En studie av begreppet uppfyllelseort
i artikel 5 (1) b i Bryssel
I-förordningen
Kandidatuppsats i affärsjuridik
Författare: Pializ Svensson
Handledare: Marie Larsson Linton
Kandidatuppsats inom internationell processrätt
Titel: En studie av begreppet uppfyllelseort i artikel 5 (1) b i Brys-sel I- förordningen
Författare: Pializ Svensson Handledare: Marie Larsson Linton
Datum: 2010-05-17
Ämnesord EU-rätt, Internationell processrätt, Forum solutionis
Sammanfattning
Bryssel I-förordningen innehåller regler för att utse behörig domstol vid tvist som har anknytning till en eller flera medlemsstater inom EU. Huvudregeln är att talan skall väckas där svaranden har sin hemvist, enligt artikel 2.1 i Bryssel I-förordningen. Förordningen innehåller undantag till huvudregeln. Artikel 5 (1) är ett alternativt forum till huvudregeln och kallas forum solu-tionis. Käranden kan välja att väcka talan enligt forum solutionis om tvisten bygger på avtal mellan parterna. Artikeln motiveras av att det finns en nära anknytning mellan avtalet och domstolen på den ort där avtalet utförs, alltså uppfyllelseorten. Vid avtal om köp av varor och utförande av tjänster är upp-fyllelseorten autonomt definierad enligt artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen.
I fallen Color Drack, Peter Rehder, Car Trim och Wood Floor ställs EU-domstolen inför tolkning av begreppet uppfyllelseort i artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen. I paragraf 18 av Color Drack-fallet fastställer EU-domstolen att uppfyllelseorten skall utses med stöd av ”förordningens tillkomst, syften och systematik”. Principen efterföljs i avgörandena Peter Rehder, Car Trim och Wood Floor. Följande utreds för att besvara syftet med uppsatsen, vilket är att utreda vad avgörandena i fallen Car Trim och Wood Floor får för bety-delse för tillämpningen av artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen.
Bachelor’s Thesis within International Procedural Law
Title: The place of performance in article 5 (1) b of the Brussels I Regulation
Author: Pializ Svensson
Tutor: Marie Larsson Linton
Date: 2010-05-17
Subject terms: EU law, International Procedural law, Forum solutionis
Abstract
The courts international juristiction within the European union is regulated by the Brussels I Regulation. Article 2.1 of the Brussels I Regulation contains the fundamental provision. According to this Article the plaintiff shall submit an action where the defandent is domiciled. The Regulation provides exemptions to the this provision in Article 2.1.
The court of the international case can also be determined according to Article 5 (1) of the Brussels I Regulation. This Article contains an alternative to the gen-eral provision within Article 2.1. Article 5 (1) is applicable when the dispute is based on an agreement between the parties. The Article is justified because of the close link between the contract and the court of the place where the contract was, or is to be, performed. Article 5 (1) b of the Brussels I Regulation contains a uniform definition of the place of performance, if the agreement consists of con-tracts for the sale of goods and the provisions of services.
The European Court of Justice in the cases Color Drack, Peter Rehder, Car Trim and Wood Floor interprets the place of performance. In paragraph 18 of the Color Drack-case the ECJ establish that the place of performance shall be “inter-preted in the light of the origins, objectives and scheme of that regulation”. The ECJ follows these principles in the interpreting of the cases Peter Rehder, Car Trim and Wood Floor. This essay analyzes the above-mentioned rulings in order to investigate the impact of The ECJ rulings in Car Trim and Wood Floor for the application of Article 5 (1) b of the Brussels I Regulation.
Förkortningslista
CISG United Nations Convention on Contacts for the In-ternational Sale of Goods (Wien 1980)
EEG Europeiska Ekonomiska Gemenskapen
EG Europeiska Gemenskapen
EU Europeiska Unionen
EUD Europeiska unionens domstol
Förordningen Bryssel I-förordningen
KOM Kommissionsdokument
Innehåll
1
Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte och avgränsning ... 2
1.3 Metod och material ... 2
1.4 Disposition ... 3
2
Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen... 4
2.1 Brysselkonventionens revidering till Bryssel I-förordningen ... 4
2.2 Behörighetsreglerna i korta drag ... 4
2.2.1 Huvudregeln ... 4
2.2.2 Exklusiva behörighetsregler ... 4
2.2.3 Alternativa behörighetsregler ... 5
3
Forum solutionis - uppfyllelseforum ... 6
3.1 Artikel 5 (1) i konventionen ... 6
3.1.1 Bestämmelsen ... 6
3.1.2 Avtal ... 6
3.1.3 Den relevanta förpliktelsen ... 7
3.1.4 Uppfyllelseorten ... 8 3.2 Artikel 5 (1) i förordningen ... 9 3.2.1 En delvis ny regel ... 9 3.2.2 Punkt a ... 10 3.2.3 Punkt b ... 10 3.2.4 Punkt c ... 11
4
EU-domstolens rättspraxis ... 12
4.1 Color Drack-fallet... 124.1.1 Bakgrund till tvisten ... 12
4.1.2 EU-domstolens bedömning ... 12
4.1.3 Kommentar ... 13
4.2 Rehder-fallet ... 15
4.2.1 Bakgrund till tvisten ... 15
4.2.2 EU-domstolens bedömning ... 15
4.2.3 Kommentar ... 17
4.3 Car Trim-fallet ... 18
4.3.1 Bakgrund till tvist ... 18
4.3.2 EU-domstolens bedömning ... 19
4.3.3 Kommentar ... 21
4.4 Wood Floor-fallet ... 22
4.4.1 Bakgrund till tvisten ... 22
4.4.2 EU-domstolens bedömning ... 23
4.4.3 Kommentar ... 24
5
Avslutande reflektioner ... 27
5.1 Inledning ... 27
5.2 Rättsläget efter Car Trim och Wood Floor ... 27
5.3 Egna synpunkter beträffande domstolens resonemang ... 29
1 Inledning
1.1
Bakgrund
År 1968 ingicks Brysselkonventionen1 mellan de dåvarande EG-medlemsstaterna.2
Konventionen är ett resultat av artikel 220 i EEG-fördraget.3 Artikeln syftar till att
förenkla formaliteterna kring domstolsförfarandet vid internationella tvister. Artikel 220 i EEG-fördraget stadgar att medlemsstaterna skall verka för att nå ett enkelt och enhetligt system för erkännande och verkställighet av domar och skilje-domsförfarande. Konventionen kom även att innehålla regler om vilken domstol som käranden skall väcka sin talan vid, alltså vilken domstol som utgör behörigt forum för tvisten.
Brysselkonventionen kom att revideras till Bryssel I-förordningen. Förordningens materiella innehåll är i stort sett samma som i konventionen, frånsett en del änd-ringar.
Huvudregeln för behörighetsfrågan stadgas i artikel 2.1 i förordningen. Enligt hu-vudregeln skall käranden väcka talan vid domstol på den ort där svaranden har sin hemvist. Om det föreligger ett avtal mellan berörda parter kan käranden välja att väcka talan enligt det alternativa forumet i artikel 5 (1).
Förordningen har i artikel 5 (1) b antagit en autonom definition av begreppet upp-fyllelseort för vissa typer av avtal. Enligt den autonoma definitionen av begreppet avses: ”...att de måste ges en självständig innebörd som är oberoende av hur mot-svarande begrepp förstås i medlemsstaternas rättsordningar”4. Den autonoma
de-finitionen av begreppet uppfyllelseort gäller bara vid avtal som avser köp av varor och utförande av tjänster.5
Trots en utveckling av artikeln finns frågetecken kring formulering av artikeln och framför allt kring begreppet uppfyllelseort. EU-domstolen (tidigare EG-domstolen) har dock i flertalet efterföljande avgöranden uttalat sig om tillämpligheten av arti-kel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen.
Innebörden och tolkningen av forum solutionis i artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen är av intresse eftersom artikeln ger en alternativ möjlighet för käranden att väcka talan vid ett annat forum än vad tillämpning av huvudregeln ger. Det är därför av stor betydelse för den som står inför valet att inleda en dom-stolsprocess att veta vad denna alternativa forumregel innebär. Av denna
1 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på
privat-rättens område(i följande även kallad Konventionen).
2 Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, s. 21. 3 Fördraget d. 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska gemenskapen. 4 Hettne, Otken Eriksson, EU-rättslig metod, s 84.
ning är det av vikt att undersöka betydelsen av artikel 5 (1) b Bryssel- förordning-en.
1.2
Syfte och avgränsning
Syftet med uppsatsen är att utreda vad EU-domstolens senaste avgöranden inne-bär för tillämpligheten av artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen. Har EU-domstolen följt samma resonemang i de senaste fallen som man gjort i de tidigare avgörandena?
