INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ...2 1.1 Problemformulering...2 1.2 Syfte ...2 1.3 Frågeställningar ...2 1.4 Begreppsdefinition...2 1.4.1 Barn...2 1.4.2 Barnets bästa ...3 1.4.3 Kontaktperson...3 1.4.4 Umgängestvist ...32. METOD OCH MATERIAL ...3
2.1 Val av metod...3
2.2 Intervjuerna...4
2.2.1 Skapandet av frågor ...4
2.2.2 Urval och presentation av intervjupersoner ...5
2.2.3 Genomförandet av intervjuerna ...6
2.3 Databearbetning och analys ...8
2.4 Kunskapskällor ...9
2.5 Värderingsaspekter ...9
2.5.1 Forskarrollen...10
2.5.2 Validitet och reliabilitet ...11
2.5.3 Intervjuareffekten...12
2.6 Avgränsningar...12
2.7 Etiska överväganden ...13
3. KUNSKAPSBAKGRUND...14
3.1 Svensk lagstiftning...14
3.1.1 FN:s konvention om barnets rättigheter...14
3.1.2 Föräldrabalken (1949:381) ...15
3.1.3 Socialtjänstlagen (2001:453) ...16
3.2 Insatsen kontaktperson och ärendegången...17
3.3 Utvecklingsfaser under barn- och ungdomstiden ...18
3.4 ”Barnets bästa” ...19
3.4.1 Subjektiv och objektiv bedömningsgrund ...19
3.4.2 Vikten av kunskap och utbildning inom professionen...19
3.4.3 Barnet som aktör...19
3.4.4 Samspel med en viktig vuxen ...20
3.4.5 ”Barnets bästa” i intressekonflikt med andra faktorer ...20
3.4.6 Umgängesrätt och dess betydelse ...21
3.4.7 Sunt respektive skadligt umgänge ...23
3.5 Genus ...23
3.5.1 Högre krav på moderlig- än faderlig omsorg...23
3.5.2 Pojkar och flickor...24
3.5.3 Vikten av barns kontakt med sina fäder...25
4. INTERVJUEMPIRI, ANALYS OCH RESULTATREDOVISNING ...26
4.1 Insatsen kontaktperson vid umgängestvist ...26
4.2 Kunskap och handledning för kontaktpersonen...28
4.3 Barn som aktörer...29
4.3.1 Barnets åsikt...29
4.3.2 Att låta barnet komma till tals...30
4.3.3 Barnets och/eller förälderns åsikt ...31
4.4 Våld, missbruk, sexuella övergrepp eller psykisk sjukdom...32
4.5 Umgänge till varje pris ...33
4.6 Kriterier för ett bra umgänge ...35
4.7 Gränsen för när umgänget inte längre är bra för barnet...36
4.8 Genus ...38
4.8.1 Umgängesföräldern och boendeföräldern...38
4.8.2 Barns behov av kontakt med sin pappa ...38
4.8.3 Den heliga modersrollen...39
4.8.4 Skillnader mellan pojkar och flickor ...41
4.8.5 Kontaktpersonen och övriga offentligt inblandade...42
4.9 Intressekonflikter vid definieringen av barnets bästa ...42
4.9.1 Föräldrarna...42
4.9.2 Barnets rätt...43
4.9.3 Socialförvaltningens begränsningar...43
5. SAMMANFATTNING OCH AVSLUTANDE DISKUSSION ...43
5.1 Sammanfattning ...44
5.2 Slutdiskussion ...46
6. REFERENSFÖRTECKNING ...48
Litteratur ...48
Lagar, författningar och myndighetsdokument ...50
Tidskriftsartiklar ...50
Internet ...50
Föreläsningar ...50
Seminarier...51
Bilaga 1, Intervjufrågor...52
1. INLEDNING
1.1 Problemformulering
Många länder har skrivit på FN:s barnkonvention där de bland annat förbinder sig att se till barnets bästa. Detta åtagande återspeglas i Sverige genom lagar, samhällsdiskurs samt i det offentligas praxis. Vi författare har kommit i kontakt med ”barnets bästa” genom erfarenheter på olika praktik- och arbetsplatser samt i vår utbildning till socionomer. Vi har då lagt märke till olika problem kring hur begreppet barnets bästa definieras. Vid olika sammanhang har vi upplevt det vara oklart hur begreppet barnets bästa tolkas samt var gränsen går för vad som är ”barnets bästa”.
Att vi har valt att undersöka ”barnets bästa” genom insatsen kontaktperson vid umgängestvister beror på att en av författarna arbetat som kontaktperson. Under arbetet har en hel del funderingar och frågor väckts hos författaren som i sin tur diskuterat dessa med författare nummer två. Vi upplever att det finns gott om diskussioner kring att ”barnets bästa” ska beaktas, men det finns inte så mycket som säger just vad ”barnets bästa” är. Denna otydlighet har vi bland annat upplevt inom biståndet kontaktperson vid umgängestvist. Vi vill därför undersöka följande; Hur definieras ”barnets bästa” i praktik vid insatsen/biståndet kontaktperson vid umgängestvist. Hur definieras ”barnets bästa” i teori? Var går gränsen för när ”barnets bästa” överskrids?
1.2 Syfte
Vårt syfte med denna uppsats är att i teori och i praktik undersöka vad ”barnets bästa” innebär vid insatsen kontaktperson vid umgängestvist, samt var gränsen går då det inte längre är till ”barnets bästa”.
1.3 Frågeställningar
1. Hur definieras ”barnets bästa” i teori och i praktik vid insatsen kontaktperson?
2. Var går gränsen mellan ”barnets bästa” och då det inte längre är till ”barnets bästa” gällande insatsen kontaktperson?
1.4 Begreppsdefinition
Här kommer huvudbegrepp som används i arbetet att förklaras närmare. Vi ger vår egen definition till varje begrepp och utgår i ett fall från en teoretisk
förklaring.
1.4.1 Barn
FN:s barnkonvention definierar begreppet i artikel 1:
I denna konvention avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet (www.barnkonventionen.se).
Vi har valt att följa barnkonventionens definition av barn. Utifrån den ena författarens yrkeserfarenhet som kontaktperson vet vi dock att det är ovanligt att
barn över 12 år förekommer i insatsen kontaktperson vid umgängestvister eftersom de då ofta anses mogna nog att komma till tals vad gäller boende och umgänge. Vi håller dock fast vid den övre åldersgränsen på 18 år för att inte missa viktigt information som kan komma fram vid datainsamlingen.
1.4.2 Barnets bästa
Eftersom en definition på begreppet barnets bästa är vårt mål i uppsatsen (och inte ett medel att nå vårt mål) så kan en definition inte ges innan uppsatsen är färdig. Vi är dock öppna för att söka definitioner på ”barnets bästa” sett som både behovsorienterat synsätt (barnets behov av kärlek, beskydd, näring, vård, stöd och hjälp att förstå sin omvärld och sina egna känslor samt en obruten relation med en vuxen) och relationsorienterat synsätt (vikten av att barnet får behålla relationen till båda sina föräldrar för sin identitetsutveckling) (Andersson & Hollander, 1996).
1.4.3 Kontaktperson
Med kontaktperson menar vi en i socialtjänsten anställd eller en lekmannaperson som fått i uppdrag att övervaka föräldrars umgänge med sina barn under en umgängestvist. Denna insats är ett bistånd som söks hos socialtjänsten oavsett om föräldern ansöker frivilligt eller om det finns domslut på att kontaktperson ska tillsättas.
1.4.4 Umgängestvist
Vi definierar umgängestvist som oenighet mellan två parter (mellan enskilda eller mellan enskilda och det allmänna) gällande umgängesrätten till den/de enskildas barn och där socialtjänsten blivit inblandad i ärendet (oavsett om konflikten blir en rättslig tvist). Vi räknar alltså inte in de fall där far- eller morföräldrar begär umgängesrätt till sina barnbarn. Gränsdragningen görs eftersom den sistnämnda typen av fall är mycket sällsynta samt, enligt vår erfarenhet, aldrig har förekommit i samband med biståndet kontaktperson.
2. METOD OCH MATERIAL
Detta avsnitt beskriver arbetsgången, de val vi gjorde längs vägen och motiveringar till dessa val. Vi diskuterar metodval, intervjufrågor, våra intervjupersoner, genomförandet av intervjuerna, databearbetning, analys, våra kunskapskällor, validitet och reliabilitet, arbetets begränsningar samt de etiska aspekter som vi övervägde.
2.1 Val av metod
Vi valde att undersöka något som inte kartlagts tidigare, enligt vår vetskap: Vad innebär ”barnets bästa” i teorin och i praktiken vid insatsen kontaktperson vid umgängestvist. Vi kommer även att söka svar på var gränserna för ”barnets bästa” går.
