Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång
i oo 1979
Svenska Litteratursällskapet
Distribution: Almqvist & Wiksell International, Stockholm
Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
Göteborg: Peter Hallberg
Lund: Staffan Björck, Carl Fehrman Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark Umeä: Magnus von Platen
Uppsala: Gunnar Brandell, Thure Stenström, Lars Furuland
Redaktör: Docent U lf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen,
Humanistiskt-Samhällsvetenskapligt Centrum, Box 513, 751 20 Uppsala
UTGIVEN MED UNDERSTÖD AV
HUMANISTISK-SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FORSKNINGSRÅDET
ISBN 91-22-00365-7 (häftad) ISBN 91-22-00367-3 (bunden) ISSN 0348-6133
Printed in Sweden by
Artur Bethke (i samarbete med Christine Fritze). Jan Peters (Berlin/DDR) presenterar en förut i forskningen obeaktad svensk som spelade en inte obetydlig roll som kontaktman mellan tysk och svensk socialdemokrati vid tiden för första världs kriget. (Arbeiterbewegung und Deutsch-Schwedische
Nachbarschaft: Zur Vermittlerfunktion von Wilhelm Jansson (1877-1923.) Också Nils Runeby uppe
håller sig vid en förmedlare, en tysk vid namn Egon Zöller som kom att tillägna sig en boströmi- ansk åskådning och som försökte tillämpa denna filosofi i det praktiska livets tjänst. (Schwedischer
Idealismus und Deutsche Technik. Eine Auseinander setzung in den achtziger Jahren.) Båda uppsatserna
är intressanta att ta del av. D etlef Brennecke ger ett perspektiv på Der Germane als Romanheld och Rüdiger Bernhardt söker med utnyttjande av en tidigare i forskningen kring den tyska naturalis men förbigången litteraturtidskrift (nu dock in venterad av Fallenstein/Hennig) bestämma Die
Bedeutung Schwedens fü r die naturalistischen deut schen Programm Schriften. Konklusionerna tycks
mig hårdragna. Ola Hansson, »ein rebellischer Geist», kommer i uppsatspns slut i blickfanget, liksom både Ola Hansson och Laura Marholm fi gurerar i Walter Baumgartners uppsats i Strind
berg und die deutschsprachigen Länder i ett annat
samlingsverk (se Sven Rinmans recension nedan). Alken Bruns’ dissertation Übersetzung als Rezep
tion. Deutsche Übersetzer skandinavischer Literatur von 1860-1900 utgör Band 8 av Skandinavistische
Studien (Neumünster 1977). Boken är förtjänt av en närmare presentation. Här skall jag bara beröra Bruns’ uppsats i samlingsvolymen, Ernst Brause
wetters Dialoge. Zu Entstehungsbedingungen und Punktion der Übersetzung im Prozess der Literatur vermittlung. Brausewetter var ytterst verksam som
översättare och introduktör av skandinavisk litte ratur. Bruns uppehåller sig i uppsatsen vid dennes översättningar av Strindbergs naturalistiska dra mer. »Brausewetter scheint also nicht unschuldig daran gewesen zu sein, dass deutschen Naturalis ten wie Arno Holz, Johannes Schlaf und Gerhard Hauptmann, in deren Stücken die deutsche Dra mensprache dann auf den in Fadren und Fröken Julie erreichten Stand kommt, Ibsen mehr bedeu tet hat als Strindberg.»
Otto Oberholzer skriver insiktsfullt om Eröding
und Deutschland: Modellfall Narkissos och slutar
med ett citat ur ett Frödingbrev 1890: »Tyskarne äro icke värst artiga mot oss skandinaver.» Vivi Edström tar nyktert och omdömesgillt upp temat
Das Faustische in Gösta Berlings saga. En mycket
elegant utredning om litterär växelverkan företar Kjell Espmark i studien Dauthenday und die schwe
dische Literatur - hin und zurück. I anslutning tili
Dominik Jost som visat på samband mellan ju gendstil och expressionism, betonar Espmark att
Dauthendays betydelse som lyrisk pionjär inte skall underskattas.