Bryssel I-förordningen kommer enbart att diskuteras utifrån behörighetsfrågan. Detta innebär att det inte läggs någon vikt vid erkännande och verkställighet av domar som också regleras av förordningen.
Av utrymmesskäl kommer inte heller lagvalsfrågan, som behandlas i Romkonven-tionen6 och Rom I-förordningen7, att beröras i uppsatsen, annat än där det är av
omedelbar relevans för problematiken.
Danmark omfattas inte av Bryssel I-förordningen. Dock har Danmark ingått ett
av-tal med EU, det s.k. Danmarksavav-talet8 som, i princip gör reglerna i Bryssel
I-förordningen tillämpliga också i förhållande till Danmark. En specifik utredning av rättsläget i Danmark faller dock utanför ramen för denna uppsats.
1.3
Metod och material
Bryssel I-förordningen är en del av EU-rätten varför dess struktur och syfte kom-mer att tillmätas betydelse i uppsatsen.
Konventionen och förordningen kommer att diskuteras med stöd av de rapporter9
och tidigare förslag till förordningen10 som kan ge viss vägledning vid tillämpning
av såväl konventionen och förordningen. Bland annat syftet bakom regelverken i sin helhet samt artiklarna i sin enskildhet diskuteras i dessa rapporter och doku-ment.
Avgörandena Color Drack11 och Peter Rehder12 fastställer de principer som gäller
för tolkning av uppfyllelseort enligt artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen. För att
6 Konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen). 7 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig
lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen).
8 Danmarksavtalet EUT nr L 299 16.11.2005 s. 62-67. 9 Jenard rapporten, OJ 1979 C 59/1 och 59/66.
10 Förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkstälighet
av domar på privaträttensormåde KOM (1999) 348 slutlig och dess uppföljare KOM (2000) 689 slutlig.
11 Mål C-386/05, Color Drack GmbH v. Lexx Internationel Vertriebs Gmbh, 2007 ECR I-3699. 12 Mål C-204/08, Peter Rehder v. Air Baltic Corporation 2010.
kunna analysera EU-domstolens nyligen avgjorda avgöranden Car Trim13 och
Wood Floor14 krävs en diskussion kring de principer som fastställs i målen Color
Drack och Peter Rehder. Car Trim-fallet och Wood Floor-fallet har nyligen avgjorts av EU-domstolen, varför doktrin på området är sparsam. Analysen bygger därför till stor del på författarens egna reflektioner av fallen, samt generaladvokatens ytt-randen.
1.4
Disposition
Inledningsvis återges en bakgrund till den internationella processrätten i form av en diskussion kring Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen. Det ges en beskrivning av Bryssel I-förordningen, dess tillämplighet och struktur.
Tredje kapitlet behandlar forum solutionis. Först ges en grund till bestämmelsen i artikel 5 (1) i Brysselkonventionen. Därefter behandlas artikel 5 (1) i Bryssel I-förordningen. Främst ges en bakgrund till artikeln och dess syfte. Därefter diskute-ras artikeln i detalj och specifikt utifrån de rekvisit som skall vara uppfyllda för att artikeln skall vara tillämplig.
I det fjärde kapitlet refereras EU-domstolens avgöranden: Color Drack, Peter Reh-der, Car Trim och Wood Floor. Artikel 5 (1) b:s tillämplighet diskuteras i alla randen. Varje referat av domarna avslutas med egna kommentarer om varje avgö-rande.
I femte kapitlet analyseras samtliga refererade avgöranden och återger den analys som krävs för att uppnå uppsatsens syfte.
Avslutningsvis knyts uppsatsens innehåll ihop genom avslutande reflektioner.
13 Mål C-381/08, Car trim GmbH mot KeySafety Systems Srl 2010.
2 Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen
2.1
Brysselkonventionens revidering till Bryssel I-förordningen
I slutet av 1990-talet skedde en översyn av Bryssel konventionen. År 1997 trädde Amsterdamfördraget i kraft. Amsterdamfördraget gjorde det möjligt för EU att anta regler inom civilrättens område. Därför antogs den reviderade Brysselkon-vention som Bryssel I-förordningen. 152.2
Behörighetsreglerna i korta drag
2.2.1 Huvudregeln
Det faktum att behörig domstol skall utses i gränsöverskridande fall innebär inte i sig att förordningen kan tillämpas. Av artiklarna framgår att tvisten måste falla inom rätt territoriella och tidsmässiga område samt avse rätt sak. Vidare får inte frågan omfattas av något av de områden som är undantagna från förordningens tillämplighet.16
Huvudregeln för behörighetsfrågan fastställs i artikel 2.1 i förordningen. Om inte annat stadgas i förordningen skall käranden väcka talan vid domstolen i den med-lemsstat där svaranden har hemvist. I förordningen har hemvistbegreppet erhållit två olika definitioner. Fysiska personers hemvist anges i artikel 59 i förordningen och artikel 60 stadgar definitionen för juridiska personer.
Om svaranden inte anses uppfylla förutsättningarna för hemvist i medlemsstat kan enbart artiklarna 4, 22 eller 23 i Bryssel I-förordningen tillämpas för att lösa behö-righetsfrågan. Av artikel 4 i Bryssel I-förordningen följer att talan skall väckas i en-lighet med medlemstatens nationella forumregler, om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat. Enligt artikel 22 och 23 i förordningen behöver svaranden inte ha hemvist i en medlemsstat för att bestämmelserna skall bli tillämpliga. Om be-stämmelserna i artikel 22 och 23 se stycke 2.2.2.
Artikel 2.2 i förordningen stadgar att det är utan relevans huruvida personen i frå-ga är medborfrå-gare i den medlemsstat där talan väcks eller inte.
Artikel 3 i förordningen anger att talan kan väckas vid annan domstol än den som utpekas i artikel 2.1 i förordningen, om förutsättningarna för tillämplighet av de andra bestämmelserna i avsnitt 2-7 är uppfyllda.17
2.2.2 Exklusiva behörighetsregler
Vissa tvister har stark anknytning till en viss medlemsstat. Den starka anknytning-en har resulterat i att medlemsstatanknytning-en i fråga bedömts som mest lämpad att be-handla tvisten i fråga och talan kan och får inte väckas någon annanstans.18
15 Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, s 25-26. 16 Se artiklarna 1, 66 och 67 i Bryssel I-förordningen.
17 Hatzidaki-Dahlström, EU:s internationella privat- och processrätt, s 38.
na forum benämns exklusiva forum19 och utgörs bland annat av fastighetstvister,
s.k. forum rei sitae. Exklusiva forum utgör de starkaste i förordningen och i konflikt med annan behörighetsregel skall artikeln alltid ges företräde, det vill säga de är tvingande.20
I artikel 23 i förordningen ges parterna i tvisten en möjlighet att, innan eller efter behörighetsfrågan utreds, ange vilken domstol som de gemensamt anser behörig att pröva tvisten. Forumet brukar benämnas forum prorogati.
2.2.3 Alternativa behörighetsregler
Artikel 5, 6 och 7 Bryssel I-förordningen är så kallade konkurrerande specialfora.21
Dessa forum är tillämpliga i en rad specificerade situationer. Käranden kan anting-en välja att utse behörigt forum anting-enligt dessa alternativa regler eller nyttja huvud-regeln i artikel 2.1 i förordningen.22
Vidare föreligger specialreglering vid tvister avseende försäkringar23,
konsument-tvister24 och anställningsavtal25 i syfte att skydda den svagare parten i respektive
förhållande.26
19 Artikel 22 i Bryssel I-förordningen.
20 Pålsson, Bryssel I–förordningen jämte Bryssel och Luganokonventionerna, s 183. 21 Ibid, s 92.
22 Artikel 2 i förordningen. 23 Avsnitt 3 i förordningen. 24 Avsnitt 4 i förordningen. 25 Avsnitt 5 i förordningen.
3 Forum solutionis - uppfyllelseforum
3.1
Artikel 5 (1) i konventionen
3.1.1 Bestämmelsen
Artikel 5 (1) i Brysselkonventionen stadgar att talan kan väckas i den medlemsstat där förpliktelsen har eller ska uppfyllas (forum solutionis). Vid tolkning av begrep-pet uppfyllelseort fick medlemstaterna, enligt EUD:s avgöranden i Tessili-fallet fastställa denna ort med hjälp av den lag som utpekats av lagvalsregler i det land där talan väckts.27
Motiven bakom artikel 5 (1) i konventionen grundar sig på att det i dessa tvister föreligger en nära anknytning mellan avtalet och domstolen på den ort där avtalet utförs. Svaranden måste dessutom kunna infinna sig vid den ort där avtalet skall fullgöras och därför även kunna ställas till svars på denna ort.28 Domstolen i det
land där den karaktäristiska prestationen av förpliktelsen har skett eller skulle ske ansågs därför mest lämpad att pröva tvisten ifråga.
