Små barns kommunikation

Examensarbete

Små barns kommunikation

Small Children’s Communication

Malin Bong

Lärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare

Barn och Ungdomsvetenskap Datum 2011-11-18

Examinator: Åse Piltz

Handledare: Vanja Lozic

Lärarutbildningen    Barn  och  Ungdom  

Abstract

Med denna uppsats undersöker jag hur barn i ett års ålder kommunicerar med varandra och hur de kommunicerar med pedagoger på en förskola. Frågor jag utgått ifrån är hur de verksamma pedagogerna uppfattar barnens kommunikation. Hur gör barn när de vill säga något och det verbala språket inte ännu är fullt utvecklat. Dessutom undersöker jag hur pedagogerna ställer sig till barnens inflytande i verksamheten. Enligt den nya Läroplanen för förskolan 1998 (reviderad 2010) finns många strävandemål om hur barnen ska vara delaktiga i sin vardag på förskolan. Hur når pedagogerna dessa mål? Går de att förverkliga? Kan barnen vara med och få inflytande i verksamhetens planering? Undersökningens baseras på intervjuer med tre pedagoger. Deras svar och reflektioner kopplas samman med aktuell forskning inom området. Jag vill med min uppsats få pedagoger medvetna om hur barnen kommunicerar i ett års ålder, och hur vi på bästa sätt kan förstå och möta det lilla barnet.

Innehållsförteckning

1. Inledning 6

1.1 Syfte 7

1.2 Frågeställning 7

2. Forskningsöversikt och teoretisk förankring 8

2.1 Vad är kommunikation 8

2.2 Hur kommunicerar små barn 9-11

2.3 Barns inflytande 11-12

3. Metod 13

3.1 Metod 13

3.2 Urval 14

3.3 Genomförande 14

3.4 Bearbetning av de insamlade materialen 15

3.1.1 Forsknings etiska överväganden 16

4. Resultat och Analys 17-19

4.1 Kommunikation under den fira leken 17-19

4.2 Kommunikation i matsituationer 19-20 4.3 Samling 21-22 4.4 Skapande verksamhet 23 4.1.1 Rörelse 23-24 5. Slutdiskussion 26-27 6. Referenslista 28-29

1. Inledning

Något som jag under hela min utbildning har varit intresserad av är hur små barn blir uppfattade i förskolan. Mitt främsta intresse är deras sätt att kommunicera med varandra och hur de samspelar med personalen som arbetar där. Min uppsats fokuserar på hur barn i ett års ålder samspelar med varandra i olika situationer, så som under den fria leken, i matsituationer, samling och i verksamhetens övriga aktiviteter. Pedagogernas iakttagelser och erfarenheter kommer att vara underlag för min undersökning.

I Läroplanen för förskolan 1998 (reviderad 2010) påpekas det att förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att uttrycka sina tankar och åsikter och därmed få möjlighet att påverka sin situation (Skolverket, 2008). Det är i lärandesituationer med barn i ett års ålder viktigt att tänka på, då de själva ofta saknar det verbala språket. I min uppsats kommer jag lägga fokus på hur barn kommunicerar i olika situationer. Pedagogernas synsätt och erfarenheter kring detta är uppsatsens centrala syfte. Engdahl (2007), framhäver att det fortfarande förekommer att vuxna inte utgår från barns egen kompetens när de arbetar.

Barn i småbarnsåldern är inte alltid lätta att tolka, vad det är de vill säga, eller vad de vill göra? Det krävs lyhördhet för att tyda barnen rätt. Det har gjorts få studier om barn i ettårsålder på förskola i Sverige. Ingrid Engdahl (2011), (2007) har varit en stor inspirationskälla till min undersökning, då hon belyser hur barnen kommunicerar i förskolan. I min uppsats vill jag poängtera betydelsen av att hjälpa barnen på bästa sätt att göra sig hörda i förskolan.

Jag har ställt frågor till tre verksamma pedagoger på en förskola, om hur ettåringarna på en småbarnsavdelning kommunicerar med varandra och i grupp, hur kommunikationen ser ut i fria leken och andra tillfällen. Kommunikation är ett begrepp som kan förklaras som en överföring av budskap. (Evenshaug och Hallen, 2001), se mer i kapitel två.

1.1 Syfte

I uppsatsen undersöker jag hur pedagoger ser på kommunikation mellan barnen och mellan pedagog och barn på en småbarnsavdelning i förskolan. I min undersökning vill jag få inblick i för hur pedagogerna ger barnen utrymme för att uttrycka sig eller hur de går till väga för att besvara deras önskningar. Enligt Läroplanen för förskolan 1998 (reviderad 2010), ska alla barn ha rätt till inflytande och möjligheter att påverka verksamheten under sin dag i förskolan. Hur gör pedagogerna för att detta ska genomföras. Barnen är små och kanske inte alltid kan uttrycka sig verbalt. Därför anser jag att det viktigt att undersöka hur kommunikationen går till.

1.2 Frågeställning

Min uppsats frågeställningar är:

1. Hur upplever pedagogerna barnens olika kommunikationsvägar i förskolan?

2. Hur ser pedagogerna på läroplanen Lpfö98 (reviderad 2010) mål om hur barnen kan uttrycka sina tankar och åsikter när de ännu inte har utvecklat ett verbalt språk?

Anledning till att en av frågorna fokuserar på Läroplanen för förskolan 1998 (reviderad 2010), är att det finns mål som att den pedagogiska verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar. Personalens förmåga att förstå och samspela med barnet är viktig, så att vistelsen i förskolan blir ett positivt stöd även för barn med svårigheter. Alla barn ska få möjlighet till den tillfredsställelse det ger att göra framsteg, övervinna svårigheter och att få uppleva sig vara en tillgång i gruppen. Med eller utan ett verbalt språk.

2. Forskningsöversikt och teoretisk förankring

Nedan presenteras forskning inom området för undersökningen. Forskningen har gett mig stöd för tankar och funderingar kring undersökningsområdet. Frågor som kommer belysas i följande kapitel är: Vad är kommunikation? Hur kommunicerar småbarn? Och Barns inflytande.

