Examensarbete i Socialpsykiatri Malmö universitet
ATT
BEHÄRSKA
SIN
BIPOLARITET
PÅ
ARBETSPLATSEN
EN
KVALITATIV
STUDIE
OM
STRATEGIER,
HINDER
OCH
UTMANINGAR
ELSA
SALINSON
ATT
BEHÄRSKA
SIN
BIPOLARITET
PÅ
ARBETSPLATSEN
EN
KVALITATIV
STUDIE
OM
STRATEGIER,
HINDER
OCH
UTMANINGAR
ELSA
SALINSON
ARTAN
NUREDIN
Salinson, E & Nuredin, A. Att behärska sin bipolaritet på arbetsplatsen. En kvalitativ studie om strategier, hinder och utmaningar. Examensarbete i
Socialpsykiatri 15 högskolepoäng. Malmö Universitet: Fakulteten för hälsa och
samhälle, institutionen för socialt arbete, 2019. Abstrakt
Bakgrund: Psykisk ohälsa är idag ett samhälls växande fenomen som bör tas på allvar. Det råder idag bristande kunskap och förståelse kring främmande psykiska tillstånd på arbetsplatsen, vilket leder till stigmatisering och missförstånd. Att skapa personliga strategier för att upprätthålla sitt jobb är därför ytterst viktigt för individer med bipolär sjukdom.
Syfte: Syftet med studien är att belysa vilka strategier individer med bipolär sjukdom använder sig av för att upprätthålla sitt arbete. De frågor vi ställer oss i studien är: Vilka strategier har hjälpt personen med bipolär sjukdom att få och
behålla arbete? Vilka hinder och utmaningar har personen med bipolär sjukdom mött på sin arbetsplats? Det finns få studier som visar vilka strategier bipolära
använder sig av för att upprätthålla ett arbete. Däremot finns det studier som styrker positiva egenskaper i form av kreativa, ambitiösa, drivna och målinriktade. Med detta i åtanke väcktes intresset av att undersöka vilka strategier som hjälpt de upprätthålla sina arbeten.
Metod: För att avtäcka studiens syfte har kvalitativ metod används genom semistrukturerade intervjuer.
Resultat: Resultatet påvisar vidare att arbetsgivarna har bristfällig kunskap om sjukdomen där öppenhet om sin sjukdom på en arbetsintervju kan resultera i att man inte får ett arbete. Arbete gynnar individen med bipolär sjukdom, men för att få och bibehålla arbetet är det viktigt att det finns stödjande arbetsklimat där individen känner sig delaktig och har valmöjligheter.
Sökord: arbetsplats, depression, bipolär sjukdom, psykisk ohälsa, strategier,
TO
MASTER
ONES
BIPOLARITY
AT
WORK
A
QUALITATIVE
STUDY
CONCERNING
STRATEGIES,
OBSTACLES
AND
CHALLENGES
ELSA
SALINSON
ARTAN
NUREDIN
Salinson, E & Nuredin, A. Title. Subtitle. Degree project in Socialpsychiatry 15
högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of
social work, 2019.
Abstract
Background: Mental illness is today a society-growing phenomenon that should be taken seriously. There is currently a lack of knowledge and understanding of foreign psychological conditions in the workplace, which leads to stigmatization and misunderstanding. Creating personal strategies to maintain their job is therefore extremely important for individuals with bipolar disorder.
Purpose: The purpose of the study is to elucidate the strategies that individuals with bipolar disorder use to maintain their work. The questions we ask ourselves in the study are: What strategies have helped the person with bipolar disorder to get and keep work? What obstacles and challenges has the person with bipolar disorder encountered in their workplace? There are few studies that show which strategies bipolar use to maintain a job. However, there are studies that prove positive properties in the form of creative, ambitious, driven and goal-oriented. With this in mind, the interest was raised in examining which strategies helped them maintain their jobs.
Method: To uncover the purpose of the study, qualitative method has been used through semi-structured interviews.
Results: The result further shows that employers have insufficient knowledge of the illness where openness about their illness during a job interview can result in not getting a job. Work benefits the individual with bipolar disorder, but in order to obtain and maintain the job, it is important that there is a supportive work climate where the individual feels involved and has choices.
Keywords: workplace, depression, bipolar disorder, mental illness, strategies,
FÖRORD
Först och främst vill vi rikta ett stort tack till alla de personer som har valt att delta i denna studie för att dela med sig av såväl upplevelser, strategier som utmaningar och hinder. Ert genuina intresse och engagemang gjorde det möjligt att genomföra uppsatsen.
Vi vill även tacka vår handledare Kent Johnsson för sitt engagemang och givande diskussioner.
Avslutningsvis vill vi tacka varandra för ett väl genomfört arbete och sist men inte minst våra nära och kära.
Innehållsförteckning
ABSTRAKT 2-3 FÖRORD 4 INLEDNING 7 BAKGRUND 8 Problemformulering 8-9 Begreppsförklaring 9Syfte och frågeställningar 9
TIDIGARE FORSKNING 9-13 TEORI 13 Kompetensantagandet 13 Kompetensdimensioner 13-14 Kompetent ledarskap 14 “Self-efficacy” 15-16 METOD 17 Avgränsning 17 Urval 17-18 Bortfall 18-19 Datainsamling 19-20 Fältanteckningar 20 Dataanalys 20 Sortering 20 Reducering 20-21 Etiska överväganden 21-22 RESULTAT 22 Beskrivning av intervjupersoner 22-23 Tematisering 23 Individuell kompetens 23-24
Lomhört eller lyhört ledarskap? 24
Lyhört ledarskap 24-25
Lomhört ledarskap 25-26
Stigmatisering och acceptans 26-27
Kunskap om sjukdomen 27-29
Individens strategier 29-31
DISKUSSION 31
Metoddiskussion 31-32
SLUTDISKUSSION 3Error! Bookmark not defined.40 REFERENSER 41-42 BILAGA 1 43 BILAGA 2 44-45 BILAGA 3 46 BILAGA 4 47-48
INLEDNING
“To me, mental illness meant Dr. Jekyll and Mr. Hyde, psychopatic serial killers, loony bins, morons, schizos, fruitcakes, nuts, straight jackets, and raving lunatics. They were all I knew about mental illness, and what terrified me was that
professionals were saying I was one of them”
- Patricia E. Deegan (1993, p.8) Detta är ett utdrag ur Patricia E. Deegans artikel, där hon beskriver sina egna föreställningar om människor med psykiska sjukdomar i samband med sin allra första kontakt med psykiatri. Vi kan fortfarande se att än idag, drygt 25 år senare, lever denna stereotyp kvar i samhället, i synnerhet när det kommer till allvarliga psykiska sjukdomar såsom schizofreni eller bipolär sjukdom. Den stereotypa bilden omfattar alltifrån antaganden att människor med allvarliga psykiatriska diagnoser är för sjuka för att arbeta eller studera, till att målgruppen är farlig och inte bör skaffa barn. Detta trots att det finns oändliga exempel på människor som har återhämtat sig, med eller utan psykiatrisk hjälp. Det tyder även på att majoritet av personer med allvarliga psykiatriska sjukdomar vill leva ett självständigt liv och delta i samhällslivets samtliga aspekter. Vi vet att arbete är en av aspekterna. Vi har valt att belysa bipolär sjukdom i föreliggande studie, då den enligt
världshälsoorganisationen betraktas som en allvarlig funktionsnedsättning som har en betydlig påverkan på livet. Sjukdomen placerats i grupp V, på en skala mellan I och VII, där I står för minst allvarlig funktionsnedsättning och VII för mest allvarlig funktionsnedsättning (Rusner, 2012). Vår förhoppning är att den kunskap som synliggörs i studien ska bidra till en fördjupad förståelse för målgruppens faktiska möjligheter och begränsningar när det gäller en av viktigaste aspekterna i samhällslivet - arbete.
BAKGRUND
Psykisk ohälsa är ett snabbväxande samhällsproblem som ofta associeras med en stor belastning för samhället. Socialstyrelsen har uppskattat att nästan 20 procent av svenska befolkningen i arbetsför ålder lider av psykisk ohälsa årligen; psykisk ohälsa är också en av huvudorsakerna till att arbetsföra människor är utan arbete (Socialstyrelsen, 2013). Psykiska sjukdomar utgör den största diagnosgruppen som ansvarar för närmare 40 procent av sjukförsäkringskostnaderna, det vill säga, sjukpenning, sjukersättning och aktivitetsersättning. Förlorade arbetsinsatser samt utgifter för somatisk-, primär- och psykiatrisk vård till följd av psykisk ohälsa har beräknats till över 70 miljarder kronor om året (a.a.). Trots det förefaller en majoritet av personer med psykiska sjukdomar stå utanför arbetslivet (Rosenberg, Markström & Lindqvist, 2016). Svårigheter att förstå det främmande psykiska tillståndet leder ofta till att människor med psykiatriska diagnoser stigmatiseras och missförstås (Brohan, Slade, Clement & Thornicroft, 2010). Främst gäller det allvarliga psykiska sjukdomar, till exempel bipolär sjukdom som behandlas i denna studie. Visserligen ställer det andra krav på arbetsgivare, kollegor och omgivningen i övrigt, men en alltför strikt syn på psykisk sjukdom kan å ena sidan beröva samhället en essentiell arbetskraft, å andra sidan förstärka den onda
spiralen där individen bibehåller en svag ekonomisk ställning i samhället, och därmed får en försämrad livskvalité.
