• No results found

Skälig levnadsnivå, ett tvetydigt begrepp?

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Skälig levnadsnivå, ett tvetydigt begrepp?"

Copied!
55
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Skälig levnadsnivå, ett

tvetydigt begrepp?

En kvalitativ studie om hur biståndshandläggare resonerar kring

begreppet skälig levnadsnivå i praktiken

HUVUDOMRÅDE: Socialt arbete

FÖRFATTARE: Julia Emanuelsson och Jennifer Karlsson JÖNKÖPING 2021 Januari

(2)

Abstract

Title: Reasonable standards of living, an ambiguous term? Tutor: Anna Siverskog

Examiner: Monika Wilinska

In Sweden the social services use different laws to meet different living standards for different groups of people. The current study has aimed to investigate how social workers in elderly care reason about the concept of a reasonable standard of living and how it is used in practice. A qualitative study was conducted in which eight semi-structured interviews were conducted with social workers in the elderly care unit from three different municipalities in Sweden. A vignette has also been used to investigate whether there are differences in assessments between social workers. Based on the collected empirical data, a thematic analysis has been carried out and four themes have been presented in the results section. These themes are what is a reasonable standard of living?, good vs reasonable standard of

living, room for maneuver and differences in assessment. The results show that there are differences

in assessments and that the concept of a reasonable standard of living is an abstract concept that has a large scope for interpretation. In parallel, the results of the study show that the majority of development assistance officers feel that their room for maneuver is at a reasonable level. A discussion is held between the importance of having room for maneuver and a law-abiding society where everyone is treated equally by the authorities. The conclusion shows that it is a difficult balancing act and that more research is required in the subject. The results have been analyzed with the help of previous research and Lipsky's theory of grassroot bureaucrats and Maslow's pyramid of needs. Key words: reasonable standard of living, social workers, Maslow’s pyramid of needs, grassroot bureaucrats, thematic analysis, room for maneuver, elderly care.

(3)

Sammanfattning

Titel: Skälig levnadsnivå, ett tvetydigt begrepp? Handledare: Anna Siverskog

Examinator: Monika Wilinska

I Sverige använder socialtjänsten lagar för att tillgodose olika levnadsstandarder till olika grupper av människor. Aktuell studie har syftat till att undersöka hur biståndshandläggare resonerar kring begreppet skälig levnadsnivå och hur det används i praktiken inom äldreomsorgen. En kvalitativ studie har utförts där åtta semistrukturerade intervjuer genomförts med biståndshandläggare från tre olika kommuner i Sverige. En vinjett med ett fiktivt ärende har även använts för att undersöka om det finns olikheter i bedömningar mellan biståndshandläggare. Utifrån den insamlade empirin så har en tematisk analys genomförts och fyra teman har presenterats i resultatdelen. Dessa teman är vad är skälig

levnadsnivå?, god vs skälig levnadsnivå, handlingsutrymme och olikheter i bedömning. Resultatet visar

att det finns olikheter i bedömningar och att begreppet skälig levnadsnivå är ett abstrakt begrepp som har ett stort tolkningsutrymme. Parallellt visar studiens resultat att majoriteten av biståndshandläggare upplever sitt handlingsutrymme en lagom nivå. En diskussion förs mellan vikten av att ha handlingsutrymme och ett rättssäkert samhälle där alla behandlas lika av myndigheter. Slutsatsen visar att det är en svår balansgång och att det krävs mer forskning inom ämnet. Resultatet har analyserats med hjälp av tidigare forskning och Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater samt Maslows behovspyramid.

Nyckelord: skälig levnadsnivå, biståndshandläggare, Maslows behovspyramid, gräsrotsbyråkrater, tematisk analys, handlingsutrymme, äldreomsorg

(4)

Innehållsförteckning

1. Introduktion ... 1

1.1 Övergripande syfte och forskningsfrågor ... 2

1.2 Begreppsförklaring ... 3

1. Bakgrund ... 3

2.1 Äldreomsorgen: en historisk bakgrund ... 3

2.2 Kommunens roll ... 4

2.3 Etiska dilemman inom socialt arbete ... 5

2.4 Arbetssätt med socialtjänstlagen ... 6

2.5 Förändringar i SoL ... 7

2. Tidigare forskning ... 8

3.1 Socialt arbete som profession ... 9

3.2 Handlingsutrymme ... 11 3.3 Skälig levnadsnivå ... 12 3. Teoretiska utgångspunkter ... 14 4.1 Gräsrotsbyråkrater ... 14 4.2 Maslows behovspyramid ... 16 5. Metodik ... 17 5.1 Forskningsmetod ... 17 5.2 Urvalsmetod ... 18 5.3 Insamlingsmetod ... 19 5.4 Analysmetod ... 20 5.5 Kvalitetskriterier ... 20 5.6 Etiska principer ... 22 6. Analysredovisning ... 23

6.1 Vad är skälig levnadsnivå? ... 23

6.2 God vs skälig levnadsnivå ... 27

6.3 Handlingsutrymme ... 31 6.4 Olikheter i bedömningar ... 35 7. Diskussion ... 39 8. Litteraturförteckning ... 45 9. Bilagor ... 49 9.1 Bilaga 1 ... 49 9.2 Bilaga 2 ... 50 9.3 Bilaga 3 ... 51

(5)

1. Introduktion

I dagsläget implementerar regeringen en ny socialtjänstlag som ska ersätta den lag som varit aktuell sedan 2001. År 2020 släppte regeringen en utredning som har fokuserat på kritik som uppstått kring den gamla socialtjänstlagen samt nya lagförslag som tagits fram av Statens Offentliga Utredningar (SOU). Skälig levnadsnivå är enligt utredningen relativt klart definierat i lag och med hjälp av rättspraxis när det gäller försörjningsstöd. Parallellt framkommer det att det finns större utrymme för tolkning när det gäller insatser inom exempelvis äldreomsorgen. Äldreomsorgen pekades ut som ett av de områden där bedömning kring skälig levnadsnivå är svårast (SOU 2020:47). Här finns det ett intresse och behov av mer forskning, och denna studie ska därför undersöka hur

biståndshandläggare inriktad mot målgruppen äldre förhåller sig till begreppet skälig

levnadsnivå från socialtjänstlagen (SFS 2001:453).

På liknande sätt behöver biståndshandläggare som specialiserar sig mot individer med funktionsvariation göra en bedömning om insats. I lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (SFS 1993:387) (LSS) bedömer biståndshandläggare däremot inte om

skälig levnadsnivå. Enligt 7 kap 1 § LSS har människor som inkluderas av lagen rätt till god

levnadsnivå. Detta är av intresse i denna studie eftersom det inte finns en klar definition i någon av dessa två lagar vad som är skälig och vad som är god levnadsnivå. Därav kan det vara svårt att veta vart gränsen går mellan de två olika levnadsnivåerna. I SOU:s

utredning (2020:47) kring den aktuella socialtjänstlagen diskuteras det bland annat ifall de äldre ska få en egen lag samt ifall god levnadsnivå ska tillgodoses istället för skälig. Detta skapar ett ännu större intresse att djupdyka i hur biståndshandläggare för äldre resonerar när de bedömer kring just skälig levnadsnivå och om de upplever att en egen lag för äldre och god levnadsnivå hade varit aktuellt för målgruppen.

Begreppet skälig levnadsnivå används i vardagen bland olika yrkesroller inom myndighetsutövning och har därför stor relevans för socialt arbete. Socialtjänstlagen räknas som en ramlag vilket betyder att socialtjänsten ska uppfylla mål och riktlinjer som utges. Hur detta görs grundas i olika faktorer som innefattar myndighetspersonens egen bedömning, kommunens riktlinjer och den enskildes unika situation (Clevesköld, Lundgren & Thunved, 2012). Denna flexibilitet för begreppet skälig levnadsnivå öppnar upp för olikheter i bedömningar vid beslutsfattande. Detta kan argumenteras vara

(6)

problematiskt då varje svensk medborgare ska stå lika inför lagen med samma

förutsättningar enligt likställighetsprincipen, 2 kap. 3 § i kommunallagen (SFS 2017:725). Skälig levnadsnivå framkommer i biståndsparagrafen 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (SFS 2001:453) (SoL) och innefattar stöd för enskilda som inte kan tillgodose sina behov på egen hand. Den enskilde ska tillförsäkras skälig levnadsnivå genom det beviljade biståndet. Målen i socialtjänstlagen nämns i 1 kap. 1 § SoL och talar bland annat om att lagen ska främja individens sociala och ekonomiska trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet (Clevesköld, Lundgren och Thunved, 2012). För äldre personer ska dessa målen uppfyllas med stöd av skälig levnadsnivå inom

biståndsparagrafen. Vad som menas med skälig levnadsnivå är upp till

biståndshandläggarens egen bedömning som grundar sig i praxis, kommunens resurser och riktlinjer samt lagrum (Lindelöf & Rönnback, 2004). Dessa olika faktorer kan påverka och avgöra en individs slutliga beslut och det är därför svårt att skapa en gemensam ram kring hur ärenden ska hanteras för alla biståndshandläggare. Enligt Clevesköld, Lundgren och Thunved (2012) ska en enskilds ansökan om bistånd genom socialtjänstlagen inte påverkas av vilket geografiskt område i landet som de befinner sig i. Hur detta utspelar sig i praktiken är dock svårt att säga.