2.1 Vad är kommunikation?

Kommunikation är ett begrepp för en överföring av ett budskap, när ett tankeinnehåll eller mening ska föras över till någon annan person. Språket är ett sådant system som vi använder för att kommunicera med varandra. Det finns andra sätt att kommunicera förutom språk. Kroppsspråk och bildspråk är också ett sätt att förmedla tankar och känslor (Evenshaug och Hallen, 2001). Det finns många sätt att beskriva begreppet kommunikation. Ann-Katrin Svensson, (1998) benämner ordet kommunikation som något man delar med någon. På latin betyder ordet communicare att göra gemensamt. Kommunikation kan vara dans, musik, bild eller andra konstformer. Det kan naturligtvis även vara verbalt och kroppsligt (Ann-Katrin Svensson, 1998).

Nya studier som gjorts av Ingrid Engdahl (2007), visar att när vi möter barnen i deras livsvärld innebär det att vi måste förstå hela barnet. Kroppsliga uttryck, möten och relationer är det som fullgör viktiga bitar i barnens värld. Hon menar att när vi läser av barnen måste vi tolka och försöka se dem ur ett helhetsperspektiv (Engdahl, 2007).

2.2 Hur kommunicerar småbarn?

Hur gör småbarn när de ännu inte har utvecklat ett fullt verbalt språk och de vistas i förskolan med många andra barn och vuxna. Att lära sig att kommunicera är något vi gör från födseln. I följande kapitel förklaras hur barnen lär sig kommunicera.

Barns första ljud är skrik och gråtande. Som spädbarn förstår vi inte ordens mening. Men redan när barnet är runt åtta till tio månader kommer användandet av gester och kroppsspråk med som ett sätt att kommunicera med sin omvärld (Evenshaug och Hallen, 2001).

Ett tydligt sätt att påvisa hur barn kommunicerar exemplifierar Daniel Stern (1992). Intentionell kommunikation kan vara när barnet ber sin mamma om något genom att stäcka ut sin hand med handflatan uppåt. Då barnet gör såhär visar det också griprörelser med handen och ögonen tittar på handen och sedan på föremålet barnet vill ha, eventuellt låter barnet ”eh eh eh”. Då förstår mamman vad barnet vill ha och ger föremålet till honom. Med kommunikation kan också menas kroppsspråk och känslor som språk. Daniel Stern (1992), menar också att barn kan läsa av känslotillstånd tidigt. Vid tester har det konstaterats att mammans, eller en annan närstående känslotillstånd påverkar barnets reaktion. Om barnet befinner sig i en osäker situation kan den titta på mamman för att läsa av hennes ansiktsuttryck, om det är säkert eller inte utan att mamman säger något. Barnet ”läser av” ansiktsuttrycket.

Redan från födsel använder barnet språket som ett sätt att kommunicera. De använder sig av olika ljud för att kommunicera. Numera har spädbarnsforskning visat på att barn reagerar och tar till sig ljud mycket tidigt. Redan första dagen kan de öppna upp ögonen när de hör något ljud. I början är kommunikationen ganska monologisk från den vuxne, men ganska fort kan man börja leka tittut leken till exempel. Denna lek är ett bra sätt att se på hur man konverserar med ett litet barn. Man läser av varandra med att vara tyst när den ena säger tittut och infattar sig efter reglerna om turtagning redan vid två till tre månaders ålder. Enligt Hwang och Nilsson (2003) följer alla barn ungefär samma mönster i den språkliga utvecklingen. Nyfödda kommunicerar med ljud, rörelser och ansiktsuttryck. Sedan kommer joller, första ordet och vid cirka två års ålder kan de flesta barn förstå språkets innebörd. Ett barn på ett år kan ofta urskilja meningar som var är mamma, när de hör detta kryper barnet till mamman. Repetition är en viktig del för att lära sig och förstå språk (Hwang och Nilsson, 2003).

Gunvor Løkken (2008) skriver om hur förberedelser i kommunikation i ettårsåldern ligger som grund för ett senare verbalt språk. Det barnet säger i ljud och nämner till varandra genom ljud eller kroppsrörelser är en början på det vi kallar en kommunikation. Genom träning i detta ger det sedan färdigheter för att utveckla ett verbalt språk. Denna träning är en daglig företeelse i förskolan. Eva Johansson (2003) menar att forskning inom området för små barn på förskolan inte varit närvarande i Sverige förrän nu på senare tid. Johansson (2003) menar på att förskolan har fått en

mycket tydlig roll i att lära barnen hur man visar hänsyn mot andra för att kunna fungera i en grupp. Barnen befinner sig i en annorlunda situation än den de möter hemma. I förskolan måste man ta hänsyn och kommunicera med andra barn för att det inte ska uppstå konflikter. Alla viljor skall tas hänsyn till. I förskolan blir det en tidig grund till att träna på att visa hänsyn och lära sig att samspela med andra barn och vuxna. (Eva Johansson, 2003).

Summer (2005) menar att spädbarn inte bara är kapabla att imitera nuet i stunden utan att de även kan minnas flera timmar senare och även i andra miljöer än i den miljön de befann sig ifrån början. Han visar också att barn hellre imiterar andra barn än vuxna något som ur en pedagogisk synvinkel är mycket intresseväckande då det tydligt visar på att barn lär sig av varandra. Nyare forskning stödjer även Dion Summer (2005)´s resonemang. En ny avhandling av Ingrid Engdahl (2011)´s Toddlers as social actors in the Swedish preschool beskriver hur ”toddlare” , det vill säga hur små barn i ett till tre års ålder pratar. Toddlers är ett begrepp för den ålderns språk. Hennes resultat visar hur småbarn integrerar med varandra i tidig lek och bjuder in till lek utan verbalt språk. Resultaten i avhandlingen visar en förståelse för unga småbarn som sociala personer. Det finns många tecken på hur detta kan yttra sig. Genom känslor som kramar, pussar och kroppskontakt. I leken kan man se närmanden, leende och skratt. När föräldrar kommer och hämtar ser man hur barnen vinkar och ler ivrigt. På förskolan där Engdahls undersökning gjordes, fanns det upphängda foto på väggarna som barnen ofta pekade på, då de ville visa föräldern vad de gjort. Engdahl (2011).