I vårt arbete valde vi att utföra kvalitativa intervjuer framför kvantitativa. Detta för att erhålla mer uttömmande svar, undvika missförstånd samt för att kunna ställa följdfrågor för vidareutveckling av intervjupersonernas information (Kvale, 1997, Rosengren & Arvidson, 2002). Intervjuerna utfördes i halvstrukturerad form, eftersom de fastställda intervjufrågorna kompletterades med följdfrågor.
Detta gjordes med syfte att förtydliga och utveckla frågor samt svar. Vi gav även intervjupersonerna möjlighet att lägga till information oberoende av våra frågor eftersom vi ville komplettera de eventuella kunskapsluckor vi hade kring ämnet. Det gav oss även större möjlighet att förstå ämnet ur intervjupersonernas egna perspektiv.
Då vi ville vara uppmärksamma och koncentrera oss på respondenten samt för att dokumentera all muntlig information, valde vi att använda oss av diktafon vid alla intervjuerna. Detta gav oss också större möjlighet att bekräfta intervjupersonen, både verbalt och icke verbalt. Inspelningen av respondenternas svar kompletterades genom att vi antecknade nyckelord under intervjun. På så sätt undvek vi att avbryta respondenten och dennes tankar under intervjun samt att det gav oss möjlighet att följa upp viktiga trådar efter att respondenten avslutat sitt svar.
Det alternativ som fanns gällande undersökningsform, var observation. Vi valde dock bort detta av fler orsaker: Den passade inte vårt syfte och våra frågeställningar eftersom en definition av uttrycket samt gränsdragning kring densamma löpte stor risk att feltolkas av oss vid enbart en observation med låg interaktion mellan oss och de observerade. Vi skulle inte tydligt kunna urskilja vilka de bakomliggande orsakerna var till de observerade handlingarna vid insatsen. Vi hade därför inte kunnat veta när vissa ageranden gjorts med ”barnets bästa” i åtanke, och ännu mindre kunnat fastställa var gränsen för ”barnets bästa” låg om vi inte fått möjlighet att observera alla möjliga tänkbara scenarier i sammanhanget. Något som var statistiskt omöjligt under den begränsade tidsrymd som vår studie kunde pågå. Vi ifrågasatte även undersökningsformen observation över huvud taget av etiska och moraliska skäl1.
2.2 Intervjuerna
Under detta kapitel kommer vi att beskriva hur vi gått tillväga vid allt som rör intervjuerna: skapandet av frågor, hur vi valde informanterna samt genomförandet av intervjuerna. Vi kommer också att presentera intervjupersonerna under detta kapitel då vi anser att det blir en mer naturlig följd och lättare att få en röd tråd i empirin om intervjupersonerna redan är presenterade.
2.2.1 Skapandet av frågor
Som datainsamlingsinstrument använde vi oss av en intervjuguide, där vi kompletterade fasta frågor med spontana följdfrågor. Utformandet av intervjuguiden gjordes genom att studera hur litteraturen behandlar ämnet samt genom ”brainstorming” där författarnas förkunskap spelade stor roll. Vi gick sedan ett steg längre och delade in intervjuguiden i olika teman med konkreta frågeställningar. Vi försökte sätta oss in i olika sammanhang där ”barnets bästa” kunde vara vikigt att beakta. Våra teman blev då; Barnet – föräldrar, Barnet – myndigheter, Barnet – utvecklingspsykologi, Barnet – genus. Vi ville även skaffa in fakta från våra informanter om vad kontaktpersoner är och hur ärendegången ser ut kring denna insats. Detta blev därför ännu ett tema. Vi kompletterade sedan med fler relevanta frågor till varje tema som berör ”barnets bästa” (se bilaga 1).
1
För att öka tillförlitligheten och för att göra frågorna begripliga för informanterna lade vi stor vikt vid utformningen av intervjufrågorna på så sätt att de formulerades kort och koncist samt med ett enkelt språk. Frågorna utformades för att uppnå studiens syfte och därmed även säkerställa validiteten genom att mäta det vi avsåg mäta, ”barnets bästa”. Vi stämde av samtliga huvudfrågor med en forskare väl insatt i ämnet innan intervjuerna genomfördes.
2.2.2 Urval och presentation av intervjupersoner
I vårt urval utgick vi från syftet med studien som grund för att bestämma vilken stad, stadsdel och vilka personer som skulle ingå i undersökningen (Rosengren & Arvidson, 2002). Vi tittade även på ärendegången vid insatsen kontaktperson och kom fram till att följande enheter inom socialtjänsten är berörda; Familjerättsbyrån och stadsdelsförvaltningens avdelning Individ & Familj. På Familjerättsbyrån finns de familjerättssekreterare som utreder umgängesfrågor på uppdrag av tingsrätten. De har även barnsamtal och ger expertutlåtanden på vad som anses vara ”barnets bästa” i de enskilda fallen gällande kontaktperson vid umgängestvist. Inom Individ & Familj finns de kontaktpersoner som utför själva insatsen i praktiken tillsammans med umgängesföräldern och barnet. Inom enheten finns även ansvarig sektionschef som sätter riktlinjer kring ”barnets bästa” för avdelningen samt de socialsekreterare som handlägger biståndet. Det är även Individ & Familj som anlitar lekmannakontaktperson då behov för detta finns.
Staden X valdes strategiskt eftersom det är en storstad. Detta då vi antog att socialtjänstens olika enheter fanns bättre representerade där än om vi valt en småstad, som kanske inte hade samma resurser. Eftersom vi valde att intervjua personer från olika avdelningar på socialtjänsten så blev detta en viktig faktor. Stadsdelen Y valdes strategiskt, även den, eftersom detta var den enda stadsdelen i staden X som hade biståndet kontaktperson i två olika former: enskilt och i grupp (gruppverksamheten väljs dock oftast i första hand sedan den startade för ca ett år sedan). Informanterna valdes utifrån följande; De skulle ha nära kontakt med ämnet i sitt yrkesliv (”barnets bästa” vid biståndet kontaktperson under umgängestvist), ha viss definitionsrätt på begreppet barnets bästa (via exempelvis tolkning och beslutsfattande), ha praktisk erfarenhet i ämnet samt att de skulle arbeta på någon av ovan nämnda enheter. På så sätt fick vi olika yrkesperspektiv samt mycket information och kunskap i ämnet, eftersom vi intervjuade personer på olika avdelningar och positioner kring ”barnets bästa” vid insatsen kontaktperson.
Våra intervjupersoner valdes därmed strategiskt till följande: • Familjerättssekreterare på Familjerättsbyrån.
• Socialsekreterare inom Individ & Familj • Sektionschef för Individ & Familj • Kontaktperson för lekmannauppdrag
Vi fick nytta av att den ena författaren arbetade på Individ & Familj i denna stadsdelsförvaltning, eftersom hennes chef (som också är en av våra intervjupersoner) kunde rekommendera kompetenta intervjupersoner med lång erfarenhet av ämnet. Personerna valdes med stor omsorg för att försäkra att de besatt den kunskap som kunde besvara våra frågor och därmed vårt syfte2. Vi fick
fler förslag på lämpliga socialsekreterare inom Individ & Familj. När vi tillfrågade flera av dem, så tackade de nej till att intervjuas. De rekommenderade dock en annan socialsekreterare, vilken vi tillfrågade med ett positivt svar. Övriga informanter tackade ja direkt.
Familjerättssekreteraren examinerades som socionom år 1980. Hon har sedan arbetat i två svenska storstäder med huvudsakligen barnavårdsutredningar och även med enbart LVU3 och LVM4 på en rättsenhet. Hon har även arbetat på en
flyktingsektion, lite med ekonomiskt bistånd och lite på mödravårdscentralen som kurator. Familjerättssekreteraren har arbetat på Familjerättsbyrån de senaste elva åren.
Socialsekreteraren är socionom som har tre års erfarenhet av arbete med barnavårdsutredningar samt av insatsen kontaktperson.
Sektionschefen är socionom och har 22 års erfarenhet inom Individ och Familjomsorgen. Hon har huvudsakligen jobbat med barn och ungdomsvård som socialsekreterare men har även erfarenhet av missbruksarbete och lite inom social jour. Sektionschefen har haft sin nuvarande befattning de senaste tre åren. Vidare har hon bland annat fortbildning i psykosocialt behandlingsarbete (magisterkurs) samt fortbildning i barnmisshandel och sexuella övergrepp.
Kontaktpersonen är en yngre kvinna som är i slutet på sin utbildning till gymnasielärare. Hon är en lekmannakontaktperson och har två uppdrag bakom sig. Tidigare har hon haft kortare vikariat inom grundskola, förskola och fritidsverksamhet. Hon har även arbetat som kolloledare på somrarna under 7 år och 1½ år inom hemtjänsten.