1.1 Övergripande syfte och forskningsfrågor

Syftet med studien är att undersöka hur biståndshandläggare resonerar kring begreppet skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen samt utforska vad detta i förlängningen betyder för bedömning och beviljande av insatser i praktiken.

● Hur definierar biståndshandläggarna begreppet skälig levnadsnivå̊? ● Hur används begreppet i praktiken av biståndshandläggare samt hur kan

det skilja sig?

● Hur upplever biståndshandläggarna sitt handlingsutrymme i bedömningarna?

(7)

1.2 Begreppsförklaring

Skälig

Enligt Svenska akademiens ordböcker (2015) betyder begreppet skälig förnuftig eller förståndig. Synonymer till begreppet är bland annat lagom, rimlig och rättvis. Skälig kan beskrivas vara det som uppfattas som lämpligt.

Biståndshandläggare

En biståndshandläggare jobbar inom en kommun och bedömer vilken sorts stöd och service privatpersoner har rätt till, till exempel ekonomiskt bistånd eller hemtjänst

(Socialstyrelsen, 2016).

Brukare

Enligt Socialstyrelsen termbank (u.å.) definieras brukare som den individ

biståndshandläggaren gör en bedömning om, oavsett vilken typ av insats det är för. Ett annat begrepp som är har liknande betydelse är klient.

1. Bakgrund

I detta avsnitt presenteras äldreomsorgens historia som ska ge bakgrund och förståelse för etableringen av biståndshandläggares yrkesroll. Detta görs genom att belysa de förändringar äldreomsorgen har genomgått genom åren. Därefter presenteras de förutsättningar biståndshandläggaren har i sitt dagliga arbete som baseras på vilken roll kommunen har och socialtjänstens uppbyggnad och mål. Slutligen framförs den aktuella debatten kring socialtjänstlagen.

2.1 Äldreomsorgen: en historisk bakgrund

Äldrevården har länge varit nära relaterat med fattigvården. Edebalk (1991) uppger att år 1871 var fattigvårdsförordningen den enda sociala lagstiftning i Sverige som omfattade en större population. Fattigvården sköttes av kommunerna och sågs som en akt av barmhärtighet. Eftersom fattigvården utformades fritt utifrån kommunens vilja så var det vanligt att vården var snål och att de fattiga, vilket ofta inkluderade de äldre, levde under missförhållande (Edebalk, 1991). Enligt Edebalk (1991) uppmärksammades dessa

(8)

Tidigare kallades boenden för “fattiganstalter” trots att syftet med ålderdomshemmen var att de skulle vara hemtrevliga (Edebalk, 1991). Under denna tid fanns det ingen allmän pensionsförsäkring så ålderdomshemmets funktion blev att ge försörjning, bostad och vård. År 1913 beslutades det om en allmän pensionsförsäkring, efter 30 år av

diskussioner. Det största syftet med implementeringen av den allmänna

pensionsförsäkringen var att de äldre skulle slippa gå på fattigvårdsbidrag, då det sågs som ovärdigt i samhället (Swärd, Edebalk & Wadensjö, 2013).

Under 1950-talet utvecklades den offentliga välfärden i Sverige. Detta gjorde att ansvaret för de äldre inte längre låg på familjen i samma utsträckning som tidigare utan samhället tog över vissa delar (Swärd, Edebalk & Wadensjö, 2013). Enligt Johansson et al (2018) var den vanligaste typen av vård så kallad institutionsvård, det vi idag kallar äldreboende. Den sociala normen var fortfarande att äldreomsorg från den offentliga sektorn var för de fattiga och de utan familj. Hemtjänst fanns men hade inte expanderat och var inte lika utspritt som det är idag. Fem procent av äldre hade någon form av institutionsvård och mindre än en procent hade hemhjälp år 1954. Stigman kring den offentliga

äldreomsorgen minskade under 1970-talet och betraktades inte längre som fattigvård. År 1975 hade 23 % av äldre hemtjänst och nio procent någon form av institutionsvård (Johansson et al., 2018).

Ädelreformen som kom år 1992 ses som starten på den krympande institutionsvården som man sett de senaste decennierna (NE.se, u.å.). Reformen innebar att huvudansvaret för äldreomsorgen istället skulle ligga på kommunerna, istället för landstinget. Detta resulterade i sin tur till många nedläggningar av sjukhusplatser för “långliggande” äldre (Johansson et al., 2018). Samtidigt ökade den äldre befolkningen igen. Detta ledde till att färre äldre fick plats på äldreboende. Fyra procent av äldre bodde på olika hem år 2016 vilket är färre än under 1950-talet. En åldrande population och ett huvudansvar hos kommunen att förse en skälig äldreomsorg påverkar och belastar biståndshandläggarens yrkesroll och arbetsbelastning (Johansson et al., 2018).

2.2 Kommunens roll

Varje kommun i landet ska enligt 5 kap, 5 § socialtjänstlagen (SFS 2001:453) (SoL) bistå med stöd för äldre människor som har behov av hjälp i hemmet eller särskilt boende, i syfte att den äldre ska leva få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande (SOU 2008:51).

(9)

Enligt Sveriges Kommuner och Regioner (2020) har samtliga av sveriges kommuner ett kommunalt självstyre. Kommunalt självstyre innebär i praktiken att kommuner har handlingsfrihet att hantera lokala frågor. Kommunen har en politiskt styrd ledningsom tar beslut om frågor som rör kollektivtrafik, bostadsförsörjning, fysisk planering och näringsutveckling. Det tas även beslut om hur skatteintäkterna ska investeras till välfärdstjänster som enligt lag måste finnas i varje kommun, såsom skola, hälso- och sjukvård samt äldreomsorg (SKR, 2020).

Det kommunala självstyret gör det möjligt för bistånd inom äldreomsorgen att utformas till den enskildes individuella behov. Denna möjlighet medför dock enligt Grönwall, Holgersson och Nasenius (1991) vissa konsekvenser, såsom att bedömningar inte alltid görs likvärdiga mellan olika kommuner. Ojämlikheten grundas i att kommuner har handlingsfrihet att bestämma hur stor andel skatteintäkter som ska investeras i

äldreomsorg. Det kommunala självstyret praktiseras då genom vad politikerna anser vara prioriterat i den aktuella kommunen (Grönwall, Holgersson & Nasenius, 1991).

2.3 Etiska dilemman inom socialt arbete

Flera delar av socialt arbete innebär att socialarbetare behöver utöva makt och ta beslut kring andra människor, inte bara inom äldreomsorgen. Detta innebär att socionomer ofta står inför olika etiska dilemman som försvårar bedömningsprocessen. Socialarbetare arbetar utifrån en etisk kod där flera normer och värderingar ska följas. Några av dessa är människovärdesprincipen, solidaritet, frihet och självbestämmande

(Akademikerförbundet SSR, 2017). Människovärdesprincipen innebär att alla människor har lika högt värde. Detta stärks upp av första artikeln i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter som uppger följande: ”alla människor är födda fria och lika i värde och

rättigheter” (Regeringskansliet, 2011, s.3). Solidaritet fokuserar på att medborgarna ska gemensamt bidra till samhällets bästa. Självbestämmande är en viktig grundsten i socialt arbete. Det handlar om att respektera och uppmuntra klienterna till att ta egna beslut (Akademikerförbundet SSR, 2017).

(10)

2.4 Arbetssätt med socialtjänstlagen

Den nuvarande socialtjänstlagen har varit aktuell sedan 2001 och ska enligt 2 kap 1 § SoL verka som det yttersta skyddsnätet för kommunens medborgare. Socialtjänstlagen bygger på frivillighet och ingen insats kan beviljas mot någons vilja. I 4 kap 1 § SoL nämns begreppet skälig levnadsnivå och kan beskrivas som en minimistandard för den levnadsnivå varje enskild inom olika målgrupper ska ha rätt att uppnå. Detta kapitel i socialtjänstlagen brukar kallas för biståndsparagrafen. Lagrummet används av tjänstemän inom olika

myndigheter, såsom biståndshandläggare för äldre, handläggare inom försörjningsstöd, socialsekreterare för barn och unga med mera, i syfte att fånga upp de individer som är i behov av stöd från kommunen. Detta görs genom att den enskilde skickar in en muntlig eller skriftlig ansökan till den aktuella myndigheten, där en handläggare utreder ärendet och tar ett beslut med hänvisning till lagrummet (Clevesköld, Lundgren & Thunved, 2012).