Syfte är alltjämt relevant för artikel 5 (1) i förordningen. Forum solutionis har haft en stor praktisk betydelse för behörighetsfrågan varför motsvarigheten i förord-ningen måste anses motiverad.29
Begreppen avtal, den relevanta förpliktelsen och uppfyllelseorten diskuterades främst i artikel 5 (1) i konventionen varför utredningen av begreppet gjorts under konventionens bestämmelser. Begreppen är desamma i förordningen varför ut-redningen av begreppet i konventionen gäller även för artikel 5 (1) a förordningen.
3.1.2 Avtal
Först och främst krävs att man utreder huruvida det föreligger ett avtal mellan parterna. Om det inte är fråga om ett avtal med frivilliga åtaganden kan artikel 5 (1) inte tillämpas.30 Då får man vända sig till konventionens andra regler, främst
huvudregeln i artikel 2.1.
Då konventionen inte angav någon definition av begreppet "avtal" har EU-domstolen uttalat sig därom i praxis. I fallet Peters31 anger domstolen att
begrep-pet ”talan avser avtal”32 skall tolkas autonomt. Därmed skall hänsyn tas till
regel-verkets syfte och målsättning. Fallet avgjordes enligt konventionens regelverk, men begreppet har likaså accepterats och tillämpats i förordningen, eftersom be-greppet avtal är detsamma i både konventionen och förordningen.
27 Se Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, s 120. 28 Jenard rapporten s 22.
29 Linton, The Place of Performance in the Brussels I Regulation Reconsidered, s 343. 30 Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, s 113. 31 Mål C-34/82 Peters 1983 ECR 987.
Trots en autonom definition har EUD ställts inför en rad olika avgöranden där det har ifrågasatts huruvida avtal anses föreligga eller inte. Det har inte givits någon klar definition av avtal, men klart är i vart fall att avtal inte kan anses föreligga i en situation då en part inte frivilligt åtagit sig en förpliktelse för annans räkning.33 Det
faktum att en förpliktelse enligt nationell lagstiftning anses som avtal medför dock inte nödvändigtvis att ett avtal anses föreligga vid tillämpning av konventionen.34
I fallet Effer35 ställdes frågan på sin spets. Frågan var huruvida ett avtal skulle
an-ses föreligga då såväl dess existens som dess giltighet hade ifrågasatts. EUD anför-de att ett sådant påståenanför-de, att något avtal överhuvudtaget aldrig haanför-de ingåtts, allt-för lätt skulle kunna sätta artikelns tillämplighet ur spel. Domstolen lämnade där-för yrkandet utan avseende vid en bedömning av om ett avtal ansågs där-föreligga eller inte.36 I Effer-fallet ifrågasattes aldrig graden av bevis som belastade käranden för
att bevisa att ett avtal faktiskt förelåg mellan parterna i tvisten. Frågan kom dock att behandlas i fallet Shevill37 (tolkning avsåg inte artikel 5 (1) b, men domstolen
diskuterade om graden av bevisning inom ramen för konventionen). Domstolen anförde att denna fråga inte föll under konventionens tillämpningsområde, varför frågan lämnas till att avgöras av de nationella domstolarna.
3.1.3 Den relevanta förpliktelsen
För att avtal skall anses föreligga krävs som redan nämnts att avtalsparterna frivil-ligt åtagit sig en förpliktelse. Generellt innehåller varje avtal två eller flera förplik-telser.38 Vid exempelvis köp av varor utgörs förpliktelserna i avtalet dels av
pen-ningförpliktelsen och dels motförpliktelsen att överlämna en vara. Artikel 5 (1) kräver att man utreder vilken av dessa förpliktelser som skall anses som den rele-vanta förpliktelsen för avtalet. Utifrån denna förpliktelse kan uppfyllelseorten och i sin tur behörig domstol utses.
Frågan är då vad som avses med den relevanta förpliktelsen inom ramen för kon-ventionens bestämmelser. Begreppet definieras inte i konventionen varför EU-domstolens uttalande om saken får anses vägledande vid denna bedömning. Dom-stolen anförde i De Bloos-fallet39 att med den relevanta förpliktelse avses: ”den
av-talsenliga förpliktelse som ligger till grund för själva talan.”40 Med andra ord avses
den förpliktelse som svaranden enligt avtalet inte uppfyllt (den förpliktelse som käranden anger som grund i sin stämningsansökan).
33 Mål C-26/91 Handte 1992 ECR I-3967, paragraf 15.
34 Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, s 109 f. 35 Mål C-38/81 Effer 1982 ECR 825.
36 Mål C-38/81, Effer, paragraf 7.
37 Mål C-68/93 Shevill mot Presse Alliance, REG 1995 s I-415.
38 Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, s 114. 39 Mål C-14/76, De Bloos 1976 ECR 1497.
I fall där avtalet är av varaktig karaktär kommer den avtalsenliga förpliktelsen inte att bestämmas på samma sätt som i De Bloos-fallet. I fallet Ivenel41 anförde
dom-stolen att vid förekomst av ett varaktigt avtal skall detta i sig konstituera den rele-vanta förpliktelsen och inte den enskilda saken som talan grundar sig i.42 Avtalets
varaktiga karaktär anses vara av så stor vikt för avtalet och om denna förpliktelse skulle komma i konflikt med en annan förpliktelse i avtalet skall avtalets varaktiga karaktär vara avgörande för avtalet.
Domstolen har bekräftat denna uppfattning i Shenevai-fallet.43 Domstolen anger
att De Bloos-principen används för att fastställa den relevanta förpliktelsen för ge-nerella avtal. Om avtalet har en varaktig karaktär skall istället den varaktiga karak-tär vara den huvudsakliga förpliktelsen i avtalet. Den huvudsakliga förpliktelsen bakom ett varaktigt avtal måste anses ha starkare anknytning till domstolen än den specifika grunden för tvisten.44
3.1.4 Uppfyllelseorten
Främst skall hänsyn tas till om det föreligger någon överenskommelse mellan par-terna, avseende uppfyllelseorten för tvisten. Om så är fallet skall den utgöra den ort där behörig domstol är belägen.45
Om parterna inte överenskommit om uppfyllelseorten i avtalet skall i stället en s.k. kollisionsrättsliga lösning tillämpas enligt EUD:s avgörande i fallet Tessili.46 Först
skall avtalets relevanta förpliktelse bestämmas. Efter att den relevanta förpliktel-sen har fastställts, alltså den förpliktelse som ligger till grund för kärandens talan, måste uppfyllelseorten för denna förpliktelse bestämmas. Enligt EUD:s avgörande i Tessili skall domstolen i landet där talan väckts använda sina lagvalsregler för att avgöra vad den lagen, som utpekats av dessa regler, säger om uppfyllelseorten. Här har alltså EUD anvisat en kollisionsrättslig lösning.47
Romkonventionens lagvalsregler kan komma att peka ut gällande lag, såtillvida att medlemsstaten där förpliktelsen utförs är bunden till konventionens alla med-lemsstater. Den ort som motsvarar kraven för uppfyllelseort enligt medlemssta-tens materiella bestämmelser skall utgöra den ort där käranden ges möjlighet att väcka talan enligt artikel 5 (1) i konventionen.