Kroppsspråk som ansiktsuttryck är centalt för barnets kommunikation av känslor mellan barn och vuxen. Forskning visar på att redan från födseln reagerar spädbarnet på modern och faderns ansiktsuttryck. Det finns undersökningar som påvisar hur deprimerade mödrars barn oftare visar sorgsna uttryck i ansiktet än mödrar som inte är deprimerade Summer (2005). Avspeglingen ses även i förskolans miljö. Barnen ser pedagogen som en förebild och därför är det av stor betydelse vilka uttryck och vilket kroppsspråk pedagoger använder inför barnen. Marita Lindhal (1998) menar att när barn hör andra barn gråta blir de själva ledsna och gråter för att visa sin sympati. Småbarn kan dela andra barns känslor genom skratt eller gråt. Enligt henne visar det att när ett barn hör ett annat barn gråta försöker barnet trösta det genom att närma sig det gråtande barnet och klappa det på huvudet, eller genom att hämta det ledsna barnets gosedjur eller napp.

Det är intressant hur forskningen kring småbarn har utvecklats. I tidigare forskning, kan man läsa att det fanns andra ståndpunkter än dagens småbarnsforskning. För några decennier sedan ansåg många att spädbarn inte kunde förstå omvärlden, och att barn inte var riktigt medvetna om det som hände kring dem. Philip Hwang (1993) skriver om att vi vet relativt lite om hur småbarn påverkas av att vara med andra barn. Han nämner också att det finns olika kulturella skillnader i detta. I vissa kulturer är det de äldsta syskonen i familjen som leder samspelet. Medan i andra kan det vara en jämnårig i gruppen på förskolan. Det fanns för några år tillbaka föreställningar av att småbarn inte behövde kamrater på samma sätt som större barn. Man menade att de var för koncentrerade på sig själva Hwang (1993). Nu visar forskning att småbarn är mycket medvetna och kompetenta. Engdahl (2007) visar på betydelsen av att barn får leka med barn i samma ålder för att utvecklas i sin kommunikation. Barn leker helst nära andra barn. Detta beskrivs som ”bredvidlek” på förskolorna. Den kroppsliga och rörliga kompetensen är avgörande faktorer för det framtida samspelet med andra barn och vuxna.

2.3 Barns inflytande

Barnen har rätt att ha inflytande i verksamheten i förskolan. Men hur kan vi pedagoger tolka barnens önskningar när de ännu inte utvecklat ett fullt verbalt språk? Just denna problematik har en central plats i mitt arbete.

Åberg och Taguchi, (2005) har såsom åsikt att reflektion är grunden för allt i förskolan. För att kunna förstå och tillgodose barnens behov behöver vi som pedagoger hela tiden observera verksamheten och ställa oss frågor som ”vad kan vi göra bättre?” När barn ännu inte kan uttrycka sina viljor verbalt i ord och mening, är det ännu viktigare att vi är med och ser vad som sker i förskolemiljön. För att kunna skapa bästa sätt för mötesplatser där barnen kan kommunicera krävs att vi ständigt förändrar miljön i rummet så det passar just denna barngrupp. (Åberg och Taguchi, 2005). Då alla barn är olika och befinner sig i olika skeden när de möter förskolan värld, är det viktigt att verksamheten främst präglas av att låta barnen utveckla sin sociala kompetens i sin egen takt. Barnen ska också få möjligheter att pröva olika metoder för att utveckla sin lust och tilltro till den egna förmågan att lära. Ingrid Pramling Samuelsson & Sonja Sheridan, (1999). Detta tydliggörs i Läroplanen för förskolan 1998 (reviderad 2010). Jag anser att vikten av att se barns individuella förmåga måste tas hänsyn till i

verksamheten. Barnen kommer till förskolan med olika bakgrunder och olika förutsättningar. Då är det av betydelse att pedagogerna är medvetna om detta.Pramling och Sheridan (1999) menar att det är en stor och viktig uppgift som pedagog att se till att alla barn blir sedda och hörda. Alla barns åsikter och tankar är lika betydelsefulla. Det är viktigt att man som pedagog är lyhörd och lyssnar på barnen. Att aktivt delta i det som händer runt omkring en i rummet ger en bra förutsättning för att förstå barnens viljor och önskemål. (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999).

För att uppnå målen om barnens inflytande som tydliggörs i förskolans läroplan är det viktigt att utvärdera verksamheten regelbundet. Pedagogernas uppgift är att se alla barn dagligen och det kan underlättas genom dokumentation. Wehner-Godée (2000), framför hur observation och dokumentation är ett bra sätt för att förstå barnen bättre. Genom fotografi och teckningar kan barnen visa vad de inte kan säga i ord. Det är ett sätt att få fram diskussioner med barnen om verksamheten och utvärdera den tillsammans (Christina Wehner-Godée, 2000). Det är av stor vikt att alla som är verksamma i förskolans och skolans värld ser mötet med barn på samma sätt. Gunilla Halldén (2007) avser att om vi ska förstå barns viljor måste vi se barnen som social aktörer. De är beroende av ett samspel med vuxna som ser dem och bekräftar dem. För att ett barn ska kunna känna sig trygg och tro på sig själv krävs det vuxna som ger dem bekräftelse. Ingen människa kan klara sig utan andra människor.

När det diskuteras om barnens inflytande i samhället tror jag att många tänker på de barn som kan tala. Men för att göra sin röst hörd finns också andra sätt än att använda det verbala språket. Svensson (2008) beskriver begreppet språk, som det språk som ofta ses med symboler och tecken, det vill säga det språk vi skriver och talar. Med språket kan vi också diskutera, resonera och signalera en grupptillhörighet som åldersmässigt, geografiskt, socioekonomiskt och yrkesmässigt. Det finns även andra betydelser i begreppet språk, så som teckenspråk, punktskrift, kroppsspråk. Små barn har ofta många och starka signaler som vi vuxna måste lära oss tolka för att förstå deras språk (Ann-Katrin Svensson, 2008). Att tänka på när vi ger barnen inflytande i förskolan är att tänka på att vara lyhörd och lyssna för att se det icke verbala språket. På det sättet tror jag att vi kan uppnå en ökad jämställd delaktighet bland alla barnen.