Problemformulering
Bipolär sjukdom är en psykisk sjukdom som tillhör gruppen förstämningssyndrom och innebär att personen pendlar mellan olika stämningslägen i sitt liv.
Sjukdomen drabbar lika många män som kvinnor och oftast har sin debut mellan puberteten och 35-årsåldern. Bipolär sjukdom indelas i typ 1, med förekomst av depressioner och manier, typ 2 med depressioner och hypomanier och i en ospecificerad typ som innebär att tecken på sjukdomen finns men att personen varken uppfyller de formella kriterierna för typ 1 eller typ 2 (Adler, Häggström, Jarbin, Landén, Liberg, Mathé, Rydén & Svanborg, 2014; Socialstyrelsen, 2015). Den gemensamma nämnaren för bipolär sjukdom, oavsett typ, är att personer med diagnosen upplever omfattande depressiva perioder i sina liv. Dessa depressioner kan bli långdragna med kognitiv funktionsnedsättning som följd. Varje återfall ökar risken för utveckling av bestående symtom samt nedsatt psykisk, social, kognitiv och fysisk funktionsförmåga (Adler m.fl., 2014; Kyaga, 2014). Den genomsnittliga livstidsprevalensen för det bipolära spektrat i världen beräknas till 2,4 procent, i Sverige till mellan 1–2 procent (Adler m.fl., 2014; Porter, Lexen, Johanson & Bejerholm, 2018; Socialstyrelsen, 2015). Målgruppen anses ha stora svårigheter att klara vardagslivet, med nedsatt livskvalitet och arbetslöshet som följd. Detta leder vidare till isolering och uteslutning från
deltagande i samhällslivet, i värsta fall till hemlöshet. Gruppen löper också 10–15 procent gånger högre risk att begå självmord jämfört med personer utan diagnosen (Backlund & Sanai-Farid, 2019). Bipolära personer som får arbete ofta upplever förbättrade livsförhållanden som i sin tur leder till minskat vårdbehov; perioder av sjukdomstillståndet är också kortare hos dem som arbetar (Luciano m.fl., 2016; Elinson m.fl., 2007). Parallellt är antalet dagar av frånvaro på jobb under ett år högre för bipolära än för personer med andra psykiska sjukdomar (Have m.fl., 2002). Studier belyser att bipolaritet styr anställningen och utmanar både
arbetsklimatet och kollegorna: man kan bli väldigt produktiv under vissa perioder, men ineffektiv under andra vilket gör att de kan behöva få hjälp i att upprätthålla sin anställning (Michalak m.fl., 2007). Att bipolär sjukdom karaktäriseras av växlingar av stämningslägen, från mani eller i lindrigare fall hypomani, till långdragna depressioner, gör sjukdomen intressant att utforska i kontexten av arbete.
Definitioner
För att bli diagnostiserad med bipolär sjukdom krävs det en manisk (bipolär 1) eller hypomanisk (bipolär 2) period (Kyaga, 2014).
Mani definieras som en ständigt intensifierad, expansiv, ihållande eller lätt
irriterat sinnesstämning samt förhöjd energi, aktivitet och målmedvetenhet. En manisk episod varar i minst en vecka, kvarstår större delen av dagen och kommer till uttryck så gott som dagligen. Mani leder ofta till påtagligt nedsatt
funktionsnedsättning (Adler m.fl., 2014; Kyaga, 2014).
Hypomani varar i minst fyra dygn och skiljer sig från mani genom att oftast inte
leda till avsevärd funktionsnedsättning. I övrigt utgår diagnoskriterierna för hypomani från samma kriterieuppsättning som för mani (a.a.).
Bipolär ospecificerad innebär att det föreligger en karakteristisk sjukdomsbild men det saknas tillräcklig information för att ställa en specifik diagnos (Adler m.fl., 2014).
Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka hur personer med bipolär sjukdom hanterar arbetslivet.
De primära frågeställningarna för studien är:
1. Vilka strategier har hjälpt personen med bipolär sjukdom att få och
behålla arbete?
2. Vilka hinder respektive utmaningar har personen med bipolär
sjukdom mött på sin arbetsplats?
TIDIGARE FORSKNING
I detta kapitel presenteras tidigare forskningsstudier och omfattar såväl nationell som internationell forskning.
Bipolär sjukdom i arbetslivet
I Sverige är psykisk ohälsa ett snabbväxande problem och är den främsta orsaken till exkludering från arbetsmarknaden. Depressiva perioder har en negativ
inverkan på målgruppens arbetsprestation och det dagliga livet. Forskning visar dock att sysselsättning främjar målgruppen på ett positivt sätt som genererar i ökat välbefinnande, autonomi, social status och minskad depression (Porter, Lexen, Johanson & Bejerholm 2017). De deltagarna som var med i undersökningen uttryckte ångest avseende stigmatisering över sin diagnos och ett stort dilemma inför avslöjande till andra medarbetare och arbetsgivare. Resultatet bekräftar tidigare kvalitativ forskning som förklarade att öppenhet om sitt sjukdomstillstånd på arbetsplatsen kan vara kritisk och leda till diskriminering. Personen kan vidare bli oönskad eller till och med avskedad. På sätt och viss förväntades
diskriminering på arbetsplatsen och upplevdes ske när diagnosen avslöjades för arbetsgivaren (Porter m.fl., 2017).
Bipolär sjukdom kan påverka individens förmågor även i enklaste form som till exempel att ha förmågan att söka eller behålla ett jobb. Många är arbetslösa och ifall de jobbar är de flesta deltidsanställda. Arbetsrelaterade svårigheter är vanligt förekommande och många tenderar att ha högre sjukfrånvaro från arbetet i jämförelse med arbetare utan bipolär diagnos (Bowden, 2005). Även med en lämplig psykologisk eller farmakologisk behandling blir det ibland svårt att lyfta fram individer med bipolär sjukdom som lämpliga och bra arbetstagare.
Arbetsförmågan relateras till funktionell återhämtning som oftast är otillräcklig hos övervägande delen av individer med bipolär diagnos. Ytterligare studier har påvisat att träning, rehabilitering och liknande faktorer ökar arbetsförmågan (Bowden, 2005). Studier visar även på att personer med bipolär diagnos som får stöd i sitt jobbsökande antingen får arbete eller möjlighet att ingå i ett
yrkesutbildningsprogram i syfte att höja sina kompetenser. Målet är således att få arbete och bli självförsörjande.
Enligt Folkhälsomyndigheten (2019) som undersökte utbildningsnivån i olika diagnosgrupper påvisade att individer med lång utbildning utvecklar ett lägre antal diagnoser i jämförelse de som har en kortare utbildning. Det fanns dock ett
undantag som gäller män med bipolär sjukdom i åldrarna 45–64, som visade sig ha ett högre antal medellång eller lång utbildning. Vidare är skillnaderna i utbildningsnivå ännu större i de allvarliga sjukdomsgrupperna som exempelvis mellan bipolär sjukdom och psykos.
Individer med psykisk ohälsa har oftast sämre arbetsmarknadsutfall med anledning av att psykiatriska diagnoser i större utsträckning leder till minskad inkomst och anställningsomfattning (Folkhälsomyndigheten, 2019). En låg utbildning medför ökad risk för sjukfrånvaro och för att få sjuk- eller
aktivitetsersättning. Det är större risk för män än kvinnor att inte arbeta eller vara långtidssjukskriven tre år efter de fått sin diagnos. Risken för att inte återgå i arbete tre år efter diagnos är högre för individer med högre utbildning och lägre för dem med låg utbildning. Individer med högre utbildning har också lättare att få beviljad sjuk- och aktivitetsersättning (a.a.). Även om personer med låg utbildning utmärker sig i vissa avseenden har de fortfarande sammanlagt sämre resultat när det gäller utbildning, arbete och dylikt.