Vi valde att låta våra intervjupersoner vara anonyma i vår undersökning och informerade dem även om detta innan start. Avidentifieringen gjordes efter att vi antog att intervjupersonerna kunde vara mer öppna i sina berättelser då, eftersom de inte skulle behöva komma att ställas till svars för vad de sagt av kommande läsare av uppsatsen (som läggs ut på Internet). Hädanefter kommer vi därför att omtala våra informanter som Familjerättssekreteraren, Socialsekreteraren, Sektionschefen samt Kontaktpersonen.
2.2.3 Genomförandet av intervjuerna
Vi började med att kontakta våra tänkta intervjupersoner via mail. Vid detta tillfälle beskrev vi oss själva, vår c-uppsats och varför vi önskade intervjua just dem. Vi skickade även med vår problemformulering, syfte och frågeställningar. Slutligen frågade vi dem om de ville medverka. Därefter togs direktkontakt med de respondenter som arbetade på ena författarens stadsdelsförvaltning. I övriga fall togs en telefonkontakt för att höra om de ville ställa upp på intervju samt för att bestämma tid och plats. Vi informerade då även om, att vi beräknade att intervjun skulle ta cirka 1 ½ timme i anspråk. Vad gäller valet av plats för intervjun så valde Kontaktpersonen en för denne neutral och känd plats, vilket var ett arbetsrum för studenter på dennes skola. Övriga intervjupersoner valde att genomföra intervjun på deras arbetsplatser. Familjerättssekreteraren valde att sitta på sitt kontor. Till intervjupersonerna på Individ & Familj erbjöd vi oss att boka ett av byråns besöksrum för att garanter avskildhet under intervjun.
3 Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 4 Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
Vi utförde intervjuerna tillsammans utom i ett fall5. Inga andra än vi och intervjupersonerna var närvarande. Vi inledde alla intervjuer med att informera intervjupersonerna om de olika teman vi förberett kring intervjufrågorna. Detta för att för att ge dem en uppfattning om hur stor mängd frågor vi hade förberett. Vi sa även att de inte behövde känna sig låsta av våra frågor utan att de gärna fick utveckla det de själva tyckte var viktigt i sammanhanget. För att få en mer avslappnad stämning valde vi att ta med kaka till fika.
Lokalen som Kontaktpersonen valde var steril men passade vårt ändamål bra då vi fick avskildhet där. Hon valde att fika först efter avslutad intervju. Därmed kan inte fikandet ha fört fokus från intervjun. Vi upplevde en samstämmighet med intervjupersonen dels då hon hade samma kön, ungerfärlig ålder och då hon var student, precis som oss. Detta kan ha bidragit till att intervjupersonen vågade öppna sig mer vid intervjun. Vi höll oss strikt till forskarrollen under intervjun och det var först efteråt, under fikat, som vi tillät oss att bli mer personliga med informanten. Informanten var under intervjun osäker på vilken sekretess som gällde för henne i sitt uppdrag som kontaktperson och var därför restriktiv med att ge exempel från verkliga ärenden. Dock var hon väldigt reflekterande under intervjun, som tog drygt en timme, och sade själv att våra frågor väckte nya tankegångar hos henne.
Familjerättssekreterarens kontor var mycket varmt vid intervjuns start. Temperaturen sjönk dock snabbt till en behagligare nivå efter att vi öppnat ett fönster. Det fanns många böcker och andra prylar i rummet som lätt skulle ha kunnat dra uppmärksamheten från intervjun. Vi satt dock placerade så att vi inte kunde se denna del av rummet och kunde därför koncentrera oss på själva intervjun utan problem. En nackdel med att sitta på Familjerättssekreterarens kontor, var att vi vid ett tillfälle blev avbrutna då någon knackade på dörren. Vi upplevde Familjerättssekreteraren som väldigt öppen och generös i sina svar. Hon talade så pass fritt att vi inte behövde ställa många av frågorna, samt var mycket generös med exempel från verkliga ärenden. Vi upplevde henne inte som stressad under intervjun. Då vi var färdiga, efter ca två timmar, hade hon dock bråttom iväg. Vi fikade under intervjuns gång.
Intervjun med Socialsekreteraren genomfördes i ett mysigt besöksrum med både soffa, stolar och punktbelysning. En fördel med att genomföra intervjun i besöksrummet var att vi fick vara ostörda där. Stämningen upplevdes som trevlig och avslappnad och vi fick en känsla av att Socialsekreteraren kände sig bekväm i situationen och med oss. Detta kan bero på att en av oss arbetar på samma enhet som henne (de har dock inte haft något direkt samarbete). Hon tog för sig av fikat under intervjun och satt sedan och samtalade med oss i över en timme, efter avslutad intervju (som tog ca en och en halv timme). Hon gick inte speciellt djupt i sina svar men gav dock exempel på händelser från hennes ärenden. Hon höll sig oftast till att svara på våra frågor och svävade inte ut så mycket i sina svar. Dock upplevde vi att vi fick bra och användbar information. Vid ett par tillfällen då hon inte hade svar på våra frågor vände hon sig till den författaren som också är anställd på enheten och frågade/konstaterade att där hade nog författaren mer kunskaper. Författaren nickade till svar eller svarade kort på frågan vid dessa tillfällen, för att inte flytta fokus från intervjupersonen6.
5 Se kapitel 2.7 ”Etiska överväganden”. 6 Se kapitel 2.7 ”Etiska överväganden”.
Sektionschefen intervjuades också i ett besöksrum men detta var mer i utformningen av ett mindre sammanträdesrum med ett större bord samt åtta-tio stolar. Då det var en av författarnas chef som intervjuades, utfördes denna intervju ensamt av den andre författaren7. Sektionschefen upplevdes mycket öppen gällande sakfrågor och egna ställningstaganden. Hon uppfattades dock som mer restriktiv gällande att ge exempel från verkliga ärenden. Intervjun genomfördes en fredag eftermiddag och Sektionschefen upplyste intervjuaren om att hon var trött och stressad. Hon tog dock tid på sig att svara och intervjun pågick under nästan två timmar. Även intervjuaren upplevde en viss trötthet som kan bero på den sena tidpunkt på dagen då intervjun genomfördes. Det kan ha lett till att samspelet inte blev detsamma som om mötet skett tidigare på dagen samt med lägre grad av stress inblandat.
Vi avslutade alla intervjuer på samma sätt. Vi bad informanterna om att få återkomma till dem efter cirka två veckor för att höra om vi hade satt igång några tankar eller processer hos dem, som var relevanta för vårt arbete8. Eller om det var ok att vi kanske ställde några korta följdfrågor.
Vi upplevde inga samarbetssvårigheter, författarna emellan, under intervjuerna. Detta kan bero på att vi har arbetat tillsammans med många uppgifter och arbeten tidigare, vilket har gjort oss så samspelta att vi numera kan läsa av varandras signaler. Detta innebar att vi inte planerade någon särskild strategi för hur vi skulle genomföra intervjuerna utan det flöt på naturligt och bra. Vi tror också att detta kan ha påverkat klimatet under intervjuerna positivt.
2.3 Databearbetning och analys
Det var oundvikligt för oss kvalitativa forskare att helt separera datainsamling och analys (Rosengren & Arvidson, 2002). Detta eftersom vi oundvikligen (och nödvändigtvis) kom att instinktivt tolka och bearbetar den information som förmedlades under intervjuernas gång. För att inte missa de tankar och upplevelser som vi fick under intervjuerna, skrev vi anteckningar under forskningsprocessen (a a). Dessa anteckningar visade även om vi själva påverkades och förändrades under arbetets gång, vilket kunde vara viktig information.
Samtliga intervjuer, som fanns inspelade på band, transkriberades i sin helhet. Nackdelen med detta var att förfarandet var mycket tidskrävande (varje intervju tog mellan sju och elva timmar att skriva ut). Vi ansåg dock att fördelarna övervägde eftersom vi inte ville riskera att förbise information som kunde visa sig viktig i ett senare skede av analysen samt att en nedskriven intervju är lättare att överskåda och arbeta vidare med. Transkriberingen blev detaljrik då den innehöll samtlig muntlig information, pauser i samtalet, markanta skiftningar av tonläge, betoningar, då någon avbröt osv. Vi kompletterade också texten med våra anteckningar från intervjuerna gällande kroppsspråk hos informanten samt egna intryck.
