na) och där beslaget vuxit ihop med sölje-ramen; denna sölja är funnen vid den ovannämnda byn Tiaglino i krets 'Tsar-skoje Selo.

Av de under förra hälften av 1000-ta-let ytterst vanliga ringsöljorna äro vissa typer särskilt karaktäristiska för vissa

14

områden. Så ha några uppstått på Got-land. Tallgren4 _{har otvivelaktigt rätt i,}

att på Gotland uppkommit typen fig 13 med mittvulst ; den är där ytterligt van-lig och förekommer ofta i silver. Även denna typ har - liksom i Ostbaltikum och Finland - anträffats i Leningrad-trakten. F'ig. 14 återger ett ex., funnet vid Tiaglino. Gotländsk är äyen den i fig. 15 återgivna ringsöljetypen med sam-ma karaktäristiska tornbas och liknande ring vilken dock saknar vulst. Även denna typ förekommer ofta i silver. Vi finna också denna form - liksom i Ost-balti'kum, och Finland - i Leningradgu-vernementet, t. ex. fig. 16 från Lisino, krets Peter hof.

Jag har här framdragit några i Lenin-gradområdet funna typer, vilka med sä-kerhet kunna sägas vara gotländska. En närmare undersökning skulle med all san-nolikhet fastslå, att även andra typer, som förekomma både på Gotland och i Leningradområdet, äm gotländska. Det-ta gäller vissa typer av armringar, av hängsmycken o. s. v.

I Leningradområdet ha - liksom i Osthaltikum och }<'inland - även an-träffats åtskilliga vapentyper från 1000-talet av skandinaviskt ursprung. Så-dana äro t. ex. svärdet fig. 17, från okänd fyndort i Leningradguvernementet, och yxan fig. 18, funnen vid Chotinitsy i krets J amburg. Emellertid äro vapenformerna i allmänhet lika över stora delar av Skan-dinavien, varför det är svårt att bland dem urskilja speciellt gotländska typer. Då emellertid de övriga skönjbara skan-dinaviska inslagen uteslutande eller

åt-4 Tallg-ren, Zur Archäolog-ie Eestis II sid. 616 ff. Jfr Nordman, Karelska järnåldersstudier sid. 128.

BIRG ER NERMAN

FIG. 1,0. BRONSSÖLJA, KVIE'fORP, Rmu SOCKEN,

GOTLAND. "/",

minstone väsentligen härröra från Got-land, är det all sannolikhet för, att åtskil-liga av vapnen importerats från Gotland.

Se vi på ut,bredningen av de gotländska typerna, gåvo mina museistudier ett myc-ket bestämt resultat. Det visade sig, s0!ll jag förmodat, att ,de gotländska inflytel-serna endast äro skönjbara inom en be-gränsad del av det nuvarande Ryssland, t. o. m. mera begränsad än jag hade före-ställt mig. Det är endast i trakterna när-mast sydväst om Leningrad, som gotländ-ska typer från 1000-talet hittats. Fynd-området består av kretsarna Tsarskoje Se-lo, Peterhof och Jamburg. Särskilt är det de intill varandra belägna delarna av dessa kretsar: västra delen av Tsarskoje Selo, södra delen av Peterhof och östra de-len av Jamburg, som lämnat fynd. Detta område beboddes vid denna tid av de för-modligen finska voterna. Det är framför allt genom de omfattande gravundersök-ningar, som 'här under en följd av år, hu-vudsakligen på 1870- och 1880-talen, be-drevos av den ryske forskaren L. K. I va-novskij5, som de gotländska typerna

kom-5 Materiaux pour servil' il l'archeolog-ie de la Russie, publies par la Commission Imperiale Al'cheolog-ique, Nr 20, Petersburg- 189,6.

GOTLANDS HANDEn, PÅ VAST-RYISSLAND UNDER 1000-TAL]}T ₁₅

FIG. '1:1. BRONSSÖLJA OCH: BRONSBESLAG, GRYZOVO, KRECJ:'S TSARSKOJE SELO, GUV. LENINGRAD. 1/1'

mit i dagen. Inom detta omräde äro de gotländska typerna ganska vanliga. Svaga spår av gotländskt inflytande sy-nas också kunna konstateras i den syd-väst om detta område på östsidan av Pei-pus !belägna kretsen Gdov6_•

Emellertid uppgavs för mig iLeningnvd, att en 'ung arkeolog, Tjernyschov, under senare år vid sina undersökningar i krets Luga skulle ha funnit föremål lilman-de lilman-dem jag utpekalilman-de som gotländska; ty-värr blev jag icke i tillfälle att se herr T:s samling. Skulle uppgiften vara rik-tig, kan det gotländska inflytandet under 10QO-talet alltså konstateras ett stycke söder och öster om nämnda kretsar, på vä-garna nedåt Novgorod. Så långt som till Novgorod och dess omnejd ha dock mig veterligt inga spår kunnat upptäckas. Detta är förvånande, då man ju vet, att gotlänclingarna under medeltiden (liksom svenskarna under den egentliga

vikinga-o Jfr t. ex. K. D. T'rofimov, Raskopki

kurga-nov pri der.Zalachtovje Kuvschikurga-novo, Moskva 11909, Kurgan 30 (söljebeslag med dubbla kant-åsar): Några i Estland på västsidan av Teipus skönjbara gotländska inslag från 1000-talet ha säkerligen kommit via L'eningradområdet.

, v. F'riesen, O., Runorna i Sverige, 3 upp!. Uppsala 19028, sid. 73.