I de fall individer med bipolär sjukdom utsätts för exempelvis stressfulla arbetssituationer där det råder konkurrens, ökar risken för att individen isolerar sig. Även om det inte finns någon koppling mellan arbete och ökad psykiatriskt vårdbehov tror man ändå att arbete leder till minskat vårdbehov. Det har påvisats att individer med bland annat bipolär sjukdom minskade sitt vårdbehov under de tre månaderna de upprätthållit en sysselsättning (Luciano, Metcalfe, Bond, Xie, Miller, Riley, O'Malley & Drake 2016). Forskningen visar att sysselsättning kan minska social isolering, stärka självförtroendet, reducera stigma samt minska risken för symtomatiskt återfall. Sysselsättning skulle kunna minska risken för vårdbehov i de fall man lyckas förbättra en eller flera av föregående punkter. Den dominerande faktorn till ett bättre mående kan vara den ekonomiska faktorn som gör att individer med bipolär sjukdom ofta upplever en betydelsefull förbättring av livsförhållanden. Det finns heller ingen forskning som visar att sysselsättning försämrar livsförhållandena, det vill säga att det ökar vårdbehovet (Luciano m.fl., 2016). Dock behöver målgruppen stöd för att behålla sin anställning som i sin tur leder till reducerade sjukvårdskostnaderna (a.a.).
Den utmanande sjukdomen
Bipolaritet är en kombination av komplexa psykiatriska symptom som karaktäriseras av hypomani, mani, depression eller en kombination av dessa (Michalak, Yatham, Maxwell, Hale & Lam 2007). På arbetsplatsen kan symptomen manifestera en komplex och invecklad sjukdomsbild, med många variationer. Ofta beskriver individer med bipolär sjukdom sin depression i olika former, exempelvis förknippas depression med brist på energi och engagemang, minskad produktivitet, men även upplevelsen av minskad trovärdighet.
Individerna kopplade till exempel sin depression till specifika handlingar såsom att inte hålla ögonkontakt vid den depressiva perioden, att inte skaka hand med självförtroende och visa att man är säker i sin arbetsroll (Michalak m.fl., 2007). Under depressiva perioder minskar arbetsförmåga, förtroende, det upplevs
tillbakadragenhet från arbetskollegor, minskat engagemang vilket leder till mindre produktivitet (Bertilsson, Petersson, Östlund, Waern & Hensing 2013). Däremot tenderar individerna att associera sig med motsatta känslor, det vill säga, ökat
välbefinnande, entusiasm, produktivitet, självförtroende samt målmedvetenhet vid maniska och hypomaniska faser. Michalak m.fl., (2007) nämner att det finns personer med bipolär diagnos som har blivit framgångsrika under sina
hypomaniska eller maniska perioder, och exemplifierar en advokat som under sin maniska period skrev revolutionerande artiklar inom sitt ämne. Hypomani
associeras dock oftast med ökad ångest och interpersonella problem som kan skapa stora hinder på arbetsplatsen (a.a.). Exempelvis kan personer under sin maniska period ta på sig uppgifter som inte ingår i deras arbetsuppgifter eller försöka införa omfattande förändringar på själva arbetsplatsen utan andras samtycke.
Att de vid maniska perioder kan ta mycket plats påverkar arbetsklimatet och kollegorna till den grad att personer med bipolär sjukdom upplevs som störiga och riskerar att i värsta fall bli avskedade (Michalak m.fl., 2007). Bipolaritet kan styra ens anställning och har man upp- och nedgångar med jämna mellanrum blir det väldigt svårt att “följa med” och upprätthålla sig efter arbetsplatsens ramverk. Ju mer flexibel arbetsplats desto större sannolikhet att individer med sjukdomen bibehåller sitt arbete när de befinner sig i en manisk period (Michalak m.fl., 2007). För att uppnå det finns det en del punkter som är stödjande för individer med bipolär sjukdom på arbetsplatsen. Att kunna reducera arbetsbelastningen med färre arbetstimmar när symptomen träder fram, att få anpassade arbetsuppgifter i mindre stressiga miljöer som kräver mindre koncentration, att få anpassat schema eller få praktiskt och emotionellt stöd från kollegor de har tillit för. Ett viktigt inslag är även att kunna få hjälp av sin vårdgivare för att exempelvis justera medicinering eller samtala (a.a.).
Enligt studien som genomfördes med 593 bipolära individer konstaterade att depressiva symptom orsakar sämre relationer i familjen och arbetet i jämförelse med maniska symtom (Gutiérrez-Rojas, Jurado & Gurpegui 2010).
Bland bipolära individer har de psykotiska symtomen visat sig huvudsakligen vara förknippade med cigarettrökning. Det anses vara mer utmanande att behålla eller få ett arbete ifall man är rökare och har bipolär sjukdom. Även de som missbrukar olika substanser är associerade till kortare anställningsperioder. En högre
utbildningsnivå ger däremot större möjligheter på arbetsmarknaden och minskar utsatthet (a.a.). Antalet dagar av frånvaro på jobb under ett år är högre för bipolära än för andra psykiska sjukdomar. Bipolära som arbetar har däremot kortare
perioder av sitt sjukdomstillstånd än bipolära som inte jobbar. Studien som gjordes under sex månader visar att de maniska perioderna är frekventare för patienter som inte arbetar i jämförelse med de som arbetar (Gutiérrez-Rojas m.fl., 2010).
Ledarskap och kreativitet hos individer med sjukdomen
I sin avhandling framhåller Kyaga att det finns ett samband mellan bipolär sjukdom, ledarskap och kreativitet (Kyaga, 2014). Historiskt sett finner man en överrepresentation av bipolär sjukdom hos konstnärer under romantiken. En ökad förmåga för divergerande tänkande påstås vara en drivande faktor under
hypomaniska episoder som efterföljs av ökad flyktighet. Påståendet stöds, då man observerat en ökad skaparförmåga hos kreativa individer under hypomaniska episoder (a.a.). Kyaga (2014) menar vidare att andra retroperspektiva studier visar en koppling mellan ledaregenskaper och det bipolära spektret, till exempel det upptäckts att mer än 40 procent av världens politiker har upplevt depression samt utsatthet för maniska respektive depressiva perioder än människor i allmänhet. Det har också funnits att ledaren, beroende på utomstående faktorer, kan anpassa
sina egenskaper till den aktuella situationen som råder, vilket innebär en förmåga att transformera sitt ledarskap i föränderliga tider (a.a.).
Att individer med bipolär sjukdom har visat sig vara signifikant
överrepresenterade i kreativa yrken har att göra med affektiva temperament som utmärker sjukdomen. Det affektiva temperamentet ökar sannolikhet för visuella och icke-visuella konstnärliga yrken, och är således en bidragande faktor till det kreativa beteendet. Parallellt utgör perioder av djupa depressioner en stark kontrast till kreativitet (Kyaga, 2014; Santosa, Strong, Nowakowska, Wang, Rennicke & Ketter 2007). I jämförelse med exempelvis schizofrena patienter, utmärker sig bipolära genom deras koppling till kreativitet, en motsvarande koppling mellan schizofreni och kreativitet har däremot inte fått stöd (Kyaga, 2014). Vid maniska episoder kan kreativitet uttrycka sig i form av överflödig energi, sprudlande ideer eller igångsatta flera projekt samtidigt.
Vidare har kopplingen mellan ledarskapsdrag och bipolär sjukdom begränsat empiriskt stöd inom forskningen. Kyaga (2014) påvisar att patienter med bipolär sjukdom är överrepresenterade inom klassificering för behörighet för officerare i lägsta respektive högsta nivån. Syskon till patienterna som inte hade någon diagnos visade liknande men mindre uttalade uppskattningar. Patienter med bipolär sjukdom var underrepresenterade i verkställande yrken som till skillnad från sina syskon som var överrepresenterade. Patienter med bipolär sjukdom är tydligt överrepresenterade inom politiska yrken, vilket tyder på egenskaper som klassificeras till bipolär sjukdom, inte att det är sjukdomen i sig som gör att de associeras med dominerande ledarskapskvaliteter (a.a.). Exempelvis har det visats att patienter med bipolär sjukdom är överrepresenterade bedömningen av
lämplighet inom officersyrket.
Belöning kontra motivation
Vanligtvis karakteriseras individer med bipolära egenskaper av ett intensivt tempo och fortsatt höga ambitioner även efter att de uppnått målet och fått belöningen (Kyaga, 2014). Genom BAS (Behaviour Activating System) som grundar sig i Grays personlighetsteori, innebär att man fokuserar på belönings relaterade mål och individens fortsatta målsättningar efter att de uppnått sitt mål. Att ha en ökad så kallad känslighet för BAS innebär att individen har mycket lättare att driva sig själv till den nivå som krävs för att uppnå sitt mål. Det har visat sig att individer med bipolär sjukdom samt de i riskzonen har en ökad känslighet enligt BAS. Undersökningen har påvisat att BAS-känslighet är kopplad till början av bipolär spektrumstörning. Den ökade BAS-känsligheten skapar ofta stress som gör att de kan nå sina mål och ser prestationen som nödvändigt, oberoende av andra
omständigheter (Kyaga, 2014). Därför blir de villiga att anstränga sig för att uppnå en form av belöning, det vill säga, de pressas att uppnå ett mål som resulterar i belöning till skillnad från att de inte anstränger sig om det inte finns belöningar (a.a.). Ett ökat självförtroende och motivation förlänger således personens positiva mående.