3. Metodavsnitt

3.1 Metod

Arbetets metodval blev intervjuer. Jag valde att arbete med intervjuer för att belysa pedagogernas perspektiv på kommunikation mellan barnen och mellan pedagog och barn. Jag har valt att avgränsa min studie med att intervjua tre pedagoger som arbetar på en småbarnsavdelning. På avdelningen finns det tolv barn som är mellan ett och tre år, och tre pedagoger, varav två förskollärare och en barnskötare. Jag har använt mig av kvalitativa intervjuer, då jag anser att denna metod lämpade sig bäst för mitt arbete eftersom jag ville nå ett så avslappnat samtal som möjligt. Patel och Davidsson (2003) menar att kvalitativa intervjuer inte har förbestämda frågor med några rätta svar, utan mer ett pågående samtal och diskussion mellan intervjuaren och intervjupersonen. Det är viktigt att samtalen blir på en gemensam nivå, så att inte makt, kön eller andra faktorer avgör (Patel och Davidsson, 2003).

Då åldern på pedagogerna var olika och jag var yngst kunde jag känna av faktorer som åldersskillnad. Den lite äldre pedagogen hade lite svårt att diskutera i gruppintervjun. Detta gjorde att stämningen blev lite stel. Jag hade förberett mig med frågor som jag ansåg vara öppna och bra att inleda samtalet med. Patel och Davidsson (2003), anser att ha en god struktur, underlättar själva intervjun. Det är också betydelsefullt att tänka på vilket språk som används då det är centralt att personen förstår vad som menas och kan svara på frågor utan missförstånd. (Patel och Davidsson, 2003).

3.2 Urval

Min undersökning om kommunikation ägde rum på en förskola i södra delen av Skåne. På förskolan mötte jag tre verksamma pedagoger på en småbarnsavdelning. Else förskollärare och fyrtio år, Lisa tjugonio år och barnskötare och Johanna trettiotvå årig

förskollärare. Jag har haft intervjuer med alla tre pedagogerna för att få deras olika perspektiv och olika iakttagelseförmågor, om hur de anser barnen kommunicerar med varandra. Jag ställde även frågor om hur de tänker kring läroplanen i verksamheten riktad mot småbarn. På avdelningen finns tretton barn, varav fem inte fyllt två ännu. Avdelningen är en stor och rymlig avdelning med tre smårum där barnen har tillgång till olika material så som dockor, byggmaterial och ett stort allrum där samling och gemensamma aktiviteter sker. Anledningen till att jag har begränsat mig till en förskola och en avdelning är för att jag anser att det inte finns möjlighet eller tid till att göra någon större undersökning av området.

3.3 Genomförande

Intervjuerna genomfördes först individuellt, och sedan med en gruppintervju med Else och Lisa. Jag har använt mig av både inspelning och antecknat, då jag tyckte att båda metoderna kändes lämpliga. Jag ville med hjälp av ljudinspelning få med allt som diskuterats så jag inte missade något. Att bara använda sig av anteckningar kan vara svårt, då det krävs att man skriver snabbt och lätt tappar fokus på det som sägs. Men med hjälp av anteckningar fick jag med viktiga citat och punkter på det jag ansåg vara centrala punkter och ingångsvinklar till arbetet. Jag använde mig också av en gruppintervju med Lisa och Else som arbetar på avdelningen, för att få en helhetssyn på hur de resonerade och ansåg sig tänka kring kommunikation. Anledning till att Johanna inte var med i gruppintervjun var för det inte fanns möjlighet för alla att lämna barnen samtidigt. Gruppintervju kan medgöra en avspänd miljö då intervjupersonen inte känner sig lika mycket i centrum då den har en kollega med (Patel och Davidsson, 2003). Min metod fungerade bra då samtalen flöt på och det kändes som samtalen tog en positiv och tillmötesgående form.

3.4 Bearbetning av de insamlande materialen

Efter grundlig genomarbetning av intervjuerna har jag kommit fram till att det finns vissa gemensamma punkter i intervjuerna som jag vill använda mig av som utgångspunkt till mitt arbete. Dessa delar har jag haft som utgångsläge i min resultatdel. Det blev ganska mycket empiri av intervjuerna, jag har därför valt att begränsa informationen till de som pedagogerna lyft fram som mest angeläget och bara valt att ta med de delar som är centrala för min uppsats frågeställning. De punkter jag valt att fokusera på i uppsatsen är kommunikation under matsituationer, samling, fria leken, och under rörelse och skapande verksamhet.

3.5 Forskningsetiska övervägande

Under arbetets gång har hänsyn tagits till de regler som finns kring forskning. Pedagogerna fick kännedom på vad arbetet skulle handla om och information angående intervjuerna i god tid innan intervjuerna gjordes. I och med att jag valt att inte ha någon observation med i uppsatsen eller några barnintervjuer behövdes inte föräldrarnas tillåtande, men för att inte det skulle bli ovissheter och för deras eget intresse så skrev jag ändå en informationslapp och hängde upp i kapprummet angående min uppsats. Alla deltagare och alla platser i uppsatsen är fingerade för att skydda individens rätt till anonymitet. Anonymitet är ett skydd för dem medverkar i vetenskapliga undersökningar, ingen ska kunna identifiera situationer eller personer i texten. Under pågående undersökning har ja således valt att uppfylla de etniska riktlinjerna när det gäller information, samtycke, konfidentialitet och även nyttjande. (Stukát Staffan, 2005).

Även i pågående intervjuer är det viktigt att tänka på etik. Det är det mycket viktigt att visa hänsyn och förståelse för de personer som ingår i intervjun. Som intervjuare måste man tänka på hur man ser ut och hurdan ansiktsmimik gör sig till känna. Att vara neutral i samtalet kan vara svårt. Det är med största iakttagelse vi måste tänka på hur vi reagerar, då det annars kan uppstå en motbjudande känsla hos den vi ställer frågor till. (Patel och Davidsson, 2003).

4. Resultat och Analys

I detta kapitel kommer resultaten att presenteras av undersökningen. Jag har delat in resultaten i olika delar och dessa sammanförs under följande rubriker. Kommunikation under: fri lek, matsituationer, samling, skapande verksamhet och rörelse.

4.1 Kommunikation under den fria leken.

I intervjuer med samtliga tre pedagoger framgick hur väsentlig den fria leken är för barnen. I min första intervju som jag gjorde med Else en fyrtio årig förskollärare som varit verksam i yrket i tretton år, framkom det att hon anser att kommunikation är ett begrepp som hon inte tänk mycket på under sin tidiga yrkestid, utan att det är ett begrepp som vuxit fram under åren. Else anser att kommunikation inte var något hon ”tänkte” på. Hwang (1993), påpekar hur synens på småbarn som omedvetna om sin omvärld har förändrats genom tiderna. Idag vet vi att småbarn är mycket medvetna om sin omvärld och allt som sker omkring dem.