8 'Schiick, A., Det svenska stadsväsendets upp-komst och äldsta utyeckling, Stockholm 1926, sid. 123 f.

tiden och ännu omkring år 1000) hade sär-skilt livliga förbindelser med denna stad. Det är känt att de gotländska köpmän-nen på nOO-talet ägde en kyrka i Nov-gorod, helgad åt Sankt Olov. Denna kyr-ka omtalas redan på den bekyr-kanta Sjusta-ristningen nära Sklokloster från slutet av 1000-talet, som förmäler, att en upplän-ding Spjallbode stupat i den7

, och Adolf

Schiick8 _{antar, att den från början varit}

en gotländsk anläggning. Sannolikt be-ror avsaknaden av gotländska lOOO-tals-typer i N ovgorod och trakten däromkring endast på otillräckliga undersökningar; överhuvud taget äro vikingatidsfynden få-taliga från denna nejd och fynden av svenska typer långt sparsammare än vad man kunde ha anledning förmoda. Det enda 1000-talsfyndet av svensk karaktär

FIO. 12. BRONSC:ÖLJA, TIAGLINO, KRETS TSARSKOJE

16 BIRGER NERl\1AN

}'IG. ,li3. RINGS()LJA, STLVEH, HARDE, S'l'KNKYRKA ROCKEN, GOTLAND, 1/1,

är ett stort silverfyndD_{, funnet i själva vilken under medeltiden gotländingarnas}

Novgorod, men häri ingå inga föremål av färder till Novgorod - via Nevan-Lado-speciellt gotJ<ändska typer. Vidare v,ar ga-Volchov - gingo; från detta område det märkligt, att jag icke kunde iakttaga råder ingen brist på arkeologiskt mater i-några spår av gotländskt inflytande inom al. Emellertid - man må grubbla över be-ett så närbeläget område som trakten sö- gränsningen, faktum kvarstår dock -der om Ladoga, där de svenska inslagen utanför Tsarkoje Selo, Peterhof, Jam-under vikingatiden äro så starka och över burg och Gdov (och ev. krets Luga) fann

FIG. 14. RINGSÖLJA, BRONS?, TIAGLINO, KRETS TSARSKtJ,TE SELO, GUV. LENINGRAD. '/"

jag trots genomgång av de oerhört rika museisamlingarna i Leningrad och Moskva inga som helst tecken på förbindelser med G'otland under lOOO-talet, och det får bli framtidens sak att avgöra, i vad mån om-rådet kan utvidgas.

Liksom i Ostbaltikum har jag i Lenin-gradområdet icke kunnat konstatera gra-var av gotJ<ändsk typ. De gotländska före-målen förekomma här som där i gravar av typiskt inhemskt utseende och blan-dade med inhemska föremål. De. gotländ-ska typerna ha alltså liksom till

Ostbal-9 Compte-l'endu de la Commission Impel'iale Al'cheologique 1906 sid. 118 fig. 159, HJO (Pe-tersburg 1900).

GOTLANDS HANDEIL PÅ VÄST-RYSSLL~D UNDER 1000-TALET 17

'-IG. 11_{5,. RINGSÖLJA, SILYER. NORE, YAMLINGBlO SOCKEN, GOTLAND. '/,.}

tikum kommit till Leningradområdet ge-nom handel. Även i Leningradtrakten ha vi att föreställa oss, att det funnits en eller flera handelsplatser, till vilka gotländingarna under lugnare tider kom-mit med jämna mellanrum, där de haft toanter upplåtna åt sig eller t. 'o. m. ägt vissa gårdar och varifrån de återvänt efter väl förrättad köpenskap. Att direkt utpeka denna eller dessa handelsplatser låter sig ännu knappast göra, men skall säkerligen i framtiden bli möjligt.

Det var liksom till folken i Ostbaltikum huvudsakligen föremål hörande till man-nens utrustning, som gotländingarna sål-de till voterna. De ovan beskrivna rem-delarna med beslag och söljorna ha ute-slutande burits av män eller tillhört bet-sel, vilka blott förekomma i mansgravar, ringsöljorna ha huvudsakligen burits av män. Rembeslagen torde delvis ha hört till svärdsgehäng, och som vi sett, ha säkerligen även vapen tillhandlats från gotländingarna. Däremot ha de

gotländ-ska kYlnnosmyckena lika litet här som annorstädes funnit nägon marknad.

Vad gotländingarna erhållit i utbyte, kunna vi genom bevarade fynd icke säga. Kågra speciellt votiska typer ha icke anträffats i Gotlands jord. Förmod-ligen har väl utbytet bestått i pälsverk, hudar, honung, vax o. d. produkter, som gotlänclingarna under medeltiden enligt de litterära källorna Yittl1esbörd

tillhal1c1-FIG. 16. RIKGSÖLJA, BRO:"/S?, LISINO, KRETS PE-TERHOF, GUV. LENINGRAD. '/"

18 BIRGER NERMAN

FIG. 17. .JXRNSVÄRD MED SILVERTR.tD KRING FÄR- FIG. 18. JÄRNYXA, CHOTINITSY, KRETS .JAMIlCRG,

T'ET, GUV. LENINGRAD. ' /4 , GUV. LENIKGRAD. ' /4 •

lade sig i Ryssland. F. Ö. ha sannolikt

även gotländingarna exporterat natura· produkter till voterna.