TEORI
I detta kapitel redovisas studiens teoretiska ram som består av två utgångspunkter, socialpsykologen Jay Halls teori om kompetensprocessen samt Albert Banduras
teori om self-efficacy, det vill säga, individens förmåga att genomföra en uppgift och nå ett tidigare uppsatt mål.
Kompetensantagandet
Hall definierar kompetens som en dold sanning, ett allmänmänskligt drag som kännetecknar individens grundläggande förmåga att utföra sina arbetsuppgifter i organisationen. Han menar att arbetaren har en inre potential ”att göra vad som behöver göras” och en drift ”att göra dessa saker bra” (Hall, 1990:35).
Kompetensbegreppet är således ett personligt uttryck för individens kompetens till utveckling.
Kompetensdimensioner
Kompetensens essens består av tre dimensioner: samverkan, kreativitet och engagemang. Medan samverkan ses som en utlösande faktor som sätter igång kompetensprocessen och leder fram till personens kompetensutveckling, är
engagemang och kreativitet självständiga men väsentliga arbetsdimensioner (Hall, 1990). Samverkan definieras av Hall som en jämn maktfördelning, vilket i
praktiken innebär att arbetstagarna görs till partners som är delaktiga i
beslutsfattandet och problemlösningen som gäller arbetsplatsen. Äkta samverkan är nödvändig för att människor ska känna att de är delaktiga på riktigt, vilket likställs med att de känner sig respekterade och värdiga i sin yrkesutövning (a.a.). Vidare menar Hall att människor är anpassningsinriktade av naturen.
Anpassningsinriktat beteende hjälper oss att möta omgivningens krav samt komma med alternativa lösningar när omständigheterna förändras (Hall, 1990). Denna förmåga att möta organisationens sakliga krav, hitta alternativa lösningar och förutsäga konsekvenser förutsätter en slags tankeflexibilitet och öppenhet, som Hall kallar ett kreativt beteende. Kreativitet kräver å andra sidan
handlingsfrihet och engagemang, vilket är liktydigt med att skapa intresse för uppgiften så att den anställde identifierar sig med den. Enligt Hall blir det föga kompetens om kreativiteten inte får utlopp och föga kreativitet vid bristande engagemang: “Det är engagemanget - omtanke, personligt intresse, omsorg - som driver kreativiteten” (Hall, 1990:38).
Hall (1990) hävdar vidare att människor har ett inre behov av att visa sin kompetens och det är människors medfödda längtan efter kompetens som gör kompetensprocessen möjlig. Samtidigt är det väsentligt att förstå
kompetensdriftens mekanism: för att förstärka kompetensen krävs något som belönar det anpassningsinriktade beteendet, då människor brukar upprepa de handlingar som ger upphov till beröm, bekräftelse och därmed stärker
självkänslan. Detta leder till självrespekt, vilket enligt författaren är den starkaste av alla mänskliga drivkrafter (a.a.). När människor känner sig duktiga och
värdefulla på sin arbetsplats mår de inte bara bra psykiskt, utan även engagerar sig och arbetar produktivt. Möjligheten till självförverkligande är således synonymt med kompetensdriften och därigenom den psykiska hälsan (Hall, 1990).
Mot bakgrund av ovanstående förefaller arbetet ha en enorm betydelse för
människans emotionella stabilitet och välbefinnande. Hall (1990) framhåller dock att vad som menas med arbetet varierar beroende på vilken av uppfattningarna som tillämpas, ekonomisk med ett teologiskt och politiskt inslag eller
psykologisk. I enlighet med det första, och dominerande, perspektivet arbetar människor dels för att överleva, dels för att det är gott i sig själv eller att de måste
för att bevara samhället. Att arbetet ingår i de grundläggande förutsättningarna för ett normalt liv ingår i den psykologiska utgångspunkten enligt vilken “människor arbetar för att kunna vara friska” (Hall, 1990:42). Låt oss gå tillbaka till
kompetensbegreppet i syfte att analysera de invecklade förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Om den enskildes kompetens kommer till uttryck eller inte, beror starkt på organisationens struktur och kultur. När kompetensen gäckas och inte erkänns eller rent av bestraffas kommer den att utsläckas. Följden blir å ena sidan att organisationen skapar ett arbetsklimat som inte tar människors kapacitet på allvar, å andra sidan stimuleras personen till osjälvständighet och passivitet. Detta
främjar psykologiskt misslyckande, känslan av besvikelse och bristande självrespekt (Hall, 1990). Det är viktigt att notera att den personliga
kompetensdriften inte försvinner, då den är medfödd, utan snarare blir allt starkare och leda till allt mer frustration. Uttrycket misskött kompetens tyder på ett
sammanhang där kompetens inte ges tillträde. Vidare hävdar Hall att just misskött och ouppskattad kompetens kan ligga bakom stressfyllda arbetsplatser, arbetarnas allmänna missnöje, vantrivsel och klagomål (a.a.). Problematiken ligger i att människor berövas på hopp om bättre tider vilket leder till att de slutar försöka och intar en improduktiv inställning. Den produktiva inställningen, som är inlärd, utgör dock en nödvändig komponent för att skapa en arbetsplats med
tillfredsställelse, ansvar, engagemang och stolthet som ledord. Den anställde måste uppleva att det är värt att anstränga sig och sträva efter ett kompetent beteende (Hall, 1990). Vilken relation den anställde utvecklar till sitt arbete är starkt påverkade av de attityder, föreställningar och den kompetensförväntan som råder på en arbetsplats.
Kompetent ledarskap
Ledarskap är enligt Hall förenligt med åstadkommande en miljö där kompetens kommer till uttryck (Hall, 1990). Alla slags ledare har tendens att glömma bort vad de sysslar med, nämligen att de arbetar med andra människor som har potential och kapacitet att utföra ett bra arbete. Hall menar vidare att det inte är människorna som är problemet utan snarare ledarnas oförmåga att skapa ett arbetsklimat där den personliga kompetensen blir till kollektiv kompetens: “lika lite som ett frö utan hjälp kan bli ett träd, kommer kompetensen i våra
organisationer till uttryck såvida inte dess potential får stöd och uppmuntran” (Hall, 1990:45). Kompetens som inte tillåts komma till uttryck likställs med inkompetens. Således handlar det om att ta vara på individens dolda talanger och färdigheter.
“Self-efficacy”
Bandura (1997) menar att self-efficacy definieras genom att redogöra för individens förmåga att fullfölja en uppgift samt på förhand nå ett sedan tidigare uppsatt mål. Således handlar det om individens uppskattning av sin egen förmåga, vilket inte ska förväxlas med självkänsla som handlar om uppskattningen av individens egenvärde. Vidare menar Bandura att den syn individen har på sin förmåga att hantera olika situationer speglar sig genom att individen själv väljer vilka situationer och i vilken utsträckning hen vill utsätta sig själv för (a.a.). Self-efficacy beskrivs ibland som en definition av komplexa interaktioner av tre olika faktorer: miljö, egenskaper och den egna uppskattningen att uppnå en viss
nivå av prestation (Bandura, 1982). Self-efficacy kan också användas som ett mått för att globalt generalisera individens förväntningar på personlig kompetens och framgång (Sherer m.fl., 1982). Self-efficacy har till exempel använts som ett mått på patienter med långvarigt ångestsyndrom för att förutse deras påverkan och beteende. Bandura (1977) likställer fyra utgångspunkter för self-efficacy som han beskrev på följande sätt: prestationsförmåga som innebär en direkt förklaring av aktuella förmågor, leva genom andras erfarenhet det vill säga att följa resultatet som andra kommer fram till i förhållande till en likartad uppgift och de
fysiologiska tillstånden som exempelvis smärta, ångest som kan orsaka låg self-efficacy i hänsyn till den egna förmågan. Han betonade även att inflytande över individens beteende inte enbart handlar om en stark vilja. För att self-efficacy ska fungera behövs "verktyg" i form av själv-agens och självmedvetenhet.
