Covid-19 pandemins påverkan på arbetssituationen : En kvalitativ studie med rektorer i grund- och gymnasieskolor

Covid-19 pandemins

påverkan på

arbetssituationen

En kvalitativ studie med rektorer i grund- och gymnasieskolor

KURS:Examensarbete i psykologi, 15 hp

PROGRAM: Human Resources med inriktning psykologi

FÖRFATTARE: Maja Freiij & Matilda Johansson

JÖNKÖPING UNIVERSITY

Högskolan för lärande och kommunikation

SAMMANFATTNING

Examensuppsats, 15 hp i Psykologi HR-programmet Vårterminen 2021

Maja Freiij, Matilda Johansson

Covid-19 pandemins påverkan på arbetssituationen

En kvalitativ studie med rektorer i grund- och gymnasieskolor

Antal Sidor: 43

Syftet med studien var att undersöka hur de påtvingade omställningarna i skolorganisationer, till följd av pandemin, har påverkat rektorers yrkesroll och välmående i arbetet i en specifik kommun. Studien utfördes genom en kvalitativ forskningsansats innefattande

semistrukturerade intervjuer. Ett bekvämlighetsurval tillämpades och totalt deltog nio rektorer, varav fem kvinnor och fyra män, i studien. Det insamlade materialet analyserades genom tematisk analys vilket resulterade i fyra huvudteman. Studiens resultat visade i sin helhet att rektorernas arbetsuppgifter hade förändrats till följd av pandemin. Det framkom även att majoriteten av rektorerna upplevde ett tillräckligt stöd samt att de överlag mått bra i sin yrkesroll under pandemin. Arbetsbelastningen uppgavs både ha ökat och minskat, där den ökade arbetsbelastningen orsakades av ett ökat arbetsmiljöarbete och den minskade belastningen delvis berodde på färre transportsträckor till följd av digitaliseringen. Studien visade att rektorer som får tillräckligt med stöttning i sin yrkesroll har förutsättningar att bibehålla sitt välmående i arbetet trots stora omställningar, där rektorernas

arbetslivserfarenhet kan vara en bidragande faktor.

Nyckelord: Arbets- och organisationspsykologi, Arbetsmiljö, Rektorer, Covid-19, Krav-,

Inledning

När Covid-19 pandemin bröt ut i början av år 2020 var det mycket som kom att förändras under en kort tid. Nu när pandemin har pågått i över ett år finns det inga tvivel om att den har satt sina spår och inte minst i skolorna (Russell et al., 2020). Sverige är enda landet i Europa som valt att ha skolorna öppna (Pierre, 2020). Folkhälsomyndigheten (2021a) anser att det är viktigt att hålla skolorna öppna så långt det går eftersom barnen behöver det sociala sammanhanget i skolan och eftersom eleverna lär sig bäst när de befinner sig i skolans lokaler. Restriktionerna i skolorna har därför varit annorlunda än på övriga arbetsplatser under pandemin och Folkhälsomyndigheten menar att det bör göras en övervägning mellan de smittskyddsåtgärder som behöver vidtas för att förhindra

smittspridningen och barnens rätt- och behov av att gå i skolan.

I skolans värld skedde det snabba beslut och utbildningen kom att ändras om en del, bland annat till att undervisning på gymnasieskolor övergick till distans, vilket innebar att både lärare och elever blev involverade i omställningen (Chaseling et al., 2020; Russell et al., 2020). Skolor upplevs i allmänhet som relativt trögrörliga organisationer i och med byråkratin, däremot tvingade situationen under pandemin skolorna att genomföra snabba omställningar av organisationen från en vecka till en annan. Rektorerna var de som förväntades leda förändringarna och svara för hur skolan skulle kunna bedrivas även i den nya och förhållandevis oklara arbetsmiljön. Rektorerna blev ansvariga för att skapa hållbara förhållanden och uppmana både lärare och elever att fortsätta sina arbeten och studier i samma takt men på andra vis (Schein, 2010). Det var även rektorns uppgift att se till att arbetsplatsen fortfarande var en trygg och säker arbetsplats (Arbetsmiljöverket, 2020). På grund av ovissheten i situationen med pandemin, där ingen vet vad som kommer att hända eller hur länge krisen kommer att pågå, föreligger det angeläget att

rektorerna fatta beslut de kanske inte alltid stod bakom, vilket skulle kunna ha påverkan på rektorernas mående i form av stress och oro. Således är det relevant att undersöka ifall rektorerna haft tillräckligt med stöd samt hur de mått i sina yrkesroller i denna omställning. På förekomna anledningar är denna studie betydelsefull och kan förhoppningsvis bidra till värdefull och kompletterande forskning.

Bakgrund Rektorernas yrkesroll

Rollen som rektor har genom åren förändrats och anpassats utefter statens önskemål och lagar (Lundahl, 2002; Rönnberg, 2011, 2012.) Under efterkrigstiden, i mitten på 1900-talet, hade Sverige till synes ett av de mest centraliserade skolsystemen i västvärlden. Lönesättning, innehållet i kursplanerna, anställningar och fördelning av de ekonomiska resurserna till skolan var inget rektorerna beslutade om. Deras uppgift var istället att ta hand om det administrativa arbetet och följa gällande direktiv och regler från staten (Nordholm et al., 2020b). Efterhand initierades idéer för hur rektorerna kunde involveras i utvecklingsarbeten, skolförbättringar och till att utveckla professionell expertis utifrån varje skolas lokala förhållanden (Lundahl, 2002). Det var först senare, på 1990-talet som decentraliseringen genomfördes i skolorna, vilket även öppnade upp för privata och ”oberoende” skolarrangörer. Dessa privata skolor tillsammans med de offentliga skolorna bildade en skolmarknad i Sverige, där rektorerna själva fick ansvara för att anpassa skolan efter de lokala förutsättningarna. Rektorernas roll gick från att vara enbart chef till att även bli en ledare. Som chef hade de ansvar för den ekonomiska och administrativa delen av skolan, samtidigt som de förväntades leda skolans utveckling och den pedagogiska

verksamheten i form av ledare. År 2008 omcentraliserades skolorna ännu en gång då staten inrättade “Skolinspektionen”, detta innebar att staten blev avsevärt mer närvarande på en lokal kommunal nivå (Rönnberg, 2011, 2012), vilket den fortsatt är idag. Skolinspektionen

genomför bland annat regelbunden tillsyn och kvalitetsgranskningar i skolorna, vilket återigen begränsar rektorernas egen inverkan på utbildningen i skolan. Det bör däremot poängteras att rektorernas syn på statens inblandning, även på en lokal nivå, inte

nödvändigtvis behöver mötas av kritik från rektorerna (Nordholm & Andersson, 2019). Idag ser flera rektorer inspektionen som en viktig och accepterad del av skolans arbete.

Rektorerna överväger noggrant det regeringen och dess myndigheter rekommenderar, men det kan även innebära en risk för att rektorerna själva inte söker svar på komplexa

ledarskapsfrågor utan ständigt förväntar sig svar från leden högre upp i systemet (Ritacco & Bolivar, 2019).

Angående rektorernas identitet i rollen som rektor har det i tidigare studier konstaterats att rektorer med åren blir mer självsäkra i sin yrkesroll, i och med en ökad ålder och mer spenderad tid i yrkesrollen (Nordholm & Andersson, 2019; Nordholm et al., 2020a). De blir mer självsäkra vad gäller att ta ansvar och ha mandat, samtidigt som deras personliga identitet framträder tydligare i deras ledarskap. I tidigare forskning hävdades vikten i att som rektor förstå skolans kultur och hur samhället runt omkring påverkar det lokala ledarskapet, även hur kollegornas förväntningar möjliggör och begränsar rektorernas ledarskap. Dessa aspekter påstås utgöra grunden för skolans ledarskap och hur

framgångsrik skolans utveckling visar sig bli (Nordholm et al., 2020a). Tidigare studie hävdade att rektorer med en stark identitet har en positiv inverkan på skolans utveckling (Ritacco & Bolivar, 2019).