Kulturen i Ingermanland och tr'akter-na närmast öster om Peipus har, av be-varade fynd att döma, varit mycket fat-tig under järnåldern. Det är först vid tiden omkring år lOOO, som den når en rikare utveckling. Det blir då mycket sannolikt, att den gotländska handeln va-rit en av de viktigaste orsakerna till kul-turuppblomstringen i trakterna sydväst om det nuvarande Leningrad~

Vid mitten av 1000·talet upphör man, som nämnt, att lägga ned föremål i de

gotländska gravarna, och vi känna därför den gotländska formvärlden uncler den äldre medel tiden vida sämre än under forntiden. Så mycket finnes emellertid bevarat, att vi med ledning därav kunna säga, att den gotländska handeln på Ing-ermanland fortsatt; en sammanställning av de gotländska typerna i Ingermanland under äldre medeltid vore givetvis av in-tresse. När vi så komma in på 1200-ta-let, börja vi [få litterära uppgifter om den gotländska handeln österut, och så små-ningom framstår den ide litterära käl-lorna med ganska stor tydlighet. Men därmed befinna vi oss i ett långt senare tidsskede än det här behandlade.

T'ING OCH RING.

ETT BIDRA>G TlIJL DISKeSSIONE::\f OM DE FORNTIDA 'l'I::\faSrh~TSERNA.

AV

GuSTAF HOLMGREN.

I Västmannalagens manhaelg'hisbalk

XXJVI: 5 'Qlch DalaIagens balk »vVm

thiufnadh»: 5 återfinnes med något olika formuleI'illg en föreskrift om hur. man skall förfara med en fasttagen tjuv.

DalaIagen : »Takir man thiuf :sin han skal hanum fram vartIm a t h i n g o c a r i n g.oc sannan agrep meth. oc. i. hrnn-dir kunungs lmnsmanne ella hwsaby-manne. hawi thrnr til "litna tolt men. at han fik hamll11 thiUlf oc sannan agrep meth. w;ari bOlldin saclös. - - -.»

Västmannalagen : »Ta:ker man thiuff. tha thingarither inne mro ihan scal han om framvartha. a t h i n g o c a r' i n goc i hamc1rnr conungs lrnnsmanne. hafwe thrnr

til w~itna tolf mrnn aff hundrnre sino. at

han fic hanoIn thiuff. oc sannan agrep mrnth, - ---'-- -.»

Det på bägge dessa ställen förekom-mande uttrycket: »a t 'h i n g :O: C a

r i n :g» har under ,de senare åren - vis-serligen mera i förbigåeIIde - i den ar-keologiska fackpressen åstadkommit en diskussion, däri olika uppfattningar gjort sig gällande och enighetsyrrbarligen ej blivit nådd.

Prof. Sune Lindqvist har i sin

under-sökning av Ynglingaättens gravskick1

kommit in pä frågan om vära gamla tingisplatscr, framfö·r allt tingshögarna men även på domarringarna. Han anser, att uttrycket: »a thing oc a ring» just syftar på en genom :st.enar, avgrän-sad plats för domare och nämnd, t i n g-vall e n s s c e n, som han kallar den, alltså den avmärkta plats som, enligt en på det hela taget hittills gängse åsikt, stenarna i en domarring bilda.

Häremot ihar dl' K. E. Sahlström2

an-fört, att inom det ifrågavarande rättsom-rådet, Västmanland och Dalarna, några domarringar knappast förekomma. Han vill för övrigt i domarringarna icke se tingsiplatser' utan hävdar, att de äro upp-förda f.ör något i ·samband med gravskic-ket stående bruk och vill betrakta dem som verkliga gravmonument. I en tidi-gare uppsats3 _{har han framfört samma}

mening dock i något mera. modifierad form. Till denna av Sahlström uttalade

1 FOl'llvännen 1921 s. 95 ff. jfr. också 1920 s. 96.

2 Kåkinds 'härads fornminnen, 'Skövde 19:28 s. 46.

3 Några iakttagelser angåend.e domarringar

20

mening har Fridolf ,Vild te i stort sett an-slutit sig i en kultlwhistorisk undersök-ning av »tingsplatserna i Sverige under förhistorisk tid och medeltid»<; i varje fall vill också han ,som osannolik förka,sta tanken, att domarringarnas sYlfte i första hand skulle vara judiciellt. Dock fram-håller han s,om möjligt, att eftersom det är väl bekant, att ting i forntiden ofta hölls, på grav- och kultplatser', domar-ringarna ,sekundärt skulle kunna tätt ju-diciell betydelse. Lindqvists tolkning av uttrycket »a thingoc a ring» anser han visserligen möjlig men ans'er som sanno-likareden tolkning av uttrycket, som åter-finnes i ordboken till våra landskapslagar,

nämligen »den krets, sombi1c1ade:s av den på tinget samlade folkhopen.»

H'elt nyligen har ännu ett inlägg gjorts

i fr'ågan. I ett meddelande i FOrnvännen 1928 h. 2, har Eric Elgqvist iskrivit mu betydelsen av ordet b re 's i n g i götalagen. Detta ord förekommer i Väst-götalagens bekanta stadgande om lekares rätt. Det har hittills av de flesta toLkats som hög eller kulle, och ,sakligt närmare bestämt med en 'betydelse av tingshög. I överensstämmelse med den innebörd av ordet bresing, som finnes i 'sörmländsk dialekt, anser nu Elgqvist, att oI"det be-tytt: för något visst ändamål inlhägnat omnMe. Den sakliga motiveringen 'här-för hämtar han ur Hylten-Cavallius, Vä-rend ochWirdarne, där uppgifter före-komma om hur de småländska tingsplat-serna vor o anordnade på 1600-talet. Av dessa uppgifter' framgår, att tingen varit omgivna av ett ,skrank bestående av stoc-kar, som omtalas under namnet tings-stockar. Han anser nll som högst

sanno-• Fornvänmen 19210.