Individen kan ha olika nivåer av self-efficacy som kan vara till fördel respektive nackdel i förmågan att kontrollera sin omgivning. Exempelvis kan nämnas då individer med bipolär sjukdom besitter ett högt självförtroende på den egna förmågan gällande ett jobb med ledaregenskaper så kommer de också ha en inställning om att uppnå utmaningarna vilket ökar deras chanser att nå sina mål. En låg self-efficacy kan till motsats minska chanserna för att nå sina mål
(Bandura, 1997). Vi kan därmed se ett samband där self-efficacy styr förmågan att kontrollera individens omgivning och kan kontrollera sitt liv utifrån tron på den egna förmågan. Om exempelvis bipolära utsätts för stressfulla situationer i kombination med att inte tro på sin förmåga att nå sina mål leder det till minskad motivation och ansträngning. Bandura (1997) framhävde att om det inte finns en stark tro på den egna förmågan att uppnå sitt mål så spelar andra faktorer såsom kompetens och kunskap inte en så stor roll. Även andra faktorer såsom antalet motgångar, påfrestningar, stress och depression individen utsätts för av
omgivningen påverkar individens ansträngning samt nivån på sin egen framgång. Erfarenhet av framgångar eller motgångar har stor betydelse när det gäller
utvecklandet av hög respektive låg tro på den egna förmågan vilket också påverkar självförtroendet till att utföra eller avstå liknande uppkommande uppgifter (Bandura, 1997). Tron på den egna förmågan är nyckeln till hur individen upplever misslyckande eller framgång med förutsättning att individen får en upplevelse av respektive faktor. Ett misslyckande kan då upplevas ytterst påfrestande om individen inte har utvecklat en tro på den egna förmågan. Om individen å andra sidan upplever framgångar utan större hinder resulterar det i att individen kommer att ha svårt för motgångar samt att räkna med snabba resultat. Individer som överträffar hinder genom erfarenhet av att inte ge upp är de som lättare klarar av motgångar. Upplevelsen av motgångar kan vara fördelaktig eftersom det indikerar på att framgångar nästan alltid är ansträngande. Observationsinlärning påverkar tron på den egna förmågan i form av
målsättningar, det vill säga, underlättar för individen att bedöma den personliga förmågan i förhållande till aktiviteter där prestationen kan mätas objektivt (Bandura, 1997). En aktivitet kan oftast inte mätas objektivt och det leder till att individen är tvungen att bedöma sitt resultat i förhållande till andra som därmed kan ge upphov till ändringar i self-efficacy nivån.
Vid hinder kan individer med bipolär sjukdom öka sin self-efficacy om den person de litar på uttrycker sig verbalt om sin tro på deras förmåga (Bandura, 1997). Verbal övertygelse har positiv påverkan på självförtroendet av individen under en kortare tid med förutsättning att komplimangerna är genuina, däremot
ökar inte self-efficacy av verbal övertygelse under längre perioder. Därför är verbal övertygelse mer effektivt/mer passande på individer med tron om att de kan uppnå sina mål genom eget agerande. Att vara övertygad om sin förmåga ger en större ansträngning och ökar därmed sannolikheten för att klara av uppgifter, till skillnad från den som tvivlar på sin förmåga (Bandura, 1997)
Förutom den verbala övertygelsen finns det även andra faktorer som påverkar individens bedömning av sin förmåga så som affektiva och somatiska tillstånd (Bandura, 1997). Utifrån den utgångspunkten kan vi få information om vad som innebär att utsättas för stressiga situationer eller aktiviteter som kräver fysisk prestation. I stressiga situationer kan tolkningen av somatiska reaktioner som exempelvis hjärtklappning relateras till svaghet och stressreaktioner i samband med att individen upplever mindre kontroll över situationer, resulterar i ytterligare stress. Att oroa sig inför en stressig situation genom att skapa negativa tankar om hur de kommer agera kring situationen leder till att individen ifrågasätter sin kompetens och som reaktion på det kan stress uppstå. Enligt (Bandura, 1997) kan den upplevda nivån av ångest förvärra tillståndet genom att den bekräftar det oroande tankarna individen inbillat byggt upp. Vid nya situationer kan andra kroppsliga reaktioner aktiveras och bland annat öka individens ångestnivå, smärta och leda till utmattning. De emotionella tillstånden bidrar även det till att påverka hur individen uppskattar sig i förhållande till sin self-efficacy. Upplevelsen av sårbarhet gentemot situationer som utlöser stress synliggör och ökar nivån av kroppsliga reaktioner (Bandura, 1997).
Det handlar inte om vilka färdigheter individen besitter utan om tron om vad den kan utföra oavsett vilka färdigheter den besitter (Claggett & Goodhue 2011). Self-efficacy kan definieras genom att de som tror på sin förmåga att klara av en uppgift, att faktiskt göra det, till skillnad från dem som inte tror. Det finns
självklart faktorer såsom personlighet eller vilken uppgift det gäller som påverkar tron på den egna förmågan. Bandura (1997) förklarade vidare vikten av kognitiva funktion i kontext till self-efficacy, där ett högt self-efficacy oftast skapar
möjligheter istället för hinder. (Bandura, 1997) menade att self-efficacy nivån kan öka om individen utsätt för utmanande situationer. Ett lågt self-efficacy får
därmed konsekvenser i form av en låg tro på sin förmåga i att både ta och stå för beslut.
METOD
Den forskningsmetod som har använts i studien är semistrukturerade intervjuer (se bilaga 2, intervjufrågor). Denna intervjuform möjliggör såväl öppenhet,
flexibilitet som utgår ifrån en struktur som har valts ut i förväg (Dalen, 2015; Aspers, 2017). Nedan presenteras de tillvägagångssätt som har använts i studien.
Avgränsning
Målgrupp för studien har varit vuxna män och kvinnor i åldrarna 18–67 med psykisk funktionsnedsättning - bipolär sjukdom (typ 1, typ 2, ospecificerad) och som har eller har haft ett arbete i Sverige. Med arbete menas ett lönearbete, det vill säga, en prestation som utifrån avtalet genererar pengar. De kriterier vi haft på deltagarna, förutom åldern, är att anställningen motsvarar arbete om minst 50 procent och varat i minst 6 månader.
Urval
I studien användes ett målstyrt urval. Denna urvalsteknik ingår i ett
paraplybegrepp som omfattar olika typer av icke-sannolikhetsurval, det vill säga, urval som inte bör betraktas som representativt för målpopulationen (Bryman, 2018). Ett målstyrt, eller ändamålsstyrt urval, är ett strategiskt tillvägagångssätt och baseras på att forskaren väljer ut de deltagare som kan vara väsentliga för att besvara de forskningsfrågor som har formulerats i förväg (a.a.). Från allra första början präglades studien av ett flertal tydligt specificerade kriterier som styrde urvalet: ålder, bipolär sjukdom och arbete. Kriteriet arbete villkorades ytterligare genom att omfatta den minsta procentenheten av heltidsarbete, 50 procent, samt den minsta längden av arbete, 6 månader. Samtliga dessa kriterier var nödvändiga att tillämpa för att kunna besvara forskningsfrågorna.
Bryman (2018) menar vidare att det finns två olika urvalsprocedurer vad gäller målstyrda urval, nämligen a priori- och villkorligt urval. Skiljelinjen mellan dessa två är att den första av selektionerna håller fast vid sina kriterier, medan den andra tillåter att kriterierna utvecklas under undersökningens gång (a. a.). Mot bakgrund av ovanstående skulle urvalet i denna studie kunna beskrivas som villkorligt, då urvalskriterierna förändrades under arbetets gång till att även inkludera
videointervjuer med hänsyn till avstånd, samt personer som hade haft arbete i nära anslutning till intervju, men som var arbetssökande, studerande eller sjukskrivna vid intervjutillfället.
Trots det villkorligt målstyrda urvalet och klara forskningsmål i åtanke kunde ett inslag av bekvämlighetsurval identifieras i början av undersökningen, då de allra första intervjupersonerna som uppfyllde kriterierna valdes med hänsyn till att de var tillgängliga. I enlighet med Denscombes (2014) antagande är sannolikheten betydande att de flesta urvalsförfaranden har en beståndsdel av
bekvämlighetsurval, antingen på grund av begränsade resurser, enkelhet eller lättillgänglighet. Bryman (2018) menar att användandet av ett bekvämlighetsurval kan vara godtagbart i de fall forskaren inte har råd att negligera intervjupersoner eller när resultatet av det empiriska materialet kan exempelvis leda till
betydelsefulla kopplingar mellan redan existerande resultat. Huvudanledningen till att inslag av denna urvalsmetod användes i början av studien var framförallt bristande resurser i form av tid, men även det faktum att vi inte hade råd att missa intervjupersoner som kan komma med information som både kompletterar och är relevant för resultatet.