Rektorernas välmående

Den psykiska hälsan hos rektorer har i tidigare forskning studerats och resultaten visade på att rektorernas psykiska hälsa har varit märkbart låg (Dewa et al., 2009; Persson et al., 2021). Det har framkommit att rektorernas psykiska hälsa är kopplad till deras tillfredsställelse med sina arbetsegenskaper (Dewa et al., 2009). I en undersökning av

Persson et al. (2021) studerades det tidiga och uppenbara tecken på utmattning hos rektorer inom förskola, grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildningar i Sverige före pandemin. Studien använde sig av Lund University Checklist for Incipient Exhaustion (LUCIE) och Karolinska Exhaustion Disorder Scale (KEDS). Där framkom det att 51,2 % av rektorerna upplevde någon form av tecken på stress enligt LUCIE. Där 25,6 % hade svaga tecken på stress, 15,4% hade tydliga tecken på stress men ingen utmattning och 10,2% eventuell utmattningssyndrom. Genom att jämföra resultatet hos rektorerna med ett tidigare svenskt studieprov hos en högutbildad del av befolkningen, framkom det att dessa tecken på utmattning var märkbart högre hos rektorerna jämfört med det tidigare studieprovet på högutbildade. Därav framkom det i studien av Persson et al. att en stor grupp av rektorerna uppvisade symptom för utmattning vilket kan, om de bibehålls, leda till psykisk ohälsa. Studien lyfte även fram att resultatet tyder på att utbildningsmyndigheter samt andra relevanta aktörer bör vidta förebyggande åtgärder, genom att ta rektorernas utsatta arbetssituation på allvar. Däremot gavs inga konkreta förslag på relevanta förebyggande åtgärder, det förklarades istället att dessa återstår att identifieras samt testas.

Skolors restriktioner och lagar till följd av Covid-19

Under den rådande pandemin (Covid-19) har skolorna, precis som övriga

verksamheter i Sverige, erhållit restriktioner från Folkhälsomyndigheten att förhålla sig till. Dessa restriktioner har förändrats under pandemins gång, precis som restriktionerna i övriga verksamheter och för allmänheten i samhället. I Sverige beslutade

folkhälsomyndigheten att skolorna skulle bibehållas öppna så länge som möjligt under pandemin, eftersom skolornas lokaler beskrivs vara bästa platsen för de sociala

sammanhangen och lärandet hos eleverna (Folkhälsomyndigheten, 2021a). Därför framställdes det vidare att en avvägning var nödvändig mellan vidtagna skyddsåtgärder och barns rätt till- och behov av att gå i skolan. De aktuella förebyggande åtgärder som

vidtogs för grundskola och gymnasium inför terminsstarten 2021 var att göra

inomhusmiljön bättre vad gäller exempelvis möjligheten till att hålla fysiska avstånd, att undersöka möjligheter att använda andra lokaler för att reducera trängsel och att säkra möjligheten till god handhygien. Vidare skulle aktiviteter som samlade personer från olika lärarlag och klasser undvikas, ventilationssystem skulle vara väl fungerande samt att luftväxlingen skulle vara anpassad till antalet människor som vistades i lokalen. Ytterligare skulle lokala riskbedömningar genomföras i syfte att stärka det förebyggande arbetet. Med tanke på att barn visats smittas, och smitta andra barn och vuxna, i lägre utsträckning, var det inte av lika stor vikt att hålla avståndet mellan barn och vuxna och barn sinsemellan. Den svenska skollagen har sin utgångspunkt i närundervisning, det vill säga att elever undervisas på plats (Folkhälsomyndigheten, 2021b). Vad gäller högstadiet och gymnasiet såg möjligheterna annorlunda ut angående närundervisning under pandemin. Möjlighet fanns för huvudmännen att stänga skolor helt eller delvis i de fall för stor andel personal var frånvarande, för att verksamheten skulle kunna bedrivas. Detta innebar att det yttersta ansvaret för att organisera de olika formerna för delvis distans- eller fjärrundervisning låg hos huvudmännen, däremot var det rektorerna som ledde det pedagogiska arbetet och beslutade om den inre organisationen.

Det var arbetsgivarens, det vill säga rektorns, ansvar att utan dröjsmål anmäla till Arbetsmiljöverket om en arbetstagare blivit smittad av coronaviruset och till arbetstagare hör även elever från förskoleklass och uppåt (Arbetsmiljöverket, 2021). Rektorerna var även tvungna att föra dokumentation kring elever som konstaterats blivit exponerad av viruset, vilket står i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om smittrisker (AFS 2018:4). Skolan är en arbetsmiljö för både elever och skolpersonal och rektorerna bär ansvaret i att skapa en så säker arbetsmiljö som möjligt. Under pandemin blev det extra viktigt att regelbundet och systematiskt arbeta med arbetsmiljön eftersom skolan är en plats där personal och

elever arbetar nära varandra och det kan vara svårt att hålla avstånd. Hur arbetsmiljöarbetet ska gå till finns beskrivet i föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete och innebär i stora drag att rektorn ska undersöka arbetsmiljö, bedöma risker i arbetet, vidta åtgärder där det behövs och att kontrollera att eventuella åtgärder uppfyller önskad effekt

(Arbetsmiljöverket, 2020). Under pandemin skulle det skulle även göras en särskild riskbedömning för den digitala undervisningen och för elever och personal som tillhör en riskgrupp. Riskbedömningarna ska dokumenteras skriftligt och syftet med dessa är att vidta förebyggande åtgärder för att ingen ska skadas, bli sjuk eller avlida i arbetet

(Arbetsmiljöverket, 2021).

Kommunikation och digitalisering i skolan

Forskning är enig om att kommunikation spelar en viktig roll i en organisation under en kris (Chaseling et al., 2020; Ärlestig, 2007). I en studie av Ärlestig (2007) lyftes det fram att kommunikationen är lika viktig som lärande i organisatoriska processer. Vidare förklarades att det kan vara utmanande för utövare att analysera kommunikationen i sin egen organisation. I studien framkom kultur och struktur som barriärer vilka påverkade kommunikationen. För att hjälpa rektorer och lärare att förstå vilken inverkan kultur och struktur har på meddelanden föreslogs att en taxonomi som innehåller processens

förutsättningar kan användas. Fortsatt förklarades det att två ytterligare relevanta aspekter i kommunikationen är konsekvens och innehåll. Det poängterades att kommunikationen i en positiv kultur och tydlig struktur endast är tillfredsställande ifall meddelandena innehar konsekvens och innehåll. Att rektorer ökar sitt deltagande och sin synlighet är inte den enfaldiga lösningen på bättre kommunikation.

När undervisningen för gymnasieskolor övergick till att genomföras på distans fick skolorna börja använda sig av e-mötesverktyg för möten, webbinarier, föreläsningar och grupparbeten. Dessa mötesverktyg möjliggjorde kontakt mellan flera deltagare och

åhörare, samtidigt som det fungerade lika bra för handledning och möten mellan enbart två personer. Forskningen tyder på att distansundervisning anses fungera bäst för personer som mognat i sitt lärande samt har stark motivation för självstudier (Elfrianto et al., 2020). Det förklarades utifrån att nackdelarna med distansundervisning är bristen på struktur och behovet av en hög nivå av självdisciplin. Enligt forskning finns det en del svårigheter med den digitala kommunikationen (Byrnes et al., 2021), dels att man tappar mycket av

kroppsspråket som spelar en stor roll i hur ett samtal flyter på och hur väl deltagarna förstår varandra. En annan nackdel med digital kommunikation är risken för tekniska problem till exempel dålig uppkoppling som kan leda till fördröjningar och avbrott. Däremot finns det flera fördelar med att ta möten digitalt för rektorerna, till exempel att det är tidseffektivt och att det finns flera sätt att dra nytta av tekniken genom att presentera PowerPoints och videos. Fördelen med att presentera sådant material över ett digitalt möte är att det blir större fokus på de visuella delarna i presentationen. Personen som leder samtalet har dessutom bra kontroll att kunna styra och förmedla ordet mellan deltagarna. Byrnes et al. antyder även att möten som planeras digitalt dessutom är lättare att planera om eller att skjuta upp.

Positionering

Krav-, kontroll- och stödmodellen

För att uppnå studiens syfte som bland annat handlade om att kartlägga rektorernas välmående under pandemin, har välmående på arbetsplatsen studerats utifrån Karasek och Theorells (1990) teori om krav, kontroll och stöd. Denna modell har för syfte att identifiera jobbvillkor som leder till ökad stress eller psykiskt välmående på arbetsplatsen. Hur

upplevelsen av arbetsvillkoren är kopplat till både de krav som arbetsgivaren ställer samt i vilken mån individen har möjlighet att kontrollera och självständigt styra sitt arbete, uppmärksammas i denna modell. Krav på arbetsplatsen kan delas in i kvalitativa och

kvantitativa krav. De kvalitativa kraven innefattar svårighetsgraden på de arbetsuppgifter som utförs medan de kvantitativa kraven är de som avser hur mycket medarbetaren behöver arbeta, även hur hårt och hur fort arbetet ska slutföras. Inför kraven krävs mental kraft för att slutföra uppgiften, Karasek och Theorell menar att kraven räknas till den mentala arbetsbelastningen. Begreppet kontroll delas in i påverkansmöjligheter och kunskapskontroll. Med påverkansmöjligheter menas hur stor möjlighet medarbetaren har i att påverka sina beslut i arbetet och hur stort handlingsutrymme medarbetaren har. Med kunskapskontroll menas till vilken grad medarbetaren kan använda den kompetens han/hon besitter och ifall medarbetaren har möjlighet att utvecklas i arbetet. Skulle medarbetaren uppleva att arbetsuppgifterna är otydliga eller att han/hon inte får tillräckligt med

information räknas det till bristande kontroll, vilket i sin tur kan leda till stress eftersom känslan av kontroll och stress visar ett samband. När kontrollen minskar ökar stressnivån och vice versa. Den tredje faktorn i krav-kontroll och stödmodellen är upplevelsen av stöd i arbetet. När medarbetaren känner att han/hon har stöd från närmaste chef och sina kollegor minskar stressnivån. Ifall medarbetaren däremot upplever att det sociala stödet inte finns eller är bristande, löper medarbetaren större risk att drabbas av sjukdomar relaterade till stress, som till exempel ryggbesvär och oro (Johnson & Hall, 1988). Studien av Johnson och Hall visade att när en medarbetare var omgiven av ett högt socialt stöd tillsammans med låga psykiska arbetskrav och hade hög kontroll över sitt arbete hade medarbetaren bäst förutsättningar för välmående på arbetsplatsen.