I intervjun med Lisa, en tjugonio årig barnskötare, som arbetat på avdelningen i tre år, framgår det att kommunikationen är något hon ser i allt arbete. Hon tycker det är påtagligt att se samspel mellan barnen. Utifrån detta kan det konstateras att de båda lärarna har olika syn på vad begreppet kommunikation står för. Detta kan ses i min intervju med Johanna, en trettiotvåårig förskollärare som arbetat på avdelningen i sju år, som visar samma syn på begreppet kommunikation. Johanna menar att kommunikation är när två eller fler gör något tillsammans, och kan exempelvis gestaltas i sandlådan ute på gården, där barnen gräver var för sig, men de sitter i sandlådan tillsammans. De gör något gemensamt menar Johanna och tillägger:

Ibland ser jag barnen titta på varandra när de gräver och sedan tar de hinkarna med sand och möts vid kakbordet, där de sen vänder eller välter ut sanden. Där kan de sen stå och skratta tillsammans. Många kanske ser det som att de inte vet varför de skrattar. Men jag tror att de skrattar tillsammans för leken är rolig.

Det Johanna berättar känns igenkännande från forskning. Situationer där barnen ”pratar tyst” eller med kroppsspråket är vanligt bland ettåringar. Småbarn kan leka utan att det finns ett verbalt språk. Lägen där barn kan stå och skratta kan Lindhal (1998) förklara

med att barn ofta känner sympati och gärna gör det som kompisen gör. Det kan vara både imitation av skratt och gråt (Lindhal Marita, 1998). Exemplet ovan är typiskt exempel på en småbarnshändelse som vanligen förekommer i förskolan. Barnen skrattar och härmar varandra. Att sympatisera med någon är ett påbörjat utvecklingsläge till att utveckla empati.

I intervjun med Else framkommer det att hon ibland ser hur barnen står vid staketet utomhus och tittar på bussen som kör förbi. Då kan något av barnen skrika och springa och ropa på de vuxna eller de andra barnen ”kom kom kom nuuu usse usse här”. Else menar att barnen är måna om varandra och vill gärna dela med sig händelser med sina kompisar av det som sker. Johansson (2003) framhåller att barn utvecklar sitt samspel med andra barn under lek och att dela med sig av det som sker i omgivningen är att interagera med varandra. Liknade iakttagelser lyfts fram i gruppintervjun med Else och Lisa.

Else: Jag tror att under leken sker kommunikationen konstant mellan barnen, även när vi inte ser.

Lisa: Ja under hela förmiddagarna hör vi ljud från alla rummen barnen befinner sig i. Under den fria leken är barnen i alla rummen och när vi då cirkulerar runt på avdelningen, ser vi kommunikation mellan barnen.

Else: Ja, men ibland ser vi barn som bara sitter i soffan och tittar på, då kan det komma fram ett barn till och sätta sig där för att också iaktta de andra. Då tänker jag att det kanske sker en tyst kommunikation.

Malin (jag): Hur tänker ni kring att alla barn pratar ”tyst”? Upplever ni all barn lika sociala?

Else: Nej jag tror att de utvecklar den sociala biten i olika perioder, det beror på hur länge barnen varit på avdelningen. Ju tryggare barnen är i gruppen desto mer vågar de ta kontakt med de andra barnen.

Malin (jag): Tar barnen kontakt med er tidigare, än med de andra barnen eller hur ser ni på detta?

Lisa: Ja, det gör de.

Malin (jag): Vad tror ni det kan bero på?

Lisa: Oss känner de ofta trygghet med ganska fort. De är ju vi som blir deras första steg in i förskolan.

Else: Ja, men vissa barn går nästan direkt i kontakt med barnen, och bryr sig inte speciellt mycket om oss vuxna. De finner sin trygghet med de andra barnen och i leken. Under samtalet upplever jag att pedagogerna anser sig veta att alla barn känner sig trygga med dem. Men hur vet pedagogerna det? Trygghet är självfallet en grundsten för att de ska våga ta kontakt med vuxna och med andra barn för att kunna kommunicera. Men gör verkligen alla barn detta? Det framkommer i gruppintervjun att både Lisa och Else anser att barnen på avdelningen är trygga med varandra. De menar på att efter

inskolningstiden kan det ta ungefär en månad, sen är barnen på avdelningen trygga och vågar ta kontakt med alla.

Vidare under intervjun berättar Else att i leken finner barn alltid något sätt att kommunicera. De kan vara genom leksakerna, genom skratt, genom att hålla handen eller att titta i en bok tillsammans och peka på bilderna eller bara bläddra i boken. Lisa menar att det är i den fria leken som barnen lär känna varandra, det är då de kan närma sig varandra i sin egen takt. Halldén (2007) påpekar att när barnen börjar på förskolan måste de ses som sociala aktörer. Det är när vi ger dem trygghet i form av bekräftelse och beröm som tryggheten inträder. Enligt Lisa och Else känner barnen trygghet på avdelningen med varandra och med de vuxna ganska snart efter inskolningsperioderna. Detta tror jag är olika från barn till barn, en annan trygghetsfaktor kan vara att föräldrarna också känner trygghet med personalen på förskolan. Det krävs att pedagogen, föräldern och barnet har funnit en god grund till förtroende och att trygghet utifrån det kan byggas.

4.2 Kommunikation i matsituationer

Under intervjuerna framkommer det att vid matsituationer sker det samtal varje dag. Kommunikationstillfällen är många. Ofta är det liknande samtalsämne som dyker upp. Var det god mat? Vad och med vem lekte ni med på gården? Vill du ha mer mat? Men det kan även vara andra diskussioner som tillkommer. Johanna berättar att i och med att de som pedagoger har samma barn till bordet varje dag så lär de känna de barnen extra väl. Johanna förklarar:

Johanna: Vi som arbetar här har ansvarsbarn, det är de barn som vi har utvecklingssamtal med och de barn vi observerar extra noga. Detta gör vi för att vi inte ska kunna ”glömma” bort något barn.

Malin (jag): Händer det att ni byter plats på barnen för att få andra perspektiv på dem?

Johanna: Nej vi anser att det är bäst för dessa små barn att de har något under dagen som alltid är samma. Att alltid ha samma pedagog vid bordet gör att de känner sig trygga och på så vis äter alla under mer avslappade former.