GUSTAF HOLMGREN likt att en dylik av <stockar gjord inhägnad kunnat kallas bäsing eller tings-bäsing. För att slutgiltigt kunna besvara denna fråga anser han dock, att ,det är nödvändigt att ett ställningstagande först sker till domarringarnas problem. Be-träffande dessa anser han att de mycket väl kunna ha utgjort den plats, inom vil-ken domare och nämnd haft säte. Han ansluter sig därför för sin del helt till Lindqvists tolkning av »thing oc ring». Beträffande tingshögarna säger han, att det mycket väl låter sig tänkas, att en inhägnad blivit inrättad uppe på högen. Där har man dock av olika anledningar icke velat lägga en krets av stora stenar ntan man har inskränkt sig till att av fyra stockar bilda en' fyrkant däruppe, villwn inhägnad sedan mycket väl kunnat kallas för bäsing.

Utan att här' n'ärmare kunna ingå P~l

Elgqvists hypotes, anser jag dock att hans uppgifter i varje fall kräva en kom-plettering. Vad som detför'st gäller att utreda är de ,forna tingens form. Så myc-ket är klart, att »thing och ring» icke gärna kansy,fta på en av stockar bildad f y r k a n t, och därtill äterstår Sahl-ströms invändning om att i det här ifrå-gavarande r'ättsområdet - Västmanland och Dalarna - domarringar i det stora hela saknas.5

Det torde också därför vara nödvändigt - för den händelse man nu icke redan från början vill ansluta sig till den av SchlyteI' och Wildte uttalade åsikten

-5 Vid Anundshögen på Bad'elundsåsen i Väst-manland finnas dock tyå stora skeppssättningar och andra mindre stensättningar, som måhända få räkmas till denna grupp av fornminnen, en-ligt upplysning av prof. :S'Une Lindqvist. Plat-sen har 'otviyelaktigt varit tingsplats. Se Dy-beck, Runa 1843, h. 3 sid. 8 f.

r.rING OOH RING

att man undersöker, huruvida icke en hägnad fanns på de for'nnordiska tings-platserna, 80m var av annat slag och om vilken man framför allt vet, att den var r i n g f o r m i g.

DomspJatserna i äldsta tid liksom plat-serna för gudstjänst och Oifferhandlingar avmärktes och omgåvos med enskyc1dande inhägnad. Detta förhållande torde väl bäst förklaras, om man, som åtskilliga forskar'e ha gjort, antager att ett nära samband från början existerar mellan rätten och religionen eller att de rent av ha ett gemensamt ursprung. Denna häg-nad kring domsplatsen tjähäg-nade nu sam111a uppgift, som allt dyHkt avgränsande av heliga platser gjorde, nämligen att värna för och utestänga de 'farliga Kr'aiter Odl

skadliga inflytelser - icke minst sådana av c1em,onisk natur - som enligt en pri-mitiv tankevärlds föreställningar hotade platsen och {j,e !handlingar,som där ut-:6ördes. Från att alltså först ha tjänat ett magiskt- apotropäiskt :syfte kom denna a:vgränsning att bliva, vad den senare väl helt och hållet har iJvergått till att vara: ett skydd mot den Istora profana tings-menighetens störande ingripande i rätts-förhandlingarna: att »menn ganga 'of mioc at domh, att folk tränger sig för nära inpå domstolen (Gragas) . Detta stän@sd behövde heller icke i' äldsta tid vara av mera påtaglig eller 'fastar'e kon-strulktion; 'blotta förekomsten av ett än så bräckligt, vigt och 'helgat dylikt kring den även därigenom vigda och helgade platsen var helt säkert nog för att hålla de obehöriga på aVistånd. Des8 nppgift var således ett helgande och värnande av

platf~en.

Detta inhägnande av ,(lolllsplatsen

iu-21 gick med ganska ,stor sannolikhet i att »helga thing». Gragas, den lag som gäll-de för Island ungäll-der fr1statstigäll-den, har en bestämmelse", att den gode, som Ihar att vaka över tingsfriden på vårtinget, ,skall helga tinget den första kväll man kom" mer {lit; alla brott mot tingsfreden straf-fas då med det dubbla mot va:d de annars gälla. Vid ,detta 'helgande ,skall goden säga, var gränserna pa tingsplatsen glå, han skall helga tinget som man helgar Alltinget och ange tingets namn.

I Gr'aga8 ha vi dessutom följande ut-tryckliga bestämmelser om att man skall

avmärka platsen för' ,domstolen. Iden

del av denna lag, som kallas »Hreppaskil» 7

står det, att om en man villsaksöka en annan vid »hrepsd'omstolen» - en dom-8tol för en mindre kom,mun - då skall han, som har 8ak att söka, bege sig bort till denandres gård och där märka ut en domplats på ett pilskotts avstånd från gården, där det varken är åker eller äng, och åt det håll till, som ligger mot käran-dens hem.

Hkaså förfares vid »engidom» - den domstol, som Ihar att avgöra tvist om ett ängsstycke - . Då skall man märka ut där i närheten av ängen domplats, 'där det är lämpligt för sex man att sitta.8

Liknande bestämmelser '0l11, att

doms-platsen skall vara avgränsad innan för'-handlingarna börja återf;innas också i föreskrifterna om »afrettardom», den rätt, som avgör tvist mellan delägarna i ett gemensamt bete. D

Vari I,estod nu detta aymärkande ay domstolens plats? Gå Yi till dc norska

" Gragås erl Finsen I s. 97, , Grngas I b, s. 174.