Här är det på sin plats att också fästa uppmärk samheten vid en av Fritz Paul utgiven bibliografi:
Skandinavistische Forschung im deutschsprachigen Raum 1973-77 (Ruhr-Universität Bochum 1978).
Man kan bara instämma i Pauls förhoppning att bibliografin skall stimulera till ytterligare kontak ter skandinavisterna emellan.
»Die Zeit, da skandinavische Autoren ihren Weg in die Welt über Deutschland nahmen, ist vor über.» Så inleder D etlef Brennecke sitt förord tili Aspekte der skandinavischen Gegenwartsliteratur. »Lars Gustafsson und der Team Sjöwall/Wahlöö vertreten in Deutschland die jüngere schwedische Literatur - Per O lof Sundman und Jan Myrdal vielleicht ebenso; aber dann ...?» I den inledande uppsatsen ger Brennecke en mycket informativ revy över Zeitgenössische schwedische Literatur in
westdeutschen Verlagen (1948-1975). Redogörel
sen ter sig allt mindre uppmuntrande, ju mer man nalkas tidsperiodens slut. De senaste åren (i976ff.) har väl knappast inneburit någon påtag lig vändning till det bättre.
Brennecke bidrar också med en studie Zur
’Gebrauchsprosa’ des schwedischen Autors Clas Eng ström; Engströms dramatik har uppförts på tysk
teaterscen i Brenneckes översättning, men ingen av prosaböckerna finns översatt. Sjöwall & Wah- löö har haft kolossala försäljningssuccéer i BRD liksom i Sovjet och USA. En uppsats av Wolfgang Butt om författarparet är betitlad Der Wohl
fahrtsstaat und seine Mörder. Andra behandlade
författare är Klaus Rifbjerg, Christian Kampmann och Olafur Johan Sigurdsson. Gerd Kreutzer gör i en uppsats den sistnämnde rättvisa; Inge Knuts sons lyriktolkningar, »Du minns en brunn», gav onekligen inte intryck av att Nordiska rådet 1976 valt en värdig litteraturpristagare. De tio bidrags givarna, alla yngre skandinavister, är förutom de redan omnämnda Walter Baumgartner, Alken Bruns, Bernhard Glienke, Jens Heese och Jörg Scherzer. Ett syfte med boken är som D etlof Brennecke framhåller, »die geschwundene Ent deckunglust der Leser und Verlage wieder anzu stacheln».
U lf Wittrock
Övriga recensioner 3 1 1
Strindberg und die deutschsprachigen Länder. Inter nationale Beiträge zum Tübinger Strindberg-Sympo- sium 1977. Hrsg, von Wilhelm Friese. Beiträge
zur nordischen Philologie 8. Helbing & Lichten- hahn. Basel & Stuttgart 1979.
Det tredje internationella Strindbergssymposiet ägde rum i Tübingen i oktober 1977. Det första, i Stockholm 1973, behandlade »Strindberg and Modern Theatre», det andra, i Paris 1975, rörde sig helt naturligt om »Strindberg à Paris». Medan det första huvudsakligen dryftade impulser från Strindberg och det andra impulser till Strindberg eller hans egen verksamhet, handlade det tredje om båda delarna i tämligen jämn fördelning.
Raden av bidrag inleds med Gunnar Brandells översikt Stand und Aufgaben der heutigen Strind-
bergforschung. Han berör inledningsvis den i Sveri
ge florerande Strindbergskulten, som hotar att överskugga våra andra stora klassiker. Avigsidan av denna kult är vad Brandell med en utomordent ligt välfunnen formulering kallar »den Hang Strindberg zu verschlimmbessern». Det gäller bå de författare som P. O. Enquist och (utom Sveri ge) Dürrenmatt och regissörer som Ingmar Berg man och Lennart Hjulström. När han övergår till själva forskningen, påpekar han, obestridligen riktigt men inte alldeles nytt, att Strindberg själv var den förste Strindbergsforskaren. Hans analys i Tjänstekvinnans son av Mäster Olof har blivit utgångspunkten för nästan alla senare analy ser av detta drama, även metodiskt, eftersom Strindberg här redogör för dramats idéhistoriska förutsättningar, dess personliga bakgrund, dess lit terära förebilder, dess aktuella anspelningar, den psykologiska och ideella innebörden i varje roll. Det är i själva verket fråga om en naturalistisk »Mimesisestetik», som sedan fulländades av Lamm men nu har avlösts av andra metoder. Brandell nämner den nya dramaforskningen, den moderna textlingvistiken och stilforskningen, slut ligen också receptionsforskningen, allt detta mera som uppgifter och nya problem än som uppnådda resultat.