Varje utförd intervju häftades ihop till ett eget dokument. Vi gick sedan vidare genom att koda texten (vi bröt ner texten i smådelar) (Ingvad, 2006). Detta gjordes genom att skriva i kanten på pappret av de utskrivna intervjuerna. Varje uttalande blev en liten bit som försågs med en eller flera rubriker. Rubrikerna
7 Se kapitel 2.7 ”Etiska överväganden”. 8 Se även kapitel 2.7 ”Etiska överväganden”.
skapades genom att ställa frågor till texten, exempelvis: - Vad förmedlades här?, Vad syftade informanten på?, Vilken kategori/begrepp kunde jag använda för att etikettera detta? Rubrikerna delades sedan in i grupper om huvudsakliga teman och underteman (a a). Vi märkte sedan våra olika teman genom att leta upp alla delar i intervjuutskrifterna som handlade om samma tema och markerade dessa med en unik färg eller med olika typer av gem. Nu var våra data färdigbearbetade för att, mer överskådligt, kunna analyseras.
Vid dataanalysen lärde vi känna materialet för att hitta mönster och betydelser (Rosengren & Arvidson, 2002). Vi ställde frågor till varje tema-grupp rörande röda trådar, oklarheter, skillnader, motsägelser o s v (Ingvad, 2006). Vi försökte sedan se mönster i det vi fick fram och gav mönstret ett namn t ex ”ekonomiska begränsningar”. Vårt mål var att genom hela arbetet använda svensk lagstiftning för att göra empirin mer förståelig. Tanken med detta var att de professionellt inblandade vid insatsen kontaktperson tolkar och skapar en praktisk definition av ”barns bästa” utifrån lagtexterna. Dessa tolkningar används sedan i det praktiska arbetet. Vi kopplade även ihop empirin från intervjuerna med den information vi fått fram på annat sätt t ex genom litteraturstudier och artikelsökning9. Ett av våra
mål var att här belysa genusaspekter. Under hela analysarbetet var vi dock även öppna för vad materialet kunde säga oss även då vi inte använde vår ”röda tråd” lagstiftningen och kunskapsbakgrunden. Detta gjordes för att inte missa viktig information, som skulle ha gått förlorad om vi endast fokuserade på ett fåtal ämnesområden. Det blev en ”upptäcktsfärd” då vi gick igenom intervjuerna på kors och tvärs. Vårt sätt att analysera fick inslag av diskursanalys, då vi försökte utläsa och tolka innebörden av vad våra intervjupersoner berättade. I övrigt handlade analysen mycket om att koppla ihop informationen från våra intervjuer med kunskapsbakgrunden.
2.4 Kunskapskällor
Vi använde oss av både primär- och sekundärdata. Primärdatan samlade vi in via kvalitativa intervjuer av experter inom området, som kunde bidra till en djupare förståelse och ge oss ytterligare kunskap i ämnet. Sekundärdatan hämtade vi ur litteraturkällor och tidigare avhandlingar inom närliggande ämnen, som vi granskade för att få vidare kunskap inför intervjuerna samt vid analysarbetet. Vid användandet av litteratur och artiklar på Internet har vi eftersträvat att inte referera till alltför gamla källor. Vårt mål var att undvika litteratur som var 20 år gammal eller äldre. Vi har även strävat efter att endast använda tillförlitliga författare, såsom utbildade experter och forskare inom närliggande områden (Denscombe, 2000).
2.5 Värderingsaspekter
I ett forskningsarbete är det lika viktigt hur man bearbetar och behandlar sitt insamlade material, som att kvaliteten på materialet är högt. Vi beskriver därför arbetsgångens för- och nackdelar i detta kapitel. Trots att vårt mål är att belysa ämnet ur olika perspektiv utan att låta dessa färgas av våra egna synpunkter, kan vi inte helt utesluta att våra åsikter får viss påverkan på resultatet. Vi redogör
därför även för var vi står i sammanhanget för att ge läsarna chans att själva bedöma objektiviteten (Kvale, 1997).
2.5.1 Forskarrollen
Pernilla är 34 och Christina 39 år gammal, vilket kan ha påverkat oss i forskarrollen genom påverkan av de världshändelser och samhällsdiskurser som rådit under vår uppväxt och våra vuxna liv. Vi är båda skilsmässobarn som vuxit upp hos våra mammor och har hela våra liv saknat en kontinuerlig och trygg fader. Pernilla hade gärna haft mer kontakt med sin pappa, särskilt under uppväxten, vilket kan göra att hon omedvetet kan ha styrt arbetet mot att starkt förespråka någon form av umgänge mellan barn och deras pappor. Christina, vars pappa hade missbruksproblem under hennes uppväxt, har saknat sin pappa men är ändå glad att umgänget endast har förekommit under lugnare perioder av missbruket. På så sätt har hon skyddats från pappans problem och den negativa påverkan det annars hade kunnat medföra. Precis som Pernilla kan Christina omedvetet förespråka att någon form av umgänge bör förekomma. Hon kan dock, starkare än Pernilla, tänkas styra arbetet till att förespråka uppehåll i umgänget då umgängesföräldern har stora problem.
Christinas yrkesroll, som anställd på ett umgängescentra för övervakat umgänge, har påverkat arbetet eftersom de flesta frågorna i intervjuguiden (se Bilaga 1) är tankar som fötts under hennes arbete. Yrkesrollen kan också omedvetet ha påverkat arbetets fokus samt analysen på två olika sätt: Dels som en begränsning eftersom Christina var rädd att av misstag lämna ut sekretessbelagda uppgifter samt att bryta lojaliteten mot sin arbetsgivare. Det kan även ha haft en positiv inverkan eftersom hon innehar en viss erfarenhet som använts under hela arbetet och främst vid analysen10.
Följande åsikter stämmer överens på bägge författarna och kan omedvetet ha påverkat oss att understryka dessa aspekter i arbetet: Vi anser att barn mår bäst av att ha kontakt med bägge sina föräldrar om detta kan åstadkommas utan att barnet tar skada. Vi tror att barn har behov av kontakt med vuxna förebilder av bägge kön och om det kan bli föräldrarna så är det bra. Det utesluter dock inte att andra vuxna kan axla samma roll med likvärdig betydelse för barnet. Vi ser insatsen kontaktperson vid umgängestvist som något positivt eftersom den kan bidra till att barn får träffa en förälder under trygga former. En förälder som barnet kanske inte hade haft ett umgänge med annars. Umgänget bör dock inte ske till varje pris, utan endast bejakas om det antas kunna bidra till något positivt för barnet på kort och/eller lång sikt. Det kan dock även finnas nackdelar med insatsen, och därför anser vi att man i varje enskilt fall måste avgör om och hur kontaktperson ska tillsättas. Vi tror att man i högre grad än i lagstiftningen kan fastställa generella hållpunkter för hur ”barnets bästa” definieras i praktik vid insatsen kontaktperson. Trots detta tror vi att det fortfarande finns visst utrymme för egna tolkningar hos de professionella. Denna definitionsrätt hos alla inblandade; socialsekreterare, familjerättssekreterare, sektionschefer, kontaktpersoner, nämndemän i domstolarna o s v, gör att vi anser det vara särskilt viktigt att en viss grad av kompetens kring barn och sociala problem innehas.
2.5.2 Validitet och reliabilitet
Enligt Per-Gunnar Svensson (1996) är validitet överordnat reliabilitet vid kvalitativ forskning eftersom god validitet automatiskt leder till god reliabilitet. Man kan dock inte säga detsamma om vi vänder på sambandet. I kvalitativ forskning handlar reliabiliteten om att våra forskningsobjekt, d v s intervjupersonerna, skulle ge oss likartade svar på frågorna om vi träffade dem vid upprepade tillfällen och ställde samma frågor (a a). Detta kan dock inte säkerställas helt i ämnen som rör socialt arbete eftersom de offentligt inblandade i hög grad använder sig själva som instrument vid olika utredningar och bedömningar, samt att detta instrument kan påverkas av varje ny erfarenhet i livet. Vårt arbete leder därför inte till 100 % reliabla allmänt giltiga resultat gällande praktik, utan ger en inblick i hur ”barnets bästa” och dess gränser kan definieras. En annan faktor som kunde ha påverkat de professionellas definition av ”barnets bästa”, antog vi vara de ekonomiska ramar som verksamheten har att hålla sig inom. Vi ansåg dock att förändringar av de ekonomiska ramarna som tätast görs årsvis (vid varje nytt budget- och verksamhetsår) och därför skedde antagligen inga sådana förändringar inom tiden för vår forskning. Vi ansåg därför att ett intervjutillfälle var nog per informant. Vi var dock öppna för att omvärdera detta ställningstagande eller att komplettera datainsamlingen med intervjuer av fler professionella om vi upplevt att någon intervjuperson verkade ha svårt att tala om ämnet vid det tillfälle som bestämts. Detta blev dock aldrig aktuellt.