41 Mål C-133/81, Ivenel v. Schwab 1982 ECR 1891. 42 Ibid, paragraf 2 .
43 Mål C-266/85 Shenevai 1987 ECR 1473.
44 Mål 133/81, Ivenel v. Schwab 1982 ECR 1891, paragraf 18-20. 45 Leffer, SVJT 2002 s 818.
46 Mål 12/76 Tessili 1976 ECR 1473. 47 Ibid, paragraf 15.
3.2
Artikel 5 (1) i förordningen
3.2.1 En delvis ny regel
Den kollisionsrättsliga lösningen är komplex och har stött på en del problem, efter-som den förutsätter att ett lagval görs inom ramen för behörighetsfrågan. Be-stämmelsen anses trots problematiken så pass väsentlig för behörighetsfrågan att den skall finnas kvar under förordningens bestämmelser. Artikeln motiveras av att det finns en nära anknytning mellan tvisten och domstolen som är belägen på den ort, där uppfyllelse av den relevanta förpliktelsen skall ske.48
Efter revideringen kom artikel 5 (1) att specificeras. Bestämmelsen anvisar en au-tonom definition av begreppet uppfyllelseort vid avtal avseende köp av varor samt avtal som avser tjänster. Genom en autonom definition av begreppet avser lagstif-taren att upprätthålla ett enkelt och enhetligt system för behörighetsfrågan inom unionen. Lagstiftaren anser att behörighetsfrågan uppnår en högre grad av förut-sägbarhet genom en autonom definition, då hänsyn inte behöver tas till medlems-staternas nationella rätt för att utröna begreppet uppfyllelseort. Förutsägbarheten anses vara ett av förordningens syfte vilket framgår av skälen till förordningen.49
Artikel 5 (1) i förordningen lyder enligt följande:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlems-stat 1) a) om talan avser avtal, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser;
b) i denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelse-orten för den förpliktelse som talan avser
- vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,
- vid utförandet av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts;
c) om punkt b inte gäller, skall punkt a gälla,”
För att avtalet skall omfattas av artikel 5 (1) b i förordningen krävs att uppfyllelse-orten är belägen i en medlemsstat. Då uppfyllelseuppfyllelse-orten enligt avtalet inte är belä-gen i en medlemsstat skall tvisten därför inte omfattas av artikel 5 (1) b i förord-ningen.50 Om avtalet inte avser köp eller utförande av tjänster skall begreppet
upp-fyllelseort tolkas på samma sätt som det gjorde i artikel 5 (1) i konventionen. Den kollisionsrättsliga lösningen som tillämpades enligt artikel 5 (1) i konventionen skall då användas för att utse uppfyllelseorten för avtalet.
48 Bryssel I-förordningen skäl 12.
49 Skäl 1, 2 och 12 till Bryssel I-förordningen.
Vid tolkning av artikel 5 (1) i förordningen skall det beaktas att forumet utgör ett alternativt forum. Bestämmelsen bör därför ges en restriktiv tolkning.51 En
restrik-tiv tolkning morestrik-tiveras av att regeln är ett undantag till huvudregeln och skall såle-des inte utöka kärandens valmöjlighet att väcka talan vid annan domstol i större mån än vad artikeln anger. Om förutsättningarna för artikeln inte är tillämpliga får käranden förlita sig på andra behörighetsregler i förordningen, främst artikel 2.1. Om dock parterna i sitt avtal stadgat den ort som skall anses utgöra uppfyllelseor-ten för avtalet, så skall denna gälla oavsett vad artikel 5 (1) a och b stadgar.52
3.2.2 Punkt a
Artikel 5 (1) a i förordningen motsvarar den bestämmelsen som fanns i artikel 5 (1) i konventionen. Om tilläggsbestämmelsen i artikel 5 (1) b i förordningen inte är tillämpliga skall istället punkten a användas för att bestämma uppfyllelseorten för avtalet.
3.2.3 Punkt b
Genom rekonstruktionen av bestämmelsen har artikel 5 (1) i Brysselkonventionen fått två nya punkter. Punkt b utgör den huvudsakliga ändringen av bestämmelsen. För att undanröja tillämpligheten av medlemsstaternas materiella rätt har punkt b givits en autonom definition av begreppet uppfyllelseort, i vad gäller köp av varor och utförande av tjänster. Ur förslagen53 till förordningen anförs att den autonoma
definitionen av begreppet uppfyllelseort medför att begreppet bygger på rent “fak-tiska förhållanden”.54
Om avtalet avser köp av varor skall den ort dit leverans har skett, alternativt som leverans skall ske till, anses utgöra uppfyllelseorten, enligt punkt b första streck-satsen. Därmed skall domstolen på denna ort anses behörig att pröva tvisten. Om avtalet avser utförande av tjänst skall den ort där tjänst har eller kommer att utfö-ras anses som uppfyllelseorten för avtalet, enligt punkt b andra strecksatsen. Om tillämplighet av artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen medför att uppfyllelse-orten, och därmed behörigt forum, är beläget i en annan stat än en medlemsstat skall artikeln inte användas. I stället skall behörigt forum utses enligt artikel 5 (1) a i förordningen, varför den uppfyllelseorten skall bestämmas enligt den kollisions-rättslig lösning som fastställt i praxis till konventionen.55
51 Domstolen har fastslagit att sådan tillämpning skall användas under de altarnativa forumen
ibland annat: C-26/61 Handte 1992 ECR I-3967, paragraf 14.
52 KOM (1999) 348 slutlig, s 12. 53 KOM (1999) 348 slutlig. 54 KOM (1999) 348 slutlig s 12. 55 Ibid, s 12.
3.2.4 Punkt c
Punkten c i artikel 5 (1) stadgar ingen egen regel för forum solutionis. Punkten hänvisar de fall som inte omfattas av punkten b till en tillämpning av punkten a i artikeln. Med andra ord är punkten c tillämplig om avtalet inte är ett rent köp- eller tjänstavtal. Då avtalet har inslag av både köp- och tjänsteavtal eller utgör en annan typ av avtal exempelvis låneavtal eller kreditavtal skall avtalet falla in under punkt a enligt c i artikel 5 (1). Artikeln hänvisar som anfört dessa fall tillbaka till en till-lämpning av artikel 5 (1) a i förordningen, varvid den autonoma definitionen av begreppet uppfyllelseort inte gäller. Därmed kommer den stat som enligt utpekade materiella regler utgöra behörigt forum och är behörig att pröva tvisten.56
4 EU-domstolens rättspraxis
4.1
Color Drack-fallet
4.1.1 Bakgrund till tvisten
Lexx International Vertriebs GmbH (i det följande Lexx) är ett tyskt bolag och Color Drack GmbH (i det följande Color Drack), är ett österrikiskt bolag.57 Color Drack
köpte solglasögon av Lexx, vilka åtog sig att leverera varorna direkt till Color Dracks återförsäljare, som var belägna på ett flertal orter inom Österrikes gränser. Color Drack stod dock själva för leveranskostnaden.
Enligt avtalet mellan parterna skulle Lexx ta tillbaka de varor som inte sålts och be-tala tillbaka det belopp som Color Drack betalt för dessa varor. Denna del av avta-let hade Lexx underlåtit att uppfylla. Därför väckte Color Drack talan mot Lexx vid domstol i Österrike, med stöd av artikel 5 (1) b första strecksatsen i förordning-en.58
Den nationella domstolen var tveksam till tillämpligheten av artikel 5 (1) b i tvis-ten, eftersom artikeln enbart nämner en ort. I fallet fanns det flera orter som kunde anses som uppfyllelseort för avtalet. Därmed beslutade den nationella domstolen att vilandeförklara målet och efterfrågade avgörande från EUD. Frågan som togs upp var huruvida artikel 5 (1) b första strecksatsen i Bryssel I-förordningen var tillämplig på fall där det finns mer än en uppfyllelseort, under förutsättning att or-terna var belägna i en och samma medlemsstat. Om artikel 5 (1) b ansågs tillämplig ifrågasattes om käranden hade rätt att själv välja vid vilket av dessa forum de öns-kade väcka talan vid. 59
4.1.2 EU-domstolens bedömning
EU-domstolens främsta uppgift i fallet var att utreda om artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen kunde anses tillämplig, då det fanns mer än en uppfyllelseort i ett köpeavtal.
Inledningsvis anförde EU-domstolen att följande dom enbart är vägledande för fall där uppfyllelseorterna är belägna i samma medlemsstat. Om uppfyllelseorterna inte är belägna inom detta territoriella område skall principerna i domen inte till-mätas någon betydelse.60
Det alternativa forumet i artikel 5 (1) b omfattar samtliga yrkanden som kan här-ledas till avtalet, oavsett vilken typ av tvist som domstolen skall behandla. Det framkommer dock inte av artikelns formulering om den skall vara tillämplig när det föreligger mer än en uppfyllelseort.61 EU-domstolen anför att frågeställningen
57 Mål C-386/05 Color Drack, paragraf 8-10. 58 Ibid, paragraf 9 f.
59 Ibid, paragraf 15. 60 Ibid, paragraf 16. 61 Ibid, paragraf 17.
skall besvara med stöd av”förordningens tillkomst, syften och systematik”.62 Det
faktum att lagstiftaren inte tagit ställning till denna frågeställning anser inte EU-domstolen utgöra ett hinder för att artikeln skall vara tillämplig i fallet.63 Att
till-lämpa artikel 5 (1) b kan inte enligt domstolens mening strida mot förordningens syfte om rättssäkerhet. Trots att svaranden kan komma att ställas inför rätta vid flera domstolar, så anser domstolen att det inte kan anses rättsosäkert, eftersom samtliga domstolar finns inom samma medlemsstat och samma rättssystem till-lämpas i samtliga domstolar inom medlemsstaten. Därmed anser domstolen likaså att närhetsrekvisitet, bakom artikeln är uppfyllt,64 varför artikel 5 (1) b i
förord-ningen är tillämplig då det föreligger mer än en uppfyllelseort i samma medlems-stat.