Flera studier har granskat denna modell i syfte att undersöka dess koppling till välmående och stress på arbetsplatsen. Det som framkommit i dessa kritiska granskningar är att modellen främst är applicerbar på en representativ, större och homogen grupp (de Jonge & Kompier, 1997; Janssen et al., 2001; Kristensen, 1995). Modellen har trots viss kritik använts flitigt i tidigare forskning rörande medarbetares välmående, eftersom

modellen i stort anses relevant för att utforska medarbetares välmående på arbetsplatsen. I en studie som bekräftade modellens relevans framkom att de deltagare som upplevt depressiva symptom också upplevt en känsla av högre krav, i kombination med minskad kontroll och stöd (Baka, 2020). I en annan studie av Ariza-Montes et al. (2018) på medarbetares mående på arbetsplatsen bekräftades modellen och dess redogörelse för upplevd ansträngning och stress. Ovannämnda fall motiverade användandet av modellen i denna studie.

Studiens relevans i förhållande till tidigare forskning

De flesta länderna i Europa valde under pandemin att ganska omgående stänga ned skolorna. På grund av detta fokuserade den internationella forskningen på effekter av skolans nedstängning och även hur arbetet gick till med att hålla skolan säker vid återgång till skolan (Cevik & Lipstitch, 2020; Di Domenico et al., 2021; Pattison et al., 2021). Till författarnas kännedom finns det enbart enstaka forskning som behandlar rektorers arbete och arbetsmiljö i Coronapandemins spår i Sverige. Denna kunskapslucka bidrar till studiens relevans då studien bidrar till en övergripande bild av rektorers situation under pandemin, vilket är ett område som ännu inte är tillräckligt undersökt.

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien var att undersöka hur de påtvingade omställningarna i

skolorganisationer, till följd av pandemin, har påverkat rektorers yrkesroll och välmående i arbetet i en specifik kommun. Utifrån tidigare forskning, syftet med studien och den teoretiska referensramen formulerades följande frågeställningar:

1. Hur har rektorernas yrkesroll förändrats till följd av pandemin?

2. Hur har de eventuella förändringarna påverkat rektorernas välmående i deras yrkesroll?

3. Vilka erfarenheter och lärdomar upplever rektorerna att förändringarna har inneburit för deras yrkesroll?

Metod

Följande avsnitt beskriver studiens konstruktion och tillvägagångssätt. Nedan redogörs för följande: metodval, urval, datasamlingsinstrument, genomförande, forskningskvalitet, etiska hänsynstaganden samt analys av data.

Metodval

I den aktuella studien tillämpades en kvalitativ metodik där semistrukturerade intervjuer användes som datainsamlingsmetod. Denna metodik valdes för att skapa en djupare insikt för rektorernas upplevelser av omställningarna under pandemin, samt att kunna förstå dessa i dess kontext (Jacobsen, 2017). Dessutom ger semistrukturerade intervjuer möjligheten att samla in innehållsrika data, där följdfrågor kan användas och anpassas efter deltagarnas svar. Stegen i forskningsprocessen genomfördes med inspiration av Brymans (2011) steg-för-steg i en kvalitativ forskningsprocess. Första steget innebar att formulera de generella frågeställningarna medan steg två syftade till att välja relevanta platser och undersökningspersoner. I steg tre samlade författarna in data och i steg fyra tolkades data. Steg fem utgjorde begreppsligt och teoretiskt arbete och slutligen medförde sista steget, steg sex, skrivandet av rapporten innehållande resultat och slutsatser

Urval

Deltagarna för studien valdes ut med hjälp av ett bekvämlighetsurval, det innebär att urvalet bestod av individer som för tillfället råkade finnas tillgängliga för forskarna (Bryman, 2011). Författarna valde att rikta in sig på en specifik kommun för ett mer representativt urval. Kommunen som valdes var en medelstor kommun med ett flertal grund- och gymnasieskolor. I det första steget skapades en lista över tänkbara kandidater som ansågs vara lämpliga för studien. Sedan togs första kontakten med dem via mail (se

Bilaga A). Det resulterade i N=9 deltagare som samtliga arbetade som rektorer i den

aktuella kommunen, varav 5 var kvinnor och 4 var män. Tiden som deltagarna hade arbetat som rektorer låg inom ett spann på 7–26 år, samtidigt som tiden som verksam rektor i den specifika kommunen låg i intervallet 1–26 år. Alla intervjuer hölls över “Microsoft teams” (Version 1.3.0030874) för att undvika fysiska möten under pandemin, men samtidigt kunna se och höra varandra. I studien nämns rektorerna inte vid namn för att säkra anonymiteten och därför kallas de deltagare 1, deltagare 2, deltagare 3 osv.

Datainsamlingsinstrument

Då författarna använde sig av semistrukturerade intervjuer fanns möjlighet att vara förhållandevis flexibla utifrån en så kallad intervjuguide. Frågorna behövde inte ställas i ordning och respondenten hade möjlighet att utforma svaren på sitt sätt, varpå intervjuaren hade chans att ställa följdfrågor för att knyta an till ett svar från respondenten (Bryman, 2011). Intervjufrågorna som användes i undersökningen inspirerades av tidigare forskning inom området samt studiens frågeställningar och syfte för att anses relevanta för studien. Frågorna berörde därför förändringar i rektorernas yrkesroll, eventuella förändringars påverkan på deras välmående i arbetet, samt erfarenheter och lärdomar som förändringarna inneburit. Författarna var noggranna med att inte ställa frågor som kunde anses stötande eller vara för känsliga (Bryman, 2011; Larsen, 2009). Anledningen till detta var att författarna inte hade behörighet att bemöta de känslor som kunde uppstå samt att sådana frågor inte behövdes för att fylla syftet med studien. Intervjufrågorna testades vid en pilotstudie för att finna frågornas relevans i förhållande till studiens syfte och efteråt reviderades frågorna för att fylla syftet med intervjun, samt att frågor som ansågs irrelevanta eller upprepande togs bort. Denna process resulterade i totalt 19 frågor

exklusive följdfrågor som användes vid intervjuerna (se Bilaga B). De första fyra frågorna var generella bakgrundsfrågor om deltagarnas arbete, med anledning att författarna skulle

kunna koppla deltagarnas svar i hela intervjun till ett sammanhang samt för att få

deltagarna att känna sig bekväma i situationen. Ordningsföljden av intervjufrågor inklusive följdfrågor var till största del densamma under samtliga intervjuer, däremot tillkom ibland olika följdfrågor beroende på deltagarnas svar.

Genomförande

Det första författarna gjorde var att besluta om att inte skicka ut intervjufrågorna i förväg till deltagarna, detta för att minska risken för konstruerade svar där deltagarna säger det som de tror förväntas av dem (Persson, 2006). Därefter togs första kontakten med deltagarna via mail. Det var ett informationsmejl innehållande syfte, studiens relevans inom forskningsområdet samt ett upplysande om att de var garanterade konfidentialitet vid bearbetning av data och spridning av resultatet som skickades ut (se Bilaga A). Deltagarna svarade med ett godkännande på att delta samt med exempel på passande tider för intervju och därefter bokades intervjuerna in. Samtliga intervjuer genomfördes via “Microsoft teams” där deltagarna själva, utifrån sina egna premisser, kunde bestämma vilken fysisk plats de befann sig på. Intervjuerna var utformade för att pågå i max en timme och genomsnittstiden för intervjuerna uppgick till 41 minuter. Efter genomförd intervju samtalade författarna kring spontana intryck och tankar, dels för att få en överblick över intervjun men också för att se till att författarnas bild överensstämde. När en intervju var genomförd transkriberades den.