För att målgruppen äldre ska uppnå en skälig levnadsnivå går det att söka stöd hos kommunen där de kan bidra med exempelvis hemtjänst, trygghetslarm, korttidsboende, växelvård och äldreboende (Socialstyrelsen, 2019). Vilken insats som ska införas avgörs genom att handläggaren gör en individuell bedömning kring brukarens levnadssituation och inom vilka områden som denna person skulle behöva hjälp med. Bedömningen grundar sig i vad den enskilde inte klarar av att göra på egen hand i den allmändagliga livsföringen för att leva ett självständigt liv, såsom personlig hygien, föda och

kommunikation (Bergstrand, 2016). År 2018 kom det dock en lagändring i

socialtjänstlagen som i dagsläget möjliggör för kommunen att bidra med stöd för den äldre utan att någon behovsbedömning behöver göras. Det är socialnämnden i varje kommun som väljer ifall de vill erbjuda detta eller inte (SFS 2018: 699).

Eftersom socialtjänstlagen är en ramlag och därav inte detaljstyr, läggs det mycket ansvar på biståndshandläggaren att tolka lagen. Men biståndshandläggare har inte bara lagen att utgå från utan det finns även handböcker och allmänna råd från Socialstyrelsen,

propositioner, prejudikat och kommunala riktlinjer att stödja sig mot. Prejudikat innebär att Högsta förvaltningsdomstolen har beslutat om ett ärende och därefter uppmanas liknande fall bedömas på samma sätt (Högsta domstolen, 2020). I Sverige finns det tre förvaltningsdomstolar, nämligen förvaltningsrätten, kammarrätten och Högsta

(11)

från socialtjänsten så får individen vända sig till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten är den första instansen ärendet kommer till och sen krävs det i vissa fall ett

prövningstillstånd för att kunna överklaga förvaltningsrättens beslut till kammarrätten. I mål om unga, missbrukare eller psykisk sjuka krävs det däremot inte något

prövningstillstånd. Ett överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen kräver alltid ett prövningstillstånd och det ges bara om det anses viktigt för att ge prejudikat till liknande fall i framtiden. Det är möjligt för biståndshandläggaren att även söka riktlinjer från andra domar som inte är från Högsta förvaltningsdomstolen och de domarna kallas praxis (Sveriges domstolar, 2019).

För att ge biståndshandläggaren mer konkret policy att stödja sig mot har många kommuner skrivit ner sina egna kommunala riktlinjer. I exempelvis Borås kommun står det följande angående beviljande av stödinsatser: “disk beviljas en gång om dagen” (Borås stad, 2009, s.4). Detta är mer konkret än begreppet skälig levnadsnivå. Det är däremot viktigt att belysa att dessa kommunala riktlinjer inte är en rättskälla och väger därav inte lika tungt som lagar, domstolspraxis eller förarbeten.

Regeringskansliet förklarar en proposition som “ett förslag från regeringen till riksdagen om till exempel en ny lag” (Regeringskansliet, u.å.). Det kan även vara ett förslag till ändring av en redan befintlig lag. Förarbeten ges ut av regeringen inför en lagändring och är ett samlingsnamn för de texter som tidigare samlats in, som till exempel propositioner och utredningar. Riksdagen utreder ämnet för det nya lagförslaget och resultatet

presenteras i Statens offentliga utredningar (Regeringskansliet, u.å.). En sådan utredning finns nu om ändringar i socialtjänstlagen och kommer diskuteras mer.

2.5 Förändringar i SoL

Statens offentliga utredningar (SOU) släppte under 2020 ett förslag för ändringar till den nya socialtjänstlagen (SOU 2020: 47). Utredningen föreslår flera ändringar i syfte att förtydliga barnrättsperspektivet och lägger stor vikt på att socialtjänsten ska arbeta utifrån en evidensbaserad praktik. Utredningen diskuterar den kritik den aktuella

socialtjänstlagen har fått från olika delar av samhället. Bland annat har den kritiserats för att inte fokusera tillräckligt på olika gruppers rättigheter, såsom barnets bästa och inom äldreomsorgen.Det har också föreslagits att äldreomsorgen ska styras under en egen lag

(12)

istället för socialtjänsten. Begreppet skälig levnadsnivå har även fått kritik för att vara för diffust (SOU 2020:47).

De nya direktiven kring äldreomsorgen som tas upp i utredningen är flera. Exempelvis ska det bli tydligare att äldreomsorgen ska utgå från de äldres önskningar och behov samt att samverkan mellan kommun och region ska bli bättre. SOU 2020:47 rekommenderar att den nya socialtjänstlagen ska införa en förtydligande del om att den äldre ska vara delaktig i beslutet hur insatsen stöd och hjälp i hemmet ska utformas. Utredningen visade dock inte att en särlagstiftning var nödvändig, utan argumenterar att äldres behov kan bli tillgodosedda enligt socialtjänstlagen. Detta har fått en del kritik. Ordförande i

Pensionärernas riksorganisation (PRO) har bland annat sagt till Svenska Dagbladet att de är besvikna och att ambitionen kring äldreomsorgen är för låg (Salomonsson, 2020). Utredningen konstaterar att det finns vissa nationella riktlinjer om till exempel hur ofta det är skäligt att få hjälp med städ men att det finns ännu mindre när det gäller det sociala livet.Regeringens LSS kommittée har föreslagit att skälig levnadsnivå ska bytas ut till god levnadsnivå i den nya socialtjänstlagen på liknande sätt som det står i LSS. Regeringen avslog denna förfrågan då socialtjänstlagen ska gälla alla i samhället till skillnad från LSS, vilket gör de till två olika rättighetslagstiftningar. Utredningen kom till slut fram till, efter att både Socialtjänstkommittén och Socialtjänstutredningen diskuterat frågan, att skälig levnadsnivå är det mest lämpliga begreppet för målgruppen. Bedömningen grundar sig sig i att det är viktigt att ha kvar flexibiliteten i begreppet så socialtjänstlagen därav förblir en målinriktad ramlag. Flexibiliteten innebär också att biståndshandläggaren kan anpassa bedömningen till individuella behov, samhällsförändringar och metodutveckling (SOU 2020:47).

2. Tidigare forskning

I detta avsnitt presenteras tidigare forskning som är relevant för studien, nämligen; socialt

arbete som profession, handlingsutrymme och skälig levnadsnivå. Innan forskningen presenteras

(13)

Söka vetenskapliga artiklar

Vetenskapliga artiklar söktes genom olika vetenskapliga databaser. De databaser som vi har använt oss av är ProQuest, högskolebibliotekets databas Primo, GoogleScholar och SwePub. De sökord som har använts under sökningsprocessen för att få fram artiklar har varit; skälig levnadsnivå, biståndshandläggare, handlingsutrymme, äldre, äldreomsorg, social service and

older people, ageism och socialtjänst. Vi har använt oss av svenska och engelska sökord för att

få en större bredd på sökresultaten. Vid de flesta tillfällen i sökningsprocessen

begränsades sökningen till vetenskapliga artiklar som var peer-reviewed för att få en ökad tillförlitlighet till källorna. Den forskning som vi har fokuserat på är mestadels kvalitativa men även några kvantitativa studier. För att få fram olika forskningsperspektiv och fler synvinklar så finns det en variation av internationella och nationella studier.

3.1 Socialt arbete som profession

Ornellas et al. (2018) har gjort en studie där de analyserar sekundära källor för att diskutera den globala definitionen av socialt arbete från International Federation of Social Workers (IFSW). Den senaste definitionen är från 2014 och författarna diskuterar skillnader mellan den aktuella och den förgående från 2010. Det är till exempel mindre fokus i den aktuella definitionen på individen och mer på strukturer i samhället som förtrycker individer. Författarna analyseraratt det har skett ett skifte mellan fokus på mikro till makronivå inom socialt arbete. Slutsatsen av studien är att socialt arbete som yrke har olika mål och bedömningar av problem samt syn på framtiden som varierar på global, regional och individuell skala. Ornellas et al. (2018) argumenterar även att det krävs tydligare riktlinjer om socialt arbete ska uppnå den definition som IFSW har satt. Dunér (2018) utförde en kvalitativ intervjustudie i Sverige där syftet var att studera biståndshandläggarens positioner i samtal som innehåller behovsbedömning. Syftet var dessutom att undersöka hur biståndshandläggaren hanterar de motstridiga kraven mellan behov och resurser i sin yrkesroll. Dunér (2018) konstaterar att biståndshandläggare kan växla mellan att ha två olika positioner i samtal med brukare. Den första är som en talesman för organisationen där hen måste följa deras riktlinjer och budget. Ett exempel på detta är när biståndshandläggaren förklarar ansökningsprocessen till brukaren och erbjuder det standardiserade sortimentet av vård. Den andra positionen en

(14)

rollen som professionella experter ligger fokus på biståndshandläggarens kunskap utifrån utbildning och yrkesetik. I samtalet med den äldre brukaren kan ett exempel vara

biståndshandläggarens förmåga att tolka och bedöma behov utifrån socialtjänstlagen samt se till den äldres rättigheter. I 4 kap. 4 § socialtjänstlagen (SFS 2001:453) står det att: “Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande”. Dunérs (2018) studie visar här att de äldre och deras

släktingar ofta accepterar att biståndshandläggaren har kunskap i välfärdssystemet. Däremot kan de motsätta sig ifall handläggaren har tillräckligt kunskap om de äldres behov. Emellanåt blir de anklagade för att vilja hålla ner kostnaden i organisationen och för att inte se till de äldres rättigheter. Då biståndshandläggare inte är legitimerade har de svårt att bevisa sin professionella kunskap vilket leder till en svag yrkesidentitet (Dunér, 2018). I en engelsk studie presenterar Lymbery et al. (2007) att socialarbetarnas roll i arbete med äldre inte har definierats tydligt. De belyser också att genom historien har socialarbetare framförallt blivit uppskattade för förmågan att ge bistånd, inte för terapeutiska kapaciteter (Lymbery et al., 2007).