Därefter har EU-domstolen att besvara frågan huruvida käranden har att valfritt välja vilken domstol som denne önskar ge in stämningsansökan till.
För att uppnå närhetsrekvisitet bakom artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen an-för domstolen att uppfyllelseorten skall vara den ort som, på grund av ekonomiska kriterier, utgör den huvudsakliga uppfyllelseorten.65 Om sådan ort inte går att
framhållas skall käranden erhålla möjligheten att väcka talan vid den av dessa upp-fyllelseorter som den själv önskar.66
4.1.3 Kommentar
Huvudfrågan i fallet måste anses vara, huruvida artikel 5 (1) b i förordningen är tillämplig om det finns flera uppfyllelseorter belägna i samma medlemsstat. Av formuleringen i artikel 5 (1) b går inte att utläsa om sådana fall skall omfattas av bestämmelsen. EU-domstolen ställdes inför en möjlighet att bringa klarhet i artikel 5 (1) b och att tolka tillämpligheten av artikeln enligt sin uppfattning.
Domstolen fann artikeln tillämplig, vilket förvisso inte kan anses stå i strid med förordningens bestämmelser, eftersom EU-domstolen grundat sitt beslut med stöd av ”förordningens tillkomst, syften och systematik”67.
Dock kan det ifrågasättas om syftet bakom att skapa ett enkelt och rättsäkert sy-stem för behörighetsfrågan kan uppnås genom principerna i avgörande. Det fak-tum att flera domstolar inom samma medlemsstat kan anses behöriga att pröva tvisten kan inte anses skapa högre grad av förutsägbarhet för parterna. Svaranden tvingas svara inför en av flera orter. Innan talan väckts vet svaranden inte vid vil-ken domstol det är, vilket måste gör det svårare för svaranden att förutse var den-ne skall svara. 62 Ibid, paragraf 18. 63 Ibid, paragraf 29. 64 Ibid, paragraf 32-35. 65 Ibid, paragraf 40. 66 Ibid, paragraf 42. 67 Ibid, paragraf 18.
I fallet kan domstolen anses ha frånsett den extensiva tolkning som artikel 5 (1) skall ges. Att EUD utvidgar artikelns tillämpningsområde till att även gälla avtal där det finns flera uppfyllelseorter, måste enligt författarens mening anses som en ex-tensiv tolkning av artikel 5 (1) b.
Då EUD funnit artikel 5 (1) b tillämplig krävs att utreda huruvida det föreligger en ort som kan konstituera den huvudsakliga uppfyllelseorten. Denna skall enligt EUD utpekas på grund av ekonomiska kriterier. Om det inte finns en ort som på ekono-miska kriterier kan anses som huvuduppfyllelseorten, är käranden berättigad att stämma vid domstol i den uppfyllelseort som käranden själv önskar. Dock skall anmärkas att begreppet ”ekonomiska kriterier” inte fastställs av domstolen varför medlemsstaternas nationella domstolar ställs inför ett nytt begrepp att utreda. Domstolens ställningstagande kan därför ifrågasättas, införandet av begreppet ekonomiska kriterier kan inte anses klargöra och förenkla tolkning av artikeln. I generaladvokatens yttrande68 till fallet Color Drack, kritiserades sådan lösning
som innebar att käranden kunde välja en av flera uppfyllelseorter. Kommissionen har angett att det främst krävs att utreda om det finns en ort som skall utgör den huvudsakliga leveransorten för avtalet. Om det inte finns en ort som anses vara den huvudsakliga leveransorten skall käranden kunna väcka talan vid samtliga le-veransorter inom avtalet. Generaladvokaten ansåg inte att kommissionens förslag var att föredra då ett sådant tillvägagångssätt varken byggde på förordningens be-stämmelser eller syftet bakom dem.69
Generaladvokaten fann att artikeln var tillämplig i fall då det förelåg flera orter inom samma medlemsstat som uppfyllde kraven för uppfyllelseort. Det forum som utpekats enligt nationella behörighetsregler skulle således utgöra det forum som käranden hade att väcka sin talan vid. Om behörighetsreglerna inte kunde peka ut en specifik ort skall käranden anses berättigad att inge sin talan vid valfri domstol på en av uppfyllelsesorterna.70
En dom i enlighet med detta förslag skulle helt utesluta den problematik som upp-står vid en utredning av begreppet ”ekonomiska kriterier”. En sådan lösning är en-ligt författarens mening en klarare tillämpningsmetod och ger en högre grad av rättssäkerhet. När det finns flera uppfyllelseorter inom en och samma medlemsstat skall enligt generaladvokatens förslag behörigt forum inom medlemsstaten pekas ut enligt statens nationella behörighetsregler. Det skall anmärkas att det förutsätts att uppfyllelseorterna är belägna i samma medlemsstat för att förordningens behö-righetsregler skall kunna vara vägledande för frågan.
68 Förslag till avgörande av generaladvokat Bot föredraget den 15 februari 2007. 69 Ibid, paragraf 119-124.
4.2
Rehder-fallet
4.2.1 Bakgrund till tvisten
Artikel 5 (1) b i förordningen utgjorde återigen föremål för tolkning av EU-domstolen i fallet Peter Rehder mot Air Baltic Corporation (nedan kallat Air Bal-tic)71. Denna gång gällde saken artikelns andra strecksats. Tvisten i Rehder gällde
en icke uppfylld tjänst. Peter Rehder hade bokat flygbiljett med bolaget Air Baltic från Tyskland, där denne hade sin hemvist, till Litauen, där Air Baltic hade sitt säte. Strax innan flygning ställdes resan in av Air Baltic, varför Rehder var tvungen att boka nya biljetter. Rehder ankom till Litauen sex timmar senare än beräknat.72
Rehder yrkade ersättning för händelsen och väckte talan mot Air Baltic. Talan väcktes vid domstol på den ort i Tyskland där resan avgick ifrån, enligt artikel 5 (1) b andra strecksatsen i Bryssel I-förordningen. Den nationella domstolen var dock tveksam till huruvida artikel 5 (1) b i förordningen var tillämplig i tvisten. Därmed beslöt sig den nationella rätten att vilandeförklara domen och att ansöka om ett förhandsavgörande. Frågan som ställdes var hur artikel 5 (1) b andra strecksatsen i förordningen skulle tolkas det vill säga om artikeln var tillämplig vid flygresor inom gemenskapen om uppfyllelseorterna var belägna i olika medlemsstater och om en uppfyllelseort skulle utpekas som den huvudsakliga för avtalet.73
4.2.2 EU-domstolens bedömning
EU-domstolen hade främst att ta ställning till huruvida artikel 5 (1) b andra streck-satsen i förordningen var tillämplig då en person flyger från en medlemsstat till en annan.74 Frågan som domstolen ställdes inför var således om en tolkning enligt de
principer som fastställdes i Color Drack skulle anses vägledande för avgörandet. I Color Drack anförde EU-domstolen att samtliga orter kunde ses som uppfyllelseor-ter, eftersom avtalet uppfylldes på dessa orter och därmed hade en nära koppling till alla orterna.75 EU-domstolen ansåg att en sådan tolkning av förordningen var
förenlig med syftet om att uppnå ett enhetligt och rättsäkert system.76
EUD anför i fallet Rehder att dessa förutsättningar måste anses ha samma betydel-se för frågan i uppkomna fall. Med hänsyn till att reglerna under första och andra strecksatsen bygger har samma tillkomst, syfte och plats i förordningens systema-tik.77
71 Mål C-204/08 Peter Rehder mot Air Baltic Corporation. 72 Ibid, paragraf 19. 73 Ibid, paragraf 25. 74 Ibid, paragraf 29. 75 Ibid, paragraf 32. 76 Ibid, paragraf 33 f. 77 Ibid, paragraf 36.
EU-domstolen anger därmed att en tolkning enligt de principer som fastställdes i Color Drack bör tillämpas även i fallet Rehder.78 Dock skall uppmärksammas att
det föreligger olika omständigheterna i fallen. I Color Drack är samtliga orter be-lägna i en och samma medlemsstat. I Rehder-fallet är orterna bebe-lägna i olika med-lemsstater. EU-domstolen anför dock att tolkningen i fallet Color Drack ändå mås-te anses vägledande. Att inmås-te tillämpa principerna som fastställdes i Color Drack på grund av att orterna är belägna i olika medlemsstater måste, enligt domstolens mening, anses strida mot syftet bakom hela gemenskapen. Att inte finna vägled-ning i principerna i fallet Color Drack likställs med att sätta upp restriktioner som hindrar de fyra friheterna.79 Därmed anser domstolen att artikel 5 (1) b i
förord-ningen skall anses tillämplig i fallet.