Två av symposiets deltagare har kunnat vidare föra och precisera tidigare Strindbergsstudier. Otto Oberholzers Wandlungen des Strindbergbildes
in Deutschland går tillbaka på en skrift med samma
titel från 1956. Harold H. Borlands Strindberg and
Nietzsche tar upp ett huvudtema från hans arbete Nietzsches influence in Swedish literature (1956).
Oberholzers fågelperspektiv blir sedan komplet terat med mera detaljerade, delvis också suddiga re, närbilder i andra bidrag till volymen. Borlands bidrag innehåller åtskilligt nytt utöver hans nyss nämnda bok. Den kortvariga men intensiva kon takten mellan Nietzsche och Strindberg följs i de talj. Nietzsche skickade Strindberg ett exemplar av Götzendämmerung, som jämte Jenseits von Gut
und Böse finns i Birger Mörners Strindbergssam-
ling i Örebro stadsbibliotek, försedda med för strykningar och utrop i marginalen. Dessa böcker återfinns ej i Hans Lindströms redovisning av Strindbergs tre bibliotek. Däremot återfinns Der
Fall Wagner i biblioteket från 1892, i vilket också
de båda andra en gång måste ha funnits. Mörner har väl fått eller köpt dem av Strindberg i början av 90-talet. Ett sent och egenartat återsken från Nietzsche har Borland gått förbi. I En blå bok betecknas den kristne som »Übermensch» i förhål lande till de små, de föraktliga, som krälar i otrons dy. Ateister och förnekare blir parias.
Dessa båda studier behandlar impulser från, re spektive till Strindberg. För att fortsätta med den senare kategorin, så berättar Stellan Ahlström om Strindbergs tyska vänner, medan Egil Törnqvist analyserar Faust and The Ghost Sonata. Inled ningsvis berör han Strindbergs Fauststudium med ledning av uppgifter om Goethelitteratur i Strind bergs sista bibliotek, tyvärr innan Lindströms nämnda arbete utkommit. Han uppger nämligen felaktigt, att H. H. Boyesens Faustkommentar saknas i biblioteket. Algot Werin har ju en gång lanserat Strindberg som »den svenske Faust». Hos Törnqvist är det fråga om ett mycket speciellare Faustinflytande. Han ser Hummels pakt med stu denten som en parallell till Mefistofeles pakt med Faust dock med den välbefogade reservationen: »The two pacts are certainly not identical.» Han jämför också Fausts förhållande till Gretchen med studentens till Fröken. Intressantast är dock enligt min mening Törnqvists iakttagelse, att fyra kör- rader i andra akten av Fausts andra del koncist formulerar »the fundamental idea underlying Strindbergs’s play title— the idea that life and everything that is part of it is unreal, ghost like».
Claes Rosenqvist behandlar Strindberg’s Thirty
Years’ War, vilket betyder hans framställning av
30-åriga kriget i Gustaf Adolf. Han påpekar, att trettioåriga kriget i detta drama i hög grad ses ur tysk synpunkt, med tonvikt på folkets lidanden under krigets härjningar. Han drar en linje till Brechts Mutter Courage, som skrevs i Sverige un der andra världskriget. Man kunde tillägga, att
Gustaf Adolf också, är episk teater, låt vara med en
något annan innebörd än hos Brecht.
Ett av symposiets mest fängslande bidrag är Maurice Graviers L ’image de l’Allemagne et de l’A u
triche dans les récits autobiographiques de Strindberg.