8 G~·agr\S II s. 4:5'5,

22

medeltidslagarna, få vi åtminstone för de stor'a norska tingens vidkommande ett svar.

I äldre Frostatingslagen I: 2 stadgas: »D e t ä r g a m m a l l a g, a t t 'a r-m ä n n e n' - kungens ämbetsmän -från ,allla fylken skola g,öra v e b a n d h ä r p å t i n g vall e n, o c h v e b a n d e n s k o l a var a s å v i d a, a t t d e s o m. ä r o n ä m. n el a i l a g-rätten ha r'um att sitta innan-f ö r.»

Detta slag av inhägnad fanns nu också på Gulatinget. Det finnes en bestäm.-melse härom i Nyere Lands-Loven »Thing-farebolk» : 3, »att lagmannen skall li'tta göra veband i Gulöy på rättan tingstad, så vida, 'att de som skola vara ilagrätten, skola ha rum där. Och det skall vara tre tolfter män».

Huru dessa vcband voro beskaffade och på vad sätt de vor'o fä'stade, framgår icke a v dessa stadganden. I ,ordboken till Norges Gamle Love finns vebönd översatt och förklarat med: »1' eb ö Il'd, n .. pl.skran-lm, hegn,omgivande en hel1igdom; srerlig dcn indhegning der paa lag-thinget ad-skilte lagretten fra den yivrige thingal-Inue.»

Emellertid bekrä:ftas och kompletteras de norsim lagarnas 'stadgande om tings-hägnaden av uppgifter' i en is,länc1sk saga. I Egils saga Skallagrimsso-n a 1'10 finnes en skildring om. Eg,us

be-sök vid Gulatinget. Där 'beskrives tings-platsen sålunda: »D ä r d o m s t o l e n var satt, var enslät vall, och

P å vall e n v 'o r o i r i n g n e

r-10 Egils Is,nga ~kallagriIn~:-:;onar ed. Finlllll'

Jonsson i iAltnord. Sagabibliotek 3, Halle 1\124 s. 171. GUSTAF HOLMGREN s t u c :k n a h a s s e l s t ä n g e r och m e I-l a n d e m l ö ,p t e r u n t o m s n ö r e n. Dessa k a Il a el e s v e!b a n d.' M e

in

I fortsättningen av skildringen åter-ges, hur Egil och hans följe, när målet går Egil emot, bryta tingsfriden. De skuro av vebanden, bröt0' ned hasselstäng-erna och sprängde rätten. Då berättas det, att det vart ett st,ort larm på tinget och att E'gil und!kom,sedan han först förgäves utmanat sin vedersakare till holmgång på tingsplatsen,u

Huruvida nu veband inging0' i anord-ningarna på de isländska tingen under fristatstiden framgår ej av Gragas. Med största sannolikhet får man antaga, att de gjorde det. Däremot finnas bestäm-melser om ve band i de för Island avsedda, av norske konungen lVIagnus Haakonslson stadfästa lagarna, »Hakonarbok» oc'h ».T onsb6k», vilken sistnämnda kom att länge gälla på Island. I »Jonsb6k», »UIU fhing 'setniIl'g» förekomima dessa be-stämmelser på 'samma sätt formulerade som i ,de 0'vannä;mnda norska lagarna P

11 Kiilnnc1 berättar om lagmannen S,norre Nar-vesson, att han år 1329 lät skära sönder velJan-den på Islands allting'. (Hist. top. lJeskrivn. av Island I s. 122 noten.)

12 Kalund omtalar, att ännu in i det 18 :de århundradet förekommer i isl. hamllingar nt-trycket i n n a n f ö r V'8 b a n d e n om dem som

äro nämnda att sitta i rätten och n t a n f ö r v e b a n d c n om sådana som äro nämnda som tingmän utan säte i rätten, trots att bruket av verkliga ycband bortfallit och tingsförhandling-arua höll os i ett slirskil t tings'11l1N. Kål nne!: Be-skri velsea v Island

r.

TING OOH RING

Av Egilsagans berättelse få vi nu alltså en klar och tydlig bild av de yttre anorcl-ning1arna vid ett fornrrorskt ting.

Runt om domstolens plats vor,o ner-stuckna hasselstärrger och mellan dessa löpte vebanden; det hela alltså 'biMande en r i n g, e n d o ffi s r i n g eller d o-m a r r i n g, vilket o-man vill. Därinnan-för i r i n g e n var rättens plats.

Det torde väl ock2så knappast kunna råda något tvivel om, att icke 'ha's'sel-stängerna och vebanden, 'som avgränsade domsplatsen, voro uppsatta i ett apotl'o-päiskt och helgamle syfte. Detta anser 1Veinhold, som från olika delar av det germanska området anför en mängd exem-pel på hasselns undergörande egenskaper i folktron, där den tydligen har spelat en mycket stor' roll icke endast i fornti-den utan även långt ned i våra dag'ar. Dess mest framträdande egenskap tycks vara, att den skyddar mot onda och skad-liga makter. 'Så kan t. ex. den,som bär en hasselkvist i handen, vara säker föl' blixten, liksom en hasselkvist, vilken stuckits ned invid ett hus, bevarar detta från åska och eld.