Eftersom reliabiliteten är tätt sammanflätad med validiteten i kvalitativa studier (Svensson, 1996) kommer vi i fortsättningen att fokusera på validiteten. Vi säkerställde att vi mätte det vi avsåg mäta (definition av ”barnets bästa” och begreppets gränser vid biståndet kontaktperson) genom att vi gick direkt till dem som har definitionsrätten av begreppet i detta sammanhang: de offentligt anställda som kommer i nära kontakt med biståndet. Därmed uppnådde vi validitet vid datainsamlingen (Rosengren & Arvidson, 2002). För att säkerställa intervjupersonernas tillförlitlighet valde vi dessa strategiskt med stor omsorg11. Vårt mål var att intervjua någon professionell från varje enhet inom socialtjänsten som berörs vid insatsen kontaktperson. Detta för att erhålla ett helhetsperspektiv. Vi utgick från vilken kunskap och erfarenhet som de hade men även från rekommendationer av övriga aktörer inom socialt arbete. En risk som följde med att låta en av intervjupersonerna (som även är sektionschef och därmed kan ha en viss maktposition gentemot de andra) rekommendera övriga informanter, kan vara att hon rekommenderar personer med samma åsikter som hon själv har. För att eliminera denna risk så frågade vi även andra professionella inom området om lämpliga intervjupersoner. De rekommenderade samma intervjupersoner, då de ansåg dem vara väldigt kompetenta och erfarna.
Vi hade inga reservinformanter för externt bortfall om någon av våra intervjupersoner skulle ha backat ur, mer än för Socialsekreteraren. Vi fick dock inte behov av reservinformanter eftersom alla slutliga tillfrågade ställde upp och genomförde intervjuerna. Om vi hade fått externt bortfall fanns det dock fler personer att tillgå, vi hade bara inte tillfrågat dem. Vi försökte motverka internt bortfall, d v s nekande att svara på någon fråga, genom att vi försåg varje tillfrågad intervjuperson med tydlig information om vår uppsats syfte innan de tackade ja till att intervjuas.
Kontaktpersonen som intervjuades hade endast erfarenhet av två uppdrag. Det visade sig dock att hon trots detta var en av de mest erfarna kontaktpersonerna vid enskilda uppdrag i den valda stadsdelen. Andra kontaktpersoner hade färre eller lika många yrkesuppdrag bakom sig.
Den kommunikativa validiteten (trovärdighet av vår metod och analys) säkerställde vi genom att vi lät en person väl insatt i ämnet granska vårt arbete (Svensson, 1996). Den pragmatiska validiteten uppfylls genom att vi tydligt kommer att framhålla trovärdiga argument för vår analys och våra användbara resultat i kapitel 4. Vi främjade även validiteten genom att vi i vårt arbete ifrågasatte om vi höll fokus på det vi ämnade undersöka under tolknings- och analysarbetet samt genom att vi löpande granskade vår analys kritiskt (Kvale, 1997). För att säkerställa validiteten av ärendegången vid tillsättandet av kontaktperson, gjorde vi tydliga bilder över denna (se bilaga 2-4) som sedan bekräftades av Familjerättssekreteraren.
2.5.3 Intervjuareffekten
En annan aspekt som var viktigt för tillförlitligheten i vår uppsats var relationen mellan oss och dem vi intervjuade (Rosengren & Arvidson, 2002). Detta då vi tillsammans bildade ett socialt sammanhang där vi som forskare ingick. Samspelet mellan forskaren och intervjupersonen kunde leda till ömsesidig påverkan som kunde ge snedvridna resultat av intervjun (a a). Intervjuareffekten blir dessutom olika från gång till gång eftersom samspelet mellan oss och intervjupersonen kan variera vi de olika intervjutillfällena. Exempel på detta är att intervjupersonen inte är densamma vid de olika tillfällena samt att en av intervjuerna utförs av endast en författare. Ännu ett tydligt exempel på denna problematik var då Socialsekreteraren ansåg att en av oss var bättre lämpad att svara på vissa frågor, och därför lämnade tillbaka frågorna till denna. Vi försökte motverka detta genom att ändå be henne att svara så gott hon kunde, sett ur sitt eget perspektiv.
Övriga intervjuareffekter var att både vi och samtliga intervjupersoner var kvinnor, vi hade ungefär likadan klädstil, vi använde samma språk, åldersspridningen var ca 15 år samt att vi hade liknande utbildning med fler av intervjupersonerna. Fördelen med dessa likheter kan ha varit att intervjupersonerna har identifierat sig med oss på olika sätt, vilket kan ha bidragit till en större öppenhet vid intervjuerna. Nackdelen med att intervjupersonen identifierar sig alltför mycket med forskarna, kan dock vara att forskarrollen suddas ut och att fokuset på intervjun minskar, vilket vi stundvis upplevde vid intervjun med Socialsekreteraren.
2.6 Avgränsningar
Vi valde att avgränsa oss till att endast titta på en stad och en professionell inom varje avdelning. Det innebär att inga generaliserande slutsatser kan dras från vår egen empiri. Vi anser dock att den kan ge en bra bild av hur man kan tänka och resonerar kring begreppet barnets bästa. I vår studie valde vi att ej gå närmare in på andra tänkbara påverkansfaktorer såsom etnicitet och klass då vi anser att materialet annars skulle ha blivit för omfattande. Av egna erfarenheter visste vi att det nästan uteslutande är fäder som är umgängesföräldrar och planerade därför att rikta in arbetet på fall där just umgängesföräldern var man. Vi var dock öppna för om vår antagelse var felaktig och frågade därför våra intervjupersoner kring hur
deras erfarenheter var kring kön och umgängesföräldern. Vi var även beredda att ändra vårt fokus om vår antagelse visade sig vara felaktig.
I ämnet ”barnets bästa vid insatsen kontaktperson vid umgängestvist” berörs även professionella inom rättsväsendet. Vi har dock valt att inte blanda in dessa aktörer i våra intervjuer eftersom detta skulle bli ett alltför stort ämnesområde att täcka. Då vårt blivande arbetsområde klassas som socialt arbete, kändes det även mest naturligt att fokusera på detta i vår uppsats.
Svensk lagstiftning utgår från principen om ”barnets bästa” i alla frågor gällande barn och ungdomar. Då vårt syfte är att undersöka ”barnets bästa” i insatsen kontaktperson väljer vi att utesluta hur detta kommer till uttryck i Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) samt Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Vi kommer istället att koncentrera oss på relevanta bitar ur Föräldrabalken (FB, 1949:381) och Socialtjänstlagen (SoL, 2001:453) i vår studie.
2.7 Etiska överväganden
Innan vårt arbete påbörjades gjordes en etisk prövning av vår uppsatsplanering hos Etikprövningsnämnden på Malmö Högskola. Vår ansökan godkändes och tog bland annat upp de aspekter som redovisas här:
Många föräldrar och barn som är klienter vid biståndet kontaktperson kommer från komplicerade och konfliktfyllda förhållanden vilket kan göra dem utsatta och sårbara. Vi ansåg oss inte kunna garantera att vår forskning inte kom att skada dessa människor om de blev våra forskningsobjekt vid observation (individskyddskravet) (www.vr.se). Vi hade begränsad erfarenhet av vad i vår forskning som skulle kunna skada och hur vi, om så var fallet, skulle kunna hantera detta. Vi valde därför bort observation av verkligheten och riktade in oss på intervjuer kring ämnet. Av samma etiska skäl ville vi inte heller använda oss av klienter vid våra intervjuer, utan riktade in oss på de professionella i sammanhanget (a a).
I samklang med den forskningsetiska principen Informationskravet, informerade vi våra intervjupersoner om syftet med vårt arbete, hur vi planerat arbeta, deras roll och att deras insats var frivillig. Efter att de tackat ja till att intervjuas, inhämtade vi skriftligt samtycke från varje intervjuperson samt från dennes chef (samtyckeskravet) (a a).
Då en av författarna arbetar inom den stadsdel som vi studerade och för den sektionschef som vi intervjuade diskuterade vi eventuella problem som kunde tänkas uppstå; lojalitetskonflikt både under intervju och analys samt att denne författaren kanske tappar fokus på forskningen och glider in i yrkesrollen i stället. Den författare som inte hade anknytning till Sektionschefen utförde ensam intervjun med denne för att undvika lojalitetskonflikt under intervjun. Vi var hela tiden medvetna om det etiska dilemmat och var särskilt observanta på denna riskfaktor under det resterande arbetets gång (a a).
Författaren som var anställd inom den aktuella stadsdelen tyckte att det stundvis under arbetets gång var svårt att inta ett öppet sinne i datainsamlingen då den förkunskap hon hade inom området begränsade henne. Det kunde innebära att hon
missade att ställa följdfrågor eftersom hon redan visste, eller trodde sig veta, svaren. Vi, och framförallt denna författare, var hela tiden medvetna om detta dilemma och vi diskuterade kontinuerligt eventuella problem som kunde tänkas uppstå eller som uppstod. Problemet begränsades även av att den berörde författaren aldrig utförde en intervju ensam. Med en ökad medvetenhet om detta kunde vi vända det till en fördel på så sätt att vi, med den ena författarens förkunskap, hade möjlighet att i stället gå djupare in i ämnet och därmed kanske ställa mer relevanta frågor och följdfrågor.