Gravier har ju skrivit pionjärverket om Strind berg och den tyska teatern. Här vänder han alltså på steken. De självbiografiska verk han undersö ker är två: En dåres försvarstal och Klostret, som båda ligger i skymningslandet mellan fiktion och verklighet. Huvudvikten ligger på Klostret, som först 1966 blev tillgängligt i C. G. Bjurströms skickliga rekonstruktion. Inledningens raffinerade stilisering anteciperar enligt Gravier första kapit let i Du côté de chez Swann. Axel (obs. förnamnet!) vaknar upp i ett främmande hotellrum i Berlin, där han ligger och idisslar sina upplevelser. På det sät
Övriga recensioner 313
tet »omsatte han dem dikteriskt och de inprägla des eller fixerades genom denna procedur så, att han kunde disponera dem för kommande bruk lika säkert som medel insatta i en bank». Tack vare denna »alchimie romanesque» blir gränsen mellan det upplevda och det uppdiktade omöjlig att ut staka. Så blir också Berlinmiljön höljd i klärobskyr, i påfallande kontrast till Paristavlorna i Inferno och Legender, tillkomna under samma tid men un der andra betingelser. Sikten klarnar i viss mån, när Axel med sin älskade lämnar Berlin, men drömstämningen kvarstår, även i Österrike, där landskapsbilden annars på komplicerade psykolo giska grunder blir positiv.
Ett parallelltema behandlar Helmut Miissener i
Deutschland und Österreich in Strindbergs Werken und Br i efen. Men han har förbigått de självbiogra
fiska romanerna och får därför fram en delvis an nan bild. Även här blir dock Berlinbilden märk värdigt diffus, trots att Strindberg i brev till Lid- forss kallar Berlin »min andra födelsestad». Mil jöer, lokaliteter, människor finner man mycket lite av annat än i samband med Strindbergs egna pockande angelägenheter. Han var enligt Miisse- ner »in jeder Hinsicht ein fast hundertprozentiger Schwede» och reagerade som sådan med obehag mot främmande vanor och seder. Med den tyska kulturen var han dock liksom sin svenska samtid djupt förbunden. Sin utomsvenska information hämtade han i stor utsträckning ur tyska källor. Miissener nämner härutöver musiken och littera turen från Goethe och romantikerna fram till spridda, delvis kritiska omnämnanden av samtida författare (Hauptmann, Wassermann). Bland de äldre glömmer han dock Voss och Gotthelf (kan ske förbigången i egenskap av schweizare). Man saknar mig veterligen ännu en komparativ analys av Strindbergs inställning till tyskt och franskt, med växlande positiva och negativa förtecken allt efter omständigheterna.
Symposiet bjöd däremot på en motsvarande undersökning av Schweiz, nämligen Oskar Band- les distinkta och initierade studie Ideologie und
Wirklichkeit. Das Bild der Schweiz in Strindbergs Werken und Briefen. Här är ämnet mera givande,
eftersom Schweiz för Strindberg fick en större ideologisk och personlig betydelse än både Frank rike och Tyskland. När Strindberg med familj flyt tade från Frankrike till Schweiz, tyckte han sig ha kommit till sitt idealland. Som rousseauan fann han här demokratins urhem omramat av en stor slagen natur. I samband med Strindbergs omor ientering mot en intelligensaristokratisk anarkism i slutet av 80-talet inträder en förändring av vär deskalan: Rousseaus Schweiz tonar bort till för mån för Bismarcks Tyskland. Den senare idealbil den försvann dock snabbare, medan den förra dök upp sporadiskt ända till slutet. Men den
schweiziska idealbilden motsvarade endast delvis verkligheten. Bandle visar i detalj, hur Strindberg förskönat, generaliserat eller missuppfattat drag i den schweiziska samhällsbilden trots vissa riktigt återgivna grunddrag. I själva verket repeterar han i agitatoriskt syfte ett flertal gångbara klichéer från 1700- och 1800-talen. Det som står obestrid ligen kvar är ett objektivt korrelat: den mäktiga alpnaturen. Den fick för honom en religiös digni tet, jämförlig med skärgårdsnaturens, liksom den ett föremål för kosmisk hemlängtan.