Malin (jag): Det är ju bra, när man ser det på det viset. Men då gäller det att alla barn verkligen känner sig trygga med den pedagogen. Har ni någon gång observerat detta eller hur vet ni att det är så?

Johanna: Nej det är inget vi har observerat eller tänkt på direkt. Det känns som om barnen trivs bäst med att ha det så.

Malin (jag): Vad brukar ni prata om när ni äter.

Johanna: - Det kan vara allt från hur maten smakar, vilken färg ärtorna har, var växer morötter eller annat man kan tänka sig om maten. Det händer även att andra saker kommer upp till tal. Det kan vara vad de gjorde under förmiddagen.

I konversationen om matsituationen ovan syns hur påtaglig kommunikation är. Samtalen mellan vuxen och barn är det som dominerar under måltiderna. Johanna ställer frågor till barnen om vad det är de äter, hur det ser ut och hur det smakar och så vidare. Barnen visar då till exempel med ansiktsuttryck vad de tycker om maten. Att pedagogerna inte byter platser vid borden kan vara till fördel då barnen känner sig trygga med att ha samma personal i början. Men det kan också leda till att om något barn inte riktigt trivs får barnet ändå sitta där. Åberg och Taguchi (2005) beskriver hur vikten av anpassning efter barnets behov måste ändra miljön i rummet för att det ska passa bäst den aktuella barngruppen. Det framkommer i intervjun att även om en del av ettåringarna ännu inte har så stort verbalt språk, så visar de tydligt med ansiktet vad de tycker om maten. Ibland spottar de ut den och kan säga – nej nej. Detta är tydligt sätt att säga -jag gillar inte maten. Här gäller det att vara lyhörd och tolka barnet rätt. I intervjun med Else framkommer det att det finns de barn som inte är så glada i mat. Eftersom de är ett år så har alla inte lärt sig tycka om all mat ännu. En del barn blir ledsna och hungriga, då de inte äter tillräckligt. Else berättar vidare att flygplansmatning alltid är uppskattat bland barnen. De kallar denna process för ”här kommer lilla skeden”. Det handlar om att de sjunger en sång och skeden åker i luften för att sedan hamna i barnets mun. Barnen uppskattar detta och blir ofta fulla i skratt. Nelson och Svensson (2005) har såsom åsikt att lek kan vara ett språk, då kommunikationen mellan människor blir lekfull genom gester och kroppsspråk.

Pramling Samuelsson & Sheridan (1999) menar att när vi lyssnar på barnens sätt att kommunicera gäller det att vara uppmärksam på det som sker. När barnen som i detta fall faktiskt behöver äta för att orka med dagen, gäller det att på ett roligt sätt få dem att äta. Vid matsituationerna är det mer vuxen - barn kommunikation som sker. Barnen pratar inte mycket med varandra. Det är ofta pedagogen som ställer frågor och barnen svarar. En del av barnen de som närmar sig två års ålder, kan ibland berätta om något de ska göra på kvällen, eller vad de gjort i helgen. Men mer vanligt är att pedagogen ställer frågor om maten och barnen får svara.

4.3 Samling

Pedagogerna menar att vid samlingar sker det ofta upprepade sånger och upprepningar av sagor för att barnen ska lära sig sångerna och förstå dem. Det behövs inte så mycket nytt material bland småbarn för de är ofta nöjda med de sånger de känner igen. Else menar att bä bä vita lamm aldrig blir tråkig för barnen, det är mer de vuxna som tröttnar. Bä bä vita lamm är en vanlig sång som sjungs i förskolorna. Else berättar vidare att de brukar ha samling åldersindelat på avdelningen, ettåringar för sig och de lite större för sig. Hon menar att detta ger barnen en känsla av trygghet att våga ta för sig. De större barnen på avdelningen tar ofta mer plats och är mer högljuda. Då är det bra att ettåringarna för en stund för sig själva.

Else:

När vi har sångstund så sjunger vi kanske endast fem sånger för att barnen ska orka sitta med. Det roliga med sångerna är att vi har en liten korg med olika mjukdjur som representerar varje djur vi sjunger om. Barnen får känna i korgen och plocka upp ett djur. Plockas en ko upp sjunger vi sången om lille ko.

Else fortsätter berätta att under samlingarna, kan det ibland uppstå en del konflikter eller oro i gruppen med de små barnen. Inte alla barn vågar ta ett djur ur korgen eller de kanske inte ens vill sitta med i samlingen. Det kan ta lite tid innan alla barnen vill och tycker det är roligt att sitta med. Det kan också vara åt andra hållet att en del barn är så ivriga och inte kan nöja sig med att bara ta ett djur ur korgen. Då kan det hända att barnen tar djuren från varandra och då leder det ibland till konflikter med gråt och missnöje. Else:

Turtagning och att lära sig visa respekt för de andra barnen vi får öva mycket på bland ettåringarna. Det tar sin tid och det får det göra. Så småningom klarar alla barnen att vänta på sin tur, och efter ett tag tycker alla det är roligt med sånger och sagor. Det är mest under inskolningsperioderna det kan vara lite oroligt.

Utifrån Elses berättande om samlingarna på småbarnsavdelningen, framkommer det att de ofta har åldersindelad samling, det vill säga att ettåringar är för sig. Detta kan medföra att konflikter uppstår då alla är små och ännu inte är riktigt mogna för turtagning. Hade barnen varit blandade med de lite äldre barnen hade det kanske varit mindre konflikter, och de hade då lärt sig av varandra och sett hur de äldre gör. Summer (2003) menar att barn ser pedagogen som en förebild, även äldre barn kan vara förebilder. Om barnen ser de äldre barnen vänta på sin tur, kan det medföra att de små

ettåringarna också gör detta utan problematik. Men å andra sidan är det bra att ha de yngre barnen för sig själv, så de får en chans till att våga ta för sig och ha det lite lugnare runt omkring sig. Kontenten av de intervjuades ord är att samlingar med ettåringar inte alltid är så lätta. Personalen brukar turas om att leda samlingen, för att barnen ska få variation på innehållet. Lisa berättar att när hon har samling har hon ofta sagostund, då hon väljer en bok där det ofta bara är bilder. En bok barnen speciellt gillar är Alfons leksaker, en bok där det presenteras olika leksaker på varje sida. Lisa:

Jag brukar börja med att presentera en nalle, typ:

detta är nallen Max, han har brun päls och rosa nos. Han bor i Alfons säng, sen frågar jag barnen om de har någon nalle? Om de har nallen i sin egen säng? Vissa av barnen svarar och vissa svarar inte. Ibland får barnen själva berätta vad de ser på bilden, det kan bli tokiga svar men, det är inte svaret i sig som är viktigt utan att man övar sig att berätta något. Det gäller att få med sig barnen och när de är ett år är det lätt att de tappar intresset. Därför är barnen alltid involverade i det som sker under samling.