Ponnert och Svensson (2016) diskuterar på liknande sätt biståndshandläggarens roll i relation till standardisering i socialtjänsten. Standardisering innebär fler fasta modeller och formulär ska följas och användas i organisationen. Både Dunérs (2018) och Lymbery et al. (2007) forskning tyder på att den professionella yrkesidentiteten är svag och ett av målen med att införa en mer standardiserad arbetsmetod är att stärka tilliten och legitimiteten till den professionella socialarbetaren. Slutsatsen i Ponnert och Svenssons (2016) studie belyser däremot att det finns en risk för att den professionella istället för att känna sig trygg och stärkt i sin yrkesroll genom mer standardiserade metoder snarare känner sig osäker och ängslig. Biståndshandläggaren kan istället börja tveka på sin egen förmåga att göra bedömningar vilket leder till dålig självkänsla (Ponnert & Svensson, 2016).

Olaison och Cedersund (2006) utförde i sin studie en diskursanalys som fokuserade på interaktionen mellan biståndshandläggaren och brukaren. Författarna analyserar

utvärderingssamtal och en del av slutsatsen är hur viktigt språket är för socialarbetarens bedömning. Både klienten och socialarbetaren kan antingen argumentera för vård eller argumentera emot det och deras argumentationslinje genomsyrar hela samtalet. Olaison

(15)

och Cedersund (2006) resonerar kring att behovet av hemtjänst bestäms genom denna interaktion.

Lindelöf och Rönnbäck (2004) har skrivit sin avhandling om handläggningsprocessen inom äldrevård. De gör en analys om att handläggare inom äldreomsorgen ofta upplevs som en del av en svag och anonym profession. I analysen tas två olika områden fram som beaktas som grunden till problematiken. De två olika områdena är en otydlig kunskapskärna och oklara kunskapsgränser. En otydlig kunskapskärna innebär att det finns oklarhet kring vad för arbetsuppgifter en biståndshandläggare har relaterat till ledning, omsorgsarbete och handläggning. Oklara kunskapsgränser betyder att det är svårt för socialarbetare att ha ett eget tydligt kunskapsfält inom äldreomsorgen då det ofta kopplas ihop med vård och medicinsk kunskap. Socialtjänstlagen innebär att ålderdom inte ska ses som en sjukdom men forskarna hävdar att det äldreomsorg i historien har inte har setts som omsorg utan sjukvård (Lindelöf & Rönnbäck, 2004).

3.2 Handlingsutrymme

Ett återkommande begrepp som framkommer i flertal av de vetenskapliga artiklarna är handlingsutrymme. Handlingsutrymme är relevant för uppsatsen då begreppet

sammankopplas med skälig levnadsnivå vid beslutsfattning. Begreppet beskriver den frihet och utrymme som biståndshandläggare har för att fatta beslut med hänsyn till kommunal budget, lojalitet till organisatoriska riktlinjer samt lagrum (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2008).

Gunnarsson och Karlsson (2017) utförde en kvalitativ studie där de intervjuade

biståndshandläggare för att inhämta information om deras erfarenheter kring äldre med missbruksproblematik. Studien belyser hur biståndshandläggare ofta behöver tänja på gränserna för att ge den hjälp som behövs för äldre med missbruksproblematik.

Gunnarson och Karlsson (2017) visar på att biståndshandläggare upplever sig ha större handlingsutrymme att hjälpa brukare med deras omsorgsbehov men mindre kring

missbruksproblematik. Biståndshandläggarens handlingsutrymme räcker inte till för att ge brukare den hjälp som behövs för att ta sig ur missbruket, utan istället införs insatser med strikt reglering och begränsning för biståndshandläggaren. Hemtjänst är då den vanligaste insats som biståndshandläggaren inför för den enskilde. I artikeln diskuterar författarna (2017) att brist på kunskap och utbildning bland inblandade yrkespersoner,

(16)

såsom omvårdnadspersonal och biståndshandläggare, utgör en anledning till varför hemtjänstinsatser inte alltid är optimal hjälp för äldre med missbruksproblematik. Författarna (2017) argumenterar att varken lagen eller riktlinjerna är uppbyggda på ett önskvärt sätt för att ge äldre den mest anpassade hjälpen för deras individuella problem. Fokus hamnar istället på den äldre brukarens omvårdnadsbehov (Gunnarsson &

Karlsson, 2017).

I Anderssons (2004) artikel som också fokuserar på ämnet handlingsutrymme undersöks det hur biståndshandläggare ser på äldres sociala behov. Andersson (2004) skriver i sin kvalitativa studie som är baserad på intervjuer med biståndshandläggare att

yrkesgruppens handlingsutrymme är begränsat som följd av en organisatorisk struktur som är starkt kopplad till kommunens ekonomi. Det framkommer även att de

kommunala riktlinjerna väger tungt i biståndshandläggarens arbete och är något som de förväntas utgå från i deras alldagliga arbete (Andersson, 2004).

I Ponnerts och Svenssons (2016) studie undersöker de om standardisering i

människobehandlande organisationer. Standardisering innebär ett mer manualbaserat arbetssätt för yrkespersonerna som bygger på evidensbaserad praktik, något som har blivit mer vanligt de senaste 20 åren. I slutsatsen skriver författarna (2016) om standardisering som ett sätt för organisationer att minska osäkerhet och erhålla legitimitet, något som samtidigt begränsar de professionellas handlingsutrymme. Begränsningen av handlingsutrymmet föreslås uppstå som följd av att

myndighetspersonerna får det svårare att agera utanför sina gränser i mer komplexa fall (Ponnert & Svensson, 2016). Andersson (2004) skriver även om en utökad

standardisering inom den undersökta målgruppen. Författaren (2004) menar på att standardisering påverkar biståndshandläggarnas beslutfattande när det ska vara i

gemenskap med organisationens riktlinjer. Brukarens behovsprövning tenderar att skjutas mer åt sidan som följd av en spänning som uppstår mellan gemensamma riktlinjer och den individuella behovsprövningen (Andersson, 2004).

3.3 Skälig levnadsnivå

Lindelöf och Rönnbäck utförde år 2004 en kvalitativ studie om handläggningsprocessen inom äldreomsorgen. I studien inhämtas empirin genom intervjuer med handläggare och aktgranskningar. Lindelöf och Rönnbäck (2004) skriver i sin diskussion att

(17)

socialtjänstlagen är en god men svårtillämpad lag. De förklarar att behovsbedömningen av skälig levnadsnivå är den enda lagliga begränsningen som föreligger vid

biståndshandläggarens handlingsfrihet. Faktumet att socialtjänstlagen är en ramlag, och inte en detaljreglerad lag, medför en större komplexitet och svårigheter för en

handläggare att göra lika bedömningar mellan brukare. Lindelöf och Rönnbäck (2004) skriver även att eftersom socialtjänstlagen är en ramlag så möjliggör detta för

biståndshandläggaren att tillgodose den enskildes behov genom att fatta beslut om hjälp med många varierande lösningar.

Anderssons (2004) kvalitativa studie om biståndshandläggares syn på äldres sociala behov tar författaren upp olika teman som har kunnat sammanställas av studiens empiri som baseras på intervjuer med biståndshandläggare. Andersson (2004) menar att följande teman i bedömningsprocessen ofta är förekommande i ärenden bland

biståndshandläggare som behandlar individuella bedömningar hos äldre: Finns det

verkligen ett behov? Kan det tillgodoses på annat sätt? Är man verkligen berättigad? samt Kan man verkligen uppnå skälig levnadsnivå? Med det sistnämnda temat visar författaren att skälig levnadsnivå är tolkningsinriktat. Vad som menas med skälig levnadsnivå är baserat på personens egen tolkning och variation på bedömningar kan därför uppstå mellan handläggare. Andersson (2004) tillägger dock att det finns en viss minimum-standard som sätter en gräns på vad som anses vara oacceptabelt att överskrida. “Även om det finns stor variation och tolkningsutrymme för vad som kan anses vara skäligt, enligt bedömarna, finns det ett yttre fastställt kriterium – det får inte brista. En gräns som inte får överskridas för då finns en risk att det blir ohållbart.” (Andersson, 2004, s 286). Studien visar att trots utrymme för tolkning existerar i ramen av lagen så föreligger det en viss norm bland yrkesgruppen på vad som anses överskrida gränsen för skälig

levnadsnivå. Denna norm grundar sig i kommunens riktlinjer.