Forskningskvalitet

Författarna har i denna studie förhållit sig till kriterierna för forskningskvalitet. Det är enligt Persson (2006) alltid är en forskares skyldighet att bemöda sig om att

forskningens data är så korrekta som möjligt. För att mäta forskningens trovärdighet anser Persson att en kvalitativ forskning bör förhålla sig till begreppen: passform,

forskningskontexten passar in i andra likartade sammanhang, vilket uppnås genom att urvalet av fenomen, sammanhang och deltagare är representativt. Därav valde författarna medvetet att intervjua rektorer från både grundskola och gymnasium, då de kan behövt hanterat pandemin olika samt haft olika restriktioner att förhålla sig till. För att uppnå reproduktivitet, det vill säga att andra forskare på ett kritiskt sätt ska kunna reproducera forskningsprojektet utifrån studiens uppgifter, använde sig författarna av tematisk analys. Samtidigt försökte författarna även säkerställa att de gått i god tro och försäkra andra om att de inte medvetet låtit teoretisk inriktning eller personliga åsikter påverka utförandet, med vetskapen om att det inte går att få någon fullständig objektivitet. Ett begrepp för detta är kontextrealism vilket syftar till att författarna istället för att anse sig vara helt objektiva är så kallade naturalistisk, vilket innebär att författarna istället är medvetna om sin

subjektivitet. Det är viktigt att vara medveten om sin subjektivitet för att kontrollera att dess påverkan på forskningen blir så minimal som möjligt, i de fall neutralitet är nödvändigt. Begreppen subjektivitet och objektivitet var något som kontinuerligt diskuterades mellan författarna för att öka medvetenheten om subjektiviteten som är ofrånkomlig. Även här var den tematiska analysen ett hjälpmedel då den bidrog till att kontrollera subjektivitetens påverkan på studien, genom att det presenterade resultatet verkligen framkommit hos ett flertal deltagare. Med avseende att uppnå trovärdighet beslutade författarna att inte delge intervjufrågorna till deltagarna i förväg. Anledningen var att förhoppningsvis minimera svarens påverkan av self-serving bias, det vill säga att svaren varit mer fördelaktiga för deltagarna än sanningsenliga. Trovärdigheten för studien ökade även genom att författarna diskuterade resultaten med handledare för uppsatsen. Bryman (2011) lyfter fram ett antal delkriterier för att uppnå tillförlitlighet, däribland överförbarhet och pålitlighet vilka författarna ansåg kompletterade den övriga

genom hela arbetet för att andra personer sedan skulle kunna avgöra till vilken grad studien är applicerbar i andra miljöer. Medan pålitlighet i sin tur innebar att författarna antog ett granskande synsätt under arbetets gång och redogjorde för den fullständiga

forskningsprocessen.

Etiska hänsynstaganden

För att ta hänsyn till de etiska aspekterna inom forskning har studien genomförts i enlighet med de forskningsetiska principerna: informationskravet, samtyckeskravet,

konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Bryman, 2011; Vetenskapsrådet, 2017). För att uppnå informationskravet informerades deltagarna om syftet med studien samt

förutsättningarna med att delta. Deltagarna fick information om att deltagande var frivilligt och att de hade möjlighet att avvika från studien samt möjlighet att hoppa över en fråga. För att förhålla sig till samtyckeskravet skickades ett dokument till deltagarna, vilken författarna ville ha tillbaka med en underskrift för att bekräfta samtycke i deltagandet (se Bilaga C). Konfidentialitetskravet uppnåddes på så sätt att deltagarnas uppgifter

behandlades med konfidentialitet. Personuppgifter utöver namn och mail samlades inte in för att bidra till en ökad anonymitet (Bryman, 2011; Larsen, 2009). För att uppnå

nyttjandekravet användes uppgifter från enskilda personer endast i forskningssyfte

(Bryman, 2011) och molntjänster för inspelningsverktyg stängdes av innan inspelningarna av intervjuerna, för att säkerställa att endast författarna själva hade tillgång till inspelat material. Ytterligare informerades deltagarna om att det inspelade materialet kommer att raderas tre månader efter avslutad studie, för att säkerställa att inspelningarna endast används i forskningssyfte, i denna studie.

Analys av data

Det insamlade materialet i denna uppsats analyserades utifrån en tematisk analys. Det finns flera olika sätt att utföra en tematisk analys och jämfört med andra analysmetoder

har den inte en lika tydlig karaktär (Braun och Clarke, 2006). Den används däremot flitigt inom forskningsvärlden och ger forskare en teoretisk frihet. I denna undersökning valdes tematisk analys med induktiv karaktär för att identifiera teman i redan insamlat

datamaterial (Bryman, 2011). Analysmetoden passade bra att använda eftersom författarna redan hade samlat in data från semistrukturerade intervjuer och hade för avsikt att på ett strukturerat vis finna nyanserade och detaljerade teman och underteman i datamaterialet. Studien förhöll sig till steg-för-steg guiden av Braun och Clarke (2006). I första fasen av denna guide började författarna med att transkribera all data och på så sätt redan där bekanta sig med innehållet. Författarna började sedan läsa igenom materialet noggrant ett flertal gånger för att “lära känna” innehållet ännu bättre. Under tiden noterade författarna spontana tankar och idéer som uppstod under tiden de gick igenom transkriberingarna. I fas två gick författarna igenom materialet ytterligare gånger för att finna sådant som verkade intressant, så kallade “koder”. Med kodningen sorterade författarna upp materialet i

meningsfulla grupper. När allt material var organiserat i koder sorterades koderna sedan in i olika potentiella teman i fas tre. I denna fas använde författarna sig av en tankekarta för att sortera upp de olika koderna. Författarna började fundera över kopplingarna mellan koderna och kopplingen mellan teman samt teman på olika nivåer. I denna fas uppstod det teman med underteman. I fas fyra granskades de teman som framkommit för att se att de stämde överens med studiens syfte och frågeställningar, samt att de hade tillräckligt

mycket data till stöd. Teman granskades därför utifrån två kriterier: intern homogenitet och extern homogenitet för att säkerställa att data inom ett tema stämde överens med själva temat och att det fanns tydliga avgränsningar mellan olika teman. En del teman bröts ned till flera medan andra teman kunde slås samman. När detta var gjort hade författarna en tydlig bild av olika teman och hur de tillsammans förklarade insamlade data i förhållande till studiens syfte. I fas fem definierades och förfinades de olika teman som blivit utvalda.

Relationen mellan teman utforskades och det uppstod underteman som förtydligade varje tema och gav struktur, (se Tabell 1). Författarna fann hierarkin bland de olika teman och kunde tydligt se vilket tema som var mer centrala eller framträdande. Fas sex var det sista steget i den tematiska analysen och det steget innebar att skriva ihop resultatet.

Huvudteman beskrevs och författarna gjorde resultatet logiskt och lätt att följa med en beskrivande bild av det insamlade materialet (Braun & Clarke, 2006).

Tabell 1

Huvudteman och underteman

Huvudteman Underteman

Tema 1: Rektorernas arbetssituation innan och under pandemin

a. Huvudsakliga arbetsuppgifter innan pandemin

b. Ledarskap under pandemin c. Digitaliseringens påverkan d. Ökat arbetsmiljöarbete

e. Förväntningar från medarbetare och arbetsgivare

f. Förändrad arbetsbelastning Tema 2: Rektorernas psykosociala

arbetsmiljö

a. Rektorernas förväntningar på sig själva i yrkesrollen

b. Rektorernas välmående kopplat till arbetet

c. Upplevda krav på yrkesrollen d. Upplevd kontroll i arbetet e. Rektorernas upplevda stöd i sina

yrkesroller Tema 3: Rektorernas uppfattning av

medarbetarnas och elevernas arbetsmiljö

a. Rektorernas arbete kopplat till medarbetarnas samt elevernas välmående

b. Hantering av oroliga medarbetare

Tema 4: Lärdomar som rektorerna

Resultat

Resultatdelen delades in i huvudteman med efterföljande underteman utifrån den tematiska analysen, vilka sedan förtydligades med citat från deltagarna i studien för att förankra och exemplifiera deltagarnas uppfattningar.

Tema 1: Rektorernas arbetssituation innan och under pandemin

Ett av de huvudsakliga teman som framkommit vid analys av data var hur rektorernas arbetssituation var både innan och under pandemin.