Denna nutida övertro pekar, menar Weinhold, tiHbaka på en tid då hasseln själv varit föremål för kult eller då den varit helgad åt en gud som attribut. Ett för vår ,fråga särskilt intressant fall av hasselns användning meddelar han från Schw'aben. Vid en del tävlingslekar av-gränsar eller avgränsade man nämligen där tävlingsplatsen med hasselspönY

13 vVein'hold, iiber die Bedeutung des Hasel-strauchs i Zeitschrift d. Vereins f. Volkskunc1e 1901 s. l-Hi samt IVeinhold, Beiträge zu den deutschen Kriegsaltert,hlimcrn i Sitzumgsberichte d. 11reU88. Akadem1e d. IVissenschaften. Berlin HliH s. 550 ff. där lY. har behandlat omhass-landet av såväl tings- som kampplatse'r.

23

Beträffande vebanden finnes en mot-svarighet i antikens Grekland. Där' kun-de nämligen tempel och andra heliga plat-ser i samma skyddande syfte vara om-givna med band av ull.14

Egilsagans skildring ger oss alltså ett svar på frågan om tings- eller rättare domsplatsens form. Med den mest önsk-värda tydlighet framgår där, att denna var ringformig. Grimm :har i sina »Rechts-alter'thiimer» också varit inne på denna fråga.15 _{Han 'säger härom: »Gestalt,}

figura judicii, den äldsta oClh vanligaste rund, emedan den kringstående menig-heten hildar en naturlig krets. Därför heter själva församlingen av sig Isjälft r i n g e n, r'ätten fornnord : 'd6m1_hringr,

och man satte i samband med varandra orden »ring und ding», »ringlich und dinglich». Redan tidigt kan emellertid en långsträckt fyrkant ha framgått ur en oval ring. Emellertid kunde denna runda eller ovala formf>ör domstolen uppr'ätt-hållas endast genom platsens stenar och träd eller broräck eller gatornas sidor; som regel måste dock en särskild hägnad och avgränsning företaga's gentemot den påträngande menigheten» etc.

Grimm visar sig ha en i det stora hela liknande uppfattning av ring i samman-ställningen ting och ring som CoIlin-Sc'hlyter, Wildte m. f1,16 Ringen blir för honom icke enbeteckrring för domstolens plats utan för tingsmenigheten, som står runt om och bildar en ring.

1-1 ,Se härom Usener i Hessische Blätter fUl' VolkslnUlde I 8.203 not. Jfr också Grimm, R. A.' s. 434 i not.

" R. A!

ar

16 Detta är så mycket egendomligare som Grimm i omedelbar anSlutning till ovanstående ntt,alande anför flå väl de norska lagarnas som Egilssagans uppgifter om veband.

24

Att emellertid »ring» i »ting och ring» ursprungligen val' en avmärktoch avgränsad krets, som i och för sig 'själv -oberoende av någon kringstående menig-het - mycket väl 'motiverar sitt namn, anser jag fullt klarlagt genom de norska lagarnas stadgande och Egilssagans> skild-ring.

I forntida och medeltida tyska rättsliga och andra urkunder förekommer nu, som Grimm påpekat, myeket ofta uttrycket »ring» i ovan angivna hetydelse. Ibland förekommer också sammanställningen »ding und ring». I Rechtlsalterthiimer an-för Grimm bl. a.: »Zu ding und ring gehenY Detta uttryck förekommer 'även i följande stadgande, som är hämtat ur »des Lappen :clinghofs rechb18

, varjämte

ett ungefär likalydande stadgande finnes i »-des S,chuchs dinghofs rechb, å samma si,da: »Wer zu ding nnd ring nicht da ist und sein erb nit richtet, - - -Den som ej är där till t i n g 'o< c h r i n g och styr om sitt arv etc.

F'rån Barm. Urkb19_{: »anch so hait}

un-ser gno her hir liggen einen fden hof, dar dei gnider im Barmen gaint t o r i n g e u n el t o d i n g e. ( Även har vår nådige herre här liggande en fri plats, där godarna (= ojävige männen) i Bar-men gå t i Il r i n g o c h t i Il t i n g.) Pl'ån Tyskland finnes emellertid inget - av alla som säkert ansett - belägg fö-r seden att omhassla domstolens plats.20

17 R. A.< II S. '354.

18 Grimm, IVeisthlinwr Dd V. s. 403.

19 1:'r Schillcr und Liibben, l\fittelniederdeut-sehes Wörterbueh art. »R,ink».

'" I hög grad omstritt är den rilmariska la-gens stadgande, att cden i ett Yisst fall skall avläggas »i n c i r c u l o c t i n c o Il o r e» eller, som R-tcxtml lyder, »i n e i r C' u l o e t

i n h a ,s l a, i el e s t i n r a m o.» Fln mångfald

GUSTAF HOLMGREN Däremot torde enligt Grimm, 'Veinhold m. fl. goda skäl finnas för antagandet, att de forn tyska domsplatserna i likhet med de norska varit omgivna med band eller snören.21

Beträffande utomnordiska exempel får det redan sagda vara nog; jag hänvisar till lexika samt till en serie uppsatser av

HADRIAN ALLcRoFT i den engelska

tid-skriften »The Archaeological Journal».22

tyska :rättshistoriker, :huvudsakligen uppdelade cfter två linjer, ha yttrat sig om detta ställc. Dcn cna gruppen hävdar en betydelse av »i ringen och i det om:hasslade området». Den andra riktningen vill göra gällande »p å ringen o<,:h p å hasselstaven».