Dessutom användes ett så kallat självurval i studien, i och med att
intervjupersonerna själva tog initiativet för att deltaga i undersökningen utifrån en annons (Christensen, Engdahl, Grääs & Haglund, 2010). Studien annonserades vid sammanlagt tre tillfällen på Facebooks slutna grupper, vilket resulterade i totalt 17 personer som frivilligt tog kontakt med studiens ansvariga. Utav dessa valdes 8 personer ut i syfte att genomföra intervju.
Slutligen måste nämnas att ibland ses urvalet genom Facebook som ett
snöbollsurval (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015). Vid den här urvalsprocessen tar forskaren kontakt med människor som är betydelsefulla för undersökningen och genom dem får kontakt med andra intervjupersoner. Urvalet kallas även ett kedjeurval (a.a.). Visserligen kan Facebooks administratörer ses som förmedlare av fortsatta kontakter eftersom studiens ansvariga måste vända sig till dem för att
få publicera annons. Att forskarna vänder sig till administratörer i syfte att inhämta ett samtycke inför en eventuell publicering av annons ses dock inte som ett snöbollsurval av studiens ansvariga, då intervjupersonerna valde själva om de ville medverka i studien eller inte. Kontakten med administratörerna handlade snarare om att uppfylla deras samtyckeskravet, och handla korrekt ur etisk synpunkt.
Bortfall
Information om deltagande i studien annonserades enbart på Facebooks slutna grupper. Samtliga grupper krävde ett samtycke av administratörer innan annonsering. Sammanlagt tillfrågades 5 slutna grupper. En av grupperna
Bipolarna. En mötesplats för bipolära och anhöriga svarade inte på förfrågan om
en eventuell annonsering, vilket gör att det inte går att bedöma resultatet.
Totalt svarade fyra grupper på förfrågan: Bipolär sjukdom med 1596 medlemmar,
Bipolär sjukdom med 263 medlemmar, Bipolär Sverige med 297 medlemmar och Bipolär sjukdom som inte har några medlemmar utan 779 personer som följer vad
som händer i gruppen och 745 gilla-markeringar. Antalet medlemmar i respektive grupp kan ändras dagligen med hänsyn till att medlemskapet är frivilligt och kan när som helst avslutas av den enskilde medlemmen. Bedömningen är dock att det inte påverkar studiens resultat.
Av de fyra grupperna tackade gruppen Bipolär Sverige nej till annonsering med motiveringen att gruppen inte tillåter annonseringar. Vidare gav annonserna i grupperna Bipolarna. En mötesplats för bipolära och anhöriga samt Bipolär
sjukdom med följare och gilla-markeringar heller inte några resultat. Gruppen Bipolär sjukdom med största antalet medlemmar, 1596, tackade jag till annonsen
och resulterade i 17 svar från potentiella intervjupersoner. Av 17 personer som visade intresse noterades 1 bortfall.
Enligt Christensen m.fl., (2010) kan bristande engagemang vara en av
förklaringarna till bortfallet när människor själva tar initiativet till sitt deltagande i undersökningen. Den här förklaringen är möjlig då självurval användes i studien. De individer som hörde av sig kunde betraktas som engagerade och motiverade, då de drevs av ett eller annat syfte i samband med beslut om deltagande. Vidare kan studiens tema ses som ett känsligt samtalsämne med hänsyn till att det berör både psykisk sjukdom och arbete. Ämnets känslighet kan således också vara orsaken till att annonseringen i vissa grupper inte har lett till något resultat. Aspers (2011) menar dock att bortfall aldrig kan ställas i klar relation till resultaten
eftersom forskaren inte alltid vet vad den faktiska anledningen till bortfallet har varit. Det kan alltså finnas helt andra förklaringar till bortfallet som inte har med studien att göra.
Datainsamling
Kontakt med deltagarna initierades via Facebooks 5 slutna grupper för personer med bipolär sjukdom. Inledningsvis presenterades studien för respektive gruppens administratörer via chattfunktion i syfte att hämta ett samtycke inför publicering av annonsen. Detta resulterade i tre publiceringsgodkännande i tre slutna grupper. Deltagandet var frivilligt och deltagarna hade möjlighet att kontakta oss direkt och inte via mellanhänder i form av administratörer.
Den största utmaningen var att rekrytera personer med bipolär sjukdom, som samtidigt uppfyller studiens kriterier kring arbete, till ett personligt möte. Av den första upplagda annons framgick att ett personligt möte föredras. Då detta inte visade sig uppfylla antalet intervjupersoner vi ville komma upp till samt att många av dem som hade hört av sig och uppfyllt studiens villkor bodde långt borta, valdes revidering av annons till att även inkludera en videointervju som bäst motsvarar ett personligt möte.
En annan utmaning var att ett fåtal av de personer som var intressanta för studien inte hade uppfyllt har arbete kravet. Med anledning av att dessa individer hade arbetat tidigare och i nära anslutning till intervjutillfället bestämdes att inkludera dessa intervjupersoner i undersökningen. Huvudanledningen till beslutet var att personerna skulle kunna tillföra ett mycket givande material, även om de i intervjuns stund hade haft en annan sysselsättning och inte uppfyllt kriteriet har
arbete. På grund av det hade studiens kriterier för deltagande ändrats till har eller har haft arbete.
Vid intervjun var båda författarna närvarande dock med olika ansvarsområden, det vill säga, en av oss ansvarade för frågorna och den andra för dokumentationen. Således hanterades ljudinspelningen av två personer. Sju fasta frågeformuleringar med öppna frågor, som kompletterades med andra öppna frågor vid behov. Slutna frågor användes sparsamt och då enbart i syfte att förtydliga eller klargöra en specifik händelse eller en personlig uppgift.
De som visat vidare intresse för en eventuell intervju hade haft möjlighet att kontakta oss via e-mail, telefon eller via ett chattprogram, Facebook Messenger. Eftersom studien utannonserades på Facebook hade de flesta valt att kontakta oss direkt via Messenger eller vid visat intresse påpekat i svaret på annonsen att vi kan kontakta dem genom Messenger. Detta resulterade i 17 intressenter utav vilka valdes 8 personer.
Vid ett eventuellt intresse skickades ett informationsbrev (se bilaga 1) och en samtyckesblankett via e-mail eller på Messenger. I de fall informanterna ville genomföra intervjun bestämdes gemensamt plats, tid och datum ifall det var en personlig intervju och tid, datum vid en videointervju. De deltagare som genomförde videointervjun fick samtycka muntligen i början av samtalet. Vid videointervjuer har använts följande program: Messenger, Skype och Discord. Intervjuer hade efter godkännande från personen spelats in med en diktafon, därefter överfördes till hemkatalogen och slutligen transkriberades.
Fältanteckningar
Fältanteckningar i form av nedskrivna reflektioner och tankar efter varje intervju utgjorde viktiga inslag i forskningsprocessen. Enligt Patel och Davidson (2003) är det väsentligt att föra fältanteckningar, då denna dokumentation kan å ena sidan vara användbar för den slutgiltiga analysen, å andra sidan kan forskaren få en bild av hur kunskapen kring det studerade fenomenet har utvecklats. Anteckningarna skrevs separat efter varje intervju och diskuterades under hela arbetsprocessen. De användes främst i den slutgiltiga analysen.
Dataanalys
Att studiens syfte och frågeställningar definierades tydligt i inledningsskedet medförde att analysen av intervjuer gjordes utifrån i förväg fastställda
huvudkategorier, det vill säga, strategier, hinder och utmaningar. Dessa kategorier utgjorde alltså ett slags fundament som intervjuanalysen vilade på.
Sortering
Datamaterialet bearbetades huvudsakligen i sin utskrivna form, med papper och penna. Intervjuanalysen, och därmed den initiala sorteringen, sattes igång med att läsa och läsa om såväl transkriberingen som fältanteckningar för att bli väl
förtrogen med materialet. Svensson (2015) menar att det faktum att
undersökningens ansvarig själv har samlat in materialet, och därmed anser sig känna till innehållet är långt ifrån en sanning, då en analys förutsätter att man undersöker materialet med nya glasögon, som om man inte hade kännedom om det.
Därefter fortsatte sortering av empiri genom att författarna enskilt förde in anteckningar, tankar och reflektioner under varje intervju. Förutsättningen var att utgå ifrån de ovannämnda huvudkategorierna i syfte att skapa ordning och i ett senare skede utveckla underkategorier. När den inledande sorteringen var klar träffades vi för att diskutera och jämföra vad vi kom fram till. I samband med diskussionen visade det sig att det fanns en ringa diskrepans av de tolkningarna vi utförde enskilt. Detta ledde till ytterligare diskussioner och bearbetning av empiri.