Huvudsakliga arbetsuppgifter innan pandemin

Samtliga deltagare uppgav att rektorernas övergripande arbetsuppgifter innan pandemin bröt ut kretsade mycket runt organisatoriska frågor såsom budget, ekonomi, tjänstefördelning av personal och utvecklingsarbete, vilket innebar en del administrativt arbete. Deras roll gick även ut på att genomföra mycket samtal av olika slag, till exempel möten med andra rektorer, förvaltningen, elevhälsan, lärare och vårdnadshavare. Deltagare 9 exemplifierade: “det huvudsakliga var elevmöten, arbetslagsmöten, arbetsplatsträffar (APT), möten med externa personer som skulle till skolan av någon anledning,

ekonomimöten, så att det är möten som har varit innehållet.” Flera av rektorerna (6 av 9) belyste vikten av att synas ute i klassrummen och i korridorerna, samt vikten av att informera om vad som händer på skolan via exempelvis veckobrev. Några deltagare beskrev att deras roll som rektor innebar att fånga upp elever som var i behov av stöd samt att lösa konflikter. Deltagare 3 beskrev sina arbetsuppgifter som följande:

Ja det var väl möten, fortfarande, dialog på olika sätt, sen är det ju personal- och ekonomiansvar och personalansvar tar alltid mycket tid … alla rehabärenden. Det händer mycket i människors liv när man är ansvarig för dom.

En majoritet av rektorerna (7 av 9) berättade även att en av deras övergripande

arbetsuppgifter var att driva skolan som de var rektor för. Deltagare 7 förklarade: “(...) det som är min roll att driva skolan liksom, både driva en arbetsorganisation och en

utvecklingsorganisation i min enhet.” En av deltagarna lyfte särskilt fram

utvecklingsarbetet de bedrev på skolan, där de använde sig av tvärgrupper mellan lärargrupperna och diskuterade kring pedagogiskt utvecklingsarbete. Deltagare 5 förtydligade:

Ja det är ju många arbetsuppgifter i rektorsrollen men det är klart att mycket

handlade om just, det gör vi ju nu med men att, hur bedriver vi undervisning, vad är undervisningskvalitet, dom diskussionerna i lärargruppen. Hur formar vi

programmet och utvecklingsarbete på programmet för att utveckla kvalitén på undervisningen.

Ledarskap under pandemin

Ledarskapet var ett undertema som växte fram i deltagarnas svar både gällande deras val av yrke samt hur deras arbetsroll påverkats av pandemin. En övervägande majoritet av deltagarna (7 av 9) uttryckte att ledarskapet var något som bidrog till att de antingen valde eller blev rektorer. Deltagare 5 förklarade “(…) ledarskap har väl alltid varit något som jag har brunnit för, ett engagemang, att engagera mig i frågor.” Några deltagare benämnde att ledarskapet var viktigt för hanteringen av krisen. Deltagare 4 förklarade:

Nej men vi är ju alla individer och att man hanterar ju en sån här kris olika, en del blir oroliga en del kör på som vanligt och en del blir på gränsen till rädda. Så det är klart att för mig gäller det ju att gestalta ett ledarskap som jag tror på (…) jag har ju alltid jobbat med ett nära ledarskap och i såna här situationer så är det nödvändigt. Så att det inte blir för stor distans mellan mig och eleverna eller mig och

medarbetarna.

Det förklarades av några rektorer att deras sätt att leda förändrats till följd av pandemin. Deltagare 5 beskrev “(…) det har liksom dragit undan mattan lite för hur jag vill jobba som ledare och chef för en verksamhet och hur jag vill jobba mot personal och lyssna in och kanske förmedla beslut som jag inte riktigt själv känner att det där känns inte bra.” Det beskrevs även att ledarskapet var tvunget att anpassas efter situationen och att rektorerna

fick gestalta ett ledarskap som de inte var vana vid och som de annars inte hade valt. Deltagare 7 exemplifierade:

(…) jag upplever att jag har fått kliva in i en roll där jag ska vara den här tydliga. Jag ska visa vägen mycket tydligare jag ska vara den här trygga, jag brukar lite skämtsamt kalla det för “trygga hövdingen” som liksom vet och kan allt. Jag ska kunna allt inom medicin, jag ska kunna allt inom hur framtiden kommer te sig och göra snabba bedömningar på både barns, hur mycket snuva dom har och inte och alltså det har varit såna saker. Jag blev på något vis nån stöttepelare till alla och att behålla lugnet (…) alltså en sån ledartyp är inte jag vanligtvis utan jag tror på frihet under ansvar och såna saker.

Deltagare 1 ansåg att han/hon fått inta en annan roll vilket krävde en annan typ av ledarskap: “(…) från att ha varit mer en pedagogisk ledare så blir jag ju mer en arbetsgivarrepresentant som ska säkerställa och organisera, så att de organisatoriska delarna av mitt jobb har ju blivit mer tongivande än de pedagogiska kan man säga. Digitaliseringens påverkan

Samtliga deltagare uppgav att pandemin inneburit en förändring av mötesrummet då en stor del av mötena har gått från det fysiska rummet till det digitala rummet. Flera rektorer (5 av 9) pratade om hur de fått lära sig väldigt mycket på kort tid och en deltagare berättade att när man blir tvingad till att tänka utanför boxen går det oftast snabbare än man kan tro att ställa om en verksamhet. En av deltagarna pratade om att de tidigare hade börjat med digitalisering på skolan och hur väl det syntes när de sedan fick ställa om till delvis distans. Deltagare 4 förtydligade vad den ökade digitaliseringen under pandemin inneburit för Sveriges skolor:

(…) kriser ibland utvecklar ju en verksamhet och det tycker jag väl att vad det gäller just det digitala och den formen av undervisning har. För något år sen så fick vi ju överhuvudtaget inte ha distansundervisning, fanns väl bara någon skola i Sverige som fick ha det, men nu har man ju ändrat förordningar och till och med skollagen tror jag.

Flertalet rektorer (5 av 9) upplevde att de lärt sig att hantera digitala hjälpmedel bättre under pandemin, bland annat “Zoom”, “Microsoft Teams” och “Itslearning”. Några rektorer såg fördelar med att fortsätta genomföra en del aktiviteter på det sätt de utförts under pandemin, deltagare 9 förtydligade:

Jag skulle önska att jag i höst kanske vågade ha teams-möten med vårdnadshavare och att inte bara säga nu går vi tillbaks, det blir bäst. Jag tror inte att det blir bäst, vi har aldrig mött så mycket föräldrar som i år för dom kommer liksom inte undan. Det var fler rektorer som såg möjligheter till att tänka utanför boxen även efter att

pandemin är över. En deltagare funderade över att det skulle gå att ha läxhjälp andra tider på dygnet än enbart på morgonen. Samtidigt som en annan deltagare funderade på

möjligheten att bedriva en kurs på distans parallellt med kurserna på plats i skolan, för eleven som har viljan och orken att utöka sitt program med ytterligare kurser.

Ökat arbetsmiljöarbete

Det framkom av samtliga rektorer att arbetsmiljörelaterade arbetsuppgifter hade ökat, där Folkhälsomyndighetens rekommendationer skulle följas. Deltagare 1 beskrev att rektorsrollen under pandemin förändrats:

(…) från det som jag kanske tycker är mer lustfyllt (…) Till att bara säkerställa arbetsmiljön, till att titta hur trångt är det i matsalen hur ska vi göra med det här, hur ska vi göra flödesscheman över dagen så att så få elever som möjligt möter varandra.

Samtliga rektorer lyfte fram att de under pandemin behövt genomföra ett ökat antal riskbedömningar och konsekvensanalyser. Det ökade arbetsmiljöarbetet förklarades av flera deltagare som tidskrävande och ovisst, genom nya beslut som skulle verkställas på kort tid. Deltagare 7 beskrev de ständiga nya besluten och arbetet kring dessa “(…) vi var tvungna att förbereda oss och göra riskbedömningar utifrån scenarion som vi inte visste om

dom skulle inträffa eller inte.” Flera av rektorerna upplevde ansvaret med arbetsmiljön som en påfrestning under pandemin och deltagare 7 upplevde det även som ett tungt ansvar:

Det är jättemycket beslut och mycket ansvar som vilar på en, vi är direkt underställda lagen, i många delar, inom både personalområdet och så. Men skollagen främst kring våra elever och att ha ett arbetsmiljöansvar för elever, arbetsmiljöansvar för personal, det är mycket.

En av deltagarna påpekade dilemmat med att ha arbetsmiljöansvar för personalen även när de jobbar hemifrån, deltagare 6 uttryckte:

Sen är det också det där lite grann hur du tacklar arbetsförhållandet på hemmaplan, du har ju fortfarande arbetsmiljöansvaret här hemma. Så det gäller väl att lyssna in dem, hur de har det. Men det har inte varit så mycket, någon stå-matta eller

ståskrivbord så där, men vi har ju inte möjligheten att köra hem skrivbord till alla. Deltagare 6 fortsatte med att förklara komplexiteten i att ansvara för arbetsmiljön när personalen arbetar hemifrån “Sen är det ju, en ganska intressant grej det är ju också det att försäkringen inte täcker om du skadar dig i hemmet, det finns ju en arbetsförsäkring om du skadar dig till och från jobbet eller om du är ute på en lunchpromenad på jobbet, går ju på din försäkring. Men där fick vi till oss nu att den inte täcker om du jobbar hemifrån, men vi är fortfarande arbetsmiljöansvariga hemma.”