Gävleborgs län släppte år 2013 en rapport angående hur begreppet skälig levnadsnivå tolkades inom hemtjänsten i nio av länets kommuner. Slutsatsen visar att när det gäller serviceinsatser så finns det vägledning och praxis på nationellt plan att luta sig mot angående hur ofta det till exempel är skäligt att få städning. Det fanns trots detta skillnader mellan kommunerna hur de tolkar vad som är skäligt när det gäller andra serviceinsatser. Rapportens resultat visar att det på nationell nivå nästan inte finns någon vägledning angående hur frekvent det är skäligt att bevilja insatser som ska tillgodose de

(18)

sociala behoven (Nilsson & Mattson, 2013). Endast tre av de nio kommunerna hade skriftliga riktlinjer kring sociala behov, som till exempel social samvaro eller promenad. Nilsson och Mattson (2013) rapporterar även om skillnader mellan kommunerna angående hur stort fokus som ligger på sociala insatser kontra serviceinsatser. Vissa kommuner hade tydligt mer fokus i sina riktlinjer och informationsmaterial på de fysiska behoven medan i andra kommuner lyfts de sociala behoven fram mer.

Den tidigare forskningen som har presenterats i detta avsnitt visar på att begreppet skälig levnadsnivå föreligger inom en stor tolkningsram som tillsammans med

handlingsutrymme kan orsaka olika bedömningar mellan handläggare. Den tidigare forskningen visar även på att biståndshandläggare som yrkesroll är beroende av den organisatoriska uppbyggnaden på arbetsplatsen. En del av den forskning som

presenterats i avsnittet problematiserar ett standardiserat arbetssätt, som även visar sig vara en växande trend. Annan forskning resonerar kring ifall ett standardiserat arbetssätt hade ökat biståndshandläggarens legitimitet. Den tidigare forskning som presenteras i vår studie belyser vissa områden inom biståndshandläggarens arbete som kan upplevas påfrestande. Slutsatserna i den tidigare forskningen kommer kopplas till denna studies insamlade empiri och kommer analyseras ytterligare i analysdelen.

3. Teoretiska utgångspunkter

I detta avsnitt presenteras de teoretiska utgångspunkter som är relevanta för studien och som senare kommer att användas som stöd för att tolka empirin i analysdelen. Först presenteras Lipskys (1980) teori om gräsrotsbyråkrater för att ge en förståelse för myndighetspersoners roll i människobehandlande organisationer tillhörande ett

byråkratiskt system. Därefter redogörs Maslows (1943) teori om behovspyramiden som kartlägger prioriteringar av olika basala mänskliga behov.

4.1 Gräsrotsbyråkrater

På 1980-talet skrev organisationsforskaren Michael Lipsky boken “Street-level bureaucracy:

dilemmas of the individual in public services” (1980). Där skapade han sin teori om “street-level

bureaucrats”, något som på svenska översätts till frontlinjebyråkrater eller gräsrotsbyråkrater. Lipskys (1980) teori beskriver ett system kring de myndighetspersoner som direkt möter klienter i sitt dagliga arbete. Med handlingsutrymme har gräsrotsbyråkrater en stor

(19)

inverkan på människors liv och är de myndighetspersoner som det allmänna

civilsamhället träffar mest samt är de som verkställer politiska beslut. Det kan handla om poliser, socialarbetare, lärare, osv. Lipsky (1980) talar om begreppet discretion, något som på svenska brukar refereras till handlingsutrymme. Handlingsutrymmet för

gräsrotsbyråkraten delas upp i två komponenter – friheten att välja ifall det är aktuellt att agera eller ej samt möjligheten att agera på olika sätt. Friheterna är uppbyggda utifrån yrkespersonens egen tolkning kring brukarens situation samt de regler och riktlinjer som råder. Lipsky (1980) uppger att naturen av gräsrotsbyråkratens arbete bygger på det mellanmänskliga mötet med individen. Det är ett samhällsviktigt humanitärt arbete som inte går att ersätta med maskiner som följd av den komplexitet och flexibilitet som arbetet medför.

Enligt Meeuwisse, Sunesson och Swärd (2016) har tjänstemännen inom socialtjänsten relativt stor möjlighet att utföra beslut kring den enskilde brukarens unika fall som följd av ett stort handlingsutrymme. Lipsky (1980) menar dock att handlingsutrymmet för socialarbetaren kan begränsas beroende på de resurser gräsrotsbyråkraten har möjlighet att använda sig av samt vilka riktlinjer som råder i kommunen. Lipsky (1980) menar även att gräsrotsbyråkraten inte arbetar för kommunen eller staten utifrån ett vinstsyfte. De tjänstemän som investeras främst av skattepengar är till för att stödja samhällets

välfärdssektorer, såsom utbildning, vård och trygghet. Hur mycket pengar som investeras och på vad är baserat på organisatoriska faktorer och varje kommuns politiska

prioriteringar.

Lipsky (1980) menar på att det existerar utrymme för egen tolkning för

gräsrotsbyråkraten då målgruppen besitter kunskap om förstahandsinformation som inhämtats under det mellanmänskliga mötet. Den egna tolkningen kan därför skilja sig och påverka hur en brukares bedömning kommer avgöras av den professionella (Lipsky, 1980). Lipsky (1980) skriver även att gräsrotsbyråkratens möjligheter att fatta beslut sätter dem i en maktposition över brukaren. Som följd av det stora tolkningsutrymmet och öppenhet kring riktlinjer argumenterar Lipsky (1980) att detta utgör en risk för maktmissbruk.

Med hjälp av Lipskys (1980) teori går det att skapa en ökad förståelse gällande hur biståndshandläggare arbetar och gör bedömningar utifrån sitt handlingsutrymme. Lipsky

(20)

(1980) belyser ett överordnat maktsystem mellan gräsrotsbyråkraten och brukaren. Maktdynamiken är något som senare kan analyseras i resultatdelen. Teorin lyfter fram olika faktorer som kan påverka och skapa förutsättningar för en socialarbetares dagliga arbete samt vilken roll de mellanmänskliga kontakterna spelar in i de individuella bedömningarna.

4.2 Maslows behovspyramid

Maslows behovspyramid är en teori som används för att förklara hur mänskliga behov prioriteras och vad som motiverar oss till förändring. Abraham Maslow grundade teorin 1943 i sin artikel “A theory of human motivation”. Teorin är ofta grafiskt representerat som en pyramid och har fem delar. Dessa delar är fysiologi, trygghet, gemenskap, självkänsla och självförverkligande (Maslow, 1943).

Fysiologi är längst ner i pyramiden och innefattar basbehov som vatten, mat och syre. Ytterligare behov som finns här är sex, sömn, undvika smärta och behovet av motion (Maslow, 1943). Trygghet är den andra nivån i hierarkin och på denna nivå finner man rutiner och en stabil vardag med vissa regler. Att till exempel har någonstans att bo

(21)

inkluderas här. Tredje nivån är gemenskap, vilket innebär behovet av vänskap och kärlek. Även behovet att skaffa barn räknas in på nivå tre. Nivå fyra handlar om självkänsla (Maslow 1943). Enligt Maslow (1943) har alla människor behov av att få uppskattning i olika former. Vissa typer av uppskattning kan vara respekt från andra eller att ha en känsla av makt. Mer komplicerade behov av uppskattning handlar om självförtroende och självrespekt. De fyra första nivåerna motiverar bara till en förändring i beteende om de inte uppfylls. Ett exempel på detta är att människor inte motiveras till att ändra sitt beteende för att få tag på vatten om de inte är törstiga. Sista nivån är självförverkligande. Självförverkligande är ständigt föränderligt och kan inte helt uppnås. Självförverkligande innebär att vilja bli den bästa versionen av sig själv (Maslow, 1943).

Enligt Maslow (1943) kan individer ha behov från alla nivåer samtidigt men om inte behoven från de lägre nivåerna är uppfyllda så är behoven från de högre nivåerna inget som fokuseras på. Till exempel, om behovet av mat inte blir tillfredsställt så kommer inte behoven av uppskattning prioriteras. Det är vanligt att människor förflyttar sig mellan nivåerna genom livet. När vi föds så börjar vi alla längst ner i hierarkin och försöker flytta sig uppåt, men i vissa fall kan dessa behov inte bli tillfredsställda på grund av yttre

omständigheter som i t.ex. krig eller dödsfall. Maslow (1943) argumenterar för att om ett barn inte får något av de lägre behoven tillfredsställda under sin barndom så kommer det påverka hela barnets liv. Individen kommer lägga fokus på det ej tillfredsställda behovet och kommer inte kunna kliva upp på de högre nivåerna senare i livet (Maslow, 1943). Maslows teori om behovspyramiden är relevant till studien då teorin går att se i relation till begreppet skälig levnadsnivå. Det går att diskutera vilka behov som ska tillgodoses i en insats som ska ge en skälig levnadsnivå samt om det är skäligt att enbart tillgodose behoven i den första nivån. Aspekter som dessa ska analyseras utifrån den insamlade empirin i diskussionsdelen av denna uppsats.