Frågan är då vilket tillvägagångssätt som skall nyttjas för att utse forum där talan ska väckas talan enligt artikel 5 (1) b i förordningen.
För att utse uppfyllelseorten för avtalet skall de aspekter som är avgörande för denna ort vid flygavtal beaktas. Domstolen anför att varken Rehders hemvist eller Air Corporations säte har någon större anknytning till avtalet, varför dessa inte kan anses vägledande för att utse leveransorten i avtalet. Detsamma gäller platsen där avtalets slutits eller den plats där betalning skett.80
I stället anför EUD att de orter som har en stark anknytning till själva avtalet bör utgöra uppfyllelseorten. Sådan anknytning kan vid flygtjänster exempelvis vara in-checkning och ombordstigning av passagerare, platsen där planet skall avgå ifrån samt den plats dit passagerare och bagage mottages m.m.81 Vid beaktande av dessa
aspekter anför domstolen att det i flygavtal föreligger två orter som svarar mot dessa förutsättningar, avreseorten och ankomstorten. Dessa orter måste enligt EUD:s mening anses förenliga med förordningens syfte om närhet och rättsäker-het.
EU-domstolen följer inte de principer som fastställdes i Color Drack avseende en huvudsaklig uppfyllelseort. Domstolen anför att en sådan tillämpning inte kan an-ses aktuell vid avtal som avser flygresor, eftersom tjänsteförpliktelserna inte är delbara på samma sätt som förpliktelserna i ett köpeavtal. Ankomstorten utgör uppfyllelseorten på samma grunder som avreseorten, varför en av dem inte kan anses utgöra huvudsaklig för avtalet.
Trots att uppfyllelseorterna inte är belägna i samma medlemsstat måste det dock, enligt EUD:s mening, anses relativt lätt för parterna att förutse vilka dessa båda or-ter kan vara, då det framkommer av avtalet.82 Därmed anför domstolen att
78 Ibid, paragraf 38. 79 Ibid, paragraf 37. 80 Ibid, paragraf 39. 81 Se ibid, paragraf 40. 82 Ibid, paragraf 45.
lelseorten enligt artikel 5 (1) b andra strecksatsen vid flygavtal skall utgöras av dels avreseorten och dels ankomstorten.83
4.2.3 Kommentar
De slutsatser som EU-domstolen fastställt i fallet Rehder har till viss del redan gi-vits i fallet Color Drack. Både fallen diskuterar artikel 5 (1) b:s tillämplighet som en huvudfråga. I Rehder stödjer domstolen sitt beslut på Color Drack-fallet trots att domstolen i föregående avgörande angav att domen enbart har betydelse då upp-fyllelseorterna är belägna i samma medlemsstat. EUD måste därför anses utvidga artikelns utsträckning till att omfatta tvister där uppfyllelseorterna är belägna i olika medlemsstater fastän det stadgats att bestämmelsen skall tolkas restriktivt, eftersom forumet enbart är undantag till huvudregeln i artikel 2.1 i Bryssel I-förordningen.
Dock skall anmärkas att domstolen i princip inte kunnat beakta denna restriktion. Om EU-domstolen skulle tagit hänsyn till sådan begränsning skulle ett sådant anfö-rande anses stå i strid med gemenskapens grundläggande syfte. EUD dömer då i fallet Rehder en liknande situation olika på grund av att orterna i Rehder-fallet var belägna i olika medlemstater. Detta måste anses som en åtgärd för att hindra gränsöverskridande handel och måste således anses strida mot de fyra hörnste-narna i gemenskapen, alltså den fria rörligheten av människor, varor, tjänster och kapital.
Det kan följaktligen ifrågasättas huruvida domstolen genom att grunda sitt domslut i Rehder-fallet på principerna från Color Drack inte förbisett avtalstyper-nas speciella karaktär. Visserligen anför EUD att bestämmelserna under de båda strecksatserna i artikel 5 (1) b har samma typ av syfte och systematik och därmed skall erhålla samma tolkning. Men det kan ändå ifrågasättas om inte dess karaktä-rer är så olika att en tillämpning av samma typ av regler måste anses missvisande. Karaktären bakom de båda bygger på två helt distinkta fundamentala grunder, vil-ket diskuteras av Harris och George.84 De anför att ett köp bygger på en
förpliktel-se, alltså leveransen av varan till köparen. Förpliktelsen kan utföras på flera orter och samtidigt bara omfatta samma förpliktelse, alltså leverans av varor. En tjänst däremot kan bara utföras på en plats och fortfarande omfatta en och samma för-pliktelse. Om tjänst utförs på flera orter måste avtalet anses innehålla flera förplik-telser.85 Frågan är då vilken av förpliktelserna i tjänsten som skall vara vägledande
för avtalets uppfyllelseort.EUD fäster ingen vikt vid de olika karaktärerna i avtalen utan använder principerna i Color Drack-fallet som vägledning i Rehder-fallet. Då artikelns tillämplighet fastställts har EUD att klargöra hur artikeln skulle tolkas under uppkomna frågeställning. Under denna frågeställning har EU-domstolen inte tagit hänsyn till domslutet i Color Drack avseende en huvudsaklig uppfyllelseort, vilket motiveras av att det i denna typ av tjänstavtal inte går att särskilja en
83 Ibid, paragraf 47.
84 Harris, George, Case Comment Rehder v Air Baltic Corp (204/08): Service contracts, carriage by
air and the Brussels I Regulation, Law Quarterly Review 2010 s 31.
saklig ort. Uppfyllelseorterna i avtalet är ankomstorten och avreseorten, eftersom dessa har utsetts på samma grund kan inte den ena av orterna ha större anknyt-ning till avtalet än den andra orten. Därmed kommer inte problematiken avseende begreppet ”ekonomiska kriterier” att ha någon betydelse för sådana tjänstavtal som avses i fallet. Fråga är dock om det finns flera liknande avtal under den andra strecksatsen där samma problematik, kan uppstå.
Domstolen beaktar dock andra aspekter vid fastställandet av uppfyllelseorten. Den tar hänsyn till det specifika avtalet i sig och utesluter sådan anknytning som inte har någon direkt koppling till detta. Exempelvis var parterna har sitt säte, alterna-tivt hemvist samt den ort där betalningen av avtalet skett. Domstolen utser uppfyl-lelseorten på omständigheter som bara finns i avtal som avser flygresor. Det kan således ifrågasättas huruvida detta uttalade kan komma att vara vägledanden för andra tjänsteavtal.
4.3
Car Trim-fallet
4.3.1 Bakgrund till tvist
Mellan Car Trim GmbH (nedan kallat Car Trim), ett bolag etablerat i Tyskland och KeySafety Systems Srl (nedan kallat KeySafety), bolag etablerat i Italien föreligger avtal. Car Trim skall enligt avtalen leverera delar till tillverkning av system för krockkuddar till KeySafety, som i sin tur bearbetar systemen och säljer dem vidare till dess återförsäljare runt om i Italien.86
KeySaftey säger upp sin del av avtalen, vilket enligt Car Trims mening anses utgöra kontraktsbrott. Enligt Car Trim är avtalen parterna emellan av löpande karaktär och upphör att gälla år 2007 (avtalet sades upp år 2003). På denna grund väckte Car Trim talan med skadeståndsanspråk mot Keysafety vid domstol i Tyskland en-ligt artikel 5 (1) b i förordningen. Talan väcktes vid den domstol på den ort där de-larna tillverkades.87
Den nationella domstolen var osäker på tillämpningen av artikel 5 (1) b med hän-syn till att det inte kan anses klart huruvida avtalet konstituerar ett avtal enligt första eller andra strecksatsen. Med andra ord, om avtalet ska klassificeras som ett köp eller ett tjänsteavtal. Den nationella domstolen efterfrågade om förhandsavgö-rande av EU-domstolen.