Impulserna/ra« Strindberg behandlas från olika utgångspunkter och synvinklar. Ett par bidrag be handlar de tyska Strindbergsöversättningarna, som ofta befinns vara bristfälliga och stundom felakti ga. Det förra gäller om Strindbergs trogne och outtröttlige drabant Emil Schering. I ett par fall har dock, som Fritz Paul (i Deutsche Strindberg-
Ausgaben. Ein Argernis?) påpekar, tidiga tyska
Strindbergsöversättningar visat sig vara av textkri tisk betydelse, då de utkommit före den svenska originalupplagan och utgår från numera försvunna manuskript. Det har också uppmärksammats av Lars Dahlbäck, redaktören för den nya upplagan av Strindbergs Samlade skrifter. En specialstudie av D etlef Brennecke gäller fem olika översätt ningar av Fröken Julie från Ernst Brausewetters 1890 till Egon Gerlachs 1966. Som den överlägsna framstår inte överraskande Peter Weiss’ tolkning, publicerad 1961.
De övriga bidragen tillämpar på skilda fronter den receptionsforskning, som Brandell berörde i sitt inledningsföredrag. Med skramlande tung terminologisk rustning framträder Walter Baum gartner i Verpasste Eroberung eines Terrains med undertiteln »Charakter und Funktion des ästheti- schen Erwartungshorizont in der deutschen Re- zeption von Strindbergs naturalistischen Dramen um 1890». Liksom andra medarbetare finner han helt naturligt Strindbergsuppfattningens växlingar följa den litterära utvecklingen. I hans terminologi blir det fråga om »Die naturalistische Konkretisa- tion» och »Die neuromantische Konkretisation». Andra går längre. En studie (av Ruprecht Volz) handlar om den tyska expressionismens Strind- bergsbild. Flera behandlar Strindbergs tyska scen historia. Wolfgang Pasche skriver om Strindberg på tysk scen från sekelskiftet till 1912, den danska forskaren Kela Kvarn om Max Reinhardt och Strindberg, ett ämne som hon behandlade i en utmärkt avhandling 1974. Med Reinhardt fick ju Strindberg sitt genombrott i Tyskland som ban brytande dramatiker, men Kvarn påpekar också, att han presenterade en tidstypisk Strindberg, som talade direkt till krigs- och efterkrigsgeneratio- nens borgerligt-intellektuella teaterpublik. Strindberg blev »modern». Och det har han ju sedan dess förblivit. Därom handlar också
Hans-Peter Bayerdörfers översikt över Strindberg sbil den i den tyska teaterkritiken.
Till sist må nämnas Hilde Haider-Preglers re dogörelse för Strindbergs mottagande på Wiens teatrar, som började med ett framförande av
Fordringsägare 1893, samt Victor Claes översikt
över Die Strindberg-Rezeption im mederländischen
Sprachraum.
Sven Rinman
Richard Hamann/Jost Hermand: Expressionismus. Epochen deutscher Kultur von 1870 bis zur G e genwart. Band 5. Fischer Taschenbuch Verlag
1977·
Thomas Anz: Literatur der Existenz. Literarische
Psychopathographie und ihre soziale Bedeutung im Früh expression ismus. J. B. Metzler 1977.
Rolf-Peter Janz / Klaus Laermann: Arthur Schnitz
ler. Zur Diagnose des 'Wiener Bürgertums in Fin de siècle. J. B. Metzler 1977.
Konsthistorikern Richard Hamanns och germanis- ten Jost Hermands stora översiktsverk Deutsche
Kunst und Kultur von der Gründerzeit bis zum Ex pressionismus föreligger nu i sin helhet sedan också
det femte bandet har utkommit. Verket har givits ut både av Akademie-Verlag Berlin/DDR och av Fischer Taschenbuch Verlag. Jag har i en uppsats i
Samlaren 1973 (s. 95 ff.) behandlat Jost Hermands
epoköversikter. I den avslutande Expressionismus- delen förklarar Hermand i en efterskrift att boken »sei nicht Hamanns Andenken, sondern seinem Vordenken gewidmet». Hamann avled 1961. Jost Hermand anknyter i sin framställning bl. a. tili sin bortgångne kollegas lilla bok Krieg, Kunst und
Gegenwart (1917). Hamann kom den nya rörelsen
positiv till mötes och förklarade om det nya ex pressionistiska måleriet: »In den Spannungen ihren Kurven, im formalen Ausdruck ihrer Linien, Flächen, Kuben, Farben kann sich die Spannung und Stimmung zweckmässigen Tuns suggestiv ausdrücken, und so könnte es ein solcher Ex pressionismus uns geradezu nötigen, diesem Tun uns hinzugeben, wie früher die Heiligen der Kult bilder uns durch ihre Ekstase zum Gottesdienste fortrissen.»