5. Metodik

5.1 Forskningsmetod

Utifrån studiens syfte anses en kvalitativ metod mest lämpad med intervjuer och vinjetter. En kvalitativ metod används i studier där forskaren studerar hur undersökningspersonen resonerar och tänker kring ett avsatt ämne (Bryman, 2011). I studien är fokuset att undersöka hur biståndshandläggare resonerar mer djupgående kring begreppet skälig

(22)

levnadsnivå. Syftet är inte att generalisera resultatet och hävda att det är applicerbart för hela målgruppen, utan avsikten är snarare att få en fördjupad förståelse kring hur en biståndshandläggare kan resonera kring det avsatta ämnet. Trots att studien inte går att generalisera till en större population så ger det en betydelsefull inblick i hur det kan se ut när biståndshandläggare arbetar med skälig levnadsnivå.

5.2 Urvalsmetod

För att besvara studiens frågeställningar har vi intervjuat åtta biståndshandläggare från tre olika kommuner i Sverige. Det valda urvalet har varit målstyrt, vilket betyder att

forskningspersonerna väljer urval utifrån den teoretiska relevansen för studien. Målstyrt urval är en vanlig förekommande urvalsmetod inom kvalitativ forskning av anledning att det skapar en överensstämmelse mellan forskningsfråga och urval (Bryman, 2011). En av de arbetsplatser som har tagits kontakt med för intervjuer var en tidigare praktikplats som en av oss hade vår VFU-period på. Detta underlättade inhämtning processen för det målstyrda urvalet. I de andra kommunerna skickades en intervjuförfrågan till

enhetscheferna som därefter förmedlade till sin arbetsgrupp (se Bilaga 2). De kommuner som valdes ut var relativt närliggande kommuner på grund av geografiska begränsningar att resa långa sträckor. En av studiens intervjupersoner arbetar sen ett år tillbaka inte som biståndshandläggare, men har tidigare erfarenhet av yrket. Anledning till att vi valt att ändå intervjua hen är för att det har funnits svårigheter att få kontakt med aktiva

biståndshandläggare. Just nu lever vi alla i en väldigt extraordinär situation med covid-19 pandemin och det har försvårat våra möjligheter att hitta biståndshandläggare, då många har hög arbetsbelastning på sin arbetsplats på grund av sjukdom. Det finns även en rädsla för att utsätta sig för en smittorisk, men det har vi respekterat och erbjudit alla

möjligheten att ha intervjuerna digitalt. Intervjupersonen som inte längre arbetar aktivt som biståndshandläggare representerar även en annan kommun än flertalet andra, vilket ökar intresset för hens upplevelser. Vi argumenterar att det stärker studien att ha

intervjupersoner från flera kommuner, av den orsaken att olika kommuner eventuellt har olika riktlinjer kring skälig levnadsnivå. Tillvägagångssättet ger även en möjlighet att undersöka hur det kan skilja sig mellan handläggare i olika kommuner.

(23)

5.3 Insamlingsmetod

Varje intervju har pågått i cirka en timme. Sex av intervjuerna var digitala och två var fysiska möten. I intervjun har mestadels öppna frågor används vilket gett utrymme för undersökningspersonen att reflektera och resonera fritt kring ämnet. Intervjuerna har varit semistrukturerade. Valet att ha semistrukturerade intervjuer baserades på att vi ville ha ett centralt fokus i intervjuerna men samtidigt ge biståndshandläggare en möjlighet att berätta relativt fritt samt ha en flexibilitet så att vi kunde ställa följdfrågor (Bryman, 2011).

I samband med intervjuerna har även en vinjett använts (se Bilaga 1). Syftet med

vinjetten har varit att undersöka eventuell ojämlikhet bedömning. Vid konstruktionen av vinjetten fördes en diskussion kring vilka situationer bland äldre brukare som eventuellt kunde upplevas mer otydliga och svårbedömda inom ramen av de riktlinjer som

kommunen har. Utifrån riktlinjer som har observerats från olika kommuner valde vi att skapa ett scenario kring äldres känsla av ensamhet och dennes psykiska ohälsa. Det framgår tydligt i riktlinjerna för de aktuella kommunerna att stöd genom bistånd ska beviljas om den enskilde inte har förmågan att utföra vissa serviceinsatser såsom inköp, städ och tvätt på egen hand. Vad som gäller och vilken hjälp de äldre kan få vid psykiska besvär och ensamhet framgår däremot inte lika tydligt av de kommunala riktlinjerna. De intervjufrågor som ställdes var mestadels öppna frågor som gav

undersökningspersonen utrymme att reflektera och resonera fritt kring ämnet (se Bilaga 3). Det uppstod även någon ja- och nej fråga, något som dock inte ska överanvändas inom en kvalitativ studie. För mycket stängda frågor begränsar undersökningspersonens utrymme att resonera på ett djupare plan, något som är det största syftet med en

kvalitativ ansats (Bryman, 2011). Att inte ställa ja- och nej frågor upplevdes dock svårt vid utförandet av intervjuerna, då vissa svar som fortfarande är viktiga endast kräver ett ja eller nej, exempelvis “Upplever du att bedömningen av skälig levnadsnivå varierar beroende på handläggare?”. Dessa frågor följs därefter upp med en uppmaning att beskriva hur och varför de svarar som de gjorde. Att få konkreta svar är värdefullt i vissa kontexter då det gör det enklare att jämföra om det faktiskt upplevs att det finns skillnad mellan biståndshandläggare.

(24)

5.4 Analysmetod

Intervjuerna har spelats in med samtycke av undersökningspersonerna, för att därefter transkriberas. Med transkribering menar man att forskaren skriver ner allt som sades under intervjun ord för ord (Bryman, 2011). Att spela in intervjun underlättar därför transkriberingen avsevärt då det inte alltid går att förlita sig på minnet. Syftet med transkriberingen är att kunna senare analysera det som framkommit i empirin (Bryman, 2011). Inspelningen har skett antingen genom Microsoft Teams vid digitala intervjuer eller vid fysiska möten med hjälp av applikationen Röstmemon. Ljudklippen har tagits bort så fort transkriberingen blivit klar och har inte sparats någonstans. Under

transkriberingsperioden har endast vi haft tillgång till ljudfilerna, för att skydda

intervjupersonernas sekretess. Intervjupersonerna har direkt vid transkribering fått alias, som har använts istället för deras riktiga namn.

Den insamlade empirin har analyserats genom att tillämpa tematisk analys. Tematisk analys innefattar att forskaren identifierar centrala teman i empirin som diskussionen utgår ifrån (Bryman, 2011). Enligt Bryman (2011) kan ett tema vara mönster eller koder i empirin som har en relevans för syftet med studien. Vi har gått igenom det

transkriberade materialet och markerat repetitioner, dvs teman som återkommer hos majoriteten av intervjupersonerna till exempel hur de definierar skälig levnadsnivå. Vi har letat efter skillnader och likheter i viktiga frågor som har stor relevans för vår studie. Ett exempel på detta är hur intervjupersonerna svarar på hur det skulle bedöma insatser kring situationen i vinjetten. Vi har även handlagt med vår handledare kring skapandet av temana. Först så var temana spretiga och många, men sedan hittade vi gemensamma nämnare i underkategorierna och skapade därefter huvudtemana som presenteras i resultatdelen. Under skrivprocessen har temana blivit mer konkreta och tydligt kopplade till empirin.

5.5 Kvalitetskriterier

Inom kvantitativ forskning förekommer det två termer som mäter och beskriver en studies kvalitet - validitet och reliabilitet. Bryman (2011) beskriver att kvalitativa forskare inte tycker det går att använda sig av reliabilitet och validitet inom kvalitativ forskning som kan göras i en kvantitativ ansats. Istället talas det om begreppet tillförlitlighet inom den kvalitativa forskningsmetodiken. Författaren delar upp tillförlitlighet i fyra kriterier;

(25)

trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och möjlighet att styrka och konfirmera. Det förstnämnda kriteriet som kan motsvara den kvantitativa interna validiteten, uppfylls genom att forskaren har utfört sin studie i enlighet med de aktuella forskningsreglerna. Dessutom ska de resultat som framkommit under studien rapporteras till

undersökningspersonerna för att få det bekräftat att resultatet har tolkats på ett korrekt sätt. Bryman (2011) skriver även om kriteriet överförbarhet, motsvarighet till den kvantitativa externa validiteten, som handlar om studiens resultat går att applicera på liknande kontexter vid olika tidpunkter. Detta görs i vår studie genom att vi intervjuar biståndshandläggare från tre olika kommuner. Genom att ha intervjupersoner från tre olika kommuner ger det en möjlighet att se eventuella likheter och skillnader mellan dessa. Det som studeras är om dessa grupper har gemensamma egenskaper och om det är överförbart till liknande kontexter.