Enligt första frågan ska EU-domstolen ta ställning till om ett köp av varor, som till viss del har inslag av tjänst skall anses som ett köp- eller tjänstavtal enligt artikel 5 (1) b. Andra frågan som EUD ställs inför är vilken ort som utgör uppfyllelseorten vid distansförsäljningsavtal. 88
86 Mål C-381/08, Car trim, paragraf 17. 87 Ibid, paragraf 18.
4.3.2 EU-domstolens bedömning
Under första frågan har EU-domstolen att klargöra distinktionen mellan tjänst och köp vid avtal som innehåller båda karaktärsdrag. För att ge klarhet i fallet skall EUD ta ut de kriterier som är karakteristiska för köp- och tjänstavtal. 89
EUD anför att varken artikel 5 (1) b i förordningen eller förordningen i övrigt an-ger någon definition eller kriterier för vad som avses med köpavtal respektive tjänstavtal. EUD anför att det därför är svårt att bestämma avtalets karaktär med vägledning från enbart ordalydelsen i artikel 5 (1) b i förordningen. 90 För att
kun-na urskönja avtalets huvudsakliga karaktär skall utredas vad som utgör den “ka-rakteristiska avtalsförpliktelsen” för avtalet. Domstolen anför att denna förpliktel-se utgör anknytningsmomentet för att bestämma behörig domstol.91
För att finna vägledning vid utredning av begreppen tar domstolen hänsyn till andra diskussioner kring dessa. Den beaktar andra ”unionsrättsliga och folkrättsli-ga bestämmelser”92, restriktioner från kommissionen och det ansvar för produkten
som omfattas av avtalet utåt sett mot leverantörerna.
Vägledning för klassificering av ett avtal avseende köp av varor kan finnas i vissa ”unionsrättsliga och folkrättsliga bestämmelser”93, vilka kan ge vägledning för
tolkning av begreppen försäljning av varor och utförande av tjänster.94 Efter en
kortare utredning av dessa anför EUD att det faktum att ett köpavtal som innehål-ler inslag av tjänst inte kan anses utesluta tillämpning av första strecksatsen i arti-kel 5 (1) b i förordningen.95
Den Europeiska unionens kommission har ställt upp vissa kriterier för tillämpning av artikel 5 (1) b i förordningen, vilka EUD beaktar. Avgörande för avtalets karak-tär skall vara huruvida köparen tillhandahåller materialet för bearbetning eller inte. Om köpare tillhandahåller allt eller större delen av det material som varan skall tillverkas av, så skall avtalet klassificeras som ett tjänsteavtal. Om köparen däremot inte tillhandahåller något material är avtalet ett rent köpavtal.96
Som ett sista kriterium skall säljarens produktansvar beaktas. Om säljaren är an-svarig för kvaliteten på den produkt som denne tillverkat samt svarar för att varan
89 Ibid, paragraf 27. 90 Ibid, paragraf 30. 91 Ibid, paragraf 31. 92 Ibid, paragraf 34.
93 Jfr Mål C 381/08 Car Trim, paragraf 35-37. Där EUD bygger sitt beslut på: Direktiv 1999/44,
För-enta nationernas konvention angående avtal om internationella köp av varor, undertecknad i Wien den 11 april 1980 (CISG), Direktiv 1999/44 och Förenta Nationernas konvention av den 14 juni 1974.
94 Mål C-381/08, Car trim, paragraf 34. 95 Ibid, paragraf 38.
stämmer överens med avtalet kan detta peka ytterligare på att det skall anses som ett tjänsteavtal. Om det istället skulle vara så att köparens ansvar sträcker sig till att omfatta enbart köparens anvisningar skall avtalet falla in under den första strecksatsen i artikeln.97
Utifrån en sammantagen bedömning av dessa kriterier anför EU-domstolen att trots att köparens villkor avseende inköp, bearbetning samt leverans av varorna skall avtalet ändå anses som ett köpavtal. Dock förutsätter detta att köparen inte tillhandahållit materialet och att leverantören ansvarar för produkten kvalitet samt att den uppfyller de krav som stadgas i avtalet.98
Under den andra frågan som hänskjutits till domstolen skall denne klargöra hur uppfyllelseorten fastställs vid distansavtal. Frågan är om denna skall utgöras av den ort dit varor skall eller skulle ha leverats enligt klausul i avtal eller den ort där vara fysiskt överlämnas till köparen.99
Begreppet uppfyllelseort för köp av varor och tjänster har givits en autonom defi-nition för att uppnå ett enkelt och rättsäkertsystem för behörighetsfrågan. Därför anser EUD att andra begrepp som skall tolkas in i artikel 5 (1) b också bör ges en autonom definition. EU-domstolen anför därför att begreppet leveransort vid di-stansköp skall ges en autonom definition.
För att utreda begreppet tar domstolen hänsyn till tidigare praxis och förordning-ens syften. Precis som domstolen anför i tidigare avgöranden, Color Drack och Rehder, är målsättningen bakom förordningen att upprätthålla ett enhetligt och förutsägbart system för behörighet av domstolar samt erkännande och verkstäl-lighet av domar.100 Artikel 5 (1) i förordningen motiveras av den närhet som
före-ligger mellan avtalet och behörig domstol.101
På denna grund finner EU-domstolen att de två orter som kan konstituera leve-ransort, för distansförsäljningsavtal, är dels den ort dit varor enligt avtalet slutli-gen skall överlämnas dels den ort där varorna överlämnas till den transportör som skall frakta godset till köparen.102 Domstolen finner att den ort där varorna
över-lämnats till köparen skall anses som uppfyllelseorten i sådana fall. Med hänsyn till att förordningen syftar till skapa behörighetsregler som är enkla och förutsägbara anses denna definition bäst lämpad för att uppnå denna målsättning.
97 Ibid, paragraf 42. 98 Ibid, paragraf 43. 99 Ibid, paragraf 44. 100 Ibid, paragraf 49. 101 Ibid paragraf 48. 102 Ibid, paragraf 56-58.
EU-domstolen anför slutligen att den ort där varor enligt avtalet, fysiskt sett, skall överlämnas till köparen skall anses utgöra leveransorten för avtalet. EUD finner att denna bestämmelse i hög grad uppfyller kraven om närhet och förutsägbarhet.103
4.3.3 Kommentar
EU-domstolen ställs inför två huvudsakliga frågeställningar gränsdragningen mel-lan köp av varor och utföranden av tjänster och hur uppfyllelseorten skall be-stämmas vid distansförsäljningsavtal.
I den första frågan sätter domstolen upp vissa specifika kriterier som generellt sett skall gälla för de olika avtalen i artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen. Domstolens slutsats är i strid med det uttalande som generaladvokaten anför i sitt yttrande104
om saken. Generaladvokaten ställer sig helt emot en tillämpning av generella krite-rier för avtalen i artikel 5 (1) b. Enligt generaladvokatens mening skall varje avtal bedömas för sig.105
EU-domstolens domslut måste dock anses vara förenligt med syftet bakom förord-ningen och specifikt artikel 5 (1) i förordförord-ningen. Det faktum att domstolen gene-rellt sett ställer upp vissa förutsättningar för respektive avtal måste anses som ett steg i rätt riktning i strävan om att erhålla ett harmoniserat och rättsäkert system för bland annat behörighetsfrågan. Generella kriterier måste anses göra det enkla-re för de nationella domstolarna att i framtiden utröna huruvida avtalet skulle kunna falla in under artikelns första eller andra strecksats.
Om det inte är klart att avtalet är ett köp eller tjänstavtal kan artikel 5 (1) b i Brys-sel I-förordningen inte tillämpas på avtalet. I stället skall avtalet enligt artikel 5 (1) c lyda under artikel 5 (1) a i förordningen. Blandavtal är inte de enda avtal som inte omfattas av artikel 5 (1) b i förordningen. Avtal som exempelvis låneavtal och kreditavtal kan varken anses som ett köp- eller tjänstavtal varför dessa avtal inte omfattas av artikel 5 (1) b i förordningen. Dessa avtalstyper diskuteras överhuvud-taget inte i Car Trim-fallet.
Bestämmelsen i 5 (1) a i förordningen är densamma som i artikel 5 (1) i konven-tionen. Den kollisionsrättsliga lösning som tillämpades i artikel 5 (1) i konventio-nen är tidskrävande och komplicerad. Lösningen tog hänsyn till medlemsstaterna materiella rätt, vilket leder till en svår process för att utse uppfyllelseorten för av-talet. Att EU-domstolen stadgar kriterier för respektive avtal i punkten b kan leda till att ett större antal avtal inte behöver klassificeras som ett blandavtal och falla utanför punktens omfattning. Därmed kan EU-domstolens kriterier för vad som anses med köp- och tjänstavtal anses som en lösning för att undanröja tolkning en-ligt artikel 5 (1) a i förordningen. Den bestämmelse som lagstiftaren önskat frångå genom en autonom definition i artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen.