Den tyska expressionismens religiösa utsväv ningar har Jost Hermand inte mycket till övers för (»viel Seraphisches, Schwülstiges und Himm- lisch-Überzuckertes»). Inom den internationella expressionismforskningen har annars just den av »messianskt» förkunnelsepatos burna riktningen stått i förgrunden. Silvio Vietta och Hans-Georg Kemper anmärker i sin »litteraturvetenskapliga
arbetsbok» Expressionismus (Uni-Taschenbücher. Wilhelm Fink Verlag 1975) att Lukåcs och andra har gjort det alltför lätt för sig när de ensidigt vänt sig mot expressionismens »ihåliga patos». »Die Autoren des messianischen Expressionismus müs sen vielfach durch lärmendes Pathos wettmachen, was ihnen an gedanklicher Verarbeitung und Durchdringung der Gegenwart fehlt», framhåller Vietta som i stället vill lägga huvudvikten vid en annan »grundtendens» inom den tyska expres sionismen, en kultur- och civilisationskritisk. »Sprachlich herrscht bei den Autoren der ersten Gruppe lautstarkes Pathos und appellative Rheto rik vor, während die Autoren der zweiten Gruppe eine distanzierte, zuweilen ironische, ja sarkasti sche Sprachform kennzeichnet.» Om Pär Lager kvist gäller att han i sin lyriska produktion på 1910-talet företer beröringspunkter med båda dessa riktningar. Urpu-Liisa Karakha talar i sin doktorsavhandling om dennes »häftiga livsdialek- tik». De existentiella elementen inom den tyska expressionismen har Lagerkvist fatt kontakt med, men han tar också vid hos den åldrande Strind berg. »Himmelens hemligheter» heter en betrak telse i Strindbergs första »blå bok» och med en reminiscens därifrån kallade Pär Lagerkvist en i expressionismens tecken stiliserad pjäs Himlens hemlighet.
Också för Jost Hermand har det i främsta rum met gällt att påvisa »das ideologiekritische Poten tial der Bewegung» som det heter i Kemper/ Viettas inledande avsnitt »Das Thema». (Jag har förut i Samlaren 1975 (s. 305) uppehållit mig vid deras bok och anbefaller här hela den svit av »ar betsböcker» vari den ingår: Deutsche Literatur im
20. Jahrhundert.) Som »entwicklungsgeschichtlich
bedeutsamer» än Trakl, Heym, Kafka m.fl. vill Hermand beteckna författare som Toller, Kaiser, Sternheim, »die engagierten Lyriker und aktivisti- schen Theoretiker». »Denn erst durch sie wurde ein geistiger und politischer Elan entfesselt [...] Dass es dabei im einzelnen zwischen einem vor dergründigen Berauschtsein und einem wesent lich tiefer bohrenden Umgestaltungswillen zu un terscheiden gilt, da vielen Expressionisten die Zielrichtung dieser Revolution lange Zeit weitge hend unbewusst blieb, wird sich im folgenden zeigen.»
Hermand prövar ånyo en syntes av utvecklingen inom litteratur, konst och måleri. Medan det före gående bandet bär den pluralistiska titeln Stilkunst
um 1900 befinns epokbeteckningen expressio
nism giltig för decenniet 1910-1920. »Denn was auch immer die einzelnen Expressionisten unter scheidet, der Hang zum Extremen, Aufrühreri schen oder Weltumstürzenden ist wohl allen ge meinsam. An dieser These lässt sich schwerlich rütteln. Die Schwierigkeit der