Förväntningar från medarbetare och arbetsgivare

Under intervjuerna ställdes det en fråga om rektorerna hade upplevt att de kunde leva upp till förväntningarna från medarbetare och arbetsgivare. Det var endast upplevelsen av hur väl de kunnat leva upp till förväntningarna som det frågades om och inte vilka uttalade förväntningar de haft på sig. Några av deltagarna (4 av 9) upplevde att det hade gått bra att leva upp till förväntningarna som de antog att både medarbetare och

arbetsgivare hade på rektorer under pandemin. Deltagare 9 genomförde mätningar, bland annat för att ha koll på förväntningarna, deltagaren berättade:

(…) och varje månad kan man säga så gör vi en klimatmätning och då handlar det mycket om sin egen insats, sin egen arbetsmiljö men det handlar också om hur upplever dom nu chefen under den här tiden. Den är ju väldigt blottande men den är också väldigt bra och då får jag det uppdelat per arbetslag och då kan jag också få en hint där. Och överlag så är dom otroligt nöjda, jag är bra på att informera dom och information vet ni, det skapar trygghet.

Andra deltagare (4 av 9) svarade både ja och nej på frågan ifall de upplevde att de kunnat leva upp till medarbetarnas och arbetsgivarens förväntningar under pandemin. Deltagare 1 menade att det under pandemin inte har gått att säkerställa arbetsmiljön och att då säga att det är en säker plats att gå till trots att de inte kan garantera det har varit svårt. Två

deltagare uppgav att det har varit svårt att veta vilka förväntningar andra har på dem och att det enligt en deltagare är ett ömsesidigt förtroende. Deltagaren menade att det även kan ligga på medarbetaren att kontakta rektorn ifall han/hon känner att förväntningarna inte blivit bemötta. Vidare beskrev rektorn att det var lättare att veta att han/hon levt upp till chefens förväntningar eftersom det gavs ett kvitto på det. Vissa av deltagarna nämnde att det gällde att förväntningarna var rimliga för att rektorn skulle kunna leva upp till dem. Vidare ansåg några av rektorerna att det under pandemin ibland fanns förväntningar på dem som inte var uttalade. Många av de beslut som fattades var inte rektorernas egna utan kom från myndigheten, trots det fanns det vårdnadshavare eller medarbetare som undrade varför inte skolan stängde ned helt eller varför inte skolan bedrevs helt på distans. Det var sådana frågor som rektorerna själva inte kunde styra över men som de upplevde att andra ibland höll dem ansvariga för.

Förändrad arbetsbelastning

De deltagande rektorerna delade samsyn om att pandemin bidragit med förändringar i deras arbete både gällande vilka arbetsuppgifter som prioriterats och

bortprioriterats. Flera (5 av 9) deltagare uppgav att de upplevde att utvecklingsarbetet som pågått innan pandemin hade fått bortprioriterats till följd av pandemin. Deltagare 7

förklarade: ” (…) skolutveckling, olika såna projekt, dom har vi lagt ned. Men det är också på uppdrag av skolministern faktiskt, att vi ska bromsa alla utvecklingsprojekt som vi har, för att vi ska kunna finnas och kunna ha öppet och fokusera på det.” Samtliga rektorer uttryckte att de upplevde att situationen under pandemin på ett eller annat sätt förändrat deras arbetsbelastning. Deltagare 5 uppgav att arbetsbelastningen ökat och svarade på frågan om arbetsbelastningen ökat pga. pandemin på följande sätt:

Ja, det gjorde den ju definitivt, men kanske framförallt egentligen en förändrad arbetsbelastning som inte jag var liksom rustad i att hantera. Men den blev ju högre utifrån alla förändrade beslutsordningar som vi skulle ta hänsyn till. Det ökade liksom, stressen, belastningen i att vi inte kunde förhålla oss som vi har gjort tidigare.

Majoriteten av deltagarna (5 av 9) uttryckte att arbetsbelastningen både ökat och minskat, det vill säga att under vissa perioder var arbetsbelastningen högre och under vissa perioder var den lägre än före pandemin. Några av deltagarna (3 av 9) upplevde att den minskade arbetsbelastningen berodde på färre transportsträckor vilket frigjorde tid. Deltagare 3 förtydligade: “I och med att jag inte har så mycket transportsträckor nu, så kan det vara så att jag lägger möten dikt an så att man lägger dom precis efter varandra. Och det blir ju att man kanske hinner fler möten (…)”. På frågan om han/hon upplevde en ökad

arbetsbelastning till följd av pandemin svarade deltagare 1:

Ja, i perioder, absolut. Men i perioder har jag också fått en lägre arbetsbelastning. För att det går otroligt mycket snabbare att ha möten via teams, tidigare så fick jag cykla till en massa olika ställen där alla mina möten var. Nu är jag ju antingen på min arbetsplats eller hemma, oftast så är jag på min arbetsplats. Så jag tjänar ganska mycket tid på att jag går in och ut i ett teams-möte.

Deltagare 8 instämde: “Både och (…) om jag skulle göra allt det som jag brukar göra och dom här Corona-uppgifterna, då hade det ju varit omänskligt men det får man ju prioritera bort eller lägga annat åt sidan, och det har min personal förståelse för.”

Tema 2: Rektorernas psykosociala arbetsmiljö

Ett annat huvudtema som framkom vid analys av det insamlade materialet rörde rektorernas psykosociala arbetsmiljön.

Rektorernas förväntningar på sig själva i yrkesrollen

Majoriteten av rektorerna (7 av 9) ansåg att de kunde leva upp till de förväntningar de hade på sig själva i sina yrkesroller under pandemin. En av rektorerna nämnde att han/hon kände sig trygg i sin roll och såg utmaningarna som en chans att visa vad han/hon gick för. Deltagare 4 beskrev:

Ja men jag gillar när det inte är som vanligt, så att säga, nu kan man väl kanske inte gå ut och säga att man gillar en pandemi men alltså situationen i sig, när man får testa. Alltså det är ju såna här kriser som ledarskapet, om vi nu pratar det, testas. Och man sätts på prov och det gillar jag.

Några deltagare (2 av 9) beskrev att det var svårt att nå upp till sina egna förväntningar eftersom deltagaren själv satte ganska höga krav och hade höga förväntningar på sig själv. Deltagare 1 uppgav:

(…) men mina egna förväntningar hade kanske varit lite högre än de som jag har lyckats uppnå, det är klart att det är jättetufft om man känner att medarbetare mår dåligt och att man inte riktigt 100% når fram eller man ser elever som inte lyckas med sina studier på grund av distansundervisningen då har jag jättesvårt att vara nöjd.

Samtidigt uttryckte en annan rektor att det var svårt att leva upp till förväntningarna på sig själv eftersom att han/hon fick prioritera bort så pass mycket att uppgifterna inte blev med samma kvalité som tidigare. Deltagare 7 berättade:

(...) för jag har inte fler timmar på dygnet liksom och när man kommer i en sån här krissituation, för det är liksom en kris som man befinner sig i hela tiden, det tar en hel del på krafterna … det var så svåra saker man höll på med och nya saker hela tiden. Så att det tar på krafterna till slut faktiskt för mig, sen har jag ganska snabb

återhämtningstakt så att det gick ganska bra. Men oj va slitna vi har varit, både jag som rektor och mina rektorskollegor också.

Rektorernas välmående kopplat till arbetet

En majoritet av rektorerna (7 av 9) upplevde att de överlag mått bra i sin roll som rektor under pandemin. Två av deltagarna upplevde att deras känslor till rollen som rektor förstärktes när de fick bevis för vilken samhällsbärande verksamhet som skolan är när samhället försattes i en pandemi. Deltagare 8 exemplifierade:

Vi är liksom soldater i det här kriget och vården står i första linjen och sen kommer vi för att upprätthålla någon form av struktur och ordning för de människor, de elever som vi har på vår skola och jag kanske har haft den inställningen förut också att vi verkligen är samhällsbärare skolan men det blir ännu mer tydligt nu när vi faktiskt lever i en krigstid eller vad man ska säga.

Ett fåtal av rektorerna (3 av 9) upplevde att pandemin på vissa sätt hade påverkat deras roll och därmed deras välmående till det bättre. Deltagare 3 förklarade att “...en sak som har blivit positivt när det gäller känslor, det är ju framförallt att man kan styra sitt, att det är okej att jobba hemifrån… Och kunna styra sin arbetstid, och det är ju faktiskt en positiv känsla med pandemin.” En annan deltagare upplevde att stressen som pandemin kunde medföra inte påverkade han/hon, deltagare 9 uttryckte:

Jag tycker om hög arbetsbelastning, det är nummer ett liksom. Och det betyder inte att jag klarar allting men jag blir inte heller så stressad av att inte klara det, jag är ganska bra på att tänka, det där hann jag inte, punkt.