De verkliga ärendeexempel som presenterades för oss under intervjuerna berättades på så sätt att vi inte hade någon chans att identifiera enskilda individer. Förutom att våra intervjupersoners identitet maskerades12, så behövde vi därför inte maskera nämnda klienter enligt forskningsetikens Konfidentialitetskrav (www.vr.se).
3. KUNSKAPSBAKGRUND
Vi kommer här att redogöra för de delar av svensk lagstiftning som är relevanta för vårt ämne. Vidare förs diskussioner utifrån olika forskares definition och tankar kring vad ”barnets bästa” är, hur det kan yttra sig i praxis samt vilken påverkan det kan ha på barnet och dess utveckling. Vi kommer särskilt att uppmärksamma genusaspekter.
3.1 Svensk lagstiftning
Vi inleder här med att redogöra för FN:s konvention om barnets rättigheter, då svensk lagstiftning är under stark influens av denna. Detta syns speciellt i Föräldrabalken och Socialtjänstlagen vilka vi redogör för sedan.
3.1.1 FN:s konvention om barnets rättigheter
FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den brukar kallas, antogs den 20 november 1989 (www.bo.se). Den ger en global definition av vilka rättigheter som de anser borde gälla för barn i hela världen och i alla samhällen, oavsett religion, kultur eller andra särskiljande drag (a a). Barnkonventionen är bindande för de stater som skrivit under den och de ska folkrättsligt implementera denna i sin egen lagstiftning (Ewerlöf m fl, 2004). Svenska domstolar och andra myndigheter har att hålla sig till gällande nationella lagar och rättspraxis. De är inte direkt bundna av konventionens regler, men då regeringen har en skyldighet att se till att svensk lagstiftning överensstämmer med barnkonventionens bestämmelser har barnkonventionen ändå ett stort inflytande över deras beslutsfattande. Barnkonventionen kan också tjäna som hjälpmedel vid tolkning av lagbestämmelser som har sin utgångspunkt i ”barnets bästa” (a a). Barnkonventionen innehåller 54 artiklar. 41 artiklar är ”sakartiklar” som slår fast vilka rättigheter varje barn ska ha medan de övriga artiklarna handlar om hur staterna ska arbeta med konventionen (www.bo.se). Sakartiklarna kan delas in i tre olika kategorier; barns rätt till medinflytande, barns behov av att få sina basbehov tillgodosedda samt barns rätt till skydd mot utnyttjande och diskriminering (Ewerlöf m fl, 2004):
Till basbehov räknas rätten till föda, hälsovård och skolgång. Rätten till skydd gäller tex rätten att skyddas mot barnprostitution och annan grov exploatering/…/ Medinflytande gäller rätten till att få uttrycka sin åsikt och få den respekterad (a a, s 188).
Det finns fyra huvudprinciper, artikel 2, 3, 6 och 12 (se nedan), vilka ska var vägledande för hur man tolkar barnkonventionens övriga sakartiklar där principen om ”barnets bästa” är en av grundpelarna (Eklund, 2004). Schiratzki (2005) beskriver att det i FN:s andra dokument slås fast att artikel 3 ska vara den viktigaste principen i konventionen. Hon påtalar också att den svenska översättningen inte överensstämmer med den engelska originaltexten av artikel 3, vilken slår fast att en avvägning ska göras mellan ”barnets bästa” och andra intresse (a a).
· Artikel 2 Förbud mot diskriminering
Slår fast alla barns lika värde, att de har samma rättigheter samt att ingen får diskrimineras.
· Artikel 3 Barnets bästa
”Barnets bästa” ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet, både av offentliga myndigheter och privata sociala välfärdsinstitutioner. Vad som är ”barnets bästa” måste avgöras i varje enskilt fall. Denna princip utesluter inte att annan hänsyn får tas.
· Artikel 6 Rätten till liv
Varje barn har rätt till att överleva, leva och utvecklas (fysiskt, socialt, psykiskt moraliskt och andligt).
· Artikel 12 Rätten att uttrycka sina åsikter
Barnets ska inte bara få uttrycka sina åsikter. De ska också bli lyssnade på och åsikterna ska beaktas med hänsyn till barnets ålder och mognad
(Ewerlöf m fl, 2004).
Artikel 5 barnkonventionen föreskriver staterna att de skall respektera ansvar, rättigheter och skyldigheter som åligger föräldrar att, utifrån barnets utveckling, ge lämplig ledning då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention (Ewerlöf m fl, 2004). Vidare fastställs även föräldrarnas gemensamma ansvar för barnets utveckling och fostran (www.barnkonventionen.se, artikel 18) och staternas ansvar att förebygga och skydda barnet från alla former av psykiskt och fysiskt våld, övergrepp, försummelse o s v (a a, artikel 19).
3.1.2 Föräldrabalken (1949:381)
I Föräldrabalken regleras förhållandet mellan barnet och föräldrarna (Ewerlöf m fl, 2004). Hela kapitel 6 i Föräldrabalken ska beaktas vid bedömning av ”barnets bästa”. De inledande bestämmelserna i Föräldrabalken (FB 6:1) visar på barnets grundläggande rättigheter och behov såsom exempelvis trygghet, omsorg och en god fostran. Grundtanken är också att barnet har rätt till båda sina föräldrar vilket Föräldrabalken stärker i lagtexterna 6:2a, 6:15 och i 6:15a (a a).
Föräldrabalken ger också utryck för föräldrarnas ansvar och skyldighet. Flertalet lagtexter påtalar vikten av att föräldrarna visar större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål utifrån barnets stigande ålder och mognad13.
Föräldrabalken utrycker även ansvaret vad gäller att sörja för och att ta hand om
sina barn, exempelvis genom underhållsskyldighet. Den uttrycker också deras rättigheter som föräldrar (Ewerlöf m fl, 2004).
FB, 6 kap. Om vårdnad, boende och umgänge:
2 a § Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid - risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och
- barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Lag (2006:458).
15 § Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Umgänget kan ske genom att barnet och föräldern träffar varandra eller genom att de har annan kontakt.
Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses. Särskilt förordnade vårdnadshavare har ett motsvarande ansvar.
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med någon annan som står det särskilt nära så långt möjligt tillgodoses.
15 a § På talan av en förälder som vill umgås med sitt barn får rätten besluta om umgänge mellan barnet och den föräldern. En sådan talan får också föras av socialnämnden.
På talan av socialnämnden får rätten besluta om umgänge mellan barnet och någon annan än en förälder. Vid bedömningen av om en sådan talan skall föras skall socialnämnden särskilt beakta barnets behov av umgänge med sina morföräldrar och farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära.
Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får de avtala om barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med. Avtalet skall gälla, om det
är skriftligt och socialnämnden godkänner det. Lag (2006:458.)
FB, 21 kap. Om verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad, boende eller umgänge m.m:
4 § 3 stycket. Beslutar rätten om verkställighet av en dom eller ett beslut om umgänge som har vunnit laga kraft, kan rätten komplettera eller ändra vad som har bestämts om de praktiska arrangemangen för utövandet av umgänget, om det är nödvändigt för att umgänget skall kunna ske. Lag (2006:458).
5 § Har barnet nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas, får verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Lag (2006:458).
6 § Rätten skall vägra verkställighet, om det är uppenbart att verkställigheten är oförenlig med barnets bästa. Lag (2006:458).
3.1.3 Socialtjänstlagen (2001:453)
I Socialtjänstlagen (SoL) står skrivet att man ska följa barnkonventionens bestämmelser. Detta kan utläsas i portalparagrafen (1:2), som anger målet att ”barnets bästa” ska vara ledstjärna i alla frågor som rör barn. I kapitel 5 Socialtjänstlagen, särskilda bestämmelser för barn och unga, betonas socialnämndens ansvar för barn och unga.
5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper; Barn och unga:
- verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,/…/ - i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoption har avgjorts.
5 § st 2. När en åtgärd rör ett barn skall barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad. 6 § st 3. Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. För barn som inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15
år får kontaktperson utses endast om barnet självt begär eller samtycker till det.
I lagstiftningen ovan har vi kunnat se hur svensk lag på olika sätt framhåller barnets behov av ett varaktigt och stabilt förhållande till sina föräldrar. Exempelvis genom att de trycker på att barnet har ett behov av samhörighet till båda sina föräldrar även om dessa inte kommer överens med varandra (SOU 2005:43). SOU (1996:115) påtalar att ”barnets bästa” ska utgår från barnets behov vilka de menar är; omvårdnad och beskydd, respekt för sin integritet samt ett stabilt och varaktigt förhållande till båda sina föräldrar (a a).