Utifrån ovan text kan vi se hur pedagogerna låter barnen vara en del av innehållet i samlingen. Enligt Läroplanen för förskolan 1998 (reviderad 2010) ska alla barn få göra framsteg och övervinna svårigheter och få uppleva sig vara en tillgång i gruppen. Barnens intresse ska uppmuntras och vara en del i verksamheten. I samlingarna låter pedagogerna barnen vara med, och deras åsikter beaktas. Barnen får på så vis en del inflytande i innehållet.

4.4 Skapande verksamhet

Det framgår tydligt att skapande verksamhet är något pedagogerna framhåller som att alla barn tycker är roligt. På avdelningen är det mest måla som är aktuellt med ettåringarna. Johanna berättar att måla är något de gör minst en gång i veckan. Vidare menar Johanna att genom att dela in barnen i mindre grupper så blir det en mer harmonisk miljö att koncentrera sig i. Pedagogerna kan då se kommunikation på många olika sätt. Lisa berättar om en händelse vid målning:

Vi hade satt barnen vid bordet och delat ut papper till alla. När vi delat ut färgerna häller vi upp det i små burkar, så det blir lättare att ta färgen. När färgen och papperna är utdelade frågar vi barnen vad de vill måla. Barnen brukar få välja vilken färgburk de vill måla med. På så sätt får de delvis inflytande i verksamheten. När jag frågade ett av barnen, Greta arton månader vad hon målar, så svarar hon bebi. En bebis svarar jag och frågar om det är en söt bebis hon ska måla. Då säger Greta igen nej bebisen. Efter en stund pekar Greta med sitt pekfinger på magen och säger bebis. Jag funderade och undrade om det var så att Greta kanske skulle få ett syskon. Jag lät Greta skapa sin målning. Efter vilan hade vi hängt upp målningarna på väggen och med ord beskrivit vad Greta sa när hon målade. När Gretas pappa sedan kom för att hämta på eftermiddagen sa han: - oj Greta, har du målat en bebi på teckningen? Greta sa då ja

bebibebbi. Då säger Gretas pappa att hon nog ville berätta om den stora nyheten att

mamma har en bebis i magen.

Lisa menar på att sådana händelser är ett bra exempel på hur barn i tidig ålder kan kommunicera. Hon anser att det bara är vi vuxna som inte alltid hänger med. Engdahl (2011) konstaterar att barn redan i tidig ålder kan kommunicera fram budskap. Att visa med fingrar vad de vill säga är ett tidigt kommunikationsteg i utvecklingen. När Greta har hört om mammas bebis i magen ville hon på sitt sätt berätta nyheten. Genom bild och kroppsspråk ser vi kommunikationen tydligt i Gretas fall.

4.1.1 Rörelse

När barn är i rörelse” talar” de med hela kroppen. Under rörelseformer utvecklas inte bara motorik utan också sociala samspel. I intervjuerna med pedagogerna på avdelningen framkommer det att barnen i denna ålder ofta är i rörelse kontinuerligt. Pedagogerna har därför valt att inte ha någon så kallad ”gymnastik” för ettåringarna på avdelningen. Däremot har de något de kallar för rörelseform. Det kan vara i form av promenader i närområdet eller dans på stora mattan inne på avdelningen. Else framhåller att under promenader får barnen den bästa möjlighet till motorisk träning och

samtidigt utveckla sin reflektionsförmåga. Ofta när de är ute på promenad stannar barnen till när de får syn på något spännande. Det kan vara enkla saker som en snigel som kryper på vägen, eller ett stort löv. Else:

Småbarn hittar ofta småsaker de finner intressanta ute i naturen. Då blir det naturligt att vi kommunicerar kring det vi ser på vägen. Att vara ute och promenera innebär rörelse i barnens egen takt. Jag tycker de små är för små för att ha gymnastik, i den mening större barn har det.

När pedagogerna och barnen är ute får barnen möjlighet till rörelse i olika former. I intervjuerna tas det även upp att de ofta stannar till på lekplatser och då kan barnen gunga och åka rutschkana, detta är också en form av rörelse. Att pedagogerna tar tillvara möjligheterna till kommunikation, när de ser något i naturen som väcker barnens nyfikenhet och interesse är väldigt positivt anser jag. Det är inte nödvändigt att ha så kallat ”gymnastik” med ettåringar, men att man är medveten om att föra in rörelse i verksamheten är betydande. Pramling Samuelsson & Sheridan (1999) menar att barn har rätt att få testa olika metoder av rörelseformer för att förbättra motoriken och väcka nyfikenhet i läran. Vidare berättar Johanna:

När det verbala språket saknas är det extra vikigt att lyssna och se på barnen vad de vill och inte vill. Då och då har vi övningar med en boll där vi sitter i en ring och rullar boll. Det finns barn som är rädda för bollen då måste vi försöka få barnet att ändra uppfattning och hjälpa barnet så det blir en positiv upplevelse istället för en obehaglig.

I lekar som att rulla boll är det viktiga inte att kunna ta bollen, utan att våga sitta med i ringen och känna på bollen, titta på de andra och skapa sociala förmågor, menar Johanna. Då detta även kan tolkas som en form av rörelseform, är det väsentliga, att man lär sig kommunicera med varandra. Man måste titta på den personen man ska rulla bollen till. Svensson (1998) påpekar hur vikten av kommunikation kan innebära rörelse, eller blickar. Då barnen tittar på den som har bollen, och pedagogen tittar på det barnet som ska få bollen, utgör detta med blicken ord.

I intervjuerna får jag en tydlig bild av hur de arbetar på avdelningen. Under alla dagens händelser finns det kommunikations situationer som tas till vara på. Det framgår också att pedagogerna anser sig att tänka på barnens inflytande och hur de på bästa sätt ska få barnen involverade i verksamheten.