Det tredje kriteriet hamnar under beteckningen pålitlighet, något som Bryman (2011) skriver handlar om att forskaren framför en fullständig redogörelse för de faser som har uppstått i forskningsprocessen, såsom val av urval, intervjuutskrifter,

problemformulering med mera. I vår studie presenteras det vilka undersökningspersoner vi har valt och varför vi valde dem. Möjligheten att kunna redogöra för vad som

framkommit under intervjuerna uppstår genom att vi har kunnat spela in intervjuerna och därefter transkriberat det som framkommit. Ordagranna citat som är relevanta för studien har därefter presenterats i resultatet. Författaren skriver även att begreppet är en motsvarighet för den kvantitativa reliabiliteten (Bryman, 2011). Det sista kriteriet som ökar tillförlitligheten för en kvalitativ studie menar Bryman (2011) handlar om forskaren har möjlighet att styrka och konfirmera, kvantitativens objektivitet. Det som ska styrkas och konfirmeras är att forskaren inte låter sina personliga åsikter och intressen påverka studien. Forskaren ska säkerställa att den har varit objektiv och agerat i god tro. “Det ska vara uppenbart att forskaren inte medvetet låtit personliga värderingar eller teoretisk inriktning påverka utförandet av slutsatserna från en undersökning.” (Bryman, 2011, s. 355). Detta uppfylls i denna studie genom att vi har en medvetenhet om vikten att vara transparenta i våra tolkningar.

(26)

5.6 Etiska principer

Under forskningsprocessen är det viktigt att ta hänsyn till etiska principer och eventuella etiska problem. De etiska principerna vi har fokuserat på är samtyckeskravet,

informationskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.

Enligt Bryman (2011) innebär samtyckeskravet att deltagaren i forskningen måste ge sitt samtycke till att delta i studien. Det ska ske på frivillig grund. I studien respekteras detta genom att be om ett muntligt samtycke innan själva intervjun startar. Närbesläktat med samtyckeskravet är informationskravet vilket betyder att forskarna ska informera deltagarna om hur studien går till (Bryman, 2011). Intervjupersonerna har blivit informerade syftet med undersökningen, momenten i intervjun och att de har rätt att avbryta intervjun eller inte svara på frågor när de vill. Detta har först gjorts i ett mail som skickas ut till arbetsplatsen men även på plats innan intervjun för att påminna deltagarna. Konfidentialitetskravet innebär att information som inhämtas om

undersökningspersonerna behandlas med konfidentialitet (Bryman, 2011). I vår c-uppsats har undersökningspersonerna varit anonyma i text och vi har inte inhämtat några

personnummer eller andra känsliga personuppgifter. Konfidentialiteten kan vara svår att hålla när det kommer till kvalitativa studier eftersom det ofta hanterar detaljerade

historier som eventuellt kan göra att intervjupersonen identifieras. Detta har hafts i åtanke då vi har senare i forskningsprocessen presenterat resultatet och varit vaksamma på att personer och platser inte kan identifieras. De uppgifter som har samlats in har bara använts för uppsatsen, vilket är innebörden av nyttjandekravet.

Undersökningspersonerna har även fått information om detta innan intervjun för att kunna ge ett informerat samtycke (Bryman, 2011).

Ett etiskt problem som kan uppstå i vår studie är att intervjupersonerna upplever att de inte vill eller kan svara helt öppet gällande deras handlingsutrymme, då svaren handlar om hur deras arbetsplats fungerar. Det finns en möjlighet att undersökningspersonerna upplever en oro för att det de säger ska påverka arbetssituationen och för att det kan strida mot den lojalitet de har till arbetsplatsen. Men den risken minskar när vi informerar om att de har rätt att avbryta när de vill, de kan välja att inte svara på frågor och de kommer vara anonyma i studien. Eftersom vi har valt att inkludera tre olika kommuner så minskar detta risken för att anonymiteten skulle brytas i jämförelsevis om vi endast

(27)

hade inkluderat en kommun. Vi har också valt att intervjupersonerna ska ha möjlighet att inom en vecka efter de lämnat informationen kontakta oss ifall de vill att den information de lämnat ska uteslutas i undersökningen. Detta gör vi för att minska den etiska risken och därav argumenterar vi för att det är etiskt försvarbart att genomföra vår studie.

6. Analysredovisning

6.1 Vad är skälig levnadsnivå?

Under denna rubrik presenteras det hur intervjupersonerna resonerade kring frågan vad skälig levnadsnivå innebär för dem. Undersökningspersonerna i studien beskrev

begreppet skälig levnadsnivå olika men med vissa likheter. Gemensamt beskrevs skälig levnadsnivå som ett begrepp med mycket tolkningsutrymme, något som i sin tur ansågs leda till variation kring betydelsen. Ett flertal undersökningspersoner behövde även en stund på sig att tänka igenom sitt svar då det upplevdes som en svår fråga. Intervjuperson 5 beskrev det i korta drag som följande “Skälig levnadsnivå är att man ska ha ett drägligt liv, det ska inte vara ohållbart hemma”. Att inte ha det ohållbart hemma kan innebära att man klarar sig utan några större besvär. Det innebär däremot inte att man är lycklig eller lever i lyx. Ordet dräglig definieras enligt Svenska Akademiens ordlista som “uthärdligt” (Svenska Akademiens ordböcker, 2015). Att se till att individer uthärdar livet kan därav ses som socialtjänstens uppgift utifrån detta citat.

Fortsättningsvis beskriver ytterligare en handläggare, intervjuperson 1, vad begreppet betyder för denne och hur det kan skilja sig mellan handläggare:

Skäligt för mig är ju, men det är någon form utav miniminivå. Det är liksom... det är knappt att man kan säga att det är good enough men liksom är det ju good enough på något sätt. Men det är ett ganska så abstrakt begrepp faktiskt. För skäligt för en person kanske inte är skäligt för någon annan.

Skälig levnadsnivå beskrivs som abstrakt vilket innebär att det är öppet för tolkningar och har inte en konkret innebörd. Det finns en flexibilitet i begreppet och det går att se på samma situation på olika sätt. En individ kan tycka det är skäligt att till exempel duscha en gång i veckan medan för en annan person hade det varit orimligt att inte få duscha oftare. Ingen av individerna i exemplet har automatiskt “rätt” i vad som är skäligt, utan

(28)

det är en individuell bedömning. Ytterligare två intervjupersoner beskriver skälig utifrån en miniminivå. Andersson (2004) skriver att vad som är skälig levnadsnivå varierar mellan individ och individ men att det ofta finns en minimistandard. Frågan är dock vad denna minimistandard innehåller. Intervjuperson 1 säger att det är “good enough” men ändå inte vilket går att tolka att utifrån hens perspektiv så finns det behov som skälig levnadsnivå inte täcker. Det är inte vidare gott och det går att se likheter i definitionen ovan där ord som drägligt och uthärdligt används. Det är även nära att inte ens vara gott nog, då intervjupersonen även nämner att skälig levnadsnivå är en miniminivå.

Vidare beskriver intervjuperson 8 begreppet som en minimistandard för kommunen. Där berättar hen att det kan ses som det minsta biståndshandläggaren måste göra för att brukaren ska få hjälp och kunna klara sig självständigt, det vill säga att de grundläggande behoven blir tillgodosedda. En annan handläggare, intervjuperson 6, berättar följande:

(...) minimumnivån för att kunna överleva i princip. Det är väl egentligen skälig

levnadsnivå. Sen så kan man ju se det på lite olika sätt också, alltså… ibland så… alltså social samvaro, promenader och sånt det kan ju vara viktigt för en pensionär även fast det kanske inte är för överlevnad men det blir ju på något sätt för överlevnad också för att kunna bibehålla förmågor i kroppen. Det beror ju lite på hur man ser det. För att överleva skulle jag säga.

Utifrån detta citat kan frågan ställas om äldreomsorgens primära syfte är att hålla den enskilde vid liv. Enligt 5 kap, 4 § socialtjänstlagen (SFS 2001:453) (SoL) ska socialtjänsten arbeta för att den äldre ska leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Det finns en viss motsägelse mellan denna värdegrund och det intervjupersonen beskriver då begreppen överlevnad och välbefinnande inte hamnar under samma spektrum. Vid en snabb synonymsökning kring begreppet “värdig” framkommer ord som förtjänt, värdefull, dyrbar och god nog för (Svenska Akademiens ordböcker, 2015). De äldre ska alltså enligt lag leva ett värdefullt och dyrbart liv samt känna välbefinnande samtidigt som

biståndshandläggares tankesätt kretsar kring “att överleva” som vi ser i exemplet ovan. Detta visar eventuellt på ett glapp mellan socialtjänstlagen, som har en högre ambition, och praktiken som har en lägre.