För att komma underfund med diskrepansen skapades en tabell med de tre huvudkategorierna som bas och vertikal placering samt intervjupersonerna med vågrät placering. Syftet med tabellen var att skapa ett verktyg där författarna, återigen enskilt, skulle aktivt söka efter belägg i intervjuerna – i citatform – utifrån bas-kategorierna. När resultatet jämfördes senare visade det sig att vi egentligen tolkade materialet likadant; skillnaden uppstod snarare i användning av olika begrepp för att beskriva samma sak. Sorteringen fortsatte genom att utifrån tabellen och de belägg i intervjuerna som identifierades, ringa in och skriva upp separat de ord och uttryck som utmärkte sig i texten eller betonades särskilt i en intervju. Detta arbete resulterade i totalt 24 ord, forskningens koder, (se bilaga 3 tematisk analys) utifrån bas-kategorierna: strategi, hinder och utmaningar.
Reducering
Faktum är att det insamlade materialet aldrig kommer att redovisas i sin helhet, utan snarare blir det ett urval av utdrag (Rennstam & Wästerfors, 2015). Att reducera är ingen enkel uppgift, eftersom forskaren måste välja de exempel som snarare problematiserar än styrker hans tes. Samtidigt ska selektionen representera det datamaterial som hen samlat in (a.). Inledningsvis påbörjades reduceringen med att uppdela de identifierade koderna mellan olika perspektiv: det individuella och det organisatoriska. Denna dikotomin utgjorde dock ingen rättvis och
strukturerad bild av vad som framgick av intervjuerna, och därför förkastades denna uppdelning.
Reduceringen fortsattes genom att söka efter gemensamma element i de 24 orden för att eliminera ord av liknande betydelser, som kunde placeras under en
kategori. Således var syftet att minska antal koder. Följden var att utifrån de 24 orden - koderna skapades 10 underkategorier. Dessa var: kompetens i
organisationen, kommunikation och samarbete, lyhört ledarskap, valmöjligheter på arbetsplatsen, kunskap om sjukdomen, stigmatisering, acceptans av sin sjukdom, medvetenhet om sin sårbarhet, återhämtning mellan arbetspass,
de mest intressanta problemområden: kompetens, ledarskap, acceptans, kunskap, strategier och stigmatisering. Åtgärden var nödvändig för att kunna koncentrera sig på de urval av utdrag som var teoretiskt intressanta, relevanta samt kopplade till forskningslitteraturen. Resultatet var att utifrån ovannämnda 6
problemområden formulerades 5 teman: individuell kompetens, lomhört eller lyhört ledarskap? stigmatisering och acceptans, kunskap om sjukdomen och individens strategier.
Etiska överväganden
Studien har blivit godkänd av Etikrådet vid Hälsa och Samhälle på Malmö Universitet, diarienummer: HS 2019 löp nr 53, och därmed fått tillstånd att genomföras. Den etiska aspekten var ledande under hela arbetsprocessen i syfte att uppfylla de etiska principerna kring information, samtycke, konfidentialitet och nyttjande (Bryman, 2016).
Informationskravet innebär att forskaren är förpliktigad att informera berörda personer om studiens syfte samt understryka att medverkan bygger på frivillighet och personen kan när som helst avsluta sitt deltagande i undersökningen utan närmare förklaring (a.a.). Detta har uppfyllts genom att samtliga intervjupersoner fått läsa informationsbrev om studien och därav haft möjlighet att ångra sig. Vi har också varit tydliga med att personen kan när som helst vända sig till oss om något är oklart eller om det dyker upp andra frågor kring studien.
Samtyckeskravet handlar om att de berörda personerna har rätt att bestämma över sitt deltagande (Bryman, 2016). Detta har uppfyllts genom att samtliga deltagarna fått skriva på samtyckesblanketten vid ett personligt möte, eller fått blanketten inskickad men muntligen samtyckt vid en videointervju. Samtycket har även inhämtats för inspelning och transkribering. De personerna som uttryckt sin vilja att läsa igenom det transkriberade materialet fått möjlighet till det, för att
säkerställa att de samtycker till datainsamlingen.
Konfidentialitetskravet betyder att samtliga uppgifter om de personer som deltar i undersökningen ska förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte ges tillfälle att komma åt dem (Bryman, 2016). För att uppfylla kravet spelade vi in intervjuerna med en diktafon av en äldre sort, det vill säga, utan möjlighet till
internetuppkoppling. Efter varje intervju överfördes det inspelade materialet till en av författarnas hemkatalog och till en USB-enhet i syfte att säkerställa att
informationen inte går förlorad vid oförutsedda händelser. USB-enheten har förvarats inlåst i ett skåp där ingen annan än den ansvarige författaren har tillgång till. Underskrivna samtyckesblanketterna förvarats däremot i den andra
författarens hem, också i ett inlåst skåp. Vidare innebär konfidentialitetskravet att de berörda personerna inte ska kunna identifieras (a.a.). Eftersom materialet innehåller en kombination av känsliga personuppgifter i form av ålder, psykisk sjukdom, utbildning och arbetsplats är vi medvetna om att kombinationen av dessa faktorer kan innebära en risk att peka ut en enskild person. För att minska den risken har vi avidentifierat intervjupersoner genom att hänvisa till en liknande bransch personen arbetar i och angett en liknande utbildningsnivå. Vi har även valt att inte ange vilka av personerna arbetar deltid, heltid och vilka av dem haft en annan sysselsättning i intervjuns stund. Denna åtgärd anses inte påverka studiens resultat, men vi tror att på så sätt, genom att använda generaliseringar, bör den personliga integriteten inte röjas.
Nyttjandekravet handlar om att allt som har samlats in om deltagarna endast får användas för det konkreta forskningsändamålet (Bryman, 2016). Detta har
uppfyllts med hjälp av informationsbrevet där det förtydligats att materialet endast kommer att användas i den här studien samt att all information som vi har samlat in om intervjupersonerna förstörs när vi har examinerats.
RESULTAT
Nedan presenteras studiens resultat som föregår en kort beskrivning av de personer som har medverkat i undersökningen.
Beskrivning av intervjupersoner
Nedan följer en kort presentation av de åtta respondenter som vi har valt att intervjua. Beskrivningarna innehåller ålder, bransch, diagnos och årtalet för diagnostisering samt utbildningsnivå.
Intervjuperson 1
Bransch: egenföretagare. Ålder: 40 år. Diagnos: bipolär typ: 2. Diagnostiserad: 2014. Utbildning: yrkesutbildning.
Intervjuperson 2
Bransch: hälso- och sjukvård. Ålder: 32 år. Diagnos: bipolär typ: 2. Diagnostiserad: 2017. Utbildning: högskoleutbildning.
Intervjuperson 3
Bransch: administrativt arbete. Ålder: 38 år. Diagnos: bipolär typ: 2 Diagnostiserad: 2016. Utbildning: högskoleutbildning.
Intervjuperson 4
Bransch: hälso- och sjukvård. Ålder: 43 år. Diagnos: bipolär typ: 2 Diagnostiserad: 2014. Utbildning: yrkesutbildning.
Intervjuperson 5
Bransch: ekonomi. Ålder: 39 år. Diagnos: bipolär typ: 2 Diagnostiserad: 2006. Utbildning: eftergymnasial utbildning.
Intervjuperson 6
Bransch: socialt arbete. Ålder: 27. Diagnos: bipolär typ: 2. Diagnostiserad: 2017. Utbildning: högskoleutbildning.
Intervjuperson 7
Bransch: bygg. Ålder: 46. Diagnos: bipolär typ: 2
Diagnostiserad: 2008. Utbildning: eftergymnasial utbildning.
Bransch: media. Ålder: 44. Diagnos: bipolär typ: 1 Diagnostiserad: 2011. Utbildning: högskoleutbildning.
Tematisering
Nedan beskrivs innehållet i intervjuerna utifrån de tematiska analyser som har presenterats under analysprocessen.
Individuell kompetens
Under intervjuerna framkom att majoritet av intervjupersonerna betraktar sig själva som högpresterande, de strävar efter ett slags perfektionism på sina arbeten, präglad av extrem noggrannhet och effektivitet. De kan upplevas av andra som arbetsmyror eller arbetsnarkomaner. Utmärkande för personer med bipolär sjukdom är att de ofta ställer högre krav på sig själva än vad arbetsplatsen förväntar sig av dem. Exempelvis har en av intervjupersonerna uttryckt att engagemanget, prestation och ambition driver hen till en nivå som inte är rimlig, vilket kan leda till den så kallade “kraschen”. Personen kan arbeta oerhört effektivt under en period och upplevas av både arbetskollegor och chefer som duktig, driftig, arbetsam, en person som gör mycket mer än andra. Men när kroppen och psyket inte längre klarar av det höga tempot drabbas individen av depression, ångest eller enorm trötthet. Enligt intervjupersoner är det just den övergången, från att vara väldigt aktiv och högpresterande till att plötsligt bli oförmögen till att utföra de enklaste arbetsuppgifterna, som påverkar individen negativt. Samtidigt är det en stor utmaning såväl för den enskilde arbetstagaren som för arbetsgivaren.