Om diskussionen härom se Goldmann i Fest-schrift f. Karl Y. Amira, Bmlin 19018 'S. 79 ff. och senast Y ordemfelde, Die germ. Religion in den deutschen Volksrechten, Giess-en 192:3 s. 48 ff. 21 Se härom: Grimm R. A.' II s. 434 jfr. r. s. 280; IVcinhold i Sitzungsberichte d. preuss. Akac1. d. W1issenschaften, Berlin 11_{891, s. 554.}

22 Han vill där ('Dhe Arch. Journ. 1920c-123

»the circlc and the cross») söka leda i bevis ett Rom dRt framgår nytt förslag till etymologi a v ordet kyrka. DärYid går han ut ifrån, att de äldsta engelska kyrkogårdarna till sin form lära vara runda. Han konstaterar vidare tingsplat-scrnas ringformig:het hos grekerna - kyldos -:hos romarna - circus - och övergår där-efter till att behandla de engelska »stone circ-les» och andra ringformiga fornlämningar som jordvallar och högar, vilka nu åtminstone 'en del, cnligt Allcroft, tjänat som samlingsplats vicl tings- och andra folkförsamlingar. Allcroft hävdar ele forntida tingens genomgående runda form, något som han anser klarlagt redan ge-nom deras namn, förutom de ovan nämnda, eng. ring, tyska ring, skandinaviska ring, låg-tyska krink m. fl. - I ett kapitel betitlat: »the Danish moot» behandlar han de skandinaviska tingsplatserna vilka Ihan säger kallades r i ng. Detta påstående belägger han huvudsakligen genom ordet »domhring», vidare Olaus 'Vormius' uppgifter om dc danska lnmgavalen samt Olaus Magnus om de svenska, att de ägde rum i ringar ay sten. Därtill bli också för honom uppgifter härifrån, liksom från annat håll, Om runda tingshögar ett stöd för detta antagande. Han känner oekså till Egilssagans hasselstänger och veband.

Jag- tillåtcr mig endast att i överensstäm-melse med Allcrofts- undersölming av de gre-kiska tingsplatserna meddela följandc, som torde

TING OOH RING

Den isländska lagen Gragas innehåller, som ovan har sagts, inga uppgifter om vebanel kring domsplatsen. Däremot med-(lelar Gragas andra föreskrifter för de yttre anordningarna vid lagtinget, virka givetvis ej behöva utesluta möjligheten av, att icke veband även där ha funnits under fristatstiden.

»Där skall runt lagrätten vara tre bän-kar så stor"a, att på var och en aJV dem kan

sitta fyra tolfter' män. Vidare :stadgas där förbud att sitta innanför bänkarna, när röjning företalges i lagrätten, med undantag för dem, som ha något att för-handla med varandra och 'skall lagman-nen i så fall fördela platserna innanför bänkarna. Utanför bänkatna skall tings-menig1heten23 _sitta.

vara av intresse för den fråga som här b8-hamUas:

lIliaden oeh Odysseen förekomma på ett par stälLen skilclringar av dåtida tingsplatser. Av dessa framgår, att den plats där domarna sutto var till sin form den mer eller mindre ring-fOl·miga. Den kallades oekså för r i n g en. lliadens adertonde sång innehåller en beskriv-ning på Akilles sköld, på vill~enseener ur det dåtida livet funnos :avbildade. Man såg menig-heten samlad till ting på torget i en stad. Om de yttre anordningarna vid tinget få vi en gan-ska klar uppfattning: »härolder manade mäng-den till lugn, och de myndige äldste sutto pit

,~lättade säten a v sten i d e n s i g n a d e

k r e t s e n» (IJagerlöfs översättning).

I skildringen av :B'aiakernas stad, Odysseen VI, återfinnes en liknande anordning:

»Där ha de också sitt torg kring Poseidons ståtliga altar, runtom Ihägnat med stenar, det är,som i jorden man nedsatt.»

I åttonde sången beskrives samma plats

»~ hän till Faiakernas torg, som var nere vid skeppen beläget. Komna till platsen, de satte sig ner på de glättade stenar :sida vid sida.»

Av ovanstihmde, framförallt av uppgiften i

IIiaden XVIII framgår, att tingsplatserna i det forntida Greldand kunnat vara så anord-nade, att dCllnarna - icke blott antaglig:en sutta i ring - utan t. o. m. i en ring, som kallas »del11 :heliga ringen».

23 GrågtlS 1 a s. 211 ff.

25 Därefter följa stadgande om förbud Mr tingsmenigheten att tränga 'Sig för nära in på domstolen och 'hindra förhandling-arna, ett tilltag som, om det göres med vilja, skall straffas med landsförvisning. För Fjärdingsrättel'llas vidkommande finnes i Gragas en mer ingående skildring av, hur man skall skydda domstolen mot en påträngande tingsmenighet.24 _{Det står}

a tt om domarna anse, att man tränger sig för nära in på domstolen, då skola de i vittnens närvaro bedja tre godar fr'ån den fjärding, dit tinget hör, att dessa iskola giva dem tre män till vakt för domstolen. Om godarna heter det, att de skola villfara denna begäran, annars äro de sak till böter och förlust av sitt god-olld, och de skola utse männen så, att en tages från vatt och ett av de gamla ting-lagen. Dessa till domstolsvakt utsedda män skola sedan rista två f å r '0 r

utanför där d o m a r n a s i t t a. Därefter stadgas förbud och straff för dem som gå in över fårorna.

Det ligger onekligen nära till hands att antaga, att detta ristande av fåror kring platsen för domstolen - ett förfa-rande, som ,här [huvudsakligen förefaller att vara av praktisk natur - i själva verket återg:1r på ett älc1re bruk att kring domstolen rista Ifåror med magisk-apotro-päisk innebörd.