Deltagare 4 var inne på samma spår: “jag stressar inte upp mig speciellt mycket för saker utan jag har en grundtrygghet i vad jag håller på med.” Medan några deltagare lyfte fram att de mått bra i sin roll under pandemin fanns det deltagare som upplevde mycket stress och som haft svårt att finna tid till återhämtning. Deltagare 5 upplevde situationen på följande sätt:

(...) vissa perioder är ju tyngre än andra och jag har ju alltid hanterat min arbetsmiljö genom att säga, dels att jag tycker att jag försökt varit duktig och klappar mig själv på axeln och säger “bra jobbat, det är bara en period, nu tar vi nästa, det här var jobbigt, nu går vi vidare” och så slänger vi oss in i nästa… och liksom hittat mina stunder till mini-återhämtning men lärdomen av pandemin är ju att det utrymmet inte kommer att räcka för mig.

Deltagare 7 upplevde att han/hon haft det tungt på grund av rädslan att ansvara för en arbetsmiljö som personal och elever kan bli smittade i och rädslan att göra något fel. Rektorn påstod däremot att han/hon kände till sitt sätt att återhämta sig, genom träning, vilket hjälpt rektorn att klara av den tuffa perioden. Det var fler rektorer som pratade om vikten av återhämtning och några rektorer nämnde träning som deras sätt att återhämta sig och hantera pressen som kunde uppstå vid högre arbetsbelastning. Deltagare 1 förtydligade något som fler deltagare pratade om: “pandemin har fått mig att inse att det är kanske inte det viktigaste av allt om det där inte blir gjort 100% bara vi vet att vi har koll på läget.” Upplevda krav på yrkesrollen

En övervägande majoritet av rektorerna (8 av 9) upplevde att de haft rimliga krav på sig i sina roller som rektorer under pandemin. En av deltagarna ansåg att det beror på hur man är som person, deltagare 9 beskrev:

Det är återigen liksom vad det här med tycke och smak, hur mycket passar det en person att få väldigt kort framförhållning, snabba puckar, nya beslut, förändrade beslut, ni vet, om man inte tycker att det känns okej då tror jag att ganska många rektorer under det här året, i värsta fall byter jobb eller säger upp sig. För att det har varit väldigt tufft liksom, på så vis att man får också vara lite prestigelös själv och är man inte det då kommer man att känna sig dålig och det vet man ju vad det gör med människor liksom.

En deltagare lyfte att det fanns för höga krav ovanifrån, deltagare 6 förklarade det så här: “(...) det är väl just det där att du ska ha arbetsmiljöansvaret hemma också, den är ganska orimlig egentligen, för det är omöjligt för oss att veta att alla har det bra hemma”.

Tre av deltagarna nämnde att det förmodligen var de själva som satte de högsta kraven och ibland orimliga med tanke på de förutsättningar som rådde i pandemin. En av deltagarna som varit med om att en medarbetare blivit svårt sjuk och därmed upplevt mycket stress och oro upplevde att kraven till slut blev för höga och att det var svårt att leva upp till de förväntningar andra hade utifrån de resurser eller förutsättningar han/hon hade vid det tillfället. Deltagare 5 beskrev det såhär:

Jag brukar prata om den här professionella skölden någonstans som man behöver ha i ett sådant här uppdrag. Att kunna hålla upp den, att liksom sortera i det, när människor kommer med saker så behöver det inte träffa mig i magen liksom att man sätter upp en sköld och när man, när det har gått för långt så ser man att då ramlar den där skölden.

Upplevd kontroll i arbetet

Flertalet rektorer (7 av 9) upplevde att förändringarna i deras arbetsuppgifter till följd av pandemin påverkade deras kontroll över sina arbeten. Några av rektorerna ansåg att de inte längre hade kontroll över sina arbetsuppgifter och hur deras dag skulle se ut, till följd av att Folkhälsomyndigheten kunde komma med nya riktlinjer och restriktioner från dag till dag. Deltagare 7 beskrev:

Nej men så är det ju, det har påverkat kontrollen på arbetet, absolut. Det har det gjort, för man har inte kontroll. Det är så, utan man måste ta dag för dag och beslut för beslut, uppkommen situation efter uppkommen situation. Och liksom hitta lösningar på det, för ett beslut som Folkhälsomyndigheten kommer med kan bli så många olika scenarier och så individuellt liksom hos olika familjer eller olika personal och det kan påverka verksamheten på så många olika sätt.

Ett antal rektorer (4 av 9) uttryckte även att den minskade kontrollen över deras arbete påverkats av det stora behovet inom skolans värld att ha framförhållning vilket inte alltid gått hand i hand med besluten som behövt fattats i samhället under pandemin. För att balansera upp mellan de snabba beslut som tas i samhället med lärarnas behov av

framförhållning har vissa av rektorerna upplevt en minskad flexibilitet i sitt arbete. Deltagare 1 uppgav detta med en viss frustration över hur snabbt de nya besluten kunde inträda, redan innan det fanns direktiv för hur situationen skulle hanteras: “det är väl det som varit den största frustrationen i början att vi inte fick direktiv tillräckligt snabbt, (…) vi kan inte komma på fredagen och säga till lärarna så här ser det ut på måndag. För de planerar ju sin undervisning med mycket större framförhållning än så.“ Två av rektorerna beskrev att de trodde att upplevelsen av kontroll berodde på hur man är som person och ifall man har ett stort behov av att ha kontroll eller inte över olika situationer. Deltagare 5 exemplifierade:

(...) det som jag har upplevt jobbigast någonstans… att jag är en väldig

kontrollperson, jag vill ha kontroll över saker och har ju känt väldigt lite kontroll. Jag kan inte påverka pandemin någonstans eller dom här förutsättningarna, vi tar beslut övergripande som alla ska förhålla sig till, som inte jag tycker möter upp hur jag vill prata med medarbetare eller vilka krav jag vill ställa. Jag har känt mig otroligt maktlös i vissa liksom delar i mitt uppdrag som inte jag kanske har känt tidigare. Och det kan jag inte säga något annat än att det är pandemin som verkligen har gjort mig mer maktlös i mitt uppdrag kring förutsättningar.

Samtliga rektorer var enade om att de hade möjligheten att kunna fatta egna beslut inom vissa områden medan de inom andra områden behövde verkställa beslut utifrån vad förvaltningen eller nämnden bestämt. Deltagare 7 förklarade möjligheten till att fatta egna beslut:

Förra våren var det mer såhär att vi vill ha gemensamma beslut. Nu är det mer att det, liksom beroende på hur förutsättningarna ser ut på varje enskild enhet som man kan ta vissa beslut. Så att jo jag tycker att jag har möjlighet att ta beslut, men

samtidigt så kan man inte köra ett eget race. Man måste förhålla sig till dom närmaste skolorna och det som våran förvaltningschef säger, om hon tycker någonting, så måste vi förhålla oss till det.

Rektorernas upplevda stöd i sina yrkesroller

Samtliga av rektorerna upplevde att de hade tillräckligt med stöd i sin roll som rektor under pandemin. Däremot var det en deltagare som under pandemin var utan chef och upplevde att han/hon var ganska ensam i sin roll, men poängterade även att

rektorsrollen är en ganska ensam roll för personen i fråga även i vanliga fall. Stödet för de flesta rektorerna bestod av sina egna rektorsgrupper, ledningsgruppen på skolan och

förvaltningen i kommunen. Deltagare 1 beskrev även att resurserna handlade om att “ge sig själv tid, att inte bara prestera de här snabba svaren utan att kunna säga: du får faktiskt vänta nu”. Två av deltagarna beskrev att de hade önskat ett tydligare stöd från sina närmsta chefer och en deltagare berättade att han/hon hade velat ha ett tydligare stöd från HR redan i början av pandemin när medarbetare på skolan blev svårt sjuka i Covid-19. Deltagaren berättade att stödet kom först senare under hösten men att stödet hade behövts tidigare för att fylla sin funktion. Flera av deltagarna nämner att de inte efterfrågade något stöd men att de tror att de skulle ha fått stöd från sin närmsta chef ifall de frågade efter det. Deltagare 2 förtydligade:

(...) givetvis min chef är ju en stöttning, nu har inte jag dragit nytta av honom på det sättet och jag, eller jag utgår ifrån att han är en stöttning, eftersom jag inte har dragit nytta av honom så vet jag ju inte det.

Medan deltagare 9 sade “men stöd skulle jag säga att vi får om vi efterfrågar det, det är nog där haken är hos oss rektorer, vi är inte jättebra på att be om hjälp”.