Vi har vidare upplevt intervjupersonerna som målmedvetna, framgående, ideérika, arbetsvilliga, personer som har god problemlösningsförmåga trots sin sjukdom och förmåga att leda. Detta är möjligen ingen underlig bild av hur individer med denna sjukdom kan uppfattas av andra människor:
“Jag tar inte lättare jobben än vad mina kollegor i allmänhet gör. Snarare skulle jag säga att det är tvärtom, att jag ofta tar på mig sånt som inte andra duger för”
- Intervjuperson 8
Det faktum att personer med bipolär sjukdom gör ofta mer än andra, att de stannar kvar på jobbet trots att arbetsdagen är slut eller att de tar på sig arbetsuppgifter som upplevs av andra som svåra gör dem till ett slags nyckelpersoner, i den bemärkelsen att de har den spetskompetens som krävs för vissa uppgifter, som andra anställda inte besitter eller är osäkra kring utförandet.
Det ovannämnda citatet tyder också på ett annat utmärkande drag hos personer med bipolär sjukdom, nämligen högt självförtroende. Denna egenskap har karaktäriserat samtliga respondenter. De är medvetna om vilken kunskap och erfarenhet de har samt vad de kan erbjuda arbetsgivaren. Exempelvis har en av intervjupersoner gjort sitt värde som anställd gällande när hen blivit uppsagd från sitt arbete, och menat att det är arbetsplatsen som förlorar en bra arbetstagare och inte hen. Parallellt uttalar deltagarna medvetenhet om sina brister och de
svårigheterna de möts i samband med den motsatta sjukdomsfasen, nämligen depression och ångest. Just under depressionsperioderna kommer den låga självkänslan till uttryck som i alla avseenden är motsatsen till högt
självkänslan gör att individen känner sig otillräcklig, ifrågasätter sig sina förmågor, kunskaper och ser sina brister istället för möjligheter.
Att studiens deltagare litar på sin kunskap och förmåga har framstått explicit i samtalen. Ett flertal av respondenterna innehar arbetsuppgifter som innebär att de fattar viktiga beslut, besluten som kan vara avgörande för andra människor. Somliga uttrycker också att insjuknande och sjukdomsupplevelser har bidragit till att de blivit bra på att hantera svåra situationer och svåra människor. Detta tyder på att de har utvecklat förmåga, en kompetens, som möjliggör för dem
att ha arbetsuppgifter där man handskas med andra människor som har det svårt och lyckas med det arbetet.
Arbetsplatsen uppfattas däremot av somliga intervjupersoner som en officiell plats där man jobbar utifrån den roll man har, det vill säga, det inte är en mötesplats att socialisera sig på och prata om saker som inte har med jobbet att göra.
Arbetsplatsen är heller inte till för att skapa konflikter, intriger eller prata om mode och politik utan en plats där interaktion arbetstagare - arbetsgivare äger rum. Interaktionen är tydligt specificerad och handlar om arbetaren som utför arbetsuppgifter och chefen som leder. Eventuella avvikelser från denna norm kan skapa hos personer med bipolär sjukdom ett slags irritationsmoment, exempelvis när en annan arbetstagare tar en längre fikapaus än vad som bestämts på
arbetsplatsen eller personal som utför privata ärenden under arbetspasset. Därmed kan personer med bipolär sjukdom uppfattas som nitiska och överdrivet
plikttrogna med bristfällig social kompetens.
Lomhört eller lyhört ledarskap?
Redogörelse ovan är uttryck för den personliga kompetensen som enbart individen besitter. I en arbetssituation har vi dock även att göra med kollektiv kompetens, vilket är ett gemensamt uttryck för gemenskapen: kollegor och ledning.
Lyhört ledarskap
Under intervjuer har vi ofta hört ordet lyhörd, vilket kopplats till en lyhörd
arbetsplats eller en lyhörd chef. Denna känsla av lyhördhet som exempelvis chefer förmedlat, likställts med trygghet:
“Min chef är duktig. Jag är god på signalera vad jag… Ja, att jag är väldigt tydlig på att signalera det här.. “så här känns det idag”. Alltså han brukar fråga mig 1-2 gånger i veckan så här: “på en skala hur mår du, så där 1-10”. Ibland är det 5,6 och då känns det inte bra alls. Och ibland är det uppe på 9 (...) Och han är väldigt mån om att inte pressa mig heller. Och det tycker jag är bra med honom. Han kan vara lite disträ och när han ska förklara saker. Men så länge jag känner mig trygg i det jag ska göra så känns det bra”
- Intervjuperson 5
En lyhörd chef associeras alltså inte med en ideal chef, utan snarare en sådan som vågar ställa frågor, vågar bemöta de svar hen får och är orädd att ta ansvar. Lyhördhet tolkas också av intervjupersonerna som chefens förmåga att kommunicera med sina arbetstagare och omvandla denna kommunikation till ömsesidig tillit, vilket i sin tur möjliggör att vidta förebyggande och måhända nödvändiga åtgärder för att undvika att personer med bipolär sjukdom blir sjuka på sin arbetsplats. Att begränsa, eller bokstavligen, styra den arbetsbelastning som
arbetstagaren med sjukdomen har ses på en lyhörd arbetsplats som en nödvändighet. Det handlar om att skapa frihet under ansvar:
“Det är nog det sättet det är hållbart på. För tidigare i de gångerna jag har blivit sjuk. Då har jag ju fått härja fritt, hur jag vill. Alltså, då har det ju aldrig varit någon som har koll på hur mycket jag gör. Utan det har varit: Du är duktig, du avslutar jättemycket, det händer saker. Och då har jag ju fått bekräftelse så då har jag ju bara kört på ännu, ännu, ännu mer hårdare. Och till slut har jag inte sovit på nätterna. Och det har blivit pannkaka av alltihopa”
- Intervjuperson 3
Chefens roll är således att skapa en arbetsmiljö där arbetstagare med ett drag av gränslöshet får tydliga begränsningar. För att detta ska vara möjligt krävs dock samverkan och kommunikation. Vissa deltagare betonar vikten av tysta
överenskommelser, redskapen som är hälsofrämjande för dem. Vi väljer att kalla det för tysta överenskommelser, då dessa avtalas mellan arbetstagaren och utvalda personer på arbetsplatsen, till exempel en chef, en kollega, somliga kollegor etc. I denna tysta överenskommelsen kan en chef begränsa hur många arbetsuppgifter personen utför per dag, att arbetsfördelning anpassas utifrån dagsformen och möjligheten att klara av, men här ingår även att någon slår larm i det fall individen går mot mani/hypomani. Sådana överenskommelser fordras dock ömsesidig tillit och det har betonats i intervjuerna. Utan en chef som har tillit till personalens kompetens och färdigheter och utan personalen som känner tillit till chefen blir det nästan en ogenomförbar uppgift.
Intervjupersonerna beskriver både positiva och negativa erfarenheter från diverse arbetsplatser. Lyhört ledarskap har utmärkt sig på de ställen, där chefer utgåtts från det friska i stället för att enbart fokusera på det sjuka. Men det har också inneburit chefer som tror på människans förmåga att återhämta sig och fungera trots vissa begränsningar. Detta har exempelvis lett till att individerna inte
upplever känslan av misslyckande, även när sjukdomstillståndet är påtagligt, utan snarare motiveras till tillfrisknande. Samtidigt är det chefens roll att inkludera såväl kompetens som anpassningsförmåga i begreppet hälsotillstånd, eller en frisk arbetsplats:
“Och min arbetsgivare är medveten om min diagnos och något om vad det
innebär. Och de har därför gjort som så att jag bara jobbar dagpass. Jag jobbar inte kvällar, jag jobbar inte helger (...) Så på det sättet är mitt jobb anpassat, utifrån min sjukdom. Det finns också en option att gå ner till 75%, om det är så att jag upptäcker att det är för mycket för mig, det här jobbet är som sagt väldigt, väldigt svårt och krävande. ”
- Intervjuperson 8 Andra faktorer som har framkommit i intervjuerna, som kännetecknar en lyhörd arbetsplats är att arbetsplatsen utnyttjar varandras kompetens, där strävande efter ett gott samarbete i gruppen är tydlig. Detta bör förstås i termer: först
kommunikation, därefter anpassning utifrån begränsning. Termen begränsning omfattar alla möjliga former, från fysisk eller psykisk sjukdom till sämre dagsform. Det handlar alltså om tillåtelse till öppenhet och mänsklighet på arbetsplatsen, där arbetstagarna kan berätta hur de helst vill arbeta den dagen och fördela arbetsuppgifter utifrån personalens önskemål. Gruppen kommer att