(29)

Ytterligare framkommer det vid frågan om definition av begreppet från intervjuperson 4 att mat och tak över huvudet är de viktigaste grundläggande komponenterna för att en skälig levnadsnivå ska uppnås. Intervjupersonen anser även att frisk luft och miljöombyte är grundläggande behov som de äldre bör få tillgodosedda. Detta går att koppla till Maslows (1943) behovspyramid och den lägsta nivån där de mest grundläggande mänskliga behoven innefattar mat, vatten och luft. Den andra nivån är trygghet och innefattar till exempel någonstans att bo, vilket intervjuperson 4 även nämner när hen talar om tak över huvud. En annan handläggare, som får alias intervjuperson 6, talar om att insatser som ges för att tillgodose skälig levnadsnivå ska se till så att äldre “överlever”, men att även sociala insatser som social samvaro och promenader är viktiga för den äldre för att kunna bibehålla förmågor i kroppen. Gemenskap, som speciellt insatsen social samvaro inriktar sig till, är den tredje nivån i Maslows behov behovspyramid och därav två nivåer högre i hierarkin än de mest grundläggande behoven. Det är av intresse att reflektera över hur högt upp i behovspyramiden insatser som siktar mot skälig levnadsnivå faktiskt kommer eftersom det inte finns ett riktigt svar på vad begreppet innefattar och betyder i praktiken.

Det framkom av intervjuerna att flertal av handläggarna pratade om att de fysiologiska behoven ska bli tillgodosedda, något som tillhör den första nivån i Maslows

behovspyramid. Men det fanns även flera som nämnde de sociala behoven som en del av skälig levnadsnivå, vilket tillhör den tredje nivån. Däremot så berättar intervjuperson 8 att hen upplever att det finns en viss kultur på arbetsplatsen som säger att “ett visst mått av oro eller ensamhet ‘ska’ man känna” som äldre och att det är normalt. Det tyder på att när det gäller gemenskap och sociala behov så är det inte lika prioriterat som fysiska behov när man beviljar insatser.

Vi observerade även en tydlig trend där alla biståndshandläggare kopplade definitionen skälig levnadsnivå till kommunernas riktlinjer på något sätt under intervjuerna.

Huvudansvaret på äldreomsorgen ligger på de enskilda kommunerna som tidigare nämndes i studiens bakgrund. Detta leder till att kommunens riktlinjer är viktiga då de följs flitigt enligt intervjupersonerna i denna studie. Nilsson och Mattson (2013) skriver i sin studie att det finns lite nationella riktlinjer kring vad skälig levnadsnivå är vilket kan ses som problematiskt då definitionen av begreppet blir för abstrakt och ger för mycket

(30)

rum för tolkning utifrån individuella preferenser och kommunens resurser. Intervjuperson 5 beskriver det såhär:

Jag kan tycka att det är väldigt subjektivt vad en skälig nivå är. Det känns som om att det styrs av hur mycket pengar en kommun har. Jag fick höra ett ganska bra citat att när... det första tecknet att det går dåligt ekonomiskt för en kommun är när de äldre börjar få trycksår eller liggsår. För att de prioriteras bort, så skälig nivå är ju subjektiv och känslan är att det styrs väldigt mycket av pengar. Det intervjupersonen talar om här handlar främst om vilken betydelse de ekonomiska resurserna har för hens arbete. Lipsky (1980) nämner i sin teori om gräsrotsbyråkraten att yrkesgruppen arbetar utifrån de ekonomiska resurserna som finns tillgängliga baserat på vad kommunen väljer att prioritera. Vad som räknas som skälig levnadsnivå är därför kopplad till kommunens resurser då det är kommunen som skapar grunden för biståndshandläggarnas riktlinjer. Trots att skälig levnadsnivå är subjektivt och tolkningsinriktat, som intervjupersonen ovan nämner, så är pengar fortfarande en närvarande fråga i handläggarens arbete. Befinner man sig därför som handläggare i en kommun där det är höga krav på besparingar är risken hög att man tämjer ner på

minimumstandarden kring vad som räknas som skälig levnadsnivå - trots att det finns ett visst utrymme att gå utanför ramarna. Frågan om skälig levnadsnivå blir i dessa lägen snarare en ekonomisk fråga än en behovsfråga som baseras på individens unika behovssituation.

I de tre kommuner denna studie utspelar sig i så finns det dessutom skillnader mellan kommunernas riktlinjer. En av kommunerna i studien är stor och de andra två är i jämförelse små sett till population. I den stora kommunen är normalfallet att exempelvis insatsen social samvaro ges 1-2 gång i veckan, i en av de mindre kommunerna är det en gång i veckan och den sista kommunen har 1-3 gånger i veckan. Den sistnämnda kommunens riktlinjer sticker ut avsevärt jämfört med de andra två då frekvensen av hur ofta social samvaro kan beviljas skiljer sig mer. Det är stor skillnad att bli beviljad social samvaro en gång i veckan jämfört med tre gånger i veckan. Denna flexibilitet som riktlinjerna förser sig med öppnar upp möjligheter för ytterligare ojämlikheter i bedömningar, då exempelvis en handläggare kan argumentera att social samvaro två gånger i veckan räcker medan en annan handläggare kan tycka tre gånger är skäligt för en brukare. Att det skiljer sig i riktlinjerna i dessa tre närliggande kommuner gör att det är

(31)

troligt att det även skiljer sig mellan flera kommuner i Sverige. Detta gör att beroende på vart klienten bor är normen olika och påverkar vilka insatser samt i vilken omfattning äldre beviljas.

Slutligen diskuterades det under intervjuerna ifall respondenterna tycker att begreppet skälig levnadsnivå ska ändras eller konkretiseras. Majoriteten av intervjupersonerna upplevde att begreppet inte skulle konkretiseras och resonerade kring vad som skulle hända ifall skälig levnadsnivå hade förtydligats i lagen. Intervjuperson 4 berättar:

Jag tycker att om de hade reglerat för mycket så blir alltihopa så man måste följa det punkt till pricka, då finns det inte lika stora möjligheter att tänja på gränserna. Så nej jag tror inte på det här med att vi liksom ska punkta ner varje enskild sak, utan ofta pratar vi om sunt förnuft, eller hur? Vad är det som är sunt förnuft? Vad är skälig levnadsnivå? Ja det är upp till varje människa.

Flera biståndshandläggare pratade om vikten av att kunna göra flexibla individuella bedömningar genom sitt handlingsutrymme och att begreppet skälig levnadsnivå gör det möjligt. Det fanns även en rädsla för att om begreppet blir mer konkret så kan fler “falla mellan stolarna”. Däremot så svarade intervjuperson 8 att hen hade uppskattat om det blir tydligare i lagen vad som inte är skälig levnadsnivå för att bedömningarna ska bli mer lika.

För att sammanfatta detta tema så beskrivs skälig levnadsnivå generellt som ett begrepp som har mycket tolkningsmöjligheter. Begreppet är abstrakt och kan därav tolkas på olika sätt, vad som är skäligt för någon behöver inte automatiskt vara skäligt för någon annan. Det finns en röd tråd genom resonemanget om begreppet, vilket är att skälig levnadsnivå ses som en minimistandard socialtjänsten ska tillgodose. Maslows behovstrappa (1940) applicerades för att föra en diskussion kring vad skälig levnadsnivå är i praktiken dvs. vilka behov som ska tillgodoses. I många fall så ses skälig levnadsnivå enbart som att ha de fysiologiska behoven och behoven av trygghet tillgodosedda. Empirin pekar på att definitionen av skälig levnadsnivå skiljer sig utifrån individuella bedömningar och mellan kommunerna. De ekonomiska aspekterna spelar även in i bedömningarna.

6.2 God vs skälig levnadsnivå

Med anledning till att en ny socialtjänstlag implementeras så diskuterades det hur undersökningspersonerna resonerar och tänker kring regeringens utredning av lagen

References

Related documents

Inger ger tydliga exempel på fördelar med närheten till andra professioner i skolan, denna beskrivning återkommer i alla fyra intervjuer, vilket kan ses som att fritidspedagogerna

Vi är självklart medvetna om att det finns fler diskurser som man skulle kunna se att dessa intervjupersoner förhåller sig till, men vi känner att vi genom att använda oss av

I ett utvecklingspedagogiskt perspektiv tittar man på vad kamratsamverkan, mångfald och kommunikation har för betydelse mellan individer; ”När barn arbetar tillsammans med en

I vårt fall använder vi vårt material för att analysera hur begreppet skälig levnadsnivå hanteras av biståndshandläggare inom äldreomsorgen samt vilken påverkan

16.4.2 Ett mer ändamålsenligt begrepp än skälig levnadsnivå SPF Seniorerna stöder utredningens förslag att termen ”levnadsförhållanden” ska ersätta ”levnadsnivå” i

Hasenfeld (2010) menar att otydligheten är typisk för människobehandlande organisationer eftersom det finns en svårighet i att göra en bedömning kring diffusa ord, så som

Här kan du bland annat läsa om den enda kvinnliga presidentkandidaten, eller om rättsväsendet i det lilla formatet, i byn Kirharah i provinsen Kunar eller om varför inte

En av kandidaterna till höstens presidentval, Abdul Hadi Khalilzai, härstammar också från Kunar.. I sin valkampanj har han talat mycket om vikten av demokrati