Tema 3: Rektorernas uppfattning av medarbetarnas och elevernas arbetsmiljö

Ett annat huvudtema som uppkommit vid analys av data var hur rektorerna såg på medarbetarnas- och elevernas arbetsmiljö under pandemin. Det var flera rektorer (4 av 9) som påpekade att det var svårare att ha koll på de personer som de har arbetsmiljöansvar över, när både elever och personal delvis arbetade på distans.

Rektorernas arbete kopplat till medarbetarnas samt elevernas välmående

De flesta deltagarna var enade om det var viktigt att vara lyhörda och lyssna på sina medarbetare för att öka deras välmående på arbetsplatsen. Deltagare 3 exemplifierade:

Det är ju mycket främjande arbete tänker jag. Och det för mina medarbetare, de upplever att det är viktigt att vara delaktiga och att de känner att dom kan veta att det är liksom, ja ni vet “KASAM”. Att det ska vara meningsfullt, att man ska veta, det ska vara förutsägbart det vi jobbar med att det inte ska komma snabba kast och sådär.

Deltagare 3 fortsatte även med att tillägga att det som har varit svårt var när

Folkhälsomyndigheten kom med snabba besked om att ställa om skolan till distans. Rektorn beskrev att han/hon fick härbärgera deras frustration och stryka konferenstid för att lärarna skulle kunna jobba med sådant som de ansåg som meningsfullt, till exempel deras planeringstid. Ett flertal rektorer (4 av 9) betonade vikten av att fånga upp signaler hos medarbetarna och att prata med de medarbetare som verkade oroliga och rädda. Deltagare 9 beskrev:

När man möter en människa och man känner någonting, att den här personen inte mår hundra bra då kan man redan där fånga upp det, om man inte möts då får man ingenting gratis. Utan då får man liksom kanske läsa in en ton i ett mejl eller man får på något vis tänka att dom här brukar inte må bra så här års, så jag kanske får kolla upp dom (...) jag påminner dom om möjligheten att bara boka in ett möte med mig, det behöver inte vara av någon anledning, det kan vara att man bara behöver prata med mig i form av att jag är deras chef och det kan kännas bra.

Samtliga rektorer nämnde även att de hade förbättrat förutsättningarna för personal som de upplevde var oroliga. Deltagare 4 hade erbjudit personal att jobba hemifrån när de inte hade lektioner men också enskilda rum på arbetsplatsen. Deltagare 2 beskrev liknande “... exempelvis så har jag någon personal som varit jätteoroliga och då fick den möjlighet att vara i andra undervisningssalar som var kanske bättre Corona-säkrade om man säger så”. Några av deltagarna menade att skyddsutrustning och regelbunden städning säkrade oron.

Deltagare 6 tillade “vi försöker ge skyddsutrustning eller erbjuda till de som vill och det handlar inte om att du måste ha utan att du har valmöjligheten till att kunna få det om du vill ha det, att det lugnar lite grann, den rädslan”. Deltagare 7 beskrev “jag tryggar dom med att köpa in extra städ och att vi har köpt in massa handsprit, massa papper och handskar”. Vidare beskrev deltagaren även att han/hon försökt göra en tryggare miljö genom att sätta upp lappar på dörrarna med hur många personer som fick vistas i de olika rummen på skolan. Två av deltagarna beskrev att de vid flera tillfällen försökte göra små saker för att medarbetarna skulle må bra, deltagare 8 förklarade:

(...) till exempel alltid bjuda på fredagsfika eller lunch, äta ute när det är studiedagar och tårta för att vi firar att terminen har börjat. Jag skriver

fredagshälsning varje fredag och då kan jag ta upp olika saker som jag ser att folk gör eller skolan som sådan för att liksom boosta hur positivt och så jag tycker att det är.

Två andra deltagare pratade om att de använde sig av enkäter för att kartlägga

medarbetarnas välmående och att de även använde sig av arbetsplatsträffarna för att kolla över arbetsmiljön och medarbetarnas välmående.

Flera deltagare (4 av 9) nämnde att de upplevde ökad psykisk ohälsa bland eleverna under pandemin. De förklarade att det var till följd av att eleverna övergått till

distansundervisning och därav blivit mer hemmasittande och isolerade. Deltagare 1 beskrev att de “(...) kunde ha varit ännu snabbare på att identifiera elever som mår dåligt i pandemin” men att de arbetade för att förbättra eleverna välmående på följande sätt:

Det är klart att den som inte har internet hemma behöver vara på plats på skolan men det kan lika gärna vara en elev som riskerar att utveckla depression, ätstörning, liknande och det är dom vi kan klassificera i lite äldre slarvigt språk som “de

duktiga flickorna”.

En rektor belyste vikten av att lärarna borde anpassa undervisningen till hemarbete och därmed inte ge ut lika mycket uppgifter, deltagare 4 beskrev:

Jag skickade ju till exempel ut igår ett mejl utifrån att jag fick signaler att

stressnivån är så himla hög så att. Jag fick påminna alla lärare att nu gäller det att alla ser över hur undervisningen bedrivs och på vilket sätt. Om man verkligen har minskat antal uppgifter och så som eleverna ska göra. För det är inte som vanligt och man måste fatta det. Och att eleverna är ganska utsatta när dom, nu har vi ju dom mer inne än övriga men det är ju fortfarande stora påfrestningar för den enskilde ungdomen.

Hantering av oroliga medarbetare

Några av deltagarna (4 av 9) ansåg att de lärt sig att bättre hantera oro hos personalen. De har fått ha mycket dialoger med medarbetare som har varit oroliga och ibland rädda. Deltagare 6 beskrev en del av sina erfarenheter på följande sätt:

Det är ju just den där dialogen med medarbetarna på något sätt, med de här

känslorna som folk har, Corona är ju väldigt känslobaserat och att kunna ta hänsyn till det och förebygga det, har jag lärt mig en hel del om.

En annan deltagare beskrev att det har krävts ett annat ledarskap av rektorn eftersom han/hon behövde vara den trygga personen som både kunde och hade svar på allt. Flera rektorer uppgav att en erfarenhet som de tog med sig var att fånga upp medarbetarnas oro genom att bistå med information om situationen under pandemin. Det innebar enligt flera deltagare att vara den källan som kom med konkret information om nuläget utan

spekulationer, då oro hos medarbetare bland annat skapats genom olika information hos olika nyhetskällor. Deltagare 7 beskrev:

(...) titta på dom här riskerna och fånga upp oro och försöka att göra generella rutiner av, för att minimera all oro eller det som befaras hända liksom och det som har varit mycket aktuellt såklart är ju smittspridningen.

Vidare beskrev även deltagare 4 erfarenheten av medarbetarnas oro på följande sätt “(...) det är lätt att det är osaklig oro men det har man ju hanterat så att säga och då gäller det ju

att ha koll på läget, vad är det som händer i olika grupper och klasser och både bland lärare och elever.”

Tema 4: Lärdomar som rektorerna tagit med sig

Vilka lärdomar som deltagarna tagit med sig från tiden de bedrivit skolan under pandemin var ytterligare ett huvudtema som uppkom vid analys av intervjusvaren. Det var flera av deltagarna (5 av 9) som beskrev att de lärt sig nya saker om kommunikation i verksamheten. Deltagare 1 uppgav detta genom att förklara att han/hon hade lärt sig att jobba med framförhållning inom den skriftliga kommunikationen, att inte behöva svara på frågor lika snabbt som vanligt utan att det får ta tid. Vidare förklarade deltagare 7 “jag kommer att ta med mig jättemycket erfarenheter ... vikten av bra kommunikation om man säger både skriftligt och att vara liksom transparant i en sån här svår situation det tar jag med mig också”. Majoriteten av deltagarna (7 av 9) poängterade även vikten av att gå ut med information i en sådan kris som var. Deltagare 6 förklarade hur de hade gått ut med information:

Vi har gått ut med information varje vecka, alltså vi har gjort det varje vecka och vi går ut med information varje vecka oavsett om vi har någon eller inte, så man vet att antingen torsdag eftermiddag eller fredag förmiddag så får man information ifrån oss vad det kommer. Så tydlig och rak kommunikation har varit en, tror jag, en framgångsfaktor för att vara ganska lugna.

Några av deltagarna (3 av 9) pratade om att det var viktigt att hålla sig till fakta och att vara pålästa, samtidigt som det var viktigt att behålla lugnet i sin roll som chef. Vidare gavs flera tips om att prata ihop sig med sina rektorskollegor kring beslut, vilket skapar en samstämmighet i de beslut som fattas. Skulle ett beslut sedan visa sig vara felaktigt så skulle det vara okej eftersom det var något dom kommit överens om tillsammans. Deltagare 3 förtydligade “(...) det är jätteviktigt med information och har man ingen information så är det ändå viktigt att tala om det, att det är samma information som förra