3.2 Insatsen kontaktperson och ärendegången
Kontaktperson finns i två former i den undersökta staden. Det finns som så kallad ”lekmannakontaktperson” vilket innebär att det kan vara gemene man med rätt lämplighet för uppdraget. Vid denna form av umgänge kan de inblandade vistas var de vill då de träffas. Insatsen finns också som gruppverksamhet på ett umgängescentrum i en för barn anpassad lokal, med två anställda socionomer och där flera barn och föräldrar har umgänge samtidigt. Nedan beskriver vi ärendegången kort vid insatsen kontaktperson. Se även bifogade bilagor (2-4) för schematisk beskrivning av ärendegången:
Ärendegången då föräldrarna söker hjälp frivilligt (Bilaga 2);
När en familj kontaktar familjerätten och ber om hjälp kan de först bli erbjudna samarbetssamtal. Om det visar sig att de har ett behov av kontaktperson ska de ansöka om detta hos socialtjänsten i sin stadsdel. Socialtjänsten utreder behovet av kontaktperson och tillsätter lämplig kontaktperson (alternativ 1). Eller så kan föräldrarna själva direkt ansöka om kontaktperson hos socialtjänsten. Socialtjänsten utreder behovet av kontaktperson och tillsätter lämplig kontaktperson som ett bistånd om detta beslutats. Utredningen som görs är i form av en barnavårdsutredning där de tittar på barnets helhetssituation och prövar om det är lämpligt att barnet har umgänge. De tittar även på barnets behov av umgänge samt på i vilken form det är lämpligast att umgänget ska ske, för att det ska komma barnet till godo (alternativ 2).
Under pågående umgängestvist i domstol (Bilaga 3) kan Tingsrätten be Familjerättsbyrån om utredning kring om umgänge är lämpligt interimistiskt. Familjerättssekreteraren utreder lämpligheten och sedan beslutar Tingsrätten om det är lämpligt med umgänge. Vid beslut om umgänge med kontaktperson är det socialtjänsten som verkställer domen och som tillsätter kontaktpersonen (alternativ 1). Ett annat alternativ är att domstolen direkt beslutar om interimistiskt umgänge med kontaktperson. Även här ska socialtjänsten verkställa och tillsätta. Tingsrätten beslutar samtidigt om en umgängesrättsutredning av Familjerättsbyrån ska göras. Utredaren från Familjerättsbyrån följer då upp hur umgänget har
fungerat i praktiken genom samtal med föräldrarna och barnet samt genom att inhämta ett referensutlåtande från kontaktpersonen. Därefter kallar Tingsrätten till huvudförhandling och dömer hur umgänget skall utformas. Det blir då viktigt att se hur umgänget har fungerat under utredningstiden (alternativ 2).
Efter avslutad umgängestvist i domstol (Bilaga 4) kan Tingsrätten ha fastslagit en dom som innebär att kontaktperson ska tillsättas. Det är även här socialtjänsten som verkställer domen och tillsätter kontaktpersonen.
3.3 Utvecklingsfaser under barn- och ungdomstiden
Vi beskriver i detta kapitel hur barnet i olika perioder av livet kan påverkas av kriser eller stress som de utsätts för. Då en separation och en återföljande tvist är en typ av stress/kris för barnet och dess föräldrar anser vi det vara relevant i detta sammanhang. Vi kommer att utgå från Evenshaug & Hallens (1992) beskrivning av Erik H. Eriksons teori om de olika stadierna i jagets utveckling, människans
åtta åldrar (a a). Den beskriver egots/jagets kamp för att hitta och bibehålla sin
identitet där Erikson betonar både miljöns och den egna individens aktiva deltagande för hur dennes identitet och framtid formas. Författarna beskriver hur teorin bygger på att individen under varje av de åtta stadierna konfronteras med olika kriser eller problem som är relevanta för det aktuella utvecklingsstadiet. Hur krisen/problemet blir löst eller hanteras kan då bli avgörande för den fortsatta utvecklingen. Ordet kris står då för en kritisk period, en så kallad vändpunkt, under vilken man är extra sårbar. Det gäller alltså ingen hotande katastrof. Man har under denna kris möjligheten att påverka utfallet till en positiv eller negativ utveckling (a a).
I det första stadiet måste det nyfödda och lilla barnet (0-1 år) kunna känna tillit till att de grundläggande behoven tillgodoses. Barnet måste även ha en viss kontinuitet vad gäller omsorgspersonerna och deras handlande (a a). Barnet tillägnar sig denna grundtrygghet i samspel med sina föräldrar och främst då med modern. I perioden 4-5 år lär sig barnet som mest och de har viljan att lära sig, att utvecklas och att införliva olika ideal. Även här finns det en möjlighet att påverka kriser till en positiv eller negativ utveckling på så sätt att barnet, när det genom identifikation med föräldrarna samt vid bildandet av överjaget, kan tillägna sig upplevelser av moraliskt ansvar och förbereda sig för framtida familjeroller och könsroller. Det kan också leda till fixering vid ett outvecklat och kompromisslöst jag (ego) som i sin tur kan leda till känslor av att de inte duger och därmed skapa patologiska skuldkänslor. Detta bör man vara extra uppmärksam på i åldern 6-12 år, då barnet i detta stadium kan uppleva känslor av otillräcklighet eller av att vara mindre värd. Detta kan grunda sig i att de upplever en otillräcklighet i sin egen förmåga eller kanske uppfattar sig själva som medelmåttiga. Det finns forskning som visar ett samband mellan låg självbild och låga skolprestationer samt mellan självrespekt och hur omgivningen sätter barnets prestationer i skolan i samband med dem som person. Det är här viktigt att ge barnen uppgifter som de klarar av som i sin tur kan stärka deras självkänsla och ge dem en känsla av delaktighet med den vuxna världen. I tonårstiden mellan 13-18 år kommer barnet in i en ny fas då det med förnyad energi och kraft ska hitta sin egen identitet genom att prova olika identiteter och roller (dock har alla tidigare åldersperioder bidragit till identitetsbildningen). Tonåringen ställs nu inför en större kris eftersom de många förändringar som nu följer innebär ett hot mot tonåringens identitet. Det innebär att stabilitet och kontinuitet i jaguppfattningen hotas (a a).
3.4 ”Barnets bästa”
Under detta kapitel kommer vi att framföra olika forskares definitioner och tolkningar av begreppet barnets bästa.
3.4.1 Subjektiv och objektiv bedömningsgrund
Eklund (2004) menar att definitionen av ”barnets bästa” inte är självklar utan att den varierar från situation till situation. Han menar dock att man ska skilja på om det är den subjektiva eller objektiva tolkningen som ska ha företräde. Eklund beskriver familjerättsexperten Eekelaars (SOU 1997:116) åsikter, vilket innebär att det finns två betydelsefulla sätt att bedöma vad som är ”barnets bästa”: Professionen gör bedömningar utifrån väl beprövad erfarenhet och kunskap (objektiv tolkning). De ska då ha kunskap om barn eller inhämta den genom experthjälp. Den andre bedömningsgrunden är att tillåta barnet ge utryck för sin åsikt (subjektiv tolkning). Detta kräver att barnet vistas i en stabil miljö utan större påverkan från någon vuxen. Eekelaar menar alltså att man får den bästa bedömningen genom att kombinera det objektiva och subjektiva perspektivet (a a). Eklund (2004) menar vidare att man alltid ska göra en enskild bedömning i varje fall genom att uppmärksamma barnets situation, behov och intresse vid beslutsfattandet.
3.4.2 Vikten av kunskap och utbildning inom professionen
Ewerlöf (1994) menar att det i tolkningen och vid den praktiska tillämpningen av begreppet barnets bästa kan uppstå problem. Det finns en risk i att de som i sitt yrke har att göra bedömningar utifrån vad som är förenligt med ”barnets bästa” inte hade tillräckliga kunskaper om barnkonventionen och barns behov. Därmed uppstår risken att åtgärder som beslutas inte är förenligt med ”barnets bästa” trots att den följer svensk lagstiftning (a a). Hanes (2004), socionom och familjebehandlare, förespråkar kunskap för kontaktpersonen genom ett nära samarbete med ansvarig socialsekreterare. Genom bra handledning kan kontaktpersonen få stöd och verktyg i bedömningen av vad som är ”barnets bästa” och var gränsen går för när det inte längre är till det bästa för barnet (a a).
3.4.3 Barnet som aktör
Ewerlöf m fl, (2004) menar att barnkonventionen ger barnet fullt människovärde på så sätt att man tillskriver barnet värde som en egen individ med skyldigheter och rättigheter, såsom att få framföra sin åsikt och få den beaktad. Man ger på så sätt barndomstiden ett värde medan den pågår, då man inte endast anser den vara en träningsperiod för vuxenlivet (a a). Andersson & Hollander (1996) framhåller också att man tillskriver barnet ett värde på så sätt att det ges vissa rättigheter enligt konventionen men de problematiserar att barnet inte själv kan åberopa dessa, då tolkningar och bedömningar av ”barnets bästa” utifrån barnkonventionen görs av vuxna (a a).