103 Ibid, paragraf 61.
104 Förslag till avgörande av generaladvokat Mazák föredraget den 24 september 2009.
105 Förslag till avgörande av generaladvokat Mazák föredraget den 24 september 2009. Paragraf 20
Dock kan de perspektiv som EUD tar in, för att klargöra vilka kriterier som skall fö-religga för respektive avtal, ifrågasättas. Det är främst det första perspektivet som skall ifrågasättas, alltså att domstolen beaktar andra ”unionsrättsliga och folkrätts-liga bestämmelser”106. Bryssel I-förordningen innehåller processrättsliga regler för
medlemsstaterna internationella förhållanden med andra medlemsstater. Andra folk- och unionsrättsliga regler som t.ex. CISG är materiella köpregler. Att EU-domstolen finner vägledning för att bestämma kriterier för köp- och tjänstavtal i materiella lagvalsregler kan ifrågasättas. Frågan är vad sådana folk- och unions-rättsliga regler kan ha för inflyttande på ett område som de inte ens avser att berö-ra.
I den andra frågan har EU-domstolen att fastställa vad som avses med begreppet leveransort vid distansköp. EU-domstolens anförande i saken kan enligt författa-rens uppfattning inte anses överraskande. EU-domstolen tar hänsyn till de princi-per som de gjort i samtliga diskuterade avgöranden, alltså Color Drack och Rehder-fallet. Utifrån syftet om närhet, rättsäkerhet anför rätten att orten främst skall fast-ställas av avtalet. Om avtalet anger uppfyllelseorten för avtalet så skall denna ort bestämmas utan hänsyn till medlemsstaternas materiella regler, vilket visar att rätten tagit hänsyn till syftet bakom artikel 5 (1) i förordningen.
Att domstolen kommer fram till att uppfyllelseorten för distansavtal är den ort där varorna skall eller faktiskt överlämnas till köparen bör enligt författarens mening inte kritseras, då EU-domstolen beslut grundats på förordningen och dess syfte.
4.4
Wood Floor-fallet
4.4.1 Bakgrund till tvisten
Mellan Wood Floor Solutions Andreas Domberger Gmbh (nedan kallat Wood Flo-or) och Silva Trade SA (nedan kallat Silva Trade) förelåg ett handelsagentavtal. Av-talet omfattade en tjänst som utfärdades i ett flertal av gemenskapens medlemssta-ter. Silva Trade hävde avtalet varför Wood Floor väckte talan om skadestånd av Silvia Trade.
Talan väcktes hos en domstol i Österrike med hänvisning till artikel 5 (1) b andra strecksatsen. Tvisten kom att prövas och överklagas vid nationell domstol. Dom-stolen ställde sig tveksam till tillämpligheten av artikel 5 (1) b andra strecksatsen i Bryssel I-förordningen på grund av att tvisten omfattade flera medlemsstater.107
Den nationella domstolen ansökte om förhandsavgörande av EU-domstolen. Frågan som hänvisades till EU-domstolen för tolkning var om artikel 5 (1) b i för-ordningen är tillämplig då ett avtal omfattar flera tjänster som utförs i olika med-lemsstater. Om artikeln anses tillämplig efterfrågas vilken ort som skall anses upp-fyllelseorten för avtalet.
106 Ibid, paragraf 34.
4.4.2 EU-domstolens bedömning
EU-domstolen hade bland annat att ta ställning till huruvida artikeln är tillämplig då det föreligger flera uppfyllelseorter som är belägna i olika medlemsstater.108
Domstolen tillämpar de principer som fastställts i fallet Color Drack och finner där-för vägledning i där-förordningens bakomliggande syfte, tillkomst och uppställning.109
Trots att fallet Color Drack omfattar första strecksatsen i artikel 5 (1) b och i Wood Floor omfattas andra strecksatsen skall ändå de principer som fastställdes i Color Drack vara vägledande för Wood Floor-fallet. En annan tillämpning skall enligt domstolens mening strida mot förordningens syfte.110 I Color Drack anförde
EU-domstolen att artikel 5 (1) b i förordningen kan vara tillämplig då det föreligger mer än en ort som kan konstituerar uppfyllelseort, då dessa var belägna i samma medlemsstat.111
EUD anför att uteslutning av tillämpligheten av artikel 5 (1) b i sådana fall måste anses stå i strid med själva syftet bakom förordningen. Syftet är att upprätthålla ett enkelt och enhetligt system för behörighetsfrågan. Vidare är det viktigt att förord-ningen och EU-domstolens praxis stadgar regler som gör det enklare för svaranden att förutse vid vilken domstol denne skulle kunna bli stämd. Att EU-domstolen ger praxis som bygger på samma tolkningsprinciper måste anses förenligt med syftet om förutsägbarhet för parterna.112 EUD anser därför att artikel 5 (1) b skall vara
tillämplig trots att uppfyllelseorterna är belägna i olika medlemsstater.
I den andra frågan åligger det EUD att ta ställning till vilka kriterier som skall gälla vid fastställande av uppfyllelseorten för den karaktäristiska förpliktelsen vid han-delsagentavtal.113
I Color Drack fastställde EUD att den ort, som på grund av ekonomiska kriterier, har starkast anknytning till avtalet skall utgöra uppfyllelseorten. Om en sådan hu-vudsaklig uppfyllelseort inte kan bestämmas skall samtliga orter anses som uppfyl-lelseort för avtalet.114 I Color Drack omfattas den första strecksatsen av artikel 5
(1) b i förordningen. Domstolen anför att vid tillämpning av den andra strecksat-sen skall den ort där utförandet av tjänsten huvudsakligen sker utgöra uppfyllelse-orten. Detta förutsätter att tjänsten utförs på olika orter varför utredning av upp-fyllelseorten är aktuell.115 EUD anser att orten där handelsagenten utför
108 Ibid. paragraf 21. 109 Ibid. paragraf 26. 110 Ibid, paragraf 25. 111 Ibid, paragraf 24. 112 Ibid, paragraf 27 f. 113 Ibid, Paragraf 30. 114 Ibid, paragraf 31.
len av tjänsterna skall anses som uppfyllelseorten inom ramen för artikel 5 (1) b i förordningen.116
Frågan är då vilka kriterier som skall beaktas vid fastställande av uppfyllelseorten, då tjänsterna utförts i flera olika medlemsstater. EUD utreder främst huruvida denna ort framgår av avtalet. Om avtalet stadgar den ort där handelsagenten skall utföra den större delen av tjänsten, så skall orten anses som uppfyllelseorten för avtalet.117 Om avtalet inte stadgar den plats där tjänsten skall utföras skall den ort
där den faktiska tjänsten har utförts anses som uppfyllelseorten.118 Om det inte på
dessa förutsättningar går att utröna uppfyllelseorten för avtalet anger EU-domstolen att uppfyllelseorten skall utrönas med hänsyn till lagstiftarens målsätt-ning om närhet och förutsägbarhet.119
På denna grund anför EU-domstolen att då uppfyllelseorten skall bestämmas vid handelsagentavtal skall som ett sista steg den ort där handelsagenten har sin hem-vist utgöra uppfyllelseorten för avtalet. Domstolen motiverade sitt beslut med att denna ort alltid går att fastställa och måste därmed anses uppfylla kravet på närhet och förutsägbarhet. Vidare kommer sannolikt den större delen av tjänsten att utfö-ras av handelsagenten på den ort där han har hemvist.120
EU-domstolen anför slutligen att artikel 5 (1) b i Bryssel I-förordningen är tillämp-lig då det företillämp-ligger flera uppfyllelseorter i olika medlemsstater. Dock skall i första hand utredas om uppfyllelseorten bestäms i avtalet. Om inte skall den ort där tjänsten faktiskt utförts utgöra uppfyllelseorten. I sista hand skall den ort där han-delsagenten har sin hemvist peka ut uppfyllelseorten.
4.4.3 Kommentar
I fallet utreder EU-domstolen huruvida artikel 5 (1) b andra strecksatsen i Bryssel I-förordningen är tillämplig, då det finns fler uppfyllelseorter som är belägna i oli-ka medlemsstater.
Domstolen finner vägledning främst från principerna i fallet Color Drack men lika-så från avgörandet i Rehder. Förvisso måste båda fallen anses utgöra vägledande praxis för området men det kan ifrågasättas om inte EUD enbart skulle beaktat de principer som fastställs i Rehder. Då omständigheterna i fallen är mer lika. I Color Drack däremot ställs EU-domstolen att bedöma artikelns tillämplighet under första strecksatsen och orterna är belägna i samma medlemsstat. I Rehder och Wood Flo-or ifrågasätts artikelns tillämplighet under den andra strecksatsen således är Flo- or-terna inte belägna i en medlemsstat utan i olika medlemsstater. Frågan är då var-för EUD väger in de uttalanden som stadgas i fallet Color Drack, där EU domstolen 116 Ibid, paragraf 36. 117 Ibid, paragraf 38. 118 Ibid, paragraf 40. 119 Ibid, paragraf 41. 120 Ibid, paragraf 42.