5. Slutdiskussion

Utifrån analysen och resultatdelen ska jag nu summera studiens resultat och reflektera kring forskningsprocessen. Syftet med arbetet har varit att få inblick om hur pedagoger tänker kring begreppet kommunikation bland barn i ettårs ålder. Kan de göra sina röster hörda och går det att sträva efter målen som läroplanen menar med inflytande och delaktighet då verbalt språk saknas?

Första frågeställningen var om hur pedagogerna upplever barnens kommunikation på avdelningen. Utifrån resultat och analys kan jag fastställa att barnen i huvudsak kommunicerar med hjälp av kroppsspråk. I likhet med Engdahl (2011) kan jag i min analys konstatera att kommunikation sker med hjälp av bilder, ögonkontakt, skratt och rörelse. Barnen på avdelningen hade ett fint samspel med varandra, i situationer där det fanns iakttagelser att dela med sig med sina vänner, ofta söker barn upp sina kompisar och vill dela med sig av sin glädje. Detta med hjälp av kroppens språk och med ett icke så fullt utvecklat verbalt språk. Lindhal (1998) styrker detta med hur barn gärna delar med sig av sina känslointryck och händelser till andra. Barn behöver andra barn för att kommunikationen ska utvecklas och de behöver också en vuxen förebild som leder dem på rätt väg. På förskolan jag besökte verkar det som att det har varit en stabil barngrupp, detta medför också att pedagogerna såg fint samspel mellan barnen. Det kan säkert i andra situationer finnas barn där det uppstår mer konflikter på grund av bristande kommunikation, men med tanke på tryggheten i gruppen och med fint samspel mellan barn och pedagog verkar kommunikation i stora drag fungera bra.

Min andra frågeställning var hur pedagogerna ser på Läroplanen för förskolan 1998 (reviderad 2010) mål om hur barn kan uttrycka sina tankar och åsikter när de ännu inte har utvecklat ett verbalt språk? Pedagogerna på avdelningen arbetade för att ge barnen inflytande i verksamheten. Efter intervjuer kan jag dra slutsatsen att de själva ansåg sig vara fullt medvetna om hur de gick till väga för att uppnå strävandemålen. Målen som Läroplanen för förskolan 1998 (reviderad 2010) tar upp angående att barns erfarenheter och intressen ska finnas med i planering av verksamheten, verkar pedagogerna sträva mot. I samlingen skapar pedagogerna situationer där de låter barnen vara med och styra innehållet, men också i andra verksamheter så som i rörelse och skapande verksamhet.

Undersökningen hade kunnats göra mer omfattande med hjälp av observationer. Detta är något jag nu i efterhand saknat, då jag hade fått en bredare syn på verksamheten och sett inflytandet och kommunikationen även ur ett barnperspektiv. I intervjuer med endast pedagoger är det svårt att få en klar uppfattning av hur arbetet faktiskt går till, får alla barn inflytande i verksamheten? Därför har jag utgått ifrån pedagogernas ord, att de arbetar aktivt mot att detta ska uppnås. Men inte förrän man gör en undersökning med observationer under en längre period kan mer utförliga analyser dras.

I mina intervjuer kunde jag även haft tydligare frågeformulär för att lättare få fram mer specifika kommunikationstillfälle som pedagogerna upplevt. I mina intervjuer som gjordes med kvalitativ metod blev det inte riktigt som jag tänkt mig. I en av intervjuerna kändes mer som en monolog än en diskussion. Patel och Davidsson (2003) menade att kvalitativa intervjuer skulle medföra att det blev en öppen diskussion mellan parterna och inte frågor med rätta svar. Jag upplevde dock att detta var svårt att uppnå helt. I intervjuer är det lätt att inte hela sanningen kommer fram utan att man säger lite vad personen som undersöker fältet vill höra. Därav skulle observationer varit ett bra komplement till arbetet.

Efter arbetes gång ser jag att det behövs mer framtida studier om hur små barn i förskolan upplever sin omvärld. Området med små barns kommunikation i förskolan är relativt outforskat och detta gör det mer intressant för framtida forskningslägen. I studier omfattade under längre period hade kanske mer omfattande resultat kunnat presenteras.

6. Referenslista

Davidsson, Bo & Runa Patel (2003) Forskningsmetodikens grunder. Lund: Studentlitteratur

Engdahl, Ingrid (2007). Med barnens röst. Ettåringar ”berättar” om sin förskola. Lärarhögskolan i Stockholm: Individ, omvärld och lärande/Forskning no 40.

www.lhs.se/iol/publikationer

Engdahl, Ingrid (2011). Toddlers as social actors in the Swedish preschool. - Stockholm :Department of Child and Youth Studies, Stockholm University   http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-52643

Evenshaug Oddbjörn & Hallen Dag (2001) Barn och ungdomspsykologi. Lund: Studentlitteratur

Halldén Gunilla (2007) Den moderna barndomen och barns vardagsliv. Stockholm: Carlsson bokförlag

Hwang Philip (1993) Spädbarnets psykologi. Graphic Systems: Stockholm: Natur och Kultur

Hwang Philip & Nilsson Björn (2003) Utvecklingspsykolog. Stockholm: Natur och Kultur

Lindahl Marita (1998) Lärande småbarn. Lund: Studentlitteratur Johansson Eva (2001) Små barns etik. Stockholm: Liber

Läroplan för förskolan 1998 (reviderad 2010) – gäller från 1 juli 2011.

http://www.skolverket.se

Løkken Gunvor (2008) Når små barn motes. Cappelen Akademisk Forlag as, Oslo. Nelson Anders & Svensson Krister (2005) Barn och leksaker i lek och lärande. Stockholm: Liber

Samuelsson Pramling Ingrid & Sheridan Sonja (1999) Lärandets grogrund. Lund: Studentlitteratur

Stern Daniel (1991) Spädbarnets interpersonella värld. Stockholm: Natur och kultur Stukát Staffan (2005) Att skriva examensarbete inom utbildningsvetenskap. Lund: Studentlitteratur AB

Summer Dion (2005) Barndomspsykologi. Stockholm: Runa förlag

Svensson Ann- Katrin (1998) Barnet, språket och miljön. Malmö: Holmbergs Wehner- Godée Christina (2007) Att fånga lärandet. Stockholm: Liber