Flertalet forskare diskuterar för- och nackdelar med att låta barnet komma till tals i en utredning/umgängestvist (Andersson & Bangura Arvidson, 2006). Barnen kan uppleva alla samtal som tröttande och de förstår kanske inte alltid vad som är nyttan med dessa. Det kan också uppleva en pressande utfrågning i en domstol som traumatisk (a a). Heide Ottosen (2004) rapporterar om komplicerade umgängesärenden i Danmark. Hon lyfter fram risker med barnen som aktörer i umgängesärenden då hon menar att man lägger större ansvar på dem än de orkar
med. Det finns en fara i att man då ger dem signaler om att de ska avgöra föräldrarnas tvist (a a, Röbäck, 2006). Röbäck (2006) menar att detta är ett vuxenproblem, något som ska lösas av vuxna utan inblandning från barnet. Hon framhåller Erikssons (2005) åsikt om att man med detta perspektiv konstruerar om ”barnets bästa”. Från att innebära att barnets vilja beaktas så ser man det som att ”barnets bästa” innebär att man skonar barnet från en påtvingad valsituation (a a). Ewerlöf m fl (2004) påtalar också vikten av att föräldrarna tar ansvar för konflikten. De bekräftar också de fakta som Röbäck (2006) kommit fram till att små barn kan påverkas av en negativt inställd förälder och hon menar att deras vilja ej kan tas i beaktande vad gäller umgänge med den andre föräldern. Ewerlöf m fl (2004) menar att man endast ska väga in barnets vilja i en helhetsbedömning där dess vilja ska ses som en faktor för vad som är överensstämmande med ”barnets bästa” (a a).
3.4.4 Samspel med en viktig vuxen
Edenhammar (1994) menar att barnets utveckling inte bara styrs av de för åldern aktuella utvecklingsprocesserna utan också av känslor och upplevelser under uppväxten samt av vilket stöd de får av en vuxen. Detta kan uppmuntra eller hämma barnet, lära dem att känna framgång/misslyckande respektive glädje/skuld. På detta sätt är allt inom barnet ständigt under tillväxt och mognad. Det är viktigt att barnet känner att det är behövt genom att det blir rört vid, blir sett och får röra sig. En avgörande förutsättning för barnets positiva utveckling är att barnet skapar tillit till en annan människa. På så sätt lär sig barnet att känna tillit, menar Edenhammar. Barnet behöver alltså samspel och en nära relation till en vuxen för sin överlevnad och utveckling. Författaren betonar att detta behov är lika viktigt under hela barndomen, från spädbarn till äldre tonåring, men hur barnen utrycker detta varierar. Edenhammar beskriver vidare att vid situationer där samspelet och dialogen med en vuxen bryts/förstörs exempelvis vid krig, traumatiska upplevelser eller för barn på barnhem är det viktigt att försöka återskapa det positiva samspelet, oavsett barnets ålder. Det kan dock finnas andra orsaker, än krig, som stör samspelt där barnet inte fått tillgång till en trygg och bestående kontakt med en vuxen. Det kan vara att de inte får kvalitetstid med en förälder som är stressad, upptagen av sig själv eller har andra bekymmer. Barn kan tåla att kontakten bryts för en kort tid. Om kontakten bryts helt och inte ersätts av någon annan betydelse full vuxen person kan detta inverka negativt på barnet eller ungdomen (a a).
3.4.5 ”Barnets bästa” i intressekonflikt med andra faktorer
Sundberg (2001) menar att det inte går att dra generella regler till vad som är ”barnets bästa” och sen tro att denna definition ska fungera i varje enskilt fall. Några säkra prognoser finns inte på mänskligt beteende och därför måste vi bedöma varje unik situation utifrån den kunskap vi har med oss, och hoppas att det ska bli bra så. Eftersom en entydig definition kring ”barnets bästa” saknas, finns ett större utrymme att bortse från faktorer som faktiskt visat sig vara viktiga ur ett barnperspektiv. Då andra intressen kommer i konflikt med ”barnets bästa”, ger det även utrymme till att ändra de uppfattningar som finns kring barns behov. Exempel på sådana konkurrerande faktorer är föräldrarnas- eller andras intressen samt samhällstrender. Sundberg påpekar att vi alla har ett ansvar för att vara uppmärksamma inför om innebörden av ”barnets bästa” plötsligt ändras till att följa andra tidsaktuella intressen, eftersom det då kan handla om något annat än ett barnperspektiv (a a).
3.4.6 Umgängesrätt och dess betydelse
Ewerlöf m fl (2004) beskriver att umgänget i första hand ska tillgodose barnets behov och intresse av umgängesföräldern. Man utgår alltså från att barnet har en behållning av att ha kontakt med båda sina föräldrar. Vid umgängesfrågor måste man bland annat göra enskilda bedömningar utifrån varje barn där man ska ta hänsyn till barnets psykiska och fysiska hälsa och utveckling samt även beakta såväl kortsiktiga- som långsiktiga effekter för barnet. En viktig faktor att väga in i bedömningen av ”barnets bästa” är lämpligheten hos en förälder samt dess känslomässiga anknytning till barnet. En förälder måste ha förmåga att kunna se barnets behov och känslor samt kunna svara på och tillfredställa dem på ett lämpligt sätt (a a). Barnets egna upplevelser är därmed viktiga att beakta för att barnet ska kunna hjälpas genom svåra situationer exempelvis separationer, misshandel och förluster (Broberg m fl, 2003). Ewerlöf m fl (2004) menar också att det är viktigt att föräldern kan ge sitt barn kärleksfull omsorg. Lagstiftningen påtalar särskilt vikten av att främst små barn har en bra känslomässig anknytning till båda sina föräldrar. Detta för att inte störa barnets trygghetskänsla under umgänget, (se FB 6:1)(a a).
Andersson & Bangura Arvidson (2006) beskriver i sin rapport, Barnet mellan två
föräldrar - insatsen kontaktperson i umgängestvister, att rätten till umgänge har
kopplats samman med ”barnets bästa”. Idag ses umgängesrätten som ett skydd för barnets känslomässiga relation till båda sina föräldrar. Det anses vara ett grundläggande behov hos barnet att ha en relation till båda sina föräldrar och det främjar även barnets harmoniska utveckling. Författarna belyser Singers (2000) tanke om umgängesrätten, vilken hon menar kan ses som en ömsesidig rätt, både för förälder och för barn, att umgås med varandra (a a). Ewerlöf (1994) är dock kritisk till bestämmelserna om umgänget då han är tveksam till om de lever upp till ”barnets bästa”. Han menar att grundtanken om att barnet har behov av att umgås med båda föräldrarna istället är ett uttryck för en stark föräldrarätt (a a). Svensk lag ställer stort ansvar på vårdnadshavarens eget ansvar för att få till stånd ett fungerande umgänge (FB 6:15). I de fall en förälder medvetet motarbetar eller hindrar ett umgänge, umgängessabotage, finns det möjlighet för domstolen att bestämma att den andre föräldern ska vara ensam vårdnadshavare (Ewerlöf, 1994, FB 21:4). Hänsyn ska dock tas till om det är förenligt med ”barnets bästa”. Ewerlöf (1994) menar att verkligheten vid umgängessabotage är väldigt komplicerad då han anser det vara svårt att bevisa att en förälder, i strid mot vad som anses vara till ”barnets bästa”, medvetet har motarbetet ett umgänge mellan barnet och den andre föräldern (a a). Att detta är en komplicerad fråga påpekar även Burgess (1997) då han beskriver en amerikansk studie som visar att åtminstone hälften av de tillfrågade mödrarna uppgav att de motarbetat umgänget minst vid ett tillfälle, som hämnd mot fader (a a). Umgänget kan i dessa fall ändras om det anses vara oförenligt med ”barnets bästa”, vilket då istället kan innebära en inskränkning/uteslutning av en förälders rätt till umgänge (Ewerlöf, 1994).
Barnperspektivet har dock blivit starkare, menar Ewerlöf (a a), då det nu finns bestämmelser i FB som skyddar barnet mot ett umgänge som inte är till dess bästa (a a). Tex skyddar bestämmelserna barnet mot att hamna i en olämplig miljö, mot fysiska och psykiska övergrepp eller att barnet olovligen förs bort. Hänsyn ska också tas till om det finns en risk att barnet utsätts för misshandel eller sexuella övergrepp (Ewerlöf m fl, 2004). Eriksson (2003) påtalar i sin avhandling I