Dylika skyddsfåror ha i en primitiv tankevärld spelat en stor ,och betydande roll. Aven deras användning i magiskt syfte, som avgränsning och skydd för dom: stolen, är dokumenterad från annat håll. I antikens Grekland kuncle stundom en dylik fåra omgiva platsen, där domarna

26

sutto.2o _{HIBBERT omtalar,26 att de. gamla}

shetländska tingsplatserna där de ej voro omgivna av upprätta ,stenar - voro av-märkta med grunda fåror, i vilka lösa

" Meyer, Indogerm. PfH"tgegehräuche i Zeit-schrift des V'ereins f. Volkskunde 1904 och Usener i Hess-Blätter f. Volkskunde I s. 205. En tysk rättshistoriker (v. Amira) har i samband med den diskussion som förts kring »in circulo et in 'hasla» till stöd för sin uppfattning, att detta uttryck betyder »i ringen ooh i det om-hassIade området», anfört ett par märkliga fall, där den som svär en 'ed, skall stå i en ring, som man ristat på marken.

Det ena återfinnes i SaaIfeIdel' Statuten art. 4 t Rössler, Rechtsdenkmähler Bd I s. VIII, Prag. 1845. Där stadgas det, att den, som är misstlänkt för stöld av ett nötkreatur, skall, när han svär sig fri gå tillväga på följande sätt: .... »h e r s a l e i n e n k r e i z k r i z e n a n d e m e m a r g k e t e und sal sweren, daz her . iz dagekouft habe liechtes tages.»

Det andra fallet finnes i »Jura Teutonicorum in subm"bio pragensi» - Rössler 'O. a. a. s. 189 - - j Ocll skildrar Ihur man i ett visst fall friar

sig från misstanken att ha stulit en ,häst: »Pos-tea Theutonicus jurabit, s t a n s i n c i r c u l o f a c t o c u m g l a 11 d i o i n t e r r a ... »

Att dessa »reitar» ursprungligen haft en rnagisl{-sJ{ydclande betydelse torde väl Tara uppenbart. 'I Mariu saga, legender Olll jomfru lVI,aria og hennes jertegn, Kra 1810 s. 737 berät-tasom en präst, som förebrår en hertig hans synder, vilka prästen uttrycker så: »Viarjoe gång innan du kämpat, for du till skog;en och tog din träl med dig och bredd" ned en blOdig ox-hud och satte dig på den och ristade på jorclen runt om nio 'reitar' med svärdspetsen 'Och kvad däröver djävulska galdrar. Och då kommer din fiende ~ djävulen \---- fram och säger vilken framgång du skall hava med företaget.»

Hur man i folktron kunde föreställa sig att dylika»reitar» verkade framgår av ett ställe i Is!' Thj6dsögur og Aefintyri, L,,~pzig 1862· I s. 1704 f. Där säges det, att kung Olof hade krist-nat allt folk i Norge, men att längst i norr på en av öarna bor en hednisk och trollkunnig kvinna. En av kungens män besöker hennes gård, då hon var frånvarande. Men dessförinnan går han runt gården och ristar »reitar» kring denna. Efter "n stund konlln"r kvinnan hem 'oeh säger cHl, att hon märkt, att det konllnit främmande. »Då jag kom till gården såg jag ristade 'reitar' omkring den på alla sidor, och då jag gick över 'reiten' brände jag mig på foten och torde större makt följ a dem vid be-söket, som ha va gj ort detta än andra, som ha va IlPmsökt oss.» Om ordet ·»rcit» se Nathan Linl1-(lYist, Bjärka-~äby ortsnamll s. 10>8.

GUSTAF HOLlVIGREN runda klapperstenar voro uppstaplade så, att de nådde en höjd av 1 eller 2 fot ovan markytan.

Från Norge omtalas från flera håll fåror, som ringformigt omgiva högar. Dessa högar, som av allt att döma varit graVlhögar, ha med största sä:kerhet varit samlings'plat'ser för kult eller ting eller för bägge ·dessa ändamål. En dylik skall ha funnits på gården Ulfstad i Rollag socken i Buskeruds amt. Högen omgives aven »grj2ifb>, och där säges det i en handskriven Iberättelse från 1745, att det »blev holdt dans i forrige tider muligt af hedninger, som Ihar haft deres afgud

~verst paa haugen» .

:BJn annan är belägen på gården Holden i Hitel'dals socken i Bratsber'gs amt. Det är en rund hög, omgiven aven »grjiift» 1-2 fot bred och 1-1,5 fot djup. Man säger, att högen varit en offerhög, där man efter slutat offer dansade, hållande varandra i ihänderna. Högen kallas D a n s a r"h a u g och den grävda ringen r'untom kallas D a n s a r r i n g. En an-nan är eUerhar varit vid Heg-gelanc1s kyrka. Den har kallats B e d e h a 11 g. Den lär också en .gång helt och hållet ha varit omgiven aven dylik ».grjiifb>, som delvis i senare tid blivit igenplöjd men till en del återstår. Den är, där den återstår, 2--3 fot djup och 1 fot bred. Om den högen berättas, att sjukt folk S :t Hansafton brllkade val1färda till Heg-gelands kyrka, och sedan de där förrättat andakt, gingo de HU elen vid kyrkogården liggande högen och dansade i ring runt denna, i det de höllo varandra i händerna.

26 I TransactiOllH of the Society of the All-tiqnaries 'of Seotlallll III: 1 Edillburgh ] 828, sill. 140.